Transcript Vad gör rika med sina pengar?

Vad gör rika med sina pengar?
– om inkomster, skatter och investeringar
Sandro Scocco och Lars-Fredrik Andersson
Sysselsättning och tillväxt
i Sverige och Europa
1
sina pengar?
och investeringar
Det har under en längre tid förts
skillnader. Fokus har inte minst leg
inkomster sett sina inkomster s
förstärkt denna trend genom att
skatter och i många fall tagit bort
Anledningen är att den rådand
Rapportserien Sysselsättning
önskvärd. De och
medtillväxt
störst inkomste
i Sverige och Eruopa
presenteras
i sam- antas led
inkomst. Ökat sparande
arbete mellan tankesmedjan
Global
och mer investeringar
leder till h
Utmaning, PwC och Skandia.
loppet vinner alla på det. Så frå
pengar? Om det visar sig att d
Global Utmaning är en fristående
till stora
delar motiven
tankesmedja. Viförsvinner
är ett kvalificerat
nätverk
Sandro Scocco är chefekonom
vid Global Utmaning och verksam
som konsult. Han har tidigare varit
chefekonom vid ITPS, AMS och
LO-ekonom.
från samhälle, näringsliv och forskning
rapporten
”Vad gör rika med
som verkar för Med
lösningar
på de globala
chefekonom
Scocco och d
utmaningar som
rör ekonomi,Sandro
miljö och
det mellan inkomstutvecklingen
demokrati.
investeringar. Slutsatserna är tyd
forskning, har de stora implikatio
Ansvariga för rapportserien:
ska lösas.
Sandro Scocco, Global Utmaning
Lars Wennberg, PwC
Hans Sterte, Skandia
Lars-Fredrik Andersson är universitetslektor vid institutionen för
Geografi och Ekonomisk historia
vid Umeå Universitet. Han är författare till en rad publikationer om
skatter, hållbarhet och välfärd.
2
Birger Jarlsgatan
www.glob
Vad gör rika med sina pengar?
En rapport om inkomster, skatter och investeringar
Sandro Scocco
Lars Fredrik Andersson
3
Innehåll
Sammanfattning 5
Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte 9
Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet 16
Kritik mot de dominerande teorierna 22
Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik 25
Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar 32
Ökad tillgångsinflation och skuldsättning 39
Slutsatser 44
Policyimplikationer 46
Referenser 52
4
Sammanfattning
Under långa perioder har det funnits tydliga uppfattningar om vilka
frågor som är lämpliga att ställa och vilka svar dessa kommer att leda
till - så kallade paradigm. Den ekonomiska politiken utgör inget undantag. Sedan början av 80-talet har de funnits ett tydligt ekonomiskt
paradigm. Det har fokuserat på prisstabilitet, individuella ekonomiska
incitament och effektiva marknader - ofta beskrivet som ett marknadsliberalt paradigm. I spåren av detta har vi sett en internationell trend
av fallande ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, sänkta skatter på tillgångar och på höga inkomster samt avregleringar.
Mycket förenklat kan sägas att paradigmets kärna bygger på två
grundläggande antaganden. Det ena är att när ersättningsnivåer i
socialförsäkringssystemen och skatter faller så ökar viljan att arbeta.
Det andra är att när de med högst inkomster får en större andel av de
totala inkomsterna så leder det till innovationer och ökade investeringar, då de mest framgångsrika stimuleras att vara mer produktiva
och använda en större del av sin inkomst till investeringar. Skulle
dessa antaganden stämma skulle det leda till högre tillväxt både via
ökat antal arbetade timmar (fallande arbetslöshet) och högre produktivitet (mer kapital och innovationer per sysselsatt).
Detta paradigm har haft stöd i både forskning och politik. Det finns
tydliga argument inom exempelvis teorin för optimal beskattning för
noll i marginalsskatt på både inkomster av arbete och kapital, vilket
kan inkludera förmögenhets-, bolags- och arvsskatt. Vi har också inom
OECD sett en tydligt fallande trend för samtliga dessa skattebaser.
Idag ifrågasätts detta paradigm på relativt bred front. För det första
är det uppenbart att trots sänkta skatter och ersättningsnivåer har
arbetslösheten inte fallit tillbaka till de nivåer som förväntades när
politiken lades om. För det andra har skuldsättningen i både stat och
hushåll ökat kraftigt. För det tredje har det kommit en rad nya forskningsrön, bland annat från Internationella Valutafonden, som kopplar ihop det marknadsliberala paradigmet med de problem vi nu upplever av hög arbetslöshet och skuldkris. För det fjärde har det lett till,
enligt många, en oroande kraftig ökning av inkomstskillnaderna.
5
Det sista kan dock också delvis ses som önskvärt ur det marknadsliberala paradigmet, då det antas leda till ökade investeringar. Fokus
för denna rapport är kopplat till detta antagna samband. Leder ökade
inkomster för gruppen med högst inkomster till en ökad andel investeringar i den reala ekonomin?
I nästan alla OECD länder har den rikaste procenten ökat sin andel
av de totala inkomsterna. I Norden och de anglosaxiska länderna rör
det sig om nästan en fördubbling. I extremfallet USA har inkomstandelen, inklusive kapitalvinster, för den rikaste procenten gått från
9 procent år 1975 till 24 procent år 2006. I Kontinentaleuropa har
trenden varit densamma, men oftast från en lägre ursprungsnivå och
med en lägre ökningstakt. I Holland, som befinner sig på den andra
sidan av skalan, har det knappt skett någon förändring alls. Från kartläggningen kan man konstatera att det finns stora variationer i nivå
och förändringstakt. Bristen på likformighet och sammanfallande
tendens för alla länder gör det svårt att tillskriva globaliseringen som
den huvudsakliga förklaringen till förändringen. Inhemska institutionella förhållanden och policy verkar vara minst lika viktiga eller
viktigare.
Med så stabila förändringar över lång tid och med så stora variationer
i förändringtakt ger det goda förutsättningar för att se om länderna
med stigande inkomstandel för de rikaste också fått mer reala investeringar.
Statistiskt visar sig det inte finnas något sådant positivt samband.
Sambandet är till och med något negativt, d.v.s. länder med större
ökning av inkomstandelen för den rikaste procenten har haft något
sämre investeringsutvecklingen. Andelen investeringar av inkomsterna är också lägre i dag än när den rikaste procentens inkomstandel
var betydligt lägre.
Förklaringen är att istället för reala investeringar har de ökade inkomsterna slussats tillbaka i ekonomin i form av finansiella investeringar. En stor del har exempelvis gått till att, via finansiella sektorn,
finansiera hushållens (och andra sektorers) växande skulder.
6
Vi ser också en koppling mellan tillgångsinflation och skuldsättningsnivå i linje med den ekonomiska modell som utvecklats av Internationella Valutafonden.
Med tanke på den i många fall dramatiska inkomstutvecklingen för
den rikaste procenten är en slutsats att det är andra faktorer än inkomstutvecklingen för denna grupp som i allt väsentligt styr investeringsvolymen. De antagna positiva effekterna av sänkta marginalskatter för de rikaste, sänkta bolagsskatter, sänkta kapitalinkomstskatter,
bortagna arvs- och förmögenhetsskatter, o.s.v., är svåra att identifiera.
De negativa effekterna av ökad skuldsättning och tillgångsinflation är
däremot välkända.
Då det antagna sambandet inte förefaller finnas, eller är av underordnad betydelse, är det också rimligt att anta att en återgång till mer
historiskt normala skattenivåer för de rikaste grupperna inte heller
skulle ha några påtagligt negativa effekter.
Vid tidpunkten för finanskrisens början ansågs aktiv finanspolitik
som närmast verkningslös. Oavsett om regeringen bedrev en stimulerande eller åtstramande finanspolitik ansågs det ge små tillväxteffekter. Ny forskning på området visar dock att i dagens situation är
effekten istället betydande. Det öppnar för möjligheten att med aktiv
finanspolitik bedriva en effektiv politik för att häva krisen i både USA
och i Europa.
En efterfrågestimulerande finanspolitik måste dock finansieras med
hänsyn till den redan höga skuldsättningen i både USA och Euro-området. Utifrån denna, och andra liknande studier, kan man förvänta
sig goda effekter i form av både ökad tillväxt och sysselsättning om
en sådan efterfrågestimulerande politik finansieras med en historisk
normalisering av de rikaste hushållens skattebelastning, även om det
sker inom ramen för en budget i balans. Det finns dessutom ingen anledning att förvänta sig negativa återverkningar på investeringarna,
inte ens på lång sikt, tvärtom kan dessa också förväntas öka i spåren
av en starkare efterfråga.
7
Att stimulera tillväxten ligger också väl i linje med de historiska erfarenheterna av både 30-talskrisen och länder som tidigare sanerat sina
statsfinanser. Det har alltid till största del skett via tillväxt och inte
via saldoförbättringar som uppnåtts genom budgetbesparingar. Det
gäller även Sverige. I likhet med Sverige på 90-talet kan dock både
saldoförbättringar och budgetbesparingar utgöra ett viktigt element,
men det är tillväxt som är den huvudsakliga lösningen. Sett utifrån
detta perspektiv är Europa långt ifrån en krislösning och USA bara
halvhjärtat där.
Att enbart (fortsätta) försöka balansera krisländernas ekonomier med
en åtstramande utgiftspolitik och med en skattepolitik som drabbar
efterfrågan hårt, såsom momshöjningar, kommer att leda till att krisen
fördjupas. Den inslagna vägen riskerar uppenbart att leda till en negativ
spiral av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren,
utan att det underliggande skuldproblemet löses.
8
Ett politiskt och ekonomiskt paradigmskifte
Efter den djupa depressionen på 1930-talet och erfarenheterna från
andra världskriget blev den keynesianska ekonomisk-politiska modellen dominerande i Västvärlden. Den tidigare laissez-faire modellen,
som innebar ett minimum av marknadsreglering och statliga ingripanden, fick ge plats för mer av offentliga interventioner i ekonomin.
En aktiv finans- och penningpolitik syftande till hög sysselsättning
över konjunkturcykeln var hjärtat i den ekonomiska politiken. I fokus hamnade den så kallade interna balansen, förhållandet mellan
inflation och arbetslöshet, medan den tidigare fokuseringen på extern balans tonades ner som en konsekvens av skapandet av institutionerna inom Bretton Woods-systemet, Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). De allvarliga problem som uppstått under
mellankrigstiden med externa obalanser och ”beggar thy neighbour”politiken, aggressiva devalveringar för att stärka den egna konkurrenskraften, ledde till att man efter andra världskriget genomförde
ett fast växelkurssystem. Det skulle i ordnade former justera valutorna mot varandra så att balans uppstod i den internationella handeln.
Ankare i systemet blev dollarn, som sin tur kopplades till ett specifikt
guldvärde, en s.k. guldmyntfot.
Ett klassiskt inslag i den nationellt förda stabiliseringspolitiken var
offentliga stimulanser i lågkonjunktur och neddragningar i högkonjunktur – allt syftande till att hålla inflation och arbetslöshet i schack.
I praktiken innebar den keynesianska revolutionen att såväl den politiska vänstern och den konservativa högern i länder som Storbritannien, Frankrike, Västtyskaland och Italien förde en liknande ekonomisk politik (Berend, 2006).
Blandekonomi och aktiv ekonomisk politik
Efter mellankrigstidens oförmåga att stabilisera utrikeshandeln och
de nationella faktormarknaderna (arbets- och finansmarknaderna)
kom fokus efter andra världskrigets att förskjutas mot att studera och
åtgärda marknadsmisslyckanden. Även om den underliggande teoretiska modellen i grunden fortsatt var en liberal marknadsmodell, kom
både forskning och praktisk politik att fokusera på internationell reg9
lering av valutor och finansiella flöden, en ökad reglering av faktormarknader på nationell nivå och reglering av andra marknader via
exempelvis kartell- och konkurrenslagstiftning.
I Västeuropa blev också statligt ägande av företag i viktiga samhällssektorer som transport, kommunikation, energi- och råvarumarknaderna ett betydande inslag i den framväxande blandekonomiska modellen. För att öka arbetsutbudet, utbildningsnivån och uppnå andra
välfärdsmål blev ett ökat statligt och offentlig ingripande i ekonomin
kännetecknande för utvecklingen mellan 1950- och 1970-talet. Det
statliga ingripandet i ekonomin genom skatter kom även att innefatta en mer aktiv fördelningspolitik. I de skandinaviska länderna hade
modellen även ett stort inslag av offentliga försäkringar och transfereringar syftande till att minska hushållens utsatthet för inkomstbortfall på grund av arbetslöshet, sjukdom och ålder. I anglosaxiska
länder blev modellen behovsprövad, medan Västtyskland, Italien,
Frankrike, Nederländerna, Belgien och Österrike valde en mer korporativistisk väg (Cameron, 2003).
