Transcript För att bygga ett hus måste man veta hur olika material fungerar i olika funktioner. Det blir ju inte så himla bra.

För att bygga ett hus måste man veta hur
olika material fungerar i olika funktioner.
Det blir ju inte så himla bra om man gör
taket av glas eller fönstren av betong.
När vi ska bygga meningar är det på
samma sätt; man måste veta lite om
materialen man har att tillgå.
Den första kategori som vi lär oss som
små barn är benämningar på saker.
Mamma pekar och vi lär oss säga efter:
mamma, lampa, kisse, vovve, tröja, bil etc.
Vi kallar den här ”ordhögen”, eller
materialet, för Substantiv.
Att det finns olika undergrupper och att
det finns bestämd och obestämd form och
att de kan stå i plural vet du säkert redan.
Däremot vet du kanske inte att
substantivet tar dubbel bestämd form om
det finns ett adjektiv framför.
Jag tar den gröna tröjan.
Han köpte det röda täcket.
Hon kastade de gamla skorna.
Observera! De här ”bestämda artiklarna”
som man kan jämföra med engelskans the
får inte förväxlas med det personliga
pronomenet de eller dem!
Adjektiv är det material som vi lär oss
härnäst. Som ettåringar kommer vi på hur
världen fungerar:
*Mamma snäll, docka dum, kisse rädd etc.
Adjektiven beskriver hur någon eller
någonting är. De böjs efter sitt huvudord,
alltså det ord de berättar om, oavsett var i
satsen de står.
En snäll flicka/flickan är snäll
Ett dumt problem/problemet är dumt
Många rädda barn/barnen är rädda
Bestämd form innebär alltid samma
ändelse som plural.
Den snälla flickan
Det dumma problemet
De rädda barnen
Adjektiven kan kompareras; om de är
korta så görs det med -are och
-ast men om de är längre så använder man
mer och mest. Några oregelbundna finns
också.
Så småningom kommer vi på att världen är
föränderlig och då kommer verben:
Kisse sover. Pippi sjunger etc.
Vi lär oss beskriva den aktivitet vi ser. Vi
lär oss också uppmana till aktivitet:
Mamma läsa!!
Vi vill höra en berättelse, litteraturintresset
vaknar 
Verben beskriver alltså aktiviteter:
hoppa, springa, studera, älska, hata, dö
etc.
Verben är det mest mångfasetterade
materialet av alla för man kan trixa med
det så det blir användbart i många
funktioner.
Vi får dela upp tankarna kring det lite.
Modus talar man om tre; indikativ,
imperativ och konjunktiv.
Indikativ är det normala, det modus som
bara beskriver något som är.
Han bygger ett hus.
Imperativ är det befallande moduset.
Bygg ett hus åt mig! Stäng dörren!
Som du ser använder man här verbets
grundform, eller stam som en del kallar
det.
Konjunktiv har vi inte kvar i svenskan mer
är enstaka ord. Franska, spanska och
många andra språk har det däremot och
detta modus uttrycker en dröm eller
önskan, något som inte är.
Om jag vore ung igen skulle jag bli
agronom.
Om jag bleve bjuden skulle jag gå dit.
Om jag finge för min mamma så skulle
jag…..
Numera använder man imperfektformen
även för att uttrycka en önskan, eller
skulle plus infinitivformen.
Om jag vann pengar skulle jag köpa ett
hus i Grekland.
Om jag skulle vinna pengar så skulle jag
bjuda på fest.
Verbet fungerar som en beskrivning av en
aktivitet när det står i tempusen
(tidsformerna) presens, imperfekt,
perfekt/pluskvamperfekt (formen kallas
supinum) och futurum.
Det utgör också en beskrivning av en
aktivitet ihop med ett hjälpverb, måste, vill,
kan etc.
Presens
Perfekt
Imperfekt
Pluskvam
perfekt
Futurum
Han
arbetar
Han har
arbetat
Han
arbetade
Han hade
arbetat
Han ska
arbeta
Han
stänger
Han köper
Han har
stängt
Han har
köpt
Han
stängde
Han köpte
Han hade
stängt
Han hade
köpt
Han ska
stänga
Han ska
köpa
De tror
det
De har
trott det
Han
trodde det
Han hade
trott det
Han ska
tro det
De skär
ost
De har
skurit ost
De skar
ost
De hade
skurit ost
De ska
skära ost
Observera! I tabellen på föregående sida
ser du formerna ordnade efter hur de
används.
Skriver du i presens och vill markera att
olika aktiviteter har ett inbördes
tidsförhållande använder du perfekt.
Skriver du däremot om något som hände i
dåtid och vill göra samma sak använder du
pluskvamperfekt.
Jag har städat färdigt så nu åker vi.
När jag hade städat färdigt åkte vi.
Lite rolig är halländskan för här säger man
inte skrivit utan skrevet, vilket låter lite
speciellt i andras öron. Visserligen är inte
prosodin densamma men substantivet
skrevet! 
Bjuder man sen någon på fest får man
svaret:
Ja, det hade varit jättetrevligt!
Som östgöte väntar man sig ett men som
fortsättning, eftersom vi skulle använda
verbformen ska bli, men det betyder:
Ja tack, vi kommer.
Det lilla barnet som upptäcker världen
säger att han/hon skar sig och alla tycker
hon är duktig. När han/hon sen blir äldre
säger han/hon *skärde!
Oj då, vad har hänt? Jo, barnet har lärt sig
böjningsmönstren och övergeneraliserar.
Det ordnar sig så småningom.
