Transcript Att skriva juridik för barn

Juridiska institutionen
Vårterminen 2012
Examensarbete i civilrätt, särskilt barnrätt
30 högskolepoäng
Att skriva juridik för barn
Författare: Fredrik Berglund
Handledare: Professor Anna Singer
1
Innehåll
1 Inledning .................................................................................................................................... 4
1.1 Bakgrund ............................................................................................................................. 4
1.2 Syfte och frågeställningar.................................................................................................... 5
1.3 Metod och tillvägagångssätt ................................................................................................ 6
1.4 Avgränsning ........................................................................................................................ 6
1.5 Disposition .......................................................................................................................... 7
2 Ungdomar som mottagare av domar och beslut ......................................................................... 8
2.1 De berörda ungdomarna ...................................................................................................... 8
2.2 Domar och beslut som berör ungdomar .............................................................................. 9
2.2.1 Domar angående sluten ungdomsvård och LVU.......................................................... 9
2.2.2 Beslut om särskilda befogenheter............................................................................... 10
3 Rättsliga utgångspunkter .......................................................................................................... 12
3.1 Inledning ........................................................................................................................... 12
3.2 Internationell reglering ...................................................................................................... 12
3.2.1 FN:s konvention om barnets rättigheter ..................................................................... 12
3.2.2 Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter ................................................... 13
3.3 Svensk lagstiftning om klarspråk ...................................................................................... 14
3.4 Myndigheters riktlinjer ...................................................................................................... 15
3.4.1 Domstolarna ............................................................................................................... 15
3.4.2 Statens institutionsstyrelse ......................................................................................... 15
4 Barnanpassad lagstiftning ........................................................................................................ 17
4.1 Svensk lag och Barnkonventionen .................................................................................... 17
4.2 Svensk lag och Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter................................. 19
4.3 Barn finns men syns inte ................................................................................................... 20
5 Läsbara domar och beslut ......................................................................................................... 22
5.1 Inledning ........................................................................................................................... 22
5.2 Läsbarhet i domar och beslut ............................................................................................ 22
5.2.1 Läsbarhetsindex.......................................................................................................... 22
5.2.2 Domar med sluten ungdomsvård ................................................................................ 23
5.2.3 Domar om beredande av vård .................................................................................... 24
5.2.4 Beslut om de särskilda befogenheterna ...................................................................... 24
5.3 Läsbarhet – bara en av flera faktorer ................................................................................. 25
6 Begripliga domar och beslut .................................................................................................... 27
2
6.1 Kort om begriplighet ......................................................................................................... 27
6.2 Begriplighet i domar och beslut ........................................................................................ 28
6.2.1 Domar med sluten ungdomsvård ................................................................................ 28
6.2.2 Domar om beredande av vård .................................................................................... 29
6.2.3 Beslut om de särskilda befogenheterna ...................................................................... 30
6.3 Språkbruket riskerar att kränka barns rätt ......................................................................... 31
7 De ansvariga ............................................................................................................................. 32
7.1 Inledning ........................................................................................................................... 32
7.2 Lagstiftarens ansvar........................................................................................................... 32
7.3 Tillämparnas ansvar .......................................................................................................... 33
7.3.1 Domstolarna ............................................................................................................... 33
7.3.2 Statens institutionsstyrelse ......................................................................................... 34
7.4 Juristutbildningens ansvar ................................................................................................. 36
7.5 Ett kollektivt ansvar .......................................................................................................... 37
8 Tänkbara förändringar .............................................................................................................. 39
8.1 Inledning ........................................................................................................................... 39
8.2 Tydlighet från lagstiftaren ................................................................................................. 39
8.3 Tydligare myndighetsriktlinjer .......................................................................................... 41
8.3.1 Domstolarna ............................................................................................................... 41
8.3.2 Statens institutionsstyrelse ......................................................................................... 42
8.4 Klarspråk i juristutbildningen............................................................................................ 43
9 Ny ordning ............................................................................................................................... 44
9.1 Inledning ........................................................................................................................... 44
9.2 Alternativa domar och beslut ............................................................................................ 44
9.3 Muntlig information .......................................................................................................... 45
10 Avslutande sammanfattning ................................................................................................... 48
Käll- och litteraturförteckning ..................................................................................................... 49
3
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Sedan närmare sex år tillbaka har jag i varierande omfattning och på olika befattningar
arbetat inom Statens institutionsstyrelse, SiS. Genom mitt arbete har jag fått tillfälle att
läsa oräkneliga domar och beslut som riktat sig till omhändertagna ungdomar. I allt för
många fall har ungdomarna haft svårigheter att förstå innehållet i domarna och besluten
och vänt sig till mig eller mina kollegor för att få en förklaring till vad som faktiskt
avses. Att förklara för ungdomen innebörden av en dom är inte alltid en helt enkel
uppgift – särskilt inte när domen innebär att ungdomen ska låsas in och tjänstemannen
som förklarar detta är den som håller i nycklarna.
Under våren 2011 deltog jag tillsammans med en grupp tjänstemän hos SiS i arbetet
att revidera den informationsbroschyr som lämnas till de omhändertagna ungdomarna
vid ankomst till institutionerna. En del i det arbetet bestod av att intervjua ungdomar för
att få en bild av vad ungdomarna själva ansåg vara lätt att förstå och inte. Resultatet av
intervjuerna visade att det är svårt att säga generellt vad som går att förstå och vad som
är svårt eller rent utav obegripligt. Faktorer som ändå visade sig viktiga vid utformandet
av texter var bland annat mottagarens ålder, skolbakgrund och funktionsnedsättningar.
En ungdom som blir dömd till sluten ungdomsvård eller omhändertas för beredande
av vård utsätts för samhällets mest ingripande tvångsåtgärd – inlåsning. I ett
demokratiskt samhälle måste det kunna krävas att en person som blir inlåst av samhället
förstår varför samhället reagerar. Som vuxen person räcker det med att gå till sig själv
och fråga om man är villig att ta emot en inskränkning i sina fri- och rättigheter utan att
förstå varför inskränkningen sker – för min del blir svaret nej. För att fri- och
rättigheterna inte ska kränkas krävs att domstolar och myndigheter arbetar med hur de
formulerar domar och beslut. I språklagen (2009:600) och förvaltningslagen (1986:223)
(FL) läggs grunden för domstolarnas och myndigheternas språk. Här läggs också
grunden för ungdomars möjlighet att förstå varför samhället reagerar, exempelvis med
inlåsning.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv anser jag att det är av yttersta vikt att den som berörs
av en dom eller ett beslut faktiskt kan förstå innebörden av domen eller beslutet. När det
dessutom handlar om barn och ungdomar som omhändertagits tvångsvis av samhället
4
menar jag att ännu starkare skäl talar för att domarna och besluten skrivs på ett sätt som
underlättar för den unge att förstå innebörden i domen eller beslutet. En ungdom som
avtjänar sluten ungdomsvård eller som bereds tvångsvård blir inte bara inlåst utan kan
också bli föremål för kroppsvisitation, urinprov och andra inskränkningar. För att
vården inte enbart ska bli ett straff måste samhället på ett pedagogiskt sätt förklara för
den unge varför dennes handlande får konsekvenser. Att skriva på ett sätt som
underlättar för barn och unga att förstå ställer krav på beslutsfattarna, men alternativet
vore en rättsförlust och möjliga kränkningar av grundläggande rättigheter.
De erfarenheter jag tagit med mig från mina år inom SiS har lett till mitt intresse för
området som behandlas i denna uppsats. Min förhoppning är att uppsatsen ska kunna
inbjuda till eftertanke och fortsatt debatt.
1.2 Syfte och frågeställningar
Denna uppsats har till syfte att kritiskt undersöka regleringen rörande utformning av
domar och beslut samt tillämpningen av den. Undersökningen kommer att ske mot
bakgrund av bestämmelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (EKMR) och ur ett barnperspektiv. Vidare syftar uppsatsen
till att, i den mån brister finns, komma med förslag på förbättringar av redan befintliga
lagar och riktlinjer och möjliga tillägg som behövs.
De centrala frågeställningarna i uppsatsen är:
- Överensstämmer den svenska regleringen om klarspråk i språklagen och förvaltningslagen, med rättigheterna i Barnkonventionen och EKMR?
- Tillämpas lagstiftningen om klarspråk i enlighet med lagstiftarens intentioner och i
överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga förpliktelser?
- Hur är domar och beslut riktade till barn och unga formulerade?
- Hur ska eventuella brister undanröjas?
5
1.3 Metod och tillvägagångssätt
Metoden i denna uppsats är främst rättsdogmatisk, där lagstiftning, förarbeten, praxis
och doktrin utgör grundstomen i undersökningen. Därtill kommer även vissa
rättspolitiska inslag och rent språkliga undersökningar rörande läsbarhet och begriplighet.
I den språkliga undersökningen granskas nio domar från allmän domstol rörande
sluten ungdomsvård, tio domar från förvaltningsrätt rörande beredande av vård och tio
beslut om särskilda befogenheter fattade av SiS. Domarna och besluten har valts ut
slumpmässigt, är skrivna av olika personer och rör olika barn och unga. För domarna
ligger fokus på tings- och förvaltningsrätterna, men även domar från hovrätterna
förekommer. Eftersom det inte är domarnas och beslutens materiella innehåll som
granskas bortses från domstolshierarkin.
Hur lätta domarna och besluten är att förstå undersöks utifrån begreppen läsbarhet
och begriplighet. Läsbarheten mäts med hjälp av så kallat läsbarhetsindex och begripligheten undersöks utifrån tidigare granskningar av förståelse. Underlaget är för litet för
att kunna dra generella slutsatser och undersökningen syftar inte till att leda i bevis
något generellt förhållande, utan syftar till att ge en bild av hur domar och beslut kan
utformas.
1.4 Avgränsning
De barn och ungdomar som berörs i denna uppsats är de som antingen blivit dömda till
sluten ungdomsvård, eller som blivit omhändertagna enligt 3 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). De unga som omhändertas enligt 3 §
LVU kallas ofta för ”beteendefallen”, dvs. de unga som omhändertagits på grund av sitt
eget beteende. Anledningen till att jag valt att avgränsa mig till just dessa grupper av
barn och ungdomar har att göra med dels mina egna erfarenheter, dels det faktum att
dessa ungdomar befinner sig i en utsatt situation. Ytterligare en anledning att välja
ungdomar som omhändertagits enligt 3 § LVU är att de kan bli föremål för samtliga de
särskilda befogenheter som stadgas i 15-20 b §§ LVU. I uppsatsen granskas domar från
allmän domstol där brottspåföljd blivit bestämd till sluten ungdomsvård, domar från
6
förvaltningsdomstol där vård enligt 3 § LVU har beslutats och beslut om särskilda befogenheter fattade av SiS.
Oaktat att uppsatsen berör endast de förutnämnda grupperna av ungdomar, har de
förda resonemangen i viss utsträckning ändå relevans för andra områden där mottagaren
av en dom eller ett beslut är ett barn eller ungdom. Självfallet har också de argument
som handlar om begriplighet och läsbarhet relevans även för andra grupper än barn.
Med ordet barn menas en person som ännu inte fyllt 18 år. Lagstiftningen i bland
annat föräldrabalken reglerar barns särställning från vuxna. Viss lagstiftning har dock
särreglering även för något äldre ungdomar, i vissa fall ända upp till 21 års ålder. I
denna uppsats används företrädesvis uttrycket barn och unga att för att täcka in samtliga
som berörs, såvida resonemanget inte kräver att en större åtskillnad görs.
1.5 Disposition
Uppsatsen inleds med fördjupande information om de ungdomar och de domar och
beslut som behandlas i uppsatsen. Därefter ges en genomgång av den rättsliga reglering
som utgör grunden för den fortsatta framställningen. I uppsatsens fjärde kapitel
redogörs för den svenska regleringens överensstämmelse med Barnkonventionen och
EKMR. Femte kapitlet behandlar läsbarhet i domar och beslut och i sjätte kapitlet
redogörs för domarnas och beslutens begriplighet. Sjunde kapitlet ägnas åt att
identifiera ansvariga till dagens klarspråkssituation. Uppsatsen övergår därefter till att
behandla tänkbara förändringar i dagens system och avslutas med en mer framåtsyftande diskussion om mer ingripande förändringar på längre sikt.
7
2 Ungdomar som mottagare av domar och beslut
2.1 De berörda ungdomarna
Varje år vårdas drygt 20 000 ungdomar inom ramen för socialtjänsten.1 Av dessa
placeras omkring 1 000 ungdomar i åldrarna 11-21 år på ett särskilt ungdomshem som
drivs av SiS. De ungdomar som kommer till de särskilda ungdomshemmen vårdas
huvudsakligen med stöd av 3 § LVU (beteendefallen), men ett antal vårdas också enligt
2 § LVU (miljöfallen) och en handfull enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Vidare
lagförs varje år ca 28 000 personer i åldrarna 15-17 år.2 Av dessa döms närmare 100
ungdomar till sluten ungdomsvård som avtjänas vid särskilda ungdomshem.3
Ungdomarna på de särskilda ungdomshemmen har således en blandad bakgrund och
det går inte att uttala sig generellt om gruppen som helhet, men vissa fakta kan
emellertid lyftas fram. Läs- och skrivsvårigheter är betydande bland ungdomarna som
vårdas inom SiS. Forskning har visat att ungdomarna framförallt har problem med
läsförståelsen.4 Skolgången har för flertalet av ungdomarna kantats av problem. Var
femte ungdom har gått om någon klass, lika många har avbrutit grundskolan. 44 % av
ungdomarna har någon gång blivit avstängda från skolan och över hälften har erhållit
särskild undervisning.5 Stökiga hemförhållanden med missbrukande eller i övrigt frånvarande föräldrar har också stor betydelse för skolgångens framgång.
