Från Allmoge till Herrskap i 1800-talets trädgård

Examensarbete15 hp, B Biologi med inriktning mot trädgårdskunskap Trädgårdsmästarprogrammet med inriktning mot hälsa och design Handledare: Anders Fahlén Examinator: Annika Nilsson

1

Innehållsförteckning

Sammanfattning Bakgrund

Det eklektiska 1800-talet Kunskapsspridare Inspirerad av 1800-talet

Syfte Frågeställning Avgränsningar Metod Resultat Prydnadsträdgården hos allmoge

Bönderna var oftast fattiga Blommor ingen självklarhet Blommor spreds med frön och sticklingar Syrenbersån blev ett allmänt inslag Lagen om humle togs bort Trädens betydelse

Allmogeträdgårdar i Hälsingland

Hälsingegården Hushållen var självförsörjande Prydnadsträdgården Hushållningssällskapet, prästgårdar och trädgårdsmästare i Hälsingland

Prydnadsträdgården hos högre stånds

Tydliga mönster skapade symmetri Växtsortimentet ökade under 1800-talet Snittblommor och krukväxter Tapetgruppen Exotiska bladväxter Exotiska växter och buskarnas placering Gårdsplanen Stenpartiet Gräsmattan användes till olika aktiviteter Trädens placering Den tyska stilen: Gångarna Sittplatser i skuggan Trädgårdsprydnader Motreaktion till den tyska stilen

Köksträdgården hos allmoge

Grönsaksodlingen ökade i slutet av 1800-talet Kryddväxter Förvaring vintertid

Köksträdgården hos högre stånds

Primörer vintertid Nyttoväxter, moraliskt upphöjande Köksträdgårdens placering 2 14 15 15 16 16 16

16

16 17 17

18

18 18 18

4 4

4 5 6

6 6 6 6 7

7 7 7 7 8 10 10 11

12

8 8

9

9 12 12 12 12 13 13 14 14

Exotiska frukter Skadedjur

Trädgårdsmästarens roll

Trädgårdsmästaren hade hög status

Intervjuer Diskussion Referenser Bilaga 1

3 19 19

20

20

20 26 30 33

Sammanfattning

Exotiska växter och frukter skulle finnas hos högre stånd under 1800-talet. Att få bjuda sina gäster på färsk ananas, vindruvor, meloner och persikor var en statussymbol och även att få sig serverat olika färska grönsaker mitt i vintern. Palmerna skulle stå ute på verandan eller i trädgården i gjutjärnsurnor. Vackra drivhus, växthus och köksträdgården fylldes med många olika växter och grödor. Herrskapen promenerade i den symetriska prydnadsträdgården, med njurformade utskärningar i gräset med exotiska och inhemska växter. Tapetgruppen skulle placeras på en plan yta så den kunde beskådas från husets veranda, gärna kantad av vita snäckor. Slingrande gångar tog herrskapen runt i omgivningarna och där kunde de mötas av en björn i bur, ett vackert lusthus eller en konstgjord sjö. Hos allmogen i allmänhet var det ett betydligt hårdare liv, många var fattiga. Trädgården kunde vara en enda stor odlingsplats eller så placerades köksträdgården vid åkern. Gårdsplanen utanför huset kunde då vara en öppen yta så de lätt kunde ta sig mellan de olika områdena. Det fanns någon enstaka blomsterlist i prydnadsträdgården som växte i den takt de fick tag på växter. Men kunskap spreds i mitten av 1800-talet och vid sekelskiftet hade de flesta en prydnadsträdgård. Grödor som odlades var för husbehov och inte för avsalu då det som odlades på åkern oftast gav mer pengar vid avsalu än vad köksträdgården gav. I Hälsingland fanns det ingen adel och bönderna ägde själva sin jord och hade makten på gården. Bönderna i Hälsingland hade sedan länge varit den dominerande klassen i samhället. Hälsingegården var en viktig del i det hälsingska landskapet. Gårdarna var självförsörjande och de odlade bland annat lin som var känt utanför Hälsinglands gränser. Smöret som gjordes på gårdarna ansågs vara extra fint när det kom från Hälsingland. Senare delen av 1800-talet började många bönder att anlägga prydnadsträdgård och då i den tyska stilen.

Bakgrund

Det eklektiska 1800-talet

Stilarna under 1800-talet fram till 1870 var uppfräschningar av tidigare idéer och modet hann växla många gånger under årens lopp. De var varken nya eller originella men komplicerade (Hobhouse, 2004) och det var växterna som var det centrala i 1800-talets trädgård (Flinck, 1994). Stilarna var en blandning av franska, engelska och den tyska. Lustparker, labyrinter, alléer, boské, grässkulpturer och statyer var de franskinspirerade. Den Engelska stilen liknade naturen själv, som trädgården borde efterlikna. Den tyska stilen (gardenesque, Europa) präglades av mjuka njurformade, ovala utskärningar i gräset, färgrika rabatter och exotiska växter (Svalin Gunnarsson, 2009).

D en svepande romantiska parken hade övergått från vidsträckta utblickspunkter till grupper av buskar och träd (Wilke, 2006). Det gjordes framsteg inom vetenskap, teknik och industriell utveckling. Det var en motsägelsefull period och dess dubbelhet blev också tydlig i trädgårdarna, då de försökte kombinera parkens naturlighet med mer regelbundna planteringar. Det fanns en motvilja mot raka linjer och regelbundna former, detta gällde även formklippta träd, alléer och de slutade beskära träden på de flesta ställen (Flinck, 1994). Det kom mängder av trädgårdsböcker och tidskrifter som visade senaste mode och nyheter som rododendron och barrväxter vilka kunde ge en mörkare nyans i skogar och buskage. Det blev ett större utbud av härdiga buskar och perenner i allmänt, sommarrabatterna kunde nu få en färgsättning i lila, gult, blått och rött som blev ett viktigt blickfång i trädgården (Hobhouse, 2004) Nya och exotiska växter kom in i trädgårdarna som de så kallade växtjägarna hade med sig från sina resor ut i världen. Nyheter som dahlia, fuchsia, orkidé, olika ormbunkar, löjtnantshjärta, olika liljor och remonterade rosor blev ett blickfång i trädgården. I mitten av 1800-talet föredrog mindre 4

