Transcript Almedalen- Fanzine

Sid 1
UTGIVEN AV: FANZINGO
syfte: sprida ungas röster
TRYCKS PÅ: ivisby tryckeri
nummer: #1 första årgången
LÄS MER AV OSS PÅ VÅR
HASHTAG: #ungröst
ALMEDALS
FAnzinet
HUR är det att vara ung i Almedalen ? Ung blick på galenskapen. Sid 5
DET här är inget hatbrev jimmie åkesson. Ett öppet brev. Sid 3
Sjuka perspektiv på psykvården. Var är de riktiga rösterna? Sid 10
Sid 2
LEDARE
REDAKTIONEN
2.
1.
#ungröst
Hör upp och lyssna på oss, du Norm! Vi är
5.
rösterna som är unga, queera och utanför. Vi
är rösterna som tystnar av ångest, knark och
fördomar. Vi är rösterna från miljöer som sällan får föra sin talan, som finns bortom tullarna och maktens korridorer. Men det är inte allt
3.
vi är. Vi är också framtid, drömmar och ener-
4.
gi, vi är här för att vi vill rädda världen!
Det är våra röster som finns i det här fanzinet. Det är röster som måste få höras, därför att världen inte är en, och för att världen
aldrig kommer vara en. Normen kan inte bota
en skev värld. Alla perspektiv behövs, och här
ges de utrymme.
Vi har öppnat våra munnar och vi tänker
inte stänga dem igen, men var inte rädda, vi
är ju inte farliga. Vi vill bota världen från allt
1. Alice Lindgren
4.Ronja sundgren
2. diana ablatova
5.Miriam riaie
Ordets kraft är min passion
och mitt livsmål är att förbättra den undermåga psykiatri som, parallellt med mitt
kassa mående, har präglat
min tonårstid. Nu, är livet
mitt att erövra..
fördomar och lyssna till våra drömmar, vår
Älskar att skriva och läsa.
Brinner för min förort,
jämlikhet och jämställdhet.
Fritidsintressen: Te och
chokladätande.
frustration, vårt hopp och vår framtid. Lyssna
3. ELIN EJERBLAD
sjukt och skapa öppenhet. Så skjut bort era
och begrunda, så kan vi alla vara med att skapa en värld byggd på nyanserade perspektiv.
Är du redo?
TEXT : ALICE LINDGREN
Jag är inte rädd för att säga
vad jag tycker för det behövs fler ungdomar som uttrycker sina åsikter. Det är
dags för oss att höja våra
röster!
Jag är 19 år och är sedan
en tid tillbaka ambassadör i
projektet Knas Hemma.
Jag är en tjej på 22 år som
älskar att jobba med media.
Förutom det är dans och
musik ett av mina största intressen. Det är jag som
gjort lay outen för Almedals
Fanzinet.
FORM: Anders ÖRtegren
OMslagsbild: Oh Snap
Sid 3
SKRIVET AV: anna wikström
ÅLDER: 17
” Nej, problemet var att de såg mig
som den där ”jävla svennen”
det här är inget
hatbrev jimmie
Hej Jimmie Åkesson!
Det här är inte ett hatbrev. Syftet är
inte att förolämpa dig som individ utifrån dina åsikter och värderingar. Nej
Jimmie, jag skriver till dig som en
medmänniska. Du vet inte vem jag är
eller var jag kommer ifrån, men vi behöver prata.
Har du hört att det beräknas
komma 127 000 invandrare till
Sverige i år?
Du behöver inte säga något. Jag vet
vad du tänker. Jag brukade tänka likadant.Ända tills jag var 13 år gick jag
i en skola där cirka 70% av eleverna
hade utländsk bakgrund. De pratade
språk jag inte förstod. De firade högtider jag aldrig hört talas om. Hemma
fick jag höra att invandringen var något dåligt. De tar våra jobb. Förstör vår
kultur. De är högljudda och de luktar
konstigt. Men egentligen var det aldrig
det som var problemet för mig.
Nej, problemet var att de såg mig som
den där ”jävla svennen”.