Internationella överenskommelser och hög tillväxt
Uppbyggnaden efter andra världskriget innebar dels en förnyelse av
realkapital och dels stabilare spelregler. Inte minst var internationella
överenskommelser och avtal viktiga för att öka varu- och kapitalflöden mellan länder och bryta den desintegration av världsekonomin
som kännetecknat mellankrigstiden. Inom ramen för den amerikanska ekonomiska hegemonin togs flera steg för att skapa ett stabilare
och reglerat internationellt ekonomiskt system än före kriget. Som
redan konstaterats bildades Internationella valutafonden (IMF) för
att åstadkomma ett multilateralt system av betalningar, baserade
på konvertibla valutor och stabila växelkruser. Men några år senare
(1947) träffades också ett grundläggande internationellt ramavtal för
handel (GATT) i syfte att riva handelshinder och åstadkomma ökad
handel mellan länderna. Integreringen av ekonomierna i Västeuropa
med början i kol- och stålunionen och senare EG och EU, bidrog till
att öka den internationella samordningen och ekonomiska utbytet.
Det internationella institutionella systemet möjliggjorde växande
10
handelsvolymer, kapitalflöden och arbetskraftsmigration mellan industriländerna (Eichengreen, 2007).
Regimen av internationella regleringar och aktiv nationell ekonomisk
politik sammanföll med en period av historiskt sett höga tillväxttal i
många länder i Västvärlden. En måttlig tillväxt i BNP per capita i USA
(2.45%) och en hög tillväxt i Västeuropa (4.05%) och Japan (8.06%), bidrog
till en konvergens i inkomstnivåer bland industriländerna (Madison,
2008). En drivkraft bakom tillväxten var den snabba strukturomvandlingen – övergången från en ekonomi med stor jordbrukssektorn till
en ekonomi med växande industri- och tjänstesektorer (Temin, 2002).
För många i Västeuropa och Japan innebar det en förflyttning från
land till stad, men det kunde också innebära en flytt utomlands. I länder som Tyskland och Sverige var arbetskraftsmigrationen från andra
länder som Italien, Grekland och Spanien en förutsättning för att
expandera ekonomin. De stora produktivitetslyft som omflyttningen
innebar skedde samtidigt som sysselsättningen bland kvinnor ökade.
Arbetslösheten var mycket låg. För hushållen innebar den ekonomiska
utvecklingen under perioden 1945-1970 att realinkomsterna ökade
snabbt och att inkomstskillnaderna minskade.
Förändrade ekonomiska förutsättningar och en ny syn
Från början av 1970-talet stagnerade tillväxten i Västeuropa. Växande underskott i bytesbalansen, stigande inflation och arbetslöshet
ledde till ifrågasättande av den keynesianska modellen. Även om
problemen hängde samman med sammanbrottet för dollarregimen
1969-71, oljeprischocken i samband med OPEC-krisen 1973 och en
för samtiden inte känd trendförsämring av produktiviteten, saknade
den keynesianska modellen en uppenbar lösning för de problem som
många länder stod inför.
Målkonflikten som uppstod när stimulanser mot arbetslöshet förvärrade problemen med inflation och bytesbalans, gjorde att den keynesianska politiken sågs som ett misslyckande. Från slutet av 1970-talet
fick den monetaristiska doktrinen, med Milton Friedman som förgrundsgestalt, ett ökat utrymme i den stabiliseringspolitiska debatten.
11
Men den keynesianska politiken angreps inte bara utifrån stabiliseringspolitiska utgångspunkter, även dess syn på arbets-, produkt- och
finansmarknaden angreps på bred front av klassiska liberaler som
Fredrich von Hayek, Public choice-förespråkare som James M. Buchanan
och evolutionister, t.ex. Joseph Schumpeter, som fokuserade på företagens roll och kreativ förstörelse.
Sammantaget summerade det till en massiv kritik av regleringar, statligt ägande, välfärdsstaten och den aktiva finans- och penningpolitiken. Traditionell stabiliseringspolitik ansågs som verkningslös i linje
med teorin om rationella förväntningar. Det kunde rent av vara skadligt eftersom politiken verkade med en viss eftersläpning och därmed
riskerade att förvärra svängningarna i konjunkturen. För att lösa stagflationsproblemen hamnade inflationsbekämpning i centrum och för
att lösa de mer långsiktiga problemen med sjunkande tillväxt och
minskad konkurrenskraft i den alltmer globaliserade ekonomin, introducerades en politik med fokus på utbudsreformer i Hayeks och
Schumpeters anda (Berend, 2006).
Den monetaristiska regimen
Margaret Thatcher och Ronald Reagan introducerade den monetaristiska politiken under 1980-talet. I centrum för den politiken stod
privatiseringar av statliga företag och offentliga monopol, avreglering
av finans- och tjänstemarknader, inrättandet av ett penningpolitiskt
mål om låg inflation och budgetbalans i finanspolitiken. Stegen mot
marknadsreformer och en monetaristisk stabiliseringspolitik skedde
i olika takt och med olika erfarenheter bland länderna i Västeuropa.
Den anglosaxiska omsvängningen under början av 1980-talet, följdes
framförallt under slutet av samma decennium och början av nästa av
andra länder i Västeuropa. I exempelvis Frankrike gjorde Mitterand
ett misslyckat försök att genomföra en aktiv keynesiansk politik på
1980-talet. Sedan början av 1990-talet har de flesta länder genomfört
marknadsorienterade strukturreformer och inrättat fristående penningpolitiska institutioner syftande till låg inflation och en finanspolitik med fokus på budgetbalans. Introduktionen av den gemensamma
europeiska valutan vid mitten av 1990-talet, med en fristående icke-
12
nationell centralbank, men med nationell finanspolitik, hamnade delar av den monetaristiska stabiliseringspolitiska regimen på överstatlig nivå (Echengreen, 2007).
Den förda ekonomiska politiken pressade ner de tvåsiffriga inflationstalen (10-14%) på 1970-talen och början av 1980-talet till i jämförelse
låga nivåer från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och senare (3-5%). På det penningpolitiska området ansågs den monetaristiska
politiken som framgångsrik. Däremot blev inte arbetet med att pressa ned arbetslösheten med en aktiv utbudspolitik lika framgångsrikt.
Det har visat sig svårt att pressa ner arbetslöshetstalen till de nivåer
som rådde före 1970-talet. I Västeuropa (EU-12) steg arbetslösheten
från 2.5 procent 1973 till 10 procent i mitten av 1980-talet. Från slutet
av 1980-talet minskade arbetslösheten till omkring 8 procent för att
återigen stiga i samband med ERM-krisen på 1990-talet. Sedan mitten
av 1990-talet har nivåerna fortsatt varit höga i relation till erfarenheterna före krisen på 1970-talet. Bland länderna har även spridningen
ökat. Från en arbetslöshet på mellan 0-5 procent för Västeuropa under perioden 1965-1972, ökade spridningen i arbetslöshet till mellan
2-17 procent under perioden 1980-1987. Sett till enskilda länder efter
1990-talet, har de lägsta nivåerna uppnåtts i Schweiz och Österrike
(2.8-4.3% 1990-2004), följt av Västtyskland, Norge, Sverige, Danmark
Nederländerna, Portugal (3.9-8.7%, 1990-2004). Bland länderna med
högst arbetslöshet återfinns Frankrike, Finland, Spanien (OECD Stat).
För svensk del uppnåddes dessa låga arbetslöshetstal dock innan politiken lades om från keynesiansk till marknadsliberal normpolitik.
Sverige var ett av de sista västländerna att lägga om politiken i spåren
av 90-talskrisen.
13
Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige, Storbritannien, USA och Belgien 1970-2011.1
Figur 1 Arbetslöshet (i procent av sysselsatta) i Frankrike, Tyskland, Italien, Sverige,
De höga ambitionerna i tillväxtpolitiken har även visat sig svåra att
Storbritannien, USA och Belgien 1970-2011.1
uppnå. I Västeuropa har tillväxttakten (BNP per capita) legat på 1.98
procent under perioden 1973 till 1990. Även om den perioden kan
De höga
ambitionerna
i tillväxtpolitiken
har även visatkrisåtgärder
sig svåra att uppnå.
I Västeuropa har
ses som
ett förlopp
av kriser
och misslyckade
var tilltillväxttakten
(BNP
legat
på 1.98
procent under
perioden 1973
1990.
Även om den
växten
högre
dåper
äncapita)
under
den
efterföljande
perioden
framtilltill
dagens
finanskris.
Under
perioden
1990
till
2008
var
tillväxten
i
BNP
perioden kan ses som ett förlopp av kriser och misslyckade krisåtgärder var tillväxten högre då än
per
capita
1.73 procent
per år
i Västeuropa.
Settfinanskris.
till per capita
tillväxt 1990 till 2008
under
den efterföljande
perioden
(innan)
fram till dagens
Under perioden
har Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har
var tillväxten i BNP per capita 1.73 procent per år i Västeuropa. Sett till per capita tillväxt har
BNP-tillväxten i Västeuropa varit lägre i jämförelse med USA under
Västeuropa legat på ungefär samma nivå som USA. Däremot har BNP-tillväxten i Västeuropa varit
perioden efter 1973. Den konvergensprocess som inleddes under det
lägre
medefter
USA under
perioden
efter 1973.
Den konvergensprocess
som inleddes under
förstai jämförelse
kvartseklet
andra
världskriget
avstannade
efter kriserna
det1970-talet.
första kvartseklet efter andra världskriget avstannade efter kriserna på 1970-talet.
på
Tabell
1. 1.
Årlig
tillväxt
i BNP
och BNP
per capita
i USA ioch
Tabell
Årlig
tillväxt
i BNP
och BNP
per capita
USAVästeuropa
och Västeuropa 1973-2008
Variabel
BNP per capita tillväxt
BNP tillväxt
Källa: Madison, 2008.
Västeuropa
1973-1990
1990-2008
1.98
1.73
2.3
2.05
USA
1973-1990
1.96
2.96
1990-2008
1.66
2,77
—————————————————————————————————————————————————————————
1
1 Källa: OECD.Stat.
National account database, Population and employment by main activity; ILO, Laborsta Källa: OECD.Stat. National account database, Population and employment by main activity; ILO,
database
Laborsta database
14
1
Globalisering, avregleringar och ökade inkomstskillnader
En alltmer global arbetsdelning och rörlighet mellan arbete och kapital bidrog till en fortsatt snabb strukturomvandling från 1970-talet.
Sysselsättningen inom jordbruk minskade från 11.5 % 1970 till 3.5 %
2000 i medeltal för länderna Danmark, Spanien, Frankrike, Italien,
Nederländerna, Sverige, Storbritannien och USA. För samma grupp
länder minskade sysselsättningen i industrin från 26.5 % till 16.5 %
under samma period (Timmer and Gaaitzen, 2009). Servicerevolutionen innebar samtidigt att volymen av företagstjänster riktade mot
jordbruks- och industrisektorn ökade. Organiseringen av varu- och
tjänsteproduktionen förändrades. Växande insatser av kapital i servicesektorn ledde till att tjänster industrialiserades i högre utsträckning (Berend, 2006).
De som förordade ett politikskifte i mer nyliberal anda argumenterade att den ökande globala konkurrensen och snabba strukturomvandlingen utmanade den blandekonomiska modellen med hög offentlig
konsumtion, offentliga investeringar och transfereringar. Men det
kan dock noteras att som strukturomvandling oftast mäts - sysselsatta
efter näringsgrenar - så var strukturomvandlingen i den reala ekonomin betydligt snabbare under perioden 1945-1975 än 1975-2005. Den
finansiella sektorns strukturomvandling har dock under den senare
perioden varit betydligt högre än föregående. På 2000-talet har också
demografiska effekter med minskad dödlighet och längre livslängd,
vilket inneburit ökade kostnader för att upprätthålla offentligt finansierade vård- och omsorgstjänster, lyfts fram som skäl att öka marknadsinslagen i traditionellt offentlig verksamhet.
Den ideologiska förskjutningen mot bakgrund av det förändrade ekonomiska tänkandet ledde också till att skattefinansierade verksamheter ifrågasattes. Det politiska utfallet blev ett ökat inslag av marknadsbaserade lösningar och i mindre utsträckning skattefinansierade
verksamheter. Avregleringar av produkt-, arbets- och finansmarknader, sänkta tillgångs-, marginal- och bolagsskatter, privatisering av välfärdstjänster och försvagade system för omfördelning minskade den
statliga styrningen av ekonomin och det blandekonomiska inslaget.
