En serie om Ormsökvinnor, del II:

”Skolhus-Kate”, Zorn och mysteriet med Ormsötäcket av Lena Weesar

Jag var på Antikmässan i Stockholm för några år sedan. I en monter låg en hög med Ormsötäcken. Förvånad stan nade jag till och frågade handlaren var han hade fått dem ifrån. ”Från Dalarna”, sa han. ”Dalarna? Dom kommer ju från Ormsö!”, sa jag. ”???”, sa han. ”Ja, jag har flera sån’a hemma, vävda i Kärrslätt på Ormsö i Estland för sådär en åttio, nittio år se’n av min mors mormor. Jag är uppvuxen med sån’a täcken. Dom kommer från Ormsö!” Jag stod på mig, han stod på sig. Vi började nästan gräla. Ingen av oss gav sig.

”Ormsö? Nej, det kommer från Västkusten. Tant Augusta vävde det för många herrans år sedan”, svarade min vä ninna. ”Men … jag känner väl igen ett Ormsötäcke!” Jag kände mig stött. ”Jag är ju uppvuxen med sån’a!” De stod på sig, jag stod på mig – och vi råkade nästan i luven på varann.

Jag var hemma hos goda vänner för ett tag sedan. I ar betsrummet låg ett Ormsötäcke över en soffa. ”Har ni ett Ormsötäcke?”, frågade jag förvånad. ”Hur i hela friden har ni fått det?” Rosengångstäcke på en hästdroska i Sintra, Portugal, 2012. Foto: Lena Weesar.

I höstas var vi i Sintra, den pittoreska lilla staden inte långt från Lissabon i Portugal. På en hästdroska låg - ett Ormsö täcke! Jag trodde inte mina ögon. När jag tittade närmare visade det sig att det inte var ”riktigt”, kantningen var annor- lunda men färgerna var liknande och mönstret var i stort sett detsamma. Rosengång.

Men täckena från Dalarna och Västkusten var i det närmaste exakta kopior av mina Ormsötäcken.

”Skolhus-Kate”, Katarina Hammerman hos fotografen. Foto: SOVs arkiv Detalj av Ormsötäcke, 2013. Tekniken är rosengång – mönstret kan liknas vid små rosor. Variationsmöjligheterna är oändliga, vilket gör tekniken uppskattad. foto: Monica Ahlström.

Hur hängde det här ihop egentligen? Ett mysterium …?

Nej, ”Skolhus-Kate”, Katarina Ham merman, från Kärrslätt har svaret. Och Anders Zorn. Just det. Zorn, den mest kände av de kända sven ska konstnärerna. Och Prins Eugen. ”Målarprinsen”. För ”Skolhus-Kate” var bekant med paret Zorn, som var goda vänner med Prins Eugen - och Kate, hon hade haft Anders Zorn som teckningslärare!

forts.

Anders Zorn (självporträtt) 5

Kate – ”Kellett-pian” som ville se bergen

För Katarina ”Kate” Hammerman började det med en dröm - en dröm att se bergen, bergen i Sverige.

Som barn hade hon en dag suttit och studerat jordglo ben hennes far ”Skolhus-Johan”, lärare i Kärrslätt, använde i undervisningen och frågat: ”Pappa, varför är här blått, här grönt och här brunt?” Pappa Johan hade förklarat att det blå var vatten, som visade var sjöarna fanns, att det gröna var land, där åkrar, ängar och skogar fanns och där det var brunt fanns det berg. Han hade visat att Estland var grönt, där var det inga berg. Men i Sverige, varifrån estlandssvenskarnas förfäder kommit, fanns det berg.

”Får jag resa till Sverige och se bergen när jag blir stor?”, undrade Kate.

”Ja, om Gud vill, får du se Sverige”, hade pappa Johan svarat.

Och så blev det. Kate kom att resa till Sverige och till bergen.

Men först fick hon se bergen i Finland. I augusti 1906 reste hon tillsammans med sin äldre bror Johannes till Helsingfors där brodern Samuel arbetade som maskinist på Kruuses fabrik. Kate var 11 år och skulle sköta brödernas hushåll. Det gjorde hon med glans och trivdes i storstan, men när fabriken gick i konkurs året efter och mor Gertrud i Kärrslätt kallade hem henne, blev det till att resa tillbaka till Ormsö. Och det kom att dröja många år innan Kate kom till Sverige. Krig kom emellan och det var inte förrän efter första världskrigets slut när båtförbindelserna återupp- tagits över Östersjön som hennes dröm att resa till bergen i Sverige kunde förverkligas.

