Transcript CIVIL OLYDNAD OCH DEMOKRATI - Institutionen för filosofi

1
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Göteborgs universitet
Praktisk filosofi: Kandidat uppsats 2011-01-10
CIVIL OLYDNAD,
Vinst eller förlust för demokratin?
CIVIL DISOBEDIENCE,
A gain or a loss for democracy?
Pentti Kanerva
Handledare: Joakim Sandberg
2
Innehållsförteckning
1. Inledning
1.1. Mål och medel hos civil olydnad
1.2. Definition av civil olydnad
1.3. Frågeställning
1.4. Upplägg
2. Ett hot mot demokrati
2.1. Olaglighetsinvändningen
2.2. Undermineringsinvändningen
2.2.1. Slutsats
2.3. Majoritetsinvändningen
2.3.1. Det systembaserade skälet
2.3.1.1. Valsystem och majoritetens vilja
2.3.1.2. Valdeltagande och majoritetens vilja
2.3.1.3. Maktprincipen och majoritetens vilja
2.3.2. Det normativa skälet
2.3.3. Slutsats
2.4. Hinderinvändningen
3
3
4
6
7
8
8
8
10
10
10
11
11
12
12
13
2.4.1. Deltagandeskälet
2.4.2. Löftesargument
2.4.3. Alternativskälet
2.4.4. Slutsats
14
14
15
16
17
3. Ett tillskott till demokratin?
17
3.1. Är civil olydnad en demokratisk rättighet?
4. Avslutning
4.1. Sammanfattning
4.1.1. Argument mot civil olydnad
4.1.2. Argument för civil olydnad
4.2. Slutsatser
19
20
20
20
21
21
3
1. Inledning
1.1. Mål och medel hos civil olydnad
Uttrycket civil olydnad är väl etablerat i vår vokabulär och väcker oftast mer eller mindre
starka känslor hos oss, antigen förtjusning eller ilska. Folket har en någorlunda idé om att civil
olydnad handlar om något slags egenmäktiga aktiviteter som utförs i moraliskt syfte, men
förespråkare och motståndare tycks ha olika motiveringar för sin uppfattning: de förra
poängterar ändamål medan de senare vill värna om lag och ordning. Civil olydnad kan anses
bestå av missnöjesaktioner som handlar om försök att med hjälp av ickeparlamentariska
medel tvinga fram korrigeringar i vissa missförhållanden i samhället. Civil olydnad
förekommer i otaliga varianter och dess mål och medel varierar stort och därför det är inte
nödvändigtvis lätt att ta parti för eller emot vare sig generellt eller i enstaka fall.
Civil olydnad orsakas i stort sett av frustration som skapas av den maktlöshetskänsla som
uppstår hos några medborgare på grund av att de upplever de parlamentariska möjligheterna
att påverka angelägenheterna i samhället eller framföra sin åsikt i vissa partikulära frågor
otillräckliga. När man röstar på ett parti i ett politiskt demokratiskt val, röstar man i själva
verket om en korg av varierande politiska spörsmål utav vilka alla inte nödvändigtvis är
intressanta för väljaren och motsvarar hennes önskningar. Att försöka påverka till exempel
dålig djurhållning eller klimatfrågor genom att i ett val rösta på något politiskt parti som lovar
göra någonting åt saken, har visat sig vara en lång väg att lösa akuta problem.
Mål för civil olydnad sträcker sig över en bred skala varvid de mest aktuella områden i dag
består av: bevarandet av miljön och naturen på grund av den kraftiga miljönedsmutsningen
med den snabba klimatförändringen som en uppenbar följd; bevarandet av landskapet som är
hotat på grund av exploatering och all slags byggande av motor- och järnvägar samt olika
anläggningar; att värna om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter; att värna om
olika minoriteters rättigheter; att värna om kvinnors jämställdhet; att värna om djurens
rättigheter på grund av chockerande rapporter angående ansvarslös djurhållning inom
boskapsskötsel och pälsdjuruppfödning samt grymma djurförsök i medicinsk forskning och
testning av nya produkter i kosmetisk industri; bevarandet av freden och att motsätta sig
vapenupprustning i allmänhet och kärnvapen i synnerhet. Listan kan förlängas och nyanseras
ytterligare praktiskt taget hur mycket som helst.
Medlen att utöva civil olydnad utgör faktiskt en någorlunda fantasifull palett men enskilda
aktioner kan oftast räknas till någon standard typ av aktivitet: att demonstrera utan tillstånd
mot någonting oönskat; att förhindra någonting oönskat att förverkligas genom att riskera sitt
4
eget liv eller genom ockupation av byggnader, departement eller byggnader o.s.v. att vägra
utföra någonting man anser är oetiskt eller överhuvudtaget moraliskt fel på ett eller annat sätt;
utövande av passivt motstånd genom att inte medverka på något vis till den fortsatta
existensen av missförhållandet till exempel med hjälp olika bojkott o.s.v.
Praktisk civil olydnad som utövas av både enskilda individer eller små grupper och
organisationer kan därmed handla om till exempel: befriandet av djur från minkfarmer och
djurförsökslaboratorier, förstörandet av krigsmaterial, att hindra motorvägsbyggen eller annan
landskaps- och miljöförstörelse genom s.k. trädkramning m.a.o. att fjättra sig vid träd eller
liknande fasta föremål, att vägra göra värnplikt, förstörande av pälsaffärer, hot och
trakasserier mot pälsklädda personer, olaga intrång på kärnkraftverk i sabotage syfte, att
gömma flyktingar som annars skulle ha utvisats ur landet o.s.v. Ett klassiskt exempel om
massiv civil olydnad är den framgångsrika medborgarrättskampen som utfördes med hjälp av
massiva demonstrationer av afro-amerikanska invånare i sydstaterna i USA på 60-talet i
staden Selma i Alabama med Martin Luther King i spetsen. Ett annat välkänt och likaledes
framgångsrikt exempel är Indiens självständighetskamp mot engelsmännen med hjälp av
passivt motstånd som organiserades av Mahatma Gandhi.
1.2. Definition av civil olydnad
Vad är det då som är gemensamt för allt det som beskrevs ovan och hur skall civil olydnad
definieras? För det första verkar civil olydnad oftast vara en typ av lagbrott men för att en
lagöverträdelse kan definieras som civil olydnad måste den uppfylla vissa både etiska och
juridiska villkor. En civilolydnadsaktion har alltid något etiskt motiv, antingen moraliskt,
politiskt, eller religiöst och syftet är att åstadkomma korrigeringar i rådande missförhållanden
i samhället. Det praktiska målet är oftast lagändringar eller att staten ändrar sin politik på
respektive problemområde men målet kan också handla om att göra de folkvalda, allmänheten
och massmedian uppmärksamma på det som anses vara ett missförhållande och på så sätt
förbereda framtida konkreta ändringar
Utövare av civil olydnad kan ibland själva vara drabbade av missförhållanden men de
behöver inte alltid ha egna intressen blandade med en aktion utan deltar frivilligt av
samvetsskäl. Lagöverträdelser som däremot utförs på grund av rena egoistiska motiv skall inte
räknas till civil olydnad: att sträva efter personliga fördelar genom att bryta mot lagen handlar
om omoraliskt och brottsligt beteende som inte har någonting med civil olydnadens etiska idé
att göra. Skattefiffel eller att inte betala för sin tv-licens är lika med att stjäla från andra, att
5
överskrida hastighetsbegränsningar är lika med att riskera andras liv och extremt tänkt skulle
detta kunna jämställas med hot till dråp o.s.v.
