Transcript Enskiftet i Fjärestad
Högskolan i Halmstad Sektionen för Humaniora Historia 21-40p
Enskiftet i Fjärestad socken
Henrik Jacobsen B-uppsats i historia vt 2003 Handledare: K-G Hammarlund
3. 4. 5. 2. Innehållsförteckning 1. Inledning
1.1 1.2 1.3 1.4 Syfte och frågeställning Forskningsläge Källmaterial och metod Avgränsningar och begreppsförklaringar Bykollektivet Storskiften Enskiftet 4.1 4.2 4.3 Bakgrunden till enskiftesförordningen Arbetsgång Motståndet Enskiftet i Fjärestad socken 2 2 3 3 4 6 7 8 8 9 10 12
6.
5.1 5.2 5.3 5.4 5.5 Fjärestad socken före enskiftet Enskiftet i Fjärestad by och Fjärestad torp
5.2.1 Den inledande förrättningen 5.2.2 Den andra förrättningen 5.2.3 Den tredje förrättningen 5.2.4 Den avslutande förrättningen
Tvister och klagomål Initiativtagarna Utflyttarna 12 13 13 14 15 16 16 18 21
Sammanfattning och analys 7. Referenslista Bilaga 1
Delägare och arrendatorer i Fjärestad by och Fjärestad torp 1803-1805 22 25 26
Bilaga 2
Lantmätare, gode män och ombud som var närvarande vid enskiftet i Fjärestad 1803-1805 28 1
1. Inledning
1803 påbörjades en radikal jordbruksreform där man från statsmaktens sida ville upphäva den ägosplittring som fanns i byarna. Skälen var ekonomiska, jordbruket skulle effektiviseras och därmed skulle produktionen öka. Reformen var ett resultat av den process som pågått sedan mitten av 1700-talet då överheten alltmer insåg de ekonomiska fördelarna med ett produktivt jordbruk. Nyheten var att böndernas ägor skulle samlas till en lott där gården också skulle placeras. För att detta skulle kunna låta sig göras var det nödvändigt att en del bönder lämnade bygemenskapen. Följden av reformen blev att den gamla bysamfälligheten och arbetsorgani sationen upplöstes. Ur ekonomisk synpunkt lade reformen grunden till det moderna jordbru ket och möjligheten att försörja befolkningstillväxten. Omdaningen fick också med all säker het sociala och psykologiska konsekvenser i det nya samhället som växte fram.
1.1
Syfte och frågeställning
När en enskiftesförhandling genomfördes i en by var det inte alltid helt problemfritt. Från statsmaktens sida var det ett påbud som skulle följas och många byinvånare protesterade mot att de skulle tvingas till utflyttning. Samtidigt fanns det också bymedlemmar som ställde sig positiva till en utbrytning. Det var således upplagt för en konflikt mellan pådrivande krafter och de som var emot förändringen. Syftet med den här uppsatsen är att försöka klarlägga hur det gick till vid en sådan enskiftesförrättning. Som studieobjekt har jag valt Fjärestad, en by som ligger strax söder om Helsingborg. Jag vill också jämföra mina resultat med hur reformen utvecklades allmänt i Skåne. Som vägledning till min undersökning har jag valt följande frå geställningar: Vilka var initiativtagare respektive motståndare till förändringen? Fanns det
någon gemensam nämnare för de personer som intog samma ståndpunkt? Om det fanns kon flikter, vad var anledningen till att de uppstod?
I uppsatsen kommer jag också att ta upp den ryske jordbruksekonomen Aleksandr Tjajanovs teori om konsumtion och arbetsbalans i bondesamhället. Med den teorin som grund vill jag försöka förklara varför det uppstår konflikter mellan de som äger jorden och de som brukar den. 2
1.2 Forskningsläge
I äldre forskning har bilden av skiftesrörelsen framstått som ett nödvändigt ont som initierades av överheten mot bondebefolkningen.
1 Man var av den åsikten att det var ståndspersoner, främst inom adeln som var pådrivande och som tvingade bönderna att underordna sig föränd ringarna. Därmed har man också dragit slutsatsen att det fanns ett kompakt motstånd från böndernas sida. Efterhand har den här bilden förändrats i takt med att man har gått ner på lo kal nivå och gjort kvantitativa undersökningar. Numera anser man inom forskningen att även bönderna, särskilt inom de högre skikten av bondebefolkningen, var positiva till reformerna.
2 Dessa såg de ekonomiska fördelarna och har i stor utsträckning tagit initiativ till skifte. Sam tidigt har adelns roll i skiftesrörelsen tonats ner, särskilt vid enskiftet har det visat sig att de inte alls var så dominerande som ansetts tidigare. 1.3 Källmaterial och metod Av äldre litteratur har jag använt mig av S. Dahls Storskiftet och enskiftets genomförande i Skåne, N. Holmbergs Enskiftet i Malmöhus län, A. Åbergs När byarna sprängdes och G. Ut terströms stora verk Jordbrukets arbetare. Dahls skrift är rent statistisk och ger bl.a. en vag uppfattning om hur stort motståndet var. Materialet upplyser om hur många förrättningar som påbörjades och avslutades under ett och samma år. Problemet är att man inte kan få någon uppfattning om hur länge processerna i allmänhet pågick. Holmberg, Åberg och Utterström står för den gamla uppfattningen att adeln var pådrivande och bönderna överlag var motstån dare till enskiftet. I Holmbergs bok finns ändå en del statistik och fakta som är användbar. Åbergs bok skiljer sig från de övriga genom att den är mindre vetenskapligt anlagd, men här finns ändå en ganska bra framställning om hur bygemenskapen fungerade. Utterström ger en omfattande redogörelse av hur skiftesrörelsen utvecklades i hela Sverige. Oss arma folk att plåga av Bohman m.fl. är en bok som handlar om skiftesrörelsen i Skara borgs län. Trots titeln är den ganska neutral och ser enskiftet ur båda perspektiven. Det jag speciellt har använt här är en redogörelse hur arbetsgången var vid en enskiftesförrättning. Bland senare tids forskning har jag använt mig av P. Svenssons Agrara entreprenörer och C.J. Gadds Den agrara revolutionen. Dessa behandlar skiftet först och främst ur ett ekono miskt perspektiv med tyngdpunkten på initiativtagarna. Man tar inte upp konflikter till någon större diskussion utan konstaterar bara att de fanns. Böckerna avviker inte speciellt mycket 1 Svensson, 2001, s.100f. – Forskning av t.ex. E.F. Heckscher, C.G. Weibull och G. Utterström 2 Svensson, 2001, s.100f. – Forskning av t.ex. G. Fridlizius, B. Olai och K. Bäck 3
från varandra utan ger en ganska samstämmig bild av hur skiftet genomfördes. Jag har här främst använt mig av Svenssons bok eftersom den bl.a. skildrar enskiftet i Skåne. Av källor på Internet har jag i första hand använt mig av The Chayanovian Alternative – A Differrent Logic som redogör för Tjajanovs teorier och som är publicerad av University of Kent i England. På lantmäteriet har man påbörjat ett stort arbete med att skanna in original handlingar från skiften och på deras hemsida har jag hämtat information om tidigare storskif ten i Fjärestad. Tabellverket är en demografisk databas vid Umeå universitet och här kan man snabbt få tillgång till befolkningsstatistik, i mitt fall har här hämtats uppgifter om tiden runt enskiftet i Fjärestad. En förutsättning för min egen undersökning var att hitta en by där det fanns tillräckligt med material för att skriva en uppsats om enskiftet. Som utgångspunkt valde jag att titta på min födelseby Fjärestad och hade här turen att finna ett omfattande och unikt källmaterial på lant mäterikontoret i Malmö. Vid en genomgång av materialet fann jag att vid enskiftet i Fjärestad fanns ett stort motstånd från böndernas sida. Materialet blev därför intressant att studera efter som det verkade ifrågasätta nuvarande forskningsläge. Med tanke på hur händelseförloppet utvecklades i Fjärestad är det möjligt att materialet inte är representativt jämfört med hur en skiftet normalt genomfördes. Det har varit svårt att hitta material som ger en helhetsbild av hur omfattande konflikterna var i Skåne. Eftersom det var juridiskt viktigt för byinvånarna och för myndigheterna att allt skrevs ner, får man en ganska god bild av hur processen fortlöpte. Ett problem är att en del handlingar sak nas, men man kan ändå få en uppfattning om vad dess huvudsakliga innehåll var. Utslag från myndigheter ger ofta inledningsvis en sammanfattning av tidigare skrivelsers innehåll. Bland handlingarna finns också en hel del besvärsskrivelser från olika byinvånare där klagomål och konflikter tas upp. Svårigheten här är att avgöra vem som har rätt eller fel, ofta står ord emot ord. Därför har jag utgått ifrån att det fanns tendenser till att överdriva sin egen situation.
