Att lämna en barndom med traumatiserade föräldrar. Presentation: Mitt namn är Eva-Lena Klefbeck, socionom och leg.psykoterapeut. Jag har arbetat med extremtraumatiserade flyktingar, de senaste 27 åren, i Sverige och i Tyskland, för Röda Korsets Center, där jag nu arbetar , och med asylsökande och papperslösa. Det tema jag skall tala kring är

Att lämna en barndom med traumatiserade föräldrar-andra generationen.

Jag ska till en början punkta upp lite teman som jag kommer att beröra, detta för att när jag, som det troligen kan bli, hoppar lite så att ni lättare ska kunna följa. Tema 1 Barns reaktioner, barn märker, barn tar ansvar Tema 2 Unga vuxnas röster och beskrivningar av svårigheter och deras reflektioner och försök att förstå hur föräldrarnas trauma påverkat dem under uppväxten och vad de kämpar med som unga vuxna med sin frigörelse Tema 3 Föräldrars perspektiv, att hantera livet i exil, att vilja må bra, att söka hjälp, oroa sig för sina barn, försöka skydda sina barn Tema 54 Forskning och Tema 5 avslutande reflektioner. Allt som allt 40 minuter så antagligen mest försök att bidra till era egna reflektioner och erfarenheter i ert arbete

”Min pappa tyckte att det var fullständigt naturligt att bli arg närhelst jag eller min bror gjorde oss illa. Allt som satte hans barns hälsa på

spel var ett personligt hot och att vi inte åt utgjorde inget undantag. Jag hatade min pappa när han förlorade humöret, han förstörde middagen, han fick mamma att börja gråta. Jag sa inte detta högt, jag visste att när han var på det humöret förstod han ingenting av vad man sa till honom. Det enda man kunde göra var att vänta. Min bror slöt sig inom sig själv när detta hände, han tycktes smälta in i väggen. ” Han tycktes vara i en annan värld, han skummade av vrede mot människor som vi inte kunde se. Vårt dåliga uppförande var bara en avtryckare som släppte fram en vrede som fanns där hela tiden, instängd som min mors smärta

” …..sen var det över som en storm. För mig hade den skrämmande delen just börjat. Tystnaden var ett stort öppet hål som jag kunde ramla ner i om jag inte var försiktig. Min pappa försvann ofta på det där viset, han kunde hejda sig mitt i en mening och han fick något avlägset i blicken.”

Mamma ” Jag frågade aldrig mamma, om kriget, fängelset, jag var alltid tyst, jag var rädd. Min bror pratade med henne om det, han brukade fråga min mamma alla sorters frågor, han var som en journalist. Det var så jag blev medveten om vad som hänt under kriget. Min mamma vibrerade och var full av undertryckta känslor. Hon vände allt inåt. Det var som ett stort sår inom henne, och det kom bara ut när hon barrikaderade sig på toaletten i timmar i sträck och då och då växlade ett ord med mig genom den stängda dörren. Mamma grät, jag vill inte fortsätta längre, jag står inte ut. Jag trodde att jag på något sätt kunde filtrera smärtan från henne genom att lyssna. Den skulle lämna hennes kropp och gå in i min och bli mindre, eftersom vi delade på den. Annars trodde jag, skulle den en dag döda min mamma. Hon kunde lätt ta livet av sig bakom den stängda dörren, injicera något eller svälja en hel burk tabletter samtidigt som jag stod utanför och väntade.”

De flyktingar vi möter på Röda Korsets Center och som säkert många av er möter i ert arbete, har inte varit utsatta för ett enskilt trauma, utan en räcka av händelser, förföljelse, levt underjordiskt, fängelse, flykt.