Till sist är det också värt att nämna några psykiska bekymmer som ungdomarna har.
Närmare var tredje ungdom anger att de har bristande självförtroende och samma antal
anger att de har svårt att lösa problem. Vidare anger 37 % att de känner sig
ointresserade av det mesta. Över hälften av ungdomarna anger att de har koncentrationssvårigheter.6 Värt att notera är att faktiskt diagnostiserade psykiatriska sjukdomar inte
finns redovisade någonstans inom myndigheten.
Sammantaget kan alltså konstateras att ett inte helt obetydande antal ungdomar döms
till sluten ungdomsvård och bereds tvångsvård. Ungdomarnas bakgrund visar att behovet av att samhället uttrycker sig på ett sätt som ungdomarna förstår är stort, inte
1
Socialstyrelsen, Barn och unga – insatser år 2010, s. 5.
Riksåklagarens årsredovisning 2010, s. 17.
3
SiS årsredovisning 2010, s. 55 ff.
4
SiS forskningsrapport nr 2 2009, s. 96.
5
SiS allmän rapport nr 8 2010, s. 41 ff.
6
SiS allmän rapport nr 8 2010, s. 73 ff.
2
8
minst med tanke på ungdomarnas bristande läsförmåga och koncentrationssvårigheter.
Det faktum att ungdomarna i fråga befinner sig i en utsatt situation – de är omhändertagna av samhället – talar även starkt för att samhället måste anpassa sitt sätt att framföra information till dessa ungdomar. Ungdomsvården får inte reduceras till förvaring
utan samhället måste tydliggöra för ungdomarna varför samhället reagerat.
2.2 Domar och beslut som berör ungdomar
2.2.1 Domar angående sluten ungdomsvård och LVU
De domar som granskas i denna uppsats är, vilket tidigare nämnts, domar från allmän
domstol där påföljden för brott bestämts till sluten ungdomsvård och domar från
förvaltningsdomstol där frågan om tvångsvård enligt 3 § LVU avgjorts. Gemensamt för
båda typerna av domar är att de riktar sig till ungdomar som ofta befinner sig i en utsatt
livssituation. En gemensam faktor är att domarna resulterar i att de inblandade
ungdomarnas frihet beskärs på ett ingripande sätt. I och med domarnas ingripande
verkan på och viktiga betydelse för ungdomarna bör höga krav ställas på utformandet av
domarna.
Den som blir dömd till sluten ungdomsvård har begått ett allvarligt brott, som skulle
ge fängelse om personen varit över 18 år gammal. Påföljden är samhällets reaktion på
brottets förkastlighet och förmedlas till den unge genom domstolens dom. Ur en rättssäkerhetsaspekt är det viktigt att den dömde förstår varför samhället utdömt den aktuella
påföljden. Domen ska ge information om varför samhället anser att den dömde agerat
fel så att den dömde förstår varför påföljden dömts ut. Vidare ska domen också vara så
väl skriven att den dömde har en möjlighet att se domstolens resonemang för att kunna
överklaga i det fall domstolen dömt utifrån förhållanden som den dömde anser vara
oriktiga.
Stora delar av det ovan anförda gäller även för domar angående beredande av vård
enligt 3 § LVU. En väsentlig skillnad är dock att en dom från förvaltningsdomstol
angående vård inte är en reaktion från samhället på ett direkt felaktigt beteende. Tvångsvård enligt LVU är en sista utväg och främst ett skydd för den unge. Syftet med tvångsvården är att bryta ett negativt beteende hos den unge, trots att den unge själv inte vill
9
det. Det faktum att tvångsvård per definition sker mot den unges vilja försvårar för
domstolen att på ett begripligt sätt förklara varför tvångsvården behövs. Den unge har i
regel en bestämd uppfattning om att hon eller han lever sitt liv på bästa tänkbara sätt och
att samhället inte ska lägga sig i.7 Mot den bakgrunden blir uppgiften att förklara för en
ungdom varför samhället valt att omhänderta henne eller honom inte enkel och inte
heller avhängigt enbart ett begripligt språk.
2.2.2 Beslut om särskilda befogenheter
I 15-20 b §§ LVU uppställs en rad inskränkningar i den unges rättigheter och dessa
brukar kallas för de särskilda befogenheterna. Om kriterierna i lagen är uppfyllda har
SiS rätt att fatta beslut om att använda en eller flera befogenheter. Några av de särskilda
befogenheterna kan överklagas, vilket följer av 42 § LVU. Det är endast de ungdomar
som vårdas med stöd av 3 § LVU på ett särskilt ungdomshem som kan bli föremål för
samtliga de särskilda befogenheterna. De ungdomar som avtjänar sluten ungdomsvård
kan även de bli föremål för de särskilda befogenheterna, vilket följer av 12-18 b §§
lagen (1998:604) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU). Till skillnad mot de
som vårdas enligt LVU, kan de som verkställer sluten ungdomsvård enligt 23 § LSU
överklaga samtliga beslut om de särskilda befogenheterna. De olika inskränkningarna
förekommer i varierande mån. Jag tänker därför kort lyfta några av de mest förekommande befogenheterna, samt avskiljning som rönt stort intresse de senaste åren.
Den vanligast förekommande befogenheten är ytlig kroppsbesiktning enligt 17 §
LVU.8 Befogenheten innebär att den unges nakna kropp undersöks för att säkerställa att
den unge inte bär med sig något som hon eller han inte får ha, såsom narkotika eller
vassa föremål.9 Ytlig kroppsbesiktning får användas vid två olika tillfällen, dels vid
ankomst till hemmet, dels om det under vistelsen uppstår misstanke att den unge bär på
sig något otillåtet. Uttrycket ankomst till hemmet innefattar både när den unge första
gången kommer till det särskilda ungdomshemmet och när den unge kommer tillbaka
till hemmet efter exempelvis en vistelse utanför hemmet.10
7
Framkommer bland annat i SiS rapport 8 2010, där ungdomarna i hög utsträckning inte anser att de
behöver hjälp med problemområdena.
8
SiS årsredovisning 2010, s. 60.
9
SiS Riktlinjer LVU, Flik 6, s. 46.
10
SiS Riktlinjer LVU, Flik 6, s. 45 f.
10
En annan vanligt förekommande befogenhet är beslut om blod-, urin-, utandnings-,
svett- eller salivprov enligt 17 a § LVU.11 Om den unge misstänks vara påverkad får
beslut om prov fattas för att kontrollera om den unge verkligen är påverkad. Särredovisning av de olika slagen av prover saknas, i vart fall samlad för hela myndigheten, men av egen erfarenhet törs jag säga att urinprov är den form som oftast används.
Slutligen vill jag också nämna avskiljning, som de senaste åren har varit ett vilt
debatterat ämne.12 Den unge kan, om hon eller han beter sig våldsamt eller är så
påverkad att hon eller han inte kan hållas till ordningen, avskiljas från de övriga ungdomarna.13 Avskiljningen brukar i regel ske i ett därför särskilt avsett rum, som av
säkerhetsskäl inte innehåller särskilt mycket inredning. Enligt ett beslut från JO är dock
avskiljningsrummet inte det enda ställe en avskiljning kan ske på, utan det är det
faktiska resultatet av en handling som ska bedömas.14 Det anförda innebär att så snart en
ungdom hindras från att träffa andra ungdomar, oavsett var det sker, så är det fråga om
en avskiljning och beslut ska fattas. Till skillnad från de två tidigare redovisade besluten
kan beslut om avskiljning överklagas. Under år 2010 fattades beslut om avskiljning 731
gånger.15
11
SiS årsredovisning 2010, s. 60.
Se bland annat Barnombudsmannens årsrapport 2009, I.M Sorry.
13
SiS Riktlinjer LVU, Flik 6, s. 31 ff.
14
JO dnr 1036-2000.
15
SiS årsredovisning 2010, s. 60 f.
12
11
3 Rättsliga utgångspunkter
3.1 Inledning
Myndigheternas utformning av skriven text styrs av flera regelkomplex. Huvudsyftet
med all reglering är inte alltid att främja klarspråk, men för att uppnå regleringens krav
kan ibland klarspråk vara en viktig del. I detta kapitel ges en genomgång av den internationella och svenska reglering som direkt eller indirekt inverkar på myndigheternas
klarspråksarbete.
3.2 Internationell reglering
3.2.1 FN:s konvention om barnets rättigheter
Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter år 1990 och blev därmed
folkrättsligt förpliktad att följa den. Konventionen gäller inte som lag, men i många
hänseenden har rättigheterna som stadgas i Barnkonventionen överförts till svenska
lagar genom så kallad transformering.16 Genom grundlagsändring år 2010 stadgas nu
också i regeringsformen (RF) 1:2 att det allmänna ska verka för att barns rätt tas
tillvara.17
I Barnkonventionen stadgas en rad rättigheter. För den fortsatta diskussionen i denna
uppsats är emellertid några rättigheter särskilt viktiga att lyfta fram. Få artiklar i Barnkonventionen har sådan vikt och har blivit så omskriven som artikel 3, vilken handlar
om barnets bästa. Utrymmet att föra något längre resonemang om barnets bästa är
begränsat i denna uppsats. Emellertid bör nämnas att barnets bästa enligt Barnkonventionen alltid ska beaktas i frågor som berör barn. Viktigt att ta med sig är också att
barnets bästa kan rymma dels vad som är bäst för barn som en grupp, dels vad som är
bäst för ett enskilt barn. Svensk lagstiftning och tillämpning av lagstiftningen, ska
sålunda tillförsäkra såväl barn som grupp som enskilda barn deras rättigheter.18
16
Handbok om Barnkonventionen, s. 13.
Prop. 2009/10:80, s. 186 ff.
18
Handbok om Barnkonventionen, s. 49.
17
12
Artikel 12 i Barnkonventionen stadgar att barn har rätt att komma till tals. En viktig
del i att kunna komma till tals är möjligheten till delaktighet. Ett barn som inte får vara
delaktig i frågor som rör barnet får svårigheter i att uttrycka sin åsikt eftersom barnet
inte har fått alla fakta att begrunda.19 Även om begreppet delaktighet inte kommer till
uttryck i artikel 12 har begreppet kommit att användas allt mer. 20 För lagstiftning och
tillämpning innebär det anförda att barn ska ges möjlighet att delta i och förstå de frågor
som berör dem och även förstå myndigheters beslut.
Barnkonventionens artikel 40 rör unga lagöverträdare. Enligt artikeln ska alla barn
som åtalas för brott ha rätt till en rättvis rättegång. Barn ges också rätt att överklaga
beslut, inte enbart i samband med rättegången utan också under verkställigheten av
eventuellt straff. Artikel 40 knyter också nära an till artikel 12 och barnets möjlighet att
kunna delta och därmed komma till tals utgör en viktig del i rätten till en rättvis
rättegång. Möjligheten för barn att förstå domstolarnas domar är viktig ur ett grundläggande demokratiskt perspektiv och för att barnet ska kunna överklaga.21 Det kan i
sammanhanget emellertid vara viktigt att poängtera att FN:s barnrättskommitté inte har
kommenterat frågan om domarnas utformning.22
Slutligen bör nämnas artikel 4 som stadgar att konventionsstaterna ska vidta alla
lämpliga åtgärder, även lagstiftning, för att rättigheterna i konventionen ska förverkligas. Om fel och brister finns i lagstiftningen eller tillämpningen av lagstiftningen ska
alltså konventionsstaterna rätta till bristerna.
3.2.2 Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter
Till skillnad från Barnkonventionen gäller EKMR sedan år 1995 som lag i Sverige.
Vidare har EKMR genom RF 2:19 ett grundlagsstadgat skydd som innebär att
bestämmelser inte får stiftas i strid mot rättigheterna i EKMR. Varje domstol som har
att tillämpa svensk lagstiftning måste beakta EKMR och tillämpa den svenska
lagstiftningen på ett sätt som inte kränker de rättigheter som stadgas i EKMR.
Den artikel som främst är av intresse för frågeställningarna i denna uppsats är artikel
6 – rätten till en rättvis rättegång. För att säkerställa en rättvis rättegång ska kon19
Handbok om Barnkonventionen, s. 129 f.
CRC-C-GC-12, 20 juli 2009, stycke 3.
21
Handbok om Barnkonventionen, s. 414 ff.
22
CRC-C-GC-10, 25 april 2007, styckena 60-61.
20
13
ventionsstaterna bland annat tillhandahålla opartiska och offentliga domstolar, där
domen förkunnas offentligt. I rättigheten ligger också att parterna förstår det beslut som
domstolen kommit fram till.23 Att domstolens resonemang går att förstå är viktigt dels
för parterna i det fall de vill överklaga domen, dels för allmänhetens möjlighet att
granska domstolens transparens och objektivitet.24 En målsättning måste också vara att
den som begått ett fel förstår vad som är fel och lär sig av sitt misstag.
Viktigt att komma ihåg är att EKMR inte specifikt tar sikte på barn och unga, men att
de självfallet omfattas av konventionens stadganden. När en dom eller ett beslut riktar
sig till en ungdom måste utgångspunkten för om artikel 6 i EKMR åsidosatts vara den
unga personen och dennes förutsättningar.