1.4 Avgränsningar och begreppsförklaringar
I uppsatsen har jag efter en allmän bakgrund valt att begränsa mig till hur enskiftet genomför des i Skåne. Valet av just detta landskap är att reformen fick ett stort genomslag och det var antagligen också här det fanns störst behov av förändringar. När det gäller mitt eget under sökningsområde, Fjärestad socken, har jag även här begränsat mig till att behandla två av 4
socknens fyra byar, närmare bestämt Fjärestad by och Fjärestad torp. Som tidigare nämnts föll valet på Fjärestad av personliga skäl och att det här fanns ett intressant källmaterial. I uppsatsen förekommer också en del begrepp som bör förklaras. Med delägare menas de personer i byn som hade ägo- eller förfoganderätt över sin egendom och som samtidigt hade möjlighet att påverka utvecklingen. Dessa var då vanligtvis krono- och skattebönder eller ståndspersoner. Bönder är ett ganska vagt begrepp som omfattar många olika grupper inom allmogen. Skattebönder och i viss utsträckning kronobönder hade rätten att ansöka om enskif te och närvara vid en enskiftesförrättning. Frälsebönder, torpare, husmän, m.fl. är också bön der, men dessa stod helt utanför och kunde inte påverka utvecklingen, varken genom att ansö ka eller närvara vid förrättningen. Ståndspersoner är förutom adel, präster och borgare även ofrälse ämbetsmän, officerare o.s.v. som hade en hög social status i samhället. Kronoskatte är en beteckning som visar att kronojorden blivit friköpt till skatte. Benämningen markerar en skillnad till den urgamla skattejorden. Mantal var ursprungligen (1500-talet) ett besuttenhetsmått där taxeringsenheten 1 mantal låg till grund för beskattning. Mallen för ur sprungsvärdet var en normalstor gård som kunde försörja en familj. Eftersom en normalstor gård varierade i olika delar av landet är det svårt att jämföra mantalsvärdet mellan olika regi oner. Däremot kan mantalsvärdet jämföras inom en by för att få en indikation av gårdarnas produktionskapacitet.
3 Efterhand som nyodlingar och hemmansklyvningar genomfördes, änd rades det ursprungliga mantalsvärdet för att ge en mer rättvis grund till beskattning. Husmän är en benämning på en slags torpare i Skåne samt delar av Halland och Blekinge. Dessa för sörjde sig vanligtvis på ett mindre jordbruk och hade oftast en extra inkomst genom annat arbete, som t.ex. hantverk eller daglönare. Om huset var placerat i byn kallades det gatehus. Husmän ägde vanligtvis sitt eget hus men var inte delägare i byn. 3 Svensson, 2001, s.89 5
2. Bykollektivet
Under 1700-talets senare hälft utsattes den dåvarande byorganisationen för kritik av överheten som menade att den var ett hinder för jordbrukets utveckling. Byarna fungerade delvis som en kollektiv arbetsorganisation där bystämman tog beslut när olika arbeten skulle påbörjas. Ex empelvis avgjorde bystämman tidpunkten för plöjning, sådd eller skörd och andra sysslor som var viktiga för byn. Arbetsinsatser som var alltför krävande för den enskilde, utfördes gemen samt av olika arbetslag. Tillsammans rådde man över äng, allmänning, hägnader, fiske och jakt. Däremot hade den enskilde delägaren ägo- eller förfoganderätt över sin gård, jord och avkastning. Delägarnas åkermark var uppdelad i många små tegar och spridda över hela byn, på lantmäterikartor finns det exempel på byar där man hade upp till 50 tegar vardera. Anled ningen till ägosplittringen var främst av rättviseskäl där alla skulle ha lika mycket av den bätt re och den sämre jorden.
4 Uppdelningen innebar också att risken för missväxt på hela skörden minskade. Den kollektiva byorganisationen begränsade således den enskildes möjligheter att ta egna initiativ. Att bruka sina egna tegar på en annan tidpunkt än övriga var ogenomförbart eftersom man då tvingades att beträda någon annans mark. Vissa tegar låg också på ett sådant avstånd att bonden inte hann med att sköta dem effektivt. För de delägare som var strävsamma och såg möjligheter i jordbruket blev bykollektivet en belastning. Det kollektiva bestämmandet över det individuella ledde säkerligen till många konflikter, särskilt om de gemensamma arbetsin satserna varierade till den driftiges nackdel. Samtidigt hade bygemenskapen en viktig social funktion. Närheten till varandra bidrog till en känsla av samhörighet där man kunde få hjälp och råd från grannarna.
5 Tillsammans anordnade bymedlemmarna gillen vid t.ex. skörd, hus byggnad eller andra arbetsinsatser. Under 1700-talet inträffade en rad förändringar som ökade de sociala klyftorna inom bonde befolkningen. En tydligare definiering av äganderätten och skattefrihet på nyodlingar medför de att skattebönder kunde skapa sig en förtjänst på jordbruket. Vinstmöjligheterna lockade många kronobönder att friköpa sin jord, vilket medförde att antalet självägande bönder ökade. Med kombinationen av en befolkningstillväxt och ett ökat antal hemmansklyvningar, samt frälseböndernas oförändrade ställning, växte det fram sociala skillnader inom bondeklassen. 4 Gadd, 2000, s. 112 5 Åberg, 1953, s.83 6
Självägande bönder framträdde som mer marknadsorienterade och mer öppna för nya idéer.
6 De delägare som var driftiga kunde istället för att samarbeta inom byn utnyttja befolknings tillväxten och anställa egen arbetskraft. Kravet på nya odlingssystem och växande hägnadsbe hov samt uppdelning av äganderätten på byns gemensamma marker, innebar att byorganisa tionen alltmer förlorade sin betydelse.
7
3. Storskiften
Föregångaren till enskiftet var de storskiftesreformer som introducerades från 1749 i syfte att rationalisera jordbruket och förenkla ägostrukturen för bönderna. Avsikten var från statsmak tens sida att öka spannmålsproduktionen i förhoppning att den skulle kunna uppmuntra och försörja en befolkningstillväxt. Tegskiftet och den kollektiva bygemenskapen ansågs utgöra det största hindret för jordbrukets utveckling. Före storskiftet förekom frivilliga byten av jord mellan bönder, de s.k. storbyten. Dessa var oftast svåra att slutföra eftersom bönderna själva förhandlade sinsemellan utan statens in blandning. Problemet var att ju fler individer som deltog, desto svårare var det att genomföra ett byte där alla tjänade på omläggningen.
8 Genom att statsmakten tog över och införde ett regelverk minskades förhandlingskostnaderna och ökade möjligheten för de inblandade att få ett bättre utbyte av omläggningen. Storskiftesreformen från 1749 reviderades 1757, 1762 och 1783. Den sistnämnda förordningen innebar att en jordägare hade rätt att begära utflyttning från byn och få hela sitt samlade jordinnehav i en ägolott. Förordningen kom att gälla paral lellt med enskiftesförordningen från 1803 till 1827, då laga skifte tog vid. Storskiftet fick ald rig den effekt som man hade förväntat sig. Eftersom man inte var beredd att ändra bystruktu ren fanns det inte heller någon möjlighet att ge jordägarna en sammanhängande ägolott. Re formen medförde ändå en viss förbättring, då man lyckades minska antalet tegar betydligt. Störst genomslag fick reformen i de uppodlade slättbygderna, där stora delar av Malmöhus län, Skaraborgs län, Östergötland, och Mälardalen blev storskiftade.
9 En äldre uppfattning var att storskiftet påtvingades bönderna som envist höll fast vid gamla traditioner. Senare undersökningar har visat att bönderna i stor omfattning var positiva och 6 Svensson, 2001, s.19 7 Gadd, 2000, s.283-285 8 Svensson, 2001, s.21 9 Gadd, 2000, s.281 7
själva tog initiativ till storskiften.
