Transcript 1/2014: Språket och skammen

foto: julia lindemalm
J
jourfokus:
Språket och skammen
Kvinnor som blivit utsatta för mäns våld brottas
som regel med skamkänslor fastän de är oskyldiga.
Skammen förstärks ytterligare av de missvisande
formuleringar som smyger sig in i rättsprotokoll och
nyhetsartiklar. Alltför ofta flyttar fokus från förövare till
brottsoffer. Därigenom antyds att kvinnan som utsatts
är medskyldig.
Men om ord har makten att vilseleda, då kan orden
också få makt att ge rättvisa åt alla de kvinnor som
utsätts för mäns våld. Ute på jourerna möter jourkvinnor
och jourtjejer dagligen stödsökande som berättar. Orden
tar jourerna vidare till medierna. I intervjuer och i
debattartiklar vägs orden noga, eftersom de vet vikten
av att skulden läggs där den hör hemma: hos förövaren.
Dimmorna skingras när saker kallas vid dess rätta
namn. Vi är många som går åt rätt håll. Efter den här
genomgången blir vi förhoppningsvis fler.
Temat finns alltid att
läsa på www.roks.se
kvinnotryck nr 3 2012 · 3
J
jourfokus
Orden mörkar
verkligheten
Medierna har blivit allt bättre på att skildra och bevaka mäns våld mot kvinnor, det är viktigt att
framhålla. Många reportrar och redaktörer är idag pålästa inom ämnet och försöker lyfta fram det
som ett av våra största samhällsproblem. En reporter som föredömligt drivit frågan är Kerstin Weigl
på Aftonbladet, som har jobbat i över 30 år som nyhetsjournalist.
text: unni drougge
Kerstin Weigl
Den granskning av mäns dödliga våld mot kvinnor
som Kerstin Weigl tillsammans med Kristina
Edblom påbörjade 2009 har fått stort genomslag.
Men än finns det mycket kvar att lära och fördomar att bekämpa, betonar Weigl. Kvinnotryck har
också tittat närmare på hur språket på ett mer
subtilt sätt döljer gärningsmännens våld. Det sker
genom en viss typ av satskonstruktioner.
När Kerstin Weigl började jämföra små notiser
om ”lägenhetsbråk” och ”familjetragedier” och
”stormigt förhållande” med verkligheten bakom,
fick hon ompröva sina egna värderingar, berättar
hon.
– Även jag var ju färgad av synen på den våldsutsatta kvinnan som ett slags medspelare. Det
gjorde mig lite sorgsen, att jag hade bidragit till
att upprätthålla lögnen.
I den granskning av mediernas språkbruk som
Kvinnotryck gjort framkommer att det inte enbart
är själva vokabulären som skymmer sikten. Också
genom meningsbyggnaden kan allmänheten
missledas. Om vi exempelvis läser Kvinna våldtogs
ligger tyngdpunkten på kvinnan, och även om det
är underförstått att det var en man som våldtog
henne utelämnas den så kallade agenten i satsen
– gärningsmannen. Tanja Joelsson på institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet skriver i en uppsats från 2005 att passiva
konstruktioner används i högre grad i nyhetsrap-
4 · kvinnotryck nr 1 2014
porteringen om mäns våld mot kvinnor än andra
fall som inte berör våld, och att denna meningsbyggnad enligt vissa forskare har bidragit till att
gärningsmännens ansvar i framställningarna
antingen försvinner eller förmildras.
Att det ofta sker en avpersonifiering av den
manlige förövaren i nyhetstexter har även
Jennie Halili kunnat påvisa i sitt arbete
Relationsbråk eller samhällsproblem vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet
(2012). I en av de många tidningsartiklar hon
granskat står det att en kvinna som ”hittats död i
ett villaområde” enligt polisen kan ha ”bragts om
livet av ett knivangrepp” (Expressen 2012-01-29).
Knivangreppet tycks alltså ha skett av sig själv
och vara orsaken till kvinnans död. Enligt Halili
kan det här sättet att beskriva händelsen bidra
till att snarare skapa debatt om huruvida knivar
är farliga än det faktum att förekomsten av
relationer där detta inträffar är ett problem. Med
denna typ av språkbruk bidrar tidningarna till att
upprätthålla könsmaktsskillnader samtidigt som
en problematisering av våldet uteblir, förklarar
Halili.