3.3 Svensk lagstiftning om klarspråk
I juli år 2009 fick Sverige en språklag.25 Lagen ska enligt första paragrafen tillämpas i
offentlig verksamhet och syftar till att sätta upp grundregler för hur språket hos myndigheter och domstolar ska användas. Särskilt intressant är 11 § som anger att språket i
myndighetstexter ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Kort innebär stadgandet i 11 §
att språket ska följa samhällets språknormer, ligga nära talspråket och att mottagaren
ska kunna förstå innebörden av myndigheters tal och skrift.26
För den enskilde tjänstemannen innebär språklagen ett högt ställt krav på att mottagaren ska förstå det som tjänstemannen vill förmedla. Det krävs att tjänstemannen
lägger åt sidan jargong, myndighetsinterna uttryck och byråkratiskt språk för att uppfylla lagens krav på vårdat, enkelt och begripligt språk. Den enskildes rättsäkerhet blir
därmed i stor utsträckning beroende av tjänstemännens språkbruk.27
Språklagen innehåller inga sanktioner i det fall en tjänsteman skulle brista i att följa
lagens stadganden. Flagranta och upprepade avsteg från lagens riktlinjer får sannolikt
istället hanteras inom arbetsrätten och skadeståndsrätten.
I förvaltningslagen, som gäller för domstolar och förvaltningsmyndigheter, finns i 7
§ en bestämmelse om att myndigheter ska uttrycka sig lättbegripligt. Bestämmelsen i
23
Se bl. a. Suominen v. Finland, Europadomstolens dom 1 juli 2003, stycke 37.
Se bl.a. Taxquet v. Belgien, Europadomstolens dom 16 november 2010, stycke 90.
25
SFS 2009:600.
26
Prop. 2008/09:153, s. 32.
27
Prop. 2008/09:153, s. 32.
24
14
förvaltningslagens 7 § har samma innebörd som språklagens 11 § och kan inte sägas
innebära något hårdare ställt krav än språklagens. I och med införandet av språklagen
torde förvaltningslagens språkkrav kunna förklaras obsolet.28
3.4 Myndigheters riktlinjer
3.4.1 Domstolarna
År 1984 utkom Svea hovrätt med sin klarspråkstext ”Språket i domar och beslut”.
Texten var tänkt att fungera som ett hjälpmedel för domstolsjurister som i sitt arbete
hade att skriva för parter och allmänheten.29 15 år senare gav Domstolsverket ut skriften
”Språk och struktur i domar och beslut” och den kom att användas och uppdateras till
slutet av år 2010.
I syfte att kartlägga kommunikationen mellan domstolarna och allmänheten tillsatte
regeringen i juni 2007 en utredning som kom att kallas för Förtroendeutredningen. 30 I
betänkandet SOU 2008:106 lades en rad förslag fram. Till följd av ett av förslagen i
betänkandet fattade Sveriges Domstolar den 21 december 2010 beslut31 om att anta en
strategi för att förbättra utformningen av domar och beslut.32 I domstolarnas strategi
ligger bland annat att varje enskild domstol ska bedriva ett systematiskt arbete med att
förbättra och effektivisera domskrivandet. Vidare ska domstolarna sträva efter att skriva
för parterna och använda ett vårdat, enkelt och begripligt språk, helt i enlighet med
språklagens bestämmelser. Domstolsverket fungerar som ett sammanhållande organ och
bistår med hjälp i domstolarnas klarspråksarbete.
3.4.2 Statens institutionsstyrelse
SiS har, till skillnad från domstolarna, inte antagit någon särskild strategi för att utforma
beslut på ett visst sätt. Myndigheten har emellertid en juridisk enhet som bland annat
28
Prop. 2008/09:153, s. 32.
SOU 2008:106, s. 173.
30
Dir. 2007:93 och Ju 2007:08.
31
Sveriges Domstolar dnr 783-2010.
32
SOU 2008:106, s. 196 f.
29
15
utfärdar riktlinjer för hur de särskilda befogenheterna ska tillämpas och vad besluten ska
innehålla. Vidare finns en granskningsenhet som granskar enskilda institutioner och
enskilda beslut, utifrån såväl gällande lagstiftning som interna riktlinjer.33
SiS riktlinjer för vård enligt LVU är samlade under 13 flikar. Av särskilt intresse för
uppsatsen är flik 6 som handlar om de särskilda befogenheterna och hur beslut ska
fattas. Här anges bland annat grunderna för när ett beslut överhuvudtaget får fattas och
hur beslutet ska motiveras. Någon direkt angivelse om hur beslutet ska utformas finns
inte.34
33
34
SiS årsredovisning 2010, s. 10.
Riktlinjerna är fastslagna genom protokollfört generaldirektörsbeslut nummer 1 för 2002.
16
4 Barnanpassad lagstiftning
4.1 Svensk lag och Barnkonventionen
Barnkonventionens artikel 12 anger att barn har rätt att komma till tals och har därmed,
vilket angetts i avsnitt 2.2.1, rätt att delta i frågor som berör dem. Vidare tillskriver
artikel 40 i Barnkonventionen unga lagöverträdare rätten till en rättvis rättegång och
möjligheten att kunna överklaga. För att kunna delta i avgörandet om en viss dom ska
överklagas, måste den dömde ha tillgång till de fakta som fällde avgörandet. För barn är
det av yttersta vikt att vuxenvärlden säkerställer att barnet kan ta del av relevant information för att på så sätt kunna delta och komma till tals och därmed tillförsäkras en
rättvis rättegång. Konventionsstaterna, vilka utgör en del av vuxenvärlden, ska enligt
Barnkonventionens artikel 4 genom lämpliga åtgärder verka för att genomföra konventionens rättigheter.
Lagstiftning om hur domar och beslut ska avfattas är sparsam. I rättegångsbalken
(RB) 30:5 anges att en dom i brottmål ska vara skriftlig och att vissa delar, såsom
domslut och domskäl, ska redovisas i skilda avdelningar. För domar beslutade av förvaltningsdomstolarna finns liknande regler i 30-31 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) (FPL). Någon särskild reglering för domar rörande unga lagöverträdare
finns inte. Beslut som fattas av SiS om de särskilda befogenheterna ska, liksom andra
myndighetsbeslut, följa FL 20 § som endast stadgar att beslutet ska innehålla de skäl
som beslutet grundat sig på. Lagrummen som anger att domstolarna och myndigheterna
ska fatta beslut tiger om hur domarna och besluten språkligt ska skrivas – oavsett om de
riktas mot ungdomar eller andra.
Med hänsyn till att rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen ger knapphändig
vägledning i fråga om hur domar ska skrivas kan det inte direkt påstås att de lagarna
strider mot barnkonventionen. Klart är emellertid att de kortfattade lagrummen lägger
stort ansvar på de enskilda domarna att avgöra hur en dom ska författas. Det står också
klart att lagstiftaren länge saknat intresse för frågan om utformningen av domar och
beslut.35 Även om lagstiftarens intresse för domars utformning inte skjutit i höjden har i
vart fall viktiga steg tagits. I juni 2007 tillkallade regeringen en särskild utredare som
35
SOU 2008:106, s. 173 f.
17
skulle kartlägga domstolarnas kommunikation med medborgarna.36 Den särskilde
utredaren
lagmannen
Sigurd
Heumans
utredning
antog
namnet
Förtroende-
utredningen.37 Förtroendeutredningen har i sin tur lett fram till de steg som domstolarna
nu tagit i frågan om domskrivning.38
I FL 20 § stadgas, som tidigare angetts, att myndigheter ska motivera sina beslut.
Liksom rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen lämnar paragrafen öppet för den
enskilde beslutsfattaren att avgöra hur motiveringen ska utformas. Emellertid har
förvaltningslagen en egen klarspråksbestämmelse i 7 § som stadgar att myndigheter ska
uttrycka sig lättbegripligt, vilket ställer krav på beslutsfattaren. Även om FL 7 § i och
med införandet av språklagen sannolikt tappat i betydelse, kan paragrafen fungera som
en påminnelse för beslutsfattaren att utforma sina beslut med hänsyn till mottagaren.
Med tanke på påminnelsen i FL 7 § anser jag att förvaltningslagen i högre grad än rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen uppfyller barnkonventionens krav på att låta
barn komma till tals och delta.
Där rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen och förvaltningslagen tiger, talar
språklagen tydligt. Det allmänna, på alla nivåer, ska uttrycka sig på ett sätt som mottagaren förstår.39 Domstolarnas och myndigheternas språk ska också vara enkelt och
lättbegripligt. Språklagens krav innebär inte att myndigheternas språk ska vara anpassat
för en medelmottagare, utan att myndigheterna har ett ansvar att anpassa sitt språk efter
varje enskild mottagare.40 Om mottagaren av myndigheters information eller beslut är
en ungdom måste myndigheten, för att uppfylla språklagens klarspråkskrav, anpassa sitt
språk så att ungdomen förstår.
Språklagens klarspråksbestämmelse fungerar som utfyllande riktlinjer för såväl
domare som beslutsfattare i myndigheter. Eftersom språklagen, i vart fall i teorin, ska
tillämpas av domstolar och myndigheter kan frågan ställas om lagen bidrar till att
genomföra barns rättigheter. Språklagens 11 § stadgar att det offentliga språket ska vara
mottagaranpassat. När mottagaren är en ungdom ska informationen anpassas för
ungdomen – detta följer av lagtextens begriplighetskrav. Om informationen anpassas så
att ungdomen förstår det myndigheten förmedlar, ökar ungdomens möjlighet att delta
36
Dir. 2007:93.
Ju 2007:08.
38
SOU 2008:106, s. 196 f.
39
Prop. 2008/09:153, s. 32.
40
Prop. 2008/09:153, s. 32.
37
18
och komma till tals. Det kan sålunda påstås att språklagen, om den efterlevs, faktiskt
bidrar till att stärka barns möjligheter att komma till tals och delta.
Emellertid är det anmärkningsvärt att lagens förarbeten knappt andas en stavelse om
ungdomar. I betänkandet Mål i mun – förslag till handlingsprogram för svenska språket
redogörs helt kort för vad tidigare utredningar kommit fram till rörande ungdomar och
myndigheters språk.41 I propositionen Språk för alla – förslag till språklag förekommer
inte ordet ungdom i annat fall än där olika handikapp också diskuteras.42 Barnombudsmannen påpekade i sitt remissvar till betänkandet Mål i mun att barn och
ungdomars möjligheter att förstå myndigheter borde utredas.43 Med hänsyn till den
utsatthet ungdomar lätt kan hamna i anser jag att det hade varit på sin plats att
lagstiftaren angett att mottagaranpassningen är särskilt viktig när mottagaren är en
ungdom. Även det faktum att Barnkonventionen uttryckligen anger att unga lagöverträdare ska ha möjlighet att överklaga domar och beslut talar starkt för att ungdomar som mottagare av myndighetsbeslut lyfts fram av lagstiftaren i förarbetsuttalanden och möjligen genom en särskild utredning.44
4.2 Svensk lag och Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter
Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter ställer inte i sig några krav på konventionsstaterna att de ska barnanpassa sin lagstiftning. Däremot gäller konventionen
som lag i Sverige och genom RF 2:19 får inga lagar eller föreskrifter stiftas i strid mot
konventionens rättigheter. Enligt första artikeln i EKMR omfattas alla personer i
konventionsstaterna av konventionens bestämmelser – sålunda också barn och unga.
Det anförda innebär att om en person som råkar vara ett barn får sina rättigheter kränkta,
bryter den kränkande staten mot EKMR och på så sätt verkar EKMR för barnanpassad
lagstiftning.
Genom ett uttalande i Suominen v Finland har Europadomstolen fastslagit att rätten
till en rättvis rättegång innefattar att en dom eller ett beslut ska förstås av mottagaren.45
En viktig erinran i sammanhanget är att det är den enskilde mottagaren som ska förstå,
41
Se t.ex. SOU 2002:27, s. 246.
Se t.ex. prop. 2008/09:153, s. 40.
43
Barnombudsmannen dnr 4:1 0462/02.
44
Jfr prop. 2009/10:232, s. 10 ff, där en svensk strategi för att stärka barnets rättigheter slås fast.
45
Suominen v. Finland, Europadomstolens dom 1 juli 2003, stycke 37.
42
19
vilket naturligtvis ställer höga krav. Det har i föregående avsnitt redan konstaterats att
såväl domar som beslut kan utformas tämligen fritt av beslutsfattaren, eftersom tydliga
lagregler i RB, FPL och FL saknas. Lagarna är i och för sig tydliga, men de lämnar ett
så pass stort utrymme för beslutsfattarna att rättsäkerheten sätts i fara.
Det kan diskuteras om inte lagstiftaren borde ta ett grepp om situationen så att
potentiella kränkningar av människors rättigheter inte lämnas i händerna på en stor
mängd beslutsfattare. Intresset för hur domar och beslut ska utformas har, vilket tidigare
angetts, aldrig varit särskilt högt och har aldrig kopplats till människors möjlighet att
tillgodogöra sig information som en del av en rättvis rättegång. 46 Lagstiftaren borde titta
närmare på om barns och unga rätt till en rättvis rättegång verkligen uppfylls, särskilt
med tanke på att barn och unga kan ha större behov av mottagaranpassning. Att
lagstiftaren tittar närmare på barn- och ungdomsanpassat språk är angeläget också för att
frågan hittills aldrig varit föremål för utredning i lagstiftningssammanhang.
Språklagens normerande karaktär har flera gånger tidigare nämnts i denna uppsats.
Lagen fungerar som riktlinje och som rättesnöre åt beslutsfattare och fyller ut de annars
tomma bestämmelserna om domars och beslut utformning. Språklagens krav på att
anpassa språket efter den som ska motta informationen ligger väl i linje med vad
Europadomstolen uttalat i Suominen v. Finland.47 Regelkomplexet som en helhet tycks
därför borga för att människors rätt till en rättvis rättegång tillgodoses om lagarna
efterföljs.