Jag blev mobbad för att jag var ”för
svensk” och det var någonting jag aldrig förstod mig på. Vad gav dem rätten
att komma hit till Sverige och påstå att
jag är för svensk? Jag menar, det är väl
det som är själva grejen när man kommer från Sverige? Varför skulle jag
behöva känna mig som en främling i
mitt eget land? Det var ju de som var
annorlunda.
Du säger att din barndom lade
grunden för dina politiska åsikter och jag har varit med om ungefär samma saker som du. Men
tänk efter Jimmie, ger det oss
rätten att hysa hat mot specifika
folkgrupper?
människans värde så måste det sluta.
Det behöver inte vara svårt. Ibland kan
det vara så enkelt som att känna empati för en annan människa. Det var i
alla fall det som fick mig att tänka om,
konsten att kunna gå i någon annans
skor.
Idag är jag 17 år och någonting har
hänt. Det var inte så att åren gick och
jag blev visare, nej, allting vände inom
loppet av några sekunder. Jag var på
väg hem från skolan. Det regnade. En
hemlös kvinna kom fram till mig och
bad om pengar. Jag brukade gå förbi
henne varje dag eftersom hon sitter vid
ingången till tågstationen. Men det var
inte förrän nu, när vi stod där öga mot
öga, som jag verkligen såg henne. All
sorg och hopplöshet som fanns i hennes ögon kände jag inom mig. Och jag
skämdes, Gud vad jag skämdes.
Mobbningen jag utsattes för hade ingenting att göra med vilket land personerna kom ifrån. Jag vet det nu. Jag
har träffat personer från alla världens
kanter och dessa personer har enbart
gjort mig gott. De har givit mig kärlek
och behandlat mig som en medmänniska. Och det är väl det som är hela poängen, Jimmie.
Tanken av att jag tidigare delade åsikter med dig fick mig att må illa. Mötet
med tiggaren varade i bara några sekunder, läxan jag tog med mig därifrån
varar för livet. Och jag är inte religös
eller så men det kändes nästan som en
uppenbarelse efteråt. Det var inte längre en tiggare jag såg framför mig. Det
var en människa. En människa med ett
namn och en historia.
Jag vet inte om det är stolthet det
handlar om eller om det är någon typ
av hämnd du vill utkräva. Men vad det
än är du bär på där inne som får dig att
använda hudfärg som måttstock för en
Vi kommer från olika länder, vi har
olika hudfärger och tror på olika saker
men det ändrar inte det faktum att vi
på insidan är likadana.
Jag är idag antirasist. Jag tror starkt på
jämlikhet och allas rätt i samhället. Jag
är den dåliga stämningen hemma vid
middagsbordet och när de där 127 000
människorna kommer till Sverige ska
jag välkomna dem med öppna armar.
Det här är inte ett hatbrev. Syftet är
inte att förändra dina åsikter och värderingar på plats, jag tror inte några
ord på ett papper kan ha den kraften.
Nej Jimmie, jag skriver till dig i förhoppning om att det ger dig en tankeställare. De tiggare du ser på gatorna är
också människor och det hade kunnat
vara du.
Sid 4
SKRIVET AV: Diana albatova
ÅLDER: 19
”Jag är inte ensam och jag behöver absolut
inte vara orolig så länge det finns människor
som kämpar mot rasism, nazism och sexism. ”
oro i min dag
Utanför tältet där Svenskarnas Parti befinner sig i Almedalen.
Det är första gången jag får möjligheten att komma till Almedalen och
delta. Det är världens bästa möjlighet
att göra min röst hörd och utnyttja demokratin. Men när jag skriver detta är
det en ganska mörk och tråkig dag för
demokratin i Almedalen. Varje dag får
ett parti chansen att visa upp sig och
presentera deras agenda, dagen avslutas med ett tal som framförs av partiledaren i själva Almedalen.
Idag är det Sverigedemokraternas
tur att presentera sitt parti. Och det får
mig att känna oro. Oro för framtiden,
oro inför valet, oro för min familj i
Sverige. Det gör mig också arg, ledsen
och besviken. Arg för att jag måste gå
förbi de och höra vad dem säger och
vad de faktiskt står för. Ledsen av att
se hur många det är som faktiskt håller
med dem. Besviken för att så många
röstade på dem, att de får stå här i den
svenska demokratins hjärta och hålla
tal om odemokratiska tankar.
