Transcript organismsamhällen på havets botten rannikonläheiset merenpohjan

ORGANISMSAMHÄLLEN
PÅ H AV E T S B O T T E N
RANNIKONLÄHEISET
MERENPOHJAN
ELIÖYHTEISÖT
Innehållsförteckning
Sisällysluettelo
3
4
6
3
4
6
8
10
12
14
15
16
18
20
22
23
En spännande värld under ytan
Generell indelning av havsbotten
Beskrivningar av olika
organismsamhällen
Habitat på vegetationsklädda
mjukbottnar
Kransalgsängar
Kärlväxtsamhällen
Ålgräsängar
Viktiga organismsamhällen
på hårda bottnar
Trådalgsämhällen
Blåstångssamhällen
Rödalgssämhällen
Blåmusselbäddar
Ordlista
Artlista
6
6
8
10
12
14
15
16
18
20
22
23
2
Kiehtova pinnanalainen maailma
Merenpohjan eliöyhteisöjen
luokittelu
Eliöyhteisökuvaukset
Pehmeiden pohjien kasviyhteisöt
Näkinpartaisleväniityt,
(Charophyaceae)
Putkilokasviyhteisöt
Meriajokasniityt (Zostera marina)
Kovien pohjien tärkeitä
elinympäristöjä
Rihmaleväyhteisöt
Rakkoleväyhteisöt (Fucus
vesiculosus)
Punaleväyhteisöt (Rhodophyta)
Sinisimpukkayhteisöt (Mytilus
trossulus)
Sanasto
Lajilista
En spännande värld under ytan
Under vattenytan längs Östersjöns kuster finns en unik och vacker värld, som de flesta av oss
inte känner. Eftersom mänsklig aktivitet av olika slag ständigt ökar längs kusten, behövs mer
kunskap om naturen under ytan för att vi skall kunna bevara denna unika miljö.
Kustområden kännetecknas av grunda och produktiva vatten, vilket gör att havsbottnen ofta
är täckt av rika växt- och djursamhällen. Även många fiskar och fåglar trivs och förökar sig i
och vid de varma och matrika vattnen.
Naturen under ytan varierar på liknande sätt som naturen på land. Vi har här valt att presentera några viktiga undervattenssamhällen och deras egenskaper för att ge en bild av hur det
kan se ut under vattenytan. De valda samhällena förekommer relativt allmänt längs kusterna i
norra Östersjön, men de är också kopplade till viktiga funktioner och höga naturvärden. Man
bör även minnas att flera andra samhällen som inte nämns här kan vara av stor betydelse för
ekosystemet.
Kiehtova pinnanalainen maailma
Itämeren rannikoilla, vedenpinnan alla on ainutlaatuinen ja kaunis maailma, jota useimmat
meistä eivät tunne. Rannikolla on myös yhä enemmän erilaista ihmistoimintaa, minkä takia
tarvitsemme lisää tietoa vedenalaisesta luonnosta pystyäksemme säilyttämään tämän ainutlaatuisen ympäristön.
Rannikkoalueilla on matalia ja tuottoisia vesiä, minkä vuoksi merenpohjassa on usein runsaita kasvi- ja eläinyhteisöjä. Myös monet kalat ja linnut viihtyvät ja lisääntyvät näissä lämpimissä ja ravinteikkaissa vesissä tai niiden läheisyydessä.
Vedenalainen luonto vaihtelee samalla tavalla kuin maan päällä esiintyvä luonto. Esittelemme tässä muutamia tärkeitä vedenalaisia eliöyhteisöjä ja niiden ominaisuuksia, joista saa
käsityksen siitä, millaista luontoa vedenpinnan alla voi olla. Valitut eliöyhteisöt ovat suhteellisen
yleisiä pohjoisen Itämeren rannikoilla, mutta niillä on myös tärkeitä toimintoja ja korkealuontoarvo. On kuitenkin muistettava, että myös monilla muilla kuin tässä mainituilla eliöyhteisöillä
on suuri merkitys ekosysteemille.
3
Generell indelning av havsbotten
Mjukbotten eller hårdbotten?
En första generell uppdelning av livsmiljöerna under vattenytan kan göras utgående från bottentypen: Är den hård eller mjuk, dvs. består den av fast berggrund, klippa, eller sten, alternativt består den av mjuka sediment som sand, lera eller gyttja. Ofta kan man redan ana sig
till bottentypen genom att se på den övriga miljön. Hårdbotten är kännetecknande för den
yttre skärgårdens vågexponerade stränder och områden där strömmar spolar bort sedimenten,
medan mjukbotten ofta påträffas i skyddade miljöer såsom havsvikar och örik innerskärgård,
där lugna vattenrörelser gör att sedimenten hålls kvar och ansamlas.
4
Ljus eller mörk botten?
Hård- och mjukbottnen kan ytterligare delas upp utgående ifrån solljuset: Når ljuset ner till botten eller inte? På bottnar där solljuset når ända ner kan det förekomma växter, dessa bottnar
kallas fotiska bottnar. Både djupet och vattnets klarhet avgör hur långt nere växterna kan få tillräckligt ljus för att fotosyntetisera. Vattnets klarhet mäts som ett siktdjup. Därför följer man med
siktdjupet som en indikator på övergödning i vattnet. Ovanför ljusgränsen dominerar växter
som antingen växer på hård- eller mjukbotten och bidrar till bottnens artmångfald. På bottnar
där ljuset inte når ner (afotisk botten) härskar bottendjur som lever på antingen på hårda eller
mjuka bottnar eller nedgrävda i mjuka bottensediment.