Mora folkhögskola

Mor Gertrud ville inte höra talas om någon resa till Sverige, far Johan såg det mer filosofiskt – ”Är det Guds vilja, så … ”. Och tack vare omständigheter, och genom folkskollärare Joel Nymans försorg, fick Kate ett brev från rektorn vid Mora folkhögskola där hon hälsades hjärtligt välkommen till skolan som den första frieleven från Ormsö. En vacker höstdag i september 1919 startade hon sin resa från Revals / Tallinns hamn som en av tre passagerare på galeasen Val mot Sverige. Missionären Österblom, som under som maren varit på Ormsö för att hälsa på, var den andre av de tre passagerarna.

Och det är här Anders Zorn kommer in i bilden. Han hade tillsammans med sina konstnärskollegor Albert Engström och Axeli Gallen Kallela gjort en seglats till Est land 1905. Zorn hade blivit djupt imponerad och tagen av de estlandssvenska bygderna och senare instiftat, vad man idag skulle säga, ett stipendium som gjorde det möjligt för estlandssvenska ungdomar att gå som frielever på Mora folkhögskola. Och det var alltså ett sådant ”stipendium” Kate fått.

Zorn och hans fru Emma var djupt engagerade i skolan och bidrog generöst både med medel till skolans ekonomi och med undervisning. Paret Zorns stora intresse för allmogekultur som en motkraft till den accelererande in dustrialismen, bidrog också till att konsthantverk, särskild trä- och textilslöjd, fick stort utrymme i undervisningen. Anders Zorn undervisade själv i frihandsteckning, ett av Kates favoritämnen. Hon blev också en kär gäst i paret Zorns hem, Zorngården.

Familjen Hammerman 1895 – Katarina sitter i mor Gertruds knä. Fr.v. Samuel, far Johan (”Skolhus-Johan”), Lars, Ida-Maria, mor Gertrud, Kata rina, Anna Antonie, Johannes samt Alfred. foto: SOVs Arkiv 6

”Katarina, du ska resa tillbaka till Estland och lära ut det du fått lära dig i Sverige!”

1920 fyllde Anders Zorn 60 år, stora festligheter skulle gå av stapeln vilka också folkhögskoleeleverna deltog i. Från Stockholm kom ett extra tåg med de kungliga gästerna, prinsar och grevar. Zorns gode vän prins Eugen, ”Målar prinsen”, var förstås med och mycket intresserad av Estland och händelseutvecklingen här som han var, började han prata med Kate, varmt och innerligt. De talade länge och väl. Han förhörde sig om hur man haft det i Estland under kriget, om det varit mycket svårt och vad Kate tyckte om Sverige, om hon trivdes? Kate hade svarat att hon trivdes så bra, att hon fruktade för att hon inte ville återvända till Estland. På det hade prinsen svarat att hon visst skulle resa tillbaka hem – för där skulle hon lära ut det, som hon fått lära sig i Sverige!

Vilket hon också sedan gjorde.

Så hade Kate frågat om flickorna ville lära sig lite konst slöjd. De hade dröjt med svaret – ”Ja-a-a, men vad kostar det?” ”Det kostar ingenting!”, svarade Kate, för hon visste att ormsö-piar och pengar inte hade mycket med varandra att göra. Jublande glada började flickorna förbereda slöjd kursen – man lånade ihop vävstolar, familjen Svärd på gården Stor-Jonasa ställde sin ”stora kammare” till för fogande för kursen, man enades om att turas om att laga middag under kursdagarna (då kunde man ju lära sig lite matlagning och bordsdukning också!), man förberedde garner och färgade.

En otrolig flit rådde bland de elva flickorna som deltog i kursen – under tre veckor lärde de sig väva elva konstvävar med fjorton variationer och hålsöms- och broderitekniker. Kursen avslutades med en utställning där folkskollärare Joel Nyman och hans familj var hedersgäster.

