Transcript Minecraft teaser.indd

Thomas Arnroth
ett år med mojang
– minecraft bakom kulisserna
© Thomas Arnroth, 2012
Omslag: Miroslav Sokcic/Mono studios
Redigering och sättning: Jenny Tenenbaum/
Tenenbaum Text
Forskning en fredag
Det verkar kräva all koncentration han kan uppbåda. Här gäller det
verkligen att allt blir rätt, för senare under kvällen kommer miljoner fans och spelare ha chansen att bedöma jobbet han gjort. Jens
Bergensten, alias Jeb, har nästan en halv miljon följare på twitter
och är ansvarig utvecklare för Minecraft, som i runda slängar har
50 miljoner spelare. Att säga att han har ögonen på sig är en klar
underdrift.
Det här måste helt enkelt bli bra. Det handlar ju trots allt om
laserstrålar som kommer från ögonen. Sådant är viktigt, men Jens
är inte nöjd.
− Nej, det här verkar inte funka, konstaterar han med sitt sedvanliga jämnmod.
Allt är under tidspress. Det är bara en timma kvar till dagens arbete ska bli offentligt. Men till skillnad mot en vanlig dag har Jeb ett
helt lag med sig. De är sex stycken som trängs tillsammans i rummet
och den som har huvudansvaret är Markus Persson, eller Notch
som han kallas av den miljon som följer honom på twitter. Det var
han som våren 2009 skapade Minecraft. I början av 2012 ansåg han
sig klar med den saken och lämnade officiellt över ansvaret till Jens.
Nu för tiden bygger Notch ett nytt spel, ett rymdäventyr som med
hans mått mätt är gigantiskt. Fast just nu är han upptagen med ett
sidoprojekt där både han och Jens anstränger sig till det yttersta.
Det är fredag eftermiddag i december. Och på fredagseftermiddagar spelar man. Vi befinner oss vid Zinkensdamm på Södermalm
3
i Stockholm, i det som kallas Tobaksfabriken, en kontorslokal som
nyligen varit med på en lista över Sveriges tio stiligaste. Spelstudion
Mojang och dess 26 anställda har sin schemalagda speldag. Lekdag
känns kanske mer passande just ikväll, för det är varken data- eller
sällskapsspel man ägnar sig åt. Istället är det pepparkakshustävling.
För Markus Persson är det dock varken data- eller sällskapsspel.
För honom är det forskning. Undra på att Lydia Winters, som bär
den fascinerande jobbtiteln Director of fun, twittrar: Mojang =
Best ever. Fast det gör hon först efter den följande måndagens snöbollskrig. Inomhus alltså.
Nej, det är inte en riktig Murloc från World of warcraft. Det är Jakob Porser som tagit
en paus från arbetet med Scrolls för att spela lite biljard på Mojangs kontor.
4
Jens laserstrålar är rosa sugrör som han lugnt och metodiskt
sticker in genom ett par hål i en pepparkaksgubbes huvud. Jag missade hur han gjorde hålen. Det blir faktiskt inget bra, och får heller
inte vara med i den färdiga skapelsen, en pepparkaksrobot som går
bärsärk bland pepparkaksgubbar med blod, avslitna huvuden och
allt.
Jag har egentligen bokat tid för en halvtimmes intervju med Markus. Har du tid för intervjun, frågar jag. Hm, svarar han, en kort då,
det är dålig tajming, pepparkakshuset du vet.
Ja, jag fattar. Intervjun tar fem minuter. Jag är inte ovan. Första
gången jag träffade Markus och ville byta några ord stod han vid
kontorets flipperspel. Hej, sa jag. Jag hinner inte prata nu, jag är mitt
i en match, sa han.
Den här forskningsdagen är de uppdelade i tre lag. Markus leder
ett. Mojangs andra två grundare och delägare, Jakob Porser och
Carl Manneh, leder de två andra. Jakob och hans gäng satsar på en
lite mer folklig approach genom att förvandla sitt prefabricerade
hus till en timmerkoja med hjälp av lite salta pinnar och smält socker. Det får ett staket också, av samma pinnar. Det är Jon Kågström
som pillar med staketet, Jon som en gång i tiden jobbade på Dice
och gjorde Battlefield.
