Transcript Håller liv i minnet av estlandssvenskarna

26 Kultur.
Torsdag 11 december 2014
Redaktör Petter Lobråten Epost [email protected] Tel 26 633
» Lästips Benita Mattsson-Eklund
Fyra böcker som alla är dokumentära, också om en av
dem kallas roman, presenteras i dagens Lästips.
Dolce far niente i Arabien
Legionärerna
Dokumentärroman
Författare: Patricia Berg, Sofia
Häggman,Kaj Öhrnberg, Jaakko
Hämeen-Anttila
Förlag och antal sidor: Svenska
litteratursällskapet i Finland 2014,
144 s
Författare: Per Olov Enquist
Förlag och antal sidor: Norstedts
1968, ny pocketutgåva 2014, 446 s
Innehåll: Fyra forskare med olika
inriktningar på Mellanöstern skriver
här om orientalisten G A Wallins
liv, resor och forskning. Boken är
behändig till formatet och ger en
god introduktion till Wallin, SLS har
ju också gett ut hans brev och dagböcker i fyra digra volymer.
Innehåll: I januari 1946 utlämnade
Sverige 146 baltiska militära flyktingar till Sovjet, en av dem tog livet
av sig vid utlämnandet. Händelsen
var mycket omdiskuterad i samtiden och har efteråt kallats en av de
största skandalerna i svensk samtidshistoria. Författaren har plöjt
massor av material om händelsen.
Omdöme: Patricia Berg kallar helt
träffande Wallin för ”en sjöman på
det arabiska sandhavet” och Kaj
Öhrnberg beskriver väl dessa olika
resor. Sofia Häggman skriver om
Wallins Egypten, som var ”alldeles
hemlikt”.Alla författarna bidrar
till att ta fram Wallin ur glömskans
sandhav och gör honom begriplig
om än exotisk.
Omdöme: Romanen väckte berättigad uppmärksamhet när den kom
ut -68. Författaren som detektiv,
historiker och sociolog var ingen
vanlig kombination då. Man får
säga att Enquist lyckas väl med
projektet, han har skrivit en sömlös
skildring av vad som hände och får
de olika elementen att samarbeta i
en stark berättelse.
Citat: ”När Wallin steg i land i Alexandria hade han således en ganska
klar bild av hur ”orientalen” skulle
vara, både till utseende och karaktär. Under den första tiden i landet
tycktes folket i mång och mycket
motsvara den stereotyp han bar
med sig från beskrivningar. ”
Citat: ”I intressekonflikter är historien ett viktigt vapen. Hur man
skriver historien är betydelsefullt.
Liksom vilka delar av den som är
lämpliga och olämpliga. Jag vet att
baltutlämningen, och arbetet med
den, lärde mig mycket. Om detta
handlar också romanen. ” (ur författarens efterord)
Stå i bredd
Tystnadens triumf
– 70-talets kvinnor, män och
litteratur
Reportagebok
Författare: Gabriel Byström
Författare: Ebba Witt-Brattström
Förlag och antal sidor: Norstedts
2014, 281s
Innehåll: 1970-talet var ett livaktigt
och innovativt decennium och kvinnor kom till tals på bred front. Det
anser Witt-Brattström som med polemisk skärpa försvarar ett förtalat
decennium och i bara farten introducerar många av 70-talsböckerna
för dagens läsare.
Omdöme: Man behöver inte hålla
med om alla bokens slutsatser
för att tycka att den är intressant.
Mycket givande är det att läsa om
hur 80-talisterna konsekvent nedvärderade 70-talet och återförde
litteraturen till den manliga idésfären med solid teoriöverbyggnad.
Mycket här handlar om konstnärsparet Tikkanen.
Citat: ”Maja Eklöfs plats är belägen
långt ifrån Jan Myrdals kinesiska
by eller Sara lidmans gruva. Det är
ett speciellt klass- och könsbestämt
universum i Karlskoga, med ett
antal vidhängande städjobb dit hon
cyklar i gryningen. ”
Margareta Hammermans bok samlar
flyktberättelser från 110 personer.
Förlag och antal sidor: Ordfront
2014, 255 s
Innehåll: På kort tid har EUmedlemmen Ungern utvecklats till
ett mycket nationalistiskt land med
begränsad yttrandefrihet. Byström
har rest i landet och pratat med
olika människor för att försöka
förstå hur den här utvecklingen
varit möjlig och vad den betyder för
Europa.