Nyckelarter bildar grunden för samhällen i ekosystemet
När man delat upp havsområdet på basen av hård eller mjuk bottentyp och tillgången på ljus
är det dags att titta på de olika arter som bildar grunden för de samhällen som är viktiga för
att hela kustekosystemet ska fungera. Dessa arter kallas även för ekosystemets nyckelarter.
Merenpohjan luokittelu erilaisiin elinympäristöihin
Pehmeä vai kova pohja?
Vedenpinnan alaiset eliöyhteisöt usein jaetaan ensin pohjatyypin mukaan: Onko pohja kova
vai pehmeä, eli muodostuuko se kiinteästä kalliopohjasta, tai kivestä vai pehmeistä sedimenteistä, kuten hiekasta, savesta tai liejusavesta? Pohjatyypin voi usein aavistaa jo katsomalla
muuta ympäristöä. Kova pohja on tunnusomaista ulkosaariston aaltojen vaikutuksen alaisille
rannoille ja muille alueille, missä veden virtaukset huuhtovat hienoaineksen pois. Pehmeä pohja taas on yleinen suojaisissa ympäristöissä, kuten merenlahdissa ja paljon saaria sisältävässä
sisäsaaristossa, mihin sedimentit kerääntyvät ja missä ne pysyvät rauhallisten aaltoliikkeiden
ansiosta.
Valoisa vai pimeä pohja?
Kovat ja pehmeät pohjat voidaan edelleen jakaa auringonvalon perusteella: Ulottuuko valo
pohjaan vai ei? Pohjilla, joihin auringonvalo ulottuu, voi kasvaa kasveja. Näitä pohjia sanotaan foottisiksi. Sekä syvyys että veden kirkkaus ratkaisevat, miten syvällä kasvit saavat riittävästi valoa yhteyttämistä varten. Veden kirkkautta mitataan näkösyvyydellä, jota käytetään
veden rehevöitymisen mittarina. Valorajan yläpuolella dominoivat kasvit, jotka kasvavat joko
kovalla tai pehmeällä pohjalla ja edesauttavat pohjan lajimonimuotoisuutta. Pohjilla, joille
valo ei ulotu (afoottiset pohjat), tavataan pohjaeläimiä, jotka elävät joko kovalla tai pehmeällä
pohjalla tai hautautuneina pehmeisiin pohjasedimentteihin.
Avainlajit muodostavat elinympäristöjä
Kun merialue on jaoteltu kovan tai pehmeän pohjatyypin ja valon saannin mukaan, on aika
tarkastella lajeja, jotka muodostavat koko rannikon ekosysteemin toimivuuden kannalta tärkeitä eliöyhteisöjä. Näitä lajeja nimitetään myös ekosysteemin avainlajeiksi.
5
Beskrivningar av olika samhällen / Eliöyhteisökuvaukset:
Växtsamhällen på mjukbottnar
Mjukbottnar delas in i olika växtsamhällen utgående från vilken typ av växter som dominerar.
Samtidigt som de olika samhällena har typiska särdrag och bidrar med viktiga ekologiska
funktioner, är det inte alltid möjligt att dra skarpa gränser mellan dem eftersom de ofta förekommer som blandsamhällen.
I den här beskrivningen har vi valt att inte beskriva bottendjurssamhällen, som ytterligare
utgör en central del i ekosystemet. Indirekt behandlas en del av bottendjuren eftersom många
arter förekommer i de beskrivna samhällena, medan de djupa (afotiska) mjukbottnarnas djursamhällen inte beskrivs närmare i den här texten. Mjukbottnar är överlag ett av världens mest
utspridda samhällen och också i Östersjön är de mycket allmänna och viktiga levnadsmiljöer
för många bottendjur. På grund av övergödning och medföljande syrebrist är de djupa mjukbottnarna, men även relativt grunda kustnära områden, på flera håll i Östersjön i mycket dålig
skick.
Pehmeiden pohjien kasvillisuusyhteisöt
Kasvillisuuspeitteiset pehmeät pohjat luokitellaan niillä kasvavien kasvien perusteella, jotka
luovat perustan näillä pohjilla esiintyville eliöyhteisöille. Eri yhteisöjen välille ei voi aina vetää
tarkkoja rajoja, vaikka niillä on tyypillisiä erityispiirteitä ja tärkeitä ekologisia toimintoja, koska ne esiintyvät usein sekayhteisöinä.
Tässä kuvauksessa emme esittele pohjaeläinyhteisöjä, jotka ovat toki keskeinen osa ekosysteemiä. Joitain pohjaeläimiä käsitellään epäsuorasti, koska kuvatuissa habitaateissa tavataan
monia pohjaeläinlajeja, mutta syvien (afoottisten) pehmeiden pohjien eläinyhteisöjä ei kuvata
tässä tekstissä tarkemmin. Pehmeät pohjat kuuluvat maailman levinneimpiin elinympäristöihin,
ja ne ovat myös Itämeressä hyvin yleisiä ja tärkeitä elinympäristöjä monille pohjaeläimille.
Itämeren syvät pehmeät pohjat mutta myös suhteellisen matalat rannikon lähellä olevat alueet
ovat paikoin rehevöitymisen ja siitä seuraavan hapen puutteen takia erittäin huonossa kunnossa.
6
1. Kransalgsängar
Detta samhälle kännetecknas av en grupp alger, kransalgerna, som anpassats till en ganska
snäv miljö i havet. Deras utbredning begränsas vanligtvis till lugna och grunda (0,5–3 m) vatten. Kransalgerna kan ses som karakteristiska för havsvikar och andra skyddade kustmiljöer
med mjukbotten, även om en del av arterna växer i mer exponerade miljöer.
