FADDERHÖRNAN

D en här gången har vi fått hjälp av Mouathri, 11, att få svar på era frågor. Hon har svarat utifrån sitt liv på frågorna som i sig är ganska allmängiltiga.

FRÅGA:

Är det långt till skolorna?

SVAR:

Det är nog olika, men många barn som går i låg- och mellanstadiet som har ungefär en kilometer att gå till skolan. Äldre ungdomar burkar ha längre väg till skolan, kanske två, tre kilometer, eftersom det inte inns lika många högstadieskolor och gymnasier. De lesta går och vissa har en cykel. Det inns de som åker skolbuss också, men det kostar lite pengar, ungefär 20 rupier fram och tillbaka.

FRÅGA:

Vilka grödor är det vanligt att familjerna odlar?

SVAR:

Min familj odlar ris, solrosor,

jowar

, kokosnötter, jordnötter och gröna grönsaker. Varje dag äter vi raagiboll med curry. Ingredienserna kommer från vår egen mark.

Nyheter från Karnataka

Bidrag till nya bostäder

E fter påverkansarbete har kvinnogruppen Sarojammas medlemmar fått det statliga stöd på 60 000 rupier per hushåll som de har rätt till för att bygga om sina bräckliga halmtakshus till permanenta kakelbyggnader. Det har varit en två år lång kamp som nu sett ljusning. Nu pågår arbetet för att bygga femton nya hus bland medlemmarna.

Hinduiskt änkestånd, en förlegad tradition

H induiska änkor i Karnataka utsätts fortfarande för något som skulle kunna översättas som änkestånd. De står utan de juridiska rättigheter som familjen kunde åtnjuta så länge deras makarna levde, och de utsätts för sociala stigman i form av att de förväntas

Kvinnor i Karnataka jobbar för att hindra diskriminering mot änkor.

bära särskilda, vita saris och inte får lov att bära smycken, blommor eller sindhoor (det röda märket i pannan som är en slags hinduisk motsvarighet till vigselring) längre.

”När jag blev änka slutade människor ha kontakt med mig”, berättar Sujatha från byn Dondiduvadi. ”Jag ick inte längre klä mig som jag gjorde tidigare och var tvungen att hålla mig hemma eftersom det inte är socialt accepterat att jag tog del av samhället som tidigare.” ActionAid och Swaraj gör kontinuerligt insatser för att nå och stärka änkor i Karnataka. Bara genom att informera dem om att man i andra indiska delstater inte utövar det här gamla änkeståndet, har fått dem att känna sig starkare och modigare. Har man kunnat genomföra förändringar på andra håll, vågar de lita på att även deras liv kan bli bättre igen. Nu har vi hjälpt Sujatha och nio andra kvinnor att organisera sig i en stödgrupp för änkor som utövar påverkansarbete gentemot lokala religiösa ledare för att hindra denna hinduiska praxis som diskriminerar dem. De arbetar också aktivt för att nå så många andra kvinnor som möjligt.

TACK FÖR ATT DU ÄR FADDER!

ActionAid, 139, Richmond Road, Bangalore – 560025, Karnataka, India.

Samtliga fotografi er: Swaraj

Nyhetsbrev från Karnataka i Indien

Hej fadder! D u har just börjat läsa det senaste nyhetsbrevet från Karnataka, delstaten i Indien där ditt fadderbarn bor. Här jobbar ActionAid och vår lokala samarbetsorganisation SWARAJ i tio områden som innefattar 96 byar i sju distrikt av delstaten. I det här nyhetsbrevet kommer du att ta del av hur kvinnliga aktivister liksom barn och ungdomar tack vare din insats som fadder och med stöd från vår personal, kan ifrågasätta de sociala normerna i samhället som diskriminerar dem. Utan kunskap om sina rättigheter kan de heller inte förändra sina liv – och det är här din insats är så viktig. Du hjälper oss att hjälpa dem få en röst och kräva sina rättigheter till lika värde, hälsa och utbildning. Vi är väldigt tacksamma för ditt stöd som fadder, och hoppas att du uppskattar nyhetsbrevet. Tack igen!

