Transcript Överklagan Ronnie Liljegren mfl del 5

Bilaga 10
Stenmurar och stenhögar inom området
Stenmurar och stenhögar inom området
Stora delar av den södra betesmarken, och speciellt dess västra del, innehåller talrika
stenmurar, och sådana finns även i områdets norra delar. Man kan undra över varför?
Stenmurar brukar man lägga upp för att stänga någonting ute eller inne, och det är ett styvt
arbete att lägga sådana. Vanligtvis handlade det om att hindra djur från att ta sig in i odlade
fält. I sådana fall kan stenmurarna vara antingen gamla (alltså före skiftena) om dom
”omringar” mindre markpartier, eller yngre (om dom ”omringar” normalstora åkrar av
något slag. Sockengränser kan också redan i gammal tid ha markerats med stenmurar.
Generellt kan man dock utgå ifrån att alla stenmurar med stora stenkomponenter är tillkomna
efter skiftena på 1800-talets första hälft, utom sådana murar som skiljer administrativa
enheter, till exempel socknar, åt. En speciell form av hägnader, som kombinerar
markuppfyllnad, stenmur och dike är den s k gropavallen, som förekommer rikligt just i vår
kommun. Den anges på internet snarast som typisk för Västsverige, men det är fel. Bilden
nedan visar en gropavall, ca 450 m från etableringsplatsen, men alldeles öster om väg 1062.
Gropavall mycket nära den tilltänkta etableringsplatsen. Det är lätt att förväxla denna
företeelse med ett vanligt dike och en stenmur, men typiska karakteristika är t ex att
stenmuren når dikets botten och att marken på ”insidan” av gropavallen är uppfylld med
schaktmassor från diket ända upp till toppen av stenmuren. Just denna gropavall är
synnerligen välbevarad. Gropavallar brukar ofta skilja inägomark från utägomark och vara
avsedda att hindra djur att ta sig in, i detta fallet på marken till vänster i bild. Troligen är
marken till vänster gammal ängsmark, men den kan också ha varit odlad. Vi är ganska säkra
på att det finns gropavallar även inom den utmark detta dokument handlar om. Gropavallen
på bilden kommer i farozonen om exploatören får för sig att väg 1062 skall breddas för att
hans tunga transporter skall komma fram, eftersom den går ända fram till väg 1062 i ett hörn.
Om man går igenom Lantmäteriets gamla kartor från området finner man, att det skedde
stängsling redan på 1700-talet inom området, och att folk kallades in för sådana åtgärder.
Strax norr om Ulatofta ligger Romna, och där finns fina gropavallar bevarade, och också
dokumentation i form av kartor mm som visar på denna tidiga stängsling.
Varför det finns denna rikedom på stenmurar på den södra betesmarken är inte helt lätt att
förstå. Det finns ytor som bär tydliga spår av stenröjning och alltså kan antas ha varit odlade,
men det finns också andra ytor med stenmurar intill, vilka inte bär dessa spår. Det gäller
också att titta på storleken på stenarna i murarna. Om mindre stenar dominerar är oftast
stenmurarna ”handlagda” och man brukar tala om stenar av mansbördas storlek. Är
stenarna större med vikter på flera hundra kilo, bör man ha haft olika redskap till hjälp för
stenbrytningen och förflyttningen. Enklast var en så kallad stensläpa, alltså en sorts kälke, på
vilken stenen baxades upp och sedan drogs till stenröset med, antingen direkt på marken eller
på utlagda, runda stockar, beroende på markens beskaffenhet. Sådana stenar var
”mellanstora”, eftersom de riktigt stora inte gick att hantera med detta redskap. En något
utvecklad version var stenvagnen, en oftast trekantig, tvåhjulig kärra med lång skakel där
stenen kunde baxas och vägas upp. Det vanligaste redskapet för förflyttning av stora stenar,
vilket varit i bruk i närmare 200 år är jätten, en enkel, trebent lyftkran som placerade över
stenen. Då hade man borrat ett hål i stenen först, där en ögleförsedd kil slogs in, varefter
stenen hissades upp via jättens lina och utväxling. Den knuffades sedan i sidled och släpptes
ner, varefter jätten flyttades en liten bit åt det håll man önskade flytta stenen, och sattes upp
bortanför stenens centrum. Därefter upprepades manövern. När man kom fram till stenmuren
slogs kilen bort och återanvändes. Det sägs att ett arbetslag om två – tre man på detta sätt
kunde flytta en stor sten ett hundratal meter per dag. Senare ersattes jätten av olika
konstruktioner som ofta byggdes upp på lastbilschassin med monterad lyftkran, så kallade
stenröjningsmaskiner. Även då måste man borra hål i stenen för att få fäste för lyftlinan.