lustträdgårdar den tyska stilen som var symmetrisk i planen, men utan några raka linjer. Högre stånds trädgårdar dominerades av parterrplanteringar genom att man tog bort de raka gångarna och anlade böjda gångar i stället, så att runda, ovala, ellips- och droppformade gräskvarter bildades. I kvarterens kanter som låg närmast huset anlades blomrabatter i fantasifulla former. Växter som planterades som solitärer i gräset var de särskilt sällsynta eller speciella växterna. Tidigare skulle husets arkitektur visas, men nu skulle klängväxter slingra sig runt verandan vidare upp efter väggarna och trädens grönska skulle delvis skymma huset (Flinck, 1994). I slutet av 1800-talet så anlades de så kallade tapetgrupperna i de stora trädgårdarna. De var oftast upphöjda runda rabatter och här planterades olika kombinationer av exotiska växter i olika färg och form. Dessa rabatter kunde ligga infällda i gräsmattan som rundlar, halvmånar eller andra former (Illminge, 2002). I trädgården skulle det vara lusthus i olika stilar och skulpturer. För att få starka kontraster i färg och form så ställde de upprättväxande träd mot träd med hängande växtsätt, barrträd mot lövträd och blommor i starka färger mot varandra. För att få fler konstraster kunde de sätta storbladiga växter mot växter med flikiga blad, de växter som hade ljust bladverk mot de som hade mörkt. Det fanns växter som var mycket uppskattade som hade bladfärger i rött, gult, silver eller de som hade brokiga blad (Flinck, 1994). För att få den rätta sinnesstämningen så skulle det vara växlingar mellan ljus och skugga (Wilke, 2006).

Kunskapsspridare

I Sverige under 1800-talet fanns det några viktiga kunskapsspridare. En av dem var trädgårdsmästare Daniel Müller, bördig från Stralsund. ”Från 1841 var han lärare och föreståndare vid Svenska Trädgårdsföreningens trädgård, därefter örtagårdsmästare i Uppsala botaniska trädgård. Han gav ut ett stort antal böcker, både teoretiska och praktiska” (Wilke, 2006, sid 19). Müllers efterträdare vid Svenska Trädgårdsföreningens trädgård hette Olof Eneroth, han gav också ut böcker i ämnet (Wilke, 2006)

.

Eneroth var troligen en av de första som förespråkade inrättandet av skolträdgårdar i Sverige. Han var särskilt intresserad av fruktodling och hans främsta verk anses vara

Handbok i svensk pomologi

(Christenson, 1996). En annan viktig kunskapsspridare hette Knut Forsberg och 1850 var han direktör för Kungl. Maj:ts slottsträdgårdar. År 1860 gav Forsberg ut en tidskrift vid namn

Tidskrift i naturförsköningskonsten

(Wilke, 2006)

.

En förebild för trädgårdskonsten var Storbritannien. Här fanns det två berömda personer som hade en stor betydelse för utvecklingen av trädgårdskonsten under 1800-talet, Claudius Loudon och Sir Joseph Paxton. De gav ut nya tidskrifter med råd om gamla och nya växter och hur ny teknik kunde användas i odlingen. År 1870 präglades av ytterligare en viktig person, skribenten William Robinson (Hobhouse, 2004).

När jag skriver trädgård i texten menas prydnadsträdgården om inte annat anges.

Boské

trädsal; dekorativt formad grupp av buskar eller träd, vanlig i barockträdgårdar (http://www.ne.se/boske).

Högre stånds

Med det menas, rika herrskap vid större hemman och bondgårdar, herrgårdar, prästgårdar och andra välställda (Illminge, 2002).

Parterrplantering

parterr , inom trädgårdskonsten typ av trädgårdsterrass eller geometriskt ordnade planteringsytor, vanligen i direkt anslutning till boningshuset (http://www.ne.se/parterr/120058).

5

Inspirerad av 1800-talet

Den ”gamla tiden” har sedan länge inspirerat mig, fantastiska kläder, föremål och otroligt vackra trädgårdar. Jag blev inspirerad av 1800-talet när jag läste kursen, trädgårdskonstens historia. Jag vill undersöka hur högre stånds använde sig av prydnads- och köksträdgården, hur trädgården var utsmyckad estetiskt och vad de använde sig av för växter. Eftersom jag själv bor i Bollnäs, Hälsingland och omges av vackra Hälsingegårdar vill jag även ta reda på hur Hälsingegårdarna placerades då det är viktigt i det hälsingska landskapet. Jag vill även undersöka hur allmogen använde sig av prydnads- och köksträdgården i Hälsingland och i Sverige och vad de använde sig av för växter.

Syfte

Syftet med mitt examensarbete är att undersöka hur allmogen i Sverige och i Hälsingland använde sig av prydnads- och köksträdgården och vad de använde sig av för växter under 1800-talet. Syftet är också att undersöka hur högre stånds i Sverige under 1800-talet använde sig av prydnads- och köksträdgården, hur trädgården var utsmyckad estetiskt och vad använde de sig av för växter. Syftet är också att undersöka vad trädgårdsmästare hade för roll i Sverige under 1800-talet. Syftet är även vad vi i dag har att lära av 1800-talets funktioner inom prydnads- och köksträdgård.

Frågeställning

Hur såg prydnads- och kökstrådgården ut hos allmogen i Sverige och i Hälsingland? Vad använde de sig av för växter? Hur såg prydnads- och köksträdgården ut hos högre stånds i Sverige? Hur var trädgården utsmyckad estetiskt och vad använde de sig av för växter? Vad hade trädgårdsmästaren för roll? Vad har vi i dag att lära av 1800-talet funktioner inom prydnads- och köksträdgård?