Kransalgernas snäva miljökrav bidrar till att de är känsliga för miljöförändringar. Deras
utbredning minskar tydligt som en följd av yttre störningar såsom övergödning och muddring.
Idag anses många kransalger vara kraftigt undanträngda längs våra kuster och exempelvis
arten raggsträfse (Chara horrida) är noterad som hotad i Finland och i Sverige.
Om kransalger får växa under naturliga förhållanden bildas ofta täta bestånd. Dessa bestånd kan lokalt ha en positiv effekt på vattnets klarhet eftersom partiklar fastnar i den täta
strukturen och faller till bottnen där de sedimenteras i fall miljön förblir ostörd. Tillsammans
med kärlväxterna fungerar kransalgerna som ett slags, om än känsligt, filter för näringsämnen
som rinner ut från land. Rödsträfse (Chara tomentosa) och grönsträfse förknippas starkt även
med flera kustfiskarters lek- och uppväxtområden, men mer om detta under följande rubrik
(Kärlväxtsamhällen).
Kransalger förknippas med höga värden eftersom:
t de bidrar till att filtrera avrinning från kustlandet
t flera kransalgsarter är hotade
t de vanligaste kransalgsarterna kan direkt kopplas till
bra lek- och uppväxtområden för fisk
1. Näkinpartaisleväniityt
Tälle kasviyhteisölle on tunnusomaista melko rajoittuneeseen ympäristöön sopeutunut lajiryhmä, näkinpartaislevät. Niiden levinneisyys rajoittuu tavallisesti tyyniin ja mataliin vesiin (0,53 metrin syvyydelle). Näkinpartaisleviä voi pitää luonteenomaisina merenlahdille ja muille
suojaisille pehmeäpohjaisille rannikkoympäristöille, joskin osa lajeista kasvaa myös aaltojen
vaikutuksille alttiimmissa ympäristöissä.
Näkinpartaislevien tiukat ympäristövaatimukset tekevät niistä herkkiä ympäristönmuutoksille. Niiden levinneisyys laskee selvästi ulkoisten häiriöiden, kuten rehevöitymisen ja ruoppauksen, seurauksena. Monien näkinpartaislevälajien katsotaan olevan nykyään voimakkaasti
vähentyneitä. Esimerkiksi piikkinäkinparta (Chara horrida) on Suomessa ja Ruotsissa uhanalainen.
Jos näkinpartaislevät saavat kasvaa häiriintymättä, niistä muodostuu usein tiheitä kasvustoja. Näillä voi olla paikallisesti myönteinen vaikutus veden kirkkauteen, koska hiukkaset
tarttuvat tiiviiseen rakenteeseen ja sedimentoituvat jos ympäristö pysyy häiriintymättömänä.
Näkinpartaislevät toimivat yhdessä putkilokasvien kanssa eräänlaisena, joskin herkkänä suodattimena maasta valuville ravintoaineille. Punanäkinparta (Chara tomentosa) ja itämerennäkinparta yhdistetään myös useiden rannikkokalalajien kutu- ja kasvualueisiin. Tähän palataan
tarkemmin seuraavan otsikon alla (Putkilokasviyhteisöt).
8
Näkinpartaisleväniityt ovat arvokkaita seuraavista syistä:
t ne suodattavat osaltaan rannikkoalueelta tulevaa valumaa
t useat näkinpartaislevälajit ovat uhanalaisia
t tavallisimpien näkinpartaislevälajien esiintymät ovat usein erinomaisia
kalojen kutu- ja kasvupaikkoja
9
2. Kärlväxtsämhällen
Kärlväxtsamhällen består av en bred samling arter med varierande krav på miljön, vilket leder
till att det kan vara svårt att ge en enkel beskrivning av växtsamhället. Generellt sett har de en
spridd utbredning i kustvattnen gällande både djup och exponering. I synnerhet arterna ålnate
(Potamogeton perfoliatus) och borstnate (Potamogeton pectinatus) förekommer tillsammans
med både kransalger och ålgräs (Bandtåg, Zostera marina) dvs. i vitt skilda typer av miljöer.
Ofta bildar kärlväxterna blandsamhällen med kransalger, såsom röd- och grönsträfsen,
i skyddade vatten. Dessa spelar en viktig roll som livsmiljö för många fiskarters yngel. I de
vatten där man påträffar bestånd av de större och mer högvuxna kärlväxter såsom borstnate,
ålnate, särv-arter (Zannichelliaceae) och havsnajas (Najas marina) tillsammans med kransalger såsom raggsträfse och grönsträfse, kan man med stor säkerhet förvänta att se fiskyngel av
både gädda, abborre och mört. I synnerhet skyddade vatten med riklig växtlighet och ett djup
på mer än 1,5 meter tjänar som viktiga uppväxtmiljöer för dessa fiskarter. En riklig förekomst
av växtlighet förutsätter klart vatten, men delvis bidrar täta bestånd av vattenväxter också till
ett klarare vatten.
Kärlväxtsamhällen förknippas med höga värden eftersom:
t de bidrar till att filtrera avrinning från kustlandet
t de utgör viktiga fisklek- och uppväxtområden
t deras utbredning är vidare än kransalgernas
2. Putkilokasviyhteisöt
Putkilokasviyhteisöt muodostuvat monista ympäristövaatimuksiltaan erilaisista lajeista, mistä
syystä tätä luontotyyppiä on vaikea kuvailla yksinkertaisesti. Näitä yhteisöjä on rannikkovesissä sekä syvyyden että aaltojen osalta vaihtelevissa ympäristöissä. Etenkin ahvenvita (Potamogeton perfoliatus) ja hapsivita (Potamogeton pectinatus) esiintyvät yhdessä näkinpartaislevien
ja meriajokkaan kanssa (Zostera marina) eli hyvin erilaisissa ympäristöissä.
