Transcript Den vandrande ålen

Tapio Gustafsson
”Att från en tidsserie med temperatur och djupmätningar räkna ut
vad ålen gjort och var den befunnit sig är ett detektivarbete som är
lika spännande varje gång.”
Vandringsvägarna hos naturligt invandrade (heldragen
linje, cirkel som slutpunkt) och utsatta ålar (streckad
linje, fyrkant som slutpunkt) från två utsättningar på
svenska västkusten.
Den vandrande ålen
Text: Håkan Westerberg, Sveriges
lantbruksuniversitet, sötvattenslaboratoriet
Ålen är en märklig fisk och att studera ål innebär ständigt nya överraskningar.
Hösten 2010 märkte vi ett antal blankålar med elektroniska fiskmärken och släppte ut dem på svenska västkusten. Nästa sommar återfanns ett av märkena några
kilometer från utsättningsplatsen. Avläsningen av märket visade att ålen hade simmat närmare 2 000 km, varefter märket lösgjordes från ålen som programmerat.
Sedan hade märket drivit tillbaka nästan exakt till startpunkten!
E
tt EU-projekt med namnet eeliaden och med
deltagare från flera länder i Europa startade
2008. Ett av huvudsyftena var att med elektroniska märken följa ålar så långt det var möjligt på
vägen mot lekplatsen i Sargassohavet. Dels användes satellitmärken, som efter en förprogrammerad tid lossar från ålen, flyter upp och sänder
sin position till Argos-satelliterna och överför data som lagrats i märket under tiden det suttit på
ålen. Dels en billigare variant som mäter temperatur och djup och lagrar värdena varje minut,
ungefär som i ett USB-minne. På samma sätt som
satellitmärket är det programmerat att lossa efter
en förbestämd tid och flyta upp. I detta fall måste dock märket driva iland och hittas för att man
10
skall få tillbaka data. Det var ett sådant datasamlingsmärke som någon hittade i viken.
Detektivarbete
Att från en tidsserie med temperatur och djupmätningar räkna ut vad ålen gjort och var den
befunnit sig är ett detektivarbete som är lika
spännande varje gång. En stor hjälp har man av
att alla ålar tycks ha en bestämd dygnsrytm när
de är på djupt vatten. På morgonen när solen går
upp dyker de från det djup de vandrat på under
natten ner till 600 till 900 meter, lite olika beroende på var de befinner sig. När solen går ner stiger de upp igen till någonstans mellan 100 till 400
Fiskeritidskrift f ör Finland 2 • 2014
m djup, tidvis ända upp till vattenytan. Det har
visat sig att djupändringarna sker mycket regelbundna. Genom att ta tidpunkten mitt emellan
skiftena av djupnivå, som sker vid solens upp och
nergång, får man den lokala middagstiden, som
sedan kan användas för att beräkna longituden.
Vattentemperaturen på olika djup och det största djup ålen rört sig på en viss dag ger ytterligare
information om var längs longituden ålen kan ha
varit. På så sätt kan man rekonstruera ålens rörelser dag för dag. När det gäller satellitmärkena får
man som en ytterligare kontroll en exaktare slutposition där märket flutit upp.
Sammanlagt sattes 680 ålar ut på olika ställen
i Europa, från Spanien i söder till Sverige i norr.
Av dessa var 170 satellitmärken, dock bara 15 i
Sverige. Sammanlagt 190 av märken har levererat
användbara data, med totalt 11 000 dygn av ålbeteende. En otrolig mängd information som fortfarande bearbetas. Förvånansvärt många flytande
datasamlingsmärken har hittas, ofta av hundägare som rastat hunden längs stränderna. Återfynd har kommet från södra Frankrike ända till
Nordkap i Norge.