15
En effekt av detta är att de hushåll som har höga kapital- och arbetsinkomster har fått en stärkt ekonomisk ställning. När sysselsättningen
samtidigt har utvecklats svagare under perioden efter 1970-talet, har
det bidragit till ökade inkomstskillnader.
Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet
I en kartläggning av de strukturella reformerna genomförda på skatteområdet, visar OECD att de flesta medlemsländerna har sänkt marginal-, bolags-, och kapitalskatter sedan mitten av 1980-talet (Brys et al.,
2011). Skatter på hushållens inkomster och bolagsskatter har sänkts
samtidigt som basen har breddats. Reformerna tog fart i Storbritannien (1984) och USA (1986), och följdes under 1990-talet av andra västländer. Vid mitten av 1980-talet hade länder med högst skattenivåer
en marginalskatt på hushållens löneinkomster motsvarande 65 %.
Idag ligger de högsta skattenivåerna på omkring 50 %. I många länder
har även bolagsskatterna och skatten på kapital (utdelningar, räntor
kursvinster etc.) sänkts.
Samtidigt som inkomst- och bolagsskatterna har blivit lägre har skatt
på konsumtion (moms) generellt stigit. I genomsnitt har momsen
ökat från 16.7 % år 1990 till 17.8 % år 2000. Idag uppgår momsen inom
OCED till 18 %. De senare reformerna har inneburit att det generella
skattetrycket inte minskade fram till år 2000. För OECD som helhet
ökade skattenivån något under 1990-talet. År 2002 motsvarade skattekvoten på 35.5% av BNP. De senaste decenniernas sänkningar har
gjort att skattekvoten har sjunkit något (34 % år 2009).
Skattesystemets progressiva delar kan delas i två; att betala större
andel (procent) i skatt med högre inkomster, eller, att betala samma
andel, men därmed mer i absoluta tal. Båda dessa skatteprinciper har
försvagats de senaste decennierna. Det regressiva inslaget, att betala
en mindre andel ju högre inkomster, har däremot förstärkts via höjda konsumtionskatter. Den omfördelande effekten av skattesystemet
har därmed försvagats och bidragit till de ökande inkomstskillnaderna. Denna utveckling har haft ett tydligt stöd i nationalekonomisk
forskning kring optimal beskattning.
16
Marknadsmodellen
Bakgrunden till de skattereformer som genomförts på bred front
inom OECD sedan 1980-talet har varit att förstärka de ekonomiska
incitamenten till att arbeta och att investera. De grundläggande argumenten har handlat om att skapa en mer effektiv allokering av
resurser i ekonomin. En bärande tanke i sammanhanget har varit att
minska graden av statliga ingripanden för att dessa resurser ska allokeras på ett mer marknadsmässigt sätt. I dess mest renodlade form
antas det att vi har marknader där aktörerna är perfekt rationella och
har full information inför sina val. Givet perfekt konkurrens kommer
prismekanismen på marknaden (marknadsmekanismen) att generera
det ”bästa möjliga” utfallet, givet knappa resurser och aktörernas preferenser.
Problem i resursallokeringen kan uppstå ifall marknadsmekanismerna sätts ur spel genom statliga ingripanden. En skatt kan innebära en
störning för hur konsumtion och produktion fördelar sig i ekonomin.
Beskattas arbete, kapital och produkter kan det alltså leda till oönskade beteendeförändringar då individer anpassar sitt beteende för
att i praktiken undvika skatten. Marknaden tillåts inte fungera och
priserna på faktor- och varumarknader kommer att avvika från en
optimal jämviktsrelation mellan utbud och efterfrågan.
’Klumpsummeskatt’ effektiv, men orealistisk
Den enklaste teoretiska lösningen på problemet att undvika beteendeförändringar när skatt ska tas ut är en så kallade ”klumpsummeskatten”. Genom att ta ut en bestämd skattesumma, oavsett inkomst eller tillgångar, kommer inte individerna kunna påverka sin
skatt med beteendeförändringar. I en sådan modell skulle alla vuxna
medborgare, oavsett inkomst, kunna dela lika på de skattebehov som
uppstår genom demokratiskt fattade beslut.
I diskussionerna kring olika skattesystem förs dock ofta fram horisontell fördelningsrättsvisa (alla med samma karakteristik betalar
lika mycket skatt) och vertikal fördelningsrättvisa (de med högre inkomster betalar mer). Ett system med en klumpsummeskatt skulle
17
inte uppfylla vare sig horisontell eller vertikal rättvisa i omfördelningstermer. Av den anledningen utgår de flesta teorier om optimalbeskattning från att den här typen av skatt på fysiska eller juridiska
personer inte är tillåtet.
Först olika skatt på olika produkter
Redan i början av 1900-talet publicerades en av de mest inflytelserika
artiklarna om optimal beskattning av matematikern Frank. P. Ramsey
(Ramsey 1927). En så kallad näst bästa lösning på produktmarknaden
är att beskattningen sker på ett sådant sätt att minsta möjliga beteendeförändring uppstår. Enligt Ramsey skulle därför skattebaserna
beskattas med utgångspunkt i priselasticiteten, dvs. hus priskänslig
skattebasen är. Skattebaser som är priskänsliga ska beskattas lite och
de som är prisokänsliga ska beskattas relativt mycket. Skatten speglar
alltså en omvänd priselasticitet.
Rent praktiskt skulle det innebära att nödvändighetsvaror som bostäder och mat skulle få hög skattebelastning, medan priskänsliga
lyxvaror beskattas lite. Idén är att detta minimerar allokeringsförändringar, dvs. att ekonomin skulle producera lika stor andel av allt som
tidigare, men i mindre volymer.
Frågan är dock om ekonomin verkligen ska producera samma andel
lyxvaror om halva inkomsten går till skatt. En tung kritik mot idén är
att det är mycket sannolikt att om ett hushålls privata konsumtionsmöjligheter minskar p.g.a. en expansion av offentlig konsumtion,
finansierad av skatter, kommer hushållet att välja att prioritera bort
priskänslig ”lyxkonsumtion”. Det är sålunda ologiskt att skydda denna produktion med en lägre skattebelastning enbart i syfte att produktionen ska vara opåverkad av införandet av skatt.
Sedan samma skatt på alla produkter
Dagens huvudfåra undviker denna kritik och förordar istället enhetliga skatter på alla produkter (Atkinson & Stiglitz, 1972 eller 1976).
Tanken är att oavsett om beskattningen är direkt på produktionens
insatsvaror (kapital/arbete) eller indirekt på produktionens resultat
18
(produkter), så är det centrala att den påverkar relationen mellan arbete och fritid. Oavsett om det är inkomstskatt på arbete eller moms
på produkter så minskar det rent privata utbytet i form av möjliga varor som kan köpas för arbetsinkomsten (att tillgången till offentliga
tjänster ökar beaktas inte). I och med att denna relation inte varierar
i relation till olika produkter, finns det heller ingen anledning att ha
olika skattesatser. Genom samma skattesats upprätthålls de relativa
priserna mellan olika produkter istället för på själva produktionen
som när priskänsligheten styr skatten. Det kan naturligtvis leda till
att vissa produkter inte efterfrågas när inkomsten fallit.
Skatt behöver dock inte med nödvändighet påverka utbudet av arbete
negativt, då effekten beror på både en inkomst- och en substitutionseffekt, som går i olika riktning. Inkomsteffekten gör att om individen
bara kan konsumera antingen arbete eller fritid, så kommer hon nu
att kunna konsumera mindre av dessa två nyttigheter. Antingen får
hon nu minska sin konsumtion av fritid eller varor i motsvarande
grad som realinkomsten minskat – eller en blandning av de två, beroende på hur personen värderar varukonsumtion och fritid. En skatt
skulle alltså teoretiskt kunna leda till att arbetsutbudet ökade givet
att individen ville bevara sin materiella konsumtionsnivå.
Substitutionseffekten å andra sidan är i detta falla alltid negativ för arbetsutbudet, då alternativkostnaden för fritid sjunkit, det är inte längre
lika dyrt att vara ledig. I teorin är det dessa två effekter som definierar
hur mycket arbete som erbjuds till en given lön (elasticiteten).
I teorin inga kapitalskatter
När det gäller kapitalskatter, i modellen sett som skatter på sparande,
ses det som en fråga om skatt på konsumtion idag eller imorgon.
Kapitalskatter fördyrar framtidens konsumtion av varor. Utifrån det
tidigare resonemanget om att det inte finns någon anledning att
skatta olika produkter olika, så finns det inte heller någon anledning enligt denna teori att skatta produkter olika beroende på när
de konsumeras.
19
Det kan dock på teoretiska grunder motiveras om man antar att värdet av fritid i framtiden skiljer sig från dagens värdering. Antar man
att fritid värderas lägre i framtiden, kan en kapitalskatt motiveras i
och med att samma mängd arbetsutbud kan uppnås med högre skatter. Är värderingen av fritid högre, ska det tvärtom finnas en sparsubvention. Är den lika stor som idag, vilket oftast antas, borde kapitalskatterna vara noll. Antar vi att individerna har samma värdering av
fritid nu som i framtiden och kapitalskatten gör konsumtion dyrare
i framtiden, kommer rationella individer att, allt annat lika, välja att
konsumera mer i nutid och spara mindre. Det i sin tur påverkar kapitalstockens tillväxt och därmed framtidens ekonomiska tillväxt.
Noll i marginalskatt på de högsta inkomsterna
Det finns också teoretisk forskning som pekar på att det inte är någon
skillnad mellan humankapital och fysiskt kapital, vilket innebär att
inte heller humankapital ska beskattas. Om utbildning ses som ett
sparande (investering) är det logiskt att även denna inte bör beskattas. Om man vidare antar att skillnader i inkomst beror på humankapitalinvesteringar är det logiskt att inte heller dessa beskattas, vilket
leder till att förorda en platt skatt på arbetsinkomster (Jones, Manuelli & Rossi, 1997).
Mer inflytelserik har dock Mirrless (1971) varit, som också argumenterat för platt skatt, men också förordade att marginalskatten för den
med högst inkomst skulle vara noll. Anledningen enligt Mirrless är
att incitamenten att tjäna ytterligare än krona försvagas och med en
positiv skattekvot kommer skatteintäkten att bli större om det tjänas
ytterligare en krona, även med noll i marginalskatt för den som tjänade mest, än om individen avstår ifrån att tjäna ytterligare en krona.
I grunden handlar Mirrless modell om hur man uppskattar den icke
mätbara förmågan att generera inkomst - det vill säga inte den faktiska inkomst någon har, utan den inkomst någon skulle kunna ha.
Låga marginalskatter stimulerar de med goda förmågor att generera
inkomst. Priset man får betala för höga marginalskatter beror i prak-
20
tiken på hur sällsynta de är. Om vi antar att syftet med höga marginalskatter är att omfördela ”deras” inkomst till andra med lägre, så är
det priset högt om de är få och därmed viktiga för ekonomin och de
därför avstår att använda sin möjliga förmåga.
I ett sådant fall skulle inkomstfördelningen förvisso jämnas ut, men
beroende på hur viktiga de är, kan resultatet bli att alla får det sämre.
Det finns forskning som pekar på betydande kostnader för höga marginalskatter (Tuomala 1990). Även Feldstein (1995) menade att höga
skatter och bidrag leder till minskade ekonomiska incitament för företag och individer och därmed antas det finnas en trade-off mellan
skattenivå och tillväxt i ekonomin.
Skatteintäkt
Det finns i linje med detta också teorier om en trade-off mellan skattenivå och skattinkomst, s.k. Lafferkurva. Överstiger skatten en viss
nivå så undviker medborgarna helt enkelt att bete sig på det sätt som
orsakar skattskyldighet och vid den punkten så sjunker de totala skatteintäkterna även om skattenivån höjs ytterligare, via exempelvis ett
minskat arbetsutbud och ett ökat skattefusk.
Skattesats
Figur 2. Laffer kurva
I Sverige har teoretiska modellberäkningar exempelvis visat att en
avskaffad värnskatt skulle öka de totala skatteintäkterna, då de med
de högsta inkomsterna skulle jobba mer (SOU 2011:11).
21
Mankiw (2012) konstaterar att dessa teorier, som framför allt utvecklades under 70- och 80-talen, i hög grad har påverkat den praktiska
politiken. Skatter på varor har blivit allt mer enhetliga och utgör en
allt större andel av de totala skatteintäkterna. Kapitalskatter i bred
mening har fallit och marginalskatterna på arbete har sjunkit, även
om principen om en platt skatt på arbetsinkomster inte fullt ut har
uppnåtts.
Grupperna med de högsta inkomsterna har fått se sina inkomster
öka mest när de dominerande teorierna om optimal beskattning har
implementerats. Detta har inte varit en oönskad bieffekt, utan i hög
grad en efterfrågad effekt. I resonemanget om marginalskatter (Toumala, 1990) motiveras de högre inkomsterna efter skatt av att det annars skulle bli sämre för alla, då ekonomin skulle utvecklas mycket
svagare när de ”bästa” valde att inte anstränga sig på marginalen.