Avgränsningar

Arbetet kommer att beröra hela 1800-talet men fokus kommer att ligga från 1850-talet till sekelskiftet i Sverige. Arbetet kommer inte att omfatta alla växter och grödor som användes och en skötselplan kommer att utelämnas. Arbetet tar inte upp hur alla växter och grödor kunde förvaras under vintertid. Arbetet tar inte upp egnahems- och koloniträdgårdsrörelsen. Arbetet tar inte upp alla rabatter och promenadgångar som kunde anläggas.

Metod

Examensarbetet består av faktainsamling genom litteraturstudier och Internet databaser. Föreläsningar från Wij Trädgårdar, Ockelbo samt samtal med Lars-Holger Röstlund, Pär Forsell, Ann Nilsén, Olle Andersson och Anna-Karin Olovsson. Det finns mycket litteratur skrivet om 1800-tals trädgårdar men inga vetenskapliga artiklar om själva trädgården. Ett fåtal litteraturer valdes eftersom historien om trädgårdarna återspeglas i nästan alla litteraturer och att dessa beskriver Sveriges trädgårdar under 1800-talet. Intervjuer har gjorts med olika människor för att få en annan tolkning av historien. Den litteratur som inspirerade mig mest är

Villaträdgårdens historia

,

Köksträdgårdens historia, Tusen år i trädgården. Trädgårdskonstens historia 3000 år och Bevara och sköta en gammal trädgård

. Det finns inte mycket litteratur om själva trädgården i Hälsingland, men det finns en broschyr som är utgiven,

Bland Järvsöluver och byskvaller Historiska trädgårdar i Gävleborgs län,

som användes. Om Hälsingegårdarna finns det mycket litteratur skrivet, här valdes en sammanfattande broschyr,

De unika hälsingegårdarna.

Fakta från 6

föreläsningar som hållits på Wij Trädgårdar, Ockelbo om 1800-tals trädgårdar har tagits med för att få ytterligare en tolkning.

Resultat Prydnadsträdgården hos allmoge

Bönderna var oftast fattiga

Allmoge är benämningen för bönder och ståndslösa människor i ett Svenskt bondesamhälle, (http://sv.wikipedia.org/wiki/Allmoge). Bönderna var oftast fattiga och hade därmed inte råd att anlägga en trädgård, all mark användes för att odla sina grödor och trädgården ansågs som lyx. De bönder som hade bra odlingsmarker och fick pengar över efter avsalu av grödor kunde för sin egen del anlägga en mindre trädgård och deras förebilder var de högre stånds trädgårdar. Fortfarande under sent 1800-tal så präglades allmogens trädgårdar av renässansen men vid sekelskiftet slog landskapsstilen igenom. Nu gick de ifrån det symmetriska och ägnade sig åt att förvandla trädgården med slingrande gångar och gräsytor i olika former med blomsterrabatter infällda i gräset. För att få allmogen att förstå vikten och glädjen med att börja trädgårdsarbeta så gjordes det många upplysningsarbeten. En man som var engagerad i detta och utvecklade trädgårdsodlingen hette Olof Eneroth (Christenson, 1996).

Blommor ingen självklarhet

Det har inte alltid varit en självklarhet att de hade blommor i mindre trädgård. På landet och i stadens mindre trädgårdar kom blomsterodlingen i gång i början av 1900-talet. Kunskapen spreds då med trädgårdsböcker, de nybildande trädgårdsföreningarna och hushållningssällskapen. Handelsträdgårdarna och plantskolor blev fler runt sekelskiftet och blomplantor blev mer tillgängliga för gemene man. Vid bondgårdar och torp växte blomsterrabatter fram i takt med att de fick tag i plantor. De ville ha blommor som var lättskötta, härdiga och lättförökade. I början till mitten av 1800 talet fanns det någon enstaka blomsterlist (upphöjd avlång jordrabatt) intill boningshusets sydsida eller någon enstaka blomplanta och här blandades blommor och kryddor. Själva gårdstomten användes som arbetsyta och inte till så mycket odling. År 1850 spred sig kunskapen om att anlägga och sköta trädgården till gemene man, tidigare var det prästerna som förmedlade kunskapen om trädgårdsodlingen vilka dessutom ofta var jordbrukare. För att bönderna skulle anlägga trädgårdar kunde några högre ståndspersoner också förmedla kunskap. De kunde använda sig av en lokal trädgårdsmästare eller länsträdgårdsmästaren när de skulle anlägga sin trädgård (Illminge, 2002).

Blommor spreds med frön och sticklingar

Till de mindre trädgårdarna spreds olika blommor med frön och sticklingar som kom från präst- och herrgårdar (Illminge, 2002). De använde sig av ett- och tvååriga växter (Flinck, 1994), som lätt kunde självså sig som, hässleklocka, akleja, trädgårdsnattviol och krollilja (Illminge, 2002). Den vanligaste ettåriga växten var ringblomma och den brukade odlas i egna sängar så den fick självså sig där (Flinck, 1994). År 1850 efter skiftena så fanns det mer utrymme i trädgårdarna och utseendemässigt kunde bönderna i bland anlägga blomsterrabatter, blommande buskar och häckar invid husväggen. I de mindre trädgårdarna planterade de in enklare blomgrupper i gräsmattan som lövkojor och aster, dessa kunde placeras med blomsterbuskar som rosor. Framför huset på gårdssidan kunde de även plantera blommor i rundlar, ibland med gräskant, men de stora blomsterrundlarna var inte så vanliga på mindre gårdar (Illminge, 2002). Runt rabatten kunde de lägga vitmålade stenar (Flinck, 1994). Vid torpen kund en smal rak rabatt anläggas längs med entrégången. Rabatterna efterliknade de som fanns på 1700-talet där varje växt placerades för sig på bar jord med jord mellan varje växt 7