– Det här är ju också väldigt intressant, instämmer Kerstin Weigl, att språket även sänder
ut mer subtila signaler genom satskonstruktioner. Det är ett ständigt renhållningsarbete, detta
med språket! K
foto: julia lindemalm
Förövarens våld osynliggörs ofta i medierna. Detta gäller även bildsättningen. Varför illustreras så gott som
aldrig problemet med våldtäkter av en våldtäktsman utan alltid med symboliska bilder på offret?
Medier och manlighet
Anja Hirdman vid IMS, Institutionen för Mediestudier, har länge studerat
vilka budskap medierna sänder ut och hur vi påverkas av dessa. Hon
efterlyser en ordentlig problematisering av den manliga sexualiteten.
text: unni drougge | foto: cecilia bruzelius
I sin bok ”Den ensamma
fallosen” Atlas förlag 2008
försöker Anja Hirdman få
syn på vad den manliga
sexualiteten egentligen står
för, så som den ger sig till
känna i medierna och i pornografin. Men det enda hon
finner är en tom stereotyp.
– Mannens sexualitet är
som elefanten i vardagsrummet, säger Hirdman. Vi
är så inprogrammerade i att lägga perspektivet på
kvinnan att vi lämnar maskuliniteten ifred. Inom
porren exempelvis är det kvinnans sexlust som
betonas medan mannen bara är en ensam fallos
som dunkar på och gör sitt jobb så att säga. Det
tycks vara från den idén som många av våldtäktsdomarna kommer, och den går även som en röd
linje genom medierapporteringen. Den maskulina
kulturen tycks dominera även inom domstolarna,
vilket då lättare leder till identifikation med
manliga förövare. Överhuvudtaget lär vi oss
alla att identifiera oss med det maskulina,
medan män lär sig att avgränsa sig från det
feminina. I och med det skambeläggs också
kvinnors sexualitet på samma gång som den
utgör ”bra mediematerial”. Sexbrott framställs därför ofta som sex och inte brott.
På senare tid har Hirdman fördjupat sig i
den nya emotionsforskningen. Den har visat
att vi ingalunda styrs av logik så mycket
som vi gärna vill tro. Inom domstolsväsendet
framstår alla utsagor som förnuftsbaserade,
men man kanske bör ta med i beaktande
att de också kan vara emotionellt baserade
tolkningar.
– Attityder formas av starka känslor och
är svåra att ändra på, säger hon. Men när
man vill förändra är det kognitionen, alltså
förnuftet man måste tala till. K
Motståndsstrategier
måste lyftas
Ställ frågor kring motståndsstrategier – då synliggörs offrets försvarshandlingar och förövarens våld blir
tydligare.
text: johanna törner
Allan Wade är forskare och familjeterapeut
vid Centre for Response-Based Practice i
Kanada. I hans numera klassiska arbete Small
Acts of Living: Everyday Resistance to Violence and
Other Forms of Oppression visar han hur kvinnors reaktioner på våld och övergrepp i själva
verket är motståndsstrategier. Därför är det
bättre att fråga den våldsutsatta kvinnan: Vad
gjorde du? istället för Hur kände du? Annars kan
bemötandet efteråt bli lika smärtsamt som
övergreppet i sig och medföra att brottsoffret
lägger skulden på sig själv. K
Motståndsstrategier
Inre strategier
r %JTTPDJBUJPOFMMFSCPSUUSÅOHOJOH
r 'SP[FOGSJHIUmBUUuGSZTBUJMMJTuPDI
TQFMBEÕE4LFSPGUBBVUPNBUJTLUTPN
FOSFBLUJPOGÕSBUUJOUFGÕSÕWBSFOTWÇME
TLBUSBQQBTVQQu1BTTJWJUFUuÅSBMMUTÇ
JOHFUUZTUNFEHJWBOEF
Yttre strategier
r "UUMKVHBGÕSBUUVOEWJLBTLBNLÅOTMPS
”Inom porren är det kvinnans sexlust som betonas medan mannen bara
är en ensam fallos som dunkar på och gör sitt jobb. Det tycks vara från
den idén som många av våldtäktsdomarna kommer.”