Putkilokasvit muodostavat usein sekayhteisöjä näkinpartaislevien kanssa suojaisissa vesissä. Näillä on tärkeä tehtävä monien kalalajien poikasten elinympäristönä. Niissä vesissä, joissa on korkeaksi kasvavia putkilokasvilajeja, kuten hapsivitaa, ahvenvitaa, hauralajeja
(Zannichelliaceae) ja merinäkinruohoa (Najas marina), yhdessä näkinpartaislevien, kuten piikkinäkinparran ja itämerennäkinparran, kanssa, voi varmasti odottaa näkevänsä sekä hauen,
ahvenen että särjen poikasia. Varsinkin suojaisat vedet, joissa on runsaasti kasvillisuutta ja
syvyyttä enemmän kuin 1,5 metriä, ovat tärkeitä kasvuympäristöjä näille kalalajeille. Runsas
kasvillisuus edellyttää kirkasta vettä, mutta toisaalta tiiviit vesikasvikannat edistävät veden kirkastumista.
Putkilokasviyhteisöt ovat arvokkaita seuraavista syistä:
t ne suodattavat osaltaan rannikkoalueelta tulevaa valumaa
t ne ovat tärkeitä kutu- ja kasvupaikkoja
t niiden levinneisyys on laajempi kuin näkinpartaislevien
10
3. Ålgräsängar
Detta samhälle kännetecknas av en enda art, ålgräset eller bandtången (Zostera marina), som
är den enda marina fröväxten som förekommer så långt in i Östersjön som till Skärgårdshavet.
Här förekommer det gräsliknande ålgräset på vågexponerade sandiga bottnar ner till 7–8
meters djup, men mest allmän är den på 2–6 meters djup. Kännetecknande är att den växer
på mer exponerade sandiga bottnar än de flesta andra arter. I litet mindre exponerade miljöer
bildar den ofta blandsamhällen med framför allt borstnate, ålnate, hårsärv (Zannichellia palustris) och hårnating (Ruppia maritima).
En av ålgräsets viktigare funktioner är att den motverkar erosion av den rörliga sanden.
Ålgräsets rötter binder substratet och hindrar på så sätt erosion orsakad av vågrörelser och
svallvågor, dvs. sanden hålls kvar och spolas inte bort lika lätt som en ren sandbotten. Eftersom
ålgräset är ganska ensamt om att bilda betydande vegetationsklädda mjukbottnar i exponerade miljöer är den som enskild art en mycket viktig nyckelart för kustmiljön. På den vanligtvis
ganska artfattiga sandbottnen bildar ålgräset en livsmiljö för ryggradslösa djur och fiskyngel,
vilket i sin tur drar till sig många fiskarter som hittar både föda och skydd i detta samhälle.
Ålgräsängar är förknippade med höga värden eftersom:
t de hindrar sanden från att spolas bort och bidrar
till att bibehålla strandlinjens form
t de höjer artmångfalden på sandiga bottnar
3. Meriajokasniityt
Tälle kasviyhteisölle on ominaista yhden vallitsevanlajin, meriajokkaan (Zostera marina) esiintyminen. Meriajokas on Itämeren ainoa merellinen siemenkasvi, joka kasvaa Saaristomerelle
asti. Ruohomainen meriajokas esiintyy aaltojen vaikutuksen alaisilla hiekkapohjilla jopa 7-8
metrin syvyydessä, mutta useimmiten 2-6 metrin syvyydessä. Sille on ominaista, että se kasvaa
tuulen vaikutuksille alttiimmilla hiekkapohjilla kuin useimmat muut lajit. Ympäristöissä, jotka
eivät ole niin alttiita tuulen vaikutukselle, se muodostaa usein sekayhteisöjä etenkin hapsivitan,
ahvenvitan, merihauran (Zannichellia palustris) ja merihapsikan (Ruppia maritima) kanssa.
Yksi meriajokkaan tärkeimmistä toiminnoista on ehkäistä irtonaisen hiekan eroosiota.
Meriajokkaan juuret sitovat kasvualustaa ja estävät siten aaltojen ja tyrskeiden aiheuttamaa
eroosiota. Toisin sanoen hiekka pysyy paikalla eikä huuhtoudu pois yhtä helposti kuin puhdas hiekkapohja. Koska meriajokas käytännössä on ainoa kasvi, joka muodostaa merkittäviä
kasvillisuuspeitteisiä pehmeitä pohjia aaltojen vaikutuksen alaisissa ympäristöissä, on se yksittäisenä lajina tärkeä avainlaji rannikkoympäristölle. Tavallisesti melko niukkalajisella hiekkapohjalla meriajokas muodostaa elinympäristön selkärangattomille eläimille ja kalanpoikasille,
mikä houkuttelee monia kalalajeja hakemaan ravintoa ja suojaa tästä luontotyypistä.
Meriajokasniityt ovat arvokkaita seuraavista syistä:
t ne estävät hiekkaa huuhtoutumasta pois ja auttaa
rantaviivan muodon säilyttämisessä
t ne lisäävät huomattavasti hiekkapohjien lajimonimuotoisuutta
12
Viktiga samhällen på hårda bottnar
På bottnar som består av stenar och berg kan kärlväxter inte fästa sina rötter. Däremot kräver
många alger och vissa ryggradslösa djur hårt underlag för att fästa sig.