Oavsett att en civil olydnadsaktion utförs av etiska motiv är den alltid ett medvetet brott
mot någon av statens lagar för att annars skulle det inte vara frågan om olydnad. Den som
utför aktionen skall också vara medveten om att hennes aktion handlar om lagöverträdelse och
utövaren skall dessutom vara medveten om att hon riskerar straff för sin aktivitet och skall
därmed vara beredd att acceptera de juridiska konsekvenserna. Några anser att det räcker med
att utöva civil olydnad genom att fullt ut utnyttja de alternativ som de demokratiska
medborgarrättigheterna innehåller för att åstadkomma ändringar i samhället t.ex. delta
politiska val eller skriva debattartiklar o.s.v. Men sådana aktioner är dock lagliga och kan inte
därför räknas till civil olydnad för att olydnaden handlar alltid om någonting olovligt.
Även om att civil olydnad per definition består av olaga handlingar, menar jag att den
kännetecknas av saknad av våld. Aggressiva aktiviteter liksom sabotage, olaga intrång, hot,
trakasserier och även misshandel mot andra personer o.s.v. är relativt vanligt i samband av
civil olydnad. Det är dock diskutabelt huruvida våldsamma metoder handlar om civil olydnad
eller anarki för att aggressivt beteende inte går ihop med civil olydnads etiska karaktär1. Det
har ju tyvärr ibland hänt att fredliga civilolydnadsaktioner har urartat och lett till tumult och
upplopp, antingen mellan demonstranterna och ordningsmakten eller mellan demonstranterna
och motdemonstranterna, men orsaken till dessa misstag kan ha varit antingen olyckliga
omständigheter eller medvetna provokationer av vissa anarkistiska grupperingar som har
utnyttjat tillfället för sina egna skumma syften.
Den svenske filosofen Tomas Månsson har forskat om civil olydnad och han har en annan
åsikt angående våld och civil olydnad; han menar att saknaden av våld inte nödvändigtvis är
kännetecknande för civil olydnad men han är inte ändå helt entydig med sin argumentation i
denna punkt. Månsson skriver: ”Det, att en handling är ickevåldsam, ger inte något stöd,
åtminstone inte något starkt stöd, för att den är moralisk rätt. Att en handling är våldsam är
däremot något som starkt talar mot att den är rätt… Därmed inte sagt att det aldrig är rätt att
utöva våld”.2
Att åstadkomma förbättringar genom lagändringar med hjälp av civil olydnad, förutsätter i
princip en legitim stat för att i annat fall handlar olaga civilolydnadsaktioner om en statskupp
1
Göteborgs-Posten skriver den 23.december 2010 en artikel angående hot mot en pälsaffär och publicerar det
följande hotbrevet: ”Hej Lotta! Nästa gång krossar vi inte er butiks rutor, utan era knäskålar. Fiorruccis
(namnet på affären) anställda gör rätt att vara rädda. Är det inte bättre att sluta sälja tortyr-päls än att få sina
knäskålar krossade”.
2
Tomas Månsson: Olydnad, 1. Inledning s. 39.
6
eller revolution och dessa företeelser följer en helt annan logik: civil olydnadens mål är ju att
förbättra kvaliteten i den befintliga lagstiftningen medan en revolutionär händelseutveckling
syftar till att upphäva statsmakten och byta den till en ny. Men även ”revolutionär civil
olydnad” är tänkbart under diktatoriska omständigheter om den syftar till att genomföra
demokratiskt styre. Under en illegitim regim är förutsättningarna bara helt annorlunda än
under en legitim regim varvid det ända tänkbara målet av civil olydnad kan vara en statskupp
i syfte att åstadkomma regimbyte. Ett omfattande exempel på framgångsrik radikal civil
olydnad är sammanbrottet av de gamla kommunistregimerna i Östeuropa: polackerna
genomförde fria fackföreningar med hjälp av olagliga strejker, östtyskarna ”röstade med
fötterna”, ryssarna genomförde ett fredligt uppror med Boris Jeltsin i spetsen mot några
konservativa kommunister som tillfälligt hade berövat makten från den av Michael Gorbatsov
ledda framstegsvänliga regimen, ett uppror som sedermera ledde till upplösningen av Sovjet
Unionen och totalt ändrade hela världspolitiska bilden.
Ett väsentligt drag av civil olydnad är att den sker offentligt; om en aktion sker i smyg och
obemärkt tappar den så gott som all sin kraft. Civil olydnad kan inte i grund och botten
påverka direkt utan indirekt och därför är det viktigt att enstaka aktionerna får så vid publicitet
som möjligt i massmedian för att upplysa både myndigheterna och allmänheten om
missförhållandena. Det är också väsentligt att de som utövar civil olydnad inte försöker
hemlighetshålla sina motiv eller identitet för att annars kan aktionen tappa trovärdighet och
effekt.
1.3. Frågeställning
Att så många är mot civil olydnad beror enligt min mening på dess kontroversiella karaktär
som en politisk metod och det främsta skälet till ickesympatier antagligen är att civil olydnad
handlar om icke-parlamentarisk verksamhet som riktar sig mot majoritetens vilja och kan
därför anses både odemokratiskt och omoraliskt. Att civil olydnad kränker majoritetens
parlamentariska känslor är ytligt tänkt förståeligt men frågeställningen går djupare än så och
handlar i grund och botten om ett klassiskt problem: nämligen majoritetens diktatur. Hur skall
man förhålla sig till majoritetens vilja om den kan anses som omoralisk mot minoriteter eller
omoraliskt i något avseende över huvud taget; bör man inte i rättvisans namn i så fall
överväga olika alternativa icke-parlamentariska medel för att försöka lösa problemen?
Frågeställningen kan formuleras på det följande sättet: är civilolydnad någonting
omoraliskt som faktiskt utgör ett hot mot demokratin eller tvärtom: fungerar civil olydnad i
7
stället som ett okonventionellt instrument för medborgare i en etablerad demokrati för att
medborgarna skulle kunna ännu bättre framföra sin vilja, kommunicera med de folkvalda och
försöka påverka den politik som de styrande genomför? Korthugget: är civil olydnad en vinst
eller en förlust för demokratin?
I min uppsats har jag huvudsakligen gått ut på Tomas Månssons studier om civil olydnad
och problematiken omkring ämnet. Enligt min uppfattning är Månssons argumentering väl
strukturerad och relevant och jag följer i stort sett de riktlinjer som han drar upp även om att
jag inte instämmer hundraprocentigt med honom i varje punkt.3 Vissa argument finner jag
mindre viktiga och tar upp endast dem som jag anser som väsentliga; jag har också formulerat
två argument på grund av Månssons resonemang angående majoritetsprincipen. Jag kommer i
fortsättningen att försöka leta fram ett svar till den ovan ställda frågan, om det finns något
över huvud taget, genom att närmare granska hur civil olydnad är relaterad till två centrala
samhällsfilosofiska begrepp nämligen: demokrati och moral. Huruvida någonting olagligt kan
anses som demokratiskt och/eller moraliskt är säkerligen en kinkig fråga att besvaras. Jag
avgränsar uppsatsens omfattning till industrialiserade demokratiska länder.