Och efter ett par år vävdes det, och fanns, Mora rosen gångstäcken i alla hem på Ormsö – ”Ormsötäcken”! Avslutning med middag. Sjöjdkursen i ”Stora Kammaren” på Stor-Jona sa, Kärrslätt, 1921 – ”Skolhus-Kate” sitter i mitten, vid bordets kortända. Foto: SOVs Arkiv

Slöjdkurs på Stor-Jonasa, Kärrslätt, våren 1921

Efter Mora folkhögskola arbetade Kate i syateljé på Öster malm i Stockholm samtidigt som hon läste språk och matematik vid Borgarskolans aftonskola innan hon åter vände till Kärrslätt och Ormsö julen 1920.

Väl hemma igen fick hon berätta allt om Sverige för flickorna i byn. När hon visade vad hon slöjdat i Mora blev alla överväldigade av beundran. Här var rosengång (”Mora rosengång”), daldräll, munkabälte, handdukar i gåsögon, i droppdräll, gardiner i hålkrus, klänningstyger. Kate visade klänningar, arbetsrockar och underkläder hon sytt, lampskärmar, broderier i hålsömnad, langett, spets och frivoliteter. 7

Lösningen av mysteriet med Ormsötäcket

Så var mysteriet med Ormsötäcket löst. Vi hade alla rätt – antikhandlaren, min väninna och jag. ”Ormsötäcket” har alltså sitt ursprung i Mora rosengångstäcke vars vävteknik spridits inte bara inom Sverige utan också till Ormsö tack vare Katarina Hammerman, Anders Zorn och prins Eugen.

Hur rosengångstäcken hittat sin väg till andra delar av världen, som till Portugal, är en annan historia. Men det märkvärdiga är ändå vad en liten flickas dröm att få se bergen, kan leda till.

Berättelsen om den fantastiskt företagsamma ”Skolhus Kate” är inte slut. Nu var hon 27 år och hon funderade på vad hon skulle fortsätta med i livet. I Hosby på Ormsö fanns en liten privatskola. En förfrågan kom om inte Kate kunde komma som lärarinna, någon lön var det direkt inte, men man lovade att stå till tjänst med allt man kunde bara hon kom. Den närmaste skolan låg i Norrby, en besvärlig väg för skolbarnen, särskilt vintertid då de fick gå genom stora snödrivor som de inte mäktade kliva över.

Ormsötäcke på vävstol i Kersleti Ateljee, det fd Bönhuset i Kärslätt, 2013. Foto: Monica Ahlström

Kate till Vichterpal / Vippal – Kärrslätt – Hosby – Rälby Betania

Ett brev kom från Hans Pöhl, riksdagsman som represen terande den estlandssvenska minoriteten, adresserat till Kate med en vädjan om att hon skulle ta plats på svenska skolan i Vichterpal / Vippal på fastlandet där svenskheten höll på att dö ut. En krävande uppgift som Kate åtog sig med goda resultat. Här undervisade hon fram till 1928 då hon återvände till Ormsö och Kärrslätts skola. Innan dess hade hon också hunnit med att ta lärarexamen i Hapsal. Men 1930 drogs åttahundra lärarplatser in i Estland, däri bland hennes tjänst i Kärrslätt. Kate kände sig ensam och överflödig, hennes far hade gått bort, hennes yngste bror hade tagit över gården. Hon stod återigen inför ett nytt kapitel i sitt liv. Kate tog sig an uppgiften och trivdes med den, trots veder mödor. Så kom en förfrågan från Betania, missionshemmet med barnhem i Rälby, om Kate ville ta över tjänsten som hus mor här. Efter en viss tvekan accepterade hon. Under som marmånaderna reste hon till Sverige, gick sommarkurs på Nääs Slöjdseminarium utanför Göteborg, hon hälsade på vänner i Narva.

Men hon närde ytterligare en dröm förutom att resa, en dröm om en villa, ett sommarhem i Kärrslätt för sig själv och sina svenska vänner som hon höll tät kontakt med brevledes. En plats där hon också kunde tillbringa sin ålderdom i lugn och ro. Och i slutet av 1930-talet började hon låta bygga sin dröm vid stranden utanför Kärrslätt, vid Doktorsa, i ”Saltdike”. Men oroliga tider nalkades.