Ljuset filtreras genom vattenmassan och vissa våglängder tränger djupare än andra. Olika
artgrupper av alger är anpassade till att utnyttja ljus av olika våglängd det vill säga av olika
färger till sin fotosyntes. Därför klarar sig grönalger bara relativt nära ytan, brunalger lite djupare och rödalger allra djupast. Ryggradslösa djur, som blåmusslan som inte direkt påverkas
av tillgången på ljus kan leva djupare än algerna.
Kovien pohjien tärkeitä elinympäristöjä
Putkilokasvit eivät voi kiinnittää juuriaan kivistä ja kalliosta koostuville pohjille. Sitä vastoin
monet levät ja tietyt selkärangattomat eläimet vaativat kovan pohjan voidakseen kiinnittyä.
Valo suodattuu vesimassan läpi, ja tietyt aallonpituudet tunkeutuvat muita syvemmälle. Eri
levälajiryhmät ovat sopeutuneet hyödyntämään eri aallonpituuksista eli eriväristä valoa yhteyttämisessään. Siksi viherlevät selviytyvät vain suhteellisen lähellä pintaa, ruskolevät hieman
syvempänä ja punalevät kaikkein syvimpänä. Selkärangattomat eläimet, kuten sinisimpukat,
joihin valon saanti ei vaikuta suoraan, voivat elää leviä syvempänä.
14
4. Trådalgssamhällen
På grunt vatten på hårdbotten, med början alldeles vid vattenytan och ner till det djup där
blåstången kan förväntas ta över, förekommer ett växtsamhälle som domineras av trådalgerna,
olika grön-, brun- och rödalger med ett trådliknande utseende. I motsats till de större och
fleråriga algerna är trådalgerna ettåriga. Eftersom trådalger så som grönslick (Cladophora
glomerata), trådslick (Pylayella littoralis) och brunslick (Ectocarpus siliculosus) varje vår växer
upp på nytt klarar de av att bilda ett samhälle trots den påfrestning som höststormar och vinteris utgör på våra breddgrader. Trådalgerna har något oförtjänt fått en negativ stämpel, vilket
till stor del beror på att de lätt blir ett väldigt iögonfallande inslag i strandvattnet i övergödda
vatten, ofta på bekostnad av andra arter.
Men trådalgerna har sin givna roll i ekosystemet. Likt ålgräset som bildar ett samhälle på
vågutsatt sandbotten där andra växter inte klarar sig, bildar trådalgerna ett viktigt samhälle i
ogynnsamma förhållanden där andra arter inte kan växa. Därmed bidrar de till att utöka livsmiljön för ett stort antal smådjur såsom märlkräfta (Gammaridae) och olika snäckor som kan
hitta föda och skydd bland den täta växtligheten i det grunda vattnet.
Trådalgerna förknippas med naturvärden eftersom:
t de utgör en del av hårdbottensamhället
t de utgör ett habitat för många ryggradslösa djur som i sin
tur är mat för många fågel- och fiskarter
4. Rihmaleväyhteisöt
Matalassa vedessä kovalla pohjalla, alkaen vedenpinnasta ja jatkuen siihen syvyyteen, jossa
voi olettaa kasvavan rakkolevää, esiintyy rihmaleväyhteisöjä. Rihmalevät ovat erilaisia rihmamaisia viher-, rusko- ja punaleviä, jotka ovat yksivuotisia, toisin kuin suuremmat levät.
Koska rihmalevät, kuten viherahdinparta (Cladophora glomerata), rihmatupsu (Pylayella littoralis) ja ruskohapsu (Ectocarpus siliculosus), kasvavat joka vuosi uudestaan, ne pystyvät muodostamaan eliöyhteisön syysmyrskyjen ja jään aiheuttamasta rasituksesta huolimatta meidän
leveysasteillamme. Rihmalevät ovat saaneet jokseenkin ansaitsemattomasti kielteisen leiman,
johtuen paljolti siitä, että ne ovat rehevöityneissä vesissä silmiinpistäviä usein muiden lajien
kustannuksella.
Rihmalevillä on kuitenkin oma merkitys ekosysteemissä. Samalla tavalla kuin meriajokas,
joka muodostaa kasvuympäristön aalloille alttiille hiekkapohjalle, missä muut kasvit eivät selviydy, rihmalevät muodostavat merkittävän eliöyhteisön epäsuotuisissa oloissa, joissa muut
lajit eivät voi kasvaa. Siksi ne toimivat elinympäristönä lukuisille pieneläimille, kuten katkoille
(Gammaridae) ja erilaisille kotiloille, jotka löytävät ravintoa ja suojaa matalan veden tiheästä
kasvillisuudesta.
Rihmalevillä on luontoarvoja seuraavista syistä:
t ne muodostavat osan kovan pohjan yhteisöstä
t ne tarjoavat elinympäristön monille selkärangattomille eläimille,
jotka ovat vuorostaan monien lintu- ja kalalajien ravintoa
15
5. Blåstångsamhällen
Brunalgen blåstång (Fucus vesiculosus) ger namn åt det algbälte som breder ut sig på hårdbottnen under trådalgsbältet. Blåstången är antagligen den mest kända och antagligen även
den enskilt viktigaste algen i Östersjön. Den påträffas vanligtvis på ett djup mellan 1 och 5 m,
men kan växa både grundare och djupare än så. Den aktuella djuputbredningen är ändå klart
grundare än innan övergödningen växte till ett problem i Östersjön, men än idag kan man i
klara vatten hitta blåstång ner till ett djup på 9–10 meter. Förekomsten av blåstång varierar
relativt mycket mellan olika havsområden beroende på siktdjup och mängd sedimenterade
partiklar, men också till exempel vågutsatthet inverkar på utbredningen.