För olika kapitalskatter gäller ett liknande resonemang. Om incitamenten för kapitalbildning (sparande) försvagas minskar investeringarna och därmed ekonomins förmåga att skapa tillväxt på lång sikt.
På detta sätt skulle de som gynnats av skatteinkomsterna på kapital
på lång sikt missgynnas när basen för löneutvecklingen - investeringarna - minskar. Tvärtom, på grund av den höga sparbenägenheten hos
de med de högsta inkomsterna, leder en snabb inkomstutveckling
för de med högst inkomster till ökade investeringar och därmed till
snabbare framtida löneutveckling (Om sparandet är lika med investeringar vilket inte är fallet i en öppen ekonomi). Så även om de initiala skatteförändringarna gynnar de med högst inkomster och ökar
inkomstspridningen är det en effektiv lösning då alla kan få det minst
lika bra efter förändringen och att det ändå skulle finnas resurser
över för att några skulle kunna få det bättre.
Kritik mot de dominerande teorierna
På senare tid har kritiken mot teorierna om optimal beskattning syftande till lägre skatter på kapital och lägre marginalskatter på arbete
vuxit i kraft. För det första har de uppenbarligen bidragit till de ökade
inkomstskillnaderna, vilket många bedömer som allt mer problema22
tiska. Exempelvis har både OECD och World Economic Forum pekat
ut de ökande inkomstskillnaderna som ett av de största hoten mot
global tillväxt och globalt näringsliv (OECD, 2012; OECD, 2011;WEF,
2012). OECD:s generalsekreterare Angel Gurria konstaterade att det
inte är oundvikligt med stora och ökande inkomstskillnader - det
finns motmedel:
“This can be achieved by raising marginal tax rates on the rich but also improving tax compliance, eliminating tax deductions, and reassessing the role of
taxes in all forms of property and wealth, …” (OECD, 2012b).
För det andra ifrågasätts antagandena och beräkningarna och därmed
de policyslutsatser de leder till. Toumala (1990) visade på stora kostnader i form av effektivitetsförluster för höga marginalskatter, vilket ledde till policyimplikationer om platt skatt. Saez (2001) å andra
sidan får med en liknande modell små negativa effekter och ger en
policyrekommendation om en marginalskattenivå på mellan 50 och
80 procent för de med högst inkomster.
Enligt Mankiw (2012) beror skillnaderna på olika antaganden om hur
befolkningens förmågor fördelar sig. Det praktiska problemet med de
teoretiska antagandena är att det inte finns någon objektiv metod att
fastställa en persons förmåga att tjäna pengar. Därmed går det varken
att veta hur många som faktiskt har avstått trots förmåga, hur många
som helt enkelt saknar förmåga, eller antalet som inte vill eller kan
av andra skäl.
Diamond och Saez (2011) visar också att modellen är känslig för mer
realistiska antaganden, exempelvis avseende lånerestriktion och preferenser, och när dessa förändras leder den inte längre till noll i kapitalbeskattning. Att modellerna är så känsliga för olika antaganden
minskar värdet på dem.
Piketty & Saez (2012) konstarerar också att den ofta citerade studien
av Atkinson & Stiglitz (1976) som teoretiskt fundament för noll i kapitalskatter, enligt Atkinson & Stiglitz själva bygger på orimliga antagande och därför saknar relevans för policyrekommendationer. Det
23
gäller exempelvis avsaknaden av arv, vilket speglar verkligheten illa
då kapital är extremt ojämnt fördelat över befolkningen och arv spelar en mycket betydande roll.
Piketty & Saez (2012) kommer fram till att när arv är av stor betydelse
för kapitalbildningen och beslutsfattarna vill upprätthålla ett meritokratiskt system är en nivå på optimal arvskatt så hög som 50-60
procent. De pekar också på den bristande realismen i möjligheten att
genomföra policyn:
“Taken seriously, those results imply that all inheritance taxes, property taxes,
corporate profits taxes, and individual taxes on capital income should be eliminated and that the resulting tax revenue loss should be recouped with higher labor income or consumption or lump-sum taxes. Strikingly, even individuals with
no capital or inheritance would benefit from such a change. E.g. we should be
explaining to propertyless individuals that it is in their interest to set property
taxes to zero and replace them by poll taxes.” Piketty & Saez (2012).
Detta fångar själva kärnan, i slutändan måste de lägre skatterna för
de rikaste gynna de som ska betala de högre skatterna, dvs. de med
lägst inkomster och som saknar tillgångar. Den viktigaste mekanismen för detta antas gå via ökade investeringar och snabbare tillväxt.
För det tredje ifrågasätts just denna positiva effekt på kapitalbildning
och tillväxt. Enligt en modell/teori utvecklad av IMF kanaliseras inte
de ökade inkomsterna tillbaka till den reala ekonomin, utan istället
till finansiella placeringar med ökad tillgångsinflation och skuldsättning som följd (Kumhoff 2010).
I denna rapport testar vi tentativt hypotesen att ökade inkomster för
de med högst inkomster återförs i form av positiva effekter på de
reala investeringarna och därmed produktivitet och tillväxt.
Det har naturligtvis en stor betydelse för den nuvarande skattepolitikens legitimitet om denna återföringsmekanism fungerar. Om den
inte fungerar finns det skäl att vara betydligt mer öppen för senare
forskning som pekar på att högre marginalskatter och kapitalskatter
skulle leda till ett bättre utfall avseende fördelning och tillväxt.
24
Inkomstklyftorna växer i spåren av ny politik
Under de senaste decenniernas har en växande forskning ägnats hushållens inkomster. Bakgrunden är de ökande klyftor som har uppmärksammats i en rad kartläggningar av inkomstsstrukturen sedan
1970-talet. I anglosaxiska länder började inkomststrukturen att förändras redan under 1980-talet och i andra Västländer från 1990-talet.
Utvecklingen har följt i spåren av breda förändringar i skatte- och
välfärdspolitik, men också som en följd av strukturella förändringar i
ekonomin och på arbetsmarknaden.
I USA har Gini-koefficienten2 ökat sedan början av 1980-talet. Som
framgår av figur 3 kan man se ett kraftigt lyft i början av 1980-talet,
följt av en långsammare men kontinuerlig ökning därefter. I Sverige
ser utvecklingen annorlunda ut. Från mitten av 1970-talet minskade
Gini-koefficienten något, för att sedan från mitten av 1980-taket öka
gradvis fram till idag. Mellan 1990 och 2008 ökade Gini-koefficienten
med drygt 5 procentenheter i Sverige.
—————————————————————————————————————————————————————————
2
Notera: Gini-Koefficienten beräknas efter skatter och transfereringar (disponibel inkomst) per hushåll
(justerat för hushållsstorlek) för hela populationen.
For further details, see www.oecd.org/dataoecd/61/52/35411111.pdf.
25
0,45
0,40
0,35
0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
1975
1980
1985
Sverige
1990
1995
2000
2005
USA
Figur 3 Gini-koefficienten i Sverige och USA, 1975-2008.3
Vid mitten av 1980-talet var Gini-koefficienten i genomsnitt 0.29 för
OECD (GK=0 om alla har samma inkomst; GK=1 om alla inkomster
går till en person). Idag ligger Gini-koefficienten på 0.32 i genomsnitt
för OCED. Skillnaderna mellan länder är stora, både i nivå och i förändring sedan 1980-talet. I länder som Israel, Finland, Luxemburg,
Nya Zeeland, Tyskland, Sverige och USA har Ginikoefficienten ökat
med mer än fyra procent. I länder som Grekland, Frankrike och Belgien har nivån varit oförändrad eller till och med minskat fram till
idag. USA har idag den högsta Gini-koefficienten följt av Portugal,
Storbritannien, Italien, Japan, Kanada och Spanien. De skandinaviska
länderna har den lägsta Gini-koefficienten tillsammans med länder
som Belgien, Österrike, Frankrike, Irland och Nederländerna.
—————————————————————————————————————————————————————————
3
Källa: OECD Database on Household Income Distribution and Poverty.
26
Figur 4. Gini-koefficienten för OECD länder år 1985 och 2008
De kartläggningar som OECD låtit göra med data från mitten av 1980talet visar att inkomsterna för de 10 procent rikaste ökat snabbare än
inkomsterna för de 10 procent fattigaste hushållen. Idag tjänar de 10
procent rikaste 9 gångar med än de 10 procent fattigaste inom OECD.
Trenden mot ökade inkomster för höginkomsttagarna började dock
redan före 1980-talet. Redan från mitten av 1970-talet hade hushållen
med de högsta inkomsterna ökat sina inkomster mest, relativt sett.
Uppgången kan observeras i ett stort antal OECD länder. Med hjälp
av tidsserier tillgängliga för 18 OECD länder går det att se att den
översta percentilen (topp-1 %) har ökat sin inkomstandel (med undantag för Nederländerna).4 De största inkomstskillnaderna finns i USA,
Kanada och Storbritannien. Där har den översta procenten mellan
14 och 18 procent av de totala inkomsterna. Inom samma grupp har
även inkomstökningen för topp-1 % varit snabbare än genomsnittet
—————————————————————————————————————————————————————————
4
Länderna som omfattas är Australien, Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland,
Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Portugal, Sverige, Storbritannien, USA.
27
för OECD. I USA har inkomstandelen stigit från 8 till 18 procent mellan 1975 och 2008 när det gäller arbetsinkomster. När kapitalvinsterna läggs till, ökar inkomstsandelen för den översta percentilen med
ytterligare några procent. Tyvärr saknas uppgifter om systematiska
uppgifter om inkomster inklusive realiserade vinster vid beräkning
av inkomstandelen [income share-including capital gains] för topp-1
% i de flesta jämförda länderna i den internationella databas som
används.5 Det är bara i Kanada, Spanien, Sverige, USA och periodvis
Tyskland där inkomstandelen för topp-1 % redovisas både inklusive
och exklusive kapitalvinster. För de flesta länderna finns data på kapitalinkomster såsom räntor och utdelningar. Däremot finns det inte
uppgifter på realiserade försäljningsvinster (kapitalvinster) sammanställda systematiskt. I dagsläget finns det därför data på inkomster inklusive kapitalvinster för Sverige, Kanada, USA, Finland och Spanien
(Roine och Waldenström, 2012).
I figur 5 redovisas inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna exklusive kapitalvinst. För hela gruppen länder har inkomstandelen
ökat i genomsnitt från 7 % till 10 %. De länder som ökat inkomstandelen mest är USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Endast små skillnader i inkomstandelen kan iakttas för Danmark, Finland, Frankrike,
Spanien och Österrike.
Österrike*
USA
Storbritannien
Sverige
Spanien*
Norge
Nederländerna
År_1975
Japan*
År_1990
Italien
År_2007
Irland
Tyskland
Frankrike
Finland
Danmark*
Figur 5. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (exkl. kapitalvinster)6.
—————————————————————————————————————————————————————————
5
6
http://topincomes.g-mond.parisschoolofeconomics.eu/
Notera: * Startåret (1975) är förskjutet till perioden 1978 till 1981 pga. brist på data.
Källa: The World Top Income Database (http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/).
28
Ett liknande mönster uppstår även om en större grupp av höginkomsttagare väljs ut. För den översta decilen (topp-10% av inkomsttagarna) har inkomstandelen, för motsvarande grupp av länder som
ovan, ökat från 31% till 35% sedan mitten av 1970-talet. De länder där
inkomstandelen har ökat mest är USA (33% till 46%), Storbritannien
(29% till 43%), Kanada (37% till 43) och Irland (29% till 37%). Samvariationen mellan inkomstandelen för den översta percentilen och den
översta decilen uppgår till .88 (skattad korrelationskoefficient).
När kapitalvinster läggs på arbetsinkomster förstärks den relativa
inkomstutvecklingen för höginkomsttagarna. Om vi ser till den
översta percentilen av inkomsttagarna visar data från Kanada, Spanien,
Sverige och USA att det har skett en betydande ökning i inkomstandelen sedan mitten av 1970-talet. I USA har den ökat från 9 % år 1975
till 24 % år 2006. I samband med finanskrisen har andelen sjunkit
något och idag ligger den på 20 %. I Kanada har inkomsterna för den
översta percentilen ökat från 9 % till 17 % och i Sverige har det skett en
förskjutning av inkomstandelen från 5 % till 10 % (för topp-1 %).
I Spanien har motsvarande utvecklingen inte varit fullt lika tydlig.
Där uppgår ökning till 2 procent (från 8 % till 10 %).
