Transcript Verklighet och tro-10

Verklighet
och tro
En sammanfattning av
ett ekumeniskt samtalsprojekt
för Sjukhuskyrkans medarbetare
Kerstin Dillmar
Lars Björklund
Verklighet
och tro
Kerstin Dillmar
Lars Björklund
En sammanfattning av
ett ekumeniskt samtalsprojekt
för Sjukhuskyrkans medarbetare
2013
Inledning
Vid fyra tillfällen - med början i december 2011 - har en
ekumenisk grupp av Sjukhuskyrkans medarbetare träffats
på Sigtunastiftelsen för att tala om verklighet och tro.
Projektet möjliggjordes som en del av Sigtunastiftelsens
gränsöverskridande möten. Konsulenterna Gunnel Andréasson
och Åsa Jonsson tillfrågade tre pastorer, två diakoner och tre
präster om att delta. Kerstin Dillmar och Lars Björklund har
varit samtalsledare och ansvarat för upplägg, innehåll och
sammanställning.
Begreppet teologi kan föra tankarna åt flera olika håll. Någon
tänker kanske på teoretiskt systematisk teologi, någon annan
associerar i en mera pastoralteologisk riktning. Denna text
är en sammanfattning av de samtal vi fört tillsammans
utifrån den verklighet vi möter i våra tjänster och den kristna
tradition som är vår tro. Vi har valt att uttrycka teologiska
begrepp med utgångspunkt i samtalets språk. Exempel från
möten med patienter, anhöriga och personal är omgjorda och
avidentifierade. Gruppens deltagare har även bidragit med
egna texter.
Vår förhoppning är att samtalsprojektet kan få vara ett bidrag
och en inspiration till fortsatta tankar och samtal bland
Sjukhuskyrkans medarbetare.
Gruppens deltagare har varit
Ingemar Moritz, sjukhuspräst i Västerås,
Karin Nordfeldt Hansson, sjukhusdiakon i Umeå,
Ronnie Strömgren, sjukhuspastor i Jönköping,
Ingegerd Slätteby, sjukhuspräst i Lund,
Hilkka Hagelberg, sjukhuspräst i Eskilstuna,
Roger Samuelsson, sjukhuspastor i Örebro,
Christina Lindgren, sjukhuspastor i Stockholm samt
Sara Ivarsson, sjukhusdiakon i Malmö.
Ett stort tack till alla!
Uppsala och Sigtuna augusti 2013
Kerstin Dillmar och Lars Björklund
I. IDENTITET OCH UPPDRAG
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig
och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog
hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder,
jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och
ni besökte mig.” Mt 25:35-37
Händer möts. Och ögon. Blå. Grå. Gröna. Bruna. Namn blir utsagda.
Redan rörelsen med handen som sträcks ut för att hälsa är en
inledning och en början till det ögonblick vi kommer att dela.
Naturligtvis är intrycken många. Hur vi ser ut, hur vi står eller böjer
oss fram, om vi utstrålar lugn eller oro. Vilken färg som ögonen
faktiskt har. Hur handslaget känns. Många uppgifter om vår identitet
som vi själva kanske inte är medvetna om ges till den vi möter.
På ett kort ögonblick får vi en uppfattning som kanske egentligen
inte bygger på vad vi säger – utan mera hur vi säger det vi säger.
Men självklart säger också det vi säger något om hur vi önskar bli
betraktade och bemötta. Åtminstone just då. Just nu.
Vi möts på Sigtunastiftelsen för att tala om tro och verklighet. Vi
har hälsat på varandra och deltagit i middagsbönen. Vi har ätit lunch
tillsammans. Nu sitter vi i en cirkel i Refugiets bibliotek. Bekväma
och stadiga fåtöljer klädda i grått fårskinn. Adventsljusstakarna lyser
milt och brasan värmer.
Efter att ha presenterat oss för varandra ägnar vi början på vårt första
möte åt att välja bland svartvita bilder. Vi behöver göra en karta
över vilket område våra samtal ska röra sig i. Vi behöver ta reda
på vad det är som vi tycker är angeläget att reflektera över. Varje
deltagare får välja två bilder - en bild för det som är möjligheter i
sjukhuskyrkans arbete - en annan bild för det som är svårigheter.
Det som sägs skrivs upp på ett blädderblock. Vartefter fylls pappret
med ord. Vi drar pilar och orden kombineras och sorteras. Det känns
1
som om vi gör en riktig gammaldags landskapskarta. Det är som
om vi förbereder en färd som upptäcksresande in mot landskapet
existentiella frågor.
Identitet som göra
Utgångspunkt
Man kan se det ur flera synvinklar. En arbetsidentitet som tar oss
helt i anspråk kan vara svår att hantera. Viljan att alltid finnas till för
andra kan sväva ut till en gränslöshet som inte hjälper någon. ​
Å andra sidan kan vår identitet vara starkt knuten just till uppdraget
att finnas till för andra. Det finns många delar i ett komplicerat
samspel som ibland gör oss provocerade av frågan för vems skull
våra insatser görs. För den andre? För Guds skull? För vår egen
bekräftelse?
Redan från början blir det tydligt att våra tankar kring identitet och
uppdrag behöver få vara vår utgångspunkt. Vi behöver en grund att
stå på. Det kan tyckas vara så självklart vad som är vårt uppdrag och
vilken som är vår identitet – och ändå inte.
Vi konstaterar att sjukhuskyrkans medarbetare ofta kommer tillbaka
till vad vi inte är. Vi är inga kuratorer. Vi är inga terapeuter. Vi
är inga psykologer. Och ändå befinner vi oss där någonstans i
gränslandet. Någon ler lite och säger att det kanske är som med
beskrivningen av Gud – att man kan ta sin början i att beskriva vad
Gud inte är för att så småningom mera närma sig vad Gud möjligen
är. Men blir vårt uppdrag tydligare av att vi säger vad vi inte gör?
Visar det också möjligen att vi har olika uppfattning om vårt varande
och görande? Skulle vi behöva öva oss i att bli mera tydliga i att
formulera oss om vad vi faktiskt är och gör? Behöver vi öva oss i att
tala om att vi kan ha olika uppfattningar?
Identitet som att vara
Ett vedträ läggs i öppna spisen och vi funderar på om man kan se
identitet som ett uttryck för vårt djupaste varande. Att det som vi
kallar identitet skulle vara den innersta kärnan i vår personlighet. Att
det vi kallar identitet är ett utryck för vår själ.
Vi kan ha många roller som varande syskon, barn, förälder,
pastor, människa och världsmedborgare men innanför dessa
identitetsskapande relationer finns en ännu djupare identitetskärna
som är vår personliga identitet.
2
- Men vad händer om det för en del av oss finns tendenser att
arbetsidentitet och personlig identitet blir ett och detsamma?
Samtalet landar i att den personliga identiteten måste komma
först. Att det är viktigt för vårt uppdrag att vår personliga identitet
faktiskt är vår första grund. Att uppdraget är nästa steg. Att vara
själavårdare, pastor, präst eller diakon blir vår identitet i uppdraget.
Vår yrkesidentitet.
I de mest utsatta uppdragen så tycks yrkesidentiteten falla och
upplevelsen blir att vi måste vara närvarande med vår personliga
identitet. Vi kan uppleva det som att vi blir avskalade lager efter
lager. Inget annat återstår utom det mest grundläggande. Vi andas.
Våra hjärtan slår. Vi har var och en ett namn. Vi befinner oss i samma
rum. Början och slutet sammanfaller. Det är i de stunderna vi tänker
att det lika gärna kunde ha handlat om oss själva. Djupast sett gör det
också det. Inkarnationen tar gestalt. Det är ingen skillnad mellan oss.
Vi är Jesu minsta systrar och bröder.
Identitet som tar gestalt - snälla kristna med mycket tid?
Frågan om identitet är alltså grundläggande för oss själva och som
utgångspunkt i alla våra uppdrag. Det rör sig både om insida och
utsida. Hur är då vår självkänsla? Hur klär vi oss? Hur ser våra rum
ut? Vilket är vårt språk? Och vad vill vi med det vi gör och säger och
3
är? Och hur blir Jesus, som är Guds språk och Guds sätt att tala med
oss, en återklang och en återspegling i allt detta?
Sjukhuskyrkans personal och rum är en del av kyrkans kropp. Vår
närvaro berättar något om Guds närvaro i allt och överallt.
Kanske tolkar vi begreppet uppdrag som något att göra. Att utföra
ett konkret arbete med ett synligt resultat. Vårdsituationen är full av
göromål och handlar om att hantera olika problem genom att hitta
lösningar med konkreta insatser. Att vara själavårdare är något annat.
Själen som kroppsdel är osynlig. Mycket av det som är våra insatser
går inte att mäta eller utvärdera. Det som kan ha blivit till hjälp eller
insikt kan träda fram flera år efter mötet. Vi kan bli både trötta och
provocerade av att ha det inre osynliga som tjänsteställe i en tid där
mycket mäts, utvärderas och levereras.
- Går det allra viktigaste i livet någonsin går att mäta? Och hur
påverkar det oss?
Bro och brygga
Vi talar länge om vårt uppdrag av att vara bro eller brygga till
församlingarna. Att det är viktigt att sjukhuskyrkans verksamhet
inte blir en egen ö i församlingen. Vi behöver få del av livet utanför
sjukhusområdet. Vi har viktiga erfarenheter och reflektioner att bidra
med in i det som är församlingslivet. Det är viktigt att förtydliga
detta i församlingsinstruktioner som ett synbart tecken och som en
påminnelse.
Det blir eftermiddag och vi balanserar kaffemuggar och hamnar
i tankar kring begreppet mission. Sjukhuskyrkans närvaro som
mission i bästa bemärkelse? Någon ler lite finurligt och säger
- Mission som omtanke med baktanke?
Vi skrattar lite. Diskussionen tar fart. Vi tycks vara överens om att
ordet mission är ytterligare ett begrepp som vi nog inte heller alltid
4
är överens om vad det egentligen står för eller betyder. Refugiets
bibliotek fylls för en stund av motsatsord: vitt och svart, sändare och
mottagare, hjälpare och behövande, kunskap och okunskap.
- Är ordet mission förbrukat?
Någon i gruppen prövar formuleringen
- Mission som djupaste förståelse av något vi inte förfogar över?
-Och kanske skulle vi kunna definiera lärjungaskap som att vara
efterföljare till helhetssyn?
Översättare och skulptörer
Det är redan mörkt ute. Mera ved läggs på brasan. Vi letar oss vidare
i samtalet. Kan vi sätta ord på vår uppgift och funktion?
Först blir det eftertänksamt tyst innan någon säger
- Skulle man kunna pröva att definiera sjukhuskyrkans medarbetare
som andliga översättare? Att man skulle kunna göra en jämförelse
med språktolkning. Att vi skulle kunna vara en tolk som kan
översätta från ett språk till ett annat och som ett exempel kan förstå
och ta emot berättelsen om det älskade lantstället som en berättelse
om längtan och helighet?
Någon annan tar vid och föreslår att det kanske skulle kunna gå ännu
djupare och prövar formuleringen att vi är experter tränade i att läsa
av livssyn - uttryck för tro och andlighet i existentiell dimension. Att
vårt uppdrag är att se och se igen i varje möte. Att det handlar om
respekt för både mötet och den vi möter. Att det också handlar om
möjligheter och aspekter som behöver bli sedda innanför det som
först möter oss – både i det som sägs och i det vi tycker oss se.
- Någon frågar hur konstnären vet hur han ska arbeta med sin
hammare och mejsel. Konstnären svarar att han ser skulpturens
gestalt tydligt och att han bara tar bort det som är i vägen. Kanske är
5
Allt är stilla,
livet har flytt
till obekanta stränder,
till annan tid.