Vi har tittat efter hål borrade i stenarna, men inte hittat några inom själva betesmarken,
medan de är vanliga i gränsområdena mot odlad mark. Därav drar vi slutsatsen att de flesta
stenarna i stenmurarna är förflyttade antingen burna eller släpade på en stensläpa. Ett
alternativ är naturligtvis också, att de är ditkörda i sen tid med lastmaskiner. För flertalet
stenar är detta inte ett realistiskt alternativ, eftersom de är väldigt fint moss- och lavbevuxna
på de uppåt vettande sidorna. Speciellt lavar tar mycket god tid på sig att utveckla sina runda
kolonier, och detta utnyttjas som dateringsmetod (lichenometri) när man till exempel daterar
glaciärers avsmältningshastighet. En lavkoloni på ca 10 cm i diameter kan alltså vara uppåt
300 år gammal. Måttangivelsen gäller dock mest för kallare områden. I våra trakter går det
fortare.
Stenmur, främst med stenar av mansbördas storlek. I förgrunden finns ett parti med större
stenar som rimligen ej släpats dit. Notera också den relativt jämna ytan på marken till höger i
bild, vilken antyder att den varit odlad. Man skulle kunna tolka detta som om marken röjts i
gammal tid, varefter kanske stenröjningen bättrats på i sen tid. Det betyder i så fall att
marken har odlats långt fram i tiden. Från 1920-talet och framåt finns dock inga kartor som
anger att odling förekommit i området.
Stenar hopsamlade genom bärning eller släpning. En form av odlingsröse med andra ord.
Stenar som hopsamlats genom bärning eller släpning. Den större stenen i förgrunden till
vänster kan tänkas ligga på sin ursprungliga plats. Notera även ”vägbankarna” till vänster i
bild, samt hålan där bakom. Man kan spekulera i om det förekommit torvtäkt inom området
för länge sedan. Där man inte hade tillgång till ”riktig” torv bröt man ofta det översta,
humusrika markskiktet i marker med råhumus. Det kan också tidigare förekommit små
torvhålor fyllda med kärrtorv inom betesmarken.
Stenmur av mestadels ganska stora block. Ej åkerytor runt om.
En utflackad och övertorvad stenmur.
En solitär sten som troligen inte flyttats i bildens mitt till höger. Notera att stenen till vänster
är antingen kilad itu eller naturligt sprucken.
Utflackad äldre stenmur, kanske med nyare pålagda stenar.
En vacker och markerad stenmur av ganska stora stenar utan tecken på omgivande åkerytor.
Notera att det röse som beskrivs i en annan bilaga (ingår ej i denna inlaga), ligger i bildens
bakgrund.
Ännu en bild av röset och de närbelägna stenmurarna. Här framträder tydligt skillnaderna i
stenstorlek mellan röset och stenmurarna.
Vackert stenröse av släpbara stenar. I bakgrunden syns ett av de stora moderna stenrösena i
gränslinjen till i dag odlad mark.
Stenrösen ute på betesmarken. Det finns inte särskilt goda tecken på odling runt dessa rösen,
men det kan naturligtvis ha förekommit.
I områdets sydvästra del finns tydliga stenkonstruktioner och delvis märkligt belägna
stenrösen. Bilden visar den nuvarande gränsen för betesmarken mot söder i bakgrunden och
en stenmur i förgrunden med stenar av mansbördas storlek. Vi tror också att där finns rester
av en ”brydestua”, dvs en plats där lin torkades inför vissa steg i bredningen. Sådana låg ofta
avsides på grund av brandfaran.
Stenmurar och odlingsrösen som inte byggs på i dag har lagligt skydd genom biotopskyddet
och de är inte tillåtna att skada eller ta bort. Om det skulle gå så illa att etableringen kommer
till stånd, kommer vi nogsamt att bevaka alla stenmurar i området och direkt anmäla så fort
de eller deras biotoper kommer till skada.