4.3 Barn finns men syns inte
Genomgången ovan visar att de svenska lagarna såsom de är skrivna skyddar barn och
unga, men de tiger kring det faktum att barn och unga kan vara mottagare av domar och
beslut. Särskilda bestämmelser för barn saknas såväl i lagrummen som anger hur domar
och beslut ska skrivas som i språklagen. Formuleringarna i lagarna öppna och lämnar
stort utrymme för beslutsfattaren att ta hänsyn till att mottagaren kan vara ett barn, men
kräver inte att så sker. Även om det kan vara önskvärt att barn och unga särskilt
omnämns i lagtext eller förarbetsuttalanden, är det faktiska resultatet av större intresse.
46
Jfr SOU 1938:44 II, s. 218 f. där det framförs att mer information ska skrivas in i domen, men frågan
om begriplighet lämnas okommenterad.
47
Suominen v. Finland, Europadomstolens dom1 juli 2003, stycke 37.
20
För att se om klarspråksregleringen är anpassad för barn som mottagare måste alltså
tillämpningen granskas.
21
5 Läsbara domar och beslut
5.1 Inledning
Ett rättssäkert samhälle kräver öppenhet och möjlighet för människor att förstå det
allmänna.48 Att förstå skriven information består av flera delar, där läsbarhet är en del.49
De ungdomar som vistas på de särskilda ungdomshemmen har som vi sett ofta problem
med läsförståelsen.50 Jag vill påstå att om en text utformas så att den avskräcker läsaren
från att läsa den, så går den heller inte att förstå. I detta kapitel ska jag därför undersöka
i vilken mån domars och besluts läsbarhet anpassas för barn och unga.
5.2 Läsbarhet i domar och beslut
5.2.1 Läsbarhetsindex
Om en text går att läsa är ytterst en fråga som endast den enskilde läsaren kan besvara.
Olika läsare kommer att ge olika svar utifrån egna styrkor och begränsningar.
Emellertid finns en enkel metod att mäta en texts läsbarhet. Metoden kallas för
läsbarhetsindex, LIX.51 En texts LIX-värde räknas fram utifrån textens antal ord, antal
långa ord och antal meningar.52 För den nyfikne läsaren följer här formeln för LIX:
LIX = O/M + L * 100/O, där O är antalet ord, M är antalet meningar och L är antalet långa ord (ord med över 6
bokstäver)
Ett LIX-värde upp till 25 motsvarar en text på barnboksnivå och texter med värden
upp till 40 anses vara lättlästa. En text som klassas som normaltext, exempelvis
skönlitteratur, hamnar på ett LIX-värde på 40-50. Texter med ett LIX-värde på 50-60
motsvarar facktexter och värden på 60 och uppåt utgör svåra facktexter. Texter som
riktar sig till barn och unga anser jag bör hålla sig kring normaltextnivå, men för de barn
48
Prop. 2008/09:153, s. 32.
SOU 2008:106, s. 183 ff.
50
Se avsnitt 3.1.
51
För vidare läsning om LIX hänvisas till Björnsson, Carl-Hugo, Läsbarhet.
52
En LIX-räknare finns på www.lix.se.
49
22
och unga med begränsad läsförståelse kan även lägre värden behövas. I sina interna
riktlinjer har exempelvis Barnombudsmannen ställt krav på att myndighetens texter som
riktar sig till unga ska vara lättlästa – ett exempel som fler borde följa. Denna uppsats
erhåller ett LIX-värde på 47, dvs. i den övre delen av normalnivån.
LIX-beräkningen har emellertid vissa brister. Beräkningen tar inte hänsyn till ordens
betydelse utan enbart till ordens längd. Korta men svåra ord bidrar till ett lägre LIXvärde, medan långa men lätta ord bidrar till ett högre LIX-värde, trots att de korta, svåra
orden sannolikt försvårar förståelsen.
5.2.2 Domar med sluten ungdomsvård
En dom från allmän domstol där påföljden för brott bestämts till sluten ungdomsvård
innebär ett starkt ingrepp i den enskildes liv och integritet. I ett rättssamhälle bör det
kunna krävas att den som blivit dömd för brott också har möjlighet att läsa det
dokument som förändrar den dömdes liv. I den följande genomgången är det av vikt att
komma ihåg att den grupp av ungdomar som kan få en dom med påföljden sluten
ungdomsvård är i åldrarna 15-17 år.
För att undersöka i vilken mån domar går att läsa har jag slumpvis valt ut sju stycken
domar från både tingsrätt och hovrätt. Jag har valt att beräkna LIX-värdet för domarnas
domskäl, eftersom det är i skälen som den dömde ska kunna hitta domstolens argument
för fällande dom och förklaringen till varför samhället reagerar. Det är också utifrån
domskälen som den dömde kan bestämma sig för att överklaga.
De sju domarna erhåller samtliga ett värde inom gränsen för text av normalnivå. Det
högsta värdet, 46, får en dom från Svea Hovrätt. 53 Det lägsta värdet, 30, vilket anses
vara lättläst text, är en dom från Södertörns tingsrätt.54 Gemensamt för resterande domar
är att tingsrättsdomarna ligger på värden precis på eller strax över 40, medan de
resterande domarna från hovrätterna ligger på värden kring 45.55
Av de sju domarna är det bara en som har meddelats innan språklagen trädde ikraft
och alltså inte haft språklagens klarspråkskrav att uppfylla. Fyra av dem är också
meddelade efter det att Sveriges Domstolar beslutat om att genomföra en strategi för att
53
Svea Hovrätts avgörande i mål B 4112-10.
Södertörns tingsrätts avgörande i mål B 7225-09.
55
Övriga avgöranden är Svea Hovrätt B 2423-10, Göta Hovrätt B 2070-10, Uppsala tingsrätt B 7329-10,
Hudiksvalls tingsrätt B 128-10 och Solna tingsrätt B 5489-09.
54
23
förbättra utformningen av domar och beslut och borde därmed vara anpassade efter
mottagaren.56 På det hela taget visar undersökningen att domarna går att läsa, även om
särskilt hovrättsdomarna närmar sig gränsen uppåt mot facktext.
5.2.3 Domar om beredande av vård
På ansökan av socialnämnden avgör förvaltningsdomstolarna om en ungdom behöver
beredas vård med stöd av LVU. Är ungdomen över 15 år är ungdomen part i målet.
Barn och unga kan beredas vård med stöd av 3 § LVU i alla åldrar upp till 20 år och
vården kan pågå till dess att den unge fyller 21 år. I denna uppsats behandlas de
ungdomar som vårdas vid särskilda ungdomshem och de är i åldrarna 11-21 år.
För att undersöka i vilken mån förvaltningsdomstolarnas domar går att läsa har jag
valt tio stycken domar om beredande av vård meddelade av Förvaltningsrätten i
Uppsala. Precis som med domarna från allmän domstol räknar jag ut LIX-värdet för
domskälen i domarna. Domskälen i en dom om beredande av vård enligt LVU ska
tillhandahålla den unge information om varför samhället anser att ett vårdbehov
föreligger och varför frivilliga alternativ inte anses tillräckliga.
Samtliga de tio domarna erhåller värden inom gränsen för normaltextnivån. Det
högsta värdet som uppnås är 46 och det lägsta värdet är 42. Domarna fördelar sig
tämligen jämnt mellan topp- och bottenvärdena, men tre av de tio domarna ligger på
bottenvärdet. Domarna som ligger i toppen av skalan närmar sig emellertid gränsen för
facktext.57 Alla domarna är meddelade efter att språklagen trädde i kraft och efter det att
Sveriges Domstolar beslutat om att införa en strategi för bättre utformning av domar
och beslut.58
5.2.4 Beslut om de särskilda befogenheterna
Motiveringarna till beslut om de särskilda befogenheterna är i regel inte särskild långa
och uppgår i de flesta fall inte till mer än ett par meningar. Kriterierna för när de
56
Sveriges Domstolar dnr 783-2010.
De undersökta domarna är Förvaltningsrätten i Uppsalas mål 4444-11, 4333-11, 4331-11, 4080-11,
562-11, 8399-10, 8387-10, 8350-10 och 7705-10.
58
Sveriges Domstolar dnr 783-2010.
57
24
särskilda befogenheterna får användas är tydliga och avser omständigheter som inte
kräver någon större utredning.
Endast vissa beslut om de särskilda befogenheterna kan överklagas av ungdomar som
vårdas med stöd av 3 § LVU, medan samtliga beslut kan överklagas av de ungdomar
som avtjänar sluten ungdomsvård. Även om besluten inte alltid kan överklagas innebär
de en kränkning av den enskilde ungdomens fri- och rättigheter och bör därför kunna
förstås av den unge.
För en LIX-värdesundersökning har jag valt tio stycken beslut om olika särskilda
befogenheter. Besluten rör både ungdomar som vårdas med stöd av LVU och ungdomar
som avtjänar sluten ungdomsvård. De undersökta besluten kommer från interna minnesanteckningar. Av sekretesskäl kan inte ursprungsbeslutens ärendenummer anges, vilket
jag ber läsaren ha överseende med.
Av de tio granskade besluten befinner sig åtta av dem i normalområdet. Det högsta
värdet som erhålls är 54 och det lägsta är 41. Emellertid erhåller flertalet av besluten
värden som närmar sig 50 och två av besluten erhåller värden över 50, vilket innebär att
besluten har samma LIX-värde som facktexter. Samtliga besluten är fattade efter att
språklagen trädde ikraft. Beslut om de särskilda befogenheterna innebär en inskränkning
av den enskilde ungdomens fri- och rättigheter. Det bör kunna krävas av en myndighet
som SiS, som dagligen arbetar med barn och unga, att deras beslut håller en bättre
läsbarhet än facktexter.
5.3 Läsbarhet – bara en av flera faktorer
En texts läsbarhet är bara en av flera faktorer som påverkar om texten går att förstå. I
det ovan anförda har det visat sig att slumpmässigt utvalda domar och beslut till
övervägande del håller sig inom det område som i läsbarhetshänseende kan kallas för
normalt. En av domarna, vilken riktar sig till två 16-åringar, är till och med lättläst.59 På
den andra sidan finns två beslut om de särskilda befogenheterna fattade av SiS, där
besluten får ett LIX-värde motsvarande facktext.
Undersökningen ger en antydan om att det är möjligt att skriva komplicerade
juridiska texter såsom domar och beslut så att de är lättlästa. Det är emellertid
59
Södertörns tingsrätts avgörande B 7225-09.
25
beklämmande att endast en dom av samtliga undersökta domar och beslut kan kallas för
lättläst. Särskilt med tanke på såväl språklagens krav på mottagaranpassning, som
Sveriges Domstolars beslut om att mottagaranpassa domstolarnas domar, är det
anmärkningsvärt att så många av domarna och besluten ligger i mitten av normalnivån
eller till och på gränsen till facktext. Än mer anmärkningsvärt är att SiS, som dagligen
arbetar med ungdomar, får förhållandevis dåliga LIX-värden för sina beslut.
Med tanke på att de ungdomar som är mottagare till de genomgångna domarna och
besluten många gånger har problem med läsförståelse och koncentration anser jag att
det finns utrymme för förbättring. Att göra en LIX-beräkning av en text tar inte lång tid
och kalkylatorer finns tillgängligt på internet. Det borde därför inte vara omöjligt att
kräva att beslutsfattare kontrollerar sina domar och beslut för att säkerställa att de är
läsbara, utifrån vem som är mottagare.
Läsbarhetsindex mäter dock bara vissa specifika delar av en text. Exempelvis skulle
en text med vanliga men långa ord såsom busshållplats, tidningskiosk, ungdomshem och
långtradare få ett högt LIX-värde, även om orden inte är svåra att förstå. På samma sätt
skulle en text med ord som ty, jämte, å och förbli erhålla ett lågt LIX-värde trots att
orden för många är svårare att förstå. För att förtydliga bilden av om domar och beslut
går att begripa behöver fler delar än läsbarheten beröras.
26
6 Begripliga domar och beslut
6.1 Kort om begriplighet
Att begripa en text eller vissa ord är ytterst en högst subjektiv fråga. Närmast varje
läsare har en egen uppfattning om vad som går att begripa och inte. 60 Faktorer som kan
inverka är tidigare erfarenheter, utbildning och ålder.61 Dessvärre finns inget enkelt sätt
att mäta begripligheten i en text, på liknande sätt som att mäta läsbarheten. Istället får
olika sätt tillämpas och vägas samman för att få en fingervisning om texten är
begriplig.62 Ett verktyg som bör lyftas fram är Klarspråkstestet, som finns tillgängligt
på Språkrådets webbplats.63
Ett viktigt inslag i att förstå en text är att förstå orden som ingår i texten.64 I det
följande ska de tidigare granskade domarna och besluten genomgå en ytterligare granskning, där begripligheten står i fokus. Utgångspunkten för bedömningen av vilka ord som
går att begripa och vilka som är svårare att förstå tas bland annat dels i Statsrådsberedningens Svarta lista65, dels i fil.mag. Ulrika Ekman Östs ordförståelseundersökning i Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av juridiska
domar?
Förutom att faktiskt förstå de ord som ingår i domar eller beslut är också tonen som
slås an viktig för att förstå innebörden av en text.66 Nakna substantiv och verb i
passivum är två exempel på sådant som inverkar menligt på om en läsare begriper en
text eller inte. Att använda nakna substantiv och passivformer av verb skapar en
auktoritär känsla i en text och följden blir en distans mellan mottagare och författare,
vilket i sin tur leder till en minskad begriplighet.67
60
SOU 2008:106, s. 183.
Ekman Öst, Ulrika, Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av juridiska domar?, s.
37 ff.