Omdöme: Boken lyfter fram ett
EU-land som är föga känt och som
liksom ligger vid sidan av debatten. Ändå är utvecklingen i Ungern
sådan att många på den högerextrema kanten i Europa inspireras av
den. Boken är en absolut nödvändighet ur upplysningssyfte.
Citat: ” På ytan märks sällan den
politiska kamp som pågår, de
förflyttningar som äger rum, den
normalisering av åsikter och hållningar som tidigare betraktats som
extrema. Alltmer sällan uteliggare.
Fidesz har kriminaliserat hemlöshetens konsekvenser. ”
Av de 6.996 flyktingarna reste 2.050
personer till Sverige i så kallade småbåtar. Sovjetunionen insisterade på
att hämta tillbaka dessa från Sverige
under 1940-talet.
Janne Kütimaa arrangerade minnesgudstjänsten på Kökar i tisdags. Margareta
Håller liv i minnet av estlan
7.000 estlandssvenskar flydde under
1940-talet först från Stalin, sedan från
Hitler och sedan från Stalin igen.
Att många av dem fick mat och värme
på Kökar under resan berättas i Margareta Hammermans ”Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön”.
Även efter den estländska självständigheten år 1918 levde estlandssvenskarna i kusttrakterna
väl.
– De var främst bönder, hade
speciella privilegier enligt lag
och betraktade sig själva som
svenskar, säger Margareta Hammerman vars make föddes på
estländska Ormsö 1941 och flydde till Sverige med sin mamma
två år senare.
Hon har nu skrivit en bok om
hur ändrade och grymma förhållanden under andra världskriget
fick sammanlagt 6.996 estlandssvenskar att fly över Östersjön.
Eländet börjar med att NaziTyskland år 1939 beslutar att
alla balt-tyskar ska flytta till det
Tredje riket. Efter Molotov-Ribbentropp-pakten ockuperas det
22 år gamla Estland av Sovjetunionen och de första svensktalande estländarna anhåller om
att få åka till Sverige.
– De första åkte från Rågöarna. Så gott som alla ville resa
till Sverige, men av någon anled-
ning beviljade Sovjet endast 110
personer utresa, säger Margaret
Hammerman.
När Hitler inleder operation
Barbarossa börjar de sovjetiska
trupperna att deportera esterna
i kustområdena.
– De hämtas i juni 1941. Soldaterna arkebuserade de som ansågs farliga, bland annat lärare,
säger Margareta Hammerman.
De svensktalande estländarna
som ändå blir kvar – bland annat
gömda under golven i sina hus –
välkomnar därför de tyska trupperna som befriare.
När de tyska ockupanterna
efter slaget vid Stalingrad 1943
börjar taxera livsmedel och kläder inleds en andra flyttvåg.
Flydde i små båtar
Eftersom Finland är i allians
med de tyska trupper som estlandssvenskarna flyr ifrån är
man mycket rädd för att stöta
på den finländska ordningsmakten. Många föredrar därför den
betydligt längre vägen direkt till
Sverige framför den till Hangö.
Det är dessa flyktingar som stundom tar i land på Kökar.
– Ofta hade de inte planerat att
ta i land där, att de kommer till
Kökar är snarare tur i oturen eftersom de vid det laget är trötta,
hungriga och blöta, säger Janne
Kütimaa som var en av arrangörerna till den minnesgudstjänst
på Kökar som i tisdags samlade
50 personer.
Särskilt länge stannade flyktingarna inte på Kökar.
– De hade bråttom vidare eftersom de ville undvika den
finländska sjöbevakningen. Det
finns historier om att flyktingar
undgått att bli upptäckta med
endast några minuter, säger Janne Küsimaa.
En av flyktingarna var Margit
Rosen-Norlin, i dag 80 år, som
flydde på 40-talet och deltog i
tisdagens minnesgudstjänst.
– Hon blev väldigt rörd av att
återvända. Hon har berättat väldigt mycket om sina erfarenheter under jubileumsåret och nu
känner hon att det får räcka, säger Janne Küsimaa.
Smärtsamt att berätta
Men många av de 6.996 flyktingarnas ättlingar i Sverige är
intresserade av att lära om sina
far- och morföräldrars erfarenheter. De som ännu är i livet
tycker ofta att det är smärtsamt
att berätta om flykten.
– Jag tycker att det är en viktig