Blåstången är en storvuxen flerårig brunalg som kan bli över 50 centimeter hög. Tångruskan utgör därför en viktig livsmiljö på hårdbottnen genom det skydd och den föda som den
erbjuder en lång rad andra arter. Man säger att över hälften, eller ända upp till 70 % av alla
arter i Östersjön passerar blåstångsbältet under något skede av livet. Därför används ofta
denna art som skolexempel när man ska förklara en nyckelarts roll i ett havsekosystem.
Blåstången förknippas med höga naturvärden eftersom:
t den utgör en av de centralaste delarna av hela hårdbottensamhället
t många andra arter är beroende av det habitat som blåstången bildar
5. Rakkoleväyhteisöt
Ruskoleviin kuuluva rakkolevä antaa nimen levävyöhykkeelle, joka esiintyy kovalla pohjalla
rihmalevävyöhykettä syvemmällä. Rakkolevä on Itämeren luultavasti tunnetuin ja myös tärkein yksittäinen levä. Se kasvaa yleensä 1-5 metrin syvyydessä, mutta sitä voidaan tavata
myös sekä matalammalla että syvemmällä. Rakkolevän todelliset syvyysrajat ovat madaltuneet
huomattavasti Itämeren rehevöitymisen myötä. Vielä nykyäänkin voi kuitenkin nähdä rakkolevää kirkkaissa vesissä jopa 9-10 metrin syvyydessä. Rakkolevän esiintyminen vaihtelee eri
merialueilla, riippuen näkösyvyydestä, sedimentoituneiden hiukkasten määrästä sekä aaltojen
vaikutuksesta.
Rakkolevä on kookas monivuotinen ruskolevä, joka voi kasvaa yli 50 cm korkeaksi. Rakkolevä on kovilla pohjilla tärkeä elinympäristö, joka tarjoaa suojaa ja ravintoa lukuisille muille
lajeille. Sanotaan, että yli puolet tai jopa 70 % kaikista Itämeren lajeista elää jossain elinvaiheessaan rakkolevävyöhykkeellä. Siksi tätä lajia käytetään usein esimerkkinä, kun puhutaan
avainlajien merkityksestä meriekosysteemissä.
Rakkolevällä on merkittäviä luontoarvoja seuraavista syistä:
t se on yksi kovien pohjien yhteisön keskeisimmistä osista
t monet muut lajit ovat riippuvaisia rakkolevän muodostamasta habitaatista
16
6. Rödalgssamhällen
Under blåstångbältets nedre djupgräns växer rödalgerna, även om många arter förekommer
allmänt redan på mindre djup tillsammans med både blåstång och andra alger. Generellt sett kan
man säga att många av rödalgsarterna har en liknande funktion som blåstången, om än i mindre
format och på större djup. De buskformiga cirka 10–20 centimeter höga rödalgsarterna gaffeltång eller kräkel (Furcellaria lumbricalis) och rödris (Rhodomela confervoides) är de rödalger
som till sin funktion mest påminner om blåstången. De bildar livsmiljöer för många andra arter,
bland annat småväxta fiskarter så som tånglake (Zoarces viviparus). Gaffeltången växer vanligtvis på 2–10 meters djup och blir ofta den dominerande rödalgen mot de djupare vattenskikten
där den kan förekomma tillsammans med arter som rödris och rödblad (Coccotylus truncatus).
Rödalgerna är anpassade till att klara sig med lite ljus och kan därför även växa i de djupaste
delarna av den fotiska delen av Östersjön. Att leva på gränsen till belyst botten innebär att små
ändringar i miljön som minskar tillgången på ljus snabbt kan påverka rödalgernas utbredning.
Flera av rödalgerna, till exempel arterna rosendun (Agalothamnion roseum) och rödsläke (Ceramium rubrum), är dåligt kända och hotbilden är därför oklar.
Rödalgssamhällen förknippas med höga naturvärden eftersom:
t de utgör det viktigaste habitatet på djupt vatten, men
är känsliga för rubbningar i vattenkvalitet
t kunskapen om deras utbredning är bristfällig, men flera
arter antas kunna vara minskande
6. Punaleväyhteisöt (Rhodophyta)
Punalevät kasvavat rakkolevävyöhykkeen alemman syvyysrajan alapuolella, joskin monia punalevälajeja esiintyy myös yleisesti jo ylempänä yhdessä sekä rakkolevän että muiden levien
kanssa. Yleisesti ottaen voidaan sanoa, että monet punalevälajit toimivat samankaltaisesti kuin
rakkolevät, joskin pienemmässä mittakaavassa ja suuremmassa syvyydessä. Pensasmaiset,
noin 10–20 senttiä korkeat punalevälajit haarukkalevä (Furcellaria lumbricalis) ja luutalevä
(Rhodomela confervoides) muistuttavat toiminnaltaan eniten rakkolevää. Ne muodostavat elinympäristön monille muille lajeille, kuten kivinilkan (Zoarces viviparus) kaltaisille kalalajeille.
Haarukkalevä kasvaa tavallisesti 2-10 metrin syvyydessä. Se on usein dominoiva punalevä
syvemmissä vesikerroksissa, missä se voi esiintyä yhdessä esimerkiksi luutalevän ja röyhelöpunalevän (Coccotylus truncatus) kanssa.