Glada hälsningar

Tidig vår 2013

”Jag vill få en utbildning”

I maj år 2012 organiserade ActionAid och Swaraj en särskild teckningsdag för att främja barnens kreativitet och kanske till och med hitta framtida färdigheter. I samband med det stärks också deras självförtroende och motivation att gå i skolan. 12-åriga Kavyal från byn Mullur i Chamrajnagardistriktet var en av deltagarna. ”Jag ick massor av roliga tips på hur jag kan rita och använda olika färger”, berättar hon. ”Det gjorde mig glad och inspirerad. Nästa gång jag ska skriva till min fadder i Sverige kommer jag att använda mig av de här nya kunskaperna.” Kavya fortsätter: ”Jag går regelbundet till barngruppen som personal från ActionAid och Swaraj håller i. Där sjunger jag, dansar och spelar teater. Vi får också lära oss om varför det är bra att gå i skolan, och jag vet nu att jag som licka är lika mycket värd som en pojke. Jag vill inte gifta mig förrän jag är vuxen, jag vill få en utbildning först.” ActionAid och Swaraj har i nuläget organiserat 36 barngrupper med 15-20 barn i åldrarna 10-15 år i varje.

Rashmi Shetty Fadderansvarig ActionAid i Indien

självförtroende.

Kvinnor och barn bryter sig fria från devadasi-systemet

D evadasi är en mycket gammal hinduisk tradition inom vilken unga lickor symboliskt gifter sig med en gud, så kallad deva eller devi, inom religionen. Men det inns många sociala problem med seden. Flickorna är ofta daliter, kastlösa, och de hindras från att leva det liv i värdighet som de har rätt till. En licka som blir devadasi får inte gifta sig och är i praktiken en prostituerad slav vid templet, en kvinna som byäldste och byledare kommer till för sexuella tjänster i religionens namn. Sedvänjan har därför också varit olaglig i Indien sedan 1988. Det innebär tyvärr inte att den har slutat praktiseras och den är framför allt fortfarande vanlig i de sydliga delstaterna Andhra Pradesh och Karnataka. Många av dem känner inte till någon annan tillvaro, och ActionAid och SWARAJ har därför organiserat kvinnor och lickor som tvingats in i devadasi-systemet för att öka deras medvetenhet om sin egen situation och vilka rättigheter de faktiskt har. Det leder till att de börjar ifrågasätta sin påtvingade roll och kräva att det förändras, både för dem personligen och som en sedvänja som lokalsamhället accepterar. Vi hjälper dem att kunna lämna templen, få utbildning och gå yrkesförberedande kurser.

i t i d i i d som barn. I dag har hon brutit sig loss från prostitutionen och hjälper andra att göra detsamma. d i t t

Mariyamma, 43, från H.B. Hallo Taluk i Bellarydistriktet i fadderbarnsområdet tvingades in i devadasi-systemet redan som barn. ”Jag har inte haft någon barndom”, säger hon i dag krasst. ”Men nu är vi hundratals kvinnor som kunnat gå samman och börja kämpa mot den här orättvisan. Jag kallar oss vakthundar.” Mariyamma förklarar att kvinnorna kontinuerligt rapporterar till lokala beslutsfattare och regeringstjänstemän om hur devadasi fortfarande praktiseras, liksom hur de själva också går in och informerar andra kvinnor och lickor om att de har rätt till ett annat liv – och hur de faktiskt kan få tillgång till det. Kvinnorna i Mariyammas grupp är ungefär 50 stycken och kommer från sammanlagt 20 byar. De träffas varje månad och försöker hela tiden utöka sin verksamhet för att nå ler utsatta.

”Jag har själv varit med och arrangerat informationsmöten i åtta byar”, berättar Mariyamma. ”Över 100 nya kvinnor har anslutit sig för att visa sin solidaritet. Vi har också hjälpt dem som brutit sig loss ur systemet att få jobb via den statliga jobbgarantin så att de direkt får någon form av försörjning och inte känner att de behöver gå tillbaka till templen. I dag är jag stolt över vem jag är, jag får respekt och har fått ett självförtroende jag aldrig förr har haft. Det känns fantastiskt att kunna säga att jag varit med och direkt hjälpt ungefär 50 kvinnor att bryta sig loss från prostitution.”

En vanlig dag i Girishs liv

”H ej! Jag heter Girish och är 14 år. Jag tänkte berätta lite för dig om mitt liv. Jag vaknar varje dag vid halv sju. Jag cyklar till skolan som börjar 9:30 och slutar 16.30. Jag pluggar mycket eftersom min dröm är att bli polis när jag blir stor. Efter skolan hjälper jag mamma med hushållsarbete som att hämta vatten, hugga ved, tvätta och laga mat. På kvällen läser jag läxor innan jag går och lägger mig vid tio. Min pappa dog nyligen på grund av sin alkoholism. Det är vanligt att vuxna män här där jag bor dricker för mycket, och när pappa dog visste jag inte hur jag skulle sköta det. Jag var så ledsen, men kunde liksom inte uttrycka det.