Solen strålar in genom fönstret.
Jag ser ett ansikte
i solens klara sken
och minns leendet,
blicken,
rösten,
skratten.
Himmelens ljus,
ge henne frid!
*
Jag fryser,
ända in i själen.
Mammas yllesockor hjälper inte,
vännernas kramar värmer mig inte.
Vem blåser kalla vindar in i min själ
så att jag krymper
och torkar,
flyr in i mitt låsta rum
och söker min sparlåga,
för att överleva
en tid till?
Jag tror på lågan som finns inom mig,
jag vet att Du finns där.
Jag andas in den värme som finns
och nu kan jag gå ut och möta livet,
vara med i det som sker.
det också vår uppgift att ibland mejsla fram någon eller något i dem
vi möter. Skapa och befria genom att ta bort det som skymmer?
*
Det kan förhålla sig på ett liknande sätt med möjligheten att se Guds
närvaro. Att vi ibland behöver hjälpa till att skala av för att få syn på
perspektiven innanför.
Skulle jag,
som är av jordens stoft,
veta dagarnas längd.
- Vi verkar också i gränslandet mellan död och liv. Vi har ett språk
för döendet. Hit hör också riterna och symbolerna bortom vårt talade
språk.
Skulle jag,
som bor i skuggornas lek,
fånga himmelens ljus.
Gränslandet mellan död och liv handlar om att tolka existentiell
ensamhet och ge det en tydning. Vi påminner om döden med vår
uppgift. Vi påminner livets gräns och gränser över huvudtaget.
Kanske kan det i god mening göra oss till hoppets bärare genom att
representera något större. Kanske väcker vår närvaro ibland oro och
ångest av samma skäl.
Men Du som skapade mig
till Din avbild,
Du ger styrka och livsglädje.
Skulle jag,
som är Din avbild,
vända ner mitt ansikte?
Nej, upp till trädkronorna
och upp där ljuset silas genom
grenarna,
genom de gröna bladen,
där livet växer, mognar och ger
skörd.
Gud, tack för livets gåva!
Hilkka Hagelberg
Mötet
Kroppen är den plats där vår likhet med varandra tar gestalt på ett
mycket konkret sätt. Tårarna är lika salta oavsett hudfärg. Smärta
kan vara outhärdlig för både barn, kvinnor och män. Celldelningen
fungerar likadant för både fattiga och rika. Vi kan fascineras och
förundras över att kropparnas funktioner är så lika varandra samtidigt
som varje fingeravtryck är unikt.
När Ordet tar gestalt så är det Guds sätt att välja språk för att
det ofattbara ska kunna blir fattbart och gå att hålla med händer.
Julnattens barn visar oss det.
Ansikte mot ansikte är Guds sätt att vilja möta oss och det blir allra
tydligast i välsignelsen.
Vi vet att vi behöver möta ansikten för att bli till. Vi talar om
anknytningens betydelse för det lilla barnet och hur det påverkar oss
hela livet. Våra djupaste erfarenheter kommer till oss innan vi har
7
ett språk att utrycka oss med. Känslan av skam verkar också uppstå
innan vi erövrat orden och tycks komma före upplevelsen av skuld.
Tillit eller svårigheter med tillit finns i våra djupaste lager inåt. Vi
kanske varken minns eller vet det tidiga som formade oss. Ibland
är våra egna upplevelser och erfarenheter en tillgång. Andra gånger
behöver vi vara uppmärksamma på att vi ytterligare behöver bearbeta
och sortera vårt eget för att fungera bättre i mötet. Svaret på varför
vissa möten och händelser blir krångliga finns ofta i oss själva. I
samma stund som vi börjar behöva den andre för vår egen skull har
något kommit snett.
själv. Jag har kommit hit för att jag behöver hjälp att tänka och se
klart. Det betyder det att du inte får bli allt för engagerad och börja
göra saker eller föreslå lösningar... Jag vill bara att du sitter där och
lyssnar så att jag kan höra och förstå vad jag tänker...
Vi pratar vidare. Prövar ett ideal av att komma till själavårdssamtalet
utan att minnas föregående samtal, utan att ha någon särskild vilja
med vad detta samtal möjligen ska leda till och utan att tro oss veta,
känna igen eller förstå något av det som konfidenten kommer med.
Vi skrattar lite och säger att det är teori. Men på samma gång är
det djupt allvar. Om vi ska kunna skapa ett skyddat rum i rummet
där alla tankar, känslor, minnen och framtidsriktningar ska kunna
rymmas så får vi inte stå i vägen vare sig för Gud eller för det som
vår konfident behöver platsen till. Det självklara är förstås att vi är
personliga utan att bli privata och börja prata om vårt eget.
Att visa en annan människa respekt handlar om att ge av sig själv
och att ytterst vara beredd att förändras. Kanske kan man kalla det
kärlek.
*
Hon är arton år och svårt sjuk. Peruken ligger som ett trassligt
garnnystan på sängbordet. Hon säger till sjukhusprästen
- Jag behöver någon som kan höra det här utan att börja gråta. Nån
som kan gå vidare härifrån sedan utan att jag ska behöva känna att
jag förstört hans dag med det jag säger, klarar du det?
*
Mannen säger till pastorn
- Jag är femtiofem år och en kompetent man, om jag får säga det
8
*
Kristus går med oss men kommer oss också till mötes i patienten,
den anhörige eller i den sjuksköterska som vi talar med. I det goda
mötet bär vi Kristi ögon som ser och bekräftar. I det goda mötet kan
vi i den vi talar med få möta Kristi ögon som ser och bekräftar oss.
Gräns eller kontaktyta
Hur tänker då vi om gränser? Är en gräns en linje som skiljer två
delar åt eller är linjen ett sätt för två delar att hitta en gemensam
kontaktyta? Det blir tydligt att gruppen är överens om att reflektionen
om en tydligare identitet och ett tydligare uppdrag är nödvändig för
att hjälpa oss att hitta goda gränser i förhållande till våra uppdrag och
i förhållande till de konfidenter vi möter.
När vi definierar själavårdarens uppgift som att vi inte är terapeuter,
psykologer eller kuratorer så är det sant. Men det betyder inte att
de verktyg som terapeuter, psykologer eller kuratorer använder är
oanvändbara för oss.
Någon i gruppen talar om terapeutisk allians. Att vi först själva
måste svara på frågan vad det är som driver oss att göra det vi gör.
Och varför vi gör det. Att vi därefter behöver ett kontrakt för det
enskilda samtalet. Ett kontrakt som är en ram att förhålla sig till vad
gäller samtalets längd, platsen, hur ofta vi ses och vad som samtalen
kan rymma. Om samtalssituationen skulle bli riktigt svår går det att
återkomma till ramen för att reflektera och ta hjälp av det som är vår
9
överenskommelse.
Existentiella suckar
Gruppen tycks vara överens om att själavård är en självklar del
av andlig vägledning. Varje människas berättelse kan fogas till
kristusberättelsen. Vi är del av något större och behöver fördjupning
för att ännu mera bli dem vi är.
Det tycks vara så att vi ibland har behov av att sucka över situationer
och händelser där själva sucken är menad som ett uttryck och inte en
uppmaning till en handling eller förändring. En man som drabbats av
en stroke suckar över att aldrig mera kunna gå upp på övervåningen
i huset. Flera gånger varje dag över ett antal månader konstaterar
han med djupa suckar att han aldrig mer kommer att kunna vara
på övervåningen. Familjen engagerar sig och man bygger om och
skaffar en stol att sitta i som på skenor kan åka uppför trappan. När
allt väl är klart vill mannen inte pröva. Han vill inte komma upp på
övervåningen. Han säger att det inte spelar någon roll. Att han aldrig
egentligen har tyckt om att vara där uppe. Sedan barnen flyttade
hemifrån har övervåningen stått oanvänd i flera år. Han säger att
även om han kan komma upp dit så får han inte sitt liv före stroken
tillbaka. Han tycker att hela bygget varit onödigt men han har inte
velat säga något för att inte göra någon ledsen.
Vi prövar namnet terapeutisk själavård för att försöka fånga något
av innehållet i en mera avancerad själavård som ofta tar sin början
i livsberättelsen men som framför allt innehåller svåra existentiella
frågeställningar.
I vårt samtal går det varefter att urskilja tre olika områden.
1.Problem som går att lösa.
Här möter själavårdaren en konfident vars frågeställning går att lösa.
Kanske kan man jämföra med en vårdsituation där någon kommer
in med ett brutet ben som ligger rätt och genast går att gipsa.
Genom samtalet kan själavårdaren identifiera en problematik och
tillsammans med konfidenten tänka ut en lösning som ibland är av
mycket praktisk art.
2. Problem där vi kan hoppas på en lösning.
Här möter själavårdaren en problematik som det finns ett hopp
omkring. Vi vet ännu inte om behandling som operation, medicin,
strålning, sjukgymnastik eller terapi kommer att hjälpa men vi kan
samtala om det och tillsammans kan vi be och hoppas.
3. Problem som inte går att lösa.
Här möter vi konfidenten som befinner sig i en livssituation där
problematiken inte är möjlig att lösa. Här kan vi som själavårdare
bara vara närvarande. Vi är bortom alla insatser och döden är det
enda som egentligen kan förändra. Vår uppgift är att skapa ett
existentiellt rum där alla tankar och känslor kan få plats.
10
Suckandet över att inte kunna komma upp för trappan blir
för mannen ett sätt att försöka uttrycka det faktum att stroken
helt förändrat hans liv, hans kropp och hans möjligheter till
självständighet. Han hade kunnat säga att stroken fört honom ut i ett
existentiellt ingenmansland där han ännu inte hittat några vägar eller
någon mening som går att uttrycka. För denne man var språket mera
konkret. En trappa som blivit omöjlig. En hel övervåning som blir
som ett kallt vindsutrymme.
Vi upptäcker att vi har många erfarenheter av liknande händelser.
Trots ombyggnationer, engagemang och många besök har det
ändå aldrig räckt eller blivit bra. Hur man vartefter konstaterat att
suckandet flyttar sig till andra områden när väl det första blivit
åtgärdat.
11
Vi formulerar ytterligare en tredelning
1. Tystnad.
Här uttrycks inte det existentiella suckandet i ord utan mera
som faktiska suckar eller som ett introvert betraktande av något
föremål eller att man till synes blir sittande och tittar ut genom
fönstret. Vi kan ana att något pågår inuti som bearbetning eller som
försoningsprocess.
2. Ord.
- Jag orkar inte.
- Jag kommer aldrig ut.
- De kommer aldrig hit och hälsar på.
- Det finns ingen som lyssnar.
- Ska du redan gå?
Här kläs upplevelsen i ord. Även vid besök varje dag och någon
som troget lyssnar så finns upplevelsen kvar av att vara övergiven,
oförmögen och kanske till och med att vara sviken av Gud och livet
självt.
3. Vrål.
- Men hur länge ska hon behöva ligga på det här sättet? vrålar
pappan till sjukhusprästen.
Hans svårt handikappade dotter rycker av kramper och
sjukvårdspersonalens insatser fungerar inte. Han står hotfull framför
och saliven stänker över sjukhusprästens kind och hon måste svara​
- Jag vet inte.
Då börjar han gråta mot hennes axel.
Frågan om hur länge har inte något svar i klockslag, veckodag eller
år. Det finns frågor som måste få skrikas ut och som inte har något
svar. Ingen har något svar och alla vet det – också den som skriker.
Frågan måste ändå få ställas och det adekvata svaret är att vi inte vet.