De unga vuxna vi möter har också föräldrar som inte enbart varit utsatta för extrema trauman tidigare i livet men som också tvingats i exil, bygga upp en ny tillvaro, som också inte sällan bidrar till fortsatt utsatthet. Inte sällan fanns barnen med redan då; En förälder eller båda eller hela familjen hotas och förföljs. En förälder, eller båda, fängslas, försvinner från familjen, ovisshet om ödet. Barn har varit med sin mor i fängelse som mycket små, kanske fötts i fängelset. Många familjer har separerats, ibland många år, inte ovanligt 2,3,5 år och återförenas sedan i Sverige. Kanske en pappa som flera år inte sett sina barn, och ett barn som inte minns sin pappa. En pappa som återförenas med sina barn, som han längtat efter och som inte känner igen honom. Många av de nu unga vuxna som söker hjälp är födda efter sina föräldrars traumatiska livserfarenheter. De nu unga vuxna är oftast uppvuxna i hem där en familjegemenskap funnits, men där föräldrarna, haft egna obearbetade trauman, kanske inte sökt hjälp, eller försökt kämpa med att aldrig visa, aldrig prata om vad som hänt. För att skydda sina barn. Inte föräldrar som har misslyckats som föräldrar, men där barnen varit mycket medvetna om sina föräldrars smärta och sårbarhet, men som alla barn, försökt att då ta ansvar som barn ju gör, ansvar för sådant de inte kan påverka eller lösa. Kanske har de då själva hållit undan egna reaktioner, eget utrymme, för att skona sina föräldrar. Barn som nu som unga vuxna har svårigheter i nära relationer, svårt att se till egna behov, känner inte sällan skuld, något som börjat i barndomen i relation till föräldrar, för att sedan återkommande kämpa med i andra relationer.

Zanyar Adami har inlett den här dagen, han kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn när han var fem år. Hans föräldrar kom senare, pappan var gerillakrigare i Kurdistan. I Zanyars film får vi följa hans sökande att få ihop sin egen historia, och förstå- ”hur kunde ni skicka iväg mig alldeles ensam”?. Och hans försök att få sin pappa att tala om vad han varit med om, särskilt sin pappa. Zanyar förstod att detta har påverkat hans eget liv, som andragenerationen, han har också egna tidiga trauman, krigsbilder, separationen från föräldrarna. Han försöker träget att få sin far att berätta. Hans syster, också i filmen, har inte samma drivkraft som sin bror, hennes svar till honom är, ”det är ingen idé, mamma vill berätta-men kan inte, pappa vill inte berätta”……. Han kunde uttrycka det med sitt medel, filmen, men också han själv sökte hjälp, finns med i filmen. Zanyar Adami, känns igen, och känner nog igen sig själv, hos många många unga vuxna.

”Tystnaden var ett stort öppet hål som jag kunde ramla ner i om jag inte var försiktig. Min pappa försvann ofta på det där viset, han kunde hejda sig mitt i en mening och han fick något avlägset i blicken”.

Jag upprepar en liten dela av den inledande beskrivningen Helen Epstein ger av sin uppväxt,(”De överlevandes barn, 1990, NoK) med föräldrar som överlevt förintelsen. Den beskrivningen kunde lika gärna vara en beskrivning av en ung vuxen idag om hur barndomen ibland tett sig.

Ett av de mest centrala uttrycken för extremtraumatisering är det som hon beskriver om sin pappa. Händelser i nutiden kan öppna en tidstunnel och plötsligt är dåtiden närvarande på ett mycket smärtsamt sätt. En nutida dåtid. Vid extremtraumatisering är det ibland inte möjligt att organisera erfarenheter, så att det finns en nutid som på ett någorlunda stabilt sätt förhåller sig till en dåtid och en framtid. Sverre Varvin, norsk psykoanalytiker har i många böcker och artiklar beskrivit just detta. Detta lever också de anhöriga med. Livspartner och de barn som växer upp med traumatiserade föräldrar. Ibland, när traumatiseringen är som mest allvarlig lever en mamma eller pappa kvar i en dåtid och inte klarar att vara närvarande i nutiden, i det som pågår just nu, kring barnen tex. En pappa sätter sig ensam ute på balkongen på natten när de andra sover, drar sig ofta undan, vill inte prata med någon i familjen, samtidigt som deras liv pågår runt omkring. Försök att kanske drar sig undan för att då drabbas de andra inte. Många föräldrar beskriver att de visar inte, håller masken, men drar sig undan för att gråta eller skrika eller försvinna in i det förgångna. Eller orkar inte med ljud, resten av familjen försöker skona och hålla sig undan. Alla vet att pappa inte tål….. Jag vill också påminna oss alla om att läget inte är hopplös, människan är inte hopplös, livet kan gå vidare, inte glömma, men att återfå kommandot i sitt liv. Det finns många exempel på detta. Barn tar då ofta ansvar för sina föräldrar, barn till flyktingar har en extra stor känsla av att föräldrarna måste skyddas. Man vet att de oftast bara har familjen.