1.4. Upplägg
Förespråkare till civil olydnad menar att den främjar demokratin medan motståndare
tycker att saken är precis tvärtom: civil olydnad urholkar demokratin. Anhängare för båda
åsikter tycks vara oense om vad oenigheter egentligen består av: å ena sidan är man oense om
konsekvenser och å andra sidan om normer och värderingar. Förespråkare kan hävda med skäl
att civil olydnad har resulterat korrigeringar i flera missförhållanden i samhället medan
motståndare kan påpeka att detta faktiskt kan ha hänt på bekostnad av demokratin.
Tomas Månsson menar att civil olydnad i vissa avseenden kan vara samtidigt både
demokratiskt och odemokratiskt. Därmed kan en civil olydnadsaktion vara demokratisk i sig
om den t.ex. utförs i enlighet med majoritetsviljan men samma aktion kan å andra sidan vara
odemokratisk i sig om den kränker några demokratiska rättigheter eller jämlikhetsprinciper.
Månsson skriver4: ”Om en civilolydnadshandling i något avseende är demokratisk, så är
detta ur demokratisk synvinkel ett skäl att den bör och får utföras, även om det kan finnas
andra demokratiska skäl mot att den bör utföras som övertrumfar det först nämnda skälet för
att den bör utföras.” Å andra sidan konstaterar Månsson att: ”Om en civilolydnadshandling i
något avseende är odemokratisk i sig eller hotar demokratin, så är detta ur demokratisk
3
4
Ett exempel är den ovan nämnda frågan om civil olydnads ickevåldsamma karaktär per definition.
Tomas Månsson: Olydnad, s.15
8
synvinkel ett skäl mot att den bör och får utföras, även om det kan finnas andra skäl för att
handlingen bör utföras som övertrumfar det skälet mot att den bör utföras.”
Argumenten är en aning kryptiska men budskapet är att olika skäl till civil olydnad kan i
demokratiskt avseende gå mot varandra. Detta håller jag med om och menar ytterligare att
varje partikulär civil olydnadsaktion bör bedömas för sig och skälen vägas mot varandra
enligt något relevant kriterium för att finna i vilket avseende aktionen kan betraktas som
demokratisk eller odemokratisk respektive moralisk eller omoralisk. Man kan också betrakta
saken från den motsatta synvinkeln och fråga sig om demokratin verkligen fungerar på ett
klanderfritt sätt och huruvida civil olydnad är en följd av eventuella brister i det demokratiska
systemet och huruvida den i så fall kan ha demokrati förstärkande effekter.
2. Ett hot mot demokrati
Det är gott om argument både mot och för civil olydnad och i sin bok Olydnad framför
Månsson ett antal invändningar mot civil olydnad utav vilka jag tar upp fyra som jag anser
som mest relevanta i sammanhanget.
2.1. Olaglighetsinvändningen
Olaglighetsinvändningen hävdar att det alltid är olagligt i sig att i en representativ
demokrati bryta mot en lag som de folkvalda har stiftat och därmed kan civil olydnad
definieras som en viss kategori av lagbrott och eftersom varje lagbrott också är odemokratiskt
i sig, kan även civil olydnad anses som odemokratisk. Ytligt sett ger argumentet ett starkt
logiskt intryck men visar sig närmare tänkt trivialt i grund och botten eftersom civil olydnad
alltid är olagligt i sig per definition. Att påstå att någonting är olagligt på grund av det är
olagligt gör att olaglighetsinvändningen inte är något intressant argument mot civil olydnad.5
2.2. Undermineringsinvändningen6
Den vanligaste invändningen mot civil olydnad enligt Månssons analys är att påstå att den
underminerar demokratin och att det i längden med en viss sannolikhet leder till dess
sammanbrott varvid det demokratiska statsskicket ersätts av ett statslöst samhälle eller ett
odemokratiskt statsskick. Åsikten grundas i antagandet att civil olydnad i sin tur genererar
5
6
Tomas Månsson: Olydnad, s.50
Tomas Månsson: Olydnad, kapitel 5. Undermineringsinvändningen ss.137-145
9
mera olydnad eftersom folket är benäget att härma varandra och man brukar åberopa
generaliseringsinvändningen mot civil olydnad genom att fråga sig vad som händer om alla i
samhället skulle anse att ha rätten att bryta lagar hur man vill: följden skulle säkert leda till
demokratins sammanbrott. Man anser att en demokratisk stat existerar endast så länge som
den respekteras av sina invånare och civil olydnad urholkar denna respekt.
Månsson är ändå inte fullständigt övertygad om undermineringsinvändningens hållbarhet
och finner ett flertal motargument vilka jag har sammanfattat i fyra punkter:
För det första: undermineringsinvändningen tycks rimlig endast under omständigheter då
sannolikheten att demokratin bryter samman är någorlunda hög vilket förutsätter att mycket
annat skall samverka med den civila olydnaden. För att det demokratiska statskicket skall
kapsejsa krävs det ett stort antal medborgare som förlorar sin respekt mot staten och börjar
agera för att åstadkomma en ny typ av stat.
För det andra: Framgångsrik civil olydnad kan tvärtom undanröja hot mot en demokratisk
stat genom att faktiskt nå sitt mål och åstadkomma korrigeringar på lagar och ändringar i
regeringens politik t.ex. i form av slopande av dåliga beslut o.s.v. Reformer utgör ju det
naturliga slutresultatet av framgångsrik civil olydnad i normala fall under en legitim regim då
målet inte är att störta regeringsmakten utan att förbättra det befintliga systemet. Uteblivna
behövliga reformer förorsakar vanligen fortsatt och förvärrad frustation hos de missnöjda och
därmed upphov för fortsatt civil olydnad men det har visat sig att detta inte medför något hot
mot en demokratisk stat; det är endast under diktatoriska förhållanden då följderna kan bli
oberäkneliga.
För det tredje: Folket är visserligen benägna att härma varandra men de är överlägset mer
benägna att härma laglydnad än civil olydnad. Detta är ju självklart för att massiv civil
olydnad medför mycket besvär och obehag för medborgarna: det kostar tid och pengar att
ställa sig upp och dessutom hyser man rädsla för straff, att bli misshandlad, att ta emot
åthutningar eller att förlora jobbet och vänner, o.s.v. Det finns mycket som väger tungt för att
inte lättsinnigt företa civil olydnad och benägenheten för frivilliga personliga uppoffringar
kräver att man verkligen är motiverad: antingen är man personligen drabbad av en orättvisa
eller man har en gedigen övertygelse eller båda.
För det fjärde: Det finns inte så mycket historisk evidens för att civil olydnad faktiskt har
orsakat att någon representativ demokrati har brutit samman; ett känt och på sätt och vis
omvänt fall är dock Tjeckoslovakien 1948 då ett demokratiskt styre störtades på grund av
massiv civil olydnad och byttes ut mot en diktatorisk regim.