Figur 6. Inkomstandel för topp-1 % av inkomsttagarna (inkl. kapitalvinster)7.
—————————————————————————————————————————————————————————
7
Källa: The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)
29
Förskjutningen uppåt i inkomstskalan sammanfaller med en period
av strukturella reformer i skatte- och välfärdssystemet från mitten av
1980-talet. Minskade marginalskatter på arbete och lägre kapitalskatter har framförallt förstärkt ekonomin för inkomsttagarna med de
högsta inkomsterna. Samtidigt har nedskärningar i välfärdssystemen
minskat transfereringar till de grupper som befinner sig längst ner på
inkomstskalan. De fördelningspolitiska effekterna av reformerna har
generellt förstärkt den skeva fördelningen av inkomster (OECD, 2012;
Piketty et al., 2011).
Men figurerna visar också att trenden mot en ökad inkomstandel för
den översta procenten av inkomsttagarna började redan före strukturreformerna i skatte- och välfärdssystemen, vilket också bekräftas
av en studie av strukturbrott i den översta percentilens inkomstandel
(Roine and Waldenström, 2011). De trender som vi redan tidigare kan
se pekar mot att andra faktorer också har haft betydelse. En förklaring som lyfts fram är att de stora inkomsteffekterna som de senaste
decenniernas produktivitetsökning orsakat har tillfallit högutbildade
yrkesgrupper medan lågutbildade grupper har drabbats av försämrade möjligheter till jobb och löneökningar (OECD 2011). Bakom den
utvecklingen finns mer grundläggande processer förknippade med
globalisering och teknisk utvecklingen (tredje industriella revolutionen). Bakomliggande orsaker som gradvis förändrar människors möjligheter på arbetsmarknaden. Mer grundläggande förändringar i det
institutionella ramverket på arbetsmarknaden kan vidare ha bidragit
till förändringar i inkomstfördelningen. Minskade möjligheter att
teckna kollektivavtal, anställningsskydd etc. - det som i USA ibland
benämns unionbusting (Hacker, Rehm & Schlesinger, 2012) - har också förändrat förhållandena på arbetsmarknaden. Genom förändrade
institutionella förhållande kan arbetstagares förhandlingsposition ha
försvagats och därmed påverkat löneandelen och inkomstfördelningen
mellan grupper på arbetsmarknaden.
Men det är också osäkert vad förändringarna i inkomststrukturen har
inneburit för samhällsekonomin i stort. Som mer utförligt beskrivs i
avsnitt 2 - ”Teorier om optimal beskattning i linje med paradigmet” - finns
30
det flera möjliga tolkningar av vad den förändrade inkomstsstrukturen kan förväntas leda till. I linje med det marknadsliberala synsättet
tror man att minskade skatter på arbete och kapital i kombination
med högre skatt på konsumtion förstärker incitamenten, inte minst
för höginkomsttagare, till att arbeta och investera mera. När inkomstandelen för de tillgångsaktiva dessutom förstärks genom skattereformerna är förhoppningen att en större del av inkomsterna används till
investeringar. En lägre skatt på kapitalvinster kan det också innebära
att fler investeringar blir lönsamma (när nettokapitalvinsten ökar).
Utifrån det resonemanget bör skattereformsarbetet leda fram till att
fler produktiva investeringar genomförs och till att entreprenörskap
och förnyelse av näringslivet stimuleras. I förlängningen ska politiken bidra till en högre och uthållig ekonomisk tillväxt som faller alla
till del.
Andra effekter av den finansiella förstärkningen av höginkomsttagare
kan naturligtvis även förväntas. I studier som bland annat OECD och
IMF genomfört har den ökande inkomstandelen för de överst på inkomstskalan, s.k. tillgångsaktiva grupper (’asset active groups)’, lyfts
fram som en anledning till att vi såg en hög tillväxt i tillgångspriser
redan på 1980-talet (IMF 1993), och en relativt sett lägre tillväxt i konsumtionspriser sedan mitten av 1990-talet. Det underliggande resonemanget är att när inkomsterna ökar för de tillgångsaktiva placeras
en högre andel av inkomsterna på finansiella och reala tillgångar och
en relativt sett mindre andel på traditionell konsumtion. Den ökade
efterfrågan på tillgångar driver upp priset, medan den minskade
efterfrågan på konsumtion av varor och tjänster som vägs in i konsumtionsprisindex bidrar till en lägre tillväxt i konsumtionsprisindex. Sammantaget kommer därmed tillgångspriser att öka relativt
snabbare än konsumtionspriser.
31
Ökad inkomstandel för rika har inte lett till ökade investeringar
Sedan 1970-talet har investeringsmönstret i samhällsekonomin förändrats på flera sätt. En tydlig trend är att investeringarna (fasta bruttoinvesteringar [ Gross fixed capital formation]) som andel av BNP
har minskat trendmässigt bland OECD-länderna under de senaste 40
åren. Från en nivå på omkring 25 procent i genomsnitt, har investeringarna sjunkit till en nivå på 20 procent idag. I länder som Italien,
Japan, Portugal, Storbritannien och USA har nedgången varit utdragen under hela perioden mellan 1970 och 2011. I Spanien minskade
också investeringarna fram till mitten av 1990-talet, men har mellan
1995 och 2008 återhämtat sig och till och med legat över nivåerna på
1970-talet i samband med en bostadsexpansion. Bostads- och finanskrisen har dock pressat ner investeringarna kraftigt under de senaste
åren. Inte minst i ett land som Spanien, som hade historiskt höga investeringsnivåer åren innan finanskrisen, har investeringarnas andel
minskat dramatiskt mellan åren 2008 och 2010.
Figur 7. Investeringarnas andel av BNP i Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien och
USA, 1970-2011. 8
Gemensamt för länderna (Italien, Japan, Portugal, Spanien, Storbritannien och USA) är att nedgången i investeringarna motsvaras av en,
för de flesta länderna, ännu större nedgång i det nationella sparandet
(som andel av BDNI). Detta innebär i praktiken att det nationella finansiella sparandet har varit negativt. Den tendensen har varit speci—————————————————————————————————————————————————————————
8
Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation / B1_GE: Gross domestic product (expenditure approach).
Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/).
32
ellt tydlig under de senaste 10 åren. Alla ovanstående länder har haft
ett fallande och negativt finansiellt sparande.
Även i länder som Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland
och Sverige minskade investeringsandelen kraftigt vid 1970-talets
början och fram till mitten av 1980-talet. En återhämtning i investeringskvoten skedde i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.
Sedan mitten av 1990-talet har investeringskvoten minskat från strax
över 20 procent till en nivå under 20 procent i genomsnitt år 2010.
Idag är också variationerna mellan länder mindre i jämförelse med de
historiska erfarenheterna.
Figur 8. Investeringarnas andel av BNP i Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland och
Sverige, 1970-2011.9
Minskningen i investeringarna motsvaras även av en nedgång i nationellt sparande under 1970-talet. Under perioden 1980 till 2010 har
sparandet varit förhållandevis konstant mot inkomster (BDNI), vilket
inneburit ett växande finansiellt sparande. Detta finansiella sparande
kan ha bidragit till ökade investeringar, konsumtion, placeringar eller annan användning utanför den nationella ekonomin. Som framgår av figur 7, har det inte använts för att lyfta investeringarna i rika
länderna med underskott i finansiellt sparande. Inflödet av kapital
verkar snarare ha förstärkt efterfrågan i konsumtionen och eller efterfrågan på finansiella och reala tillgångar.
—————————————————————————————————————————————————————————
9
Källa: OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/). Not, se figur 7
33
Utöver de traditionella faktorerna som exempelvis förväntad avkastning och realränta (se t.ex. Fregert & Jonung, 2003) som används för
att förklara investeringsvolymer, har det utifrån det marknadsliberala
synsättet som presenterats tidigare (se avsnittet ” Teorier om optimal
beskattning i linje med paradigmet”) lyfts fram andra faktorer. En
viktig grund för skattereformerna var att minska skatt på kapital och
marginalskatt på arbete, syftande till att öka nettoavkastningen på
investeringar och inkomsterna för individer högt på inkomstskalan.
När inkomsterna för de med högst inkomster återförs kommer det
att ge positiva effekter på de fasta investeringarna.
10
20
30
40
50
Ett enkelt sätt att illustrera hur den här återföringsmekanismen fungerar är att grafiskt visa relationen mellan investeringsandel och inkomstandel för den översta percentilen av inkomsttagarna (topp-1 %).
När vi gör den enkla övningen visar det sig att inkomstandelen för
den översta percentilen av inkomsttagarna har en svagt negativ relation med investeringsandelen för 14 OECD länder10 under perioden
1970 till 2008. I figur 11 presenteras relationen mellan variablerna.
0
5
10
Topp-1% inkomstandel
15
20
Figur 11. Relationen mellan investeringsandel av BNP och topp 1-% inkomstandel
(Inkomstandelen för den översta percentilen på inkomstskalan)i för 14 OECD länder*
under perioden 1970-2008. 11
—————————————————————————————————————————————————————————
10Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien,
Sverige, Storbritannien och USA
11 Notera: De 14 OECD länderna som ingår är: Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland,
Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA- Källa: Data hämtat från
OECD.Stat, National Accounts data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database
(http://gmond.parisschoolofeconomics.eu/topincomes/)
34
En enkel korrelationsfigur ger dock en förenklad bild av relationen
mellan variablerna. För att kunna uttala sig om samband behövs mer
ordentliga tester inte minst när statistiken är uppbyggd av tidsserier
över länder.12 För att analysera sambanden har två typer av modeller
används: tidsseriemodeller och paneldatamodeller. Naturligtvis kan
inte den fulla bredd av möjliga metoder som kan användas för den här
typen av analys avhandlas, utan vi har varit tvungna att begränsa oss
till några modeller. När det gäller tidsseriemodeller används en familj
av modeller som kallas för Autoregressive conditional heteroskedasticity family of estimators (ARCH). Men eftersom data är uppbyggda
av en panel länder som studeras över tid finns det anledning att på
ett mer sofistikerat sätt än vad som en möjligt med en ren tidsseriemodell att kontrollera för de icke-observerade skillnaderna mellan
länderna. Vi har därför valt att göra tester med paneldatametoder.
Med anledning av att den breda testningen av olika specifikationer
av modellerna, och alternativa modeller, kan endast preliminära analyser ske inom ramen för aktuell rapport. Ytterligare analyser av de
samband som här preliminärt prövas kan behöva revideras i framtiden. Data för investeringar skulle idealt sett vara fördelat som andel
av de privata inkomsterna inom landet. Det skulle vara en fördel om
investeringar i den offentliga sektorn och investeringar från utlandet skulle gå att exkludera. Vad gäller offentliga investeringar finns
det uppgifter från 1990 och senare för de flesta länder som ingår i
undersökningen (ett undantag är USA, där det finns data från 1970).
Om man jämför utvecklingen av investeringar med och utan offentlig
sektor, där det finns data, så förändrar det dock inte bilden på något
betydande sätt. Andelen privata investeringar av näringslivets förädlingsvärde sjunker liksom investeringarna i hela ekonomin. Om man
gör en mycket förenklad tillbakaskrivning av de offentliga investeringarna som andel av offentlig konsumtion, så blir även då bilden
ungefär den samma; investeringarna sjunker som andel av inkomster. Här kan man naturligtvis inte vara helt säker på reabiliteten, när
antagandet i sig är osäkert. På grund av osäkerheten för ett sådant
—————————————————————————————————————————————————————————
12
Heteroskedasticitet refererar till egenskap i error/slump-term i regressionsmodellen, där slumptermen
inte har konstant varians (som antas i exempelvis en OLS model).
35
antagande och intresset för att studera hela perioden efter 1970, har vi
valt att använda de totala investeringarna, medvetna om att det finns
ett validitetsproblem. Vi bedömer dock validitetsproblemet mindre
än det reabilitetsproblem som uppstår vid en tillbakaskrivning av näringslivets investeringsandel. Det skulle även vara intressant att skilja
mellan investeringar som sker inom och utom landet. Information
om utländska investeringar går att följa från 1990 och senare, vilket
gör det svårt att inkludera dessa i analysen från 1970. Även om det
skulle vara önskvärt att fånga upp trender i direktinvesteringar och
dess effekt på nationella investeringsmönster, är det inom ramen för
den här studien inte möjligt att göra den distinktionen. Det krävs
fördjupade analyser och insamling av data för att kunna genomföra
den typen av analyser. Mot bakgrund av att det är mer övergripande
samband som här ska studeras, ser vi en potential att även för andra
att förfina och utveckla analyserna. Det finns en potential att förfina
operationaliseringen av hypotesen om topp 1% inkomstandelens roll,
men att det trots dessa förevändningar finns anledning att förvänta
sig en effekt av inkomstandelen på investeringar, givet att kraften i
den fördelningen är betydande.