Samtidigt inte förstå vad som pågår med pappa eller mamma, eller båda. Eller andra situationer kan i andra familjer präglas av att man inte talar om dessa erfarenheter, inte för att undvika smärtan, inte bara därför, utan också för att de som överlevt befinner sig så starkt i nuet för att komma vidare. Mammor som idag beskriver de första åren i Sverige med minst tre jobb samtidigt, plus småbarnen. Det gällde att skapa en ny tillvaro-överleva i det nya. Det som hänt, traumat finns som en bakgrundsmusik, men dent får inte framträda. I efterhand kan alla som senare sökt hjälp reflektera, att ”inte glömde jag, men jag tystade ner, ville inte höra”. ”Jag var helt inriktad på att barnen skulle ha det, materiellt som alla andra barn. Eller så har en del inte vetat att hjälp fanns, eller inte fått förslaget, eller säkert ofta heller inte tänkt att detta kan jag prata om. Hos doktorn pratar man om annat och ingen kanske har frågat ”har du varit med om något”….. Många beskriver att de stoppat ner allt som har med traumat att göra, som i en inre låda och stängt till, separerat från det övriga medvetandet.

Föräldrar

Röda Korsets Center startade för snart 28 år sedan. Vi har haft och har, som målgrupp, vuxna män och kvinnor som varit utsatta för tortyr, och numer även vuxna med krigstrauman. En del är nyligen fått uppehållstillstånd, andra har varit i Sverige många år, en del ända sedan 70talet.

Vi tar också emot anhöriga för egen samtalskontakt, hustru, make, barn över 18 år.

Unga vuxna

En del av dessa unga vuxna har föräldrar som själva gått i terapi och talat med sina barn om deras möjlighet att själva söka hjälp, så ringer en del till oss. Andra ringer därför att de som unga vuxna börjat fundera på sambandet mellan vad deras föräldrar varit med om och vad de själv kämpar med som unga vuxna, ofta ångest och svårighet att komma vidare i livet. Samtal med dessa unga vuxna har givit mig ett ökat fokus på barnen, också i terapisamtal med vuxna traumatiserade föräldrar, som söker hjälp för egen del. Ett litet barn kan ha flytt tillsammans med mamma, hört berättats att mamma flytt med mig i en babybag, en flicka som sen vuxit upp i Sverige. Ett barn kan ha fötts i fängelset, minns inte själv den tiden, men hört andra berätta och själv skapat en levande historia av detta, en upplevelse av att bära andras liv inom sig., de som han var till glädje för som nyfödd och skapade liv i cellen för alla. Eller inte minst en stor grupp unga vuxna, som fötts efter föräldrarnas trauma, men som nu som ung vuxen. Dessa unga människor har vuxit upp i en familj, efter traumat, efter händelserna som lett till traumatisering, men som i sitt vuxenblivande hamnat i kris och som själv sökt hjälp då de börjar se och fundera på hur föräldrarnas historia påverkat deras eget liv. Kanske ofta tänkt att ”det hände ju innan jag föddes”, men som sedan berättar hur hela

