Transcript Svenska kärnvapenprogrammet - Eriks blogg om försvarshistoria

Svenska kärnvapenprogrammet 1950-1972
En studie om det svenska kärnvapenprogrammet
Av
Erik Gemheden
1
Efter andra världskrigets slut 1945 så tog ett annat ”krig” vid. Kalla Kriget. Det var en stormaktskonflikt mellan
Sovjetunionen och USA som började omkring 1945 och slutade 1989 i samband med Berlinmurens fall. När
kalla kriget började så inleddes en enorm kapprustning. USA var först med atombomben och man gjorde en
första provsprängning i New Mexico i juli 1945. Den 6 och 9 augusti 1945 använde USA atombomben för första
och enda gången mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki med en förödande effekt.
Sovjet blev mycket oroade av det nya vapnet och med atombombens inträde på arenan så rubbades
maktbalansen drastiskt. I Sovjetunionen ville man till varje pris skaffa detta nya kraftfulla vapen för att jämna ut
maktbalansen och man rekryterade en del spioner inom USA som försåg dem med ritningar och andra
uppgifter.
Ett par år senare fick även Sovjetunionen atombomben då man gjorde sin första provsprängning 1949. 1953
fick också Sovjet Vätebomben. Nu var inte USA längre ensamma och nu uppstod en terrorbalans mellan
supermakterna. Det innebar ett dödläge då ingen vågade starta igång ett tredje världskrig för bägge parter
förstod att ingen skulle kunna vinna ett kärnvapenkrig och att det skulle innebära mänsklighetens undergång.
Det blev att kärnvapen mer började fungera som ett effektivt avskräckningsmedel.1962 var det mycket nära att
det blev ett kärnvapenkrig i samband med Kubakrisen.
2
FOA:S f.d forskningsanläggning i Ursvik i Sundbyberg
När första atombomben detonerade i Hiroshima den 6:e augusti 1945 började man i Sverige forska om det nya
vapnet. Inom krigsmakten fanns det inom ledningen officerare som började förorda att även Sverige skulle
försöka anskaffa det nya vapnet som kunde vara ett effektivt avskräckande vapen mot det nya hotet
Sovjetunionen. Sverige hamnade mitt i mellan de stora maktblocken Nato och Warsawapakten och var officiellt
neutralt men i verkligheten var Sverige knutna till Nato. Man stod inte heller till en början under USA:s
kärnvapenparaply och det gjorde det angeläget att försöka utveckla egna vapen.
Försvarets forskningsanstalt FOA fick i augusti 1945 några dagar efter Hiroshimabomben på begäran av
dåvarande ÖB Helge Ljung via en forskningsofficer vid namn Tomas Schmitt en order om att utreda vad som var
känt om dessa vapen.
Inställningen var att Sverige behövde lära sig mer om dessa vapen dels för att få kunskap och sen att undersöka
hur man själva skulle kunna skaffa dessa vapen. Man insåg att vapnet var oerhört mer kraftfullt än tidigare
existerande vapen men också mer etiskt tvivelaktigt. Man jämförde med bombningarna av Hamburg och
Dresden som orsakade lika stor förödelse som atombomberna men det tog längre tid och krävde ett stort antal
bombplan. Dessa nya atombomber var mer effektivare och krävde inte så många bombplan för att uppnå
liknande resultat när man skulle slå ut anfallande invasionstyrkor.
Koppling till Civil användning av kärnenergi
Redan innan 1945 drog man igång studier av så väl Civila och militära tillämpningar. Regeringen tillsatte en
kommitté kallad Atomkommittén i november. Kopplingen mellan utvecklingsarbete för militärt och civilt
utnyttjande av atomenergi fortsatte under flera decennier. Trots att det militära arbetet hölls hemligt tycktes
denna koppling till en början vara okontroversiell och ansågs nödvändig eftersom tillgängliga resurser och
kompetens för civila och militära projekt saknades. Inte förrän 1950 talet började ett motstånd mot
kärnvapenprogrammet komma och blev starkare under 60-talet och kopplingen mellan det civila och militära
utnyttjandet av atomenergi började ses med stor misstänksamhet i vissa kretsar.