Punalevät ovat sopeutuneet selviämään vähällä valolla, minkä takia niitä voi kasvaa myös
Itämeren foottisen osan syvimmissä osissa. Valoisan pohjan rajalla eläminen tarkoittaa, että
pienetkin valon saantia vähentävät ympäristönmuutokset voivat vaikuttaa nopeasti punalevien
levinneisyyteen. Monet punalevät, kuten ruusulevä (Agalothamnion roseum) ja tummapihtilevä
(Ceramium rubrum), ovat kuitenkin huonosti tunnettuja, joten uhkakuva on epäselvä.
Punaleväyhteisöillä on merkittäviä luontoarvoja seuraavista syistä:
t ne ovat syvän veden tärkein habitaatti, mutta ne
ovat herkkiä veden laadun muutoksille.
t tiedot niiden levinneisyydestä ovat puutteellisia, mutta useiden lajien
oletetaan olevan vähenemässä.
18
7. Blåmusselbäddar
Blåmusslan (Mytilus trossulus) är troligtvis det vanligaste ryggradslösa djuret på Östersjöns
hårdbotten där den påträffas i stora antal på djup mellan 0–30 meter. Den förekommer även
på mjukbotten, främst på sandiga bottnar. Eftersom hårdbotten är vanligare i grundare vatten
finns blåmussla framförallt på ett djup mellan 2–20 meter. Eftersom den är en marin art reglerar salthalten dess utbredning och därför förekommer den ungefär upp till Kvarken i norra
Östersjön.
Blåmusslan är ett filtrerande djur som får sin föda genom att filtrera partiklar och plankton
ur vattnet, vilket leder till att musselbäddar filtrerar stora volymer vatten. De bidrar på så sätt
till att påverka vattenkvaliteten i kustområden och ökar bland annat ljustillgången för många
rödalger som ofta förekommer tillsammans med blåmussla. Samtidigt utgör musselbäddarnas
varierande skalstorlek en livsmiljö för flera andra arter och bidrar till ökad artmångfald.
Blåmusslan är inte hotad i Östersjön och anses vara en tålig art, men som de flesta andra
organismer försvinner den från områden med mycket dålig vattenkvalitet, till exempel som
följd av ökande sedimentation på grund av muddring, men den återkommer när det finns en
förutsättning för det.
Blåmusslan förknippas med höga naturvärden eftersom:
t den är föda för flera fisk- och fågelarter
t de filtrerar vattnet effektivt
t musselbäddar bestående av olika gamla individer
utgör habitat för andra arter
7. Sinisimpukkayhteisöt
Sinisimpukka on luultavasti yleisin selkärangaton eläin Itämeren kovilla pohjilla, missä sitä tavataan suuria määriä 0-30 metrin syvyydessä. Sitä esiintyy myös pehmeillä, lähinnä hiekkaisilla,
pohjilla. Koska matalammissa vesissä on yleisimmin kova pohja, sinisimpukkaa esiintyy etenkin
2-20 metrin syvyydessä. Koska se on mereinen laji, suolapitoisuus säätelee sen levinneisyyttä,
minkä takia sitä esiintyy pohjoisella Itämerellä Merenkurkkuun asti.
Sinisimpukka on suodattava eläin, joka saa ravintonsa suodattamalla hiukkasia ja planktonia
vedestä. Simpukkayhteisöt vaikuttavat rannikkoalueiden vedenlaatuun suodattamalla suuria vesimääriä ja voivat näin lisätä valon saantia monille leville kuten punaleville, joita esiintyy usein yhdessä sinisimpukan kanssa. Lisäksi simpukkakerroksissa on vaihtelevan kokoisia simpukankuoria,
jotka muodostavat elinympäristön monille muille lajeille ja edistävät siten lajimonimuotoisuutta.
Sinisimpukka ei ole uhanalainen Itämeressä, ja sitä pidetään sietokykyisenä lajina. Useimpien muiden lajien tavoin sekin kuitenkin häviää alueilta, joilla on erittäin huono vedenlaatu
esimerkiksi ruoppauksesta johtuvan sedimentoitumisen kasvun takia. Se tulee kuitenkin takaisin,
kun olosuhteet paranevat.
Sinisimpukkayhteisöillä on merkittäviä luontoarvoja seuraavista syistä:
t sinisimpukka on ravintoa monille kala- ja lintulajeille
t yhteisöt suodattavat vettä tehokkaasti
t eri-ikäisistä yksilöistä koostuvat simpukkayhteisöt muodostavat
elinympäristön muille lajeille
20
Ordlista / Sanasto
Afotisk botten: Den del av havsbottnen som inte
Afoottinen pohja: Osuus merenpohjasta jonne
solljuset når. Djupet varierar beroende bland annat
auringonvalo ei ulotu. Pohjan syvyys voi vaihdella
på vattnets grumlighet
suuresti riippuen veden sameudesta
Erosion: Nednötning och transport av jordmånen
Avainlaji: Kasvi- tai eläinlaji, jonka esiintymisellä
orsakat bland annat av rinnande vatten och
on suuri merkitys muiden lajien selviytymiselle ja
vågor
koko ekosysteemin toiminalle. Itämeressä tämän-
Fotisk botten: Den del av havsbotten som nås av
kaltaisia lajeja ovat muun muassa sinisimpukka ja
solljus. Djupet kan varierar beroende bland annat
rakkolevä
på vattnets grumlighet
Eroosio: Muun muassa veden virtauksen ja aaltojen
Fotosyntes: Processen där växter och alger bildar
aiheuttama maaperän kuluminen
kolhydrater av koldioxid och vatten med solljuset
Foottinen pohja: Osuus merenpohjasta jonne aurin-
som energikälla
gonvalo ulottuu. Pohjan syvyys voi vaihdella suuresti
Livsmiljö: En väldefinierad grupp växt- och/eller
riippuen veden sameudesta
djurarter som lever inom samma område och växel-
Yhteyttäminen: Prosessi jossa kasvit ja levät muo-
verkar med varandra och vilka klart kan särskiljas
dostavat hiilihydraatteja hiilidioksidista ja vedestä
från andra motsvarande grupper
auringonvalon avulla
Kransalger (Charophyceace): En form av söt- och
Elinympäristö: Perusteellisesti määritelty joukko
brackvattensalger som påminner om landlevande
samalla alueella eläviä toisiinsa vuorovaikutuksissa
växter till utseendet. De påträffas på mjukbottnar i
olevia kasveja ja/tai eläimiä, jotka voidaan selvästi
lugna vattenområden där de fäster sig i bottensedi-
erottaa muista vastaavista joukoista.
mentet med rotlika trådar.