10
2.2.1. Slutsats
I belysningen av Månssons motargument, finner jag inte undermineringsinvändningen
rimlig och menar att den snarare liknar en känslomässig utsaga med utpräglad konservativ
underton mot all slags folkuppvigling. Antagandet om att civil olydnad har en benägenhet att
urarta och leda till anarki saknar relevans på grund av den rådande höga allmänna välfärden i
de industrialiserade demokratiska länderna varmed det inte finns förutsättningar för
revolutionär samhällelig utveckling. Även om att det finns fortfarande en hel del att korrigeras
i de nämnda länderna i många avseenden, har civil olydnaden i dem en stabil karaktär.
2.3. Majoritetsinvändningen
Majoritetsinvändningen hävdar att det är odemokratiskt att utöva civil olydnad i en
representativ demokrati på grund av att de som utövar civilolydnad ersätter eller försöker
ersätta majoritetsviljan med minoritetsviljan.7 Folket, både majoriteten och minoriteten, har
uttryckt sina önskningar i politiska val och att realisera eller försöka realisera en minoritets
önskningar på bekostnad av folkflertalets önskningar, kränker därmed majoritetens vilja.
Det är visserligen alltid olagligt att motsätta sig de folkvaldas beslut i representativa
demokratier men huruvida det också är odemokratiskt, är ändå en mer eller mindre öppen
fråga på grund av att majoritetsbegreppet kräver precisering. En analys av politisk majoritet
erbjuder några argument mot majoritetsinvändningen genom att ifrågasätta det konventionella
majoritetsbegreppet. Jag har formulerat två motargument till majoritetsinvändningen på grund
av Tomas Månssons resonemang omkring begreppet på majoritetens vilja samt begreppet av
s.k. majoritetsdiktatur. Jag kallar argumenten: det systembaserade skälet och det normativa
skälet, varvid det förra handlar om systemtekniska problem och det senare om normativa
problem.
2.3.1. Det systembaserade skälet
Det systembaserade skälet kan formuleras på det följande sättet: såvida det är diskutabelt
hur en majoritet uppstår, representerar de folkvalda inte nödvändigtvis majoriteten och
lagarna som de stiftar motsvarar inte nödvändigtvis majoritetens vilja.
Majoritetsstyre jämställs i allmänhet med demokrati och anses därmed som dess bärande
element som avgör huruvida en stat är demokratisk eller inte: kränks majoritetens vilja,
urholkas också demokratin. Principen om att en regeringsmakt skall ha ett stöd minst på 51
7
Tomas Månsson: Olydnad, 2.2. Majoritetsinvändningen ss.51-54
11
procent av medborgare anses som naturlig men uppfattningen är dock missvisande av tre skäl:
för det första, valsystemet gynnar inte nödvändigtvis yttrandet av majoritetens vilja; för det
andra, valdeltagandet avgör hur en majoritet uppstår; för det tredje: de folkvalda innehar inte
nödvändigtvis den reella makten.
2.3.1.1. Valsystem och majoritetens vilja
De flesta förknippar demokratin instinktivt med ett statskick som råder t.ex. i de
europeiska och anglosaxiska länderna: ett statsskick med fria allmänna politiska val varmed
majoritetens vilja utrycks men få kommer ändå att tänka på att valsystemen varierar. I flera
länder, liksom Sverige, är det politiska valsystemet proportionellt och reflekterar
medborgarnas vilja på ett verklighetsenligt sätt, medan i många andra länder tillämpas olika
varianter av majoritetsvalprinciper. T.ex. i USA och Storbritannien baseras valsystemet på ett
s.k. pluralistiskt valsystem vilket faktiskt innebär en möjlighet för defekt: ett pluralistiskt
valsystem går ut på att i en viss valkrets konkurerar flera kandidater om ett mandat och den
kandidat som vinner flest röster, vinner också det ända mandatet och rösterna lagda på de
förlorade kandidaterna, antingen en eller flere, har därmed faktiskt ingen betydelse.
Om det finns t.ex. tre kandidater i en valkrets i ett politiskt val som utförs som pluraliskt
majoritetsval, kan det hända i ett extremt hypotetiskt fall att en kandidat får 34 procent och två
andra 33 procent var och en av alla givna röster i valkretsen; då erövrar den först nämnda
kandidaten det ända mandatet medan 66 procent av väljarna blir utan någon som helst
representation oavsett att de faktiskt tillsammans utgör en majoritet. Det verkar inte rimligt
påstå att valets vinnare i det hypotetiska exemplet representerar folkets vilja. Ett känt verkligt
exempel om en liknande defekt i ett majoritetsvalsystem är presidentvalet i USA år 2000 då
Al Gore, den ena av kandidaterna, drabbades av det defekta majoritetsvalsystemet: han fick
majoriteten av alla väljarröster i hela landet, 543816 röster mer än sin motkandidat George W.
Bush, men förlorade ändå.
2.3.1.2. Valdeltagande och majoritetens vilja
Enligt röstprincipen har varje vuxen medborgare i en demokratisk stat en och endast en
röst i politiska val och därför har valdeltagandet i ett demokratiskt politiskt val en avgörande
betydelse för framhävandet av majoritetsviljan på ett pålitligt sätt. Man kan ställa ett antal
kritiska frågor omkring hur ett lågt valdeltagande och majoritetens vilja går ihop8: räcker det
8
Tomas Månsson: Olydnad, ss.48, 65
12
att mer än hälften av alla medborgare eller mer än hälften av alla röstberättigade medborgare
röstar i ett politiskt val eller motsvarar ett valresultat majoritetens vilja om knappt mer än
hälften av alla röstberättigade medborgare röstar och valets vinnare får knappt mer än hälften
av de givna rösterna? Om t.ex. bara 51 procent av alla röstberättigade medborgare röstar i ett
demokratiskt politiskt val och vinnaren får 51 procent av alla givna röster, motsvarar stödet ca
26 procent av det totala antalet potentiella röster. Det verkar inte rimligt att hävda att
valresultatet i detta fall reflekterar majoritetens vilja eller att de nya folkvalda representerar
folket.
2.3.1.3. Maktprincipen och majoritetens vilja
Att majoriteten innehar den politiska makten betyder inte nödvändigtvis att den innehar
också den reella makten i samhället för att den politiska och den reella makten inte är exakt
samma sak. Medborgarna kan ha både formell och reell politisk makt: de juridiska
möjligheterna d.v.s. rösträtt, rätten att kandidera i politiska val, yttrande- och mötesfrihet
konstituerar en medborgares formella makt varmed hon kan realisera sin politiska vilja medan
den reella makten konstitueras först och främst av innehav av pengar och egendom men även
personliga egenskaper och karaktärsdrag spelar en roll för maktbildning. Även om den
formella makten är jämlikt fördelad i samhället kan den reella makten däremot vara mycket
ojämlikt fördelad mellan medborgarna.9
Jag hävdar att den reella makten faktiskt kan i en viss grad erövra en styrande roll över den
formella makten även i en demokratisk stat. Korruption kan aldrig räknas bort helt och hållet
men den eventuellt viktigaste styrningsmöjligheten är ändå att den reella makten kan påverka
valresultaten genom att utöva manipulation på ett helt lagligt och accepterat sätt. Det är ju
allmänt känt att goda finansiella resurser möjliggör drivandet av omfattande valkampanjer
vilket i sin tur sannolikt har stort inflytande på väljarnas åsikter.