Ett sätt att genomföra en analys av sambandet mellan investeringsandelen för hela ekonomin och den översta percentilens inkomstandel,
är att använda en tidsseriemodell. I den typen av modell testas om det
finns ett signifikant samband mellan inkomster och investeringar.
När vi prövar den modellen, med investeringsandel som beroende
och topp-1 % inkomstandel, länder och lagg som oberoende, visar det
sig att det finns ett signifikant negativt samband. Detta bekräftar att
relationen mellan investeringsandel mot BNP och den översta procentens inkomstandel är systematiskt negativ. Resultatet som presenteras i tabell 2 visar också att det finns signifikanta skillnader mellan
de flesta av länderna som analyseras. Även den tidsförskjutna (laggade) variabeln (investeringsandel t-1) är signifikant.
För de flesta länderna som ingår i undersökningen redovisas inkomstandelen utan kapitalvinster inräknade. I en mindre grupp av länder
finns inkomstandel med kapitalvinst tillgängliga. När kapitalvinsten
36
läggs till ökar inkomstandelen med mellan 0 och 8 procent. När analysen genomförs för den gruppen separat blir inkomstkoefficienten
något högre, men i övrigt är resultatet liknande som de presenterade
i tabell 2.
Tabell 2. Tidsserieanalys av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel.13
Variabler
Coef.
Std. Err. Sign.
Coef.
Std. Err. Sign.
Topp-1% inkomstandel
Investeringspris
Ränta
BNP per Capita
Österrike
Kanada
Danmark
Finland
Frankrike
Tyskland
Irland
Italien
Japan
Nederländerna
Norge
Spanien
Sverige
Storbritannien
_cons
ARCH
L1.
_cons
-0.17
0.03
0.04
0.66
0.02
0.03
0.48
0.50
0.46
0.56
0.48
0.50
0.60
0.47
0.56
0.48
0.53
0.48
0.51
0.53
0.55
***
***
***
0.16
0.07
***
***
***
4.16
0.81
-1.39
1.26
-1.03
2.11
2.34
1.89
8.83
1.55
3.33
4.21
-0.40
-2.05
21.16
0.33
0.30
0.29
0.44
0.32
0.26
0.26
0.28
0.29
0.32
0.27
0.30
0.34
0.27
0.38
***
***
-0.04
-5.55
-0.13
0.06
4.00
-0.03
-0.39
2.49
-1.25
1.76
2.40
0.42
10.13
0.90
2.71
-2.45
-2.88
-1.43
24.29
1.19
0.45
0.13
0.08
***
***
1.15
0.32
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
**
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
Tidsserieanalysen av relationen mellan investeringsandel och topp-1 %
inkomstandel (inklusive kapitalvinster) sedan 1970-talet visar att det
finns en negativ relation över perioden. Det negativa sambandet blir
dock bara signifikant när kontrollvariabler exkluderas. För de länder
som ingår är skillnaderna i relationen signifikanta. Den laggade beroende variabeln är även signifikant. Den effekten är även negativ,
men dock inte signifikant när vi lägger till kontrollvariablerna investeringspris, realränta och BNP per capita. Kontrollvariablerna i sig
visar de förväntade tecknen och är signifikanta. Vi finner även ett
liknande resultat vi gör motsvarande körningar för en större grupp
—————————————————————————————————————————————————————————
13
Notera: Investeringsandel är mätt som kvoten mellan variablerna P51: Gross fixed capital formation / B1_
GE: Gross domestic product (expenditure approach). Källa: Data hämtat från OECD.Stat, National Accounts
data (http://stats.oecd.org/); The World Top Income Database (http://g-mond.parisschoolofeconomics.eu/
topincomes/). Kapitalvinster finns bara för några länder och är därför exkluderad från inkomstmåttet.
37
av höginkomsttagarna. När topp-10% gruppen analyseras finner vi,
som ovan, att det blir en signifikant negativ relation mellan investeringsandel och inkomstandel. Men sambandet är inte signifikant när
kontrollvariabler läggs till.
För att kontrollera för de panelegenskaper som data innehåller har
sambandet även testats med hjälp av en paneldataregression. Denna
analys visar att det inte finns någon signifikant effekt av den översta percentilens inkomstandel på investeringsandel, när vi samtidigt
kontrollerar för investeringspris, realränta och BNP per capita. Av
kontrollvariablerna är det realräntan som är signifikant (negativ) och
ett antal av länder-variablerna. Resultatet gäller både för en så kallar
fixed-effekt modell och för en dynamisk paneldatamodell. Om man
utvigdar definitionen av höginkomsttagare till topp-10% (översta decilen), uppstår blir en signifikant negativ effekt i fixed-effect modellen på investeringsandelen. I den dynamiska modellen är sambandet
mellan inkomstandelen för topp-10% och investeringsandlen inte signifikant.
Tabell 3. Paneldata regression av investeringsandel av BNP och topp-1 % inkomstandel
Dynamisk paneldatamodell
Fixed-effect modell
Variabler
Coef.
Std. Err.
Topp-1% inkomstandel
Investeringspris
Ränta
BNP per Capita
Österrike
Kanada
Danmark
Finland
Frankrike
Tyskland
Irland
Italien
Japan
Nederländerna
Norge
Spanien
Sverige
Storbritannien
USA
_cons
-0.14
2.33
-0.29
-0.19
28.78
25.67
26.76
24.39
26.73
24.42
26.53
30.31
26.37
31.90
26.30
29.12
28.84
23.82
23.23
-
0.11
0.05
0.00
0.00
L1.
2
R
0.19
Sign.
**
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
Coef.
Std. Err.
0.04
-0.79
-0.05
0.03
-0.98
1.29
-2.76
-1.57
1.21
-0.96
-1.87
-3.33
-0.76
3.96
-2.31
5.15
-0.23
0.48
0.04
0.49
0.02
0.02
1.36
1.03
1.02
0.86
1.57
1.25
1.41
1.61
1.04
1.16
0.97
1.03
1.54
1.29
1.57
0.92
0.91
0.02
Sign.
***
***
**
**
***
**
***
**
0.00
Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.
38
Ökad tillgångsinflation och skuldsättning
Den fallande investeringsandelen under perioden 1970 till 2010 kan
vara ett uttryck för en rad breda samhällsförändringar. Även om den
ökning i inkomster för de översta procenten i inkomstskalan inte är
nedgångens främsta orsak, utan snarare ett tecken på att det i varje
fall inte är en faktor bakom en ökning, finns det anledning att titta
närmare på andra förhållanden som inkomstfördelningen hänger
samman med. En fråga som OECD och IMF har diskuterat är om den
förändrade inkomstfördelningen kan ha bidragit till tillgångsinflation. I takt med att de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna har efterfrågan på finansiella och reala tillgångar stigit mer
än efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket pressat upp priserna på
tillgångar snabbare än priserna på konsumtion. En annan möjlig
tolkning skulle kunna vara att ökade tillgångsvärden, genom exempelvis en börsuppgång, kan ha bidragit till ökade kapitalvinster till
den översta procenten och därmed förstärkt skevheten i inkomstfördelningen. I vilket fall är det naturligtvis svårt att exakt avgöra orsakernas riktning, inte minst om de kan förväntas vara dubbelriktade
genom återkopplingsmekanismer.
En central aspekt av stigande tillgångspriser är börsutvecklingen.
Börsen står för en stor del av de finansiella tillgångarna och kan genom sin storlek ge effekter på tillgångar även utanför börsen (när
finansiella tillgångar omsätts i reala tillgångar). I figur 12 presenteras börsutvecklingen i förhållande till BNP-utvecklingen sedan 1970.
Jämförelsen mellan börsindex och BNP visar att börsen har utvecklats
snabbare än den reala ekonomin sedan mitten av 1970-talet. Efter en
nedgång i samband med valuta- och OPEC krisen 1970-74, steg börsen
i de flesta länder kraftigt under 1980-talet. Från slutet av 1980-talet
och början av 1990-talet utvecklades börsen svagare än BNP och stabiliserades runt samma nivå som i början av 1970-talet. Mellan 1995
och 2000 ökade indextalet mellan börsen och BNP från 1 till 2. IT-kraschen 2001 innebar en snabb tillbakagång och en normalisering runt
index 1 år 2003. Efter 2003 följde återigen en snabb börsförstärkning
följt av den djupa finanskrisen från 2008.
39
Figur 12. Börsindex normaliserat med BNP för 15 OECD länder* (1995=1), 1970-2007.14
För de hushåll som har stora tillgångsvärden kommer börsutvecklingen att ha en effekt på inkomsterna av kapital. Detta gäller i synnerhet för de inkomsttagare som befinner sig högt upp i inkomstskalan;
de mest tillgångsaktiva grupperna. Periodvis har inkomstandelen för
kapital varit hög, medan den under andra perioder har varit låg. Speciellt från mitten av 1990-talet har kapitalvinsterna ökat kraftigt i förhållande till arbetsinkomsterna, med undantag för bakslag i samband
med IT-kraschen och finanskrisen.
Kapitalvinsternas känslighet för börskurser bekräftas av en tidsserieanalys. När sambandet skattas mellan inkomstandel och börsindex
normaliserat med BNP, blir effekten signifikant och positiv. En högre
börskurs ger alltså en högre inkomstandel för de tillgångsaktiva grupperna. Skillnaderna mellan de länder som ingår i analysen (Kanada,
Spanien, Sverige och USA) är signifikanta, liksom den laggade beroende variabel. Relationen mellan de tillgångsaktivas inkomstandel och
börskursen är naturligtvis komplex. Det kan finnas återkopplingsmekanismer som leder till att en ökad inkomst för tillgångsaktiva ger en
ökad efterfrågan på aktier. En ökad efterfrågan kan driva upp priset
—————————————————————————————————————————————————————————
14
Notera: (*) Österrike, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Tyskland, Grekland, Irland, Japan, Nederläderna, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien och USA
Källa: UN: Monthly bulletin 1970-2008.
40
på aktien, som ger ökade kapitalvinster (reavinst) vid försäljning och
ökad efterfrågan – likaväl som fallande börskurs ger lägre inkomster
för tillgångsaktiva, minskad efterfråga och sjunkande kurser. Det
samband som den empiriska analysen visar, kan alltså vara ett uttryck för att en dynamisk process där de två variablerna påverkar varandra. Men även om sambandets natur är komplex i den här frågan,
kan vi konstatera att stigande börser och stigande inkomstandel för
den översta procenten på inkomstskalan hänger samman.
En relaterad fråga är hur de ökade inkomsterna för de tillgångsaktiva grupperna har påverkat hushållens finansiella tillgångsvärden.
För att undvika att blanda in eventuella återkopplingseffekter, mellan inkomster och tillgångar, har vi undersökt relationen mellan
tillgångsvärden och inkomstandel exklusive kapitalvinster. I tabell 3
presenteras resultatet.
Tidsserieanalysen visar att tillgångsvärden, som andel av disponibel
inkomst, påverkas positivt av de tillgångsaktiva gruppernas inkomstandel för de 11 undersökta OECD länderna15 under perioden 1995 till
2010. Det är en förhållandevis stor utväxling mellan inkomstandelens
storlek och tillgångarnas storlek mot inkomsterna. I takt med att inkomstandelen har stigit för de tillgångsaktiva har även tillgångarnas
värde mot inkomsterna stigit. Den signifikanta effekten av inkomstandel på tillgångsvärdena står sig också i panel-datamodellerna.
Tabell 4 Sambandet mellan tillgångsvärden (som andel av HH disponibla inkomst) och
topp-1 % inkomstandelen (exkl. kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010.
Arima modell
Variabler
Topp-1%
inkomstandel
Ränta
Kanada
Danmark
Finland
Frankrike
Tyskland
Italien
Nederländerna
Spanien
Sverige
Storbritannien
_cons
ARCH
L1.
_cons
2
R
Coefficient
Fixed-effect modell 1
Std. Err.
Sign.
23.98
0.60
***
26.77
41.19
-30.06
5.56
-70.24
76.55
306.55
-2.86
142.82
45.95
46.56
4.29
10.00
4.43
5.88
4.24
5.62
8.92
7.26
5.37
4.14
8.34
***
1.38
99.02
0.21
35.69
0.00
0.01
***
***
***
***
***
***
***
***
Coefficient
8.61
-6.69
-120.04
-59.21
-260.67
-200.42
-251.72
-129.69
37.01
-238.50
-151.53
-82.30
221.35
0.22
Fixed effect modell 2
Std. Err.
Sign.
2.84
2.12
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
32.03
***
Coefficient
Std. Err.
Sign.
7.16
0.54
-71.29
39.04
-134.38
-105.08
-137.46
-68.13
48.33
-117.84
-66.81
-57.60
99.54
2.50
1.98
***
29.67
***
0.47
0.05
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
***
0.81
Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.