10 Det rörde sig då främst om de bönder som dels hade en bättre ställning inom bondeklassen och dels såg de ekonomiska fördelarna. De bönder som inte hade så stora resurser var i högre grad ovilliga till skiftet. Man var förmodligen inte emot skiftet som sådant utan man ville snarare slå vakt om sin egendom och inte riskera att få säm re jord i utbyte. Kostnaderna för skiftet och misstanken att lantmätaren kunde vara partisk, har också spelat en viss roll. Vid storskifte fick enbart delägare ansöka, stora delar av bondebe folkningen, däribland frälsebönderna saknade möjligheter att påverka processen.
4. Enskiftet
4.1 Bakgrunden till enskiftesförordningen 1785 påbörjade godsägaren Rutger Macklean på Svaneholm i Skåne en radikal förändring av godsets fyra underlydande byar. Inspirerad av skiftesreformer i Danmark och England lät han med hjälp av en lantmätare stycka upp alla hemmanens samlade jordarealer i 73 jämnstora rektangulära lotter. Efter utbrytningen tvingades bönderna att lämna bygemenskapen och flyt ta ut sina torp och gårdar. Samtidigt avskaffades dagsverken så att bönderna kunde koncentre ra sig på att odla sin egen jord, istället skulle man betala arrende till godsägaren. Torparna fick emellertid i viss utsträckning fortsätta att utföra dagsverken för godset. Av de 701 under lydande invånarna valde 102 av dem att lämna godset i protest mot förändringarna.
11 Kostna derna för projektet ledde till stora ekonomiska bekymmer för Macklean, men i slutet av 1780 talet steg spannmålspriserna och godset började gå med vinst. Framgångarna lockade andra godsägare att följa exemplet, likväl avstod de flesta med tanke på de stora kostnader och ris ker omdaningen förde med sig. Under 1790-talet försökte Macklean och hans anhängare förverkliga reformen som skulle upphäva ägoblandningen i byarna. Huvudorsaken var fortfarande önskan att öka produktionen inom jordbruket och därmed försörja en befolkningstillväxt. Målet var att förändra 1783 års storskiftesförordning som hade en del brister. I teorin medgav den en utbrytning och en sam manhållen ägolott för den jordbrukare som var intresserad av att lämna byn. Men många av stod från att ansöka om detta eftersom det fanns en stor risk att man i slutändan förlorade på en utbrytning. Därför borde utflyttarna kompenseras på ett rättvist sätt med ersättning och mer 10 Gadd, 2000, s.281 11 Cserhalmi, 1998, s. 28 8
jordinnehav från dem som fick stanna kvar i byn.
12 Även om man lyckades ändra de tidigare reglerna insåg förespråkarna att det var nödvändigt med ett bidrag från staten om bönderna skulle lockas att ta egna initiativ till skifte. Kostnaderna vid en utflyttning var betydande bl.a. vid inköp av byggnadsmaterial som var dyrt i Skåne.
13 Till sist lyckades Macklean och landhövdingarna i de skånska länen övertyga kungen och den 31 mars 1803 utfärdades enskiftesstadgan för Skåne. Förordningen följdes upp med en be stämmelse 1804, gällande för Skaraborgs län och 1807 för hela landet. Svårigheten att genom föra enskiften i byar som inte dominerades av uppodlad mark resulterade i laga skifte 1827. Sedan förordningen hade införts 1803, enskiftades snabbt stora delar av Skåne. En bidragande orsak till det snabba förloppet var bestämmelserna om spannmåls- och hävdeersättning som skulle kompensera utflyttarna. I Malmöhus län enskiftades mer än 2/3 av länets samtliga hemman mellan åren 1803-1823.
14 Utflyttningsprocenten var hög, mer än 50 % av delägarna flyttade ut från byarna med sina gårdar.
15 Följden blev att hela landskapet förändrades med utspridd bebyggelse, speciellt på de skånska slättbygderna. Enskiftet fick störst genomslag i slättlandskapen där bönderna var ensidigt inriktade på spannmålsodling. Anledningen var att jorden till stor del var uppodlad vilket förenklade utstakningen och att bönderna i dessa byar var ekonomiskt starka och hade råd att bekosta förrättningen.
16
4.2 Arbetsgång
Vid ansökan om enskifte hade hemmansägaren skiftesvitsord och kunde därmed gå emot hela byalagets beslut.
17 Vid ett enskifte behövde det nödvändigtvis inte innebära att hela byn skif tades, målet var först och främst att samla den sökandes jordearealer. Som regel valde ändå lantmätaren att göra upp en enskiftesplan för hela byn. Frälsebönder och arrendatorer, samt en del kronojordsinnehavare hade ingen möjlighet att ansöka om enskifte, det avgjorde ägaren av hemmanet. Husmän och backstugesittare stod också utanför och kunde inte påverka förrätt ningen. Inom ett härad utsågs gode män, dessa var tre, fyra eller fler till antalet som hade till uppgift att biträda lantmätaren. Gode män utsågs bland possessionater (stora jordägare) och jordbrukande ståndspersoner. Deras roll var att mot ersättning medla i konflikter mellan bya 12 Gadd, 2000, s.288 13 Utterström, 1957, s.530 14 Holmberg, 1939, s. 61 15 Gadd, 2000, s. 290 16 Svensson, 2001, s. 97 17 Följande kapitel bygger väsentligt på Bohman m.fl., 1976, s.39f 9
männen, samtidigt skulle de bidra med ”råd om nyttan med enskifte”. Antagligen var deras uppgift att övertyga bönderna och driva på processen.
18 Enligt enskiftesstadgan från 1804 och framåt kunde gode män även utses inom allmogen. Lantmätaren gjorde vid förrättningen upp en karta och tillsammans med övriga deltagare gick man en rundtur i byn för att värdera byggnader och trädgårdar, samt gradera jorden efter dess bördighet. Därefter gjordes en skifteskarta upp med de nya lotternas placering. Idealet var att lotterna fick ett rektangulärt utseende och där skulle också gårdarna placeras. Förutom de an sökande som hade utflyttningsplikt, tvingades lantmätaren också välja ut andra gårdar som skulle flyttas ut från byn. Regeln var då att de med de sämsta byggnaderna och trädgårdarna tvingades flytta ut och vid tveksamma fall skulle lotten avgöra. Utflyttarna kompenserades med mer åkerareal eftersom de oftast fick sämre jord i utbyte. De som stannade kvar fick be tala spannmålsunderstöd till utflyttarna, från 1804 även foder, gödsel och arbetskraft. Från statens sida utföll ett bidrag, som mest var det en riksdaler banco per tunnland på den jord som uppodlades. Vanligtvis fick bönderna ett antal år på sig att genomföra omläggningen av byn. Tvister som uppstod i samband med enskiftet skulle avgöras av landshövdingen 19 i länet som i sin tur avgjorde om det fanns skäl att överklaga till högsta instans, d.v.s. kungen. Genom ett sådant förfarande kunde man driva på processen istället för att fastna i långsamma domstols förhandlingar. Senast 14 dagar efter förhandlingarna skulle lantmätaren skicka in handlingar na till landskansliet och landshövdingen skulle därefter begära förklaringar från de inblandade om det fanns några tvistigheter. Även klagomål till kungen gick via landshövdingen som hade till uppgift att inhämta upplysningar och förklaringar. Konflikter med angränsande byalag angående rågången kunde också förekomma. Vanligtvis fanns det en ägoblandning över by gränserna som lantmätaren behövde frigöra. Vid sådana fall avgjordes tvisterna i domstol.
4.3 Motståndet
I förhållande till storskiftet var böndernas missnöje starkare mot enskiftet eftersom konse kvenserna blev att byarna och bygemenskapen sprängdes. Motståndet kom främst från de mindre välbärgade bönderna som såg en risk att tvingas flytta ut med sina gårdar. Undersök ningar visar att enskiftet sällan kom till avslut vid det första sammanträdet utan förhandling 18 Gadd, 2000, s.291 19 I Skåne 1801-1809, även av generalguvenören 10
arna drogs ofta ut i tid.
20 Utflyttningen var förenad med stora omkostnader där den ekonomis ka ersättningen var långt ifrån tillräcklig 21 , det kunde ta flera år innan statsunderstödet betala des ut. För den enskilde krävdes enorma kraftinsatser att uppföra nya byggnader, gräva ny brunn och odla upp obrukad mark. Oftast hade utflyttarna det redan sedan tidigare sämre ställt jämfört med sina grannar och det var antagligen också de som hade den största fördelen av den kollektiva bygemenskapen. Många insåg antagligen det meningslösa i att göra motstånd mot något som de redan på för hand visste att de inte kunde undvika. Rädslan att vara bland de sista motståndarna och där igenom få ett sämre utgångsläge medförde att många trots allt skrev under.