barndomen präglats av föräldrarnas trauman. Ofta har man tagit ett ansvar som ingen vetat att man tagit, eller som lagts på en utan att föräldern uppfattat det. De unga vuxna vi får möta är de som själva ser samband med sina föräldrars upplevelser och som inte sällan kommit till RKC efter att deras föräldrar gått här i terapi. Eller har först övertalat pappa att söka hjälp, sen ringt och gjort denna anmälan, sen ringer mamma, systern och sist den som ringde om de andra ringer för egen del. Unga vuxnas röster igen: ” Det här är första gången jag pratar om det, första gången som jag har kunnat göra det. Det är bara det att det har sån KRAFT!, man måste verkligen vilja för att orka prata om det”. ”Jag tror inte att jag vid den tidpunkten hade den blekaste aning om att några av mina problem hade med detta att göra- vad mamma o pappa varit med om eller vad de kämpade med. De behövde inte berätta för mig att de var arga, du känner det. Det finns i luften”.

”Men när man är 10 år- vad ska man då ta sig till?.....jag hörde det jag hörde och jag kunde inte göra nånting åt det”

Någon annan kan beskriva hur det var när mamma, inte som andra mammor, utan med ökad ångest ropade på henne i trapphuset så att andra hörde, med ångest och desperation i rösten. Om att känna ett ansvar för sina föräldrar, att de inte ska klara sig, att de inte klarar sig själva. ”Hur kan jag lyckas…jag får inte lyckas för att inte min pappa ska känna sig mindervärdig”. Ex En ung man har under uppväxten hört vuxna tala om minne

n

, kanske deltagit i samma kamp. Pojken lyssnat utan att de vuxna vetat,

och tänkt att ”hur ska jag kunna leva upp till deras erfarenheter, det jag är med om går ju aldrig att jämföra med deras”! Ja man kan bli duktig! Göra sina föräldrar stolta och glada! Eller sedan när det egna livet blir skört, inte kunnat se till egna behov inte kunna avgränsa sig som en egen person. Kommentar: Winnicott och Ferenczi talar om detta i termer av att utveckla ett falskt jag. ” Jag kände mig mycket bunden till mina föräldrar och jag kunde inte tänka mig att medvetet trotsa dem och därmed orsaka dem än mer smärta än de redan hade upplevt.” En del unga uttrycker i sin livssituation idag en sammanblandning mellan sig själva och föräldern. Svårt att hitta den egna identiteten. Svårigheter senare i livet som självdestruktivitet samtidigt som ett stort ansvarstagande för omgivningen och ett stort allvar och respekt för materiella begränsningar och rätt och fel

., ”Jag läste science fiction därför att jag tyckte om allting som var overkligt”.

eller en annan som ung vuxen drabbats av tvångssymtom och depression. En viktig kunskap är att inte bara en person drabbas av extremtraumatisering, även andra i en torterade/traumatiserats närhet, som barn eller sambo/make maka. Även transgenerationellt har man i forskning sett detta. Extremtraumatisering är inte ett individuellt trauma. Det finns ett tydligt samband mellan föräldrars obearbetade trauman och deras barns psykiska ohälsa. Det visar flera vetenskapliga studier av både överlevande från förintelsen och Vietnamveteraner.

I sin bok de överlevandes barn beskriver Helen Epstein hur hon började undersöka om det fanns skrivet från den tid hon själv växte upp- Den första artikeln hon hittade var från 1966. Artikelförfattaren, vid namn Rakoff, hade en försiktig utgångspunkt, skriver hon: ”Under de senaste åren har det varit min erfarenhet, och detta har varit fallet även för andra psykiatriker, att jag träffat flera ungdomar än man har anledning att förvänta sig, vars föräldrar är överlevande från Förintelsen. I många fall är de bara barn…Föräldrarna, de egentliga offren i dessa fall, ger inte intryck av att vara brutna människor…….Ändå uppvisar deras barn, vilka alla är födda efter förintelsen, en allvarlig psykiatrisk symtomatologi”. Detta är 1966-20 år efter andra världskrigets slut

…….