—————————————————————————————————————————————————————————
15
Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien
och USA.
41
Med stigande tillgångsvärden följer ofta en ökad skuldsättning. En
förklaring kan vara att incitamentet att spara minskar i takt med att
tillgångarnas värde stiger. En annan förklaring kan vara att stigande
priser på tillgångar som bostadsrätter och småhus bidrar till att hushåll behöver låna mer för att finansiera sina köp. Om nu tillgångsvärdenas ökning hänger samman med en inkomstförskjutning mot den
översta procenten av inkomstskalan, kan även skuldsättningen, givet
sambandet mot tillgångsvärden, vara positivt relaterad till inkomstandelen för höginkomsttagare.
I tabell 4 presenteras analysen av hushållens skuldsättning. Tidsserieanalysen visar att topp-inkomsternas andel har en positiv och signifikant effekt för utvecklingen av hushållens skuldsättning under perioden 1995 till 2010 för de 11 undersökta OECD länderna.16 Utväxlingen
mellan topp-1 % inkomstandel och skuldsättningen är avsevärt lägre
än motsvarande utväxling mellan inkomstandel och tillgångsvärden.
Resultatet står sig delvis när paneldatametoder används i analysen.
Med anledning av det svagare stödet anser vi att sambandet mellan
skuldsättning och ökade inkomster för rika bör tolkas försiktigt.
Tabell 5 Sambandet mellan hushållens skuldsättning och topp-1 % inkomstandelen (exkl.
kapitalvinster) för 11 OECD länder, 1995-2010.
Arima modell
Fixed-effect modell 1
Fixed effect modell 2
Variabler
Coefficient
Std. Err.
Sign. Coefficient
Std. Err.
Sign. Coefficient
Std. Err.
Sign.
Topp-1% inkomstandel
Ränta
Österrike
Kanada
Danmark
Finland
Frankrike
Tyskland
Italien
Nederländerna
Spanien
Sverige
Storbritannien
_cons
ARCH
L1.
_cons
2
R
4.96324
.2519186
***
**
***
.4485231
.3476686
**
5.567698
20.08722
220.6717
.5953566
-5.342624
19.13605
-21.82349
113.3992
29.96564
61.04997
27.4617
30.61148
1.569725
1.53981
2.536928
1.907872
1.281399
1.226963
1.415436
1.797108
2.105575
2.026657
2.938669
2.454906
***
***
***
1.833454
1.273601
7.887524
13.64827
11.16748
7.817432
8.513101
11.37985
8.771183
8.439823
8.743383
7.958195
15.28503
16.27072
1.608621
3.094367
.2661422
2.569764
***
***
***
***
***
***
***
***
***
4.135374
-7.043186
9.771388
30.09782
211.9186
16.53528
1.566295
22.43636
-15.44984
114.7316
26.45495
66.66595
56.73709
55.99502
0,32
**
***
*
*
*
***
***
***
***
***
.2151311
-.7754131
.7967155
1.761819
21.35052
2.52917
1.09931
-.5757829
1.117344
12.86052
4.734782
6.186371
6.356141
3.549966
1.739117
3.262752
4.72411
1.724475
1.883126
2.69006
1.980642
2.834657
2.013162
2.133022
3.725462
.9746952
.019159
***
***
**
***
*
***
0,96
Notera: Sign: *** signifikant på 1%-nivå. ** signifikant på 5%-nivå och * signifikant på 10%-nivå.
—————————————————————————————————————————————————————————
16
Kanada, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige, Storbritannien
och USA.
42
För att på ett mer systematiskt sätt undersöka andra möjliga förklaringar krävs fördjupade studier av andra faktorer. Inom ramen för
den här rapporten, finns det begränsade möjligheter att väga in andra
faktorers betydelse, vilket gör att resultatet måste behandlas med viss
försiktighet.
43
Slutsatser
Sedan 1980-talet har det genomförts en rad reformer inom skattesystemet och i den finansiella sektorn i syfte att öka investeringar och effektivisera resursallokeringen. Marginalskatter på arbete och kapitalskatter har sänkts samtidigt som skatten på konsumtion (moms) har
höjts. En effekt av reformerna har varit ökade inkomster för de översta procenten av inkomsttagarna, den grupp som äger den största delen av hushållens tillgångar. Sedan 1970-talet har den tillgångsaktiva
gruppens (definierat som den översta procenten i inkomstskalan, dvs.
99 percentilen) ökat sin inkomstandel på bred front inom OECD.
En förhoppning har varit att lägre skatter och en förstärkt finansiell
ställning för den översta percentilen av inkomsttagarna, skulle generera mer produktiva investeringar och högre tillväxt. Den utveckling vi kan se är att de ökande inkomsterna för de tillgångsaktiva
grupperna sammanfaller med en period av minskade investeringar
som andel av BNP. Det är svårt finna ett stöd för en positiv utväxling
i de tidsserieanalyser som vi genomfört. Det förefaller inte som att
en högre andel av inkomsterna går till reala (fasta) investeringar när
inkomsterna för de med högst inkomst stiger. Det är rimligt att förvänta sig att den förstärkning av inkomster som den översta procenten får inte ger samma avtryck i konsumtion som en förstärkning av
de övriga 99 procenten. Redan i början av 1990-talet konstaterade IMF
att den översta percentilen, de tillgångsaktiva, kan vara av betydelse
för att förstå förändringar i tillgångspriser.
När inkomstökningen inte omsätts i traditionell konsumtion och
investeringar, utan istället i finansiella placeringar, kan de driva på
priserna för finansiella tillgångar. Våra preliminära analyser visar
att när inkomsandelen för den översta procenten av inkomsttagarna ökar, stiger även de finansiella tillgångsvärdena generellt. Detta
förhållande gäller till och med när endast arbetsinkomster inkluderas i analysen. När kapitalvinster tas med (vilket kan diskuteras pga.
endogenitetsproblem) blir sambandet än starkare. Under den period
vi undersökt (1995-2010) är utväxlingen förhållandevis hög mellan
inkomstandel (för topp-1 %) och tillgångsvärden i förhållande till disponibel inkomst för hushåll. Ett motsvarande positivt samband kan
44
även iakttas för hushållens skuldsättningsgrad (skuld i förhållande
till inkomst) och den översta procentens inkomstandel (topp 1% andel
av totala inkomster). En ökad inkomstspridning kan leda till en ökad
skuldsättning, dels för att ökade tillgångsvärden ger en större möjlighet att låna (för de som redan äger en tillgång) och dels att de som
förvärvar en tillgång finansierar en större del i form av lån när det
egna sparandet inte har ökat lika snabbt som tillgångsvärdena.
De förhoppningar om ökade investeringar och effektivare resursallokering som varit vägledande för reformer inom skattesystemet
och i den finansiella sektorn har varit framgångsrik för att öka inkomstspridningen men gett svaga eller rent av negativa effekter på
investeringarna i ekonomin. När efterfrågan på finansiella och reala
tillgångar har ökat i takt med att inkomsterna för de tillgångsaktiva
grupperna har vuxit, har det samtidigt skapat en ökad skuldsättning
som på sikt riskerar den finansiella stabiliteten i ekonomin.
45
Policyimplikationer
I en tid när många OECD länder har problem med stora budgetunderskott och hög skuldsättning är frågan om skattereformer central.
Både USA och Europa har idag tillväxtproblem och hög arbetslöshet.
De torde knappast finnas någon ekonom idag som inte anser att det
finns betydande lediga resurser – arbetslösa - som skulle kunna arbeta utan att det hotar inflationsmålet. Stora delar av den industrialiserade världen ligger därmed över det som bedöms som jämviktsarbetslösheten.17
Penningpolitikens tillkortakommanden
Ett traditionellt sätt att hantera detta ur ett stabiliseringsperspektiv
är att via penningpolitiken (vanligtvis med räntan) stimulera ekonomin. Det har också centralbankerna gjort i både USA och Europa där
räntan nu är nere på sådana nivåer att effekterna av ytterligare stimulanser är mycket små.
Centralbankerna har också, vilket är betydligt mindre vanligt, både
indirekt och direkt köpt olika tillgångar, allt från fastigheter till
statsobligationer, för att se till att det fortsatt finns riskvilligt kapital på marknaden. Det påverkar direkt olika tillgångspriser i positiv
riktning, främst fastigheter och aktier, vilket också varit syftet. Men
det är också uppenbart att penningpolitiken idag inte ensam har de
muskler som behövs för att skapa tillräcklig tillväxt så att arbetslösheten minskar i USA och Europa. Tvärtom nås nya rekord i både kortoch långtidsarbetslöshet. Särskilt för Europa är situationen mycket
allvarlig, där vissa länder är inne på sitt sjätte år av negativ tillväxt
och har uppemot 25 procent arbetslöshet. Till skillnad från USA har
Europa dessutom en tillväxt som ligger runt noll, vilket gör att arbetslösheten kommer fortsätta att stiga närmaste tiden.
Åtstramningarna och multiplikatoreffekten – värre än befarat?
När penningpolitiken inte räcker till kan finanspolitiken gå in och
stödja en stabilisering av ekonomin genom att öka sina utgifter och
därmed öka efterfrågan i ekonomin. Här finns det två avgörande frågor.
För det första om denna utgiftsökning, eller minskning, har någon
—————————————————————————————————————————————————————————
17
Den nivå på arbetslösheten som leder till löneökningar som är förenliga med inflationsmålet.
46
effekt, dvs. det som kallas multiplikatoreffekten.18 Det finns de som
argumenterat att förändringar av statens utgifter inte påverkar efterfrågan i ekonomin (Alesina & Ardagna, 2009), dvs. att multiplikatoreffekten är noll. Teorin bygger på att den ökade efterfrågan som staten
bidrar med motverkas av en minskad privat konsumtion, då hushållen vet att de förr eller senare måste betala de ökade statsutgifterna.
Det innebär att ökade statsutgifter bara påverkar sammansättningen
av efterfrågan och inte den totala efterfrågan.
Denna teori har delvis legat till grund för de kraftfulla besparingsprogrammen i Sydeuropa. Även om antagandet inte var noll, utan
i de flesta beräkningar låg i ett intervall av 0-0,5. Det betydde att de
stora besparingarna som gjorts i syfte att sanera statsfinanserna inte
skulle får särskilt stora effekter på tillväxt och sysselsättning. Även
om politiken var uppenbart procyklisk (förstärkte nedgången) skulle
förtroendeeffekter på marknaden som följd av sanerade statsfinanser
till stor del kompensera för detta och efter en initial nedgång skulle
en återhämtning byggd på privat konsumtion kunna börja. Denna politik implementeras fortsatt i Europa, dock har de negativa effekterna
på efterfrågan och därmed tillväxt och sysselsättningen, blivit mycket
större än förväntat, vilket lett till extrema arbetslöshetstal i de länder
som tvingats till störst besparingar, såsom Portugal, Spanien och
Grekland.
Detta har i sin tur lett till en omfattande debatt om vilken effekt finanspolitiken egentligen har på efterfrågan. Tidigare antagande om
relativt begränsad effekt stämmer uppenbarligen illa med dagens situation. En första slutsats från denna forskning är att storleken på
effekten beror på vilket läge ekonomin är i när insatsen genomförs.
Stimuleras ekonomin när det råder en normalkonjunktur och där
penningpolitiken har fortsatt kraft, kan man förvänta sig betydligt
mindre effekter än om penningpolitiken i praktiken är uttömd och
de fortsatt finns ett efterfrågeunderskott. IMF:s nya beräkningar (IMF
World Economic Outlook 2012) pekar på en multiplikator som ligger
mellan 0.9-1,7. De konstaterar:
”This finding is consistent with research suggesting that in today’s environment
of substantial economic slack, monetary policy constrained by the zero lower
47
bound, and synchronized fiscal adjustment across numerous economies, multipliers may be well above 1 (Auerbach & Gorodnichenko, 2012; Batini, Callegari
& Melina, 2012; IMF, 2012b; Woodford, 2011; and others). More work on how
fiscal multipliers depend on time and economic conditions is warranted.”
IMF:s resultat stöds också av multiplikatorer under motsvarande historiska perioder (Eichengreen & O’Rourke, 2012). Det innebär att den
förda politikens mycket dåliga resultat avseende tillväxt och sysselsättning i krisländerna delvis kan förklaras - de beror helt enkelt på
åtstramningen.