2.3.2. Det normativa skälet
Det normativa skälet kan formuleras på det följande sättet: såvida ett majoritetstyre utövar
politik som kränker någon minoritets demokratiska och mänskliga rättigheter eller i något
avseende över huvud taget är omoraliskt, är det inte moraliskt fel att motsätta sig de
folkvaldas beslut m.a.o. majoritetens vilja.
9
Tomas Månsson: Olydnad, ss. 99, 100
13
Enligt min uppfattning kan majoritetsviljan förverkligas endast i ett idealfall med ett
idealiskt rättfärdigt valsystem och hundraprocentigt valdeltagande, vilka båda förutsättningar
ter sig alltför teoretiska för att motsvara verkligheten, men även i så fall är det inte garanterat
att demokratin nödvändigtvis förverkligas. Det är nämligen inte alls säkert att majoriteten har
respekt mot minoriteten och i värsta fall kan man tala om s.k. majoritetsdiktatur, vilket
innebär att en majoritets önskningar inte är kvalificerade m.a.o. de saknar en viss moralisk
kvalitet. En majoritets kvalificerade önskningar enligt Tomas Månsson är starka, genomtänkta
och konsistenta samt att det inte är moraliskt fel att (försöka) realisera dem.10 Okvalificerade
önskningar kan däremot ha ett inslag av t.ex. rasistiska, etniska, religiösa eller politiska
fördomar o.s.v. som i praktiken kan i sin tur få mycket alvarliga negativa konsekvenser
gentemot minoriteter.
Jag finner det förståeligt att missnöjet ibland pyr hos dem, som har förlorat i ett politiskt
val men anser sig ändå representera den egentliga majoriteten, och hos minoriteter som
drabbas av en majoritets diktatur. Civil olydnad upplevs därför som ett moraliskt fast inte
lagligt berättigat handlingsalternativ för att söka korrigeringar i eventuella missförhållanden
och den kan faktiskt anses ha en uppgift i ett modernt demokratiskt samhälle att fungera på
sätt och vis som ett slags förlikningsmekanism mellan majoriteten och minoriteten.
2.3.3. Slutsats
Majoritetsinvändningen utgör i och för sig ett starkt argument mot civil olydnad med dess
rimlighet urholkas alvarligt på grund av de ovan framförda argumenten. Jag finner att
majoritetens makt över minoriteten i flesta moderna demokratier vanligen är mer eller mindre
marginell och i ett extremt fall kan maktbalansen få rentav paradoxala drag: i ett hypotetiskt
exempel kan 51 procent av medborgare i en stat regera över andra 49 procent, och då kan man
med skäl fråga sig om en sådan stat verkligen är demokratisk i ordets djupaste mening även
om röstningsdeltagandet vore hela 100 procent, eller hur kan en ytterst knapp majoritet anses
ha en moralisk rätt att regera suveränt över en nästan lika stor folkgrupp? Det verkar inte
rimligt.
Man bör dessutom tänka på att civil olydnad ofta kan motsvara även majoritetens vilja för
att vissa civilolydnadsaktioner tycks få mycket sympatier från den stora allmänheten, t.ex. i
fall av miljöfrågorna och dålig djurhållning varvid civil olydnad kan anses som moraliskt
berättigat.
10
Tomas Månsson: Olydnad, s.60
14
2.4. Hinderinvändningen
Civil olydnad, vars mål är att hindra eller att försöka hindra genomförandet av något
politiskt beslut som de folkvalda har på sitt politiska program, har en förebyggande karaktär i
stället för dynamisk strävan efter lagändringar och detta innebär ett filosofiskt problem: de
som vill hindra en viss politik som genomförs av de folkvalda, har vanligen varit med om att
via demokratiska politiska val välja de styrande eller har haft möjligheten till det och därför
kan det anses odemokratiskt och moraliskt fel att hindra eller försöka hindra genomförandet
av något beslut som de folkvalda har på sitt program. Civil olydnad som utövas i förhindrande
syfte kan i själva verket betraktas som utövande av ickeparlamentarisk oppositionspolitik som
hamnar i strid med röstprincipen eftersom civil olydnad i praktiken kan jämställas med extra
röster.11
Månsson kommer med flera stödargument för hinderinvändningen men finner dem alla
mer eller mindre svaga men jag håller inte fullständigt med honom i varje punkt. Jag tar upp
och granskar kritiskt tre motargument som jag anser vara av central betydelse.
2.4.1. Deltagandeskälet
Genom deltagandet i ett demokratiskt politiskt val får man en moralisk plikt att inte
olagligen motsätta sig valresultat eller de folkvaldas beslut vilket med andra ord innebär att de
som röstat avstår från att olagligen (försöka) hindra genomförandet av de folkvaldas beslut.
Förutsättningen är givetvis att valet har gått korrekt till utan valfusk, grova fel i rösträkningen
eller lögner av kandidaterna o.s.v.12
Man kan dock ställa frågan huruvida deltagandeskälet omfattar dem som inte har röstat
och huruvida de har en moralisk rätt till olydnad. Månsson tänker närmast på dem som inte är
röstberättigade och typiska ”soffliggare” men enligt min mening ger frågeställningen en
anledning till att diskutera huruvida röstningspassivitet utgör ett åsiktsutryck i sig? Jag finner
dock frågan problematisk att besvara eftersom den kan tolkas tvåtydigt: i och med att ett
betydligt antal medborgare har valt att inte rösta i ett politiskt val kan tolkas antingen som ett
tyst samtycke på grund av att väljarna tar valresultatet givet redan i förväg i den meningen att
de tror på att en överväldigande majoritet kommer ändå att rösta på ett visst sätt och därför är
det inte mödan värt att rösta alls; eller som en protest varvid väljarna grips av en skeptisk
11
12
Tomas Månsson: Olydnad, Kapitel 2.3. Hinderinvändningen, ss.63-65
Tomas Månsson: Olydnad, 2.3. Hinderinvändningen, ss.68-72
15
attityd och de låter bli at rösta eftersom de antar att valresultatet inte kommer att ha någon
reell betydelse oavsett vem som vinner.
Man kan också vända saken och fråga sig om valdeltagandet verkligen alltid är moraliskt
bindande. Det kan ju hända att ingen kandidat eller inget parti i ett politiskt val uppfyller
förväntningarna som ett stort antal väljare sätter på dem och frågan är i så fall om man efter
valet kan invända att det trots allt var ett bättre alternativ att rösta på det bästa möjliga (eller
minst dåliga) alternativet än att över huvud taget inte göra någonting alls. Frågan är om det
kan betraktas som moraliskt rätt att de besvikna väljarna anser sig vara berättigade att ångra
sig och genom civil olydnad (försöka) hindra genomförandet av de beslut som de inte gillar?