Dr Rakoff fortsatte sin forskning, 1972 hade de träffat 144 familjer då dags att starta en formell undersökning. Det var 1972. De kom fram till att barn till överlevande tycktes vara mer beroende av sina föräldrar än kontrollgruppens och hade större problem med att anpassa sig. De drog slutsatsen att det berodde på att dessa föräldrar, som överlevt förintelsen var en extremt upptagen grupp upptagna med fysiska och psykiska sjukdomar och med egna sorgeprocesser. Flera forskare utvecklade temat vidare. Detta var alltså efter 1972……. Dåliga skolresultat har i skoldebatten kopplats samman med bokstavsdiagnosen ADHD, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som anses ha biologiska orsaker och som innebär att man är hyperaktiv och lever med koncentrationssvårigheter och dålig impulskontroll. Förekomsten av ADHD i befolkningen som helhet är 3-5% och invandrare är inte mer drabbade än svenskar. MarieLouise

Lundberg chef för teamet krigs och tortyrskadade vid BUPkliniken på Skånes Universitetssjukhus har stött på lärare som menat att var tredje elev i deras klass har ADHD. Det är enligt henne inte möjligt. Däremot har en stor andel vuxit upp med och växer upp med traumatiserade föräldrar, som lider av posttraumatisk stress. I Sverige har psykologen Atia Daoud och läkarna Erling Skoglund och PerArne Rydelius vid Karolinska Institutet nyligen, för några år sedan gjort viktiga forskningsfynd på detta område. 15 flyktingfamiljer, där föräldrarna, som tidigare sökt behandling för traumasymtom efter tortyr. från Irak och Libanon, barn 6-17 år. Kontrollgrupp familjer med ungefär samma socioekonomiska och etniska bakgrund. De barn vars föräldrar var allra mest påverkade av PTSD mådde allra sämst, ångest, depression, koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörningar, nedstämdhet och beteendestörningar. Många av barnen i dessa familjer hade en otrygg anknytning till föräldrarna av ett slag som kallas desorganiserad anknytning. I kontrollgruppen var det tvärtom. Där hade de flesta av barnen en trygg anknytning. Johanna Hermansson Tham, Röda Korsets Center: ”En mamma eller pappa som då och då förlorar sig i flashbacks och kanske rentav visar upp ett skräckslaget ansikte inför sitt barn, kan lätt bli skrämmande och obegripligt”. De kan senare i livet få svårigheter att knyta an till andra människor och svårigheter att utveckla djupa och långvariga relationer. Forskningsprojekt pågår vid RKC Stockholm, där man hjälper föräldrar till mkt små barn att förstå hur de genom att förändra sitt eget beteende kan förbättra det viktiga samspelet med det lilla barnet. En första delrapport kom september 2012, KI

Att ta med barnen genom föräldrarna ,där inte barnen deltar och där den vuxne själv som person är i fokus. Detta kan vara mycket värdefullt att, när kontakten etablerad. Där finns också möjlighet att medvetet också komma in på barnens situation. Hur den vuxne som förälder betraktar sitt eget traumas påverkan på övriga familjen både partner och inte minst barnen. Här framkommer mycket som då kan vara värdefullt tema i terapin. Att ibland kunna bidra till reflektioner och nya tankebanor. Ex En svårt traumatiserad man, torterad. Livet präglas av psykisk stress och psykosomatiska sjukdomstillstånd, efter tortyren. När terapeutisk relation har etablerats går det att problematisera kring hur situationen är för hustrun. Att vårda under många år kan också det leda till utmattning, depression. Där även mannen har stora behov av stöd och hjälp med dagliga sysslor. Om de äldre barnens vuxenroll i att stödja sin pappa. Också en avlastning för familjen att reaktioner och tillstånd får stöd på annat håll. Säkert avgörande för barn att veta att pappa/mamma har hjälp, jag behöver inte ensam ha ansvar. Andra föräldrar söker hjälp, vågar ta steget till psykoterapi just med drivkraften att inte barnen ska drabbas. Trots vånda att närma sig tidigare trauma. Finns hos våra patienter sällan en drivkraft att VILJA gå i behandling, jo att behöva och att vilja må bättre, men en mycket stor vånda att våga. Med all respekt, att närma sig tidigare trauman är som att återuppleva igen. Trots att vi sällan fokuserar enbart på tidigare trauman utan hur det påverkar i nuet. Indirekt möter vi också unga vuxna, ibland följer sin förälder hit, kan sen naturligt ta som tema i samtal, visar sig tex hur den unga dottern pysslar om sin mamma, kämpar för att göra henne glad! Att ”dutta” med sin mamma, ta med henne på stan, försöka lätta. Eller som en lite yngre tonårig flicka, pyssla om sin mamma, göra henne fin i håret,

