Transcript Bakgrundstext: Nedrustning

Datum: 2014-02-18
Dnr: 14-122
Bakgrundstext: Nedrustning
Sedan 1945 har hotet från kärnvapen legat över hela världen. Motsättningarna
mellan öst och väst under kalla kriget innebar en enorm kapprustning, och idag,
trots en 80-procentig reducering sedan kalla krigets kallaste dagar, beräknas det
finnas mer än 17 000 kärnvapenstridsspetsar, varav ca 2000 redo att avfyras när
som helst (Chalmers 2012: 1; SIPRI 2013: 284). Kommer vi någonsin få en
kärnvapenfri värld?
Nedrustning och icke-spridning är två separata begrepp, men egentligen två delar
av samma ändamål, nämligen en värld utan kärnvapen. Nedrustning syftar till att
de stater som har kärnvapen succesivt ska göra sig av med dessa, medan ickespridning syftar till att kärnvapen, både faktiska sådana och material och
kunskapen om hur dessa tillverkas och hanteras, inte ska spridas vidare till stater
eller t.ex. terroristorganisationer som försöker få tag i dessa.
Den 16 juli 1945 genomfördes den första provsprängningen av en
kärnvapenladdning i USA, och den 6 augusti fälldes uranbomben Little Boy över
Hiroshima i Japan, och den 9 augusti plutoniumbomben Fat Man över Nagasaki
(Agrell 2002: 33f). Kärnvapnens existens var ett faktum för världen. Detta är de
enda gångerna som kärnvapen använts i strid. Efter det detonerade Sovjet sin första
atomladdning 1949 och strävade mot att snabbt hinna ikapp USA. Storbritannien
(1952), Frankrike (1960) och Kina (1964) klev också över kärnvapentröskeln då de
provsprängde egna kärnvapenladdningar (Howlett 2006: 505).
Efter det förhandlades icke-spridningsavtalet (NPT-avtalet) fram, vilket innebar att
enbart dessa fem länder (som överensstämmer med FN:s säkerhetsråds permanenta
medlemmar) som framgångsrikt provsprängt kärnvapen före 1967, skulle ha rätt att
inneha dessa. Detta avtal trädde i kraft 1970, och har idag 190 signatärer, d.v.s.
stater bundna av avtalet. Avtalet bygger på tre delar; nedrustning, icke-spridning av
kärnvapen, och fredlig användning av kärnenergi (Regeringen a).
Datum: 2014-02-18
Dnr: 14-122
Enligt SIPRI fanns det i början av 2013 uppskattningsvis 17 230
kärnvapenladdningar i världen. Av dessa var 4400 operationella, och hälften av
dessa på hair-trigger alert; redo att avfyras när som helst. Utav dessa innehas ca 16
200 av USA och Ryssland, och de står även för nästan 4000 av de operationella
kärnvapenstridsspetsarna. Alla fem erkända kärnvapenstater moderniserar och
rustar upp sina kärnvapenbestånd, eller har planer på att göra det (SIPRI 2013: 2834). Global zero, en nedrustningsförespråkande rörelse, hävdar att de globala
kostnaderna för kärnvapen är 1 billion amerikanska dollar per årtionde (Global
zero).
Källa: SIPRI, 2013, s. 284, alla siffror är ungefärliga
Enligt en uträkning gjord 2005, har USA ungefär 480 kärnvapen utplacerade hos
allierade stater i NATO. Dessa finns i Belgien, Grekland, Italien, Nederländerna,
Storbritannien, Turkiet och i Tyskland (Kristensen 2005: 8f). Den närmsta av dessa
baser till Sverige är Volkel i Nederländerna. Sedan 2005 kan 130 kärnvapen ha
dragits tillbaka från en bas i Tyskland (Meier 2007).
Förenta Nationerna (FN), som skapades 1945, och dess föregångare Nationernas
förbund, har båda inskrivet i sina stadgar att de ska främja global nedrustning,
vilket efter 1945 främst kom att handla om massförstörelsevapen (Moore &
Pubantz 2006, s. 177).
Det formella forum där kärnvapennedrustningsavtal kan diskuteras är FN:s
nedrustningskonferens (CD; Conference of Disarmament). Detta forum har under
många år varit blockerat från att ens kunna anta en mötesdagordning p.g.a.
medlemmarnas olika ståndpunkter. FN:s generalförsamlings första utskott träffas
en gång om året och kan anta resolutioner angående nedrustning och ickespridning, och på så sätt skapa nedrustningsnormer. IAEA, det FN-anknutna
atomenergiorganet, syftar till att säkerställa att alla medlemsstater efterlever sina
åtaganden i NPT-avtalet (Regeringen b).
Utöver de mellanstatliga fora finns det en mängd internationella och nationella
organisationer och aktörer som arbetar aktivt för kärnvapennedrustning. Exempel
på dessa inkluderar Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK), det Internationella
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Svenska freds, Greenpeace, svenska
FN-förbundet, Röda korset och Pugwash-rörelsen. De spelar en mycket viktig roll
Datum: 2014-02-18
Dnr: 14-122
som samhällsupplysare och påverkare av politiska makthavare. Mer om dem, samt
fler rörelser mot kärnvapen, och länkar till dessa, finns på
http://nucleardisarmament.blogspot.se/p/om-oss_29.html.
Utöver NPT avtalet, som kort har presenterats ovan, finns det även avtal andra
initiativ som syftar till nedrustning av kärnvapen. Det nya START-avtalet som
började gälla 2011 är undertecknat av USA och Ryssland, och begränsar deras
tillåtna antal stridsspetsar, samt beredskapslagda stridsspetsar (Regeringen a).
