Transcript Simföreningen som arbetsgivare - Simtränarföreningen i Sverige

_____________________________________________
Simföreningen som arbetsgivare
Idrottens verksamhet har de senaste två decennierna krävt stor utveckling på både
förbunds- och föreningsnivå för att kunna uppfylla de kontinuerligt ökade krav som idrotten
möter i sin viktiga roll i samhället. Idag krävs i de flesta fall en modern och effektiv
organisation för att kunna klara såväl de ekonomiska som sportsliga/verksamhetsmässiga
mål föreningarna har. Idrotten verkar ha lyckats bra i det arbetet. Utbudet av idrott i de
flesta orter, både i storstan och på landsbygd, är idag större än någonsin tidigare. Detta är
positivt och medger större möjligheter för idrottsliga aktiviteter, men det skapar även en
större konkurrens om medlemmarna. Det är numera inte heller självklart att idrott skall
bedrivas i föreningsform. Under 2000-talet har utvecklingen av företagsdriven
idrottsutövning ökat stort via privata aktörer inom gym och friskvård vilket har ökat
konkurrensen om medlemmar ytterligare.
I konkurrens med denna utveckling har Svensk Simning stått sig relativt väl jämfört med
många andra idrotter, och detta till stor del tack vare vår huvudsakliga uppgift – att lära
barn och ungdomar att simma! Men i takt med utvecklingen och de krav som numera ställs
har antalet anställda i landets simföreningar också ökat med flera hundratals procent sen
början av 90-talet. Från att man på flera håll tidigare hade en anställd kanslist och ett antal
eldsjälar som ideellt drev föreningens verksamhet operativt har idag flera simföreningar en
stor och bred organisation med anställd personal för både simträning, simutbildning och i
flera fall även verksamhetsutveckling och personalstyrning.
Att antalet anställda inom simidrotten har ökat är positivt, det ger en kvalitetssäkring och
skapar grogrund för en stabil verksamhet över tid. Men det skapar också ett helt nytt ansvar
hos de förtroendevalda i en styrelse. Från att driva en förening till att också
kunskapsmässigt kunna hantera ett arbetsgivaransvar med de krav som ställs på avtal,
arbetsmiljö, medarbetarsamtal, personalutveckling, kompetensutveckling och personalvård.
Ett arbetsgivaransvar kräver betydligt mer än att bara vara intresserad och engagerad.
Just detta gör mig en smula orolig. De senaste åren har vi inom simningen haft ett flertal
händelser som kan diskuteras ur arbetssynpunkt och det finns tydliga tecken på föreningar
som inte har full klarhet i sin roll som arbetsgivare och det ansvar det medför. Det senaste
året har jag sett de mest märkliga avtal, vissa skrivna med endast en lön på ett blankt A4 ark
med ett datum och en underskrift. Jag har dessutom mött flera tränare som aldrig har haft
vare sig ett medarbetarbetarsamtal eller har en tydlig arbetsbeskrivning i sin tjänst. Flera av
dem har heller ingen personalansvarig i sin styrelse att gå till i olika frågor. För landets
anställda i simföreningarna är detta givetvis ingen bra situation. Det inger ingen trygghet
och skapar i värsta fall förvirring i arbetet och medföljer en dålig föreningsmiljö för både
anställda och ideella vilket undergräver utvecklingen i föreningen.
Men absolut värst är det givetvis för den anställde, den som har simningen som sitt
levebröd. Vad känner han/hon när det börjar knaka i föreningen? När viljorna från
förtroendevalda drar åt olika håll och man i sin roll som anställd har gjort det man trodde
man förväntades göra? När man har varit anställd i flera år och presterat goda resultat i sin
tjänst och sen plötsligt ifrågasätts och i värsta fall blir uppsagd utan egentliga skäl annat än
att den nuvarande styrelsen plötsligt ”vill ha en annan inriktning”?
Bara under det senaste året har vi nu haft ett antal liknande incidenter i svensk simning på
tränarsidan. Jag känner tränarna och har följt deras karriärer och utveckling och kan bara
hävda att dessa incidenter grundar sig i dålig, eller i värsta fallet obefintlig kunskap och
styrning från styrelsen som arbetsgivare. Vi har fall där unga framgångsrika och ambitiösa
tränare som har haft simmare på högsta nationella nivå mer eller mindre sopas bort i sitt
arbete. Men vi har också fall där tränare med lång gedigen bakgrund och stor kunskap om
både individ och föreningsverksamhet får gå för att personkemi med delar av en kanske ny
styrelse eller ledande personer i den inte fungerar.
Är detta en utveckling vi vill ha i svensk simning? Givetvis inte, för om inte en förändring
sker kommer viljan att arbeta inom simidrotten att minska och föreningarnas idag fina
verksamhet att succesivt minska i både storlek och kvalité. Att arbeta i en simförening är ett
jobb som alla andra vilket kräver avtalsenlig lön, reglerad semester, arbetsmiljö och allt
annat som finns med i arbetsrätten. Skall man dessutom få ut optimalt av sina anställda
kräver det ett arbetsgivaransvar där föreningen tar hänsyn till kompetensutveckling och
andra personalutvecklande åtgärder. Vem vill/vågar/orkar annars jobba inom simidrotten?
Just därför uppmanar jag varje simförening som har anställd personal att sätta sig in sitt
ansvar som arbetsgivare. Kontakta både Arbetsgivaralliansen och Unionen och ha
kontinuerlig koll på den utveckling som sker. Vill man ha tips och råd kan
Simtränarföreningen bistå med viss kunskap.
Jag uppmanar också alla anställda inom simföreningarna att ställa krav på att få tydliga avtal
för sin anställning. Här är Unionen er medspelare, så att gå med i facket är en god idé.
Givetvis skall det även finnas en tydlig arbetsbeskrivning och även en kontaktperson som
personalansvarig för er att vända er till. Medarbetarsamtal årligen och en plan för
kompetensutveckling är också självklarheter i ert arbete.
Med hopp om en ljus framtid för simningen i Sverige
Dennis Fredriksson
Vice Ordförande
Simtränarföreningen Sverige