R1 Forskningsreaktorn under kungliga tekniska Högskolan i Stockholm. Sveriges första reaktor
3
Samverkan mellan den militära och Civila forskningen
Kontrollrummet i R2 Ågestareaktorn. Sveriges första kommersiella reaktor.
1945 begärde FOA ett extra anslag för studier av kärnvapen och det beviljades. Det mesta var inriktat på
metoder för uranframställning och därefter beräkningar av kärnvapens verkningar. Man bildade en sektion för
kärnfysik 1946 inom FOA:s avdelning för fysik. Samma år var ett 20 tal forskare och lika många externa forskare
engagerade i undersökningar kring kärnvapen eller kärnenergi.
1947 Bildades AB atomenergi på initiativ av Atomkommittén
1948 skedde en uppdelning mellan FOA och AB atomenergi som var den civila delen och svarade bla för att
konstruera forskningsreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter för både
civilt och militärt bruk. Trots uppdelning upprättades ett samarbetsavtal med regeringens godkännande 1950.
Man ville säkerställa att den militära forskningen kunde dra nytta av av den civila kärnenergiverksamhet som
startades. Detta år var det egentliga startåret för kärnvapenprogrammet. FOA:s styrelse beslöt i februari att
man skulle inrikta sig enbart på skydd mot kärnvapen på grund av den uppdelning mellan FOA och AB
atomenergi men bara några dagar efteråt så gav försvarsstabschefen Nils Svedlund FOA i uppdrag att utreda
möjligheterna att skaffa svenska kärnvapen. Utredningen blev klar snabbt och klar 4 maj 1948. I den
utredningen förordade man att satsa på kärnvapen baserade på plutonium. Där fanns också med en översiktlig
projektplan över ett svenskt kärnvapenprogram.
Reaktorer
Kärnkraftsindustrin började blomstra i Sverige under 50 -talet och den första reaktorn i Sverige (som var en
forskningsreaktor) R1 vid Kungliga Tekniska Högskolan I Stockholm började byggas 1950 i ett bergrum under
skolan. Reaktorn togs i drift 1954 och stängdes 1970. I Studsvik byggdes en andra forskningsreaktor R2. Togs i
drift 1960. Stängdes 2005.
Den första kommersiella reaktorn R3 Adam låg i Ågesta i Stockholm insprängd i ett bergrum. Den fjärde
reaktorn R4 Eva byggdes i Marviken och var en tungvattenreaktor. Stod klar 1968. När den väl blev färdig så
togs den aldrig i drift för den ansågs inte vara tillräckligt säker. Dessutom skrev Sverige på ett
ickespridningsavtal samma år när det gäller kärnvapen och därmed var framtiden för programmet hotad.
Marviken byggdes om till ett oljeeldat kraftverk och blev en del av svenska kraftreserven dvs ett kraftverk som
togs i drift i behov. Nyligen beslöt man att lägga ner Marviken. Hoppas att man bevarar anläggningen som ett
byggnadsminne. Varför inte som ett kärnkraftsmuseum?
4
Samtliga dessa anläggningar var civila men hade också en militär status då tanken var att de skulle producera
vapenplutonium till de svenska atombomberna. Det fanns planer 1957 på militära reaktorer men de
förverkligades aldrig. Man ansåg att de bästa var om man kunde samordna det militära arbetet med det civila .
Sverige har stora naturtillgångar på uran och än idag vill man bryta uran i Sverige men för fredliga syften. Under
denna perioden var att man skulle vara självförsörjande (den svenska linjen) när det gäller uran och tungt
vatten. Tungvatten skulle hämtas till att börja med från Norge men sedan skulle man i Sverige producera det i
en egen anläggning i Ljungaverk. Både det civila och det militära arbetet med atomenergi skulle hämta uranet
från Ranstad utanför Skövde. Uranet skulle sedan användas för plutoniumframställning i tungvattenreaktorn i
Marviken utanför Norrköping.
Ranstad ligger mellan Skövde och Falköping och var en urangruva. Den är numera nedlagt och avvecklad. Finns
en viss kärnteknisk verksamhet kvar som drivs av Ranstad mineral AB.