r "UUTÕLBIKÅMQFYFNQFMWJTJOPNWÇSEFO
r "UUTUBOOBLWBSJFOSFMBUJPOGÕSBUU
VOEWJLBWÇSEOBETUWJTU
r "UUWÅHSBHSÇUBPDIBUUUBUJMMESPHFSGÕS
BUUTUÇVU
r %FTUSVLUJWBCFUFFOEFOWBSTTZGUFLBO
WBSBBUUVUNBOBGÕSUSZDLFU
kvinnotryck nr 1 2014 · 5
Källa: ”Att förstå och synliggöra motståndsstrategier –
en studie av det terapeutiska samtalet med sexualbrottsoffer”, C-uppsats i Psykologi vid Linnéuniversitetet
av Johanna Törner (2013).
J
jourfokus
Anna Orhall (t.h.) är studierektor och Anna Lerin
(t.v.) är poliskommissarie och undervisar på
Polishögskolan i Stockholm. Orhall har även varit
jourkvinna och var med när Alla kvinnors hus
öppnade i Stockholm, medan Lerin ägnat flera år
åt brott mot barn.
En polisutredning är
inte en tidningsartikel
Det är viktigt att poliser har god språkkännedom, då många arbetsuppgifter handlar om att skriva. Det betonar Anna Orhall och Anna Lerin vid
Polishögskolan. Men att så stort fokus i polisutredningarna ligger på offret,
kvinnan som utsatts för våldet, finns det en poäng i. Det handlar ofta om ren
utredningsteknik. Polisen måste redogöra detaljerat för att säkra bevis. Och
eftersom sexövergrepp ofta hänger ihop med mäns våld mot kvinnor brukar
polisen ställa frågor om sexlivet också.
text: unni drougge
Anna Orhall och Anna Lerin förklarar varför
en misstänkt våldtäkt ofta redogörs väldigt
detaljrikt. Den anmälande kvinnan kan vara
så uppfylld av skam att hon inte ens vill kalla
det för våldtäkt, samtidigt som en polis kan se
att alla kriterier för våldtäktsrubricering har
uppfyllts. Polisen har då att klassa brottet som en
våldtäkt. Vid förhör med den misstänkte mannen
återges också dennes eget språkbruk, och polisen
kan använda hans ordval, till exempel att han
”läxade upp henne” för att komma vidare till ett
erkännande av brottet.
– När det står i protokollet att mannen var
svartsjuk och hade stort kontrollbehov är inte det
en ursäkt eller en förklaring i sig. Det gäller snarare att kartlägga den syn som den våldsamme
mannen har på kvinnan och på deras relation
och att den följer det mönster som brukar ingå i
normaliseringsprocessen, säger Orhall.
– Polishögskoleeleverna uppmuntras numera
till att visa större nyfikenhet på den misstänkte
förövaren, synliggöra hans våld mer, granska
och ifrågasätta, fortsätter Lerin, men det stöter
på hinder om han skyller ifrån sig eller förnekar
brott.
– Men, avslutar Anna Orhall, reportrarna måste
ju inte saxa direkt från rättsprotokollens formuleringar och ha med en massa detaljer som står där.
Dessa kan vara nödvändiga för utredningen men
när det gäller att öka allmänhetens förståelse för
mäns våld mot kvinnor kan rättens språkbruk
snarare stå i vägen.
– En sak till, påpekar Anna Lerin, är något jag
la märke till medan jag arbetade med sexuella
övergrepp mot barn. Många av de män som hade
barnpornografi i sina datorer hade även samlat på
sig nyhetsartiklar som beskrev sexuella övergrepp.
Det borde kanske journalisterna vara uppmärksamma på när de rapporterar. De måste alltså inte
skriva ut alla detaljer om övergreppen. K
Rubriksättning är en konst som bör tas på allvar för att inte bli som ett dåligt skämt.
6 · kvinnotryck nr 1 2014
Kan en medvetslös kvinna
”ha sex”?
Incestbrott blev bajssex
Kvinnan är så berusad att hon ramlar omkull utanför en krog i Göteborg.