måla naglarna, köpa presenter. Be mamma le! Ökade oron när mamma inte mår bra, beskrivs av mamman. Hur hon Mamman då drar sig undan, för vill inte visa. Slutsatser:Viktigt att barn till traumatiserade uppmärksammas, inte att alla ska bli patienter…inte att alla ska gå i behandling, men att de uppmärksammas, på BVC på dagis i skolan. Även idag, trots kunskap redan från överlevandes barn, förintelsen, så diagnosticeras oroliga barn med diagnos ADHD, trots erfarenhet samlad sen efter förintelsen om barn till överlevande, så kom det tragiska dramat runt apatiska flyktingbarn. Trots att man vet hur ett trauma påverkar en person, inte bara när det sker utan det som traumatisering innebär är hur detta påverkar ens liv framöver, så talas det om arbete från första dan, så mals msk ner, även denna patientgrupp, i Försäkringskassans ifrågasättande, som följer riktlinjer som ej förändrats om vad som är bra vid PTSD, ännu inte komplex PTSD, inte ännu som diagnos. Vi kan ha familjetemat levande i terapisamtal med vuxna, passar jättebra ofta, de oroar sig för sina barn, de känner sig pressade och kämpar med att vara bra föräldrar. Ofta kan man vända och vrida på perspektiven i en terapi, precis som med alla frågor som kommer upp. Att fundera kring barnens reaktioner, hur man själv tolkar och agerar, en lättnad för många. Idag skriver ju många författare om sina egna erfarenheter, filmare gör film osv….

Unga vuxna, börjar söka egen hjälp för att få hjälp att skapa ett eget utrymme, ett eget liv- för att kunna lämna sin barndom och ge plats åt sig själva, utan att nödvändigtvis, hämmas av starka skuldkänslor, hålla tillbaka framgång för att inte såra pappas självkänsla, eller framhäva framgång för att det är enda sättet att göra pappa/mamma glada, på bekostnad av omsorg om sig själv, att inte skapa utrymme för egen vila, egna njutningar, kunna ha både arbete, kärlek och vila. Kanske allra viktigast att kunna ge utrymme för ett sant jag, en känsla av eget jag och inte sammanblandat med mamma och pappa. Något vi väl alla får tampas med i livet på olika sätt….. Jag vill avsluta med att citera Leonardo Hernandez, i boken Tortyr, mordförsök på tilliten, utgiven av Svenska Röda Korset hösten 2011, skriven av Gert Svensson på uppdrag av RK:

”

Tortyren hade avbrutit mitt goda liv, jag hade förlorat mig själv. Det sägs att man förlorar en del av sig själv när man tvingas leva i exil och det är sant. Men jag har fått nya vänner, jag lever i en ny kultur- och när min yngsta dotter föddes på Södersjukhuset i Stockholm, då fick jag nya rötter i Sverige! Leonardo säger också att det är till stor del familjens förtjänst att han har lyckats hitta tillbaka till en rik och meningsfull tillvaro. Jag har stort stöd av min fru och mina döttrar, men jag har också ett ansvar för dem. Jag ryckte upp dem med rötterna och jag kan inte bara sätta mig framför tvn och tycka synd om mig själv.

Jag älskar dem och om jag vill att de ska få ett bra liv i Sverige måste jag försöka skaffa mig ett lika bra liv själv.”

(Leonardo har haft ett gott liv före trauma/tortyr. Andra har inte det, andra har levt i krig i flera generationer, utsatts även som barn själva.)