Betydelsens av multiplikatorns storlek kan tyddliggöras på ett mycket
enkelt sätt. Låt oss anta att ett land måste spara 100 kronor för att få
budgeten i balans. Om vi antar en multiplikator på 0.5, vilket har varit
vanligt, så innebär det att ekonomin kommer att krympa med 50 kronor. Antar vi vidare en skattekvot på 50 procent, så minskar statens intäkter med 25 kronor. Av den ursprungliga besparingen finns sålunda
75 kronor kvar. Vilket gör att man måste spara ca 130, för att faktiskt
uppnå 100 kronor och ekonomin kommer att krympa med 65 kronor.
Låt oss nu istället anta en multiplikator på 1.5 och med samma sparbehov på 100 kronor som man initialt skär ned utgifterna med. Nu
krymper dock ekonomin med 150 kronor och skatteinkomsterna med
75 kronor, så av den ursprungliga besparingen finns nu bara 25 kronor
kvar. Nu måste man spara 400 kronor för att komma upp i den ursprungliga 100 kronors besparingen och ekonomin kommer att krympa med 600 kronor. Lite förenklat trodde man att scenario ett skulle
inträffa, eller bättre, dvs. att ekonomin skulle krympa med 130 kronor,
men den behövde istället krympa nästan 5 gånger så mycket för att nå
besparingsmålet. Dagens Grekland är ett bra exempel på detta.
Antagande om storleken på multiplikatorn har sålunda en helt avgörande betydelse för vilken politik som är lämplig. En liten multiplikator innebär att besparingar är billiga, medan en stor multiplikator
riskerar att kasta in länder i en negativ spiral av fallande tillväxt och
sysselsättning. Det finns idag övertygande forskning som visar att
multiplikatorn är klart större än ett, vilket innebär att finanspolitiken, både när den stramar åt och när den stimulerar, kan förväntas
ha stor effekt.
48
Hur ska stimulanserna finansieras?
I dagens situation i Europa bör vi alltså avstå ifrån åtstramning och
istället stimulera ekonomin. Att den sammanlagda europeiska finanspolitiken sannolikt gör ont värre, räcker dock inte som argument för
att bedriva en mer expansiv finanspolitik. En mer expansiv finanspolitik måste också finansieras. Traditionellt sett sker detta via att
staten lånar pengar och ökar sin skuldsättning. För flera länder är
detta omöjligt och för de flesta olämpligt, då nivåerna på statsskulden
redan är oroväckande hög.19 De flesta länder ligger idag, eller närmar
sig, en skuldnivå på 90 procent av BNP, vilket tongivande ekonomer
bedömer som skadliga nivåer (Reinhart & Rogoff, 2010) och är långt
över stabilitetspaktens 60 procent. Sverige tillhör en liten exklusiv
skara där detta dock skulle vara möjligt, men för de flesta måste detta
ske utan att skuldsättningen ökar, dvs. under villkoret att budgetbalansen inte förändras.
Med en genomsnittlig skuldsättning på ca 100 procent av BNP för de
stora industriländerna i G20, finns det en uppenbar risk att marknaden skulle reagera med högre räntor, vilket skulle neutralisera effekten – eller till och med att göra situationen värre.
Det är dock möjligt att få positiva effekter av den balanserade budgetmultiplikatorn. Tanken bakom denna teori är att även om staten
finansierar en mer efterfrågestimulerande finanspolitik genom att
höja skatterna kan detta ge en positiv nettoeffekt. Anledningen är
helt enkelt att hushåll till skillnad från stater i normalfallet har ett
positivt sparande. Skulle man dessutom rikta in sig på de med högst
sparkvot, de mest välbärgade hushållen, skulle efterfrågebortfallet på
varor och tjänster vara försumbart i relation till skatteintäkterna.
Här finns det dock ett antal frågor - för det första, den vi redan berört;
ger finanspolitiken någon effekt? Ja, det är den erfarenhet som gjorts
under krisens första 5 år.
För det andra, leder minskat privat sparande hos de förmögnaste hushållen till fallande reala investeringar? Antas att sparande och reala
investeringar har ett direkt samband skulle främst kompositionen
i efterfrågan förändras, mindre investeringar och mer konsumtion.
—————————————————————————————————————————————————————————
19
Detta gäller särskilt för de krisdrabbade PIIGS-länderna: Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien.
49
Det är dock inte med nödvändighet sant i en lågkonjunktur, med betydande produktionsöverkapacitet i näringslivet kan man anta att investeringarna på kort sikt ändå inte skulle komma till stånd. Har man
redan fler maskiner än man behöver finns ingen anledning att investera i fler. På lång sikt skulle dock investeringsvolymerna minska då
sparandet minskar. Här kan sålunda finnas en poäng att på kort sikt
stabilisera ekonomin med hjälp av den balanserade budgetens multiplikator, men också en risk för mer långsiktigt negativa effekter.
Det vill säga en i praktiken relativt svår avvägning.
Högre inkomster för de i toppen ökar inte investeringarna
Denna avvägning bygger dock på att det finns en koppling mellan
sparande och reala investeringar. Såsom vi redan konstaterats har de
senaste årens skattepolitik byggt mycket på föreställningen att sänkta skatter för de med högst inkomster skulle gynna investeringarna,
då dessa har en hög sparbenägenhet. Med ett likhetstecken mellan
sparande och investeringar, såsom ovan, blir det närmast en matematisk nödvändighet att reala investeringarna stiger.
IMF har publicerat forskningsrapporter som motsäger detta enkla
samband och menar att det istället leder till att finansiella investeringar ökar, dvs. att pengarna lånas tillbaka till stat och hushåll (Kumhof, 2010). På detta sätt har de förstärkta inkomsterna inte lett till
ökade reala investeringar, utan till högre skuldsättning.
I denna rapport har vi tentativt testat detta empiriskt. För perioden
1970-2008 går det inte att finna några positiva samband mellan inkomstökningar för hushållen med högst inkomster och reala investeringarna. Tvärtom är sambandet sannolikt svagt negativt. De empiriska resultaten stödjer därmed IMF:s slutsats. De leder däremot till
tillgångsinflation och högre skuldsättning, vilket är logiskt och även
det i linje med IMF:s slutsatser.
Policyslutsatsen av denna rapport blir, tillsammans med annan ny
forskning, att det finns mycket som talar för att både i USA och Europa, skulle en efterfrågestimulerande finanspolitik som finansieras
med en historisk normalisering av skattenivån för hushållen med de
50
högsta inkomsterna få god effekt på sysselsättning och tillväxt, dessutom utan några långsiktiga negativa effekter på reala investeringar.
Att enbart försöka att balansera krisländernas ekonomier med en åtstramande utgiftspolitik och en skattepolitik som drabbar efterfrågan
hårt, såsom momshöjningar, kan bidra till att krisen fördjupas. Dagens
ekonomiska och sociala problem kommer att växa ytterligare när inkomsterna minskar i takt med ökad arbetslöshet och minskade sociala
transfereringar. Den inslagna vägen risker att leda till en negativ spiral
av lägre tillväxt och högre arbetslösheten de kommande åren.
På nationell nivå kan en skattepolitik som höjer skatterna på de grupper som har högst inkomster, också bidra till att utvecklingen mot
ökade inkomstklyftor bromsas. Minskade inkomstklyftor kan på sikt
verka dämpande på tillgångsinflationen, vilket i sin tur har en dämpande effekt på hushållens skuldsättning och öka den finansiella stabiliteten i ekonomin. I en situation där inkomsterna för den översta
procenten har vuxit kraftigt de senaste 40 åren, finns idag en stor
potential för att öka skatteintäkterna genom att återgå till en mer
historiskt normal beskattning av höga inkomster och tillgångar.
51
Referenser
Alesina, Alberto F. & Ardagna, Silvia, (2009), Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending, NBER Working Paper No. 15438.
Beräkningar från OECD. Stat. National account database, “Population and
employment by main activity”.
Berend I., (2006) An economic history of the Twentieth Century,Cambridge
: Cambridge University Press.
Brys B., Matthews S. and Owens J., (2011), “Tax Reform Trends in OECD
Countries”, OECD Taxation Working Papers, No. 1, OECD Publishing.
Cameron R., (2003), “A concise economic history of the world: From paleolithic times to the present”, Oxford University Press, 2003.
Eichengreen B., (2007), “The European Economy since 1945, Coordinated
Capitalism and Beyond”, Princeton University Press.
Feldstein, Martin, “The Effects of Marginal Tax Rates on Taxable Income:
A Panel Study of the 1986 Tax Reform Act”, Journal of Political Economy,
Vol. 103, no. 3 (1995), pp. 551-572.
Fregert, K. Jonung, L. (2003) ”Makroekonomi. Teori, politik och institutioner”, Studentlitteratur, Lund.
Hacker, Jacob S., Rehm, Philipp and Schlesinger, Mark, (2012), “Insecure
Alliances: Risk, Inequality, and Support for the Welfare State”, American
Political Science Review, Vol. 106, No. 2, pp. 386-406.
IMF, World Economic Outlook 1993, Annex I,” Monetary Policy, Financial
Liberalization, and Asset Price Inflation.”
Jones, L., R. E. Manuelli and Peter E. Rossi, (1997), “On the Optimal Taxation of Capital
Income”, Journal of Economic Theory, Vol. 73, No. 1, 93-117.
Kumhof, Michael & Rancière, Romain, (2010), “Inequality, Leverage, and
Crises”, IMF
Working Paper No. 10/268.
Långtidsutredningen 2011, (SOU 2011:11), Huvudbetänkande, Statens offentliga utredningar.
Madison A., “Statistics on World Population, GDP and Per Capita GDP”,
1-2008 AD, http://www.ggdc.net/MADDISON/oriindex.htm.
52
OECD 2011, “Divided We Stand: Why Inequality Keeps Rising”, OECD publishing.
OECD 2012, “Income inequality and growth: The role of taxes and transfers”, OECD Economics Department Policy Notes, No. 9. January 2012.
OECD 2012b, “Society: Governments must tackle record gap between rich
and poor”, http://www.oecd.org/newsroom/societygovernmentsmusttacklerecordgapbetweenrichandpoorsaysoecd.htm.
OECD Income distribution and poverty database.
OECD. Stat, National Accounts data, http://stats.oecd.org/ .
Piketty, Thomas, Emmanuel Saez, and Stefanie Stantcheva, (2011), ”Optimal Taxation of Top Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR
Discussion Paper No. 8675.
Reinhart, Carmen M. & Rogoff, Kenneth S., (2010), “Growth in a Time of
Debt”, NBER Working Paper No. 15639.
Temin P., (2002), “The Golden Age of European growth reconsidered, European Review of Economic History”, Vol. 6, Issue 01, pp 3 – 22.
Timmer, Marcel P. and Gaaitzen J. de Vries (2009), ”Structural Change and
Growth Accelerations in Asia and Latin America: A New Sectoral Data
Set” Cliometrica, Vol. 3, Issue 2, pp. 165-190.
The World Top Income Database, http://g-mond.parisschoolofeconomics.
eu/topincomes/.
Thomas P, Saez E., and Stantcheva S. (2011), ”Optimal Taxation of Top
Labor Incomes: A Tale of Three Elasticities”, CEPR Discussion Paper No.
8675.
UN: Monthly bulletin 1970-2008.
World Economic Forum, “Global Risks 2012”, Seventh Edition, Geneva,
Switzerland.
Roine, J och D Waldenström (2012), “On the Role of Capital Gains in Swedish Income Inequality”, Review of Income and Wealth, 58(3), 569–587.
Roine, J och D Waldenström (2011), “Common Trends and Shocks to Top
Incomes: A Structural Breaks Approach”, Review of Economics and Statistics, 93(3), 832–846.
53
Det har under en längre tid förts en livlig debatt om ökade inkomstskillnader. Fokus har inte minst legat på det faktum att de med allra störst
inkomster sett sina inkomster stiga mycket snabbt. Stater har också
förstärkt denna trend genom att sänka marginal-, kapital- och bolagsskatter och i många fall tagit bort förmögenhets- och arvsskatter.
Anledningen är att den rådande utvecklingen också kan ses som
önskvärd. De med störst inkomster sparar en mycket större andel av sin
inkomst. Ökat sparande antas leda till mer investeringar i produktionen
och mer investeringar leder till högre löner och tillväxt. Så i det långa
loppet vinner alla på det. Så frågan är ytterst; vad gör rika med sina
pengar? Om det visar sig att det saknas koppling till investeringar
försvinner till stora delar motiven för de senaste 30 årens skattepolitik.
Med rapporten ”Vad gör rika med sina pengar?” kartlägger och anlyserar
chefekonom Sandro Scocco och docent Lars-Fredrik Andersson sambandet mellan inkomstutvecklingen för de med högst inkomster och reala
investeringar. Slutsatserna är tydliga, och tillsammans med annan ny
forskning, har de stora implikationer för hur den pågående finanskrisen
ska lösas.
Birger Jarlsgatan 27, 111 45 Stockholm
www.globalutmaning.se
54