(Illminge, 2002). När växterna planterades ut så använde de sig inte av något särskilt mönster. Hade de många växter av samma sort så placerades dessa ut med jämna mellanrum och med andra växter däremellan. Växterna kunde vara jämnstora, men de kunde även placera högre växter i mitten i de runda rabatterna (Flinck, 1994). De växter som sattes som status var någon enstaka pion eller ros. Två mycket vanlig kruk- och utplanteringsväxter på 1800-talet var fuchsia och trädgårdsbalsamin. När fuchsia ställdes ut fick den oftast stå som solitär och på stam. Den populäraste utplanteringsväxten var dahlia, som även kallades för georginer. Dahlior kunde både stå som utfyllnadsväxt i en rabatt eller så satte de dem i separata rabatter. Den populära bolldahlian sattes tillsammans med små enkel blommande och pompondahlior som kom i slutet av 1800-talet (Illminge, 2002). Andra växter de använde sig utav var bland annat mörkblå stormhatt och akleja, blå iris, brandgul lilja och ringblomma, bleklila trädgårdsnattviol, gulvit kaprifol. De blekfärgade blommorna hade oftast en stark doft. Rosor som de använde sig av kunde vara varianter av provinsros eller jungfruros och pimpinellros (Flinck, 1994).

Syrenbersån blev ett allmänt inslag

De vanligaste blomsterbuskarna som har odlats sedan århundraden tillbaka är syren och doftschersmin. Växter som också odlats sen tidigare är hagtorn, inhemska fläder, rosor, berberis och buxbom. De odlade ofta buskar som de lätt kunde föröka som t ex snöbär och rotäkta rosor. Från slutet av 1800-talet i de mindre trädgårdarna hade de inte råd eller utrymme att sätta några mängder av dessa buskar utan de placerad någon enstaka buske mitt i trädgården, för att göra som de gjorde i de större trädgårdarna. Vid bondgårdar kunde de använda åbrodd som infattningshäck. Plantorna sattes tätt för att få den täta fina häcken som sedan klipptes. Syrenbersån blev ett självklart inslag i trädgårdarna (Illminge, 2002) och vid sekelskiftet så hade nästan alla en syrenberså (Flinck, 1994). Bersån skulle placeras så det ändå blev skugga när solen strålade som mest, så de fick en behaglig skugga. Bersån kunde vara en klipp häck som stod som en cirkel eller en fyrkant med en öppning. Till bersån använda de sig av bland annat av syren, häckkaragan, rönn, hägg, avenbok och vanlig bok, lind, alm och olika sorters hagtorn (Illminge, 2002). Senare delen av 1800-talet så började de anlägga gräsmattor hos de mindre trädgårdarna. Men det var fortfarande odling som de främst brukade jorden till (Illminge, 2002). Det var inga planerade trädgårdar utan när de behövde så hägnade de in den markyta som de skulle odla på (Flinck, 1994). Trampade jordgångar hade de av praktiska skäl i de mindre trädgårdarna för att de lätt kunde ta sig mellan de olika delarna. Gångarna kunde ha skiftande utseenden men den raka gången fram till huvuddörren uppfattas som den naturliga och ursvenska (Illminge, 2002). De stora bondgårdarna började i slutet av 1800-talet att planera sina trädgårdar (Flinck, 1994). Trädgården delades in med gångar, kvarter och det skulle vara symmetriskt. Det gräs som fanns slogs med lie och användes till djurfoder eller så fick djuren beta av gräset (Illminge, 2002). Träden hamlades och löven användes till djuren (Flinck, 1994).

Lagen om humle togs bort

Klätterväxter som användes vid mitten av 1800-talet var bland annat besksöta, björnreva, åkervinda, röd hundrova, skogsvicker, snårvinda, vit hundrova och humle. År 1860 tog de bort lagen om att odla Humle. Tidigare skulle varje hemman ha minst fyrtio stycken störar med humle som de bryggde öl och dricka av. När lagen togs bort minskade också odlingarna snabbt och de hade bara någon enstaka planta kvar för husbehov. Vid sekelskiftet ville de få naturen och trädgården lite närmre huset och de började då plantera klätterväxer runt farstukvisten, verandor och väggar. Klätterväxterna kunde även få slingra sig upp mot ett staket eller gärdesgården. De använde sig av vedartade växter som murgröna, kaprifol, vildvin, klängrosor och klematis, örtartade växter som prydnadspumpor, snårvinda och indiankrasse (Illminge, 2002).

Trädens betydelse

För att främja trädplanteringen under mitten av 1800-talet brukade hushållningssällskapen dela ut olika träd i form av en premie och liknande. Träden kunde vara både fruktträd och andra träd. I södra 8

och mellersta Sverige brukade de sätta träden i närheten av husen. I Norrland tog de bort träden från gårdsplanen för att få det fritt från skogen som omgav dem. Detta har de gjort sedan gammalt. Vid gård och torp brukade de sätta två lika träd på var sida om grinden eller ett träd i gräsrundeln (Illminge, 2002). Om det var två stycken aspar som planterades på var sida om grinden så trodde de att inte ormarna skulle komma in på gården (Flinck, 1994). De kunde plantera ett så kallat vårdträd, till minne när någon föddes eller ett för att skydda gården från sjukdomar och olyckor. Ett vårdträd kunde också sättas som ett släktträd som menade att efterlevande släkt skulle få bo kvar. Träden var oftast vildväxande och de vanligaste var lind, ask, lönn och alm, men även pil, hästkastanj, rönn, asp, en, björk och fläder (Illminge, 2002). Om träden växte och blev stora var det ett gott tecken men om träden inte ville växta då var det inte ett bra tecken, även att fälla ett vårdträd betydde otur (Flinck 1994). I de mindre trädgårdarna har det inte funnits så mycket träd eftersom de inte fick plats. Alléer av träd kunde finnas efter infartsvägen till mindre gårdar (Illminge, 2002).