62
SOU 2008:106, s. 184.
63
www.sprakradet.se.
64
Gunnarsson, Britt-Louise, Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av
medbestämmandelagen, s. 99 ff.
65
Statsrådsberedningens PM 2011:1.
66
Ekman Öst, Ulrika, Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av juridiska domar?, s.
15 ff.
67
Gunnarsson, Britt-Louise, Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av
medbestämmandelagen, s. 114 ff.
61
27
6.2 Begriplighet i domar och beslut
6.2.1 Domar med sluten ungdomsvård
Domslutet är den plats i domen där den dömde får information om vilket brott hon eller
han befunnits skyldig till och om eventuellt skadestånd ska utgå. I sina skrivningar om
skadestånd har såväl tingsrätterna som hovrätterna skrivit att den dömde ska utge
skadestånd. Uttrycket ”utge skadestånd” tillhör en grupp ord som i tidigare undersökningar har visat sig endast förstås av 42 % av tillfrågade personer i åldrarna 19-25
år.68 De tillfrågade personerna är visserligen äldre än de ungdomar som blir dömda till
sluten ungdomsvård, men mycket talar för att siffran inte skulle bli bättre om även
yngre hade svarat. Att byta ut ”utge” mot ”betala” borde inte vara orimligt och torde
heller inte förändra den juridiska innebörden av domslutet.
Vidare skriver domstolarna att skadeståndet ska utges jämte ränta. Även uttrycket
”jämte ränta” tillhör den grupp av ord som förstås av 42 % av de tillfrågade. Enligt
Statsrådsberedningens Svarta lista ska ordet ”jämte” inte användas i lagstiftning utan
bytas ut mot exempelvis ”samt” eller ”plus”.69 Mottagarna till domarna där de nu
redovisade uttrycken användes var vid tillfället för domen i åldrarna 16-19 år gamla.
I en av domarna, Hudiksvalls tingsrätts dom i mål B 128-10, skriver tingsrätten under
stycket ”Påföljd” att socialtjänsten avgivit yttrande. Enligt Svarta listan är uttrycket
”avge yttrande” ett sådant som bör undvikas och bytas ut mot ”yttra sig”. Uppmärksammas bör också att substantivet ”yttrande” står naket, vilket inte underlättar
begripligheten. Den dömde var vid domstillfället 16 år.
En dom som är av särskilt intresse att granska närmare är Södertörns tingsrätts dom i
mål B 7225-09 som var den mest läsbara domen. Domen präglas, trots sin goda
läsbarhet, av ålderdomliga och ungdomsfrånvända uttryck. I ett stycke anges att en av
de dömda ”underkastat sig ansvar”, i ett annat anges att en av de dömda ville återvinna
”hennes förtroende och gunst” och i ytterligare ett annat stycke anges att brottet för en
vuxen person skulle ”ha förskyllt tio års fängelse”. Samtliga de nu angivna uttrycken,
om än inte upptagna i Svarta listan, utgör näppeligen uttryck som dagligen används av
68
Ekman Öst, Ulrika, Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av juridiska domar?, s.
36 och s. 46.
69
Statsrådsberedningens PM 2011:1, s. 15.
28
ungdomar och de skulle kunna bytas ut mot vardagligare uttryck. De dömda
ungdomarna i målet var vid domstillfället 16 år gamla.
Slutligen förekommer i merparten av domarna verb i passiv form. I domarna är det
vanligt förekommande att domstolarna skriver att den tilltalade ”ska dömas” för brott.
För att undvika den passiva formen av verbet ”döma” skulle domstolarna med lätthet
kunna skriva att rätten ”dömer” den tilltalade för brott. Ett annat exempel på passiva
verb går att finna i Hudiksvalls tingsrätts dom i mål B 128-10, där det anges att det från
”försvarets sida framförts teorier”. Även i det här fallet skulle det med enkelhet gå att
skriva verbet i aktiv form genom att skriva ”försvaret har framfört teorier”.
6.2.2 Domar om beredande av vård
Domsluten i samtliga de tio undersökta domarna inleds med skrivningen
”Förvaltningsrätten bifaller [Socialnämndens] ansökan om vård”. Ordet ”bifalla” tillhör
enligt tidigare undersökningar en grupp ord som 46 % av tillfrågade personer i åldrarna
19-25 förstår.70 Att byta ut ordet ”bifalla” mot ett annat mer lättbegripligt ord är inte
enkelt. Ett möjligt alternativ vore att domstolen skriver att rätten ”håller med” nämnden
och därför förordnar att den unge ska beredas vård. Att rätten bifaller nämndens
ansökan innebär för den unge i praktiken att rätten håller med nämnden, även om en
sådan skrivning är talspråklig.
I flertalet av domarna anges att det ”föreligger” ett vårdbehov eller en påtaglig risk.
Ordet ”föreligger” finns med på Svarta listan och kan ofta bytas ut mot ”finns”.71 I en
text där mottagaren är en ungdom och texten på ett ingripande sätt kommer att förändra
ungdomens liv finns ingen anledning att använda ett svårt och byråkratiskt ord när det
finns ord med samma betydelse som används i det dagliga språket. Ett annat ord som
förekommer frekvent i domarna är ”huruvida”, vilket också har en något gammaldags
klang och utan språklig försämring kan bytas ut mot ”om”.
Slutligen finns det flera exempel där domstolen skrivit verb i passiv form. I ett fall
skriver domstolen ”det yrkas att”, där det med större tydlighet kunde ha framgått att
70
Ekman Öst, Ulrika, Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av juridiska domar?, s.
35 och s. 45.
71
Statsrådsberedningens PM 2011:1, s. 11.
29
Socialnämnden är den som yrkar.72 Domstolen skriver i ett annat fall att vissa planer
inte har ”fullföljts”, där det hade varit tydligare att skriva att den unge inte hade fullföljt
planerna.73 Ännu tydligare hade det blivit om domstolen hade bytt ut ”fullföljt” mot
”följt”.
6.2.3 Beslut om de särskilda befogenheterna
I avsnitt 5.2.4 har redan angetts att beslutsmotiveringarna till de särskilda
befogenheterna oftast är korta. Genom några få meningar ska den unge få information
om varför SiS anser att kriterierna för en viss befogenhet är uppfyllda och varför den
unges rättigheter inskränks så att den unge förhoppningsvis inte ser befogenheten som
ett straff utan som en följd av ett visst handlande. Det är också utifrån dessa korta
motiveringar som den unge ska kunna bilda sig en uppfattning om hon eller han vill
överklaga beslutet.
I påfallande många motiveringar finns ord som i och för sig inte tas upp på Svarta
listan, men som knappast kan sägas vara ord som unga använder dagligen. Ett exempel
på för unga ovanliga ord är ”agiterat” som återfinns i ett beslut om avskiljning, där
beslutsfattaren bland annat motiverar beslutet med att den unge ”uppträtt agiterat”. I ett
beslut rörande vård i enskildhet motiveras beslutet bland annat med att den unges
”mångfacetterade problematik” utgör grund för inskränkning. Ett annat ord som
förekommer tämligen ofta är ”ånyo”. Samtliga de nu angivna orden och uttrycken
lämpar sig mindre väl i texter till ungdomar och skulle utan större bekymmer kunna
bytas ut.
Motiveringarna till beslut om särskilda befogenheter innehåller också många gånger
nakna substantiv. Det är inte ovanligt att beslut motiveras med att ”personal” upplevt att
den unge har agerat på ett visst sätt. Ett annat vanligt förekommande naket uttryck är att
”avskiljning påbörjas”, där även en passiv verbform inryms. Att den unge ”uttalat hot”
är ett annat exempel på ett naket substantiv.
Det mest framträdande i beslutsmotiveringarna är den höga frekvens av verb i
passivum. Särskilt när beslut om avskiljning, vård i enskildhet och vård på låsbar enhet
fattas används passivformer av verb. Det är inte ovanligt att besluten inleds med ”beslut
72
73
Förvaltningsrättens i Uppsala dom i mål 4331-11.
Förvaltningsrättens i Uppsala dom i mål 4080-11.
30
om att avskiljning påbörjas”, eller ”vården inleds på låsbar enhet”. Andra förekommande passivformer är ”ombeds”, ”tonläget höjdes” och det ålderdomliga
”misstankar finnes”.
6.3 Språkbruket riskerar att kränka barns rätt
Den ovan redovisade genomgången ger inte ett exakt svar på om domar och beslut går
att begripa. För att få det svaret måste frågan ställas till den mottagande ungdomen.
Genomgången ger emellertid en fingervisning om hur det ser ut och kan, med
utgångspunkt i vad som generellt sett är svårt att begripa, ge viss uppfattning om i
vilken mån ungdomar kan förstå domar och beslut såsom de skrivs idag.
Genomgången antyder att det inte är ovanligt att svåra och ålderdomliga ord
används. För att säkerställa de ungas rätt att delta och begripa borde det inte vara för
mycket begärt att svåra ord byts ut mot mer lättbegripliga, i vart fall i de lägen där enkla
och vanliga synonymer finns. Vidare visar också genomgången att nakna substantiv och
passiva verbformer förekommer i viss utsträckning. Även här borde det kunna krävas att
meningar skrivs om så att nakna substantiv och verb i passivum undviks.
Det som anförts i detta kapitel ger alltså en bild av att ungdomar riskerar att inte
förstå de domar och de beslut som innebär djupa inskränkningar av ungdomarnas frioch rättigheter. Att risken för missförstånd finns är oroande med tanke på språklagens
tydliga krav på att det offentliga språket ska vara begripligt och mottagaranpassat. Det
är också beklämmande att myndigheternas språkbruk riskerar att kränka de rättigheter
som uppställs i både Barnkonventionen och EKMR.
31
7 De ansvariga
7.1 Inledning
I de två föregående kapitlen har det framkommit att domar och beslut som riktar sig till
unga både kan vara svåra att läsa och svåra att begripa trots att lagstiftningen ger
förutsättningar till att domar och beslut utformas lättläst och begripligt.74 Detta kapitel
riktar in sig på att undersöka bristen på för ungdomar anpassade domar och beslut.
7.2 Lagstiftarens ansvar
Redan på 1300-talet vidtog lagstiftaren åtgärder för att öka möjligheten för folket att
förstå lagarna och lagarnas tillämpning.75 Gustaf Vasa fortsatte på den inslagna vägen
och krävde inte bara att folket skulle kunna förstå kyrkans språk utan även att
riksförvaltningen skulle gå att förstå.76 Även Karl XII ansåg att rikets ämbetsmän skulle
försäkra sig om att uttrycka sig begripligt.77 Emellertid kom det språk som utvecklades
ur lagstiftarens tidiga försök att bringa begriplighet till det offentliga att utgöra en ny
språkform – kanslispråket.78
Under lång tid dominerade kanslispråket de svenska myndigheternas språkbruk.
Lagstiftaren lade heller inte ned mycket arbete på att förändra situationen förrän i slutet
av 60-talet när Statsrådsberedningen utkom med riktlinjer för lagspråket. 79 Sedan dess
har klarspråksarbetet tagit fart och Sverige har sedan några år tillbaka fått en språklag
som tydligt anger att det offentliga ska uttrycka sig begripligt och anpassat efter
mottagaren.
Frågan kan ställas om klarspråksarbetet har gett de resultat som avsetts. Jag vill påstå
att så inte är fallet. Den genomgång av domar och beslut som skett i de två föregående
kapitlen ger en bild av att lagstiftningen inte tillämpas på ett tillfredsställande sätt.
Riksdagen och regeringen måste, enligt min mening, kliva in och tydliggöra för
74
Jfr kapitel 4.
Larsson, Inger, Svenska medeltidsbrev. Framväxten av ett offentligt skriftspråk, s. 80 ff.
76
Ds 2006:10, s. 28.
77
Ds 2006:10, s. 28.
78
Bergman, Gösta, Kortfattad språkhistoria, s. 204.
79
Ds 2006:10, s. 28.
75
32
myndigheterna att språket i allmänhet och domar och beslut i synnerhet ska gå att förstå.
Barn och unga måste få delta i processen och deras situation måste belysas och lyftas
fram. Även de som deltar i lagstiftningsprocessen bär ett ansvar att lyfta fram barn och
unga, något som jag menar har misslyckats i fråga om språklagstiftningen där barn och
unga helt exkluderats ur resonemangen.80
Sammanfattningsvis anser jag att lagstiftaren brustit i sitt ansvar att stifta och följa
upp lagarna. Det är beklämmande att barn och unga inte omnämns i språklagstiftningen
och det är anmärkningsvärt att lagstiftaren, trots en av riksdagen beslutat strategi om att
genomföra barns rättigheter, inte agerar tydligare.81 Att barn och unga får vara delaktiga
i lagstiftning som berör dem bör vara en självklarhet. Barnkonventionen ger barn rätten
att få komma till tals och den rätten borde även riksdagen och regeringen tillförsäkra
barnen.
7.3 Tillämparnas ansvar
7.3.1 Domstolarna
Domstolarna ska i sitt arbete följa språklagen. Utöver språklagens bestämmelser om
klarspråk har Sverige Domstolar ställt upp en egen strategi för att bättre anpassa
domstolarnas språk efter mottagaren. Den som skriver en dom har sålunda tydliga
direktiv i såväl lag som myndighetsinterna riktlinjer att följa, för att säkerställa att
domen förstås av mottagaren. Trots dessa tydliga direktiv visar det sig att de undersökta
domarna i vart fall inte är lättlästa och dessutom innehåller såväl ord som stildrag som
försvårar begripligheten.