Har man m.a.o. genom att rösta lovat att respektera valresultatet i vilket fall som helst eller
ingår rätten till reservationer i demokratins principer? Att ha reservationsrätten i demokratiskt
beslutstagande, tycks inte med tanke på demokratins principer rimligt.
2.4.2. Löftesargument
Löftesargumentet hävdar att rösta i en demokratisk stat i ett politiskt val som har gått
korrekt till, innebär ett löfte om att lyda de beslut som de folkvalda kommer att fatta efter
valet. Ett löfte, förutsatt att det har avgivits frivilligt, innebär att man har en moralisk plikt att
göra det man har lovat att göra eftersom alla förväntar att alla andra håller sitt löfte. Men
löftesargumentet i samband av ett val vilar ändå på en kontroversiell grund eftersom löftet är
inbyggt i själva rösthandlingen oavsett om den röstande är medveten om detta eller inte och
därmed uppstår frågan om man överhuvudtaget kan lova någonting omedvetet och har man i
så fall en moralisk plikt att göra det som man har omedvetet lovat att göra13. Man kan invända
att det är frågan om spelregler i samhället och att kännedom om reglerna ingår i de elementära
medborgarkunskaperna.
På grund av invändningarna ovan finner Månsson inte löftesargumentet rimligt och menar
att det inte stödjer deltagande skälet utan det krävs ytterligare något mer för att bevisa att
rösthandlingen innehåller ett inbyggt löfte om lydnad.14 Men det är inte självklart att man
skall hålla med Månsson om löftesargumentets svaghet. Argumentet kan anses som rimligt på
grund av dess inbyggda logik varvid man kan hävda att spelreglerna utgör ett visst moraliskt
kriterium: såvida de folkvalda i en demokratisk stat håller sina löften som de avgivit i
samband av ett politiskt val som har gått korrekt till, borde det rimligtvis inte heller finnas
13
14
Tomas Månsson: Olydnad, 2.3. Hinderinvändningen, ss. 72-75.
Tomas Månsson: Olydnad, s. 75.
16
något logiskt skäl hos väljarna som röstat på dem för att genom olydnad bryta sina löften, som
de kan anses ha givit i form av en inlämnad valsedel.
Demokratiska rättigheter omfattar visserligen friheten att ändra politisk åskådning men
spelreglerna förutsätter att man väntar tills nästa val i så fall. Nödlösningen, att rösta på det
bästa möjliga (eller minst dåliga alternativet), är inte heller något argument som kan
underminera löftesargumentet. Väljarna som reserverar sig rätten att inte nödvändigtvis
respektera valresultatet ända valet framtill, följer inte de gällande gemensamt överenskomna
spelreglerna utan stiftar sina egna regler. Det är dock trivialt påstå att vägra följa vissa regler
utgör ett argument i sig mot dessa regler och därmed ter sig löftesargumentet relevant.
2.4.3. Alternativskälet
Man kan hävda att det inte är nödvändigt i representativa demokratier att anlita civil
olydnad på grund av att det finns lagliga alternativ till att begå lagbrott m.a.o. man kan på
laglig väg försöka korrigera de folkvaldas beslut.15 Medborgare i en demokratisk stat har
vanligen ett flertal lagliga alternativ att agera politiskt: de kan rösta eller kandidera i politiska
val, skriva debattartiklar i tidningar eller brev till makthavare, starta egna politiska partier,
demonstrera, göra namn insamlingar, anordna massmöten, stämma staten och dess
representanter i domstol, lagen garanterar dem rätten att demonstrera och strejka o.s.v. På
sistone har det blivit också vanligt att utöva ekonomisk påtryckning med hjälp av
”konsumentvapnet” d.v.s. att inte köpa varor vars framställning sannolikt innebär miljöfarliga
eller oetiska insatser liksom farliga kemikalier eller djurplågeri o.s.v. eller att inte placera
pengar i fonder med oetiska bakgrunder, är några praktiska uttryck av ”laglig civil olydnad”.
Det är givetvis demokratiskt och antagligen även moraliskt bättre att använda lagliga
metoder i stället för olagliga men i så fall bör det också diskuteras huruvida de lagliga
metoderna är effektiva eller inte: vissa hävdar att de lagliga metoderna är ineffektiva och
räcker inte därför till skäl för att avstå från olaga civil olydnad som syftar till att uppnå
politiska mål. En partikulär olydnadshandling är inte därmed nödvändigtvis moraliskt fel på
grund av att det finns ett lagligt (ineffektivt) alternativ.
Månsson konstaterar kryptiskt: ”Det är svårt att acceptera att man, allt annat lika, bör
avstå från att bryta mot lagen om man har ineffektiva16 lagliga alternativ till att begå
lagbrott” och föreslår att alternativskälet bör förkastas. Hans argumentering i denna punkt har
15
Tomas Månsson: Olydnad, 2.3. Hinderinvändningen, ss.66-68
Det handlar om ett uppenbart tryckfel på s.68 i uttrycket: ”Det är svårt att acceptera att man, allt annat lika,
bör avstå från att bryta mot lagen om man har effektiva lagliga alternativ till att begå lagbrott”. Månsson
använder ordet effektiva i stället för ineffektiva och meningen i boken blir därmed absurd.
16
17
ett starkt inslag av uppmaning till civil olydnad hur som helst men det kanske är rättare att
inte dra några allmänna slutsatser alls utan analysera varje partikulär civil olydnadsaktion för
sig och bedöma vilket av alternativen är effektivast: det lagliga eller det olagliga.
2.4.4. Slutsats
Månsson finner hinderinvändningen relevant av två skäl. För det första: på grund av stor
räckvidd kan nästan varje civilolydnadsaktion anses alltid som ett försök att på något vis
hindra de folkvaldas beslut för att det alltid finns någonting i deras beslut som aktionen strider
emot och därmed kan de folkvalda anses representera mer eller mindre även utövarna som i
sin tur har moralisk plikt att respektera av de styrande stiftade besluten och avstå från
olydnad. För det andra: Månsson menar att hinderinvändningen är relevant på grund av att
den strider mot röstprincipen men anser ändå att argumentet saknar normativ kraft.17 De
övriga stödargumenten, både deltagande- och alternativskälet samt löftesargumentet har inte
enligt Månsson någon större moralisk relevans heller och alltsammans finner han inte
hinderinvändningen som ett särskilt starkt argument mot civil olydnad.
Jag anser dock att det är diskutabelt huruvida det är befogat att försumma
hinderinvändningens logiska karaktär. Hinderinvändningen utgör säkerligen inget ”knockout
argument” mot civil olydnad men det är absolut någonting att tänka på för att den vädjar till
sunt förnuft inte minst på grund av spelreglerargumentet.