Allmogeträdgårdar i Hälsingland

Hälsingegården

”Hälsingegårdar är ett samlingsbegrepp som omfamnar gårdar från kust till inland, 36 socknar och fyra århundraden”( Broström, 2009, sid 1). ”Bönderna i Hälsingland var sedan urminnes tider den dominerande klassen i samhället. Här fanns ingen adel, bönderna ägde själva sin jord och hade makten på gården, i byn och i socknen” (http://www.storahalsingegardarsvag.se/Alfta.htm). Efter skiftesreformen 1827 så flyttades gårdarna ut från bytomterna och de fick oftast en större gårdstomt (Nilsén & Westin, 2007). De fick sin jord samlad i ett stycke och jordägarna kunde få ekonomisk hjälp att flytta sin gård dit om marken låg långt borta från gården (Flinck, 1994). Det som oftast förknippas med Hälsingland är Faluröda hus som står på en åsrygg, skog, lin, blånade berg och blått vatten. I dag finns många vackra Hälsingegårdar bevarade. En av de största bevarade hälsingegården finns i Långhed, Alfta, Jon-Lars (bild 1) som är tre våningar och med tre fönsters bredd på gaveln. Många gårdar har gått i arv i generationer då det var viktigt att inte dessa delades upp, eftersom gården skulle vara bärkraftig. Husen var från början oftast ett våningsplan, grånade och solbrända men i början av 1800-talet och fram till ca 1840 talet började de bygga på med både en och två våningar till och gårdarna började målas med rödfärg. Symmetrin blev också viktigt hur husen skulle stå. Tidigare stod husen placerade i en sluten fyrkant och nu skulle gårdsplanen öppnas upp och husen skulle stå som en herrgårdsanläggning, med en stor huvudbyggnad i mitten och omgiven av flygelbyggnader på var sida om huset. Husen kunde både ha brokvist (bild 2) men även vara utan, beroende på vart de bodde i socknen. Utan brokvist eller inte så var ingången den viktigaste delen av husets utsida som visade på kvalitet och status, då även dörren kunde vara vacker och rikligt utsmyckad av en skicklig träsnidare (Broström, 2009).

Bild 1. .Jon-Lars, Alfta, 2010 Foto: Monika Robèrt Bild 2. Brokvist, Alfta, 2010 Foto: Monika Robèrt

9

Hushållen var självförsörjande

Eftersom hushållen var till stor del självförsörjande och de tillverkade det mesta på gården så behövde de inte köpa in så mycket produkter utifrån. Gårdarna byggdes i dalgångarna och vid vattnet och här odlade de säd, lin (bild 3) och hö. Linet var en bra inkomstkälla och var berömt långt utan för Hälsinglands gränser. Jorden var lätt och de ljusa nätterna gav fina linskördar. För att djuren inte skulle komma åt grödorna som de odlade så var hela landskapet inhägnat av olika hägnader som bland annat gärdesgårdar.

Bild 3. Lin, Hälsingland, 2010 Foto: Monika Robèrt Fot

På vintermånaderna bodde de i sin hemby, men under sommarmånaderna flyttade de till de så kallade bodlanden, åkerfäbodarna. Det var en extragård som hade ungefär samma marker och byggnader som hemma och här kunde djuren beta som de inte fick göra i hembyn. Marken i hembyn användes för att odla säd och hö. Under 1800-talet var fäbodssystemet som mest uppbyggt. Vid vattendragen placerades de vattendrivna sågverken. För bonden har nog skogen varit den viktigaste och värdefullaste marken för timmerskog, men här fanns även slåttermyrar, svedjemarker, myrmalm till järn, skogsbete, gärdesgårdsvirke, löv till foder och näver till hustaken. Befolkningen levde till större del på jordbruket och deras bisysslor fram till 1800-talets slut. Det fanns många olika uthus på gårdarna, där de förvarade djuren, redskap, grödor och foder. I mitten av 1800-talet byggde de stora ladugårdar för att få samman alla uthus i ett enda stort komplex, på så vis minskade uthusen och det blev mindre att reparera. I inlandssocknarna var mjölkproduktionen viktigare än sädesodlingen, då de kunde göra smör som sedan såldes bland annat till närliggande städer och bruk, smöret ansågs vara särskilt fint när det kom från Hälsingland. Hälsingegården förändrades i utsmyckning när industrialismen tog fart under senare delen av 1800 talet, nu kunde de massproducera virke och andra byggnadsdelar. Lövsågeriarbeten, stora verandor som målades i ljusa oljefärger smyckade nu bostadshusen. Husen fortsatte de att bygga stora som hälsingarna också var kända för, stadsmakten hade sedan länge påtalat att hälsingarna byggde alldeles för stora hus och det var ett slöseri med virket (Broström, 2009). Linblomman(

Linum usitatissimum)

är Hälsinglands Landskapsblomma (bild 4).

däremot, skulle ha gula tänder och breda höfter, då klarade hon det mesta ( Broström, 2009 ). der.html Bild 4. Linblomma http://www.fotoakuten.se/soekresultat_gratis_bil

Prydnadsträdgården

Efter skiftesreformen fick bönderna en större gårdsyta när husen bara hade en eller två flyglar omkring sig. Nu kunde de odla närmare boningshuset (Nilsén & Westin, 2007) och köksträdgården låg i närheten av åkern (Nilsén, 2009). Sedan tidigare hade de odlat bland annat vitkål, kålrötter, palsternackor, morötter, röd- och vitlök, (Nilsén & Westin, 2007). Potatisen hade länge odlats i Hälsingland för att bland annat koka brännvin av den. I början av 1900-talet var det vanligt att de satte potatisen under fruktträden (Nilsén, 2009). På 1860 och 1870-talet började de välbärgade att anlägga prydnadsträdgårdar och nu i den tyska stilen (Nilsén & Westin, 2007). De började även följa den tyska stilen hos de ”vanliga” folket, (Nilsén, 10