Lag Manneh kör på Minecraftspåret; de gör en grön creeper, det
mest kända monstret i spelet och numera något av dess symbol. De
har, precis som Markus lag, inte alls nöjt sig med den form huset
hade i sitt paket, utan har sågat och filat och skurit innan de applicerar den gröna färgen. Carl leder arbetet medan han i full koncentration brer grön kristyr på en bit pepparkaka.
− Du ser vad vi siktar på va, frågar han nöjt.
Det är Linn Hultman som hittat på tävlingen och bestämt reglerna. Hon är Markus personliga assistent och office manager. Men
5
eftersom hon är office manager på just Mojang är jobbet lite annorlunda än på andra ställen.
− Det är inte bara att jag ska se till att allt praktiskt på kontoret
funkar, jag fixar alla fester och sånt också. Det är ju rätt mycket sådana saker. Och jag är ju en sucker för jul, säger hon.
Som jag fattar det har lagen två timmar på sig och måste utgå
från ett basmaterial som består av färdiga pepparkakshus. Jag kan
ha fattat det där med tiden fel, men alla har i alla fall fått reda på
tävlingen dagen innan och haft chansen att komplettera basutrustningen med klassiker som Nonstop och bomull, men får egentligen
inte använda någon särskild extrautrustning. Vilket föranleder Lydia att sno pojkvännen Vu Buis halvprofessionella Canonkamera.
Han inte ska kunna ta snyggare bilder än de andra. Man får ju inte
ha med sig egen specialutrustning, menar hon. Lydia är i Jakobs lag,
Vu i Carls.
Carl och Vu blänger surt genom fönstret in mot Markus lag och
påpekar att de ju tagit med sig en limpistol hemifrån, är inte det
specialutrustning om något?
Jag har även en intervju med Carl bokad den här eftermiddagen. Han försöker inte boka av, men poängterar att det får bli kort,
tävlingen du vet. Innan vi går och sätter oss en bit bort frågar han
de andra i laget om de vet vad de ska göra. Ingen svarar eftersom
de är så fullt koncentrerade på sina uppgifter. Carl tar det som ett
gott tecken och följer med mig. Fast hans koncentration är inte vad
den brukar, han som alltid verkar ha koll på minsta detalj och varje
formulering kan plötsligt inte låta bli att kalla varenda månad för
augusti.
− Det var i augusti, eller nej, juni menar jag. Just det ja, vi flyttade
i augusti, eller nej, vad säger jag, juni. Varför säger jag augusti när jag
menar augusti? Vad säger jag? Vad är det med augusti?
6
Vi ger upp och tar varsin öl istället innan Carl smiter bort till sitt
lag.
Det är något fascinerande att se dessa spelutvecklare och grafiker
tävla i pepparkakshusbyggande. Det är koncentration, millimeterprecision och seriösa konstruktionsplaner. Det är logik och ordning
och reda i kaoset. Tydliga mål, tydliga planer. När tävlingen är klar
ska husen fotas och läggas ut på Mojangs hemsida. Där ska fansen
få rösta under helgen, men för att inte alla ska rösta på Markus hus
avslöjas inte vilka som ingår i vilket lag, utan dessa ges namnen The
ginger heroes, Team fully edible och Lag nord. Fansen uppmanas
rösta, men texten avslutas med en brasklapp: Obs, även om det här
är enormt allvarliga saker, kommer inte omröstningen ha någon
inverkan på Minecraft eller något annat verkligt viktigt, det här är
bara på skoj.
Det kan vara bra att påpeka sådana saker när man har så många
och så hängivna fans som Mojang.
Carls lag går hela vägen med sin creeper och försöker härma vad
som kan hända i spelet. I Minecraft kommer den gröna creepern
och ställer sig intill dig eller kanske dörren till ditt hus och spränger
sig själv. Resultatet är förödande. Det finns antagligen ingen som
spelat Minecraft som inte blivit dödad av en creeper. Så självklart
ska han brinna även i verkligheten. Vu, som återerövrat sin kamera
från Lydia med limpistolsargumentet (eller rättare sagt, han lyckas
övertala Linn, som tar den från Lydia, som under tävlingen verkar
ha lagt det där med ”fun” åt sidan) tar bilder när de tänder eld på
tomtebloss och annat. Det går så klart åt skogen. Hela creepern
börjar brinna. Jag hinner inte se själva branden utan kommer fram
lagom till att Daniel Kaplan, affärsutvecklare, först anställd på Mojang och 2011 utsedd till en av världens 30 mest intressanta unga
spelutvecklare i världen, täcker pepparkaksskapelsen med vitt skum
7
från en brandsläckare. Medan jag fotar honom och de andra som
skrattande ser på, rasar hela creepern omkull på golvet. En branddörr öppnas för att vädra och Carl konstaterar tyst att det är ju lite
märkligt att brandlarmet inte går.