En man tar med henne hem. Hon somnar med kläderna på, men när hon
vaknar upptäcker hon att mannen genomfört ett samlag medan hon sovit.
Hon anmäler honom för våldtäkt. Mannen frias i tingsrätten, då uppsåt inte
kan bevisas. När domen uppmärksammas i medierna står det emellertid att
mannen och kvinnan ”hade sex”. Hur uppstod denna betydelseglidning?
Hur tänkte redaktörerna?
I juli förra året åtalades en
man för våldtäkt mot barn och
sexuellt övergrepp mot barn.
Vestmanlands läns tidning, VLT,
valde rubriken: Man tvingade sin
dotter till bajssex. Nyheten spreds
därpå vidare till både lokal- och
riksmedier och ordet ”bajssex”
stannade envist kvar, till synes
utan hänsyn till brottsoffret.
text: unni drougge | foto: mostphotos
text: unni drougge
Det var tidningen Metro som den 26 januari i år
var först med nyheten om den redlöst berusade
kvinnan som anmälde en man för att ha våldtagit
henne. Metro håller hög profil i sin rapportering
om mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och tjejer. Men i den här artikeln slank ett
missvisande uttryck igenom. Trots att kvinnan
enligt rätten befann sig i en ”särskilt utsatt situation” till följd av sin berusning konstateras längre
ner i tidningstexten: ”Därefter hade de sex”.
Metros chefredaktör Mona Johansson anser
emellertid inte att den formuleringen förvanskar
innehållet i texten som helhet.
– Även om just det ordvalet kanske inte är så
lyckat kan man inte bara plocka ut en mening ur
själva kontexten, säger hon.
Fast uttrycket ”att ha sex” är ju positivt laddat
för de flesta. Det brukar innefatta samtycke och
ömsesidighet. Om en kvinna anmäler en man
för våldtäkt efter att de haft sex skulle detta lika
gärna kunna tolkas som att hon bara ångrade att
hon legat med just den mannen – hur tänker du
kring det?
– Budskapet är tydligt och skeendet uppfattas
inte som något positivt. Men visst, allt som har
med vårt språkbruk att göra är givetvis bra att
reflektera över, säger Mona Johansson.
TT Nyhetsbyrån, gjorde en rewrite av Metroartikeln, där den missvisande formuleringen stod
kvar: ”De gick hem till mannen och drack mer
alkohol och hade därefter sex.”
Vicktor Olsson, nyhetschef på TT, medger att
formuleringen är olycklig.
– Man ska vara noggrann med vilka uttryck
man använder och känna på deras valörer. Att
skriva att personer haft sex i sammanhang där
det förekommer misstanke om våldtäkt kan
därför uppfattas fel, och då blir det problematiskt,
säger han.
TT-texten ledde i sin tur till publicering i samtliga rikstidningar. Ingen av dessa omformulerade
påståendet att mannen och kvinnan hade sex.
Vicktor Olsson tycker att det är svårt att i
svenska språket hitta en värdeneutral term för en
sexakt där samtycke är ifrågasatt, men journalisten Kerstin Weigl som ofta skriver om mediernas
språkbruk i samband med mäns våld mot kvinnor
tycker att Metro och TT hellre kunde ha använt
uttrycket: ”genomförde ett samlag”, då det låter
mer neutralt.
Exemplet visar att journalister bör vara noggranna med sitt eget språkbruk, men också med
vad som citeras, även då källan är en trovärdig
nyhetsbyrå som TT. K
kvinnotryck nr 1 2014 · 7
Thelma Kimsjö, tidningschef och ansvarig
utgivare för VLT, hävdar
att det var för att visa
vidrigheten i brottet
som de valde att kalla
det för bajssex.
Du tycker inte att det
tar udden av vad det
hela handlade om – ett
barn som utsattes för
grova sexövergrepp av sin far? Är bajs
vidrigare än våldtäkt på en 9-årig flicka?