12
Inte därför att vi vill undvika frågan, inte därför att vi inte förstår
utan just bara därför att vi har tänkt efter och tagit frågan på allvar
och kommit fram till att ingen vet.
Det omöjliga som möjlighet
Frågan är om det någonsin är möjligt att hjälpa någon? Vår egen
upplevelse av otillräcklighet kan driva oss att göra ytterligare något,
läsa ännu en psalmvers, be en längre bön, komma tillbaka ännu en
gång, boka ännu ett samtal. Otillräckligheten gör oss oroliga. Kanske
är den största hjälpen paradoxalt nog att tyst för oss själva konstatera
att vi med största sannolikhet inte kommer att kunna hjälpa. Så
lyssnar vi ändå till berättelserna och tar emot. Också vanmakten är en
mötesplats. Det är samma golv som bär oss. Vi skapar tillsammans
ett rum i rummet. Ett rum fyllt av allt som är omöjligt. Där växer det
enda möjliga. Fortsättningen.
*
De sitter i kanoter som glider tyst över vågorna. Vattnet är
havsdjupt och skimrande. De paddlar längre och längre ut för
att komma närmare delfinerna. Delfinerna simmar utåt. Hoppar
strömlinjeformat. Ler med sina flasknosar.
De vågar inte paddla längre ut nu. Vilar med paddlarna över
kanotens kanter. Känner ovana paddeltag i axlarna. Ser delfinerna
längre ut. Tänker att det misslyckades. Det att komma nära. Då
vänder delfinerna riktningen. Simmar mot kanoterna. Hoppar nära.
Stänk av salt hav över händer och kinder.
*
13
II. HOPP OCH HOPPLÖSHET
När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar
hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till
Abraham:”Driv bort den där slavinnan och hennes
son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med
min son Isak. Abraham blev mycket illa till mods, det
gällde ju hans son. Men Gud sade till honom:” Var
inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull.
Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som ska
föra ditt namn vidare. Men också slavinnans son skall
jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.” Tidigt
nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck
och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes
axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan
omkring i Beer Shevas öken. När vattnet i säcken
tog slut lade hon barnet under en buske och gick och
satte sig på ett pilskotts avstånd.”Jag kan inte se på
när han dör”, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån
och barnet grät högljutt. Men Gud hörde pojkens
gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till
Hagar:”Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud
har hört hur pojken gråter där borta. Gå och lyft upp
honom och ta väl hand om honom, jag ska göra göra
honom till ett stort folk.” Och Gud öppnade hennes
ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och
fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.
1 Mos. 21:9-19
När vi träffas för vårt andra möte har det hunnit bli vår. Vi sitter i
samma fåtöljer och utanför fönstret har späda löv börjat leta sig fram
ur grenarna.
15
Vi börjar med att var och en av oss kort berättar om sitt läge just nu.
Tanken med dessa samlingar har varit att vi kommer direkt från det
som är vårt arbete och vår verklighet. Vi ses här och lägger fram
det som vi tänker just nu. Vi sätter upp kartan igen. Ett nytt område
väntar.
Efter kaffet går vi och ser en film. Det blir ett sätt för oss att hitta
en gemensam utgångspunkt. Tunga gardiner dras för fönstren
och vi bygger ett eget upplevelserum mitt i allt annat som pågår.
Filmen heter Broderier. En ung flicka är gravid. Hon vill inte berätta
sanningen utan hittar på att hon har cancer och säger att det är
behandlingen som får henne att gå upp i vikt. Hon sitter i kassan på
en affär men ägnar all sin fritid åt att brodera nyskapande, märkliga,
vackra broderier med gammaldags tekniker. Hon får arbete hos en
äldre kvinna som är professionell brodös. Hennes son har omkommit
i en olycka och hon försöker senare i filmen att ta sitt liv. Den unga
flickan kämpar med att göra valet om hon ska behålla barnet eller
adoptera bort det. Den äldre kvinnan kämpar med om hon ska leva
med sin sorg eller dö. Hopp och hopplöshet blandas med vackra
mättade färger i många gröna nyanser, rött, gult, vitt och guld. Trådar
fogas samman. Den gröna färgen återkommer. Tråd och pärlor. Att
välja liv eller död. Att välja att ta emot eller att ge vidare. Ansikten
och händer i närbild.
Hopp
Efteråt virvlar tankarna iväg åt flera håll. Vi prövar att formulera
hopp som att dela närvaro. Att se. Att ta emot. Att ge värde i det att vi
ser och tar emot.
- Kan hopp vara lyhördhet?
- Det är livet som tar sig fram. Gud ger växten bortom och innan för
oss själva.
- Hopp kan vara en momentan relation. Hopp kan också vara att
16
komma tillbaka. Att återvända.
- Att se människan innanför och bortom sin sjukdom. Att se att
människan jag möter är mycket mer än sina omständigheter och sin
eventuella diagnos.
- Att få pröva sina tankar och funderingar i ett rum där det som sägs
stannar kvar och inte genast får konsekvenser kan också fungera som
ett hopp.
- Att förstå och upptäcka att vi är beroende av varandra och av det
som finns runt omkring kan också skapa hopp.
Samtalet flyter lätt. Det märks att vi tycker om att tala om hopp.
Det blir många bilder och många berättelser från våra arbeten som
kommer till oss. Vi gestikulerar och pratar.
Men hopplösheten då? Det blir först tyst i rummet. Som om vi värjer
oss. Som om vi inte vill.
Så kommer vi överens om att försöka tala om hopplöshet på allvar.
Stanna kvar i det som vi gärna vill fly ifrån. Försöka reda ut vad vi
tänker om det som vi inte riktigt vill tänka på.
Hopplöshet
Finns det hopplösa situationer? Finns det människor som är
hopplösa? Kanske behöver vi först försöka definiera vilket perspektiv
vi rör oss i för att varsamt kunna tänka vidare om det som möjligen
är det allra svåraste.
Vi prövar tanken att man kanske kan se hopplöshet som ett hopp som
gått förlorat. Någonting ännu inte uppfyllt rycks undan och det som
varit en längtans väg fram till detta faller också samman. Rasar.
Den totala hopplösheten går inte att förena med liv och när inga
andra lösningar finns så återstår bara döden. Kanske vill man
dö därför att man egentligen vill få leva ett annat liv med andra
17
möjligheter. När dessa andra möjligheter är utom räckhåll kommer
tanken om döden som en lösning eller en räddning eller en befrielse.
Vi kan som hjälpare frestas att minnas situationer där någon i
stunden till hundra procent har velat dö och som efter att ha räddats
till hundra procent vill leva. Vi kan frestas att berätta om sådana
exempel i tro om att vi ger perspektiv och hopp.
Det kan också vara så att perspektivet inifrån den enskilde är
hopplöshet medan omgivningen kan känna och se ett visst hopp.
Flera av oss känner igen situationer där vi sett möjligheter och liv
fastän den vi talat med varit oförmögen att dela det perspektivet.
Vår egen hopplöshet
Den som säger sig vilja dö har möjligen definierat sin situation
korrekt. Det man behöver för att vilja leva finns inte. Det är inte vår
uppgift att överge denna förtvivlan genom att oreflekterat säga att
det kommer att bli bättre. Att det alltid finns möjligheter. Vi behöver
istället stanna och försöka lyssna och hantera vår otillräcklighet både inför vårt eget liv och inför andras liv. Vi kan inte ge det som
behövs. Vi kan möjligen stanna och vara en bro till den mening som
vi var och en själva måste formulera.
Kan man kan ge upp hoppet för en person men ändå finnas kvar?
Och är det mest avskalade mötet är när vi som själavårdare behöver
formulera meningen ”jag vill ingenting men stannar kvar”?
Kan det finnas olika grader av hopplöshet?
Vi formulerar
där vi som själavårdare interagerar med konfidenten. Här fungerar
det talade språket. Här finns berättelser, analyser, sökande efter
svar och kartläggning och sortering av olika frågeställningar. Här är
kroppsspråket levande både hos konfidenten och själavårdaren.
0. Allt känns helt hopplöst.
2. Vilande närvaro
1. Allt känns helt hopplöst men jag låter mig tas om hand.
där vi som själavårdare väntar, sitter tyst bredvid, kanske håller en
hand utan att säga något. Här är vårt talade språk bara delvis möjligt
att använda. Kanske är konfidenten mycket svag eller oförmögen
att tala. Samvaron är lågmäld och vi befinner oss nära det som är
kontaktytan mellan orden och det ordlösa.
2. Allt känns hopplöst men jag har kvar en liten tro på en möjlig
förändring.
Vår grundkonstruktion tycks vara hopp och ingen verkar födas med
hopplöshet.
Det blir tydligt i vårt samtal att både hopp och hopplöshet kan finnas
närvarade samtidigt. Den enskilde kan uttrycka hopplöshet och ändå
känna visst hopp. Det kan också vara tvärtom - att man uttrycker
hopp men bär en djup känsla av hopplöshet inuti.
18
Vi formulerar vår närvaro i samtalsrummet som
1. Aktiv närvaro
3. Frånvarande närvaro.
Kan det vara så att i det allra svåraste kan vår kroppsliga närvaro
i rummet vara en hjälp för någon också då vi inte orkar höra mer,
börjar tänka på annat, försvinner med blicken ut genom fönstret?
19
Uppståndelsen - vi växer ur ingenting
Jag tror att jag med stort allvar har delat människors smärta. Jag tror
jag förstår något av vad smärta och lidande kan vara. Men jag har
aldrig upplevt total hopplöshet.
Inte ens vid brandkatastrofen i Hammarkullens kyrka då 63 unga
människor dog. Smärtan och sorgen var enorm. Jag ser inget bra
med dessa unga människors död. Det var ont. Men det fanns hopp då,
i kyrkan där så många människor samlades. I kyrkan där så många
föräldrar fick besked om att deras barn hade dött. Där fanns starkaste
sorg, vrede och vanmakt.
Sorg, sorg och åter sorg. Men också hopp. Hopp om det eviga livet.
Hopp i hjälpande händer som lagade mat och städade toaletter. Hopp
i bilar som kom med mat. Hopp i människors gemenskap och försök att
ge varandra tröst. Hopp i bönen och ljusen som tändes.
Många år senare förlorade jag själv ett litet barn, sent i graviditeten.
Visst grät jag dag och natt, och visst trodde jag att jag aldrig mer skulle
kunna bli glad. Men jag bar ett hopp om att min lilla dotter var hos
Gud. Att hon hade det bra. Det hoppet bär jag fortfarande.
Tomhet är det material ur vilket allting blir till. Där finns också
trons innersta kärna. När Jesus är död lutar sig Maria in i den tomma
graven. Hon lutar sig allra längst in i det tomma och erfar närvaro.
Kanske är hon den första som förstår. Anar. Inne i mörkret öppnar sig
något annat. Döden är en horisont.
- Tror vi på död och uppståndelse eller tror vi på evigt liv?
Kristusberättelsen läggs till vår egen berättelse. Korsets tecken är
verklighetens skapelseplats.
Vanmakt kan liknas vid en stor svart kråka som måste hållas för
att det ska kunna bli någon fortsättning. Att vi måste turas om att
hålla den eftersom båda händerna behövs för att hålla den på plats.
Vi måste få en paus ibland för att sedan på nytt orka hålla den. I
samtalsrummet kan själavårdaren hålla kråkan på plats i sitt knä
med båda händer. Då får konfidenten en paus. Situationen kanske
inte ändras så mycket förutom att konfidenten en stund får vila sig
och att det blir tydligt att vanmaktens kråka kan hållas av fler än en.
Här finns också överföringens problematik och själavårdaren kan bli
mycket trött.