Enligt Sveriges Domstolars strategi för att tydligare skriva för mottagaren ska
domstolstexters huvudsakliga syfte vara att parterna ska förstå texten.82 Strategin uttalar
emellertid inget om barn och unga. Visserligen stadgas att mottagaren ska vara i
centrum, också om mottagaren råkar vara ett barn. Studier av såväl Brottsförebyggande
rådet, BRÅ, som Barnombudsmannen har dock visat att barn och unga behöver
80
Se avsnitt 4.1.
Prop. 2009/10:232.
82
Sveriges Domstolar dnr 783-2010, s. 2.
81
33
ytterligare stöd när de kommer i kontakt med domstolarna. 83 Med hänsyn till vad
genomgången av domar visat anser jag att domstolarna bör tydliggöra sin strategi på så
sätt att barn och unga särskilt lyfts fram. Ungdomar bör också få delta i arbetet med att
förbättra domstolarnas domskrivning, när mottagaren är en ungdom.
Slutligen bör framhållas att domstolarna har kommit en lång bit på vägen i och med
att en strategi för domskrivning har tagits fram. Även om det finns brister så visar
domstolarna att de tar frågan på allvar och är villiga att förändra sig. Med liten
ytterligare ansträngning och med deltagande av ungdomar skulle domstolarna kunna nå
fram till bättre mottagaranpassade domar. För de unga som dömts till sluten
ungdomsvård menar jag dock att det finns risk att deras rättigheter enligt såväl artikel
40 i Barnkonventionen som artikel 6 i EKMR kränks i och med domstolarnas brist på
språklig anpassning till barn. Barnens rätt att komma till tals riskerar också att kränkas
då barnen inte till fullo förstår vad de ska komma till tals över. Om rättssäkerheten ska
bli mer än en vacker tanke och om barn och unga som för första gången kommer i
kontakt med domstol inte ska tappa förtroendet för rättsväsendet måste barns och ungas
situation lyftas fram tydligt.
7.3.2 Statens institutionsstyrelse
Till skillnad från domskrivarna är det inte utbildade jurister som fattar beslut om de
särskilda befogenheterna. Även om det på sina håll finns jurister i beslutsfattande
ställning inom SiS, har de flesta beslutsfattarna annan än juridisk utbildning. Flera
beslutsfattare är socionomer, vissa är sjuksköterskor och några saknar helt högre
utbildning. Sålunda saknas gemensamma referensramar bland beslutsfattarna och kan
också leda till skillnader i språkbruk och beslutsmotiveringars kvalitet.
SiS saknar en egen strategi för att förbättra beslutsmotiveringars utformning. I de
riktlinjer som finns ges beslutsfattaren vissa råd, men någon skrivning om att beslutet
ska vara mottagaranpassat saknas. Mottagaren av ett beslut får istället sätta sin tilltro till
att beslutsfattaren i varje enskilt fall är medveten om språklagens krav på begriplighet
och mottagaranpassning. Genomgången av besluten talar dock för att så inte alltid är
fallet. De jämförelsevis svårbegripliga beslutsmotiveringarna antyder att trots att det
83
Se BRÅ:s rapport 2002:18 och Barnombudsmannen BI 2006:03.
34
inte alltid är jurister som fattar besluten så finns en strävan efter att anpassa sig till den
juridiska språkkulturen även bland andra yrkesgrupper, vilket är djupt bekymrande.
Beslutsfattarna på de särskilda ungdomshemmen skiljer sig mot domskrivarna så till
vida att beslutsfattarna på de särskilda ungdomshemmen alltid skriver till barn och
unga. Mot den bakgrunden ter det sig inte som orimligt att kräva att beslutsfattarna blir
bättre på att anpassa beslutsmotiveringarna efter den som är mottagare – den unge. Att
beslutsfattarna inte har riktlinjer som tydligt anger att mottagaren ska förstå besluten
som skrivs, eller att myndigheten har en strategi för att bli bättre i skrivandet är inte
acceptabelt. Klarspråksregleringen lägger ett visst ansvar för klarspråksarbetet på
myndigheterna.84 Detta ansvar har SiS hittills inte tagit, vilket riskerar att leda till en
rättsförlust för de omhändertagna ungdomarna.
Vissa positiva steg har emellertid tagits av SiS under de senaste åren för att förbättra
myndighetens beslut. Sedan år 2009 hålls gemensamma träffar för institutionscheferna
för de särskilda ungdomshemmen där verkliga beslut diskuteras i grupp tillsammans
med verksjurister och etiker för att hitta brister och styrkor. All nyanställd personal
genomgår sedan hösten 2010 en utbildning om fyra dagar, där bland annat lag och rätt
ingår, likaså utbildning i de ungas rättigheter. Det pågår också ett arbete med att ta fram
en myndighetsintern handlingsplan för att tillvarata barnets rättigheter.85
Trots några viktiga steg i rätt riktning visar genomgången av SiS beslut att vägen
framåt är lång. Frågan om vem beslutet ska skrivas för måste lyftas upp på bordet och
enligt min mening bör SiS komma till samma ståndpunkt som domstolarna att beslutet
ska skrivas för mottagaren.86 I arbetet med att utforma bättre riktlinjer för hur beslut ska
skrivas på ett sätt så att mottagaren förstår bör ungdomarnas åsikter tas med. Det är lätt
för vuxna att anta och gissa vad som går att förstå för en ungdom, men det är bara
ungdomarna själva som sitter inne med det rätta svaret. Att låta de unga delta i
processen skulle inte bara förbättra mottagaranpassningen, utan skulle också i allra
högsta grad överensstämma med Barnkonventionens krav på att barn har rätt att komma
till tals.
84
SOU 2002:27, s. 250 ff.
SiS verksamhetsplan 2012, s. 8.
86
Jfr Sveriges Domstolar dnr 783-2010, s. 2.
85
35
7.4 Juristutbildningens ansvar
Domskrivarna i domstolarna och de jurister inom SiS som ansvarar för riktlinjer vid
beslutsfattande har samtliga genomgått juristutbildning. Det är genom denna utbildning
som språkbruket hos jurister först börjar skapas.87 Även om jurister i arbetslivet ständigt
utveklar sitt språk, särskilt utifrån sin yrkesspecifika inriktning, läggs grunden för
juristens språk under juristutbildningen. Ett stort klarspråksansvar ligger sålunda på
juristbildningen som genom lärarnas rättning skapar studenternas syn på vad som
språkligt sett är rätt och vad som är fel.88
Juristutbildningen innebär till stor del att studenten lär sig att tänka och skriva som
en jurist.89 Juridikstudenten skolas i viss mån in i en språkkultur, där övriga medlemmar
av kulturen känns igen på språket.90 Att tillhöra den ”rätta” språkkulturen innebär,
onekligen, att studenten distanserar sig från icke-jurister. Språket blir det hemliga
tecken som visar för andra jurister att studenten, eller den färdige juristen, är medlem av
kulturen. På samma sätt blir språket det uppenbara tecknet för alla som inte är jurister,
att juristen är just en jurist, en lagens makthavare och någon som inte kan bli språkligt
överkörd. Att andra i allmänhet och barn och unga i synnerhet språkligt kan köras över
av jurister berörs knappast alls.
Det juridiska språket har i såväl svensk som internationell forskning förklarats
ingående.91 I stark kontrast till juridikens ålderdomliga och konservativa språk står dock
språklagen och dess krav på begriplighet och mottagaranpassning. Språklagens syfte är
att det offentliga språket, till vilket lagstiftare och jurister i stor utsträckning bidrar, ska
förstås av varje enskild medborgare.92 Att medborgarna förstår det offentliga språket är
viktigt för rättssäkerheten och för medborgarnas möjlighet till offentlig insyn, vilket
genom offentlighetsprincipen är en väl förankrad del av det svenska samhället.93
Många av de jurister som examineras varje år erhåller arbeten inom domstolsväsendet eller inom den statliga förvaltningen. Oavsett om en jurist arbetar vid en
domstol eller en myndighet ska juristen följa språklagens riktlinjer för språket, vilket
ibland kan gå emot vad juristen lärt sig under sin utbildning. Det ligger ett tungt ansvar
87
Conley, John, Just words. Law, language and power, s. 133.
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk?, s. 291.
89
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk?, s. 45.
90
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk?, s. 294.
91
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk?, s. 43 ff.
92
Prop. 2008/09:153, s. 32.
93
Prop. 2008/09:153, s. 32.
88
36
på juristutbildningen att förbereda studenterna på att de måste kunna anpassa sina texter
efter mottagaren. Ansvaret blir inte mindre tungt med hänsyn till att Sveriges Domstolar
tydligt uttalat att domstolarna ska skriva för parterna.94
Granskningen av domar och beslut i de föregående två kapitlen talar inte med
tydlighet om att juristutbildningen brustit i sitt ansvar. De jurister som varit delaktiga i
domarna och besluten har med stor sannolikhet avslutat sina juridikstudier innan
språklagen trädde i kraft. Icke desto mindre måste de ansvariga för landets juristutbildningar fråga sig om inte mer måste göras för att tydligare lära studenterna att
anpassa sina texter efter textens mottagare. Att det juridiska språket är svårt att förstå
för lekmän är ingen ny uppfattning, men frågan har inte intresserat landets juristutbildningar – där talar genomgången ovan sitt tydliga språk. Utländsk forskning visar
också att mer vardagligt skrivna texter faktiskt underlättar vid kommunikationen mellan
ombud och domstol, något som det inte talas om när studenterna lär sig skriva
”juridiska”.95
För mig är det anmärkningsvärt att vi i Sverige varje år har barn och unga i vårt
rättssystem och hos våra myndigheter som inte förstår systemet och än mindre de texter
som förändrar deras liv.96 Än mer anmärkningsvärt anser jag det vara att det under
juristutbildningen, i vart fall så vitt jag erfarit, inte diskuteras hur barn och unga ska
bemötas och behandlas när de kommer i kontakt med den juridiska världen. Med
undantag endast för ett fåtal fördjupningskurser läggs inget fokus på att förstå barn och
unga eller att ta hänsyn till barns rättigheter. Här finns sålunda mycket kvar att arbeta
med. Ämnet för denna uppsats, nämligen att barn och unga ska förstå domar och beslut
som meddelas dem, tycks vara ett ämne som helt lämnats utan hänseende för
juristutbildningen, oaktat att förståelse inte bara är en rättighet enligt Barnkonventionen
utan också enligt EKMR.
7.5 Ett kollektivt ansvar
Det är oundvikligen så att de uppradade aktörerna i detta kapitel tillsammans, möjligen
med fler instanser, bär ansvaret för att domar och beslut riktade till barn och unga inte
94
Sveriges Domstolar dnr 738-2010, s. 2.
Flammer, Sean, Persuading judges: An empirical analysis of writing style, persuasion, and the use of
plain English, publicerad i The Journal of Legal Writing Institute vol. 16, s. 199.
96
Jfr BRÅ:s rapport 2002:18 och Barnombudsmannen BI 2006:03.
95
37
anpassas till mottagaren. Jag vill påstå att det är tydligt att frågan om att anpassa texter
till barn och unga inte har varit uppe på agendan, vare sig i lagstiftnings-, tillämpningseller utbildningssammanhang. Att frågan aldrig har varit en fråga bidrar till att
situationen ser ut som den gör.
Vid i vart fall två tillfällen har frågan om barn i rättssystemet varit uppe för
granskning av andra än de uppräknade aktörerna i detta kapitel. BRÅ rapporterade år
2002 att barn och unga i rättsprocessen inte förstod vad som försiggick i rättssalen.97
Barnombudsmannen rapporterade vidare år 2006 att det var av stor vikt att förklara för
barn vad som händer när barn är aktörer i en rättssal.98 De båda granskningarna missade
dock att beröra frågan om själva resultatet av en rättsprocess – domen.
Det kollektivt brustna ansvaret hos de i detta kapitel uppräknade aktörerna måste tas
på allvar. Frågan om barn och unga som mottagare av domar och beslut måste få bli en
fråga som diskuteras av lagstiftaren, domstolarna, myndigheter, utbildningsväsendet,
opinionsbildare och oberoende granskare. Det faktum att vi hittills brustit i vårt ansvar
att tillgodose barns rättigheter ska inte utgöra skäl för oss att sitta på kammaren och
skämmas, utan ska utgöra drivkraften som får oss att agera och förändra.
97
98
BRÅ:s rapport 2002:18.
Barnombudsmannen BI 2006:03.
38
8 Tänkbara förändringar
8.1 Inledning
Det har tidigare konstaterats att klarspråksregleringen i Sverige ger förutsättningar för
att skriva domar och beslut så att barn och unga förstår dem. Det har vidare konstaterats
att regleringen inte tillämpas på ett fullgott sätt eftersom många domar och beslut både
är svåra att läsa och svåra att begripa. Slutligen har det också konstaterats att en rad
aktörer bär ansvaret för att domar och beslut inte anpassas till barn och unga. I de
föregående kapitlen har jag antytt och ibland angett vad jag anser vara fel och vad som
bör ändras. I detta kapitel kommer jag närmare gå in på vad som skulle kunna förändras,
utan att omfattande ny reglering behöver komma till.
8.2 Tydlighet från lagstiftaren
Genom bestämmelser i RB, FPL och FL läggs grunden för hur domar och beslut ska
skrivas. Den grund som lagrummen anger är dock, vilket nämnts tidigare, tämligen ”lös
i kanterna” och lägger stort ansvar på de enskilda beslutsfattarna om hur de vill utforma
domar och beslut. Som komplement till RB, FPL och FL finns språklagen som ställer
krav på domarnas och beslutens innehåll.99
Språklagens ordalydelse talar i sig sitt klara språk – offentlighetens språk ska gå att
begripa. Enligt lagens förarbeten ska språket också anpassas efter mottagaren.100
Eftersom barn och unga kan vara mottagare av domar och beslut får det antas att språklagens krav på mottagaranpassat språk även omfattar dem. Dessvärre visar genomgången av domar och beslut att språket inte alltid är anpassat för barn och unga som
mottagare, vilket i sin tur riskerar att kränka deras rättigheter enligt både Barnkonventionen och EKMR.