8

Åter till Sverige

Kates sparkapital behövde förstärkas, husbygget kostade och hon funderade på ytterligare en Sverigeresa. I oktober 1939 tog hon tjänst som folkhögskollärare i Sigtuna på Stiftelsen, till våren skulle hon komma hem till Kärrslätt igen, det hade hon lovat sin mor. Våren kom, men alla avrådde henne från att resa tillbaka. Estlandsbåtarna gick nu under ”hammaren och skäran”.

”Reser du tillbaka till Estland kanske du inte kommer längre än till Tallinn, och där försvinner du in i det stora riket och får aldrig komma hem igen. Då har du gjort din mor större sorg än om du stannar här.” Kate stannade. Året var 1940. I oktober samma år kom över hundra Rågösvenskar – flyktingströmmen från Estland till Sverige hade börjat. Kate återsåg aldrig sin mor igen.

I Sigtuna engagerade hon sig genom major Carl Mothander i insamlingsarbete för estlandssvenskarna och i flykting kommittén. Hon blev kvar som lärare här till 1945. Sedan fortsatte hon sin lärarbana vid olika skolor i Gästrikland, Som en röd tråd i hennes memoarer går en positiv livssyn, öppenhet och nyfikenhet på världen, en vilja till kunskap, att lära och att lära ut. Och en tillit, förtröstan i att allt blir till det bästa. En livshållning som hon själv beskriver vara grundad i den varma religiositet hon fått med sig från sitt barndomshem i Kärrslätt i början av förra seklet.

Kanske något att fundera över lite idag, på 2000-talet, mer än hundra år senare?

Not 1: Katarina Hammerman (1894-1974) dog på Norrtälje lasarett drygt 80 år gammal. Hon var född på Johansa, lärarbostaden i Kärrslätt, yngst av sju syskon och dotter till ”Skolhus-Johan”, Johan Hammerman och hans maka Gertrud, född Beckman, Rumpo Andorsa.

Johan Hammerman, bördig från gården Siffers (Sjors) i Kärrslätt, var Kärrslätts första estlandssvenska lärare, utbildad i den första årskullen av folkskollärare på missionsläraren Thoréns lärarseminarium, Nuckö. Han ledde även det första skolhusbygget i byn.

Sonen Alfred Hammerman, äldst i syskonskaran och utbildad bl a i Hapsal, tog över lärartjänsten i Kärrslätt skola efter fadern Johan när denne pensionerade sig. Alfred gifte sig med Gertrud Hammerman, Norrsmeds i Kärrslätt, och tog över gården då det inte fanns några söner här som kunde överta denna.

”Skolhus-Kate” med sina elever, Hosby skola, 1932. Foto: SOVs Arkiv Hälsingland och Uppland. Efter pensioneringen bosatte hon sig på Björkö i Roslagen som blivit något av en ny hembygd för många estlandssvenskar. Det var också här hon skrev sina memoarer och dikter på Ormsömål, många av dem publicerade i Kustbon.

”Skolhus-Kate”, Katarina Hammerman, var en av de driftiga, engagerade och initiativrika kvinnor som livet igenom sökt sin egen väg och gjort gott. En kvinna som verkar ha levt sitt liv fullt ut, ett rikt och spännande liv, trots knappa omständigheter, umbäranden och oroliga tider. Vad drev henne, kan man undra?

Alfreds äldste son, Anders Hammerman, Norrsmeds, gifte sig med Katarina Österberg, Smenes, Kärrslätt. De fick tre barn – Astrid, Dagny och Tage.

Anders Hammerman blev mobiliserad i Röda Armén 1941 och återkom aldrig.

Not 2: Katarina Hammermans memoarer ”En Ormsöflickas minnen” (1967) och ”Färden går vidare” (1970), tryckta på Almqvist & Wiksells Bok tryckeri, finns i SOVs bibliotek på Roslagsgatan i Stockholm.

Katarina Hammerman har också bidragit med artiklar och dikter om livet på Ormsö i Kustbon. SOVs Arkiv 9 Tidigare artiklar om Ormsökvinnor: Ormsöbladet nr 1/ 2013: Katarina ”Kate” Lindqvist, Kärrslätt – Kate Lindqvists Pensionat i Hullo