Verbets infinitivform kan fungera på
samma sätt som ett substantiv:
Att dansa är underbart.
Jag gillar att skriva.
Notera att det ofta finns en
betydelseskillnad gentemot motsvarande
substantiv.
Dans är underbart, betyder inte att man
själv gillar att dansa, utan kanske att titta
på dansföreställningar.
Verbens participformer kallas i en del
grammatikor för verbaladjektiv, med all
rätt, för man använder formerna som om
de vore adjektiv.
Presens particip kan på svenska nästan
bara stå som bestämning till och före ett
substantiv.
Ett gråtande barn ringde på min dörr.
En leende kvinna öppnade dörren.
Undantagna är vissa uttryck.
Hon kom gående längs stigen.
Hon kom leende ut från chefens kontor.
På engelska kan man även använda
formen (-ing) som komplement till ett verb,
men det kan man inte på svenska. Där
använder vi vanliga verbformer istället.
*Barnet är gråtande = Barnet gråter.
*Barnet var gråtande =Barnet grät.
*Barnet hade varit gråtande länge =Barnet
hade gråtit länge.
Perfekt particip däremot kan stå som
direkt bestämning och som
verbkomplement.
Ett handskrivet brev är ovanligt idag.
Brevet var handskrivet, vilket är ovanligt
idag.
Många annonserar efter sina bortsprungna
katter.
Övergivna katter driver omkring på hösten.
När man jämför olika språk kan man se att
de löser problemet antingen genom en
participform eller med en relativbisats.
Den bortsprungna hunden kom hem igen.
Hunden som sprungit bort kom hem igen.
De besökte sina nyinflyttade släktingar.
De besökte sina släktingar som just flyttat
in.
I dagstidningar är frekvensen particip hög
eftersom den spar spaltutrymme.
Med substantiv, adjektiv och verb kan vi
berätta att någon, som är på ett visst sätt
gör något med någon som också kan vara
på ett visst sätt.
Varför gör han det då?
Och när, hur och var gör han det?
Precis som när vi bygger hus kan vi bygga
golv, väggar och tak, men till fönster
behöver vi ett specialmaterial, och när vi
bygger meningar behöver vi materialet
Adverb för att besvara frågorna ovan.
Adverben svarar alltså på frågorna när,
var, hur, varför, hur mycket, hur länge och
hur ofta en aktivitet äger rum.
idag, hemma, fort, därför, lite, länge,
ideligen.
Vi har också sådana adverb som påverkat
en hel sats.
inte, vanligen, givetvis etc.
För att binda ihop satser använder vi
konjunktioner; samordnande för att binda ihop lika
satser och underordnande för att binda en bisats
till en huvudsats.
Man kan se huvudsatserna som lok och bisatserna
som vagnar för bisatserna kan inte agera
ensamma.
De samordnande konjunktionerna är lika många
som handens fingrar och dem lär man sig utantill.
Och, eller, men, utan, ty, för.
Alla andra konjunktioner är underordnande. Vi
återkommer till dem när vi talar om funktioner.
Pronomen har vi också en stor hög av. De
ersätter ett substantiv. Dessa brukar inte
vålla något problem förutom det relativa
pronomenet vars och det reflexiva
pronomenet sin.
Många har missat det och skriver istället:
*Pojken, som hans cykel blivit stulen,
sprang till polisen.
Det skall skrivas så här:
Pojken, vars cykel blivit stulen, sprang till
polisen.
Alla vet innebörden av meningen:
Hon kammar sig.
Subjektets aktivitet drabbar inte objektet
utan går tillbaka till subjektet.
Reflex har vi i mörkret för den återspeglar
ljus. På samma sätt återspeglar ett
reflexivt pronomen på subjektet.
Titta noga på följande meningar:
Hon kör sin bil.
Subjektet äger objektet!
Hon kör hans bil.
Subjektet har stulit objektet från en man!!
Han köper blommor till sin fru.
Frun blir glad och allt är frid och fröjd.
Han köper blommor till hans fru.
Han köper blommor till grannens fru och
det blir krig!
Slutligen har vi ett material som hjälper
oss definiera positioner och den högen
kallas prepositioner.
på, under, över, i, etc.
Alla språk har inte prepositioner, utan
markerar positionen med olika ändelser på
substantivet. En sådan variant kallas
kasussystem och exempelvis finskan har
sexton kasus. Tur att man inte behöver
lära sig det!
Räkneord är också en egen hög men lika
okomplicerade som spik
(Det var nog ingen bra liknelse förresten, för när jag ska sortera
spik, när jag får ett anfall och städar makens snickarbod, hittar
jag sällan flera av samma slag, suck!)
En liten översikt av materialen som vi
kallar ordklasser:
Substantiv
benämningar på
saker, fenomen,
tillstånd, namn
Fungerar som subjekt,
objekt, attribut med
eller utan preposition
och som adverbial med
preposition.
Adjektiv
benämningar på
egenskaper
fungerar som attribut,
predikatsfyllnad eller
adverbial med ett –t
Verb
beskriver en aktivitet
fungerar som predikat i
formerna presens,
imperfekt och supinum
och som attribut eller
predikatsfyllnad i
participformerna
Adverb
beskriver var, när hur
en aktivitet sker
står alltid som adverbial
i satsen
Konjunktioner
sammanbindare
Pronomen
ersätter ett
substantiv
se substantiv
Prepositioner
beskriver inbördes
förhållande, position
fungerar som adverbial
eller attribut
tillsammans med ett
substantiv
Räkneord
Interjektioner
Grundtal
ordningstal
läten (aj, oh, oj, oups
etc.)