Det är rock’n’roll på spelutvecklarsätt.
Till slut ställs husen upp på rad på det långa, rustika matbordet
som står mitt i lokalen. Vu ska fota alla hus och Markus ger lite
extra stämning åt bilderna genom att hålla två levande ljus en bit
ifrån. Diskussionen går het mellan Jens, Jakob, Vu och Markus om
vilket hus som borde vinna, egentligen. Markus hämtar ett par glas
tequila, ett till sig och ett till Lydia. Men Lydia vill inte ha just nu,
vilket får Markus att förtjust hojta att vad bra, då blir det ju två till
mig. Jakob häller upp en Laphroaig. Han planerar dock ingen sen
kväll, om en kvart måste han dra från kontoret för att ta pendeltåget
hem till Knivsta där familjen väntar.
Jag har hängt så mycket med Jakob och de andra att även om jag
kanske inte ingår i gänget så är jag i vart fall ingen främling. Fast att
bara ta lite finwhiskey utan att fråga känner jag inte att jag kan, så
jag frågar Jakob om det är okej.
− Gud ja, säger han.
Jag skrattar till och skakar lite på huvudet. Det är något i självklarheten i hans utrop kombinerat med att klockan knappt är fyra på
eftermiddagen och den lyxiga whiskysorten som känns lite knäpp.
Kanske är jag bara generad över att ha frågat. Jakob har sett och
hört min rätt lågmälda reaktion och ser oroligt på mig.
− Oj, förlåt. Det var inte meningen, säger han.
Jag tittar förvånat på honom och undrar vad han menar.
− Att använda gudordet alltså, det var dumt gjort, hoppas du inte
tog illa upp, förklarar han.
Som sagt, rock’n’roll på spelutvecklarsätt.
8
När Markus Persson ska ta sig från en lokal till en annan på Minecon i Paris följer
hundratals fans efter, det sker liksom av bara farten. Fast det är så klart ingen som
kallar honom för Markus här. Han är rätt och slätt Notch.
Notch designar efter egen smak
Mojangs forskningscentral på Tobaksfabriken är ingen lekstuga.
Det jobbas faktiskt hårt där. Att smita undan sina arbetsuppgifter är inte heller lätt, om nu någon skulle vilja det. 26 personer är
mycket för att vara en indiespelstudio, men inte så många att man
inte märks. Tvärt om. Alla har sina tydliga uppgifter och inget spel
så stort att fler än en handfull arbetar med det. Minecraft görs just
nu av Jens och Nathan Adams. Ingen annan. Sedan finns det andra
som arbetar med serverfunktioner och ett nytt så kallat gränssnitt
för hur spelarna ska kunna lägga in egna saker i spelet. Men även de
områdena sköts av en eller några få man. När jag frågar hur det går
9
med ett visst projekt, får jag alltid svaret att den eller den personen
har kommit si eller så långt. Allt är personligt och tydligt.
Så har det varit ända sedan Markus första gången visade Minecraft. Förr pratade han om spelet och sitt liv på sin blogg och på
spelforum på nätet. Där skrev han vad han tänkte och tyckte, nu är
det på twitter han gör det. Han verkar skriva ungefär vad han tänker, åtminstone om spel i allmänhet och sina egna spel i synnerhet.
Har han svårt att programmera skriver han det, har han svårt att
komma på vad som ska vara kul i spelet han just håller på att koda
så skriver han det. Den här transparensen är utan tvekan också en
orsak till att Notch blivit så omtyckt och populär. Jag menar, karlen
har ju nästan en miljon följare på twitter. Han är faktiskt störst i
Sverige på det. (Vem som är tvåa? Jeb så klart.) Om du har lust kan
du lägga ifrån dig den här boken en stund och kolla Markus twitterflöde. Han heter @notch, men har du inte twitter kan du kolla flödet från datorn, googla på Notch twitter till exempel, han hamnar
så klart överst på söklistan. Även om intensiteten i hans twittrande
varierar är chansen stor att du hittar rykande färska kommentarer
om ditten och datten. Har du själv ett twitterkonto kan du svara
eller kommentera honom och i vart fall ha chansen att få direkt
kontakt med honom.