2009). De anlade slingrande gångar som var välkrattade, de hade rabatter som var utskurna i gräsmattan som rundlar, hästsko-, hjärt- och njurformade och de anlade även syrenbersåer (Nilsén & Westin, 2007, Nilsén, 2009). Syrenbersåerna kom till bra användning när solen stekte och de kunde sitta i bersån och få en behaglig skugga (Nilsén, 2009). 1840-talet fanns det idéer för skolträdgårdar och det kom böcker vad eleverna skulle lära sig. Eleverna skulle bli bättre på att koncentrera sig om de fick vara ute i trädgården och lära sig visa empati. Eleverna fick bland annat lära sig om fruktträd och hur ympning kunde gå till (Nilsén, 2009). År 1842 blev det även lag på att undervisa trädgårdsskötsel i folkskolan (Svalin Gunnarsson, 2009). Fruktträdgården inhägnades så att inte djuren skulle komma åt frukten. Fruktträden placerades oftast vid en gavel av en flygelbyggnad. Till inhägnaderna hade de staket med smala spjälor (Nilsén, 2009) som var ca 5 cm breda och 2 cm tjocka. Staketen var målade i Falu rödfärg med vita spetsar och var ca 1,5 meter högt. Staketet i sig och avståndet mellan spjälorna var viktigt för utseendet (Illminge, 2002). I slutet av 1800-talet fanns det mycket ettåriga växter som de tog frön av och bytte med varandra, bland annat trädgårdsnattviol

.

Troligen i början av sekelskiftet började perennerna bli tillgängliga för det vanliga folket, genom att handelsträdgårdarna började komma. Besksöta och snårvinda var några växter som användes som klätterväxt och humle odlades runt verandorna. Numera kunde de odla humle för fint som tidigare var ett måste att odla för mjödproduktionen. Det var vanligt att de använde sig av växter som bondsyren och sibirisk ärtbuske till häckar. Gräset som växte på gården slog de och använde till djuren. Likaså var träden hårt hamlade då löven gavs som foder till djuren (Nilsén, 2009).

Hushållningssällskapet, prästgårdar och trädgårdsmästare i Hälsingland

Vid sekelskiftet 1800 fanns det ett starkt intresse för att modernisera och effektivisera jordbruket och det Kungliga hushållningssällskapet i Gävleborg bildades. Sällskapet höll sitt första möte den 28 januari 1814

.”Stadgarna förklarar att verksamheten ska röra allt som leder till landthushållningens förbättring, genom upplysning, efterdöme, uppmuntran, eller belöningar”

( http://hs konsult.hush.se/attachments/80/2466.pdf

). Så här beskriver förhållandena för länets trädgårdar vid 1800-talets början i Gefleborgs läns Kungliga hushållningssällskaps minnesskrift från år 1914:

”Knappt ett träd eller en buske bröt den tröstlösa dysterheten och vantrefnaden kring och bland byarnas stugor. Inga vänliga trädgårdar utanför dessa inbjud till angenäm hvila efter dagens arbete eller beredde omväxling i den enformiga matordningen. Blott ett eller annat magert och mindre skött land bar några af de vanligaste och oumbärligaste köksväxterna. Bärbuskar och fruktträd voro stora sällsyntheter”

(Nilsén & Westin, 2007, sid 13). År 1839 utlovade hushållningssällskapet en premie på 25 rdr b:ko (rdr betyder riksdaler, http://www.algonet.se/~hogman/slmynt.htm), till den som var arbetare eller allmoge och planterade 10 äkta fruktträd eller 50 lövträd. Det blev ingen större framgång men 1851 så utdelades dock en premie. En länsträdgårdsmästare anställdes av hushållningssällskapet omkring 1860, 1875 var de fyra anställda. Länsträdgårdsmästarna gav råd och anvisningar över trädgårdsskötsel, gjorde praktiska arbeten, planerade och utstakade olika trädgårdar. Det var inte bara jordbrukarna som fick hjälp av länsträdgårdsmästarna utan även gästgivare, handlanden och olika tjänstemän. Under åren 1878 och 1879 var det många som fick hjälp av dessa. Hos hemmansägarna och jordbrukarna var oftast trädgårdsmästarens roll att anlägga en köksträdgård eller att plantera och beskära frukttärd, medans hos handlarna Lindberg och Wahlström i Kårböle 1879 anlades en lustträdgård och en park. Jägmästare Gyllenhammar i Bollnäs fick sparrissängar och drivbänkar, törnrosor och mycket annat därtill anlades (Nilsén & Westin, 2007). Prästerna som verkade i socknarna skulle inte bara sprida andlig vägledning utan skulle också vara en förebild när det gällde jordbruk, boskapsskötsel och trädgårdsodling. Prästerna hade oftast bott på andra orter och kunde på så sätt ta med sig andra traditioner och synsätt hem till deras socknar (Nilsén & Westin, 2007). 11

Trädgårdsmästarna i trakten utbildade sig genom att de fick gå som lärling på stora gods, men de kunde även arbeta utomlands och då oftast i Tyskland (Nilsén, 2009).

Prydnadsträdgården hos högre stånds

Hälsingska uttryck

Kalvlägg = Gullviva Kärleksäpple = Tomat Järvsöluver = Stormhatt Byskvaller = Toppklocka (Nilsén, 2009, Nilsén, & Westin, 2007)

Tydliga mönster skapade symmetri

Imponerande och ståtligt på en central och öppen yta skulle husen stå (Wilke, 2006). Gårdarna skulle ligga på en höjd så de hade överblick över hela gården. Trädgården kunde då ses från huset men även sågs trädgården från vägen nedanför (Illminge, 2002). Det skulle vara tydliga mönster som skapade symmetri i trädgården. De högre träden och de inhemska buskarna samlades i kanterna av anläggningen. Framför huset låg grusgångar som inramar de olika gräsytorna. En gräsyta nedanför huset placerades oftast en blomsterrabatt som t ex en tapetgrupp (Wilke, 2006). För att få det önskade resultatet när trädgården skulle anläggas tog de hjälp av experter men vissa godsägare valde själv att anlägga sin egen trädgård (Hobhouse, 2004).