Ett ”modernt” odlingsröse nära väg 1062 som fortfarande fylls på, dock inte bara med sten.
Markägaren har också använt rösena till avstjälpningsplats. På bilden syns en ”pinnaharv”
av stor modell, som fått sin sista viloplats i stenröset, för säkerhets skull på bortsidan om väg
1062 så den inte syns från vägen. I den närbelägna gropavallen har äldre plogar deponerats,
och depositioner av taggtråd finns på flera ställen i närheten. Rösen av den här typen torde
inte åtnjuta något skydd, men de är ändå viktiga som övervintringsplatser för grod- och
kräldjur bland annat. Skräpdepositionen däremot är olaglig och borde beivras av kommunens
tjänstemän. De tafatta försök man hitintills gjort är inte tillräckliga.
Stenmurarna och stenhögarna inom området är bara en av de saker som gör att området är
viktigt ur fauna- och florasynpunkt. Eftersom ingenting inventerats vet vi inget om hur viktiga
de är. Området är också viktigt för förståelsen av vår äldre historia och människans villkor
bakåt i tiden. Man kan naturligtvis säga, att vindkraftverk inte förstör stenmurar, men det är
nonsens, för de förstör de habitat som skapas av stenmurar, både genom att direkt döda en
del av de arter som är beroende av dem och indirekt, vilket torde vara den viktigaste faktorn,
genom att förstöra miljöerna som stenmurarna ingår i. Har man då en kommun som inte lagt
sig vinn om att inventera vad man har, sker denna förstörelse utan pardon.
Den historiska faktorn i detta område är också viktig. Visst, miljöerna finns ju kvar även om
man sätter upp ett monster på vallåkern, men man undrar hur stort intresset då blir för att
studera och besöka området. Vem vill göra det med 70 – 80 decibel i öronen. Och hur lätt är
det att ta dit t ex en skolklass? Monsterverket kräver ett visst skyddsområde på flera hundra
meter, inte kanske via lagen, som är slapp i det fallet, men via de försiktighetsmått skolan
måste vidta, och då är det kört att visa de goda rester av en genuin byorganisation man har i
kommunen.
Foton: Linda Silberman, Ronnie Liljegren Text: Ronnie Liljegren
Bilaga 11
Fornminnen
Fornminnen?
På etableringsåkern har det dykt upp en del underligheter i marken. Dessa presenteras
närmare här nedan.
Den första indikationen fick vi från en satellitbild eller flygbild Bild från ca 2004
Det framträder på bilden dels en figur, lik det grekiska tecknet omega, dels ett långt, ljust
strec från N till S och dels flera ljusare partier vid den N_S-gräns som finns i bildens nedre
del. Det ljusa. långa strecket vet vi är en begravd biväg till fägatan som gick här förr.
Däremot är i lite tvekande inför nedgrävningarna och omegafiguren. Vi prövade därför att
studera andra bilder från området. I några fall framträder ingenting, men i vissa fall kan man
se olika strukturer. Bilderna som inte visar någonting är tagna senare på året är de som visar
något. Bilder för sådana här studier bör tas senast i maj månad, medan bilder som ligger till
grund för kartor på nätet (t ex Google maps) ofta är tagna fram i början av juni eller senare.
På en annan satelitbild från ett helt annat år framträder åter en rund figur och ett antal olika
streck. Det man ser egentligen, är sannlikt olika vattenförhållanden i marken, där det
mörkaste är våtast.
De ljusare konstruktionerna längs
områdeskanten framträder på denna bild
betydligt bättre och visar sig vara rektanglar.
Vi kan inte få det till annat än att det handlar
om husgrunder. Därför har vi kollat alla
kartor från skiftena och framåt, men ingen av
dem ger någon information om bebyggelse på
platsen. Är det husgrunder, är de således av
äldre datum. Det skulle också kunna vara
nergrävningar av yngre datum.
Vi har också gjort en
lineamentanalys av
området runt
vallåkern. Det
innebär helt enkelt att
man fyller i de linjer
man ser i landskapet,
så som redan gjorts
på bilderna från
vallåkern. Det gav
den här bilden. Jag
beklagar dess dåliga
kvalitet, men den
visar ändå en del
företeelser. Det blåa i
bilden är vattendrag,
det lilaröda är
stenmurar och det
röda är linjer vi inte
kan förklara direkt.