Och så småningom kunde jag faktiskt bli glad igen, på riktigt.
Jag hoppas att jag aldrig ska förlora mitt hopp. Att det under år och
dagar kommer förändras är jag medveten om, och det önskar jag. I det
finns en växt och mognad. Men jag hoppas och tror att jag alltid ska
bära det kristna hoppet med mig. Jag hoppas att något av det hoppet
ska kunna förmedlas till andra, som tyngas av känslor av hopplöshet.
Jag hoppas att något av mitt hopp ska bära mig ända fram.
Sara Ivarsson
Kärlek som hot
Vi har en tanke om att kärleken för samman delar och skapar helhet
i oss. Kanske talar vi alldeles för ofta om kärlek som om vi var
överens om vad vi menade? Kanske skulle vi behöva söka oss inåt
och försöka formulera kärlek med andra ord?
Kan kärlek och medkänsla vara ett hot mot en identitet som har
formats ur svåra omständigheter? En identitet som har sin trygghet i
att man känner till det liv man redan lever och vet hur vad man ska
förhålla sig till verkligheten för att överleva.
Vi har erfarenhet av personer som i mötet vill göra sig själva
21
omöjliga av rädsla för att bli avvisade. Som kan utebli från samtal för
att slippa konfronteras med sin livssituation. Som avslutar kontakter
när det börjar närma sig det svåra.
Det kan också uppstå situationer när samtalsserier eller kontakter
pågår för länge.
- Kan det hända att vi egentligen överger en konfident just genom
att stanna och fortsätta en kontakt som blivit omöjligt för oss som
själavårdare att hantera?
Vårt lågmälda samtal fortsätter.
- Det finns också hopplöshet som kan bli viktig, det att komma fram
till en gräns där något måste förändras och utvecklas. Även om det
kan vara motvilligt som vi kommer dit. Svårt. Jobbigt. Både för
själavårdare och konfident.
Förbön som att våga lämna
Det finns diakoner, pastorer och präster som alltid ställer upp.
Som alltid finns där. Vi talar om egna och andras förväntningar på
tillgänglighet, närvaro och engagemang.
Det blir för ett ögonblick tyst där i biblioteket. Alldeles tyst.
- Vill vi vara Gud?
I vårdens sammanhang byter undersköterskor, vårdare, läkare och
sjuksköterskor av varandra. Arbetspass påbörjas och avslutas.
Kanske behöver vi reflektera mer omkring hur våra arbetspass är
utformade. Vi behöver påminna varandra att vi inte kan uppfylla
konfidentens livsmål och att bönen bär innanför allt.
22
Två poler i livet som människan pendlar mellan. Ibland är vi nära
hopplöshetens avgrund, men i regel lever vi med hoppet som drivkraft.
För den som saknar hopp finns inga förväntningar. Alla förhoppningar
är uttömda, känslomässigt befinner man sig i en återvändsgränd. Vi
vill naturligtvis undvika och helst fly så långt bort som möjligt från den
känslan eller insikten.
Vi möter människor i vår närhet som brottas med hopplöshetens
mörker. Det kan vara sjukdom, olyckshändelser, dödsfall eller andra
orsaker. Flera av oss har kanske inte varit i en exakt likadan situation.
Det kan vara nyttigt att försöka tänka sig in i hur det kan upplevas, om
man nu kan tänka sig in i en sådan verklighet.
Att ingjuta hopp är inte alltid lätt. Att erkänna den verkliga situationen
kan vara det första steget mot att öppna för hoppets möjligheter. Att
erbjuda en mänsklig relation med tid och värme kan skapa något
nytt. I Lukasevangeliet läser vi om Emmausvandrarnas möte med
den uppståndne Jesus. Han gick tillsammans med dem, han lyssnade
på deras berättelse, han åt tillsammans med dem, därefter avslöjade
han vem han verkligen var. Deras mörker förändrades och blev ljus.
Hoppet väcktes på nytt.
Ronnie Strömgren
III. VREDE OCH LÄNGTAN
Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt
till Olivberget, och lärjungarna följde med. När han
kom dit sade han till dem:”Be att ni inte utsätts
för prövning.” Själv drog han sig undan ifrån dem,
ungefär ett stenkast, föll på knä och bad:”Fader, om
du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt
din vilja ske, inte min.” En ängel från himlen visade
sig för honom och gav honom kraft. I sin ångest bad
han allt ivrigare, och svetten droppade som blod
ner på marken. När han steg upp från bönen och
kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade
somnat, tyngda av sorg, och han sade till dem:”Hur
kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för
prövning.” Medan han ännu talade kom det en stor
skara människor. Han som hette Judas, en av de
tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att
kyssa honom. Jesus sade till honom:”Judas, förråder
du Människosonen med en kyss?” När de som var
med Jesus såg vad som skulle hända sade de:”Herre,
ska vi tal till våra svärd?” Och en av dem slog till
mot översteprästens tjänare och högg av honom
högra örat. Men då sade Jesus:”Nu räcker det.”
Lukas 22: 39-51.
Det var jag som tappade honom i golvet
Det är vårt tredje möte och vi samlas i ett rum som heter Magnolian.
Trädets kala grenar finns precis på andra sidan det stora fönstret
och de rör varsamt och stilla vid glasrutan. Det skymmer framåt
eftermiddagen och stearinljusen är tända. Vi lyssnar till ett kapitel
25
ur Lars Ahlins roman “Natt i marknadstältet”. I berättelsen är det
möjligen 1950-tal och berättelsen handlar om Hedvig som förälskar
sig i en sjöman. Efter vintern reser han vidare och överger henne.
Hon föder en son som är välskapt och rosig. Så händer det att hon
råkar tappa honom i golvet. Efter badet glider han ur hennes händer
och han faller så illa att han blir förlamad i sina ben.
Senare bär Hedvig sin son till och från skolan. Hon försöker bära
honom genom utanförskapet och för varje händelse som uppstår
säger hon - Det var jag som tappade honom i golvet.
Sonen Joel växer upp. Han är arg och vred. Säger elaka saker till
sin mor. Kastar saker på henne. Plågar henne. Hans mor står kvar.
Försöker bära honom också i detta. Han blir en vuxen man och en
dag befaller han henne att skaffa honom alkohol. Nästa begäran är att
hon ska gå ut och hämta någon av stadens prostituerade till honom.
Historien vrider sig kring skuldens problematik. Vrider sig kring
skammens vrede och tystnad.
I rummets skymning och tystnad efter läsningen kliver frågorna
fram.
Vad gör det med oss om vi tar på oss skuld hela tiden? Kan skuld
bli en identitet? Kan en identitet av att vara offer stå i vägen för
försoning? Är all skuld realistisk? Måste man vara mindre arg på
den som erkänner sig skyldig? Kan skuld vara ett försvar mot andras
vrede? Eller kan skulden till och med erbjuda ett skydd?
Vi pratar trevande. Skuld dränerar, vrider livet ur själva livet och
stänger in. Så långt är vi helt överens.
Någon föreslår att skulden kanske uppstår som ett försöka att lösa
den existentiella ekvationen. Vi får det att gå ihop. Den skyldige blir
lika med x. Ändå fattas på något sätt svaret.
En falsk skuld går inte att sona. Olyckor uppstår utan att någon velat
dem. Otillräcklighet är en del av våra livsvillkor.
26
Skymningen tilltar och vi går tillbaka till Refugiets bibliotek. Vi
prövar tanken att det mitt i förtvivlan inte finns något utrymme för
bearbetning. För att kunna bearbeta behöver man få kontakt med sin
sorg. Resan från förtvivlan till sorg kan öppna en ny smärta. Sorgen
förutsätter att vi släpper taget om det vi förlorat.
I berättelsen förälskar sig sonen Joel i Olga. Olga är en av stadens
prostituerade som sparar pengar för att kunna flytta till Stockholm.
När Olga överger honom får Joel ett stort vredesutbrott och
misshandlar sin mor. En gräns nås. Eller en vändpunkt. Gräns som
vändpunkt.
Någon konstaterar
- Ibland leder det fel. Vreden söker någon skyldig i ett försök att
klargöra ekvationen orsak och verkan och fastnar där. Det är som
om det finns en föreställning att om en är skyldig så är alla andra
oskyldiga. Det är ju sällan så enkelt. Kanske är det ångest över egen
skuld som driver sökandet efter någon annan skyldig. Ju större den
egna ångesten är desto mera aggressivt och desperat blir sökandet.
Den existentiella vreden
Är det så att sjukvården utmanar vår vrede på ett särskilt sätt? Vi har
egna och andras upplevelser med oss av livets utsatthet. Livet verkar
inte vara rättvist och livets villkor är komplicerade. Frågorna finns
nära.
- Varför ska det här drabba mig?
- Varför just jag?
- Varför just mitt barn?
- Vad har jag gjort för ont?
- Vad är det för mening med det här?
Vi pratar fram och tillbaka tycks landa i att det nog finns en alldeles
särskild existentiell vrede i vårdens sammanhang. En vrede över
själva existensens villkor.
27
*
Den sjuttonåriga flickan som konstateras ha en ärftlig sjukdom
skriker till sin mamma - Men var du tvungen att skaffa barn med
någon som hade så dåliga gener?
*
Många av de människor vi som själavårdare möter säger sig inte ha
någon tro. Och om vi inte har någon Gud - vem ropar vi då till? Blir
var och en till sist själv ansvarig för allt? Blir vi själva bärare av den
smärtsamma insikten att om vi bara hade gjort rätt, tänkt rätt, levt
bättre, valt annorlunda eller kört ut på vägen två sekunder senare så
hade det hemska inte hänt.
Pappan som slår sin knytnäve rakt i väggen och ser med svart blick
på sjukhuspastorn och säger övertydligt och aggressivt - Jag vägrar
att acceptera att min son är död, hör du det, jag vägrar att acceptera
detta.
- Är det här vi börjar lägga ut vår existentiella vrede på andra?
frågar någon. Att det blir samhällets fel. Mannen som mitt i natten
efter trafikolyckan skriker att han ska skjuta alla som arbetar på
trafikverket och landstinget.
*
Ibland kan vi ana att kampen för upprättelse rör många fler skikt än
olyckan eller sjukdomen.
Mamman kämpar helt uttröttad med sitt svårt handikappade barn.
Hon möter sjukhusprästen i korridoren. Ett ögonblicks möte. Hon är
trött och förtvivlad i en situation som aldrig tycks ta slut. Hon säger
med vrede - Du borde inte ha döpt honom, det är ditt fel att han
lever.
Livets kränkningar
Vi vet att vårt genetiska arv kan göra oss sjuka. Vi föds in i relationer
och sammanhang som vi inte valt. Vi kan drabbas av olyckor och
förluster. Kränker livet oss med att ge oss dåliga förutsättningar?
Kan det vara så att vi till och med kan uppleva oss kränkta av Gud?
Vart ska vi rikta vår vrede?
Vi sitter i Refugiets bibliotek och vi talar om Job. Vi talar om
människor vi mött som har kämpar med liv och förutsättningar.
Människor som ropar till Gud med frågan om varför deras liv blev
som det blev med begränsningar och motgångar.
Vi talar om svaren. Frågar oss vad Gud svarar? Vi talar med låga
röster om det allra svåraste. Det vi upplever som övergivenhet och
lidande.
28
Vreden över väntetiderna handlar inte bara om trötthet och väntan
utan kan bli en symbol för att inte vara sedd, att inte vara tillräckligt
viktig och att inte bli tagen på allvar. När vi är sjuka och för en gångs
skull ändå borde ha rätt att komma först är vi också otillräckliga i vår
åkomma. En som bedöms kunna vänta. Fastän vi har ont. Fastän vi är
rädda.