Grafit var ytterligare något som skulle behövas i framställningen och det räknade man inte med att det skulle
vara några problem att skaffa.
Ranstadsverket utanför Skövde
Tungvattenreaktorn i Marviken utanför Norrköping
5
Kärnvapenprogrammet krävde stora resurser både ekonomiskt och materiellt. När det gäller den ekonomiska
biten så skulle det senare visa sig vara en bidragande orsak till att programmet senare avvecklades.
1948 kom det kritik från AB Atomenergi och Atomkommittén om att mycket stora resurser lades på
plutoniumframställningen. FOA förutsatte ett närmast ett militärt monopol på uranet och man började ifrån
den ”civila sidan” ifrågasätta det realistiska i det och här kunde man börja se första tecken på
intressemotsättningar mellan Civila och militära kärntekniska satsningar. Man planerade för att bygga 50-60
laddningar per år.
Skiss på en svensk atombomb
Det började uppstå en del problem för det svenska kärnvapenprogrammet. Dels för att det började uppstå ett
motstånd från politiskt håll och från allmänheten på 50 talet.
Det civila kärnkraftsprogrammet gick sin egna väg efter 1956 och det ledde till problem att få tillgång till
plutonium både för forskning och för tillverkning av kärnvapen.1955 slöts ett första avtal med USA om ett civilt
samarbete på kärnkraftsområdet och där skrev Sverige på en garanti att materialet enbart skulle användas
civilt. Sverige fick möjligheter att köpa anrikat uran och tungt vatten till ett lägre pris men det fick enbart
användas civilt enligt de garantier AB atomenergi lämnat till USA. Begränsningar i detta avtal gjorde att det
blev problem med tillgången till plutonium för det svenska kärnvapenprogrammet. Men Sverige fick senare ett
erbjudande om att ingå i USA:s kärnvapenparaply mot att man avstod från att bygga egna vapen. USA ville
förhindra en större kärnvapenspridning.
1957 Man ville bygga eller två militära reaktorer i bergrum. Men man kom fram till att en militär reaktor skulle
ge lägre produktionskostnader än att utnyttja andra civila reaktortyper. Men det skulle ta lång tid att bygga
dem på grund av bergsrumsplacering och omfattande byggnadskostnader.
1959 avtog det civila intresset för att fullfölja uranverket i Ranstad som 1958 beslutades vara tänkt att stå
färdigt 1963 som för inhemsk produktion av tungt vatten. Tanken om den svenska linjen övergavs av AB
atomenergi och inriktades i stället på konstruktion och byggandet av kärnkraftsreaktorer.
1961 gjorde Försvarsmakten och FOA bedömningen att läget var att tillgången till plutonium var den enda
begränsande faktorn och att kärnvapenprogrammets tidsplan försköts på grund av detta.
6
Skyddsforskning och konstruktionsforskning
Skyddsforskningen innebar att man började studera vilken verkan ett kärnvapen har och hur man bäst skyddar
sig vid ett kärnvapenangrepp. Konstruktionsforskningen handlade om hur man konstruerar och tillverkar ett
kärnvapen.
FOA tog fram underlag för två olika forskningsprogram.


S-programmet med titeln ”Forskningsprogram avseende skydd och försvar mot atomvapen”
L-programmet med titeln ”Forskningsprogram för framtagande av underlag för konstruktion
av atomladdningar.
S-programmet var ett program för att ta fram det kunskapsunderlag om kärnvapen som krävdes för att
utforma ett svenskt försvar utan kärnvapen men som var anpassat till ett krig där man räknade med ett
kärnvapenangrepp kunde förekomma. S-programmet var anpassat till både ÖB:s målsättning att skaffa
kärnvapen och till den socialdemokratiska regeringens tvehågsenhet som FOA uppfattade det.
ÖB Swedlund ville ha ett omedelbart godkännande för L-programmet men försvarsminister Sven Andersson
ville inte ta något direkt beslut utan ville vänta på grund av splittring i frågan inom Socialdemokraterna. Själv så
förordade försvarsminister Andersson kärnvapenanskaffning.
Budgetåret 1959/1960 beviljades FOA ett anslag för ”ökad forskning inom atom, robot, motmedels med flera
områden där S-programmet inrymdes.
