Transcript August Calissendorffs sista resa

10
Nyhetstips: 020-44 20 00 · Nyhetschef: Anna-Karin Thorstensson 013-28 01 44 · [email protected]
Corren
tisdag 22 juni 2010
tema 11
Corren
tisdag 22 juni 2010
Tema
REDIGERING: åke alvin
se
Tipsa oss!
Hör av dig med nyhetstips
till [email protected].
August Calissendorffs
sista
resa
”Du anar inte
hur tomt det är,
hur tom jag är.
Gusten är död”.
Inga-Lisa Calissendorffs röst är långt
ifrån så kraftfull som den brukar vara.
Jag trycker örat närmare luren.
Klockan är nästan nio på kvällen när
jag ringer. Jag har sett August Calissendorffs namn bland dödsannonserna som ska vara med i morgondagens
tidning.
Plötsligt förstår jag varför Inga-Lisa
slutat ringa sina nästan dagliga samtal.
Sedan hon engagerade sig för äldreomsorgen i Linköping innan jul har vi
haft tät kontakt.
Sist vi pratade skulle Gusten till läkaren på grund av flera olika krämpor.
Men varken Inga-Lisa eller någon annan förstod att slutet på hans liv var
nära.
– När jag trodde att jag inte kunde bli
mer ledsen fick jag veta att det fanns
någon som var upprörd över att Gusten ligger i vårt uterum. Han är balsamerad och ligger i sin kista.
Kroppen ligger väl synlig
Jag ser framför mig den möblerade
balkongen som är som ett extra rum
till lägenheten. Där finns till och med
en mjuk matta och gardiner.
Inga-Lisa berättar hur begravningstraditionerna ser ut i Texas där paret
bott i 50 år. Det är så Gusten ska få det.
Det hade de kommit överens om.
Kvällen före begravningen ska de
närmaste vännerna samlas i hemmet
för att umgås, prata minnen, sjunga
och kanske till och med dansa. Den
döde är festens medelpunkt. Kroppen
är balsamerad och ligger i sin kista väl
synlig för gästerna.
I USA hålls samlingen på begravningsbyrån (funeral homes) där man
har speciella rum för familjesammankomster. Några sådan finns inte på
svenska begravningsbyrån. Därför ligger Gusten i uterummet.
– Du kommer väl till Gustens fest,
säger Inga-Lisa.
Rädda för döden
De närmaste dagarna pratar jag flera gånger med Inga-Lisa. Hon är led-
till sjöss
◆ August
Calissen­dorff
föddes­ 1919 i
Dalarna. Som
14-åring gick han
till sjöss och
började som
mässpojke på
en Englandsbåt.
◆ 1937 tog han
värvning i flottan.
Sammanlagt tillbringade han
40 år på sjön.
◆ Inga-Lisa är
85 år. Under sitt
yrkesverksamma
liv arbetade hon
bland annat som
avlöningschef
i USA.
◆ Makarna var
gift i 37 år.
sen och tyngd. Hon återkommer till
det faktum att människor ofta är så
rädda för döden.
– Begravningsbyrån har varit här
och hängt upp lakan för fönstren så
ingen ska behöva se kistan. Tänk att
döden skrämmer folk på det här viset.
– Vi är så främmande för döden och
gör allt för att hålla den ifrån oss. Förr
var döden en naturlig del av livet. Det
här skulle du skriva om.
Inte kan vi publicera?
Nej, någon artikel om Gusten och
hans död ville jag inte skriva. Det kändes inte särskilt etiskt att återge IngaLisas tankar när hon befinner sig i stor
sorg.
Och bilder på Gusten, det kan vi inte
publicera, tänker jag. Om människor
blir rädda för en kista, hur blir det då
med bilder av en död? Det spelar ingen roll att det faktiskt är fullt lagligt att
­både balsamera och att förvara en kista i uterummet.
Hur gör människor från andra kulturer när någon dör i Sverige, får de
sörja och begrava sina anhöriga som
de vill? undrar Inga-Lisa i ett samtal.
Hennes funderingar gror.
Varför är det så förbaskat svårt att
prata om döden och om sorg? Varför
finns det så mycket föreställningar om
hur saker och ting ska vara när någon
dör?
– Skriv, säger Inga- Lisa igen.
Den sista resan till havet
Den här gånger säger jag ja och fotograf Jeppe Gustafsson lovar att fotografera.
– Bra, säger Inga Lisa. Jag vill skicka
bilderna till USA så alla kan se hur fin
Gusten var – även när han är död.
I detta bildreportage kan du följa
Inga-Lisas tid dagarna efter Gustens
bortgång, avskedsfesten med sång och
vin, begravningen och till slut Gustens
sista resa. Till havet.
Annika Rehn
Reporter
013-28 01 94
[email protected]
Jeppe Gustafsson
Fotograf
013-28 02 13
[email protected]
”
Gusten dog på sjukhuset.
Samma dag bars han tillbaka
hem för att balsameras och
läggas i sin kista. Varje kväll
under påskhelgen satt jag bredvid Gusten
i uterummet. Det var fint. Och så lakanen,
som begravningsbyrån hängde upp, en kväll
ramlade de ner. Då kom Magnus Forss från
begravningsbyrån och satte upp dem igen.”
”
Ibland tänker jag på att jag skulle
ha varit mer tålmodig med Gusten.
Tänk om jag gjorde honom ledsen.
Jag var ju så trött sista tiden när
Gusten var i livet. Han sov dåligt och jag var
också vaken. Det finns så många ”tänk om”, men
när livet är slut är det för gott. Egentligen är det
meningslöst att tänka på allt man kunde gjort
annorlunda, men ibland känner jag ändå skuld
över det som är ogjort.”