Växtsortimentet ökade under 1800-talet

Många växtarter fanns redan i Sverige men under 1800-talet ökade växtsortimentet med perenner och lökar från Nordamerika och Asien (Illminge, 2002). Rabatterna kunde mestadels bestå av ett- och tvååriga blommor som blandades godtyckligt eller också så satte man växterna i rader växelvis ljusa och mörka blommor. Jorden i rabatterna kupades upp så att blommorna fick stå i en jordlist. Avgränsningen i rabatten var oftast en kantväxt som bland annat pensé, tusensköna, reseda (Illminge, 2002) och gräslök (Flinck, 1994). Det var viktigt att rabatterna blommade under hela säsongen och under hela växtsäsongen så avlöste olika blommor varandra. Först på våren blommade lökar som bland annat tulpaner, snödroppar, hyacinter, påsk- och pingstliljor och sedan kunde några av de populära växterna som lövkojor, nejlikor, gyllenlack, pelargon, reseda och begonior planteras ut. De kunde även använda sig av enstaka blickfång i rabatterna som dahlia, solros (Illminge, 2002) och exotiska växter som t ex agave. Men de kunde även använda sig av uppstammade växter som fuchsior eller rosor. En spelkula på en pelare, statyer, urnor och springbrunnar kunde också placeras ut som blickfång i rabatterna. Wilke (2006) menar att enligt Daniel Müller så skulle springbrunnen stå i en gräsplan med blommor och inneha figurer som en flodgud, Näcken eller fader Rehn och helst skulle dessa vara sittande vid ett omkullstjälpt vattenkrus. Springbrunnen fick inte sättas i naturträdgården (Wilke, 2006). I vardera kortända i rabatten satte de oftast pioner. I rabatten fanns ett fåtal perenner som bland annat axveronica, höstaster, brandlilja, riddarsporre, gullris och stormhatt, men även buskrosor var också ett typsikt inslag (Illminge, 2002). Ofta låg de avlånga rabatterna utmed gångarna som var ca 90-120 cm bred och kunde vara kantade med bland annat kantstenar med lövdekor, vita snäckor och gräs (Wilke, 2006).

Snittblommor och krukväxter

De odlade även snittblommor och krukväxter (Flinck, 1994), som de dekorerade huset med, även denna odling var stor (Wilke, 2006). Färgkombinationer som de hade i rabatterna var också omtyckta i blombuketterna som gult och lila eller rött, vitt och blått. Det krävdes många olika växthus som hade olika uppgifter som ljusförhållanden, ventilation och fuktighet och olika temperaturer för att driva upp de olika blommorna (Flinck 1994).

Tapetgruppen

Tapetgruppen kom runt 1860-talet (Svalin Gunnarsson, 2009). De utformades oftast som runda, ving- och njurformade (Wilke, 2006) upphöjda rabatter och hade blommor med olika starka färger och 12

former och olika exotiska utplanteringsväxter planterades in (Illminge, 2002). Men även extrema former kunde tapetgruppen ha, som hjärtan, stjärnor, blomsterkorgar, ymninghetshorn (Wilke, 2006), monogram och aktuella motiv (Svalin Gunnarsson, 2009). I tapetgruppens mitt kunde stamfuchsia, stamros, ett litet träd, en staty eller ett solur också stå (Flinck, 1994). Tapetgruppen rekommenderades att vara en till tre meter bred. Placeringen av gruppen var viktig, den skulle placeras på en plan gräsyta framför huvudbyggnaden, 90 cm från gångarna och 90 cm från nästa grupp. De placerade blommor i rader efter färger och grupper och mönstren var komplicerade. För att tapetgruppen skulle få en sådan stor mönstereffekt som möjligt så hade blommor och blad starka kontraster mot varandra. För att förstärka färgerna så placerades dessa mot en komplementfärg, som blått intill orange, gult intill violett och rött intill grönt (Wilke, 2006). Plantorna som växte i tapetgruppen hade drivits upp i växthus och var mycket skötselkrävande (Illminge, 2002). Det var många ettåriga växter som planterades in som blommade hela säsongen (Wilke, 2006) som bland annat leverbalsam, pelargon, praktsalvia och tagetes (Flinck 1994).

Ymninghetshorn

är ett ihåligt horn innehållande frukt, mynt eller något annat åtråvärt.

Exotiska bladväxter

Ymnighetshornet är en symbol för rikedom och överflöd (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ymnighets horn).

I gräsmattan hade de grupper med stora exotiska bladväxter som bland annat prydnadsrabarber, kanna, agave och palmlilja. Dessa växter överlevde inte vintern och fick därför ställas inomhus. De exotiska växterna grävdes ner till hälften i marken med sin kruka under försommaren och på så sätt spreds inga rotskott och krukan var lätt att gräva upp igen. Pelargon, dahlior, heliotrop och fuchsia var andra blommor som sattes i grupp infällda i gräsmattan. Grupperna var formade som rundlar, halvmånar men även i andra former (Illminge, 2002). Rabatterna fick inte tappa sin karaktär under sommaren för då skulle effekten förstöras. Blommor byttes ut eftersom och kunde ersättas med växter som hade färgade eller mönstrade blad som t ex silverek, palettblad eller brokbladiga pelargoner (Flinck, 1994). Rabatterna kunde ramas in med böjda träpinnar i flätverk eller låga järngaller, under senare delen av 1800-talet kantades rabatterna med vita stora snäckor (Illminge, 2002).