– För oss är det viktigt att vara konkreta
i vår rapportering och inte blunda för
verkligheten. Att en pappa tvingar sin
dotter att bajsa och kissa på honom
illustrerar det grova i brottet. Jag var
lyckligt ovetande om att detta är en sorts
genre inom pornografin. Men det är såklart alltid svårt att bedöma vilka detaljer
ur rättsprotokollen man ska redovisa. De
allra flesta av våra prenumeranter är äldre
och tillhör medelklassen, så i den mån
någon reagerade var det på ordet ”bajs”,
som kan anses opassande i en tidningstext, förklarar hon.
Det stör dig inte att en del personer
kan ha använt de artiklar ni publicerade
om det här fallet som pornografiskt
material?
– Vi kan ju omöjligen ansvara för att
något vi publicerar tas ur kontexten och
missbrukas. Vi vet exempelvis att bilder på
småflickor i truppgymnastik kan appellera
till pedofiler, men måste ändå ha med
den bevakningen. Men jag välkomnar
synpunkter, det bidrar till att vi blir bättre
på att rapportera om sexuella övergrepp,
och det tjänar ju alla på. K
J
jourfokus : reportage
Enda sättet att förändra
är att lägga sig i
Anna-Lena Mellquist och Eva Westerholm tycker att den allmänna inställningen till mäns våld
mot kvinnor har förbättrats. Men än finns det mycket att göra, särskilt när det gäller vårdnadsutredningar, som ofta är en konsekvens av våldet. Då faller både medier och myndigheter
tillbaka i plumpa formuleringar och en förvriden kvinnosyn.
text och foto: unni drougge
Kvinnojouren Olivia i Alingsås liknar en sörgårdsidyll men innanför väggarna sjuder det av jävlaranamma. Ingen kan sätta sig på jouristen AnnaLena Mellquist eller ordförande Eva Westerholm.
I decennier har de tampats med fördomar, både
om jourverksamheten och om kvinnor som blivit
utsatta för mäns våld. Men enda sättet att få bukt
med felaktigheterna är att ständigt lägga sig i och
påpeka felen, säger de. Ett exempel är när lokalpressen publicerade en mängd fientliga insändare.
Anna-Lena bemötte de osakliga påståendena,
men till sist gick det så långt att hon fick ringa
runt till tidningens chefer och förklara att åsiktsfrihet inte är detsamma som att tillåta osanningar
och kränkningar. Då blev det bättre.
Bristande kunskap om normaliseringsprocessen
och vad som ligger bakom mäns våld mot kvinnor
är ett genomgående problem.
– När jag jobbade inom psykiatrin på 60-talet,
säger Eva, då talades det ofta om ”utvidgat
självmord” när det i själva verket gällde män som
mördat kvinnor och barn. Märkligt nog används
det begreppet ännu ibland, liksom ”familjetragedi”
– som om kvinnor och barn råkat ut för en olyckshändelse.
– Men vi är väl förberedda när vi blir kontaktade av medier, och i regel gäller det ju frågor där vi
är ordentligt insatta, som exempelvis bostadsbristen och hur den tvingar kvinnor att stanna kvar
här på jouren, säger Anna-Lena.
Jourkvinnorna är också vana vid rättens rutiner
och språkbruk, som de alltid noggrant sätter in de
stödsökande i.
8 · kvinnotryck nr 1 2014
– Den misstänkte mannens försvarare ställer ju
ofta elaka frågor, och mannen själv tillåts ljuga hur
mycket som helst. Det går vi alltid igenom i förväg.
Likaså hjälper vi den våldsutsatta att minnas detaljer bättre – som vilket väder det var vid olika våldstillfällen, om barnen var i skolan och annat som kan
stärka minnesbilden. För kvinnan flyter övergreppen
ihop, men i rätten behöver hon kunna skilja dem åt.
Eva och Anna-Lena är dock eniga om att inställningen till mäns våld mot kvinnor generellt har
förbättrats på senare år, både i medier och inom
rättsväsendet.
– Det är när vårdnadsfrågan kommer upp som
kvinnor blir riktigt illa behandlade idag. Och
vårdnadsutredningen är ju ofta en konsekvens av
mannens våld. Runt 30 procent av våra stödsökande
kommer för att få hjälp vid en vårdnadstvist. Först
flyttar alltså den våldsutsatta kvinnan till kvinnojouren för att skydda sina barn och komma bort från
mannen. Sedan ska hon sitta i ett otal samarbetssamtal i familjerätten med samme man – som hon
är rädd för! Och här kan vi verkligen tala om dubbel
bestraffning, suckar Anna-Lena och får medhåll av
Eva.