Detta visar, att det finns en del markstrukturer uppe i den norra skogen. Där har vi vid besök
kunnat konstatera att där finns ett antal övertorvade odlingsrösen, kanske från slutet av
järnåldern. Dom bilder vi lägger fram här ovan antyder att det kanske finns ett större
järnålderskomplex inom området, varför en eventuell schaktning måste bevakas av
arkeologisk expertis.
Vi har också gjort saamma lineamentanalys på den första satellitbilden.
Det här är en mycket osäker metod, i och för sig, men som synes fnns det en del
överensstämmelser mellan de olika bilderna. Att det blir så beror bland annat på varierande
fuktighetshalt i marken, varierande mängs vegetation och hur långt den kommit på året och
vilken markbearbetning som skett.
Vi har också försökt studera åkern på IR-bilder, vilket skulle kunna ge en del information
extra. Tyvärr får vi inte fatt i tillräckligt storskaliga sådana. Det framträder dock på många
av dom en rund figur i området.
Vi har även från Lantmäteriet fått ännu en satellitbild (ovan), vilken inte är identisk med de
andra, vilket kan ses på att markägarens traktor här är med på bild. Även på denna
framträder en rund figur ungefär där verket avses stå (eller lite till höger därom). Dessutom
ses de ljusa rektanglarna i nedre delen i mitten av bilden tydligt.
Om nu de ljusa rektanglarna nere i bildmittlinjen inte är husgrunder, vad kan det då vara?
Ja, det enda jag kan tänka mig, är då att det handlar om nergrävningar. Det är ganska stora
strukturer det handlar om. En tanke som man då kan fundera över ärom det är en plats för
nergävning av smittade eller döda djur. Vi vet ju att den gamle markägarenvar lite
”egensinnig”. Vi vet också att den svåra sjukdomen mjältbrand härjat i socknen.SVA har
försökt fråga sig fram för att få till en karta över mjältbrandsgravar. Just i det aktuella
området finns inga sådana, men det finns från mycket närliggande områden. Orsaken till
intresset för detta är framför allt att sporer av mjältbrandsbakterien kan ligga inkapslade i
marken i massor av år och ställa till nyasjukdomsfall om djurkadavren grävs upp.
Karta över en del av kommunen där man vet att det finns mjältbrandsgravar. Gröna ringar
visar på sjukdomsfall 1916 – 39 och blågröna 1940 – 61. Det röda krysset markerar ungefär
vallåkerns läge.
En hel del av de platser där döda djur begravts är ännu okända, så alternativet
kreatursgravar är inte helt otänkbart. Vi har frågat runt lite i socknen och det finns ingen som
minns att det förekommit mjältbrand just här. På grund av sjukdomens karaktär är det dock
inget man direkt skryter om att man haft, så det betyder inte så mycket.
Vi vill också påtala, att vi på vallåkern hittat en del ben, vilka härrör från nötkreatur, vilka
inte slaktats på normalt sätt. Det framgår bl a av att ryggmärgskanalen inte är delad. Det
syns bland annat tydligt på ett korsben vi hittat. Vid slakt gör man det, för att man skall kunna
ta bort ryggmärgen. Det är en försiktighetsåtgärd som skall förhindra spridning av
Creutzfeld-Jacobs sjukdom, alltså den mänskliga varianten av ”galna ko-sjuka”. Vi kan visa
upp dessa ben, men de är för närvarande väl förpackade för säkerherts skull. Vi har också
hittat ett öronmärke som bär alla spår av att ha varit i användning (2 delmärken, hopknipt
med andra ord och slitet). Vid kontroll på Jordbruksverket visade det sig att märket tagits ut
av markägaren till vallåkern, men inte inrapporterats som använt. Jordbruksverket hänvisade
till länsstyrelsen som borde åtgärda detta, vilket man dock inte gjorde. Hade man vetat att
området snart kanske skulle utsättas för omfattande schaktningar kanske man gjort det.
De här benen och öronmärket visar, att markägaren sannolikt gömt undan självdöda djur i
gödselhögen och låtet dem förmultna där och sedan spritt dem med gödseln. I den mån de
dött av någon smitta kan detta möjligen vara ett problem.