3. Ett tillskott till demokratin?
I ovanstående diskussion så har redan ett antal argument om hur civil olydnad skulle kunna
vara ett tillskott till demokratin nämnts, och i detta syfte skall jag fördjupa dessa närmare
varvid utgångsläget är att civil olydnadens och demokratins förhållande är komplicerat. Även
om att civilolydnad alltid är olagligt i sig kan den trots detta faktiskt främja demokratin i
samhället genom att fungera som ett kompletterande demokratiskt instrument som bidrar till
ökad politisk jämlikhet. Tanken tycks föga överraskande men det finns flera invändningar mot
att civil olydnad nödvändigtvis alltid är omoraliskt och under vissa omständigheter kan
medborgare anses ha moraliska och även demokratiska rättigheter att utöva civil olydnad
gentemot staten. Civil olydnad har faktiskt en viktig uppgift som påminnelsemekanism
gentemot de folkvalda om att det råder orättvisor i samhället eller att de inte skulle glömma
bort eller bryta sina löften. Hur ofta har det inte hänt i flesta moderna demokratier t.ex. att
17
Tomas Månsson: Olydnad, s.87
18
regeringarna har fått påminnelser och bakläxor i form av strejker vare sig lagliga eller
olagliga.
Utilitaristiskt närmande erbjuder en tänkbar grund för ovanstående argument: man kan
nämligen väga det moraliska goda som resulteras av civil olydnad mot det odemokratiska
onda som följd av att bryta mot lagen och demokratins principer; man kan bestämma i
partikulära fall vilket alternativ medför en större nytta mot en mindre ”synd”. Månsson
sammanfattar: ”Det kan finnas andra moraliska men inte demokratibaserade skäl, till exempel
utilitaristiska skäl, som talar för att aktionen bör utföras, och som övertrumfar de
demokratibaserade skälen för att aktionen inte bör utföras”18.
Jag tycker ändå att man bör vara försiktig med det utilitaristiska argumentet på grund av
risken för att civil olydnad förvandlas till ett slags klasskamp som kännetecknas av tvisten om
kvantitativa materiella fördelar i stället för kvalitativa förbättringar. Vissa olydnadsaktiviteter
kan dessutom förorsaka ren skada och då är det inte självklart vilket är bäst. Ett typiskt
exempel på detta är befriandet av djur från minkfarmer och utifrån utilitaristisk synvinkel sett
är utgången diskutabel: å ena sidan är det sant att de fängslade djuren lider stort för att de
lever långt ifrån naturligt men å andra sidan hör fria minkar inte hemma i den nordiska
naturen; de klarar sig dåligt och förorsakar dessutom förstörelse bland övrig fauna t.ex. fåglar.
Den amerikanske filosofen John Rawls har framfört sin egen teori om civil olydnad19 och
han menar att civil olydnad utgör en stabiliserande mekanism i samhället på grund av att den
motverkar orättvisor varvid civil olydnad fungerar som en länk mellan minoriteten och
majoriteten genom att sända ett budskap om att det existerar vissa orättvisor i samhället.20
Rawls menar också att det alltid oundvikligen finns orättvisor i samhället men att i vanliga fall
korrigeras de mesta genom samarbetet som regleras av rättviseprinciperna. Civil olydnad kan
anses enligt Rawls som en politisk handling som trots dess kontroversiella karaktär går också
ut på samma rättviseprinciper som reglerar alla samhälleliga institutioner och den blir
acceptabelt på villkoren att en minoritet bryter mot lagen utifrån väl genomtänkta
övertygelser, ickevåldsamt och är villig att acceptera de juridiska konsekvenserna.
Månsson ifrågasätter dock Rawls’ påstående om civil olydnads stabiliserande verkan i ett
politiskt system på grund av att den likaväl kan misslyckas och i så fall existerar risken för att
orättvisorna
18
förvärras.21
Det
är
ju
tänkbart
att
upprepade
resultatlösa
Tomas Månsson: Olydnad s.17
John Rawls: A theory of justice, section 55, 57 & 59.
20
”Indeed, civil disobedience (and conscientious refusal as well) is one of the stabilizing devices of a
constitutional system, although by definition an illegal one”; A theory of justice, ss. 383 & 384.
21
Tomas Månsson: Olydnad, s. 157.
19
olaga
19
civilolydnadsaktioner kan uppfattas som rent upproriskt beteende och staten kan därigenom få
en eventuell anledning att strypa demokratiska rättigheter ytterligare. En sådan
händelseutveckling kan t.o.m. tänkas ge belägg för undermineringsinvändningen.22
Jag håller med Månsson om att misslyckad civil olydnad inte gynnar en positiv utveckling
i samhället men jag finner argumentet osymmetriskt, varför glömma bort den lyckade
civilolydnaden? Det är ju bevisat att civil olydnad har faktiskt åstadkommit (stora)
förbättringar i samhället och jag finner det självklart att ju färre missnöjda medborgare det
finns i samhället desto mindre är ändringstrycket och på grund av detta kan civil olydnad
anses ha stabiliserande verkan på demokratin. Civil olydnad har den eleganta egenskapen att
omintetgöra sig själv
3.1. Är civil olydnad en demokratisk rättighet?
Det kan också tänkas att demokratiska rättigheter även innehåller rättigheten att bryta mot
lagen i vissa fall: en amerikansk filosof Ronald Dworkins formulerar en följande tes angående
yttrandefrihet: ”Om man har en moralisk rättighet i stark mening gentemot staten att yttra sig
i politiska spörsmål, och staten stiftar en lag som felaktigt förbjuder en att yttra sig i politiska
spörsmål, så har man en moralisk rättighet i stark mening att bryta mot denna lag.23
Uttrycket ”stark mening” är en aning kryptiskt men bör uppfattas i sammanhanget som en
moralisk relation mellan medborgarna och staten vilket praktiskt taget innehåller en i lagen
inbyggd rättighet till civil olydnad. Möjligheten att protestera mot regeringens politik ingår
faktiskt i demokratins grundprinciper i form av yttrande-, åsikts- och mötesfriheten vilka
utgör den allmänna grunden för oliktänkandet och lagar som kränker dessa principer saknar
moralisk grund. Därmed kan rättigheten till civil olydnad anses som en demokratisk, fast
okonventionell, rättighet.
John Rawls tar upp det eventuellt viktigaste fallet varvid civil olydnad kan anses spela en
väsentlig roll i värnandet om demokratiska rättigheter: om de folkvalda för en politik som
kränker en minoritets fundamentala rättigheter har minoriteten enligt Rawls, faktiskt tre
möjligheter att bemöta läget: (1) Att foga sig under orättvisan (2) att göra våldsamt motstånd
(3) att utöva civil olydnad. Det första alternativet gör läget ännu värre för att det befäster
orättvisan; det andra är inte bra heller för att eventuellt våld förvärrar situationen ytterligare
genom att fördärva möjliga sympatier hos majoriteten mot minoritetens önskningar och
riskerar därmed samarbetet samt att våld i sig inte är bra överhuvudtaget; det tredje är det
22
23
Tomas Månsson: Olydnad, s. 159.
Tomas Månsson: Olydnad s. 126.
20
bästa alternativet för att det erbjuder ett rimligt och i en modern demokrati praktiskt taget
accepterat sätt att försöka få orättvisorna korrigerade.