Vad ska jag ta mig till? Jag kände
mig inte välkommen här just idag. Jag
började nästan längta hem till Botkyrka där jag känner mig tryggast, när jag
gick förbi partimedlemmarna och fick
syn på deras gulblåa jackor.
Jag visste att det inte var bara jag
som kände så, därför bestämde jag mig
att gå på seminarium och föreläsningar som handlar om den antirasistiska
kampen. Efter en föreläsning om främlingsfientliga myter och en paneldebatt
om afrofobin, där Victoria Kawesa (F!)
berättade om vad hon vill göra för att
förebygga afrofobin i skolan, så log jag
för mig själv och tänkte mer positiva
tankar.
Jag är inte ensam och jag behöver
absolut inte vara orolig så länge det
finns människor som kämpar mot rasism, nazism och sexism. Dagen kanske tillhör Sverigedemokraterna och
främlingsfientliga partier firar det med
sina kampanjer och struntprat.Men
den tillhör också oss.Vi kommer inte
att backa och ge de mer utrymme, vi
kommer att kämpa tills vi har förändrat Sverige till ett jämlikt och jämställt
land. Där alla känner sig välkomna och
inte känner rädsla.
Sid 5
Varför pratar ni om oss inte med oss?
Vi är unga individer som höjer våra röster för att visa er att vi finns och att vi är
en kraft man bör räkna med.
elin ejerblad
ÅLDER: 19
BOR I: tumba
Unga människor utanför Socialdemokraternas tält.
Ungdomar blir ofta väldigt underskattade. Tillräckligt gamla för att ha
massor av förväntningar och krav på
oss men inte tillräckligt gamla för att
ha en åsikt som räknas. När vi vacklar under pressen från samhället så ska
vi vara vuxna och således ta en vuxen
persons ansvar över sin tillvaro. Men
när vi protesterar så utmålas vi som
skrikande barn som törstar efter uppmärksamhet. Det räcker nu. Vi är unga
individer som höjer våra röster för att
visa er att vi finns och att vi är en kraft
man bör räkna med. Nu ska vi höras.
Redan på färjan till Gotland märkte jag avigheten mot ungdomar. Av
de drygt 3500 olika seminarium,
workshops och föreläsningar som har
och ska ta plats här i Visby så var det
oerhört få som vände sig till oss ungdomar. Det var en olustig känsla att
läsa om seminarium efter seminarium
som handlade om ungdomar men utan
att en enda ungdom var där och pra-
tade. Experter, politiker, professorer
- alla vuxna sedan länge. Men vem är
den största ungdomsexperten om inte
ungdomar själva? Varför lyssna på en
politikers åsikter om unga när man kan
få höra deras egna åsikter? Professorer har långa utbildningar, men det är
vi som har erfarenheten. Det är vi som
vet hur det är att leva som en ungdom i
dagens Sverige, inga experter, politiker
eller professorer kan trumfa det. Ändå
blir vi inte lyssnade på.
Efter att ha gått runt här i Visby i
två dagar så har jag upptäckt ett mönster. Om jag går förbi tio personer med
pamfletter eller informationsblad så
får jag papper av kanske tre av de tio.
Resten seglar iväg med blicken, strax
ovanför huvudet på mig. Istället får
medelåldersparet som gick lite längre bak ett leende och ett häfte. I vissa
fall är det förståeligt. En nittonåring
kanske inte drabbas av åldersrelaterade åkommor särskilt ofta, så att de
trevliga tanterna och farbröderna i de
stånden inte räcker fram sina lappar till
mig kan jag förstå. Men alla de andra
stånden då?
De som säger sig ha en bred målgrupp där alla åsikter är viktiga och
välkomna, varför tar de sig inte tiden
att prata med någon ur en av deras viktigaste målgrupper, ungdomar? Det
är vi som är framtiden, det är vi som
kommer följa i era fotspår och det är
vi som kommer bryta igenom och skapa nya vägar framåt. Det är dags för
er att också inse det och det är LONG
OVER DUE att ni börjar lyssna!