Utplaneterade ålar hittar hem
Ett delförsök var att undersöka om ålar som hämtats från England eller Frankrike som glasål och
sedan satts ut i Skandinavien kunde finna vägen
mot lekplatsen i Sargassohavet. Detta hade ifråFiskeritidskrift f ör Finland 2 • 2014
gasatts. Om utsatt ål inte hittade vägen skulle
utsättningar som metod inte ge något bidrag till
återhämtningen av ålbeståndet, som nu är i allvarlig kris. För att studera detta delade vi upp utsättningen i två grupper: En från ett vattendrag
där det inte skett någon utsättning av ål, en från
ett område uppströms en serie dammar som ål inte kan ta sig förbi, men där det skett regelbundna
utsättningar av importerad glasål.
Resultaten var mycket klara, ingen skillnad
gick att påvisa mellan naturligt invandrad ål och
ål som flyttats och satts ut som glasål. Samtidigt
visade resultaten att ålar från svenska västkusten och Östersjön tog en oväntad och tidigare inte
känd omväg upp längs norska kusten och sedan
ut i havet någonstans i höjd med Bergen, för att
därefter vika av mot sydväst förbi Shetland och
Färöarna. Varför de väljer denna både längre och
kallare väg är oklart och en av alla obesvarade
frågor som eeliad-projektet gett upphov till. Vi
fann att ålarna regelbundet uppehöll sig i vatten
som var nära eller under noll grader när de passerade Norska havet.
I valens mage
De flesta långa spårningarna kom från de ålar
som sattes ut i Sverige. Av utsättningarna i Frankrike och på Irlands västkust lyckades endast ett fåtal nå ut på djupt vatten utanför kontinentaltröskeln. Mer än tre fjärdedelar av märkena kom upp
11
Det översta diagrammet visar simdjupet dygnen före och efter att en ål blir tagen av en grindval. Man ser ålens
djupväxlingar mellan natt och dag; i detta fall mellan cirka 500 och 800 meter. Därefter tiden i valen, som förstorats
i de två undre diagrammen. Den röda kurvan visar temperaturen. Fotografiet visar märket, som i detta fall hade
opererats in i ålens bukhåla.
i förtid efter en eller två veckor. I en del fall hade
ålen med säkerhet blivit uppäten. Satellitmärkena
mäter det högsta och lägsta värdet på ljusstyrkan
under varje dygn. Om ålen rört sig nära ytan på
dagen men märket fortfarande visade att det var
mörkt så befann sig ålen troligen i magen på en
haj eller annan stor fisk. I många fall var det dock
inte möjligt att säkert avgöra orsaken till att märket kom upp i förtid.
Tre fall av ålar som blev tagna av valar registrerade vi, alla förhållandevis långt ut i Atlanten
och på djupt vatten. Att det var en val kunde man
tydligt se genom att temperaturen plötsligt steg
till cirka 36 grader och märket började röra sig
snabbt upp och ner mellan ytan och 7-800 meter.
Dykbeteendet överensstämde väl med vad man
tidigare observerat hos grindval, som jagar djuphavsbläckfisk i detta område, men uppenbarligen
12
inte heller ratar en fet ål. Det här oavsiktliga experimentet gav flera nya kunskaper om grindvalarnas beteende i frihet, till exempel att de faktiskt
dricker havsvatten vilket man tidigare inte varit
säker på.
Vi håller nu på med ytterligare analyser av eeliadmaterialet. Flera ålar med datasamlingsmärken har vi kunnat följa under flera år i Mälaren
och studera till exempel när och på vilka djup
de gräver ner sig för att övervintra. Detta material kommer snart att publiceras. Det återstår också att koppla samman resultaten från Sverige och
Irland-Frankrike för att få en bild av hur ålarna
vandrar i förhållanden till strömmar och vattenmassor i Atlanten. Och vem vet - det kan fortfarande dyka upp märken på stränderna med ny information och antagligen nya frågor.
Fiskeritidskrift f ör Finland 2 • 2014
Fiskeritidskrift f ör Finland 2 • 2014
13