22 Dessutom bröts motståndsviljan ner efter påtryckningar från lantmätaren, gode män och andra som var posi tivt inställda till enskiftet. En annan bidragande orsak var insikten att ju längre förrättningen höll på desto mer fick man betala i arvode till lantmätaren.
23 För husmän och backstugesittare blev konsekvenserna värre eftersom de oftast hade sin bo stad på någon annans ägor eller på allmänningarna. Skiftesreformen tog inte hänsyn till dessa befolkningsgrupper som oftast avhystes och fick riva sina hus utan någon ersättning.
24 Tidiga re hade de tillgång till allmänningarna, där de bl.a. kunde ha kreatur på bete och hämta ved. Dessa försvann efter skiftena och därefter blev de helt beroende av hjälp från övriga bymed lemmar. Även godsägare såg en möjlighet att avhysa sin landbor och sammanföra jordarea lerna till ett storjordbruk, s.k. plattgårdar. Dessa ersatte vanligtvis mellan fem och sex frälse hemman och hade en jordareal på 100-200 hektar.
25 Många landbor övergick från att ha varit arrendatorer till att bli daglönare på plattgårdarna. 20 Dahl, 1942, s.95 21 Utterström, 1957, s.537 22 Gadd, 2000, s. 289 23 Gadd, 2000, s.295 24 Holmberg, 1939, s.72 25 Gadd, 2000, s.218 11
5. Enskiftet i Fjärestad socken 5.1 Fjärestad socken före enskiftet
Fjärestad är beläget vid Rååns dalgång, ca 15 kilometer söder om Helsingborg i Luggude hä rad i Skåne län (tidigare Malmöhus län). Byn ligger i gränsområdet mellan Västra risbygden (mellanbygd) och Lund- och Landskronaslätten (slättbygd) och har de kännetecken som är typiska för slättbygden. Landskapet är öppet med en bördig, till stor del uppodlad åkermark och obetydligt med skog. Byn består förutom av Fjärestad by där kyrkan är belägen, också av Fjärestad torp, Fastmårup och Norra Vallåkra. Från en geometrisk karta från 1713 framgår det att varje hemman hade ungefär 40-50 tegar.
26 Byn var uppdelad i två vångar (gärden), den södra och den norra, där det främst odlades korn, havre, ärtor och bönor. Bristen på skog innebar att byinvånarna hade långa avstånd för att införskaffa virke. 1763 genomfördes ett storskifte av byn, som p.g.a. oenigheter om delnings grunden fick göras om 1771. Fäladsmarken (allmänningen) storskiftades 1791 och här upp stod tvistigheter med angränsande byar om rågången. Befolkningsmängden vid tidpunkten för enskiftet 1803 saknas, men 1810 fanns det 495 invånare i hela socknen.
27 När enskiftet påbörjades 1803 bestod Fjärestad by och Fjärestad torp av 23 hemman och 3 gatehus (se bilaga 1).
28 Fördelningen mellan gårdarna var 11 1/2 krono-, 5 1/2 skatte- och 6 frälsehemman, samt två krono- och ett skattegatehus. De delägare som förfogade över störst jordareal i byarna var alla ståndspersoner. Störst innehav hade majorskan Ehrenborg i Lands krona, som ägde sex hemman på 5 4/8 mantal och 572 tunnland. Därefter kom kronobefall ningsmannen Christian Lundberg med två hemman på 1 5/12 mantal och 204 tunnland. Pros ten Löhr hade med sitt annexhemman på 1 mantal och 153 tunnland den tredje största egen domen. Bland böndernas hemman varierade mantalet mellan 3/8 till 1 1/2 och jordinnehaven mellan 13 och 163 tunnland. Av de hemman som hade ett större jordinnehav, drevs tre av dem kollektivt med två bönder i varje hemman. Den enskilde bonden som hade störst jordinnehav 26 Följande stycke bygger på information från Lantmäteriet, Historiska kartor
var nämndemannen Nils Trulsson på skatterusthållet nr 17 som hade 1 ½ mantal och 92 tunn land.
5.2 Enskiftet i Fjärestad by och Fjärestad torp
I nästan två år pågick enskiftesprocessen i de två byarna. Bönderna protesterade mot det mes ta och lämnade vid ett flertal tillfällen in besvärsskrivelser till generalguvenören. Två gånger lyckades man få klagomålen föredragna inför kungen. Efter fyra förrättningar lyckades lant mätaren komma till ett avslut där samtliga delägare undertecknade protokollet.
5.2.1 Den inledande förrättningen
Den 30 september 1803 infann sig vice lantmätare Rosell i Fjärestad by för att enskifta pros ten Löhrs annexhemman nr 16.
29 Rosell ersatte en tidigare utsedd lantmätare som förklarat sig själv jävig eftersom han var svärson till den sökande. Vid förrättningen infann sig också gode män, nämndemän, representanter från kronan, domkyrkan och universitetet, samt byarnas delägare eller ombud (se bilaga 2). Förordningen om enskifte lästes upp för hela församlingen och sedan diskuterades hur man på ett snabbt och enkelt vis kunde genomföra förrättningen. Man antog en karta som uppgjorts vid ett tidigare storskifte, därefter begav sig samtliga ut för att företa en besiktning av de gårdar och trädgårdar som fanns i byarna. Eftersom jorden var av skiftande kvalitet bestämdes att även där skulle utföras en besiktning och gradering. Väl tillbaka diskuterades olika lösningar och sedan gjordes en enskiftesplan upp. Lantmätaren och gode män avgjorde därefter vilka gårdar som skulle lämna bygemenskapen. Spannmålsersätt ningen räknades ut och gode män föreslog 1 riksdaler per tunnland i statsunderstöd till utflyt tarna. Tillträde till de nya lotterna bestämdes till efter 1804 års grödor var bärgade, sedan fick man sex år på sig att verkställa utflyttningen. Av samtliga närvarande undertecknade endast fyra delägare, de övriga nekade med förklaringen att de var missnöjda med ersättningen. Den ofullständiga förrättningen medförde att generalguvenör Toll avkrävde en skriftlig för klaring från samtliga inblandade. I förklaringen, författad av frälsekamreraren Pehr Hultberg som valts till talesman för de missnöjda, angavs en rad skäl till att man nekat att underteckna protokollet.
30 Hultberg var samtidigt ombud för frälsehemmanet nr 10, som ägdes av Christof fer von Kochen på Krapperup, en av Nordvästra Skånes största jordägare. Den främsta kriti 29 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 132-148 30 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 116-119 13
ken riktades mot lantmätaren och gode män som valt att enskifta hela byn, trots protester från majoriteten av delägarna. Man ansåg sig här ha stöd i enskiftesförordningen som medgav att detta inte var nödvändigt. Efter ett antal dagar försökte prosten Löhr att dra tillbaka sin ansö kan. Han angav då som skäl att han blivit lovad att endast halva hemmanet skulle utbrytas men blivit nekad av lantmätaren och gode män. För bönderna blev detta ytterligare ett argu ment för att förrättningen borde avbrytas. Beslutet från generalguvenör Toll blev att prosten Löhrs begäran att upphäva sin ansökan av slogs och att förrättningen skulle komma till ett avslut. Generalguvenören gick även emot de missnöjdas klagomål och stödde sig istället på de förklaringar som ingivits av övriga deltaga re. Bönderna fick ej heller tillåtelse att föra sina klagomål vidare till kungen.
5.2.2 Den andra förrättningen
Vid nästa möte som hölls den 6 december 1803 hade det inkommit en ny ansökan om enskifte av skattebonden Henrik Pehrssons domkyrkohemman nr 22.
31 Nya protester utlöstes bland de missnöjda bönderna då de endast hade varit inställda på att behandla prosten Löhrs enskifte. Återigen ledde inte förhandlingarna till någonting eftersom de missnöjda bönderna vägrade att skriva under protokollet. Innan handlingarna skickades in till landskansliet i Malmö hade de undergått en del förändringar som upptäcktes av delägarna. Lantmätare Rosells förklaring var att han råkat spilla bläck på dokumenten och sedan tvingats skriva om dem. De namnunder skrifter som fanns på originalet hade han sedan klistrat fast på kopian. Tvisterna och protokol lets ogiltighet utmynnade i att generalguvenören avkrävde en skriftlig redogörelse från samt liga inblandade i byarna. Förklaringarna som skickades in visade att avsaknaden av ett original hade en viss betydel se.