Text- och bildbearbetning Ronnie Liljegren
Bilaga 12
Vattenförhållanden runt etableringsmarkerna
Vattenförhållanden runt etableringsmarkerna
A: Det ytliga markvattnet
En etablering i området medför påverkan på både ytvatten och grundvatten. I det här fallet är
påverkan på det ytliga markvattnets kanske det viktigaste att poängtera.
Liksom många andra marker i det här området har etableringsmarken ingen eller dålig
dikning. Det innebär att mycket nederbördsvatten dräneras bort som ytligt markvatten och att
en hel del försvinner genom avdunstning. En del sjunker också ner igenom jorden och förenas
med annat liknande till grundvatten från området. I ett annat dokument har vi visat på hur
mycket vatten som kan samlas i området under vintern. Själva etableringsstycket bildar en
ganska flack yta, på ca 148 m ö hy. Från denna sluttar terrängen mot söder ner till bäcken,
som rinner i det lägst belägna området söder om etableringsplatsen. Norra delen av
etableringsmarken dräneras dock mot norr, ner i en bäck, vilken dock senare förenar sig med
den i söder.
Orienteringskarta över området med nivåkurvorna för 140 m (svart) och 145 m (röd) över
havsytan. Varje ruta är en km. Bäcken är markerad med blå färg. I stort sett hela det här
aktuella området ligger inom den ruta som har inlagda bokstäver. Som framgår sker den
ytliga markdräneringen (se gröna pilar) i hög grad åt söder (A), men i områdets västra del
går den åt sydväst. Det innebär, att allt vatten som hamnar på etableringsmarken förr eller
senare antingen avdunstar, bildar grundvatten, eller dräneras som ytvatten ner till bäcken.
Om vi räknar på en nederbörd på 700 mm per år i området blir det således 700 l per
kvadratmeter och år, eller 7000 000 kubikmeter. För några år sedan var det 900 liter under
ett extremt regnår. Av detta avdunstar en stor del, och en del försvinner neråt i marken och
bildar grundvatten, medan resten dräneras genom ytliga marklager och ovanpå marken ner
till bäcken. I naturlig miljö sker detta mycket successivt, vilket gör, att en stor del av vattnet
faktiskt avdunstar under vägen och också en stor del hinner sjunka undan som grundvatten.
Om man nu gör ingrepp i markerna inom området och samlar ihop en del av detta vatten i
rörledningar eller diken, som innebär en snabb transport bort från området, skapar man
obalans i systemet. Det blir mera vatten som skall dräneras bort snabbt, eftersom
avdunstningen inte hinner verka, och det blir mycket mera vatten som når bäcken redan inom
någon eller några dagar efter det att det hamnat på markytan. Detta är egentligen
grundläggande kunskap för alla markägare, eftersom all markavvattning syftar till just detta.
Ett ingrepp i området medför således att det periodvis blir mera vatten som kommer ner till
diket och dessutom att det kommer tätare inpå nederbördstoppar.
Det är också så, att det vatten som dräneras bort mot sydväst och mot norr också når bäcken.
Det sker strax innan bäcken passerar vägen Stensro – Västerstad. Där mynnar den
sydvästliga dräneringen i bäcken. Allt dräneringsvatten från området tar alltså förr eller
senare vägen ner i bäcken. Eftersom den redan i dag är besvärlig, och svämmar över
ordentligt vissa år, kommer allt extra tillflöde att öka på svårigheterna. På bilden här nedan
ses bestående skador av vårens översvämningar på en av de närbelägna markägarnas
marker.
Invintringsskador,
orsakade av vattenflöden
under vintern, på mark
direkt söder om södra
betesmarken. Marken
tillhör Göran Grahn,
lantbrukare i Omsedt.
Bäcken ses i bildens nedre
del.
Bäcken är ett vattenavledningsföretag som finns arkiverat med flera handlingar på
vattenarkivet, och det finns en ”bäckaförening” som sammanträder årligen. Även
vattenavledningen via sydväst från området är ett dikningsföretag där också handlingar finns
arkiverade. Hur det är med föreningsverksamheten i det fallet vet vi inte.
Som synes påverkar alla vatteningrepp förr eller senare bäcken i söder i dess mest känsliga
område. De översvämningar som sker där, har försvagat bäckens kanter, så att man nu
diskuterar en större omläggning. För närvarande är delar av vägbanan avstängda dessutom
på grund av dessa försvagningar. Det vore inte mera än rätt, om exploatören, i fall han får
möjlighet att göra ingrepp i vallåkerområdet, var med och betalade dessa vägförbättringar.