Sid 6
Inspireras, aktiveras, motiveras
a
mm
ö
r
m vi vill ska upp
r so
fyl
las
g i livet.
Vi al
OhSnap! Sweden grundades av den unga sociala entreprenören och fotografen Felicia Margineanu. Felicia började
fotografera som 13 åring och som 18 åring startade hon sitt
första företag som frilansfotograf. I samband med sin passion för ungdomar och drivkraften att vilja påverka i samhället förstod Felicia att man inte behöver utesluta det ena
från det andra, hon slog samman fotografin och sitt ungdomsengagemang till OhSnap! Sweden. Idag är vi ett team
på 6 personer och kommer starta vår första utbildning i Augusti 2014. Vi är också aktiva med kampanjen #Förortenimedia
d
Målet är att denna breda utbildning ska ge tjejerna verktyg
till att själva påverka och förändra skönhetsindustrin och
den mansdominerade fotobranschen. Tjejerna blir ambassadörer för OhSnap! Sweden utan förpliktelser. Efter 4 månader får tjejerna ett fint CV och diplom att de är utbildade hos
oss i fotografi och metod i samhällspåverkan.
gå n
on
g
å
la h
ar
Bilderna är fotade av OhSnap! Sweden - en fotoverksamhet för tjejer i åldern 7-21 år med kameran som verktyg för
kommunikation,samhällspåverkan och empowerment. Genom fotoverksamhet, coachning och aktörskap så får tjejerna gratis under 4 månader lära sig grunderna i fotografi,
använda vår lokal och utrustning, lära sig retuschering och
ställa ut sina bilder i slutet av projektet.
n
Vackra Visby
Följ vår resa och var med och upplev världen från unga tjejers perspektiv www.OhSnapSweden.com
Ja g
Jag
kä
m
r
pa
för
bli
att
hörd...
ve
ta
tt jag
kan..
Sid 7
FOTO: Nora Cederin
Starka
b
a nd
me
lla
n
os
s..
.
Vi håller ih
ag...
op..
..
Vi
v
et
v
v
ad
ll...
i vi
Sid 8
SKRIVET AV: diana ablatova
ÅLDER: 19
Topp 6 i almedalen
1.
3.
mt
n.
ide
l namn.
h fe
c
o
s kö
anj ”Rätt nam
mp
n
ka
M
m
e älsk
a
m
m å st
ob
ild
.
an
v
hä n
g
oc
ä
usik, bra stämning
man är utan
när
kr
nt
nm
Skö
hm
i
ng
e
is
ag
Sjä
l
ar för
6.
5.
na i kommun
als
ka r
slagb
4.
B
än
o
är
a
edalsparke
n
Alm
fr a
lp
åG
al b
lob
ar.
Un
de
Al
m
oc
h
2.
gen av med
andnin
eltid
a bl
en
ai
kön
v lärarn
s
s
en
ra
umo
kan
ma
n
n
ale
ed
rb
h
ar
I Almed
alen
ed
Fanzingos reporter
Diana Ablatova gav sig
ut i vimlet och hittade
sex sköna grejer i
kaoset i Almedalen.
Sid 9
SKRIVET AV: Ronja sundgren
ÅLDER: 18
BOR I: uppsala
DET ÄR INTE
VÅRT FEL!
RONJA 19 ÅR FRÅN PROJEKTET KNAS HEMMA, BERÄTTAR OM HUR DET
ÄR ATT VARA FAMILJEHEMSPLACERAD.
Jag heter Ronja och är familjehemsplacerad genom LVU sedan 18 år tillbaka. Socialen hittade mig efter
ca fem dagars sökande, eftersom min biologiska mamma smet från hemmet vi bodde på. Då var jag undernärd, apatiskt och höll på att stänga av omvärlden. Jag fick flytta till ett jourhem under 4 månaders
tid, innan jag flyttade till mitt familjehem. Det var dagen efter min första födelsedag.