Kasvi- ja eläinyhteisö: Samalla alueella elävien
Nyckelart: En växt- eller djurart vars existens har
kasvi- ja eläinlajien populaatioiden muodostama
stor betydelse för andra arters överlevnad och för
kokonaisuus
hela ekosystemets funktion. I Östersjön är bland an-
Näkinpartaislevät (Charophyceace): Makeassa
nat blåmusslan och blåstången sådana arter.
ja murtovedessä esiintyvä ryhmä levälajeja, jotka
Plankton: är sammanfattningsnamnet för i vatten
ulkonäöltään muistuttavat maalla eläviä kasveja.
fritt kringdrivande små, organismer vars rörelseför-
Näkinpartaisleviä voi tavata rauhallisten vesialuei-
måga är så obetydlig att de är beroende av vattnets
den pehmeillä pohjilla, jossa ne kiinnittyvät pohjaan
strömningar för att förflytta sig.
rihmamaisilla juurihapsuillaan.
Sedimentation: Ansamling av partiklar och material
Näkösyvyys: Näkösyvyydellä mitataan kuinka sy-
på havsbottnen
välle auringon valo tunkeutuu vesipatsaassa ja millä
Siktdjup: Siktdjupet är ett mått på hur långt solljuset
voidaan siten kuvata veden sameutta.
förmår tränga ner i vattnet och är på så vis en
Plankton (keijusto): Yhteisnimitys kaikille vedessä
parameter som beskriver vattnets grumlighet.
vapaasti eläville, useimmiten mikroskooppisille,
Trådalger: Samlingsnamn för ettåriga makrosko-
eliöille, jotka liikkuvat virtausten mukana.
piska alger med ett trådlikt utseende.
Rihmalevä: Yleisnimi yksivuotisille, ulkonäöltään
Växt och djursamhälle: Samling av populationer av
rihmamaisille leville
olika växt- och djurarter på ett område
Sedimentaatio: Partikkeleiden ja aineksen kertyminen merenpohjalle
22
Artlista på växt- och djurarter som uppkom i texten
/ Lajilista tekstissä esiintyvistä laijeista
Kransalger, Näkinpartaislevät, Charophyceae
Gaffeltången eller Kräkel, Haarukkalevä, Furcellaria
Grönsträfse, Itämerennäkinparta, Chara baltica
lumbricalis
Raggsträfse, Piikkinäkinparta, Chara horrida
Rödsträfse, Punanäkinpartam, Chara tomentosa
Kärlväxter, Putkilokasvit
Ålgräs eller Bandtåg, Meriajokas, Zostera marina
Grönalger, Viherlevät, Chlorophyaceae
Borstnate, Hapsivita, Potamogeton pectinatus
Grönslick, Viherahdinparta, Cladophora glomerata
Ålnate, Ahvenvita, Potamogeton perfoliatus
Hårsärv, Merihaura, Zannichellia palustris
Brunalger, Ruskolevät, Phaeophyceae
Hårnating, Merihapsikka, Ruppia maritima
Blåstång, Rakkolevä, Fucus vesiculosus
Havsnajas, Merinäkinruoho, Najas marina
Trådslick, Rihmatupsu, Pylayella littoralis
Brunslick, Ruskohapsu, Ectocarpus siliculosus
Ryggradslösa djur, Selkärangattomat eläimet
Blåmussla, Sinisimpukka, Mytilus trossulus
Rödalger, Punalevät, Rhodophyceae
Märlkräftor, Katkat, Gammaridae
Rosendun, Ruusulevä, Agalothamnion roseum
Rödsläke, Tummapihtilevä, Ceramium tenuicorne
Fisk, Kalat
Rödris, Luutalevä, Rhodomela confervoides
Tånglake, Kivinilkka, Zoarces viviparus
Rödblad, Röyhelöpunalevä, Coccotylus truncatus
23
Mer information:
www.nannut.fi
Filmen UNDER YTAN – PINNAN ALLA
(http://www.youtube.com/user/
nannutproject)
Texterna är skrivna av:
Martin Snickars, Forststyrelsen
Malin Ek, närings-, trafik- och miljöcentralen
i Nyland
Lisätietoa:
www.nannut.fi
Elokuva UNDER YTAN – PINNAN ALLA
(http://www.youtube.com/user/
nannutproject)
Tekstit ovat kirjoittaneet:
Martin Snickars, Metsähallitus
Malin Ek, Uudenmaan elinkeino-, liikenneja ympäristökeskus
Fotografer / valokuvaajat:
Mats Westerbom
Pärmbild, kansikuva,
s. 4, 11, 13, 17, 21, 23
Joakim Hansen
s. 7, 9
Raisa Turja
s. 2, 19
Malin Ek
s. 14
Disclaimer:
This booklet reflects the authors’ views and
the Managing Authority cannot be held liable for the information published by project
partners.