Det är också mycket märkligt, att man tillåter exploatören att vänta med diskussionen om hur
han tänker förfara här, tills efter det att han fått tillstånd till exploateringen. Han borde ge en
rejäl redogörelse för detta redan i sin ansökan om exploateringstillstånd. För såväl
vägföreningens som bäckföreningens medlemmar är det viktigt att veta vad som kommer att
ske i detta fall. Vår tro i detta fall är, att exploatören tänker ungefär som så, att ”om jag bara
får lov till att exploatera vallåkern, så slinker nog det andra med på något enkelt sätt”. Han
kan dock vara förvissad om att så inte kommer att ske.
Vi har nogsamt förhört oss hos länsstyrelsen om vad exploatören har för möjligheter här.
Dom menar, att han sannolikt måste skapa någon sorts vattenmagasin som lagrar
nederbördsvattnet inom området, och sedan portionera ut det i lämpliga mängder när flödet i
bäcken är lågt. Han kan inte heller påbörja något dräneringsarbete innan han har alla
papper klara. Vi kommer naturligtvis att bevaka att detta sköts till 100 procent framöver om
han får tillstånd till etableringen.
I det följande bifogas ett antal bilder som visar vattenförhållandena i området under en
normalvinter och en vinter med extra mycket nederbörd.
Vattnets första anhalt i området är uppe på vallåkern. Här samlas stora mängder, vilket så
sakta antingen avdunstar, sjunker ner i marken eller dräneras vidare. Vill man dränera bort
detta kan man göra det antingen mot norr eller söder. Hur man än gör i det fallet, hamnar det
ändå snabbt i bäcken.
Förr eller senare hamnar vattnet i
bäcken om det inte avdunstar eller
bildar grundvatten. En normal vinter
kan det i bästa fall se ut så här
idylliskt.
Under regnrika vintrar blir betesmarken mycket våt och mycket vatten dräneras vidare
ytledes.
Under nederbördsrika vintrar sväller bäcken ut rejält. Det kan leda till mycket omfattande
översvämningar lite längre ner i området.
B: Grundvattnet
Grundvatten är det vatten som finns i marken och har ett visst tryck, så att det tränger fram
om man t ex gräver ett hål i marken. Grundvatten finns överallt i marken, men det är
beroende av markens beskaffenhet hur rikligt det är. I täta leror rör sig grundvattnet mycket
långsamt, medan det i lätt genomsläppliga lager av sand och grus rör sig betydligt fortare.
Eftersom marken kan vara komplicerat uppbyggd med olika lager av olika täthet, kan vissa
marklager vara goda vattenledare, medan andra inte är det. Troligen är det sådant som givit
upphov till talet om vattenådror och liknande.
Berggrunden i det nu aktuella området består av lerskiffer, s k colonusskiffer. Den är inte
känd för att ha någon större kapacitet om vattenreservoir. De bergborrade brunnar som går
djupt ner i denna berggrund, och som är effektivt tätade mot berggrunden har vanligtvis en
vattenkapacitet på några hundra timliter. Däremot har brunnar, vilka inte är effektivt tätade
djupt ner, och som kanske bara är borrade en liten bit ner i berggrunden ofta hög kapacitet.
Troligen finns det då antingen ett uppsprucket lager överst i berggrunden med stor
vattenkapacitet, eller också ligger det direkt över berggrunden ett gruslager. Min egen brunn,
exempelvis, har en konstaterad kapacitet av ca 6000 liter i timmen, medan andra, djupare
borrade brunnar i närheten har mycket liten kapacitet.
De jordlager som ligger över berggrunden är inom området ganska tjocka. Jordartskartan
visar att de består av sandig morän, men det gäller ju, som för alla jordartskartor, ytlagret,
eller rättare sagt ett lager 50 cm under ytan, beroende på karteringsmetodik. Vill man veta
mera om jordartssammansättningen på djupet, får man titta i kartbladsbeskrivningarna, och
ytterst i brunnsarkivets noteringar om jordlagerföljden i brunnar. Det senare är svårtolkat,
men kan ge god information. En kontroll av detta material visar, att det inom vårt område
troligen finns flera moränbäddar med mellanliggande sediment. Det tyder alltså på att flera
olika inlandsisar rgört sig över området och avlämnat sina direkta avlagringar, och att de
sedan smält bort, varvid sorterat smältvattensmaterial avsatts. Därefter har isen kommit
tillbaka osv. Detta kan tyda antingen på varierande isrörelsemönster under en istid, eller,
vilket är troligare, att det är flera istiders avlagringar som staplats över varandra. I alla
händelser är de mellanliggande, sorterade jordlagren viktiga. Det är främst i dom som
grundvattnet rör sig.