Enligt min mening verkar det trots invändningarna vara så, att civil olydnad är i dag en del
av välfungerande demokratisk praxis oavsett om olydnaden i sig kan anses som mer eller
mindre odemokratiskt. Det ortodoxa demokratibegreppet innehåller en inbyggd defekt,
nämligen det ovan nämnda begreppet om majoritetens diktatur, som inte ter sig moraliskt
hållbart i många avseende och därför utgör civil olydnad ett lämpligt instrument för
medborgare för att i ett demokratiskt samhälle värna om sina rättigheter: minoriteter kan göra
sig hörda och i bästa fall åstadkomma korrigeringar i missförhållanden; väljarkåren kan
påminna de folkvalda om vallöften; dessutom utgör civil olydnad ett effektivt vapen i
händerna på dem som vill förbättra världen.
4. Avslutning
4.1. Sammanfattning
I början av denna uppsats har jag gett definitionen av civil olydnad och några praktiska
exempel på den. I en demokratisk stat består civil olydnad därmed av missnöjesaktioner som
utförs i moraliskt, politiskt eller religiöst syfte och handlar om försök att med hjälp av
ickeparlamentariska medel tvinga fram korrigeringar i vissa missförhållanden i samhället eller
att göra de folkvalda, allmänheten och massmedian uppmärksamma om ändringsbehovet
varvid en civilolydnadsaktion alltid är ett medvetet brott mot någon av statens lagar och
utövaren riskerar straff. Civil olydnad kännetecknas ytterligare enligt min mening av att den
är ickevåldsamt och måste ske offentligt för att ha den önskade effekten.
4.1.1. Argument mot civil olydnad
1. Olaglighetsinvändningen hävdar att det alltid är olagligt och därmed även
odemokratiskt att bryta mot en lag som de folkvalda har stiftat.
2. Undermineringsinvändningen hävdar att civil olydnad underminerar demokratin vilket
leder till dess sammanbrott i längden p.g.a. att olydnad tenderar att sprida sig och att
en demokratisk stat existerar endast så länge som den respekteras av sina invånare.
3. Majoritetsinvändningen hävdar att det är odemokratiskt att utöva civil olydnad i en
representativ demokrati p.g.a. att de som utövar civilolydnad ersätter eller försöker
ersätta majoritetsviljan med minoritetsviljan vilket är mot demokratins grundprinciper.
21
4. Hinderinvändningen hävdar att hindra eller att försöka att hindra genomförandet av
något politiskt beslut av de folkvalda är inte motiverat p.g.a. att utövarna vanligen har
varit med om att välja de styrande via demokratiska politiska val eller har haft
möjligheten till det. Det finns några stödargument till hinderinvändningen:
-
Enligt Deltagandeskälet får man en moralisk plikt genom deltagandet i ett
demokratiskt politiskt val att inte olagligen motsätta sig valresultat eller de folkvaldas
beslut.
-
Enligt löftesargument innebär rösthandlingen ett inbyggt löfte om att respektera de
folkvaldas beslut.
-
Enligt Alternativskälet är det inte nödvändigt i representativa demokratier att anlita
civil olydnad för att det finns lagliga alternativ till att bryta mot lagen för att försöka
korrigera de folkvaldas beslut varvid medborgare kan rösta eller kandidera i politiska
val, skriva debattartiklar i tidningar eller skriva brev till makthavare o.s.v.
4.1.2. Argument för civil olydnad
1. Civil olydnad kan motsvara majoritetens vilja för att vissa civilolydnadsaktioner kan
få mycket sympatier från allmänheten; t.ex. angående miljöfrågor och dålig
djurhållning.
2. Civil olydnad har stabiliserande verkan på demokratin på grund av att den
åstadkommer korrigringar på vissa missförhållanden i samhället.
3. Civil olydnad fungerar som en länk mellan majoriteten och minoriteten genom att
sända ett budskap till de styrande om att det existerar vissa orättvisor i samhället
varvid civil olydnad har en uppgift som påminnelsemekanism gentemot de folkvalda.
4. Civil olydnad kan anses utgöra en demokratisk rättighet.
4.2. Slutsatser
Slutsatserna som kan dras på grund av argumenten både mot och för civil olydnad tycks
delvis ta ut varandra: å ena sidan kan man av motargumenten dra slutsatsen att civil olydnad
alltid är odemokratiskt och omoraliskt men å andra sidan kan man på grund av pro
argumenten komma till en motsatt slutsats om att civil olydnad kan under vissa
omständigheter vara både demokratiskt och moraliskt. Men ingendera av slutsatserna kan
anses som obestridlig.
22
Alla invändningar kan anses som svaga utom majoritetsinvändningen och även dess
beviskraft urholkas på grund av det diffusa majoritetsbegreppet: eventuella defekter i
valsystem och lågt valdeltagande kan göra att de folkvalda inte representerar folket och att
deras beslut inte motsvarar folkviljan och detta lämnar potentiellt utrymme för civil olydnad.
Å andra sidan innehåller deltagandeskälet, löftesargumentet och alternativskälet en viss
relevans på grund av deras inbyggda logik och de ter sig rimliga med tanke på spelregler;
huruvida dessa argument har beviskraft mot civil olydnad varierar från fall till fall beroende
på huruvida målen för de partikulära olydnadsaktionerna uppfyller de moraliska kraven,
huruvida omständigheterna kan anses berättiga civil olydnad och huruvida de använda medlen
är etiska och även effektiva.
De befintliga pro-argumenten är färre än motargumenten och de har i princip endast
moralisk vikt, förutsatt att olydnad inte kränker andras rättigheter, och därför upphäver proargumenten inte motargumenten på något vis. Men den moraliska vikten tycks å andra sidan
ofta övertrumfa eventuella förseelser mot demokratin, vilket kan tänkas kompensera bristerna,
speciellt med tanke på fallen då en regim gör sig skyldig för överträdelser av demokratiska
och mänskliga rättigheter eller driver någon typ av omoralisk politik överhuvudtaget.
Svagheten hos invändningarna och den moraliska styrkan hos pro-argumenten gör att civil
olydnad snarare ter sig som en positiv samhällelig företeelse än negativ. Men det har å andra
sidan visat sig att det inte finns något bättre samhällssystem än den representativa demokratin
(direkt demokratin kan man glömma som en någorlunda utopi) varvid civil olydnad kan anses
som en kontroversiell politisk metod och det är därför motiverat att fråga sig om civil olydnad
är rationellt men å andra sidan är det lika rationellt att se på demokratin kritiskt för att finna
och korrigera dess eventuella brister. Det är nämligen inte befogat att påstå att något som helst
demokratiskt system är perfekt och därför är en kontinuerlig utveckling nödvändig.
Att civil olydnad finns, är ett tecken på att de lagliga alternativen för att korrigera
missförhållanden i samhället tydligen inte är tillräckliga eller tillräckligt effektiva och av detta
kan man dra en slutsats att civil olydnad trots dess kontroversiella karaktär rimligtvis kan
anses som en inbyggd del av en väl fungerande demokrati. Därför svaret till den i uppsatsens
inledning ställda frågan angående huruvida civil olydnad utgör en vinst eller förlust för
demokratin lyder: civil olydnad snarare medför en större vinst än en förlust för demokratin.
23
Källförteckning
Tomas Månsson: Olydnad, Bokförlaget Thales, 2004
John Rawls: A theory of justice