De nedlåtande attityderna mot kvinnor som
ansöker om ensam vårdnad tycks genomsyra både
medier och rättsväsende. Kvinnan beskrivs som
hämndlysten, till och med svartsjuk, och hon påstås
vilja bestämma allt och utnyttja sin makt som mor.
Hon misstänks för att på rent djävulskap vilja beröva
sina barn deras far – alla medel är plötsligt tillåtna
för att svartmåla en mamma som bara värnar om
sin avkomma.
EVAS OCH ANNA-LENAS FEM-I-TOPP VID MEDIEKONTAKTER
4LBQBFOQFSTPOMJHSFMBUJPOUJMMNFEJFQFSTPOFSPDICZHHFUUOÅUWFSL
4LSJWJOTÅOEBSFPDIEFCBUUJOMÅHHJMPLBMQSFTTFO
5BSFEBQÇUFNBPDIWJOLFMJGÕSWÅHSÇEHÕSNFELBOTMJFUPDIFMMFSLPMMBNFE3PLTIFNTJEB
,SÅWBUUBMMUJEGÇMÅTBJHFOPNEJOBVUUBMBOEFOGÕSFQVCMJDFSJOH
7JEUJMMTQFUTBUMÅHFmCFBUUGÇÇUFSLPNNBFMMFSBWTUÇGSÇOLPNNFOUBSFSmNBOIBSBMMUJE
SÅUUBUUWÅHSBZUUSBTJH
Eva (t.v.) och Anna-Lena (t.h) har inga problem med att göra sig obekväma inför myndigheter, politiker och medier. Däremot är det obekvämt att stå rygg
mot rygg. ”Vi har ju fått så runda ryggar”, säger de och gapskrattar. Att göra motstånd är roligt!
– Och så alla dessa snyftreportage om pappor
som inte får träffa sina ungar, stönar Eva. Ofta
rör det sig ju om män som slagit både barnen och
deras mor under en lång tid.
– Ändå är det mannens ord som gäller, fortsätter Anna-Lena, medan kvinnan ifrågasätts och
betraktas som mindre trovärdig. Som om hon
ljuger för att få den stora ”ynnesten” att bli ensamstående mor.
– Vem vill det om man inte måste? skjuter Eva
in, varpå hon och Anna-Lena räknar upp alla de
nackdelar som kännetecknar ensamma mödrars
situation.
– Och då konfronteras mamman dessutom med
dumma frågor, som ”Men du har ju skaffat barn
med honom!” eller ”Varför gjorde du inte abort?”.
Det påminner lite om de irrelevanta frågorna vid
våldtäktsrättegångar, konstaterar Anna-Lena.
Vare sig det gäller mäns våld, våldtäkter eller
en våldsutsatt mammas försök att skydda sina
barn, är det alltså ofta kvinnan som ifrågasätts.
Varför stryks män så ofta medhårs eller osynliggörs i medierna och i rättssammanhang? Kan det
ha att göra med att män i allmänhet är rädda för
att ta kollektivt ansvar, att de inte vill höra till de
våldsamma?
– Ja, svarar Anna-Lena, men vadå – det är väl
klart att män ska ta sitt kollektiva ansvar! Varför
ska jag sitta på kvinnojouren jämt och ständigt
om män inte vill ta ansvar?
– Apropå det, säger Eva, så brukar vi ofta få en
förklenande klapp på huvudet för att det vi gör
är så fiiint. Det är så vi också framställs i media,
som en ädel och omplåstrande välgörenhetsinrättning. Men vi är en kamporganisation för
kvinnors rättigheter!
– Precis! fyller Anna-Lena i. Jag är ingen gullig
filantrop. Jag är ganska jävlig rentutsagt. En riktig
batikhäxa! Men det vi gör är viktigt.
– Och vi har ju dessutom väldigt trevligt,
skrattar Eva.