- Skulle vår existentiella vrede kunna vara något som berättar om
det vi är allra mest rädda för? Att arga patienter och arga närstående
egentligen är rädda för vad som väntar och vilka besked som ska
komma?
- Skulle det kunna vara så att vår existentiella vrede egentligen
berättar mest om det vi önskar och längtar efter? Att vi längtar efter
att vara värdefulla, att bli sedda och respekterade, att tas i anspråk
och att få höra till. Att vi längtar efter kärlek, frid, lycka och hälsa.
*
Det lilla flickan är död och kall.
- Vi skulle ju ha gått på promenad med henne i vagnen och varit
29
lyckliga. Firat jul. Haft henne i famnen. Varit mamma och pappa.
Varför måste hon dö? Allt är trasigt nu. Allt. Helt fel. Hela livet
kommer att bli fel hädanefter.
*
Det är alldeles mörkt ute nu och fönstret återspeglar vårt rum.
- Skulle vi ha hjälp av att tolka den existentiella vreden som en
reaktion på en upplevd kränkning som för oss längre bort från det vi
längtar till eller drömmer om?
- Kan man tänka vrede som ett blixtnedslag för att utjämna
spänningar mellan vad som inte blev och det som är?
Vi funderar vidare om vad som händer när någon får vreden över
sig. Kanske kan det handla om att någon väcker en tidigare upplevd
kränkning Kanske kan det andra gånger handla om att denna någon
representerar det vi inte har eller det som inte blev. Vi talar om
vårdens hierarkier som en komplikation. Och vi vet också att det
som är vårdens vardag med smärta, illamående och att behöva dela
rum med främmande sjuka människor ger upplevelser av att vara
utelämnad och utsatt. Det att kroppen inte fungerar och att man inte
själv kan sköta sina toalettbesök kan skapa vrede. Vrede som är
rädsla och upplevelser av förnedring.
Så kommer vi in på de mera hotfulla vårdkonfrontationerna.
Situationer där en del av oss blivit rädda. Och vi konstaterar att
vi alla har erfarenheter av att kombinationen alkohol, droger och
psykisk ohälsa nog är den allra svåraste situationen att hantera.
Men kanske finns det också en kokpunkt för vårt språk då det
flytande börjar lösas upp i glittrande ånga. Lyckans stunder där vårt
vanliga språk inte riktigt räcker till för för att uttrycka det vackraste.
Orden kan känns platta, alltför använda och lite vardagsaktiga för att
passa det allra mest skimrande.
På samma sätt tycks det finns ett språkets nollpunkt där det vi säger
börjar bli stelt och kallnar mot trögflytande. Enstaka ord upprepas,
blir kyliga och vassa. Den existentiella vreden finns där det bara är
några grader kvar till fryspunkten. I sorgen kan samma upplevelse
av att orden inte riktigt fungerar finnas och under nollpunkten finns
sorgens upplevelser. Förlusten. Vårt sätt att uttrycka oss fryser till,
blir stumt och hårt som is. Kanske kan vår existentiella vrede tolkas
som ett sista försök att göra sig hörd innan det stumma tar över?
Vi talar vidare om våra erfarenheter kring hur den existentiella
vreden också verkar vara en del i den stora komplexitet som finns
i depressionerna och som kan blir till ständiga smärtupplevelser i
kroppen. Här finns rädslan och skammens svar om otillräcklighet. Att
vara fel. Och missbrukens alla irrgångar.
- Ibland kan vi höra någon säga att vrede, det är bra! Det finns kraft i
vreden. Men man kan också fundera över om det också är ett sätt för
oss som hjälpare att lite avfärda något som är mycket svårt?
- Ja, svårt både för den som är arg och svårt för den som vreden slår
ner i. Kanske är det ett sätt för oss att undvika vår egen vanmakt?
All vrede är inte en källa till kraft för utveckling eller väg framåt.
Existentiell vrede några grader innan fryspunkten.
Tankarna går fram och tillbaka. Vi landar i det vi redan vet. Varje
människa har en berättelse. Varje människa är en berättelse. Det är
enkelt och självklart och ändå på samma gång så svårt.
Om man tänker över det talade språket så tycks det finns ett språkets
normaltillstånd. Där är språket flytande och fungerar som vårt sätt
att kommunicera, byta tankar och ta emot information. Här finns
kulturen, böckerna, radiopratet och alla våra samtal med varandra.
Kanske skulle undret kunna vara att den som får berätta efter ett tag
börjar återta något lite av ord och språk. Att den som får berätta efter
ett tag börjar höra inne i sig själv vad berättelsen handlar om och på
något sätt kan börja förstå och hitta en början på att kunna hantera.
30
31
- Man kan tänka att skärvorna skulle kunna läggas i nya mönster och
bli nya bilder.
Vrede blir sorg
När vreden får kontakt med sorgen så uppstår andra möjligheter.
Någon i gruppen uttrycker det som att vreden kan skapa
förutsättningar att förlika sig med en situation just därför att vreden
tydliggör möjligheter och behov. Livsutrymmet har blivit kränkt.
Vändpunkten kan uttrycka sig som ett - Nu räcker det! Kanske
skulle det kunna kallas för konstruktiv vrede.
Men att hantera vrede hos dem man möter är lättare sagt än gjort.
Någon ler lite och säger - Det går inte att tala in i ett åskväder.
Igelkottmänniskor
Vi kommer in på möten med patienter och närstående där det taggiga
beteendet kan handla om vrede men också som en frustration över
upplevelsen av att ha fråntagits ansvar och självständighet. Om
språket kan återtas kan vreden bli en kraft till fortsättning och
förändring.
Vi funderar om vrede som inte upphör fyller en funktion som
överlevnad? Vrede som till och med kan blir till identitet och roll.
Kanske kan också vreden vridas om till att plantera träd eller samla
in pengar till behövande. I gruppen berättar någon om erfarenheter
av samtal med drabbade efter tsunamikatastrofen. Berättelsen fick
vara centrum fram till att vridpunkten blev möjlig och ett nytt
barnhem tog gestalt med hjälp av insamlade medel.
delar.
1. Vrede som riktar sig mot själva existensen, mot livet självt och mot
Gud.
Varför kan sådant här hända? Varför tillåts det bli så här? Det kan
inte finnas någon Gud! Vad har jag gjort för ont för att straffas så
här?
2. Vrede som riktar sig till ett mänskligt “du”.
Det var busschaufförens fel. Varför var hjälpinsatserna så dåliga?
Varför kom ambulansen så sent? Det går inte att lita på vården, de
bara ljuger.
3. Vrede som riktas mot sig själv.
Varför åkte vi dit? Varför var jag inte där? Jag borde inte ha sagt så
där. Jag har varit en dålig förälder. Varför sa jag det där precis innan
hon gick, det var säker därför hon blev påkörd.
Kanske kan man se vreden som ett förtvivlat rop. En fråga om
relation. Vårt jag som ropar efter ett du på många olika plan.
- Var är du?
- Var är jag?
- Vem är jag?
- Varför blev det så här?
Men jag måste väl förlåta?
Vredens tre delar
Det är mänskligt att behöva bråka med någon. I Gesemane blir Jesus
upprörd över att lärjungarna har somnat. Kanske är det lika mycket
hans oro som spiller över och de yrvakna lärjungarna förstår inte
vidden av varken det som varit eller det som ska komma. Vi kan
känna igen oss.
Vårt samtal fortsätter och vartefter blir det tydligt att vi ser tre olika
Att i försoning kunna konstatera att ja, det var så här mitt liv blev,
32
33
Vårt liv är inte självvalt utan vi får ta emot det som en gåva. Ett liv som
innehåller både möten och förluster.
Det första vi behöver är att mötas av ett ansikte som ler mot oss.
Där grundläggs känslan av att vara välkommen. Sedan följer
förhoppningsvis en rad goda möten där man som spädbarn/barn får vara
i centrum.
Som barn får man ibland också göra förluster, och där börjar livets
skola att lära sig hantera dem och ta vara på goda möten som hjälper en
igenom.
Den första övningen att ta en förlust är kanske när ett husdjur dör…
Sedan kan det vara mormor eller farfar och så småningom ens egna
föräldrar. Annat man kan förlora är vänner, hälsa, egendom och
relationer. Till sist är det den stora förlusten att möta sin egen död.
En synonym för sorg kan vara uttrycket ”förlustkris”.
Som sjukhuskyrka är vi med i denna ”Livets spiral”, i mötet med utsatta
människor. Vi är en i ledet av flera/många, men vårt uppdrag är också
specifikt: ”....jag var sjuk och ni såg till mig...” (Matt. 25: 36) Goda
möten vid en förlust gör att vi mer kommer till vår mitt, får insikter på
djupet och mognar. Livet kan alltså vara en rörelse utifrån och in som ger
självinsikt, eller en rörelse inifrån och ut som skapar skapar en öppenhet
för våra medmänniskor.
Ibland när vi hör människors berättelse för första gången är det som vi
vill ”ta av oss skorna” för vi är på ”helig mark”. Där kan vi få mötas i
eftertänksamhet, delande, tårar och skratt.
Det största mötet är när vi dör, ett Gudsmöte.
I ”Livets spiral” och svåra möten får vi vara bärare av hopp och
förmedla med ord eller utan: ”Finns det inte en väg runt, finns det en väg
igenom. Jag kan inte gå vägen för dig men är beredd att följa dig en bit
på vägen”
Bilden av ”spiralen” illusterar det jag vill ha sagt!
Ingemar Moritz
ligger inte alltid inom räckhåll. Varken mitt i livet eller nära döden.
Den tidsaspekt som finns i berättelsen om Jesu död och uppståndelse
kan tolkas som att vi i svåra situationer behöver ett mellanrum för att
hinna tänka, börja känna och bearbeta innan fortsättningen tar vid.
Varje gång hoppet dör behöver vi kanske åtminstone tre dygn innan
livet kan komma tillbaka.
- Skulle man kunna formulera försoning som att överlämna sig till
livet? Om man tänker att livet också betyder Gud?
Vårt samtal letar sig vidare omkring kränkningar och bitterhet. Det
blir tydligt för oss att vi möter många konfidenters längtan efter
upprättelse och bekräftelse. Att uppleva sorg och skam över vad
som inte blev förverkligat i ens liv och vad man inte lyckats uppnå
blir inte självklart löst av förlåtelsens perspektiv. Den som är fel gör
också fel bara genom sin existens. Längtan efter att räcka till, vara
viktig och älskad måste få formuleras och tas emot. Räcker vi till för
den uppgiften?
Kossor med tjocka ben
Vi talar också om de oförskämdheter som drabbar vårdpersonal och
kanske även själavårdare. Vi är överens om att det finns en skillnad i
vrede och frustration som riktar sig mot organisationen och det som
riktar sig till en konkret person med kommentarer om exempelvis
kropp och utseende.
Pappan som sitter vid sitt svårt sjuka barn på neonatalavdelningen
säger
- Nej, det var inte hon, det var den där stora feta kossan som jobbade
i morse...
Var går gränsen? Får oroliga, förtvivlade och arga anhöriga säga vad
som helst?
35
Vrede och vägran
Flera i gruppen ger exempel på erfarenheter av möten med
människor som ropat eller sagt
- Jag vill dö!
- Jag tar livet av mig!
Döden blir en möjlighet när livet ter sig helt omöjligt. Som hjälpare
kan vi uppfatta det både som ett hot och en längtan efter en gräns.
Den som ropar längtar efter ett annat liv men förstår inte hur man ska
kunna komma dit.