32 De som var positiva till enskiftet bekräftade att kopian i stort sett överrenstämde med originalet. Problemet var att en del överenskommelser delägarna emellan inte var upptagna på kopian och det uppstod nya tvistigheter vad som egentligen hade sagts på mötet. Pehr Hult berg ingav en lång skrivelse där han tog upp alla de oegentligheter som förekommit på mötet. Frånsett de tidigare klagomålen som togs upp igen, försökte han ogiltigförklara enskiftet av hemmanet nr 22. Mot gode män riktade han hård kritik och anklagade dem för att medvetet ha styrt lantmätaren att ändra innehållet i dokumentet. 31 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 163-169 32 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 170 - 211 14
I februari 1804 tillkännagavs generalguvenörens beslut där alla klagomål återigen avvisades.
33 Författaren av de klagandes skrivelse, Pehr Hultberg blev ålagd att betala böter ”för hvarje- handa otillbörliga uttryck” som riktats mot gode män. En anmärkning riktades också mot lantmätare Rosell för hans obetänksamhet att skriva om dokumentet. Denna gång gav gene ralguvenören tillåtelse för Hultberg och de övriga missnöjda att överklaga till kungen. Utsla get därifrån tillkännagavs den 14 september 1804 och fastställde mer eller mindre generalgu venörens utslag.
34 Däremot ansåg kungen att de klagande borde ha lämnats tid och rådrum och inte blivit nekade tillåtelse att få överklaga efter den första förrättningen. Vidare betona des att vid ett sökt skifte var det nödvändigt att upprätta en enskiftesplan för båda byarna, men att det inte nödvändigtvis betydde att planen blivit fastställd. Det var upp till var och en att föreslå en bättre lösning än den som var gällande.
5.2.3 Den tredje förrättningen
Vid en ny konferens den 4 februari 1805 tillkom en tredje enskiftesansökan från kronobefall ningsmannen Christian Lundberg på nr 11.
35 Enligt enskiftesplanen som uppgjorts tidigare ägde han rätten att stanna kvar i byn. De övriga bymedlemmarna krävde en förändring av pla nen eftersom de ansåg att Lundberg som sökande också hade utflyttningsplikt. Lantmätaren och gode män ansåg däremot inte att det fanns några skäl att ändra på enskiftesplanen. Som förklaring angav man att Lundbergs hemman hade de bästa byggnaderna i hela byn. Följaktli gen vägrade de missnöjda återigen att skriva på dokumentet med undantag av Pehr Hultberg. Varför Hultberg skrev på dokumentet, framgår inte av handlingarna. Möjligen hade han efter tillrättavisningen från myndigheterna inte vågat fortsätta att föra de missnöjdas talan eller hade han eventuellt agerat i strid med von Kochens åsikter och från denne blivit åthutad. Enligt ett kungligt brev från den 18 april 1804, som saknas i handlingarna men vars innehåll framgår i en senare skrivelse, fastslogs att lantmätaren och gode män i hemlighet skulle upp göra en ny enskiftesplan för hela byn. Delägarna fick således inte närvara under hela mötet och fick först i efterhand besked på vad lantmätare och gode män beslutat. Syftet var här att göra upp en ny enskiftesplan på en mer bestämd grund för vidare överläggningar i framtiden. Protesterna mot kronofogde Lundbergs rätt att stanna kvar i byn fick inget gehör hos general 33 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 62-76 34 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 34-52 35 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 87-102 15
guvenören.
36 Protesterna gick vidare till högsta ort där överklagandet blev föredraget inför kungen, men även här fick de missnöjda avslag.
37
5.2.4 Den avslutande förrättningen
Den fjärde och sista förrättningen anordnades den 3 september 1805 och nu hade även inspek tor Åberg lagt in en ansökan för majorskan Ehrenborgs räkning att enskifta Fjärestad torps egendomar.
38 Lantmätare Rosell hade vid den här tidpunkten valt att avstå från förrättningen och blivit ersatt av lantmätare Swedenborg. Inledningsvis ställde den nye lantmätaren frågan om någon annan ville söka enskifte utöver de tidigare ansökningarna. Svaret blev ett enhälligt ja från samtliga delägare i byarna. Man företog därefter en ny besiktning av egendomarna och sedan fastställdes spannmålsersättningen och statsunderstödet såsom det var bestämt vid för sta förrättningen. Av de 23 hemman som fanns i byarna fick 9 av dem besked på att lämna bygemenskapen. Gatehusen förblev orörda och man avsatte mark till ett fattighus. Den 18 februari 1806 fastställde slutligen generalguvenören överenskommelsen.
5.3 Tvister och klagomål
Vid de fyra förrättningar som hölls i Fjärestad under nästan två års tid delades byborna upp i två läger där man antingen var för eller emot. Bland de delägare och arrendatorer som fanns i byarna var alla bönder motståndare, med undantag av bonden Henrik Persson på nr 22. I stort sett samtliga ståndspersoner i byarna var positiva till enskiftet. Det främsta skälet till motstån det var lantmätarens val att helt och hållet enskifta byarna. På grund av detta verkar det som om man av princip protesterade mot varje obetydlig förändring. Ett exempel är när det ansök tes om enskifte av Henrik Pehrssons hemman. Gården hade en obetydlig jordareal och låg på ett sådant avstånd från byn att förändringen inte kan ha utgjort något besvär för de andra bön derna. Många av klagomålen verkar ha berört småsaker, men för bönderna var det antagligen ett sätt att med alla medel försöka undvika att gå en osäker framtid till mötes. De var helt sä kert medvetna om de svårigheter och arbetsinsatser som en utflyttning skulle föra med sig. Dessutom fanns vetskapen om att de som redan hade det sämre ställt sedan tidigare, var de som först skulle tvingas att flytta ut. I förklaringen till generalguvenören skriver Hultberg bl.a. till försvar för de två landborna på nr 16 ”Deras enskiftande skulle sätta oss ur stånd, at be-
gagna vår livstids städja, då vi såsom fattige, omöjeligen kunna odla den oländige mark, som
36 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 56-61 37 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 53-54 38 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 1-14 16
genom enskiftet tillföllo hemmanet”.
39 Motståndsviljan förstärktes redan från första början av att en delägare konsekvent genom hela processen vägrade att betala någon spannmålsersätt ning. Mötet med lantmätaren och gode män verkade inte heller fungera särskilt väl. Speciellt mot gode män, som alla var ståndspersoner, riktades ett starkt missnöje för att de hade överskridit sina befogenheter. De hade antagligen varit ambitiösa och pådrivande i sin uppgift att överty ga bönderna om fördelarna med enskifte. Vid den första förrättningen pågick diskussionerna till långt in på natten och enligt bönderna besparades inga medel för att övertyga dem.
40 I en av sina skrivelser menade Hultberg att det ”ej kan vara Herrar gode män tilständigt, at hos
den enfaldiga eller lättrogna allmogen injaga fruktan för Enskiftet, genom tvång i deras verk-
ställande emot delegares vilja och samtycke”. Vid den första förrättningen deltog som god man Rutger Macklean, den store inspiratören och pådrivande kraften för enskiftets genomfö rande i Skåne. Det är möjligt att hans närvaro var en anledning till böndernas irritation. Orsaken till att processen drogs ut under så lång tid är naturligtvis böndernas motstånd men det är troligt att den hade avslutats tidigare om inte Hultberg hade varit deras ombud. De fles ta bönderna kunde säkert läsa och skriva hjälpligt, men att författa långa inlägg för att hävda sin rätt måste ha utgjort ett hinder för många av dem. Hultberg var väl insatt i enskiftesförord ningen och använde den som argument både i sina skrivelser och vid förrättningarna. I krono fogden Christian Lundbergs förklaring utpekas Hultberg som den främsta orsaken till att en skiftesförhandlingarna inte kunde komma till ett avslut.