Avtalet föregicks av SORT-avtalet samt START I och START II, som i sin tur
föregicks av SALT avtalen I och II från 1970-talet. 1987 ingick de även INFavtalet, som innebar nedrustning av sammanlagt mer än 4000 medeldistansmissiler
(Karlsson 2004: 203ff; Kimball & Collina 2012). USA och Ryssland har, sedan
Sovjets kollaps, samarbetat kring förvaltandet av Sovjets stora arsenaler, tekniska
kunskap, och stora mängder nukleärt material, och USA har genom olika projekt
finansierat och säkrat stora mängder av dessa, bland annat genom Nunn-Lugarprogrammet (Liimatainen 2013).
Sverige har en lång och stark tradition av aktiv politik för nedrustning och ickespridning av kärnvapen, och driver på för att internationella avtal ska stärkas och
framsteg göras i form av konkret nedrustning (Regeringen c). EU, vars medlemmar
utgörs av två kärnvapenstater (Storbritannien och Frankrike) har ingen gemensam
hållning i frågan.
I mars 2013 höll den norska regeringen en konferens där de humanitära
konsekvenserna av kärnvapen diskuterades. Konferensen besöktes av 127
nationella representationer, FN-organ, internationella organisationer, och av
representanter från det civila samhället. Konferensen bedömdes framgångsrik av
dess deltagare, men Indien och Pakistan var de enda kärnvapenstaterna som
närvarade. Konferensen följs upp med en till konferens anordnad av Mexiko i
februari 2014 (Reaching Critical Will).
NPT avtalet, som är det enda av sitt slag, är inte ett helt okomplicerat medel för
kärnvapennedrustning, då delar av avtalet har skapat ojämlikheter och missnöje. De
stater som inte har kärnvapen förbinder sig att tillåta verifikationer av att de inte
försöker skaffa kärnvapen, medan de fem kärnvapenstaterna inte behöver genomgå
några verifikationer för att garantera att de avvecklar sina arsenaler. Ickekärnvapenstater menar också att det inte händer någonting på nedrustningssidan,
och att kärnvapenstaterna inte uppfyller sina åtaganden enligt avtalet.
Att alla 5 kärnvapenstater upprustar och moderniserar sina kärnvapenarsenaler
(eller har planer på det) medan de säger att de strävar mot nedrustning, visar också
på hur viktiga de anser att kärnvapen är för dem, och för deras säkerhet. De kan
genom att modernisera minska sina arsenaler, men fortfarande ha samma
kapaciteter kvar. Denna signal om hur viktiga kärnvapen är för att garantera
säkerhet, och motstridiga signaler om dessa länder verkligen vill nedrusta i enighet
med NPT-avtalet, visar hur komplex frågan är.
Datum: 2014-02-18
Dnr: 14-122
Källor:
Agrell, Wilhelm (2002) Svenska förintelsevapen, Historisk Media, Falun
Chalmers, Malcolm (2012) Less is better, Nuclear Restraint at Low Numbers,
Whitehall Paper 78, Routledge Journals, Abingdon
Global zero: “One trillion per decade”, tillgänglig på
http://www.globalzero.org/get-the-facts/cost-of-nukes, besökt 2014-01-29
Howlett, Darryl (2006) Nuclear Proliferation, i Baylis, John & Smith Steve (eds.)
The Globalization of World Politics: An introduction to international relations,
third edition, Oxford University Press, Oxford
Karlsson, Svante (2004) Freds och konfliktkunskap, Fjärde upplagan,
Studentlitteratur, Lund
Kimball, Daryl & Collina, Tom Z. (2012) “U.S.-Russian Nuclear Arms Control
Agreements at a Glance”, August 2012, tillgänglig på:
http://www.armscontrol.org/factsheets/USRussiaNuclearAgreementsMarch2010,
besökt 2014-01-29
Kristensen, Hans M. (2005) US Nuclear Weapons in Europe; A Review of PostCold War Policy, Force Levels and War Planning, Natural Resources Defense
Council, tillgänglig på: http://www.nrdc.org/nuclear/euro/euro.pdf,besökt 2014-0129
Liimatainen, William T. (2013) “Looking Back: Nonproliferation Before NunnLugar: The Adams-Kelly Model”, tillgänglig på:
http://www.armscontrol.org/act/2013_09/Looking-Back-Nonproliferation-BeforeNunn-Lugar-The-Adams-Kelly-Model, besökt 2014-01-29
Meier, Oliver (2007) U.S. Cuts Tactical Nuclear Weapons in Europe, Arms
Control Association, September 2007, tillgänglig på
http://www.armscontrol.org/act/2007_09/TacticalNuclearEurope, besökt 2014-0129
Moore, John Allphin JR & Pubantz, Jerry (2006) The United Nations, International
Organization in the Twenty-First Century, Pearson Prentice Hall, New Jersey
Reaching Critical Will: http://www.reachingcriticalwill.org/disarmamentfora/others/hinw/oslo-2013, http://www.reachingcriticalwill.org/disarmamentfora/others/hinw/nayarit-2014, besökt 2014-01-19
Regeringen a: http://www.regeringen.se/sb/d/12026, besökt 2014-01-26
Regeringen b; http://www.regeringen.se/sb/d/2563/a/82217, besökt 2014-01-19
Regeringen c: http://www.regeringen.se/sb/d/1991, besökt 2014-01-19
SIPRI Yearbook 2013: armaments, disarmament and international security, Oxford
University Press, Oxford