Forskningsanläggningar

FOI Grindsjön Totalförsvarets forskningsinstitut – Här bedrevs mycket av kärnvapenforskningen och tester.

Anläggningen är fortfarande aktiv men inriktningen är naturligtvis en annan idag.
FOA Ursvik Sundbyberg ( I dag nerlagd och numera skola)

Testplats Nausta Lappland. Här utfördes ett experiment 1956- 1957 som kallades för Naustasmällen. Det var en
simulerad kärnvapensprängning som skulle motsvara en mindre atombomb. Sprängverkan var 56 och 36 ton trotyl. Området
används i dag av försvaret för skarpa robotprov.
Naustasmällen
7
Man diskuterade olika former av bärare av kärnvapnen. Ubåtar av Sjöormen klassen med en modifierad
Torped 61, markrobotar med 100 km räckvidd. Det alternativ som till slut sågs bäst var det flygburna. A-32
Lansen var en tänkbar bärare av svenska kärnvapen. Saab började också rita och projektera ett nytt tungt
överljudsbombplan flygplan A-36. Det skulle ha en hastighet på Mach 2 och kunna bära 4 atombomber. Men
planet kom bara till ritbordet. I stället fokuserade man på det nya flygplan 37 Viggen som förbereddes för att
kunna bära taktiska kärnvapen. Det planet var ett ovanligt stort plan för att vara ett jakt och attackplan. Det var
just för att kunna bära kärnvapen. Efterföljaren JAS 39 Gripen är betydligt mindre i storlek. Viggenplanet var
det sista planet som skulle ingå i kärnvapenprogrammet.
A-32 Lansen. En tänkbar kärnvapenbärare.
Modell av det tänkta nya atombombplanet A-36.
37 Viggen Förbereddes för att bära taktiska kärnvapen.
8
Planerade kärnladdningar
De svensktillverkade laddningarna skulle baseras på Plutonium(239 Pu). Första skissen på en färdig bomb var
en flygbomb med en vikt på 400-500kg och 35 cm diameter. Denna bomb var tänkt att bäras av A-32 Lansen.
Kärnladdningsgruppen lade upp ett anskaffningsprogram där man skulle ha 100 taktiska kärnladdningar.
Effekten på laddningarna skulle vara 20 kiloton trotyl. Ungefär som Hiroshimabomben.
Tilltänkt användning
Den typ av kärnvapen som aktuell för Sverige var taktiska kärnvapen som skulle kunna användas mot
betydelsefulla militära mål i Sveriges närområde i händelse av krigsfara. Exempel på det kunde vara
utskeppningshamnar på andra sidan Östersjön och fientliga flygbaser. Gdansks hamn i Polen var ett tänkbart
kärnvapenmål. Men när det gäller utskeppningshamnarna man gjordes en slutsats att dessa mål hade
stadsbebyggelse och civilbefolkning nära hamnarna som skulle drabbas hårt vid användning av svenska
kärnvapen och det skulle få politiska konsekvenser.
Tanken med ett svenskt kärnvapeninnehav var att det skulle ha en avskräckande och krigsavhållande effekt.
Man skulle också tvinga en angripare att göra taktiska anpassningar inför risken att utsättas för ett
kärnvapenangrepp som skulle innebära att ett militärt angrepp mot Sverige skulle ta längre tid och kräva mer
resurser.
För att skydda Sveriges kärnvapen mot angrepp skissade man på ett system där några av vapnen skulle förvaras
i starkt skyddade bergrum medan resten skulle flyttas runt mellan attackflygets baser. Detta system kallades
för Ahasverussystemet.
Gdansks hamn i Polen. Var en utskeppningshamn för Sovjetiska invasionsstyrkor mot Sverige och därmed ett mål för svenska kärnvapen.