41 Nu lyckades aldrig bönderna i Fjärestad att uppnå någon som helst framgång med sina protes ter under den här tiden. När de slutligen valde att skriva på protokollet och godkänna enskif tesplanen var det troligen därför att man insåg risken att bli sist kvar och därmed få ett sämre utgångsläge. Vid varje förrättning anslöt sig en ny enskiftestagare som successivt försämrade motståndarnas möjligheter till ett bra utbyte av mark. När inspektor Åberg lade in majorskan Ehrenborgs ansökan om enskifte av Fjärestad torps sex hemman bröts definitivt motståndsvil jan. 39 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11 s. 118 40 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 116-119 41 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 192-205 17
5.4 Initiativtagarna
Av de fyra ansökningarna om enskifte var tre av initiativtagarna de största jordägarna i Fjäres tad by och på Fjärestad torp. Den första ansökan inlämnades av prosten Löhr om utbrytning av annexhemmanet nr 16. Prästerna var i egenskap av jordägare i de flesta fall intresserade av jordbrukets utveckling och förekommer ofta som initiativtagare vid enskifte.
42 Ändå försökte Löhr att dra tillbaka sin ansökan när hans önskemål inte blev uppfyllda. Han hade före om läggningen fått ett löfte om att endast halva hemmanet skulle flyttas ut från byn. Om löftet kom från hans svärson J. Isberg som först blev utsedd att enskifta hemmanet är oklart. Till sättningen av Isberg som lantmätare var antagligen ett misstag från myndigheternas sida och han förklarade sig senare själv jävig. Sökande nummer två var domkyrkohemmanet nr 22 som brukades av åbon Henrik Pehrsson. Hemmanet representerades av en domkyrkoinspektör under förrättningen och det var säkert den senare som tog initiativ till enskifte. Som det nämndes tidigare låg gården avsides från byn och hade inte speciellt stort jordinnehav. Henrik Pehrsson själv hade antagligen inte samma beroende av bygemenskapen som de övriga bönderna. Han var också den ende ur all mogen som undertecknade samtliga protokoll. Kronobefallningsmannen Christian Lundberg var den tredje som ansökte om enskifte, för kronofogdebostället nr 11. Lundberg framstår i handlingarna som den delägare som var mest positiv till enskiftet. I skrivelsen till generalguvenören angående tvisterna om hans hemman uttryckte han sin önskan om att snart få bli befriad från byalaget.
43 Under förrättningsperioden köpte han det intilliggande hemmanet nr 12 och hade vid de sista enskiftesförhandlingarna en önskan om en sammanslagning av de två hemmanen. Lundberg tilläts att behålla nr 12 och gården till nr 11 kvar i byn medan jordarealen till det senare hemmanet flyttades ut. Den sista ansökan kom från ombudet inspektor Åberg som för majorskan Ehrenborgs räkning ville enskifta Fjärestad torp nr 1, 2, 3 och Fjärestad by nr 3, 4 och 20. Lundberg och Åberg hade vid den tredje förrättningen en tvist angående hur gränserna skulle gå i förhållande till Fjärestad torp. Antagligen insåg inspektor Åberg att han genom en ansökan fick större möj ligheter att bevaka Fjärestad torps intressen. Här lyckades man inte sammanföra det stora jordinnehavet i en ägolott. Fjärestad torp var på väg att utvecklas till en plattgård, senare kar 42 Svensson, 2001, s.87 43 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 192-205 18
tor visar att endast ett av majorskan Ehrenborgs sex hemman är kvar och man har antagligen efter enskiftet avhyst sina landbor och rivit gårdarna. Bortsett från åbon Henrik Pehrsson fanns det ingen delägare bland allmogen som tog initiativ eller ställde sig positiv till enskiftet. En märkbar skillnad som framstår mellan bönder och ståndspersoner är att de senare hade ganska svaga band till bylivet i Fjärestad. Antingen var de utsocknes jordägare eller så levde de i byn i kraft av deras ämbete. Ståndspersonerna var knappast jordbrukare i den bemärkelsen att de aktivt tog del i de dagliga göromål som bön derna utförde. Dessa uppgifter utfördes istället av arrendatorer eller tjänstefolk som skulle se till att jordbruket gav en så god avkastning som möjligt. Bönderna däremot var jordbrukare som levde och verkade i byarna och hade antagligen en helt annan känsla för sin jord och by samhället. Den bakomliggande orsaken till böndernas motstånd i Fjärestad skulle mycket väl kunna för klaras med hjälp av den ryske jordbruksekonomen Aleksandr Tjajanovs (1888-1939) teori om konsumtion - arbetsbalans i bondesamhället.
44 Under Stalintiden misstänktes bönderna för att vara kapitalistiska och därmed ansågs de också som opålitliga av de ledande inom kommu nistpartiet. Tjajanov menade tvärtom att bönderna inte alls drevs av vinstintressen och kunde mycket väl passa in i ett socialistiskt samhälle. Bönder som drev ett familjejordbruk hade en ligt Tjajanov endast som mål att garantera sin egen familj en acceptabel försörjning. För att uppnå denna nivå, kunde arbetsinsatserna variera beroende på hur många produktiva med lemmar som fanns i hushållet. Exempelvis i en familj med många barn fick de vuxna öka ar betsinsatserna för att kunna klara av försörjningsbördan. I ett senare skede när barnen kunde bidra med hjälp på gården fick de vuxna en möjlighet att slå av på arbetstakten. Totalt sett fick en bondefamilj arbeta väldigt hårt för att kunna klara av försörjningen. Därför menade Tjajanov att det fanns en gräns för hur mycket arbete bönderna var beredda att lägga ner på jordbruket. Följaktligen arbetade bönder inte mer än nödvändigt utan strävade endast efter att uppnå en tillfredsställande balans mellan konsumtion och arbete. Tjajanov framlade bevis för att det fanns en grundläggande skillnad hur kapitalister och bön der agerade i ekonomin. Som ett exempel visade Tjajanov hur de reagerade inför ett prisfall 44 The Chayanovian Alternative – A Different Economic Logic Centre for social anthropology and computing (CSAC), University of Kent at Canterbury < http://www.era.anthropology.ac.uk/Era_Resources/Era/Peasants/theory09.html> 2003-06-04 19
på sina produkter. Ur ett kapitalistiskt perspektiv var det logiskt att dra ner på produktionen för att på längre sikt motverka ett prisfall. Bönderna däremot valde en kortsiktig lösning där man ökade produktionen för att kunna hålla sig kvar på samma inkomstnivå. En ökning av produktionen innebar för böndernas del ingen merkostnad i pengar utan endast ökad arbetsin sats på gården. Konsekvenserna blev på lång sikt att priserna föll ytterligare, men ur bönder nas perspektiv var åtgärden vettig eftersom man först och främst strävade efter att försörja den egna familjen. Det fanns således helt olika drivkrafter mellan bönder och kapitalister för att uppnå sina mål. Kapitalisterna såg först och främst vinstmöjligheterna med sin verksamhet. Böndernas mål var däremot inte att skapa ett överskott av sin verksamhet, utan endast att uppnå en bra balans mellan konsumtion och produktion. Denna teori skulle möjligen kunna förklara de reaktioner som utlöstes när överheten ville på tvinga ekonomiska reformer på bönderna i Fjärestad. Man kan här ana att konflikten bottnar i två helt olika synsätt på hur ett jordbruk skulle bedrivas. Ståndspersonerna, d.v.s. de jordägare som hade svaga band till byarna, ville ha till stånd en förändring av jordbruket. Drivkraften för deras del var förtjänsten, genom en omläggning skulle jordbruket effektiviseras och där med ge en högre avkastning. För böndernas del skulle antagligen omläggningen innebära en grundläggande förändring av deras traditionella livsmönster. Att driva ett jordbruk med vinst skulle för bönderna betyda ökade arbetsinsatser vilket ur deras perspektiv inte var nödvändigt. Dessutom såg man antagligen också helt andra värden i att bruka jorden och att bevara by samfälligheten. En ståndsperson verkar ha stått för det främsta motståndet genom sitt ombud Pehr Hultberg. Varför ägaren av nr 10, Christoffer von Kochen på Krapperup ställde sig på böndernas sida är oklart. Förhållandet mellan von Kochen och Hultberg är också tveksamt, det finns en möjlig het att Hultberg agerade på eget bevåg utan sin uppdragsgivares vetskap. Vid den tredje för rättningen undertecknade han, frivilligt eller ofrivilligt, protokollet och godkände därmed en skiftet av de två byarna. Byarnas sammansättning av bönder och ståndspersoner visar att de senare hade en ganska stark ställning, trots att de var få till antalet. Av byarnas totalt 23 hemman hade ståndsperso nerna ägande- eller förfoganderätt över 12 hemman. 20
5.5 Utflyttarna
Resultatet av enskiftet blev att nio hemman fick lämna bygemenskapen.