− Jag gillar twitter för det är så enkelt. Det är ganska få tecken
och man har alltid mobilen till hands. Jag kan ta fram den på tunnelbanan eller nu, när vi sitter här, och skriva något. Det är väldigt
direkt och enkelt. Jag gillar det. Jag hinner inte hänga på forum som
jag gjorde förr, säger Markus.
Men att ha en miljon följare har sina konsekvenser. Många vill
att Markus ska twittra om deras spel eller Youtubekanal. Ett twitterinlägg från Notch om ett spel eller en sajt ger oftast så dramatiska
effekter att servrar kraschar, och naturligtvis ökar det både försälj10
ning och exponering. Men Notch kör en hård och tydlig linje: Han
twittrar bara om det han vill, han skriver aldrig något annat. Jeb har
samma inställning.
Det hindrar inte att Markus stundtals är kontroversiell. Han har
twittrat inlägg som kan uppfattas som stöd för piratkopiering och
han har sågat stora amerikanska spelförlag längs fotknölarna.
− Ibland kan jag få för mig att det där med att ha en miljon följare på twitter gör att jag censurerar mig själv, men jag hoppas inte
det. Det vore nog inte bra, säger han.
En hel del inlägg nu för tiden handlar om Markus nya rymdspel
0x10c (det uttalas ungefär ten to the sea, fast enligt Markus får man
uttala namnet lite hur man vill). Det görs av honom och en grafiker. De har en del diskussioner sinsemellan om speldesignen, men
grundläggande är det Markus som hittar på och programmerar.
− Jag gillar att göra spel själv. Det är nog så jag tycker om att
jobba, att hålla i alla trådar på egen hand. Dessutom är det enklare
för mig, jag har så mycket i huvudet att det är svårt att dela med sig
till andra, säger han.
Men det handlar om mer än så. Det är nästan en principfråga,
eller ett ställningstagande för hur de mest intressanta spelen skapas.
− Jag tycker om spel som är gjorda av bara en eller ett par personer. Jag tycker om att spela den typen av spel och se om jag kan
uppleva något av spelskaparen, om jag kan få en känsla av dem. Jag
är på samma sätt. Jag vill uttrycka något, en känsla eller kanske bara
en spelmekanik eller designlösning som är min egen. I mina ögon
kan det vara vackert med sådana saker, även om spelaren kanske
inte ens tänker på det.
Spelen ska helst inte göras för någon annan än utvecklaren själv.
− Jag försöker undvika att tänka på någon särskild målgrupp
eller vad andra ska tycka när jag programmerar. Jag försöker skala
11
bort allt det och istället bara tänka på vad jag vill göra, vad jag tycker
är kul. Sedan kan man ju aldrig veta vad andra kommer att tycka,
men så vill jag skapa spel. Att det ska bli en ny succé som Minecraft
tänker jag inte ens. Det tror jag för övrigt inte kommer att hända,
och det är heller inget mål för mig.
Mojangs kommande kortbaserade rollspel Scrolls görs av fyra
personer, det är ett storleksrekord som helst ingen på studion vill
slå. Med Mojangmått är det ett mastodontprojekt. Då ska man ha
åtanke att det kan jobba allt mellan 50 och 300 personer på ett så
kallat trippel-A-spel, alltså de allra mest påkostade produktionerna i
spelvärlden. På andra sidan Södermalm sitter exempelvis Dice som
i skrivande stund gör Battlefield 4. Där snackar vi antagligen minst
ett hundratal utvecklare som jobbar med ett spel. Men även studior
i Mojangs storlek jobbar oftast i större grupper. En bit från Dice,
i en vindsvåning på Hornsgatan, sitter ett ungt mobilspelsföretag
som heter Scattered entertainment och tillhör den japanska mobilspelsjätten Dena. Det har ungefär lika många anställda som Mojang, men där arbetar samtliga med ett och samma mobilspel. Det
som är stort på Mojang är alltså litet jämfört med nästan alla andra
spelstudior, åtminstone de som tjänar några pengar att tala om.
Det här sättet att arbeta gör att var och en inte bara har mycket
arbete för händerna, det är också upp till dem själva att få det gjort.
Det finns ingen att gömma sig bakom. Jag har ibland suttit vid det
där långa matbordet en stund i väntan på en intervju och bara tittat
och lyssnat. Det pågår varken snöbollskrig eller skåpssupande. Folk
jobbar tyst och ihärdigt vända mot sina dataskärmar.