Det är nämligen inte bara ett jävlaranamma
som råder på kvinnojouren i Alingsås. Där serveras också ett sprudlande glatt humör. Och till det
en rejäl portion humor. K
kvinnotryck nr 1 2014 · 9
k v i n nojour e n
OLI v i a
#JMEBEFT
5BSFNPUTUÕETÕLBOEFGSÇO"MJOHTÇT
-FSVNPDI7ÇSHÇSEB
+PVSFOIBSGBTUBOTUÅMMEBJEFFMMB
KPVSLWJOOPSUKFKFSTPNKPCCBSBLUJWU
NFONFEMFNNBS%FUàOOTPDLTÇ
FOUKFKKPVSJGÕSFOJOHFO
4LZEEBUCPFOEFàOOTQMBUTFS
%FUTFOBTUFÇSFUIBSKPVSFOIBGU
OZBLPOUBLUFS
www.roks.se
J
jourfokus : enkät
71 av 90 jourer, både tjejjourer och kvinnojourer, har svarat.
Svarsfrekvensen är 78 %.
Ord är makt!
Missvisande formuleringar döljer
verkligheten bakom mäns våld mot
kvinnor.
text: unni drougge
enkätansvarig: emma wilén
Majoriteten av jourerna är missnöjda med
mediernas språkbruk när det gäller mäns våld
mot kvinnor, tjejer och barn. Ord som lägenhetsbråk, kvinnovåld, kvinnomisshandel, familjetragedi och utökat självmord slinker ännu igenom
och fördunklar bilden av vad som verkligen hänt,
skuldbelägger offret och missar att skildra
strukturer och mönster.
”Mer fokus måste ställas på den som utövar
våldet. Vad är det för fel på våldsutövaren?” är
en kommentar.
En annan jour skriver att det exempelvis kan
stå: ”X blev slagen för att han är homosexuell”,
när det istället borde stå: ”X blev slagen för att
några/någon/Y har problem med att vissa
personer är homosexuella”.
Övrig snedvriden medierapportering gäller
klädsel, uppträdande och alkoholpåverkan, vilket
antyder att en våldtagen kvinna är medskyldig
till brottet.
En stor andel av jourerna har under det senaste
året blivit kontaktade av media angående sin
verksamhet, och de allra flesta anger att deras
uttalanden återgetts korrekt. Ett skäl till detta
kan vara att jourerna kräver att få godkänna sina
svar före publicering. I den kritik som förekommer
nämns framför allt uppfattningen att alkohol är
den stora orsaken till mäns våld mot kvinnor.
Av de jourer som läst rättegångsprotokoll
tycker en klar majoritet att dessa speglat
kvinnans berättelse på ett bra sätt. Från dem
som svarat nej påpekas bland annat: ”Jämför
en med gärningspersonen och målsägandes
berättelse, så är det fortfarande mer ’onödig’/allt
för privat information som ges/behöver ges av
målsägande än av gärningspersonen.” Andra
brister är att kvinnans berättelse lätt blir misstrodd och att domstolsväsendet ännu belastas
av en dålig kvinnosyn.
Ett önskemål är att socialtjänst, polis, åklagare
och andra myndigheter som kommer i kontakt
med kvinnor utsatta för mäns våld får lära sig
mer inom detta område. Och gällande mediernas
bevakning skriver en jour: ”Svårt att förstå att
medierna inte ’vet ’ att ord är makt! Att de kan
förändra mycket med att använda rätt ord i rätt
sammanhang!” K
Tycker du att medias språkbruk när det gäller frågor om
mäns våld mot kvinnor, tjejer och barn generellt är bra?
Ja
18,6%
Nej
58,6%
Vet ej
22,9%
0
60
Kontaktades din jour under 2013 av media för att berätta
om jourens verksamhet eller någon annan fråga?
Ja
72,7%
Nej
24,2%
Vet ej 3%
0
60
40
20
80
Upplevde du att era uttalanden/beskrivningar
återgavs på ett bra sätt?
Ja
80,4%
Nej
Vet ej
8,7%
10,9%
0
40
20
60
80
100
Följde din jour under 2013 med någon stödsökande
kvinna/tjej till en rättegång?
Ja
68,2%
Nej
28,8%
Vet ej 3%
0
20
40
60
80
Tyckte du att rättegångsprotokollen oftast speglade
kvinnans/tjejens berättelse på ett bra sätt?