45 Fyra av dessa, nr 4, 11, 16 och 20 hade utflyttningsskyldighet varav endast markerarealen på nr 11 utbröts medan byggnaderna förblev kvar i byn.
46 De övriga gårdarna, nr 5, 7, 10, 13 och 19 tvingades att lämna byn mot sin vilja. Det som främst avgjorde valet av dessa gårdar var konditionen på byggnaderna och trädgårdarna. Statsunderstödet bestämdes till 1 riksdaler banco per tunnland av den cirkulationsdrivna jor den. Beloppet på spannmålsersättningen fastställdes vid den första skiftesförrättningen till 300 riksdaler riksgäldsmynt. Eftersom en delägare vägrade betala sin andel är det osäkert vilket belopp som slutligen blev fastställt. Utflyttarna fick också kompensation i form av mer åker areal eftersom den jord de övertog till stor del var obrukad. Tillträdet till enskifteslotterna skedde så fort de var utstakade av lantmätaren och man hade därefter sex år på sig att uppföra nya byggnader. Under tiden ägde de rättigheten att bo kvar i de gamla bostäderna mot en årlig avgift. Avstånden från de ursprungliga platserna till de nya ägolotterna varierade för utflyttar na. Längst bort hamnade nr 11 och nr 13 med drygt 2000 meter och närmast byn placerades nr 5 med ungefär 900 meter. Idealet för lantmätarna var att enskifta på så sätt att ägofiguren blev rektangulär vilket innebar att bönderna inte fick så långa avstånd till de yttersta ägorna.
47 Detta tillämpades inte särskilt ofta eftersom det medgav endast ett fåtal delägare att stanna kvar i byn. I Fjärestad använde man sig av den vanligaste modellen där man utstakade lotterna som ”tårtbitar” från byns cent rum. I och med det kunde fler hemman ligga kvar orubbade. Fördelen var att man sparade in på statsunderstödet och undvek allt för stort missnöje. Nackdelen var att bönderna fortsatt fick långa avstånd inom sina ägor och högre kostnader för stängsel. 45 Lantmäterikontoret i Malmö, Fjärestad socken, akt 11, s. 1-25 46 Se kapitel 4.2. s. 9–10 som behandlar skiftesvillkoren 47 Helmfrid, 1961, s.127 21
6. Sammanfattning och analys
Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur enskiftet genomfördes i två byar i Fjäres tad socken. De frågeställningar jag har haft som vägledning var: Vilka var initiativtagare re-
spektive motståndare till förändringen? Fanns det någon gemensam nämnare bland de per soner som intog samma ståndpunkt? Om det fanns konflikter, vad var anledningen till att des sa uppstod?
I Fjärestad by och Fjärestad torp pågick enskiftesförhandlingarna i nästan två år under ett kompakt motstånd från bönderna. De som ställde sig positiva till enskiftet var ett fåtal stånds personer som samtidigt hade ett dominerande jordinnehav i de två byarna. Undantaget var en bonde respektive en adelsman som valde att ställa sig på motsatta sidan. Tvisterna resulterade i ett antal besvärsskrivelser till myndigheterna och vid två tillfällen lyckades man få sina klagomål förelästa inför kungen. I slutändan uppnådde bönderna ändå ingen förändring. Händelserna i Fjärestad visar att man inte helt kan utesluta den äldre forsk ningens uppfattning om att enskiftet var en reform som påtvingades bönderna från överheten. Trots att bönderna hade bra argument för att avbryta förrättningarna verkar det inte från myn digheternas sida ha funnits någon som helst förståelse för deras situation. Processen skulle drivas på till varje pris. Detta vittnar utslagen från kungen och generalguvenör Toll om, som konsekvent avslog alla protestskrivelser från bönderna. Därtill utsattes bönderna för intensiva påtryckningar av de ståndspersoner som var närvarande i Fjärestad under förrättningarna. Böndernas motstånd riktade sig först och främst mot lantmätarens beslut att göra upp en en skiftesplan för samtliga gårdar i de båda byarna. De menade att detta enligt enskiftesförord ningen inte var nödvändigt. I Skåne valde som regel lantmätarna att skifta hela byar vilket gav upphov till protester även på andra håll. En annan konfliktorsak i Fjärestad var den roll som gode män hade vid förrättningen. De var pådrivande och försökte på alla sätt och vis övertyga bönderna om fördelarna med enskiftet. Det medförde snarare att misstänksamheten ökade från böndernas sida. Senare stärktes konflikten ytterligare när en av skiftesansökarna tilläts stanna kvar i byn, trots att han som ansökande hade utflyttningsplikt. Det som slutligen bröt motståndsviljan var när den störste jordägaren i de båda byarna ansökte om enskifte. Tillsammans med de tidigare ansökningarna blev det stora jordarealer som skulle läggas om i byarna. Bönderna insåg förmodligen vid det här laget att det enda sättet att bevaka 22
sina intressen var att aktivt delta i enskiftet. Det fanns annars en risk att man gick miste om ett bra utbyte av jord. En förutsättning för att bönderna kunde göra motstånd under så lång tid var att de hade ett ombud som förde deras talan, dels på konferenserna och dels skriftligen till myndigheterna. Ombudet Pehr Hultberg representerade von Kochen på Krapperup, en av de största jordägarna i nordvästra Skåne. Vilket syfte de hade med att ställa sig på böndernas sida är oklart, dock valde Hultberg att godkänna enskiftesplanen efter den tredje förrättningen. Det skulle vara intressant att i framtiden undersöka hur enskiftet utvecklades i övriga socknar där Krapperup hade jordegendomar. Det är möjligt att Pehr Hultberg även där har stått i spetsen för bönder nas motstånd. I så fall finns det en anledning att utreda vilka motiv som låg bakom von Ko chens ställningstagande att gå emot sina ståndsbröder. Vad som är den bakomliggande orsaken till motståndet är svårt att veta och det går inte att utläsa av handlingarna. Det mest troliga är att omläggningen av byarna innebar en avsevärd förändring av böndernas levnadsvillkor. De som hade de sämre gårdarna skulle också i första hand lämna byarna. Vetskapen om de enorma kraftansträngningar och utgifter som krävdes för att bygga upp en ny gård och nyodla vanhävd jord bör ha varit avskräckande. Det var endast ståndspersoner som tog initiativ och styrde utvecklingen i Fjärestad och man kan här ana en skillnad mellan jordbrukare och jordägare, där de sistnämnda hade en svag eller ingen koppling alls till bysamhället. Jordägarna, d.v.s. ståndspersonerna var antingen utsocknes eller också levde de i byn i kraft av sitt ämbete. Dessa hade till sin hjälp arrendato rer, landbor och tjänstefolk vars uppdrag var att sköta egendomarna och se till att de gav en god avkastning. Ståndspersonerna var inte jordbrukare i den bemärkelsen att de aktivt tog del i alla de göromål som bönderna dagligen utförde. De saknade antagligen också de starka band till jorden och bysamfälligheten som bönderna upplevde. Med hjälp av Tjajanovs teori skulle man kunna förklara konflikterna i Fjärestad som ett möte mellan två olika attityder hur ett jordbruk skulle bedrivas. Jordägarnas drivkraft var vinstintresset och såg genom omläggning en möjligheten att effektivisera jordbruket och därmed öka avkastningen. Bönderna däremot såg ingen möjlighet eller fördel med att driva en verksamhet som skulle gå med vinst. Detta skulle innebära ökade arbetsinsatser och en grundläggande förändring av deras sätt att leva. Målet var för deras del var att genom sina ansträngningar försöka uppnå en jämvikt mellan konsumtion och produktion. 23