Att barn och unga inte omtalas i språklagens förarbeten speglar lagstiftarens
historiska inställning till språkanpassning i allmänhet och till ungdomsanpassat språk i
99
Se avsnitt 4.1.
Prop. 2008/09:153, s. 32.
100
39
synnerhet.101 Med tanke på att det vid språklagens tillkomst fanns en strategi för
genomförandet av Barnkonventionen, som tydligt angav att Barnkonventionen skulle
genomsyra alla beslut som berörde barn, förefaller det ansvariga statsrådet ha missat att
språklagen kan beröra barn.102 Vid remissförfarandet för betänkandet SOU 2002:27
påtalade Barnombudsmannen att barns rätt till information och att förstå det offentliga
språket särskilt skulle beaktas.103 Trots den gällande strategin, godtagen av riksdagen,
och Barnombudsmannens påtalande, saknas det i förarbetena till språklagen ställningstaganden till de svårigheter barn och unga som kommer i kontakt med det offentliga
språket kan ställas inför.
Så som språklagen är skriven ger den alla möjligheter för tillämpare att anpassa sitt
språk efter barn och unga. Någon ändring i lagtexten anser jag därför inte vara
nödvändig. Däremot skulle det behöva utredas vad barn och unga upplever som svårt att
läsa och svårt att begripa, för att förbättra tillämpningen av språklagen. 104 Alla
inblandade i lagstiftningsprocessen måste inse att det kommer barn och unga till våra
rättssalar och till våra myndigheter och att dessa barn och unga riskerar att hamna i ett
läge där de inte förstår vad domstolar och myndigheter skriver. En enkel påminnelse i
förarbetena till språklagen om att texter som riktar sig till barn och unga särskilt måste
anpassas efter barns och ungas förmåga skulle räcka långt.
Genomgången av domar och beslut antyder att språklagen inte fått tillräckligt stort
genomslag hos domstolar och myndigheter. Domar och beslut skrivs fortfarande, trots
språklagens tydliga krav, ibland svårlästa och ibland obegripliga. Två scenarier är
möjliga för att förklara språklagens anonymitet. Antingen är det så att tillämpare i
domstolarna och myndigheter inte känner till att språklagen finns. Om så är fallet skulle
en påminnelse i RB, FPL och FL vara på sin plats, så att språklagens krav blir en
naturlig del av doms- respektive beslutsskrivande.
Det andra tänkbara scenariot, om än mindre tilltalande, är att tillämparna i domstolar
och myndigheter känner till språklagen, men väljer att inte följa lagens krav. För att
komma till rätta med ett sådant scenario krävs utbildningsinsatser i klarspråk för
beslutsfattarna. På den punkten har domstolarna redan kommit en bit på vägen. Sveriges
Domstolar anger att utbildningar i hur domar ska skrivas på ett mottagaranpassat sätt
101
SOU 2008:106, s. 173 f.
Prop. 1997/98:182, s. 18.
103
Barnombudsmannen dnr 4.1:0462/02.
104
Jfr Barnombudsmannen dnr 4.1:0462/02 under stycket 9.1.1.
102
40
ska ingå i strategin för att förbättra domskrivningen.105 Lagstiftaren måste också följa
upp språklagens genomslag och identifiera problemen.
8.3 Tydligare myndighetsriktlinjer
8.3.1 Domstolarna
Sveriges Domstolar har tagit ett stort steg när det kommer till att anpassa språket efter
mottagaren. Genom sin strategi för att förbättra domskrivningen har domstolarna
tydliggjort att mottagaren av en dom är den för vilken domstolen ska skriva. Jag tycker
att det ställningstagandet är beundransvärt och förtjänar en eloge. Dessvärre saknar
domstolarnas strategi ett barnperspektiv. Det borde inte vara okänt för domstolarna att
barn och unga förekommer i rättssalarna. Att ta hänsyn till barnperspektivet borde vara
en självklarhet för domstolarna, inte minst med tanke på att den skyldigheten beskrivs
tydligt i den nu gällande strategin för att stärka barnets rättigheter i Sverige.106
Vissa positiva steg har, ur ett barnperspektiv, redan tagits av domstolarna. Södertörns
tingsrätt har under tre veckor 2011 frågat dömda hur de uppfattade sin dom, i syfte att
förbättra mottagaranpassningen. Bland de utfrågade fanns också ungdomar.107 Enligt
min uppfattning är det viktigt att barn och unga blir delaktiga i myndigheternas
språkbruksarbete, inte minst för att tillgodose Barnkonventionens krav på att låta barn
komma till tals. Fler enskilda domstolar borde följa Södertörns tingsrätts exempel och ta
del av vad barn och unga själva anser om domarna.
BRÅ och Barnombudsmannen har var för sig påtalat att rättsprocessen är svår för
barn och unga att förstå.108 Den vetskapen bör sålunda domstolarna ha. Även om
Södertörns tingsrätt kommit långt med att involvera barn och unga i utvecklingsprocessen, finns fortfarande mycket kvar att göra. Barns och ungas särskilda behov
borde tydligare lyftas fram i domstolarnas arbete med att anpassa sina texter till
mottagaren. De enskilda domarna kan behöva en påminnelse om att barn och unga inte
förstår ord som vuxna förstår och inte heller läser texter på samma sätt som vuxna gör,
105
Sveriges Domstolar dnr 738-2010, s. 3.
Prop. 2009/10:232, s. 10 ff.
107
Enligt uppgifter från rådmannen Britt Björneke vid Södertörns tingsrätts administrativa enhet.
108
BRÅ:s rapport 2002:18 och Barnombudsmannen BI 2006:03.
106
41
vilket såväl min genomgång av domar och beslut, som Barnombudsmannens och BRÅ:s
rapporter visar.
8.3.2 Statens institutionsstyrelse
Det har flera gånger tidigare i denna uppsats konstaterats att SiS, till skillnad från
domstolarna, saknar en strategi för att förbättra sin beslutsskrivning. Ett enkelt, men
samtidigt stort, första steg skulle för SiS del vara att införa en strategi för att utveckla
sättet på vilket myndighetens beslut skrivs. Det skulle också vara önskvärt att SiS,
liksom domstolarna, tydligt anger att besluten ska skrivas för mottagaren och inte för
exempelvis granskande myndigheter, överklagningsinstanser eller för den egna juridiska
enhetens skull. En myndighet som SiS, som i sitt dagliga arbete riktar sig till ungdomar
borde kunna avkrävas att arbeta mer med att utveckla hur myndighetens beslut skrivs än
vad som sker idag. Att deklarera att myndighetens beslut ska anpassas efter mottagaren
skulle sända signaler till beslutsfattarna i myndigheten att de behöver tänka till för att
säkerställa att mottagaren av ett beslut begriper det.
Nästa steg skulle vara att närmare se över hur dagens beslut skrivs. Genomgången av
SiS beslut i denna uppsats visar att läsbarheten och begripligheten i besluten inte
anpassats för barn och unga. Att förbättra läsbarheten bör inte innebära någon större
ansträngning. Det finns genom LIX ett användbart och tämligen säkert sätt att avgöra
om ett beslut är läsbart eller inte. Begripligheten är något mer invecklat att förbättra. För
att veta vad ungdomarna förstår måste de bli involverade i arbetet med att förbättra
beslutsmotiveringarna.
SiS har genomfört flera undersökningar bland ungdomarna. Bland annat har
myndigheten undersökt ungdomarnas upplevelser av de särskilda befogenheterna och
hur ungdomarna uppfattar den skriftliga välkomstinformation som varje ungdom får vid
ankomst till det särskilda ungdomshemmet. Att låta ungdomarna medverka till att
förbättra hur beslut skrivs borde därför inte vara omöjligt. På så sätt skulle ungdomarnas
rätt att komma till tals enligt Barnkonventionen tillgodoses, samtidigt som ungdomarna
hjälper de vuxna att förbättra ungdomarnas situation. Särskilt med hänsyn till att beslut
om de särskilda befogenheterna innebär kraftiga inskränkningar av ungdomarnas
grundlagsskyddade fri- och rättigheter borde SiS arbeta för att ungdomarna förstår
varför dessa inskränkningar vidtas.
42
8.4 Klarspråk i juristutbildningen
Enligt Ann Blückert lär sig juristen sitt språk, ”juridiskan”, under juristutbildningen.
Redan under utbildningen skolas den kommande juristen in i en kultur.109 Blückerts
studie sätter fingret på något i klarspråkshänseende viktigt, nämligen att juristens nivå
av klarspråk grundläggs under juristutbildningen. Denna kunskap om språk och kultur
vid juristutbildningen som Blückert framfört borde medföra konsekvenser för juristutbildningen.
Ett stort antal jurister arbetar inom domstolsväsendet och myndigheter. Juristutbildningen borde bli bättre på att förbereda studenterna på ett arbetsliv där språket till
stor del styrs av språklagen och, i vart fall för domstolarnas del, interna riktlinjer där
klarspråk och mottagaranpassning framhålls. Skrivuppgifterna vid juristutbildningen
borde i större utsträckning fokusera på att träna studenterna i att anpassa sin text efter
mottagaren och särskilt anpassa texterna till barn och unga.
Juristutbildningen borde också tydligare inkorporera språklagen i utbildningen som
studenterna erhåller. Lagstiftaren har i språklagen och dess förarbeten framhållit vikten
av att det offentliga uttrycker sig tydligt. Det förefaller som konservativt och i det
närmaste elitistiskt att juristutbildningen sätter sig över lagstiftarens intentioner i fråga
om klarspråk. Självfallet måste studenterna lära sig att behärska det juridiska språket,
inte minst med hänsyn till äldre tiders syn på klarspråk.110 Emellertid bör den juridiska
yrkesstoltheten tåla att juristernas språk närmar sig normalspråket och ibland lägger
ovanliga meningsbyggnader, svårlästa meningar, obegripliga ord och distanserad ton åt
sidan. En juristexamen borde inte vara mindre värd för den jurist som klarar av att
förmedla sina kunskaper till icke-jurister på ett sätt så att de förstår, än den jurist som
med sitt språk demonstrerar sin makt och överlägsenhet.111
109
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk?, s. 294 ff.
Jfr SOU 2008:106, s. 173.
111
Hellspong, Lennart & Söderberg, Barbro, Grepp om språket, s. 194.
110
43
9 Ny ordning
9.1 Inledning
De förändringar som diskuterats i det föregående kapitlet menar jag skulle kunna
genomföras utan större ansträngningar. I detta kapitel tar jag diskussionen vidare och
föreslår mer ingripande ändringar som inte kan göras utan en politisk vilja och
ansträngningar från såväl lagstiftare som tillämpare. Förändringarna som förs fram
ligger möjligen inom ett utopiskt spektrum, men ibland krävs det att siktet ställs högt för
att i vart fall komma en bit.
9.2 Alternativa domar och beslut
Det har i denna uppsats konstaterats att domar och beslut riktade till ungdomar måste
anpassas efter ungdomarnas förmåga att läsa och begripa skriven text. Kort sagt innebär
det anförda att varje enskild dom eller beslut måste vara särskilt anpassad efter
mottagaren. En anpassning som är rätt i det ena fallet, kan vara helt fel i ett annat fall,
beroende på den unges ålder, tidigare erfarenheter och utbildning. Klart är emellertid att
flertalet unga som mottar domar och beslut riskerar att få sina rättigheter kränkta i och
med att de varken kan läsa eller förstå domarna och besluten.
Domar i brottmål och domar angående beredande av vård bygger på gedigna
utredningar, vilka delvis refereras i domarna. Även de beslut som SiS fattar, om än med
korta motiveringar, bygger i regel på skriven information i journaler eller socialtjänstens
utredningar. Det är sålunda ett tämligen omfattande material som slutligen mynnar ut i
en dom eller ett beslut. Det kan diskuteras om den unge verkligen är intresserad av att, i
vart fall initialt, läsa sida upp och sida ned med omständigheter och juridisk argumentation för att hitta rättens, eller myndighetens, ställningstagande.
Ett alternativ till dagens domar och beslut skulle kunna vara en sammanfattande
ungdomsversion som bifogas den egentliga domen eller beslutet. Ungdomsversionen
skulle utgå från vad den unge vill veta, i regel rättens eller myndighetens ställningstagande och konsekvenserna ställningstagandet får. Även om en dom eller ett beslut
skrivs lättläst och med för den unge begripliga ord, kan ett dokument omfattande flera
44
sidor vara avskräckande. Risken är överhängande att den unge fastnar på sådant som
författaren skrivit i förbigående och som en vuxen läsare skulle välja att lämna utan
avseende. Självfallet skulle en originalversion finnas, skriven enligt språklagens krav på
klarspråk, som den unge kan återvända till senare för att mer djuplodande ta reda på vad
rätten eller myndigheten menade.
Att införa ytterligare en dom eller beslut skulle i och för sig innebära extra arbete för
domskrivarna och beslutsfattarna. Emellertid handlar ungdomsversionen mest om att
göra en sammanfattning av den ofta omfattande textmassa som en dom eller ett beslut
utgör. Ungdomsversionen borde inte omfatta mer än en sida och borde vara utformad på
ett sätt som inte avskräcker en ovan läsare, eller en läsare med lässvårigheter. Det skulle
heller inte vara lämpligt att kalla den enklare versionen för exempelvis ”ungdomsdom”,
”specialdom” eller ”förenklat beslut”, utan bör istället kallas för sammanfattning.