Att bara en eller ett par personer gör hela spel känns som något
nytt och fräsch i dagens spelvärld. Man brukar prata om de här spelen som indiespel, ungefär på samma sätt som indiemusik en gång
var beteckning på musiker och band som ställde sig utanför de stora
12
musikbolagens mer strömlinjeformade produktioner. Men precis
som indie inom musik mer kommit att bli en samlingsterm för en
viss slags musik snarare än vilket bolag som ger ut musiken, håller indiebegreppet inom spelvärlden på att förändras. Och det är just genom Mojangs framgångar det sker. Ibland på ett lite smärtsamt sätt.
Nej då, det här faktiskt inget man höjer på ögonbrynen åt under ett Minecon. Den
som gillar fotboll kan ha en halsduk eller tröja med sitt lags färger, den som gillar
Minecraft kan sätta en kartong över huvudet. Det är inte konstigare än så. Eller
kanske lite.
13
Carl räddar världen
En sommardag dök ett mejl upp i Carl Mannehs inbox som fick
till och med honom att haja till. Flera producenter från Hollywood
hade hört av sig under året, Microsofts chef Steve Ballmer hade
personligen sagt till sina säljare att prata med honom, Björn Ulvaeus från ABBA hade ringt på dörren där hemma och ville snacka
lite. Småsaker som att SVT, New York Times och andra mediejättar
hörde av sig hände nästan dagligen. Det var väl inte så att Manneh
och de andra slutat bry sig, men något uppseende väckte inte den
typen av kontakter längre.
Fast det här var annorlunda. Det kom från Thomas Melin, chef
för alla externa kontakter på något som hette FN Habitat i Nairobi.
Till och med Daniel Kaplan fick erkänna att det var lite lockande
och svårt att säga nej till. Kaplan är den som hårdast driver linjen
att Mojang ska göra spel och inget annat.
− Det är ju kul med Hollywood och allt, men frågan är om vi ska
syssla med det. Allt tar ju energi. Jag tycker vi ska fokusera ännu mer
på spel än vi gör idag, och säga nej till allt annat. Men ja, alltså, det
där är ju FN. Det är ... ja, det är FN. Hur säger man nej till det? Det
är rätt coolt. Och stort, medger han.
Carl behövde inte tänka så långt.
− Att kunna ta Minecraft och använda det i humanitärt syfte, jag
menar bara tanken på det var ju kittlande. Det är klart att jag blev
nyfiken.
Mojang ägs som sagt av Carl, Jakob och Markus, fast kanske i
omvänd ordning. De vill hålla de exakta ägarförhållandena hemliga,
men en gissning är väl att Markus och Jakob delar på mellan 80 och
90 procent och att Manneh äger resten. Det är som sagt bara min
gissning, men man skulle kunna sammanfatta det så här: Markus
och Jakob äger mer än Carl, men Carl driver bolaget i högre grad än
14
Markus och Jakob. Carl tar många av vardagsbesluten och fungerar
som ett filter för de hundratals förslag som kommer från alla håll
och kanter. Han är beslutsför i de flesta frågor (med andra ord vet
han ofta vad både Markus och Jakob tycker och kan därför säga
nej eller ja till mycket på egen hand) men större saker avhandlas
antingen över middag tillsammans eller under ett kortare spontanmöte i Markus och Jakobs lilla hytt. Både Markus och Jakob värjer
sig inför det där med att bestämma.
− Jag är inte chef. Skriv inte det, jag vill inte vara chef, jag är det
inte. Carl är chef, säger Jakob och det är nästa så han korsar fingrarna för att skydda sig mot ordet, som om det vore en förbannelse.
Nu är det naturligtvis inte så enkelt, det är klart att Markus och
Jakob inte är några vanliga killar på jobbet. De utövar kanske inget
chefskap, men deras ord gäller naturligtvis lite för mer än andras
i viktiga frågor. Och Carl tar som sagt inga stora beslut utan att
kolla med de andra två. Ägarna utgör också hela styrelsen, så en
sen middag är det perfekta sättet att avhandla viktigare frågor på
ett informellt sätt.
Där hamnade FN-förfrågan eftersom den blev snabbt en hjärtesak för Carl. Medan Jakob och Markus gjorde spel, ville han rädda
en liten del av världen.
15