Men jag är med i en barngrupp som ActionAid och Swaraj organiserat, och i den ick jag hjälp att sätta ord på allting. De frågade mig sen om jag inte kunde berätta min historia för lokala beslutsfattare som ett sätt att stoppa alkoholismen och se till att andra barn inte förlorar sina pappor också. Jag sa ja, och ick berätta om allt för 50 vuxna och 15 barn och ungdomar. Nu har de lovat att förändra alkohollagarna och göra det svårare att sälja sprit i byarna. Det har redan stoppat försäljningen i Halehampapura och Hosahampapura. Jag är väldigt glad för den här förändringen som har kommit till min by.

Girish med sin familj.

Kamp för jordbruksmarken

”J ordbruket är vår ryggrad, vår inkomst”, slår Kariyamma, 40, från byn Varlalli fast. ”Min familj har 3,5 tunnland mark på vilken vi odlar majs,

jowar

, solrosor och sparris. Det har vi gjort sedan jag föddes. Marken ligger intill är ett annat jordbruk med 27 tunnland som totalt 14 familjer odlar på. Från den marken får vi lite mer mat, gräs till korna och ibland lite av deras avkastning som vi kan sälja och tjäna lite extra pengar. Det är inte mycket, men det har fungerat. Men nu planerar regeringen att ta vår mark från os eftersom vi inte äger den.” ActionAid och Swaraj stöttar nu Kariyamma och de andra bönderna i Varlalli att mobilisera sig för att kräva lagfarter på odlingarna så att de kan fortsätta leva i området. Kampen pågår fortfarande och vi kommer att berätta mer om den i framtida rapporter. ”Vi vägrar att bara ge upp”, säger Kariyamma. ”Staten vill omvandla marken till bostäder som inte vi kommer att få bo i, och då förlorar vi allt. Vi ska se till att det inte kommer att hända!”

Kariyamma, till höger, skördar lök. Nu kämpar hon och de andra bönderna för att få äga marken de brukat i fl era decennier.

Nagamma väver med bambu, ett traditionellt hantverk i Karnataka.

Livet i Karnataka

Lokala traditioner: väva med bambu

M M g V t s m t a ”U ngefär 20 familjer i min by jobbar med bambuvävning som är ett traditionellt hantverk”, berättar Nagamma, 35, från byn Madhuvanahalli. Hon är själv en av dem. ”Vi samlar bambu från Madikeridistriktet vilket är mer 250 kilometer från där vi bor. Det gör vi fyra gånger om året och det kostar oss 3 000 rupier per gång. Vi skär bambun i tunna stycken för att läta till olika varor, som burar till boskap som tuppar och hönor, sol jädrar och chandrikeplattor som används till silkesodling. Varorna som vi gör säljer vi på lokala marknader. Man tjänar mest pengar när det är högtider, då kan jag tjäna så mycket som 24 000 rupier på en dag. Men det är mer vanligt att jag får in ungefär 200 rupier en dag på marknaden.”

Stopp för barnäktenskap

B arnäktenskap är tyvärr vanligt i hela Indien, och utbredningen av det är stor i Chamrajnagar i Karnataka. Rakshitha, 12, från byn Madhuvanahallo går i sjunde klass. Trots att sedvänjan är så vanlig berättar hon hur chokad hon blev när hon ick höra talas om vänner som blivit bortlovade av sina föräldrar. ”Jag är med i en av barngrupperna som ActionAid och Swaraj håller i, och där har vi fått lära oss om varför barnäktenskap är fel och att vi lickor har lika stor rätt som pojkar att gå i skolan, utbilda oss och jobba när vi blir vuxna. Vi har också fått lära oss om de hälsoproblem som drabbar lickor om vi blir gravida när vi är för unga. Så när jag hörde talas om jämnåriga kompisar som skulle gifta sig bestämde jag mig för att säga till personalen för barngruppen.” Tack vare modiga lickor som Rakshitha har ActionAid och Swaraj kunnat ta kontakt med regeringstjänstemän och poliser för att informera om situationen med konkreta exempel att stoppa, och de planerade barnäktenskapen

Rakshita, till vänster längst fram, tillsammans med sina vänner. Inga av dem behöver längre gifta sig före vuxen ålder.

har nu hindrats. Barnäktenskap är olagligt enligt Child Marriage Restraint Committee 2006, men det kräver uppmärksamhet, att människor känner till sina rättigheter och att lagväsendet tar itu med problematiken. ”Jag har till och med fått polisens mobilnummer så att jag kan ringa direkt om jag märker något olagligt”, berättar Rakshitha. ”Jag är stolt över att jag vågade säga till och känner att jag gjort något bra för andra. Nu hoppas jag att det händer sådana saker i andra byar också. Inga lickor ska behöva giftas bort när de fortfarande är barn.”