Det går således inte att använda markytans jordartskarta för att förstå området. Det som
ligger på ytan kan vara metertunt eller flera meter tjockt. Om det grävs igenom vid t ex en
exploateringsgrävning, är man direkt nere i genomsläppliga lager, vilka snabbt kan leda t ex
föroreningar vidare. Grävs det inte igenom, kan man ändå kanske bara ha en halv meter
sandig morän kvar till betydligt genomsläppligare lager. Man kan således inte åberopa
jordartskartans sandiga morän som skäl för att man endast kan förorena marken lokalt vid ett
konstruktionsarbete i ett sådant här område. Allt beror på hur själva markprofilen ser ut. En
uthållig brunnskapacitet på 6000 timliter (det kan ges många olika exempel på höga
kapaciteter inom området) talar sitt tydliga språk i detta fall.
Bilden är ett utsnitt av SGU:s grundvattenkarta och visar att man bör kunna ta ut uppemot
6000 timliter ur berggrunden i området. Området markerat med röd ring. Detta vatten alstras
lokalt genom infiltration till största delen. Att då tala om en mycket låg vattenkapacitet i
områdets moräner, så som exploatörens ombud gör, torde vara helt felaktigt, eftersom det bör
förekomma även helt andra jordarter med hög vattenkapacitet inom området.
Om man nu förorenar grundvattnet, undrar man naturligtvis vart dessa föroreningar tar
vägen. Den allmänna bilden är, att grundvattnet i området strömmar ungefär åt söder,
eftersom det följer berggrundsytan, och den sluttar svagt åt söder. Dock är den lokala
topografin hos denna berggrundsyta viktig också. I just det här området finns det en djup
svacka i berggrunden öster om Omsed, Ulatofta och Råby och in under Hörby samhälle. Man
kan observera att den nya jorddjupskartan, vilken återges här för området, delvis ser
annorlunda ut än den gamla. Det är inte svårt att se att det finns ett speciellt djupområde på
kartan och att etableringsplatsen ligger alldeles i kanten av detsamma. Man kan knappast få
mera information om detta utan ordentliga undersökningar. Däremot bör det väl tå ganska
klart, att det grundvatten som finns här ute hos oss nog förr eller senare hamnar i Hörby,
snarare än i en allmän rörelse mot söder eller sydväst.
Det har skett en brunnsborrning genom sänkan i Omsedt och öster om väg 1062, och det
vatten man då fick fram var inte av någon hög kvalitet, tvärt om. Det är detta vatten av dålig
kvalitet som får ta emot eventuella spill och annat från exploateringsplatsen. Det är bara att
hoppas, att det inte senare fortsätter mot samhället. Hörby kommun borde vara noga med att
studera vattenfrågorna i det här området närmare innan men ger tillstånd för industriell
exploatering.
Jorddjupskarta över Östra Sallerup.
Det här är ett spännande område. Den som är lagd åt att fantisera lite kan föreställa sig en
sjö i den här sänkan under tertiärtiden, dvs för 2 -60 miljoner år sedan, och däromkring
exempelvis en sumpmark med allehanda intressanta djur- och växtarter. Sannolikt plockade
dock inlandsisarna bort alla lämningar under kvartärtiden. Kvar blev sänkan i berggrunden,
vilken dock fylldes med moräner och andra minerogena sediment (notera: Risk för en ganska
komplicerad sedimentpacke med olika kornstorlekar och vattenföringsegenskaper).
Tillsammans med det minerogena materialet fylldes den också med grundvatten. Även om den
huvudsakliga grundvattenströmningen inom området går mot söder, kan en sådan här svacka
orsaka stora, lokala avvikelser. Sänkan fortsätter bort mot Hörby samhälle, och det är den
reservoar som detta bildar, som ger Hörby dess vatten till stor del.
Bilder: Linda Silberman, Ronnie Liljegren. Text och bildbearbetning: Ronnie Liljegren