9
När ÖB 1954 förespråkade att svenska försvaret skulle införskaffa kärnvapen så talade man inte enbart om en
egen produktion. Man hade överväganden om avtal med väst om att snabbt komma till undsättning eller att
köpa ett antal mindre kärnvapen från USA och det sista alternativet ansågs bäst av tids och kostnadsskäl i mån
det var möjligt. Man åkte över till USA och undersökte möjligheterna att köpa kärnvapen men man visste att
amerikansk lagstiftning inte tillät detta men man hoppades ändå att bli positivt särbehandlade trots att man
inte var med i Nato, på grund av att man i Sverige ansåg det låg i USA:s intresse att Sverige skulle ha ett starkt
försvar i fall Sovjet skulle gå till angrepp mot Sverige. I ett samtal mellan FOA och ett amerikanskt sändebud i
denna fråga om ett köp 1954 och ytterligare ett samtal i april 1955 nämnde svenskarna att man ville köpa 25
kärnladdningar.
När man ytterligare trappade upp sonderingarna 1957 samtidigt som det svenska försvaret gjorde en förfrågan
om att få skicka svenska officerare på utbildning i kärnvapens användning så amerikanarna nej. Detta på grund
av att Sverige som icke Natoland inte hade något ömsesidigt försvarsavtal med USA som var ett krav i
amerikansk lag för ett kärnvapensamarbete. USA:s budskap var att om Sverige tänkte ändra sin alliansfria
politik var man välkommen med en ny förfrågan. Sverige behövde inte vara Natomedlem men var tvungen att
ha ett avtal med USA kring användningen av kärnvapen. Det skulle innebära att Sverige lämnade
alliansfriheten.
6 april 1960 bestämde sig USA:s nationella säkerhetsråd för att den amerikanska linjen skulle vara att inte
stödja ett svenskt kärnvapeninnehav. Enligt USA var det bättre att Sverige satsade sina resurser på sitt
konventionella försvar. Det skulle vara bättre för Västs försvar enligt amerikanarna.
Sverige tittade bland annat på detta amerikanska robotsystem MGR-1 Honest John. En robot som både kunde bära konventionella
stridsspetsar och kärnstridsspetsar
10
Under 1950-talet började ett motstånd växa mot det svenska kärnvapenprogrammet. Socialdemokraterna var
splittrande i detta fråga och det var orsaken till att försvarsminister Sven Andersson inte kunde ta ett direkt
beslut om FOA:s L-program Det socialdemokratiska kvinnoförbundet tog 1956 ställning mot kärnvapen.
På ett regeringssammanträde 1955 tog man upp anskaffning av svenska kärnvapen till diskussion för första
gången. På det mötet framgick det att Östen Undén, Gunnar Sträng och Ulla Lindström var motståndare. En
annan sak som gjorde att kärnvapenfrågan kom upp till offentlig debatt var det offentliga ställningstagande för
anskaffande av taktiska kärnvapen ÖB Svedlund och Försvaret gjorde i rapporten ÖB-57. Borgarna var i
huvudsak positiva medan socialdemokraterna var splittrade. Som en följd av detta försökte regeringen 1958
unvika att direkt ta ställning i frågan och det trots att man lade fram en försvarsproposition baserad på ÖB:s
rapport 1957 och den ökande spänningen i världen. Man löste det hela genom att inte direkt finansiera
utvecklingen av svenska kärnvapen utan man tog en liten omväg genom att ge skyddsforskningen kring
kärnvapen ökade anslag.
Olof Palme var sekreterare i den socialdemokratiska arbetsgruppen i kärnvapenfrågan
Det fanns en hel del förespråkare för svenska kärnvapen förutom ÖB och flygvapenchefer. Dagens nyheters
chefredaktör Herbert Tingsten och den tidigare socialdemokratiska försvarsministern Per Edvin Sköld samt den
blivande folkpartiledaren Per Ahlmark.
När det gäller motståndet så får man inte heller glömma bort kulturvänstern, Inga Thorsson, Ernst Wigforss och
Östen Undén. Författaren Per Anders Fogelström propagerade emot svenska kärnvapen i tidningen Folket i
bild.
1957 startade man en namninsamling mot det svenska kärnvapenprogrammet som inbringade 95000
namnunderskrifter som överlämnades till Tage Erlander i februari 1958. En aktionsgrupp ”Aktionsgruppen mot
svensk atombomb” bildades i juni 1958.