När det gäller tvistigheter jämfört med andra byar i Skåne finns det väldigt lite material att tillgå. Oftast handlar det om enstaka fall och ger ingen helhetssyn om det var vanligt med konflikter av den typ som förekom i Fjärestad. Undersökningar har i och för sig visat att de inledande förhandlingarna sällan kom till avslut. Men det framgår inte av materialet hur om fattande konflikterna var och hur länge skiftesprocesserna pågick. Utifrån det forskningsmate rial som använts i uppsatsen kan jag inte utgå ifrån att enskiftet i Fjärestad är representativt för hur enskiftet genomfördes generellt. 24
7. Referenslista Otryckta källor:
Lantmäterikontoret i Malmö Fjärestad socken, akt 11
Litteratur:
Bohman S. & Frankow I. & Svensson A. & Söderberg J. 1976. Oss arma folk att plåga, skiftet i västgötabyn Kungslena. Stockholm Cserhalmi N. 1998. Fårad mark, handbok för tolkning av historiska kartor och landskap (Bygd och natur temanummer). Lund Dahl S. 1941. ”Storskiftets och enskiftets genomförande i Skåne”, i Scandia, band XIV. Stockholm Gadd C-J. 2000. Den Agrara Revolutionen 1700 – 1870, band 3. Stockholm Helmfrid S. 1961. ”The storskifte, enskifte and laga skifte in Sweden – general features”, i Geografiska annaler, vol. XLII. Stockholm Holmberg N. 1939. Enskiftet i Malmöhus län. Lund Svensson P. 2001. Agrara entreprenörer, böndernas roll i omvandlingen av jordbruket i Skå- ne ca 1800-1870. Stockholm Utterström G. 1957. ”Jordbrukets arbetare, levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden till mitten av 1800 – talet”, band 1, i Den svenska arbetarklassens historia, 11 -12. Stockholm Åberg A. 1953. När byarna sprängdes. Stockholm
Internet
The Chayanovian Alternative – A Different Economic Logic Centre for social anthropology and computing (CSAC), University of Kent at Canterbury < http://www.era.anthropology.ac.uk/Era_Resources/Era/Peasants/theory09.html> 2003-05-19 Lantmäteriet, Historiska kartor (lantmäterikartor, Fjärestad )
Bilaga 1 Delägare och arrendatorer i Fjärestad by och Fjärestad torp 1803-1805
Innehavare Areal i tnl före enskiftet Ställnings tagande Besiktningsomdöme på hemmanet
Nr 1 Nr 2 ägare: N. Skånska Liniedragon regementet innehavare: major Boltenstern 7/8 7/8 142 Nr 3 Nr 4 Nr 5 Nr 6 Nr 7 Nr 8 Nr 9 Nr 10 Nr 11 Nr 12 Nr 13 Nr 14 Nr 15 Nr 16 Nr 17 Nr 18 Utsockne frälse ägare: majorskan Ehrenborg ägare: majorskan Ehrenborg * Kronoskattehemman * 3/8 1 138 Kronorusthållshemman innehavare: Håkan Nilsson 3/4 36 Kronoskattehemman ägare: Assar Knutsson o. Nils Olsson 5/8 85 1/2 Krono och 1/2 Kronoskatterusthåll innehavare: Nils Persson o. Lars Persson 1 1/2 168 Kronohemman innehavare: Hans Jonsson 3/8 37 Kronoskattehästhemman ägare: Pål Persson o. Hans Andersson 104 Utsockne frälse ägare: von Kochen på Krapperup 2/3 innehavare: Rasmus Persson 111 Kronofogdeboställe innehavare: kronobef. man Lundberg * 1 1/2 133 Kronorusthållshemman innehavare: Olof Gustafsson 71 (fr. 1805 kronobef. man Lundberg * ) Klockarannex ägare: Lunds akademi innehavare: Hans Jonasson 45 Kronogatehus innehavare: Nils Persson 3 Kronohemman ägare: Malmö predikstol innehavare: Per Knutsson 89 Kyrkoherdens annexhemman ägare: prosten Löhr * /domkyrkan i Lund åbor: Per Persson o. Johan Svensson 153 Kronoskatterusthållshemman ägare: nämndeman Nils Trulsson 1 1/2 92 Kronoreservhemman innehavare: Olof Jönsson 22 Nr 19 Kronoskatterusthållshemman ägare: Olof Axelsson fr. Rönneberga (fr. 1805 landsfiskal Rundquist) 3/8 61 48 Endast jordinnehavet flyttades ut, gården förblev kvar i sitt läge För För Emot Emot Emot Emot Emot Emot För Emot Nej Ja Ja Nej Försvarlig åbyggnad med många stora frukt bärande träd Har stor tomt med mycken och försvarlig åbyggnad men obetydlig plantering Trång men försvarlig åbyggnad och obetydlig plantering Stor och försvarlig åbyggnad samt betydlig plantering av frukt- och vilda träd Ja Någorlunda byggt men obetydligt planterat Nej Nej Trång men ganska god åbyggnad och någor lunda planterat Väl byggt samt har många frukt- och vilda träd, äger dessutom ett intilliggande hus Ja Hjälplig åbyggnad och någorlunda vacker plantering Ja 48 Nej Försvarligt byggt och planterat Emot Nej Sammanbyggt, har stor och ganska vacker åbyggnad men obetydlig plantering Ja Försvarligt byggt och planterat Emot Nej Hälften väl och hälften dålig byggt med för svarlig plantering För Emot Emot Ja Nej Nej Försvarligt byggt och väl planterat Hjälpligt byggt och har liten trädgård Emot Ja Försvarligt byggt och planterat 26
Nr 20 1 1/2 Nr 1 (FT) Nr 2 (FT) ägare: majorskan Ehrenborg * 7/8 Nr 3 (FT) 3/4 Nr 21 Nr 22 Nr 23 Kronogatehus innehavare: Måns Olsson Skatte domkyrkohemman ägare: Lunds domkyrka * innehavare: Henrik Pehrsson Kronoskattegatehus innehavare: Olof Nilsson * = initiativtagare 385 3 13 1 Källa: Lantmäterikontoret i Malmö Fjärestad socken, akt 11, s.1-211 För För Ja Nej Nej Nej Nej 27
Bilaga 2 Lantmätare, gode män och ombud som var närvarande vid enskiftet 1803-1805
Första förrättningen 30 september 1803 Lantmätare: Gode män: Ombud: Erland Rosell, vicelantmätare baron Rutger Macklean till Svaneholm, kammarherre baron Wilhelm Rutger Bennet till Rosendal, major baron S.P.B. von Schwerin, auskulant i Svea hovrätt Magnus Flinck, lagman i Bjäre, N. och S. Åsbo härader Pehr Röding, befallningsman Pehr Gotthard Ewerlöf, häradsskrivare (kronan) Pehr Valentin Wadstein, kyrkoherde (universitetet) Severin Cronsioe, domkyrkoinspektor (domkyrkan) Pehr Hultberg, frälsekamrer (von Kochen på Krapperup) Petter Åberg, inspektor (majorskan Ehrenborg) Andra förrättningen 6 december 1803 Lantmätare: Erland Rosell, vicelantmätare Gode män: Ombud: baron S.P.B. von Schwerin, auskulant i Svea hovrätt Magnus Flinck, lagman i Bjäre, N. och S. Åsbo härader Pehr Röding, befallningsman Pehr Gotthard Ewerlöf, häradsskrivare (kronan) Johan Ludwig Tielcke, kyrkoherde (universitetet) Severin Cronsioe, domkyrkoinspektor (domkyrkan) Pehr Hultberg, frälsekamrer (von Kochen på Krapperup) Petter Åberg, inspektor (majorskan Ehrenborg) Tredje förrättningen 4 februari 1805 Lantmätare: Erland Rosell, vicelantmätare Gode män: Ombud: baron Wilhelm Rutger Bennet till Rosendal, major baron S.P.B. von Schwerin, auskulant i Svea hovrätt Magnus Flinck, lagman i Bjäre, N. och S. Åsbo härader Christian Håkansson, kronobefallningsman (kronan) Claes Boije, löjtnant (Skånska liniedragonregementet) Jakob Adrian, kyrkoherde (universitetet) Severin Cronsioe, domkyrkoinspektor (domkyrkan) Pehr Holmberg, frälsekamrer (von Kochen på Krapperup) Petter Åberg, inspektor (majorskan Ehrenborg) Fjärde förrättningen 3 september 1805 Lantmätare: Gode män: Ombud: Gustaf Swedenborg, kommissionslantmätare baron Wilhelm Rutger Bennet till Rosendal, major baron S.P.B. von Schwerin, auskulant i Svea hovrätt Pehr Röding, befallningsman Pehr Gotthard Ewerlöf, häradsskrivare (kronan) Fredrik Cronqvist, överauditör (Skånska liniedragonregementet) Jakob Adrian, kyrkoherde (universitetet) Petter Åberg, inspektor (majorskan Ehrenborg) Pehr Hultberg, frälsekamrer (von Kochen på Krapperup) rektor Liljeborg (klockarhemmanet nr 13) Källa: Lantmäterikontoret i Malmö Fjärestad socken, akt 11, s.1-211 28
29