Det som har varit det största hindret för mig under alla dessa år i familjehemmet, har varit de tillfällen, då jag har behövt
skaffa legitimation eller pass. Mitt familjehem har inte fått skriva under, utan vi har fått kontakta min familjehemssekreterare som i sin tur har fått söka efter mina biologiska föräldrar. Om de sen inte svarat inom 3 månader har socialen skrivit under på de mer seriösa och viktiga papperna. Detta har lett till att det alltid tog 3 månader längre för mig eftersom de aldrig
fick tag på mina biologiska föräldrar - något jag redan visste.
Jag har aldrig riktigt velat ha kontakt med mina biologiska föräldrar, eftersom jag kände mig sviken och lämnad. De har i
mina ögon aldrig varit värda att bli kallade “Mamma och Pappa “ med en kärlek i betoningen, utan bara ett namn, eftersom
jag vet att det var de som gav mig livet. Men hur jag än vrider och vänder på det kommer de alltid vara min mamma och
min pappa.
Med åldern kom insikten och kunskapen om vad orden: “mamma är en narkoman och pappa en alkoholist” faktiskt betyder.
Jag valde då att backa från dem helt under 10 års tid. Och jag är fortfarande väldigt tillbakadragen när det gäller dem. Ilskan
och besvikelsen över att mina tre små syskon får leva med samma frågor som jag - om varför inte vår mamma eller pappa
kunde ta hand om oss kommer aldrig riktigt försvinna, även om min förståelse har blivit mycket bättre.
Familjehemmet har för mig alltid varit min familj och det är med de jag har min släkt, de som bryr sig om mig och älskar
mig. För mig är familjen de som ger mig kärlek och omsorg. Mina biologiska syskon är också viktiga för mig, även om vi
inte bor under samma tak, men de är ändå mina syskon och jag har ingen anledning att trycka bort dom från mitt liv, jag är
deras förebild.
För mig har det alltid varit viktigt att folk runt om mig vet att jag bor i familjehem och lite kort anledningen till det. Annars
tycker jag det känns som att jag lever i en hemlighet. Efter att jag fick kontakt med projektet Knas Hemma, som jag idag är
ambassadör för, känns det ännu viktigare att dela mina upplevelser och kunna sprida budskapet - “Det inte är vårt fel!”
Sid 10
SKRIVET AV:ALICE LINDBERG
ÅLDER: 20
BOR I: STOCKHOLM
SJUKA PERSPEKTIV PÅ PSYKVÅRDEN
FOTO : HUSSEIN
Jag åkte till Almedalen för att jag ville bevaka hur svenska politiker behandlar psykiatrifrågor, min hjärtefråga. Det är
min hjärtefråga därför att psykiatrin är min historia, jag vet hur systemet fungerar, hur det inte fungerar och hur det borde
fungera. Jag vet hur det är! Jag vet hur det är när vänner dör, när barnkonventionen bryts, när maktpositioner missbrukas
och när biverkningar förändrar till oigenkännlighet. Jag har förlorat vänner genom suicid, och har själv räddats från döden.
Jag vet hur det är när det är fel, men jag vet också hur det är när det är rätt. Jag åkte till Almedalen, brinnande av iver, för
att vara med och påverka drömmarna om framtidens psykiatri. En psykiatri där det t ex skulle vara otänkbart att med tvång
droga ner unga patienter, för att sedan låta dem ta sig hem själva i en taxi på natten. Jag har själv varit med om det!
Det första seminariet jag besökte gick ut på att politiker, med speciellt ansvar för psykiatrin inom sina partier, berättade om deras ambitioner för psykiatrin, genom att svara på frågor. Seminariet kändes seriöst, politikerna var pålästa och förde fram konkreta förslag. Jag hade med mig egna frågor, som jag aldrig fick tillfälle att ställa. Mina frågor, så relevanta för
mig och för andra med mina erfarenheter var inte relevanta i sammanhanget. Fokus låg inte på psykiatrins skeva korridorer,
övermedicinering och felaktigt utförda tvångsåtgärder, utan på “första linjens psykiatri”- den första kontakten med psykiatrin. Målen för de flesta partier är ett fungerande system med psykologer på vårdcentral och skola. Missförstå mig inte, de
frågorna är också viktiga. Om människor som mår dåligt snabbt fångas upp och behandlas på primärvård och skola sparas
både pengar, lidande, resurser och tid. Men trots det viktiga ämnet kände jag mig otillfredsställd när jag gick därifrån. Jag
ville ju diskutera mina frågor, så det var med förväntansfulla steg som jag gick till seminariet om “nollvisionen för självmord”.