Ja
37,8%
Nej
24,4%
Vet ej
37,8%
0
10 · kvinnotryck nr 1 2014
40
20
10
20
30
40
k r ön i k a : jourfokus
Det ska fan vara
myndighetsskribent!
Det är inga låga krav som ställs på den som har i uppgift att beskriva
våld i myndighetstexter. Går det ens att göra på ett sätt som är helt fritt
från egna värderingar? Vi ska ha stor respekt för alla som försöker.
Polisförhöret är ett led i förundersökningen
av ett brottmål. Syftet med förhörsprotokollet är att ge åklagaren underlag för ett
eventuellt åtal. Polisen ska alltså dokumentera det som är av betydelse för
utredningen och även återge det som sägs
i förhören på ett så troget sätt som möjligt.
Vad är då av betydelse för utredningen?
Först och främst måste förhörsledaren slå
fast vilken brottsrubricering som är
aktuell. Därefter måste villkoren som är
kopplade till just det brottet kartläggas.
Vem har gjort vad mot vem? När, var och
hur hände det? Alla sådana detaljer ska
samlas in och formuleras av förhörsledaren. Och för att åklagaren ska kunna
väcka åtal måste dokumentationen vara
så pass grundlig att en rättegång kan
förväntas leda till en fällande dom.
För ett antal år sedan gjorde jag en
granskning av polisens förhörsprotokoll
i mål som rörde mäns våld mot kvinnor.
Resultatet visade att förhörsledarna var
mycket medvetna och noggranna i sin
dokumentation av brotten. De var däremot inte lika medvetna om hur vissa
av de språkliga val de gjorde kunde
återspegla deras egna perspektiv och
attityder. Protokollen skrevs i en berättande form, som sällan avslöjade om
informationen bottnade i den förhördes
spontana utsagor eller i svar på förhörsledarens frågor. Det framgick oftast inte
heller hur förhörsledarens frågor var
ställda, det vill säga om frågorna inbjudit
till ett långt detaljerat svar eller bara ett
ja eller nej. Man kunde alltså som läsare
inte alltid säkert veta vems formuleringar
det faktiskt var som stod i protokollet –
den förhördes eller förhörsledarens.
Sedan min undersökning gjordes har
Rikspolisstyrelsen tagit fram språkliga
riktlinjer för sina medarbetare. Sverige
har även hunnit få en särskild språklag
som slår fast att alla myndighetstexter
ska vara skrivna på ett tydligt, vårdat och
begripligt språk. Det är uppenbart att man
på ett ambitiöst och aktivt sätt försöker
hantera de svårigheter som finns inbyggda
i den här sortens textframställning.
Men det är inte lätt. De krav som ställs
på skribenter i sådana här sammanhang
skulle vara knepiga att hantera även för
den mest etablerade författare.
För det är svårt att skriva om våld.
Det är svårt att beskriva våldshandlingar
och våldsupplevelser på ett sätt som
också möter rättsväsendets speciella krav
på en utredning. Och när rättstexter sedan
i förlängningen citeras och lyfts in i nya
sammanhang, till exempel i nyhetsrapporteringen, kan de få nya innebörder
och vinklas på nya sätt. Ska förhörsledaren
beakta även sådana konsekvenser i sitt
skrivande?
Vi ska fortsätta att ställa höga krav
på myndighetsskribenter. Men vi ska också
vara ödmjuka inför att det är en grannlaga
uppgift att skriva en rättstext som inte
släpper igenom en enda oönskad nyans
eller värdering. Försök själv får du se.
Ingetora Gumbel är språkkonsult och skribent. Hon
har tidigare varit verksam
i Uppsala kvinnojour och
pressekreterare på Roks.
I dag driver hon företaget
Klarspråkskollen.
”De krav som ställs på skribenter i sådana här
sammanhang skulle vara knepiga att hantera
även för den mest etablerade författare.”
Ingetora Gumbels undersökning om
språket i polisens förhörsprotokoll,
Hörd angående misshandel (TeFa nr 38),
finns att beställa hos Stockholms
universitet, Institutionen för svenska
och flerspråkighet. K
kvinnotryck nr 1 2014 · 11