Vi talar om suicid som vrede och som en aggressiv handling. Att
döda sig själv som en protest mot att de villkor som livet givit är
undermåliga, felaktiga och orättvisa. Att en sådan vrede kan tyckas
vara fördold för personen själv. Den existentiella vreden strax
ovanför fryspunkten kan också beskrivas som depressionens innersta
kärna - instängd längtan.
starkaste utgångspunkter för att känna gemenskap? Att våra liv blev
annorlunda än vi tänkte, önskade och ville?
- Ja, om jag fick leva mitt liv en gång till så finns det förstås utan
tvekan saker jag skulle göra annorlunda. Eller kanske skulle man
kunna göra det redan nu - i detta livet?
Alla svar är fel
Som hjälpare blir vi ibland arga på personer som är helt upptagna
av sig själva och sin förlust. Kanske kan den vrede eller besvikelse
vi känner i oss själva vara en projektion från den vi möter. Andra
gånger är det tydligt vår egen upplevelse. Ibland blir vi bortglömda
trots stora arbetsinsatser.
- Jag samtalade med en kvinna en gång varje vecka i ett halvt år. I en
samling för anhöriga hör jag henne säga till andra som är där - ”jag
fick ingen hjälp alls, det var inte någon som ville hjälpa mig”.
Så kommer vi in på att vi kan bli gisslan i en situation där någon med
psykisk ohälsa använder självmordshot som en anklagelse riktad mot
den som vill hjälpa. Det kan vara mycket svåra situationer för oss
att hantera. Vi behöver vara tydliga både med våra egna gränser och
med vår vilja att lotsa vidare till vårdens insatser.
Är det så att hjälparna i någon mening blir osynliga när
krisbearbetning pågår?
Samtalet fortsätter i skymningen och vi delar våra erfarenheter i
möten med människor som varit rädda för att släppa fram sin vrede
av rädsla för att den ska vara så stor att allt ska gå sönder.
Vi skrattar lite. Komposter? Vem vill vara en plats där man slänger
sitt avfall? Ett förmultningsställe? Och ändå. Komposten som
omvandlar oanvändbara rester till näringsfull jord ur vilket något
nytt kan växa. Kanske är det mera sant än vi först vill inse. En
själavårdare kan vara en kompost. Det kräver uthållighet och ett rikt
inre liv.
Att det i sådan tillfällen är vår uppgift att bara sitta stilla. Att det är
viktigt att vi inte omedelbart rusar därifrån och med det gestaltar att
vreden på något sätt är möjlig att handha. Kanske är det bästa om vi
orkar försöka se människan bakom vreden och på något sätt säga
- Du får vara arg, men det kan inte vara din hela identitet.
- Är vi alla på något sätt besvikna på våra liv? Är det en av våra
36
Någon i gruppen ler lite och föreslår
- Vi kanske är komposter?
Vi märker att det är svårt att tala om våra känslor av besvikelse och
brist på bekräftelse. Vi märker att vi så gärna vill vara duktiga, goda
och så osjälviska att det känns obekvämt att sätta ord på de tillfällen
när vi känner oss utnyttjade och använda.
37
- Och om någon hör av sig och tackar så känns det ofta som att deras
tack framför allt är ett uttryck för att de överlevt händelsen.
Maria, Maria,
Han är inte här
Vad är det du har sett, som ingen av oss andra ännu har sett?
Sorg kan bli en identitet. Man kan längta så mycket efter den eller
det man förlorat att man stannar i förlusten. Att man till och med vill
stanna i förlusten.
Du kommer till oss och berättar om en erfarenhet, som du har vågat
göra alldeles ensam.
Det finns en skillnad mellan att vara den för alltid sörjande eller
att vara den som lever med sin sorg på ett sådant sätt att sorgen
integreras med livet nu.
Du nöjde dig inte med att konstatera att graven var tom, som de andra
lärjungarna, som sedan gick hem.
En kvinna som förlorat sin son och som en tid senare, en helg i
september, stänger in sig i sin lägenhet för att göra två listor. En lista
med argument för att fortsätta leva. En lista med argument för att dö.
Listan med argument för livet vinner med en punkt. Det får henne att
börja gråta hejdlöst. När gråten lugnat sig något så bestämmer hon
sig för en brytpunkt. Att från och med nästa dag försöka fortsätta
leva med sorgen som en del av sitt liv. Hon reflekterar långt senare
att argumenten för att dö inte handlade om att hon ville ta sitt liv utan
att det var punkter som handlade om att välja sorgen som identitet.
- Han är inte här, gå till Galiléen. Allting börjar där. I Galiléen. Allt
går vidare.
Ditt mod ger oss andra hoppet tillbaka.
Du lämnade inte tomheten och sorgen och ensamheten, förrän tomheten
och sorgen och ensamheten var färdiga med dig.
Gråtande lutade du dig i stället längre in…
Du sökte och frågade.
Som om du var bunden, som om någon annan i stället sökte dig…
”Varför gråter du, kvinna, vem letar du efter?”
Är det minnet av den kärleksfulla relation, som en gång drev ut de sju
demoner som behärskade ditt inre rum, som nu förvandlar sorgens
tomhet till ett möte?
Maria!
Minnet återupprättar det rum, där relationen finns, där hinnan är tunn.
Existentiell längtan
Erfarenhet och utsatthet inneslutet i den berättelse, som är mycket större.
- Kanske finns tiden för att inte allt ska hända samtidigt? föreslår
någon i gruppen. Vi skulle inte kunna minnas om allt hände
samtidigt. Vi ler lite. Kanske är det så. Det blir tyst några ögonblick.
Tankarna svävar iväg.
Vad gör vi med vår längtan? Och varifrån kommer tanken om hur det
borde ha varit?
38
Berättelserummet.
Själavårdens rum.
( Joh. 20: 1-18 )
Ingegerd Slätteby
Existentiell längtan - vad är då det?
munnen på varandra.
Det kan se olika ut i olika skeden av livet. Att det inte är något
en gång för alla givet. Det jag är mest rädd för kanske egentligen
berättar om vad jag mest av allt längtar till.
Vi talar om att komma hem. Vi talar om den förlorade sonen. Om
att komma hem till sig själv. Att det omfattar oss alla. Längtan att
hitta hem till oss själva. I den 139 Psaltarpsalmen står det att vi är
sedda redan i det fördolda. Redan innan vi själva vet om det. Som
en dubbeltydighet beskriver Bibeln på andra ställen människan som
hemlös. Vi söker. Dubbelheten i att färdas och att redan vara framme
blandas med insikten av att ännu mer bli dem vi redan är. Vi lever
mysteriet. Vi har alla vårt ursprung och mål i honom. Och tänk om
dödens plats är den samma som innan födelsen?
Vi tycks vara överens om att vår djupaste längtan är att bli älskade
och därmed bli existentiellt sedda och bekräftade. Att vi kan längta
intensivt efter att få vara del av en större helhet. Sammanhang och
delaktighet. Att höra till. Något att kunna vila i. Hitta ro. Frid.
- Ja, en längtan efter att få ihop alltsammans...
Vi är överens om att bristen på helhet är ett lidande.
Vi söker oss vidare. Kan det vara så att den som inte kan längta
förlorar livet? Och vad händer när man överger eller sviker sina
drömmar?
Normen - var kom den ifrån?
- Och längtan efter normalitet, är inte det en oerhört stark drivkraft?
Att passa in. Att vara som vi tror att alla andra är. Att göra rätt sak
vid rätt tid i livet.
Vårt samtal rör sig kring våra erfarenheter, egna och andras, om det
lidande som kommer av att inte kunna uppfylla det som betraktas
som normalt. Att vara den som är udda och utanför. Att vara den som
inte har klarat det alla andra verkar klara. Vi pratar om hur vanligt
det verkar vara att vi tyst inuti tänker att vi verkar vara ett undantag.
Kanske är det så att många av oss upplever att vi lever ett annorlunda
liv. Att vår djupaste gemenskap kanske till och med skulle kunna ta
sin utgångspunkt i att så mycket i vårt liv blev annorlunda.
*
Det är en ljum vacker sommarkväll. Segelbåten ska lägga till vid
en boj i hamnen. Många människor står och tittar på. Han styr upp
båten perfekt intill bojen och hennes uppgift är bara att sträcka sig
fram och fästa en hake vid bojens övre del. Det är lätt. Hon böjer
sig fram. Haken vill inte riktigt fästa. En sekund senare har båten
förflyttat sig. Möjligheten är borta. Hon missade. Alla på bryggan
ser. Han måste göra en ny sväng runt. Andra gången nu. Hon
sträcker sig fram. Hon rör vid bojens övre del igen med sin hake.
Försöker fästa. Båten glider igen och ögonblicket är borta. Alla ser.
Hon överlåter åt honom att simma ut och fästa haken. Hon flyttar sig
undan. Backar. Gör sig liten. Alla förstår vem som är båtens kapten.
Han simmar ut för att fästa haken men det går inte. Haken har fel
dimension.
*
- Vad är längtan på en demensavdelning?
- Att komma hem, svarar plötsligt två av gruppens deltagare i
40
41
IV. Del och helhet
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla
de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är
det också med Kristus. Med en och samma Ande har
vi alla döpts för att höra till en och samma kropp,
vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria,
och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.
Kroppen består inte av en enda del utan av många.
Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till
kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om
örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen,
så hör det likafullt till kroppen”. Om hela kroppen var
öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel,
vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett
varje enskild del just den plats i kroppen som han
ville.”
1 Kor.12: 12-18
IV. DEL OCH HELHET
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla
de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är
det också med Kristus. Med en och samma Ande har
vi alla döpts för att höra till en och samma kropp,
vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria,
och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.
Kroppen består inte av en enda del utan av många.
Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till
kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om
örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen,
så hör det likafullt till kroppen”. Om hela kroppen var
öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel,
vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett
varje enskild del just den plats i kroppen som han
ville.”
1 Kor.12: 12-18
Tornet som lutar
Tornet som lutar
Vi möts för det fjärde samtalet. Våren dröjer. Fastän solen lyser är
det kallt ute. Efter lunchen sätter vi oss i Refugiets bibliotek igen och
vi skojar lite om det är så att vi väljer våra vanliga platser eller om
vi vågar byta. Så får var och en säga något om var vi nu befinner oss
i tanke och arbetssituation. Processen tycks leva med oss och i oss.
Det känns spännande att få mötas igen.
Vi möts för det fjärde samtalet. Våren dröjer. Fastän solen lyser är
det kallt ute. Efter lunchen sätter vi oss i Refugiets bibliotek igen och
vi skojar lite om det är så att vi väljer våra vanliga platser eller om
vi vågar byta. Så får var och en säga något om var vi nu befinner oss
i tanke och arbetssituation. Processen tycks leva med oss och i oss.
Det känns spännande att få mötas igen.
Gruppens deltagare ger sig ut i huset för att leta efter knyten med
pusselbitar. Ja, de vet förstås inte att det är just pusselbitar inuti det
hopknutna men det är inte svårt att gissa när man väl hittat rätt.
Gruppens deltagare ger sig ut i huset för att leta efter knyten med
pusselbitar. Ja, de vet förstås inte att det är just pusselbitar inuti det
hopknutna men det är inte svårt att gissa när man väl hittat rätt.
På övervåningen lägger vi pussel tillsammans. Alla bidrar med sina
bitar. Det ska bli en tredimensionell modell av Lutande tornet i Pisa
På övervåningen lägger vi pussel tillsammans. Alla bidrar med sina
bitar. Det ska bli en tredimensionell modell av Lutande tornet i Pisa
43
men innan vi riktigt förstår vad det ska föreställa så säger någon
- Men ska det verkligen vara så här snett?