11
När ÖB Nils Swedlund som var en kärnvapenförespråkare gick i pension 1961 och överlämnade posten till
Torsten Rapp så började vissa ledande befattningshavare internt uttrycka tveksamhet kring
kärnvapenprogrammet. Anledningen var fördröjningen av tidsplanerna på grund av svårigheterna med
plutoniumförsörjningen och de ökande kostnaderna.
Flygvapnet kom med de första skeptiska åsikterna som framfördes 1961 av flygstabschefen Carl Erik Almgren i
samband med arbetet för underlaget ÖB-62. Detta ledde till att en arbetsgrupp Kärnladdningsgruppen
tillsattes av Överste Åke Mangård. Mellan juni 1961 till februari 1962 arbetade denna grupp med analyser av
konsekvenser och det militära värdet av kärnvapeninnehav. Genom fortsatta påtryckningar från Flygvapnet
kom rapporten ÖB-62 att hålla en mer ambivalent hållning till kärnvapen än rapporten från 1957 men var
huvudsakligen positiv.
En anledning till att Flygvapnet svängt i kärnvapenfrågan var att man stod inför en dyr anskaffning av Viggen
och man befarade att ett fullskaligt kärnvapenprogram skulle konkurrera med Viggenprojektet. Man ville också
inom ledningen ha svar på i en utredning vilka konventionella stridskrafter man kunde få i stället för
kärnvapnen. USA ville 1960 att Sverige skulle satsa på konventionella styrkor i stället för kärnvapen.
I Rapporten ÖB-65 tog man ytterligare ett steg bort från tanken om ett svenskt försvar med kärnvapen. Man
förespråkade fortfarande svenska kärnvapen men de låg inte längre inne i försvarets planering på grund av ett
det fortfarande inte fanns något beslut om dem. Det på gick också nedrustningsförhandlingar i världen och
risken fanns att de skulle förbjuda ett svenskt innehav av kärnvapen. Man såg också ljusare på möjligheten att
försvara sig konventionellt med ett försvar bestående av moderna stridskrafter eftersom man anammat
marginaldoktrinen där det förutsattes att ett angrepp mot Sverige inte kunde ske isolerat utan som en del i en
stormaktskonflikt. Och då skulle endast en del av stormaktens stridskrafter kunna sättas in mot Sverige.
Plutoniumring
12
Sverige skrev den 19:e augusti 1968 på ett icke-spridningsavtal och det blev dödsstöten för det svenska
kärnvapenprogrammet. I och med det så började man avveckla all konstruktionsinriktad kärnvapenforskning på
FOA och nu inriktades verksamheten på enbart på skydd mot kärnvapen. Man började också satsa på
försvarsforskning riktad mot konventionella vapen. 1972 avslutades slutligen kärnvapenprogrammet för gott.
Plutoniumlaboratoriet i Ursvik Sundbyberg stängdes.
Enligt utländska bedömare så byggde Sverige under dessa år upp en mycket hög kärnvapenkompetens och att
man i slutet av kärnvapenprogrammet var kapabelt att på kort tid skaffa kärnvapen. Jag har fått en uppgift på
att man var endast 6 månader ifrån att bygga en svensk atombomb men jag kan ej bekräfta det.
Slutkommentarer:
Det är inte många i dagens generation som känner till denna del av svenska kalla kriget historien. Kan bero på att handlingarna var
hemligstämplade och en del av dem enbart kunnat släppas efter 40 år. Vissa handlingar står fortfarande under sekretess. Wilhelm Lagrell
har skrivit en bok som heter ”Svenska förintelsevapen”. Där har han publicerat en del av de tidigare hemligstämplade uppgifterna. Jag
rekommenderar att läsa den boken. Sveriges Radio P1 har även gjort en dokumentär om detta ämne. Programmet finnas lyssna på i deras
arkiv på internet. Jag reserverar mig för att uppgifter kan behövas revideras.
Huskvarna 2010-12-02
Erik Gemheden
Wilhelm Lagrell ”Svenska förintelsevapen”
13
Källförteckning
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_k%C3%A4rnvapenprogrammet
SKI rapport 01:05 Försvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen Författare: Thomas Jonter
Strålsäkerhetsmyndigheten
14