Det kan ifrågasättas om en sammanfattande ungdomsversion i sig utgör en kränkning
av barn och ungas rätt att delta och komma till tals. Onekligen skulle viss väsentlig information inte delges den unge direkt. En sammanfattande version skulle dock kunna
bidra till att den unge får all information, eftersom det viktigaste presenteras begripligt
och den unge sedan i lugn och ro får möjlighet att tolka och tyda hela domen. Den unge
ska emellertid aldrig förvägras att se hela domen omgående, vilket annars skulle innebära en inskränkning i den unges rättigheter. Självfallet bör också barn och unga få vara
med och komma med synpunkter på hur en sammanfattande version av en dom eller
beslut ska utformas och om en sådan version över huvud taget är till någon hjälp.
9.3 Muntlig information
Ett skrivet dokument, vare sig det rör sig om en dom eller ett beslut, kan för en person
med lässvårigheter vara skräckinjagande. Blotta tanken på att behöva läsa en förväntat
svår text kan vara bekymmersam. Är det dessutom fråga om en text som förväntas
påverka läsarens liv negativt ökar stressen. Otaliga unga har sagt till mig att de, ursäkta
ordvalet, ”skiter i vad det står” i en dom eller ett beslut. De vill endast få reda på vad de
kommer att få för konsekvenser. Med hänsyn till vissa ungdomars negativa inställning
till att läsa skulle en tänkbar förändring kunna vara att domen eller beskedet lämnas
muntligen till den unge.
45
I brottmål ska enligt RB 30:7 dom avkunnas vid huvudförhandlingen. Undantagsvis
kan rätten besluta om att avkunna dom vid ett senare tillfälle, dock senast två veckor
efter huvudförhandlingen genom så kallad kanslidom. I förvaltningsdomstolarna är
förfarandet i huvudsak skriftligt och dom meddelas utifrån de handlingar som inkommit
i målet. Rätten kan förordna om muntlig förhandling, men någon huvudförhandling i
likhet med vid allmän domstol är det inte fråga om. Förvaltningsdomstolarnas domar
avkunnas sålunda i regel inte vid den muntliga förhandlingen. Beslut om de särskilda
befogenheterna fattade av SiS, fattas i huvudsak nära inpå att befogenheten används och
det är inte sällan att den unge tar del av beslutet efter det att befogenheten genomförts.
Det anförda påvisar att många barn och unga enbart får ett skrivet dokument i sina
händer som förklarar att de blivit dömda, omhändertagna eller exempelvis kroppsvisiterade, utan att beslutsfattaren finns tillgänglig för följdfrågor eller förklaringar.
Allmänna domstolar borde bli bättre på att i ungdomsmål avkunna dom direkt vid
huvudförhandlingen. För en ungdom är två veckors väntan på en dom relativt lång tid,
särskilt med hänsyn till att domen kan komma att inverka kraftigt på den unges fortsatta
liv. Såväl BRÅ som Barnombudsmannens rapporter om unga lagöverträdare visar att
unga ofta känner sig vilsna i rättssalen och en anonym kanslidom som avkunnas endast
skriftligen till den unge torde inte göra den unge mindre vilsen. Om istället domen
avkunnas direkt efter huvudförhandlingen får den unge möjlighet att, i sällskap med sin
försvarare, ställa frågor till rätten och rätten kan också bättre säkerställa att den unge har
förstått vad domen innebär.
De allmänna domstolarna har, liksom andra myndigheter, en serviceskyldighet som
följer av 4 § FL. I serviceskyldigheten ligger att domstolen ska svara på eventuella
frågor som en dömd har om sin dom. Oavsett om en dom avkunnas direkt eller genom
kanslidom borde rättens ordförande tydligt förklara att den unga får kontakta domstolen
för att få svar på eventuella frågor som den unge får när hon eller han läser domen. Att
den unge får stöd i form av muntlig förklaring av sin dom ersätter inte det stora behovet
av att skriva domarna mer lättlästa och begripliga, men kan samverka till att de unga
bättre förstår domarna.
Det skriftliga förfarandet vid förvaltningsdomstolarna gör det svårare för dem att
avkunna dom när den unge är närvarande. Även förvaltningsdomstolarna kan emellertid
bli bättre på att informera de unga om att det står dem fritt att ringa till domstolen och
ställa frågor om domen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att ordföranden ringer
upp den unge och berättar för henne eller honom om vad rätten beslutat. Domstolarna
46
har dock redan idag ett hektiskt arbete och tiden att ringa upp alla ungdomar som bereds
vård torde inte finnas.
För SiS vidkommande fungerar den muntliga informationen som lämnas till
ungdomarna förhållandevis väl. Beslutsfattarna ute på institutionerna arbetar ofta nära
ungdomarna och personal som deltar vid utförandet av en viss befogenhet finns oftast
tillgänglig för att förklara vad ett beslut innebär. SiS har också genomfört så kallade
fokusgrupper, där ungdomarna har tillfrågats bland annat om vilken information de vill
ha före, under och efter det att en särskild befogenhet genomförs. Viktigt att komma
ihåg är att ungdomarna inte alltid är desamma, så vad en fokusgrupp svarar idag
behöver inte nödvändigtvis vara samma som en annan fokusgrupp svarar imorgon.
Arbetet med att anpassa den information som lämnas till ungdomarna måste vara
ständigt levande.
Vid rättegång i allmän domstol förordnas den unge en offentlig försvarare och vid
mål om beredande av vård i förvaltningsdomstol utses ett offentligt biträde. Det allmänna borde kunna tillskjuta mer resurser till offentliga försvarare och offentliga
biträden så att de får betalt för att noga och pedagogiskt förklara domar för de unga. De
offentliga försvararna och de offentliga biträdena borde också kunna få betalt för att
under verkställigheten av den slutna ungdomsvården eller vården enligt LVU, finnas till
hands och hjälpa den unge att läsa och förstå beslut som fattas av SiS. SiS har självfallet
en skyldighet att förklara sina beslut för den unge och bistå med att överklaga, men en
utomstående person, såsom en advokat, kanske skulle vara bättre för den unge att vända
sig till eftersom advokaten inte är part i målet.
Sammanfattningsvis kan sägas att samtliga aktörer som har att informera
ungdomarna, vare sig genom dom eller beslut, bör i större utsträckning tänka på att även
muntlig information fyller en viktig funktion. Den direkta kontakt som uppstår genom
att muntligen informera den unge torde i stor utsträckning hjälpa till med att undanröja
risken för att den unge inte förstår en dom eller ett beslut. Genom att barn och unga i
ökad utsträckning förstår en dom eller ett beslut som riktas mot dem, minskar också
kränkningen av barns rättigheter enligt Barnkonventionen och kränkningen av mänskliga rättigheter enligt EKMR.
47
10 Avslutande sammanfattning
Denna uppsats har berört ett ämne som tidigare inte varit särskilt debatterat inom
juridiken. Klarspråksbestämmelser har först på senare år letat sig in i den svenska
lagstiftningen och i decennier tidigare har frågan om klarspråk blivit tämligen kyligt
hanterad av lagstiftaren. Även om lagstiftaren nu fått upp ögonen för att klarspråk inom
den offentliga förvaltningen hänger samman med förtroendet för myndigheter såväl som
med rättssäkerheten, har barn och unga tappats bort i hanteringen.
Uppsatsen behandlar de barn och unga som befinner sig i en utsatt situation och som
behöver samhällets hjälp för att komma tillbaka till ett vanligt liv. De berörda ungdomarnas bakgrund gör tydligt att domstolar och myndigheter måste arbeta hårt för att
säkerställa att ungdomarnas rättigheter inte kränks. Lässvårigheter, neuropsykiatriska
besvär och bristande skolgång är bara några av de faktorer som måste beaktas när en
dom eller ett beslut ska kommuniceras till en ungdom.
Lagstiftningen som den ser ut idag ger domskrivare och beslutsfattare utrymme att
anpassa en dom eller ett beslut efter mottagaren. I det fall en dom eller ett beslut inte går
att läsa eller förstå kränks möjligen barnets rättigheter enligt Barnkonventionen, såväl
som enligt EKMR. Granskningen av domar och beslut antyder också att rättigheterna i
de undersökta fallen har kränkts. Förklaringarna till varför rättigheterna kränks är
många. Delvis handlar det om att lagstiftaren brustit i sitt ansvar att tydliggöra och följa
upp lagstiftningen. Delvis handlar det också om en okunskap, eller rent utav ovilja,
bland beslutsfattare att anpassa domar och beslut efter ungdomar som mottagare.
Tydlighet från lagstiftaren i frågan och ett visat intresse för ungdomarnas situation
skulle leda långt för att förbättra dagens situation. Att lyssna till vad ungdomarna har att
säga och att ta till sig av vad de säger skulle också bidra till att göra domar och beslut
mer lättlästa och begripliga. Ytterst handlar det dock om att tillämpare och lagstiftare
frågar sig om det över huvud taget är viktigt att barn och unga kan läsa och förstå domar
och beslut som riktas mot dem. Hittills har frågan i det närmaste behandlats som en
ickefråga. Jag hoppas att denna uppsats väckt läsarens intresse samtidigt som den fört
upp frågan på agendan och givit svar på i vart fall vissa frågor.
48
Käll- och litteraturförteckning
Offentligt tryck
Propostition 1997/98:182 – Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets
rättigheter i Sverige
Proposition 2008/09:153 – Språk för alla – förslag till språklag
Proposition 2009/10:80 – En reformerad grundlag
Proposition 2009/10:232 – Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige
SOU 1938:44 II – Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk
SOU 2002:27 – Mål i mun – förslag till handlingsprogram för svenska språket
SOU 2008:106 – Ökat förtroende för domstolarna – strategier och förslag
Ds 2006:10 – Klarspråk lönar sig
Litteratur
Bergman, Gösta, Kortfattad språkhistoria, Norstedts 2005
Björnsson, Carl-Hugo, Läsbarhet, Liber 1968
Blückert, Ann, Juridiska – ett nytt språk. En studie av juridikstudenters språkliga
inskolning, Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 2010
Conley, John M, Just words. Law, language and power, University of Chicago Press
1998
Ekman-Öst, Ulrika, Svåra ord i domar – Förstår vanliga människor innebörden av
juridiska domar?, bilaga till SOU 2008:106
Flammer, Sean, Persuading judges: An empirical analysis of writing style, persuasion
and the use of plain English, The Journal of Legal Writing Institute vol. 16
Gunnarsson, Britt-Louise, Lagtexters begriplighet. En språkfunktionell studie av
medbestämmandelagen (diss), Liber 1982
Hellspong, Lennart & Söderberg, Barbro, Grepp om språket, Studentlitteratur 1996
Larsson, Inger, Svenska medeltidsbrev. Framväxten av ett offentligt språk, Norstedts
2003
UNICEF, Handbok om Barnkonventionen, 2008
Rättsfall
Europadomstolen, Elsholz v. Tyskland, dom 13 juli 2000 i mål 25735/94
Europadomstolen, Suominen v. Finland, dom 1 juli 2003 i mål 37801/97
Europadomstolen, Taxquet v. Belgien, dom 16 november 2010 i mål 926/05
49
Göta hovrätt, dom meddelad 2 september 2010 i mål B 2070-10
Svea hovrätt, dom meddelad 24 maj 2010 i mål B 2423-10
Svea hovrätt, dom meddelad 7 juli 2010 i mål B 4112-10
Hudiksvalls tingsrätt, dom meddelad 7 juni 2010 i mål B 128-10
Solna tingsrätt, dom meddelad 23 december 2009 i mål B 5489-10
Södertörns tingsrätt, dom meddelad 26 oktober 2009 i mål B 7225-09
Uppsala tingsrätt, dom meddelad 5 maj 2011 i mål B 7329-10
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 28 januari 2011 i mål 7705-10
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 2 februari 2011 i mål 8350-10
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 15 februari 2011 i mål 8387-10
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 16 februari 2011 i mål 8399-10
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 15 mars 2011 i mål 562-11
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 21 april 2011 i mål 741-11
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 22 september 2011 i mål 4060-11
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 14 oktober 2011 i mål 4331-11
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 21 oktober 2011 i mål 4333-11
Förvaltningsrätten i Uppsala, dom meddelad 7 oktober 2011 i mål 4444-11
Övriga publikationer, skrivelser, beslut m.m.
Barnombudsmannen, dnr 4:1 0462/02
Barnombudsmannen, dnr 9:1 0762/05
Barnombudsmannen, BI 2006:23
Barnombudsmannen, Årsrapport 2009, I.M Sorry, 2010
Brottsförebygganderådet, Rapport 2002:18
FN:s barnrättskommitté, Allmän kommentar nr 10, 2007, Rättigheter för unga
lagöverträdare, CRC-C-GC-10
FN:s barnrättskommitté, Allmän kommentar nr 12, 2009, Barns rätt att komma till tals,
CRC-C-GC-12
Justitieombudsmannen, dnr 1036-2000
Riksåklagaren, Årsredovisning 2010, 2011
Socialstyrelsen, Barn och unga – insatser år 2010, 2011
Statens institutionsstyrelse, Riktlinjer LVU, 2002
Statens institutionsstyrelse, Forskningsrapport nr 2, 2009
Statens institutionsstyrelse, Allmän rapport nr 8, 2010
Statens institutionsstyrelse, Årsredovisning 2010, 2011
Statens institutionsstyrelse, Verksamhetsplan, 2012
Statsrådsberedningen, PM 2011:1
Sveriges Domstolar dnr 783-2010
50