Ja, precis så snett visar sig vara helt rätt. Som tur är finns små siffror
på pusselbitarnas baksida och vi koordinerar bygget efter det.
Och vi skojar lite om att sortera och bygga ihop. Hur det liknar
en del av våra samtal. Vi skrattar när vi upptäcker hur vi kan ha
pusselbitar precis framför oss och som någon annan i gruppen
upptäcker innan vi själva inser det.
Siffrorna hjälper oss och bygget går ganska bra. Det hade varit
betydligt svårare att bygga bara med hjälp av bitarnas utseende.
Någon kommenterar att livets pusselbitar inte har någon
siffermarkering att gå efter.
Vår lek tillsammans omkring tornet som redan från början lutar
betänkligt blir ett sätt för oss att tala om livets och själavårdens djupa
allvar.
Vi har varit inne på bilden av pussel tidigare. När vi återigen sätter
oss i biblioteket är vi överens om att många av våra själavårdssamtal
kan vara som att lägga pussel. Olika delar av en livsberättelse kan
behöva läggas bredvid varandra. Någon kan behöva få börja en ny
berättelse. Någon annan konfident kan komma med fragmenterade
bilder av sig själv. Vi kan hjälpas åt att försöka se bitarna till en mera
hel bild. Försöka hjälpas åt att se vad bilden möjligen föreställer.
Se vilka bitar som fattas. Försöka återskapa utrivna kapitel. Se
kopplingar och vandra tillsammans i associationer. Pröva om
våra berättelser kan förstås eller tydas i förhållande till den stora
berättelsen som Gud genom Jesus gestaltar i liv.
att bitarna faktiskt hamnat rätt. Hur vi så snabbt kan tycka oss få
en uppfattning om vad det borde bli eller hur det borde se ut att vi
misstror pusselbitarnas sätt att passa i varandra. Hur vår erfarenhet
och begåvning på samma gång kan vara både en tillgång och ett
hinder. Att vi så lätt tänker att rakt är mera rätt än snett.
- Där prövas vår tillit. Några vill helst hitta kantbitarna och göra
en ram först, men i själavården är väl det vanligaste att man hittar
några bitar på mitten som får bli en början att bygga vidare på. Som
får fogas ihop med andra grupper av pusselbitar som växer fram på
något helt annat ställe. Tillit är väl också att våga vara en del av en
helhet.
- Sjukvården är ju också ett pussel, fortsätter någon annan i gruppen.
Flera olika delar som behöver samverka. Vårt samtal glider över till
kyrkans roll och uppgift i det stora sjukvårdspusslet.
- Det kan vara svårt att ta sig in. Personal byts och enheter flyttas om
och ibland kan man undra om vi finns i deras medvetande?
- Och när vi ibland inte är en del av sjukvårdens pussel. Behövs det
då läggas om? Och hur lätt är det?
Någon i gruppen har erfarenhet av att andlig vård i sjukhusets
funktionsregister kommit att hamna under rubriken Vård och omsorg
och att det har känts bra.
Platsen i sjukvårdspusslet kan ändras och har ändrats över tid. Dopen
på förlossningsavdelningarna där inte ens föräldrarna var närvarande
sker inte längre. Folkbokföringens ansvar är inte längre vår uppgift.
Vårt ekumeniska arbete går mot ett interreligiöst arbete.
Vad händer med oss?
Rakt är mera rätt än snett?
Någon i gruppen ler lite och återvänder till sin upplevelse av att vårt
pusselbygge med det lutande tornet från början såg så fel ut trots
Är vi besvikna över vår plats? Var det bättre förr? Vågar vi prata om
sådant som kan kännas som misslyckanden när vi inte riktigt blir
mottagna på avdelningar? Vad händer med oss när vi ibland uttrycks
44
45
vara oumbärliga för att en annan gång inte alls räknas med?
sned vinkel på hyllan vid öppna spisen.
Det blir tyst en stund.
- Om man lyfter på det där tornet och tittar in så är det tomt.
- Krävs det på något sätt att vi ska vara extra starka? undrar någon.
Vi ler lite frågande.
Det blir tyst igen.
- Ja, men är det inte lite så att där sjukvården tar slut är vi som mest
efterfrågade?
- Vi kanske delar patienternas utsatthet i vårt arbete? säger någon
annan i gruppen eftertänksamt. Kan det vara så? Att patienternas
utsatthet också blir vår utsatthet? Ibland är vi så viktiga och ibland är
det som om vi inte fanns.
Vi funderar vidare kring reflektionssamtal. Situationen som uppstår
när en avdelning hör av sig och önskar reflektionssamtal eller
ventilgrupper. Att man bokar in tillfällen, att avdelningspersonalen
tycker att det är viktigt och något som bör prioriteras och hur svårt
det ändå är att hitta tid och plats. Hur få som sedan kommer.
- Vi blev så frustrerade och bestämde oss för att göra ett koncept för
reflektionssamtal - säga att det här kan vi erbjuda med antal gånger
och slutna grupper och att få sitta i ett avskilt rum. Att det blev något
konkret för avdelningsföreståndare att ta ställning till. Att det kändes
mer på riktigt att ha tänkt innan och säga att det här kan vi bidra
med, inte bara anpassa sig till omöjliga situationer. Och att det har
fungerat mycket bättre med sådana grupper med reflektionssamtal
sedan. Både för oss och för avdelningarna.
Som själavårdare har vi olika gåvor och olika personligheter. Vi kan
ha olika intresseområden och till och med olika uppfattning om vad
sjukhuskyrkans arbete egentligen ska vara. Att vi ibland har olika
uppfattningar kan - om vi väljer att se det konstruktivt - komplettera
och vidga våra synsätt.
Rit som väg
Vi tog med oss det färdigbyggda tornet ner till biblioteket. Det står i
46
Flera andra nickar. Instämmer. Någon lyfter begreppet om känslan av
ett meningsfullt sammanhang.
- Kan vi ha ett annat perspektiv till meningsfrågan?
Någon berättar om mötet med två föräldrar vars barn konstaterades
dött innan förlossningen. Hur chock, sorg, tacksamhet över det
som ändå blev och vanmakt blandades så att det för dessa föräldrar
kändes helt omöjligt att lämna sitt döda barn.
Sjukhuspastorn som kom till dem fick ta del av deras upplevelser och
tankar. Fick ta del av det omöjliga att gå från sitt döda barn som om
det skulle vara en alldeles vanlig sak att göra.
Pastorn kunde säga
- Det finns en utfärdsrit, många andra har också haft svårt att lämna
den som är död.
Orden blev en väg och en öppning ur det omöjliga. Bara tanken att
andra föräldrar överlevt detta svåra, att det fanns en möjlighet att
ta hjälp av en rit som andra också använt fogade deras kanske allra
svåraste händelse till något större.
Vi prövar tanken att riten bär till Gudsmötet.
- Som barnen bars fram för att bli välsignade, fyller någon i.
Kanske är då en del av vår identitet att bära riten, att vara ritbärare,
både i bemärkelsen att kunna förmedla riten till någon som behöver
den - men också i bemärkelsen att i någon mån bära personer fram
47
till ritens möjlighet som väg och öppning.
Ett nytt liv på väg tar plats under ett hjärta. Efter en tid kan dess gestalt
anas i mjuka, runda former. Ett liv på väg, kärlek som tar ny gestalt.
Guds kärlek har tagit konkret gestalt i Jesus Kristus.
Det berättar var Gud är. Här nära. Inget mänskligt kan vara
främmande för den Gud som själv varit kropp, ätit och sovit, gråtit och
skrattat.
Det berättar också vem Gud är – närvarande, medlidande och
kämpande.
En Gud som gått in under det mänskliga livets begränsningar, som är
märkt av mänskliga möten, en Gud som bär sår.
Rit som övergångsställe
Riten kan ses som ett övergångsställe. Ett markerat område där det
vanliga måste stanna och vänta. Där det vanliga måste släppa fram
det särskilda tillfället. En passage till något annat.
Någon berättar om ett möte i kulverten.
- Jag mötte en läkare från en av sjukhusets kliniker och han stannade
och pratade lite och sa att det var så bra att jag fanns på sjukhuset.
Efteråt tänkte jag på att jag aldrig varit på hans avdelning.
Vi skojar lite om den perfekta arbetssituationen där man får beröm
En Gud som skymtar när människor berör varandra, som anas i mötet.
En Gud som är kärlek och förkroppsligar det Paulus skriver om
kärleken.
En Gud som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allting. En Gud
som aldrig upphör.
Oavsett vad sjukhuskyrkan bedriver för verksamhet, bär den budskap
i sjukhusmiljön – lokaler, skyltar och broschyrer allting förkunnar. Det
påminner konkret och påtagligt om att Gud vill vara där mänskligt
liv är utsatt och hotat. Där det gör ont och smärtar, där rädsla och
förtvivlan bor. En Gud som helar när mänskligt liv delas, när sår läggs
till sår.
I kärleken som aldrig upphör, som delas finns rum för hopp att söka
gestalt och glöda.
Christina Lindgren
49
utan att behöva göra någonting. Men kanske är det så att vår närvaro
i sig påminner om dimensioner som är viktiga mitt bland det
högteknologiska. Att möten i korridorer och på avdelningar där vi
får beröm för insatser vi inte gjort handlar om en tacksamhet för ett
ytterligare perspektiv och ritens möjlighet när inget annat kvarstår.
Rit som allvarets lek
Han spelar spel med sina äldre bröder. Han förlorar alltid. Bröderna
hänvisar till reglerna. Reglerna ändrar sig visserligen men de äldre
bröderna vet vad som gäller. Så tar han med sig häftet med regler
och läser på. Lär sig allt utantill. Nästa gång de spelar gör en av
storebröderna fel och han påpekar det. Storebror säger att det drag
han just gjort står i reglerna. Lillebror protesterar och läser upp
hela regelstycket utantill. Då säger storebror att det finns äldre
regler som bara han kan. Ursprungliga regler. Och där står det visst
att man får göra ett sådant drag som han nyss gjorde. Så det så. Och
lillebror förlorar också den här gången.
Vi talar vidare om riter. Om skillnaden mellan rit och ceremoni. Om
skillnaden mellan lek och spel med regler. Om skillnaden mellan att
skapa och befästa.
Ritens språk finns nära bönens språk och riten är till sitt skeende en
skapelseakt.
Någon citerar ur minnet från Filipperbrevet
- “Kom med alla önskningar... då skall Guds frids som är mera värd
än allt vi tänker ge era hjärtan och tankar skydd ...”
Kanske kan man se bönen som en plats där allt kan få formuleras
och läggas fram. Kanske kan man se bönen som ett rum där allt vi
någonsin kan vilja eller hoppas på eller be om får plats även om det
ser ut att vara helt orealistiskt.
50
Vi får komma med alla våra önskningar och förhoppningar och i
detta räcks oss Guds frid. Kanske ryms sjukhuskyrkans hela varande
i det.
Vi talar vidare om tillfällen när riter kan uppstå i stunden och att
de tycks förmedla en stark djup relation till det som är större. Vi
är överens om att riten har större och djupare betydelse än vad vi
förfogar över.
Själavård som rit?
- Kan man se själavårdssamtalet som en rit?
- Skulle man kunna se det som en rit att att komma till
samtalsrummet, att få ett eget utrymme tillsammans med någon som
är beredd att lyssna. Att där kunna få lägga fram sina pusselbitar
och pröva hur de möjligen kan passa i varandra. Att där kunna
få lägga fram längtan och önskningar till bön. Det som blir sagt
stannar i rummet. Kanske kan det få vara en rit. Att tröskeln in till
samtalsrummet kan få fungera som ett övergångsställe. Att för en
stund få gå in i något annat för att sortera, tänka och hämta kraft.