Sid 11
Var är mina vänners perspektiv, de
som passerade den sista linjen?
Det finns som sagt få saker som jag inte vet om suicid, men seminariet var upplysande också för mig. Det var köttigt,
med bra fakta som borde göra intryck också på den oinvigde. Jag satt där på seminariet och tänkte på mina vänner som inte
finns mer, som blev vanvårdade inom psykiatrin, och tänkte att nu kommer nollvisionen, som kan göra att vanvården upphör.
Men det kom inget prat om vanvård, inte ett ord yttrades om läkare som skriver ut suicidhotande patienter. Istället återkommer samtalet om första linjen. Men jag undrar: var är mina vänners perspektiv, de som passerade den sista linjen? Kanske
kommer jag äntligen att få det perspektivet på nästa seminarium, tänkte jag.
Det seminariet skulle handla om politikens relation med psykiatrin. Jag förväntade mig engagerande genusperspektiv och
den sortens kritik och drömmar som bara partier i opposition kan ha. Lokalen var proppfull, många ville höra hur politikerna önskade att påverka psykiatrin. Men ännu en gång blev jag minst sagt besviken. Psykisk ohälsa berördes som område
kanske fyra gånger under den där timmen. Det var visserligen en del kloka saker politikerna sa, men inom mig växte frustrationen. Var är rösterna som verkligen har något att säga? Var är mångfalden av perspektiv? Hur kan de tala om utsattheten utanför normen, men samtidigt bara tala om det som fortfarande berör normen? Jag vred på mig i stolen, med så många
känslor.
Seminariet tog slut, och nästa presenterades. Den fantastiska organisationen SHEDO, organisationen som arbetar med att
sprida information, skapa opinion och ge stöd kring psykisk ohälsa och självskadebeteende, som påverkat så mycket på så
många nivåer skulle gå på scenen. Nu äntligen skulle ett annat perspektiv tas upp. Jag tittade mig runt. Den tidigare överfulla lokalen var halvtom. Det kanske också berodde på sömnbrist och mycket jobb, men tårar började fylla mina ögon. Nu, nu
när psykiatrin för första gången skulle behandlas på ett mer nyanserat sätt så gick folk! De som allra mest behövde lyssna,
de som inte vet hur det är på riktigt, lyssnade inte längre. Varför vågar de inte höra våra berättelser?
Sid 12 SISTA SIDAN
SKICKA VIDARE
Detta Fanzine är endast tryckt i 100 exemplar. Vi på Fanzingo har valt att ge just dig en tidning för att vi litar på
dig! Vi litar på att du, precis som vi, vill ge unga och underrepresenterade grupper i samhället en chans att göra
sina röster hörda. När du läst klart Fanzinet hoppas vi att du vill hjälpa oss att ge tidningen vidare till en person
som du i din tur, litar på. Be personen - precis som vi bad dig - skriva sitt namn och sin mailadress på raden
nedanför ditt namn. Så multiplicerar vi tillsammans varje tidning och fler får chansen att ta del av röster som
annars inte hörs i Almedalen. Tack för att du engagerar dig!
Namn
ORGANISATION
EPOST
1:
2:
3:
4:
5:
6:
7:
8:
9:
10:
11:
12:
13:
14:
15:
Om du är sista namn på listan så ber vi dig lägga fanzinet i ett kuvert och skicka in det till oss på Fanzingo. Då
får vi se hur många och vilka som läst vårt Fanzine i Almedalen. Vår adress är Föreningen Fanzingo, Rotemannavägen 12 14557 Norsborg. Hittar vi Fanzinet på gatan så kan du vara säker på att vi hör av oss till den som
står sist listan...JAAAAAO!