- Den öppna dörren som släpper in någon annan kan också bli en
symbol, säger någon. Man kanske inte bara släpper in någon annan
utan också något annat.
Det finns en barnbok som handlar om den gamle mannen som ska
göra pannkakstårta till sin katt. Mycket krånglar till sig. Allt är tillsist
en enda sörja med krossade ägg, smutsiga kläder, ingredienser som
fattas och en cykel med punktering. Då kommer grannen och frågar
vad han gör och han svarar sanningsenligt att han håller på att göra
en pannkakstårta. Det har bara inte riktigt tagit form ännu. Först
behöver cykeln lagas så att han kan köpa mjöl. Han behöver städa
upp och byta kläder och steka pannkakor. Men i bokens sista uppslag
sitter de tillsist i trädgården med en fantastisk tårta på bordet.
- Det finns en tidsaspekt i alla själavårdsmöten, fyller någon annan
51
När vårt första barn var nyfött hade han kolik. Jag ammade honom var
annan timme och vi bar och bar. Han hade svårt att komma till ro. Efter
sex veckor släppte koliken och han låg helt stilla i min famn, utan att
behöva mat. Alltsedan dess har dessa ord fått en särskild innebörd för
mig: En bön i ödmjuk tillit
”Herre, mitt hjärta står inte efter vad högt är och mina ögon ser ej efter
vad upphöjt är och jag umgås inte med stora ting, med ting som är mig
för svåra. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn är
min själ i mig. Hoppas på Herren från nu och till evig tid.”(ps. 131)
Gud, du har gett oss uppgiften att vara din kyrka här på sjukhuset.
Hur ska det gå till? Hur ska vi förhålla oss i denna professionella och
vårdproducerande värld, väldokumenterad och vilande på vetenskaplig
grund? Kunnig personal arbetar med värme och medkänsla och ger av
sig själva. Här har även vi en profession och uppgift bland alla andra.
Var skulle din kyrka vara om inte där människor lider, kämpar, tror,
hoppas eller har mist sitt hopp? Kanske finns du allra tydligast
närvarande där livet är hotat och människan är så sårbar. Kristus, du
som lider med oss, du finns här i det fördolda.
Här får jag finnas med min närvaro. Mötet med den andre tar plats.
Vi dras båda in på denna inre scen. Vi prövar varsamt en tillit som
bär. Berättelsen får växa fram. Vem finns med mig i min existentiella
ensamhet nu när livet håller på att ta slut? Kanske orden försöker
formulera en tro, som funnits med under ytan. Man söker uttryck för sin
andliga relation till något som är större än en själv. Till Gud?
Jag behöver veta vad jag kan och varifrån jag är sänd. Hur skulle jag
annars stå ut med att ena stunden bli så viktig och nästa stund känna
mig ganska oviktig, att vara så utlämnad till gensvaret från den jag
möter? Jag vet väl vem jag är och vilka gränser jag har att förhålla mig
till. Om ödmjukhet är detta, då vill jag vara ödmjuk. Denna ödmjukhet
bottnar i en glädje och stolthet. Min djupaste identitet har jag i Gud.
Öppet vill jag ta emot livet.
Som ett avvant barn vill jag vara i din närhet. Jag behöver inte stilla min
hunger. Jag behöver inte svar, insikter och bevis. Att vara i din närhet
räcker. Tack Gud att vi är burna av dig som bär allt.
Karin Nordfelt Hansson
i. Det som verkar konstigt i stunden kan över tid få ett annat
perspektiv. Det gäller att vila i tillit och våga vänta på öppningar.
Samverkan
Vi talar om likheter och skillnader vad gäller själavård och
psykoterapi. Vi prövar om själavårdens samtal förs utifrån ett försök
och en vilja att dela medan terapi mera handlar om behandling.
- Det är klart att själavården använder sig av psykologiska insikter.
Någon i gruppen prövar att formulera tanken att i psykoterapin
finns ingen förlåtelse. Terapin är en process mellan terapeuten
och klienten. Man kan komma fram till att man vill bikta sig eller
använda en rit för att komma vidare. Men då behövs ett annat rum.
Alla i gruppen har erfarenhet av samtal med konfidenter som också
samtidigt går i terapi. Ibland är det viktigt att särskilja de olika
processerna och ibland behöver de olika perspektiven få komplettera
varandra.
- Själavårdsrummet bär en ytterligare dimension. Man kan beskriva
det som att det finns ett osynligt altare att rikta sig mot.
Vi är plötsligt tillbaka i vår roll i vårdens sammanhang.
- Ser sjukvården vår pusselbit på ett sätt som vi inte själva ser?
Kanske är vår del tydligare för dem än den är för oss själva?
Någon skojar lite och nickar mot det lutande tornet på spishyllan och
säger
- Kanske är vi med våra personer en tredimensionell påminnelse om
människosyn?
Vi kommer till perspektiven kring individ och kollektiv.
Funderingarna går fram och tillbaka om det är så att det i vår tid
finns ett behov att skilja ut sig, vara speciell och synas? Att det blir
53
en plikt att definiera sig själv och skapa förutsättningar för sitt liv
och leverera resultat som om allt vore möjligt. Som om den enda
begränsningen vore vår egen vilja och förmåga.
- Sorgen och smärtan över att inte ha lyckats med sitt liv. Vad nu
detta att lyckas skulle vara?
Hos Sjukhuskyrkan i Örebro finns en Maria-ikon. Den står på
altarbordet och finns med i varje gudstjänst som vi firar. Ikonen lyser
upp bilden av Maria som bär Jesusbarnet i sin famn. Den är ett tecken
på en djupare hemlighet. Ikonen låter oss ana en gränslös närvaro
större än alla ord och förklaringar.
Så är vi tillbaka igen till vrede och längtan. Hopp och hopplöshet.
Ikonens funktion är att vara en kontaktpunkt mellan himmel och jord.
Det blir tyst en stund. Eftermiddagssol över bibliotekets bokryggar.
Den saknar en naturlig ram som avgränsar motivet från betraktaren.
Vi är inte längre åskådare. Vi blir som betraktare en fortsättning på
ikonen. Vi är en del av en större helhet. Den som betraktar ikonen
kommer kanske att lägga märke till det omvända perspektivet som leder
betraktaren in i bilden. Samtidigt som vi ser och betraktar ikonen blir
vi själva sedda och betraktade. Så lyfts vi in i det stora där vi alltid är
sedda även i de stunder då vi själva inte kan se klart.
- Och hur blir det i sjukvårdens landskap?
Finns det också en tendens att det som inte fungerar så bra läggs ut
på några andra. Andra som ska vara ansvariga.
- Jag har hört människor säga ”dom som ordnar med
äldreomsorgen”, men egentligen är det väl vi alla? Att vi skulle säga
”vi som tar hand om våra äldre”, men vem säger så?
Hur kommer det sig att vi vill ställa oss vid sidan om?
Existentiell irritation
- Många kämpar så mycket och har inga marginaler. Bussen är
försenad och det blir som en katastrofhändelse att man inte hinner
med som man hade tänkt.
En i gruppen berättar om hemfärden från vår förra samling. Hur tåget
plötsligt stannade. En högtalarröst berättade att tåget skulle komma
att stå stilla och att man inväntade polis och räddningstjänst på grund
av personskada. Hur allt blev alldeles lugnt i kupén. Ett inåtvänt
lugn. Som tyst respekt inför det mest förtvivlade.
I det allra svåraste blir till och med de klokaste orden, även då de
uttalas med ömhet och i största välmening, ändå kastrerade på sin
kraft och förmåga att trösta. När alla ord har blivit sagda och när alla
psalmer blivit sjungna, när gudstjänsten är över och postludiet klingat
ut finns ikonen kvar. Bilden som leder betraktaren ordlöst in i mysteriet.
Sjukhuskyrkan är en ikon för den närvaro som är större än oss själva.
Ibland blir orden viktiga som meningsbärare, vägledare, uttolkare som
skapar insikt, sammanhang och helhet. Men när det inte längre finns
något mer att säga och när det inte längre finns något mer att göra, då
kan man bara vara. Till slut finns endast den nödvändiga närvaron kvar.
I kyrkorummet lyser ikonen. I anspråkslös tystnad är den ett fönster
och en dörr till det outsägliga. Så är också Sjukhuskyrkan en ikon – ett
tecken på en större närvaro. I det mänskliga mötet finns Gud även om
inga stora ord blir sagda.
Roger Samuelsson
Gemenskap utan samvaro
Vad är då gemenskap på riktigt? Behöver vi en gemensam fiende för
att kunna känna att vi hör ihop? Vad är det som gör att snökaos och
54
katastrofer får oss att tala med varandra som vi aldrig annars gör?
- Vi bygger in oss i våra hus, säger någon.
I stunder när vi behöver samarbeta på riktigt så gör vi det innanför
våra masker och positioner och titlar och det är då det öppnar sig på
riktigt. Då blir också riten en befrielse och öppning till liv.
- Ja, kanske är det en följd av vår tid - individens rätt eller möjligen
skyldighet att definiera sig själv?
- Och hur fungerar riten? Är det rit till gemenskap eller upplever vi
den så att säga parallellt, sida vid sida, vi är där tillsammans men var
och en har ändå bara sin egen upplevelse?
- Men om man tänker på gudstjänsten, så tänker i alla fall jag att
vi som kommer dit har inte valt varandra. Det är Gud som för oss
samman. Och vi behöver egentligen inte tycka om varandra eller
umgås eller tycka lika om saker och ting.
- Ja, så kan jag också känna det. Att det starka är inte att vi känner
varandra. Vi möts i gudstjänsten för att vi har valt att tolka vårt liv i
kristusberättelsen. Det är det starkaste. Att vi liksom riktar oss mot
perspektiv som är större än vad vi själva har och är.
Vi skojar lite och säger att det kanske är bra om vi inte är allt för
osams ändå.
- Men egentligen kanske det då inte spelar någon roll? Att vi blir arga
på varandra för att vi vill olika saker, för att vi tolkar texter på olika
sätt, för att vi har olika bakgrund och erfarenheter. Om Gud har kallat
oss dit så borde väl det betyda att allt det där ska få plats?
*
Granskog kan vara ett tillstånd. För att ta sig fram där så behöver
man en kompass och förmågan att läsa av terrängen. Man måste
motverka den till synes inbyggda lusten att gå i cirkel. Man får
ta sikte från gran till gran. Det går inte att få någon överblick. I
mörkret är skogen helt svart. Då får man lyfta blicken mot himlen.
Himlen har ett ljusare mörker än skogen. Silhuetten av grantopparna
kan få en att ana en framkomlig väg.
*
Vi talar vidare om sociala koder och olika slags förväntningar och
återkommer till vårt arbete på sjukhuset. Hur den bästa öppningen in
i olika sammanhang tycks vara när vi arbetar tillsammans. Ärenden
som gör att det blir tydligt att vi behöver varandras kompetenser för
att kunna hjälpa människor.
- Det är som en förbundenhet, säger något. Eller vad man ska kalla
det. Som om vi är förbundna med varandra innanför orden. Som
en känsla av att vi är beroende av varandra på ett bra sätt. Att vi
egentligen gör samma sak fast från olika håll.
56
57
Denna text finns tillgänglig på http://www.sjukhuskyrkan.se/
och får fritt skrivas ut och användas inom Sjukhuskyrkans arbete.
Bilder: Kerstin Dillmar samt från Sigtunastiftelsens arkiv (s. 49 och 58).
Alla bilder är publicerade med vederbörligt tillstånd.
Layout: Anders Dillmar
58