Exotiska växter och buskarnas placering

Under 1800-talets senare hälft var det hos de förmögna en viktig statussymbol att kunna visa upp olika exotiska växter, som t ex olika palmer men även andra träd, buskar och blommor som var känsliga i svenskt klimat. Växterna placerades ut i trädgårdarna på sommaren men de hade även växterna inomhus. De hade särskilda blomsterrum där herrskapet kunde visa upp sina särskilda rariteter som t ex kaktusar som de hade i kaktusrummet (Wilke, 2006) och i andra varma rum i orangeriet fanns bland annat orkidéer (Flinck, 1994). Orangerierna fanns sedan tidigare men de började nu utökas med dessa blomsterrum eller vinterträdgårdar och de kunde ligga i anslutning till bostaden (Flinck, 1994). Under vintern förvarades växterna i fina glasväxthus. Det fanns också en del exotiska växter främst från Asien som klarade av att stå ute på friland under den svenska vintern (Wilke, 2006). ”Intresset för ovanliga och exotiska växter bara ökade ju fler nya arter som introducerades” (Flinck, 1994, sid 91). Palmerna placerades ut i urnor eller krukor (Wilke, 2006), bland annat solfjäders- och förmakspalmer, lagerträd, myrten, olika citrusträd, dracaena och agave (Flinck, 1994). Mellan blomsterrabatterna kunde de placera ut mindre statyer. I vackra gjutjärns- och porslinsurnor sattes bladväxterna och blommor ut på terrassräcken, trappor och balkongstolpar (Wilke, 2006) och framför orangeriet (Flinck, 1994). 13

Buskar som var populära var de med vit- eller gulbrokiga blad, rödbladiga sorter eller växter som hade ett iögonfallande växtsätt (llminge, 2002). För att få omväxling i trädgårdarna använde de sig av blommande buskar som bland annat nyare sorter av syren, rödblommig hagtorn, robinia och hortensia (Flinck, 1994). Rosorna var exklusiva buskar och användes både som buskar och stamrosor. Rosor som odlades var bland annat, hundrabladsrosor, mossrosor, jungfrurosor, damascenerrosor, gallicarosor, bourbonrosor, kinarosor och noisetterosor. Klätterrosen kom vid sekelskiftet (Illminge, 2002). Växterna kunde ha former som smal pelarform, häng- och paraplyformer och gärna olika bladformer som djupflikade blad (Wilke, 2006). De planterade även gullregn och ribis som var blommande buskar. Buskarna placerades framför huset i gräset så att de skulle framträda bättre, det var en huvudregel för de nya och exotiska växterna (Illminge, 2002). Buskar men även träd skulle placeras en bit in på gräsmattan för att inte grenarna skulle hänga ut i gångarna. På så vis behövdes de inte klippas och förlora sin karaktär (Wilke, 2006). Buskgrupper sattes i de slingrande gångarnas korsningar och buskarna kunde planteras tillsammans med träd eller blommor, fanns det inga slingrande gångar så sattes buskarna i oregelbundna grupper längs med gången och med gräsremsa emellan. Buskar och träd placerades ut medvetet för att skapa olika rum och utsikter, dels för att förstärka vissa partier men även för att dölja andra. I grupperna skulle de höga sättas i mitten och de lägre skulle sättas framför och varje växt skulle sättas så att den kunde växa naturligt. De buskar som var inhemska och liknade naturen själv fick sitta i trädgårdens utkant tillsammans med träden, övergången blev på så vis naturlig till den befintliga naturen (Illminge, 2002).

Gårdsplanen

Gårdsplanen framför huset skulle vara relativt stor ca 10 meter bred så de lätt kunde ta sig fram med häst och vagn. På gårdsplanen som var av grus eller sand fanns en blomsterrundel som också kallades för solrundning och var en så kallad skrytrabatt. Rabatten skulle imponera på gästerna och för de som gick förbi. Rabatten var stor ca 3 m i diametern och med en ca 25 cm bred gräskant som avgränsade mot blommorna. Rabatten hade både lökar, ettåriga, tvååriga och perenner som blommade i klara kontrastfärger. Krydd- och utplanteringsväxter kunde också sättas i rundeln. De började från mitten med höga växter, sedan lägre och avslutades med en kantväxt. I mitten av rabatten kunde de även sätta in en piedestal med blomsterurna eller en spegelkula. Större växter kunde också användas som en mittpunkt som t ex en vacker rosenbuske eller ett päronträd (Illminge, 2002).

Stenpartiet

Stenpartier blev ett mode på det senare 1800-talet för att sedan blir mer populärt fram till 1930 talet. Stenpartiet var lågväxande växter som planterades i mark med sten eller så anlade de stenparitet med hjälp av stenblock. Växterna skulle vara de som växte i bergs- och fjällområden och skulle likna naturen (Illminge, 2002). Växter från både Norden och Alperna användes (Flinck, 1994). De kunde även anlägga klippträdgårdar i de större och kuperade trädgårdarna med en bäck som kunde rinna genom. Några växter som de kunde använda i stenpartiet var bland annat alpaster, backsippa, backtimjan, fjällglim, kattfot, taklök (Illminge, 2002), ormbunkar som strutbräken och träjon, en och andra barrväxter (Flinck, 1994).

Gräsmattan användes till olika aktiviteter

Gräsmattorna var stora och hade mjuka rundade former (Illminge, 2002). Gräsmattan kunde även få mönster i form av stjärnor och andra figurer. De hade sått in gräs av en blåtonad art och med ett ständigt rensande så framgick dessa figurer (Wilke, 2006). Trädgårdens gräsytor användes också till olika aktiviteter som krocket, boccia och lawtennis (Wilke, 2006). Vid olika högtider så pyntades trädgården och gårdsplanen med olika girlanger av löv och blommor, björkris och äreport. Omkring 1882 tillverkade Hellefors en gräsklippningsmaskin (Flinck, 1994).

Äreport

är en slags stor utsmyckning som de klär in med olika material, som vår rosbåge t ex.

14

(http://www.brollopstorget.se/Forum 1-4/m3577941.html).

Trädens placering

I de mindre trädgårdarna, men ändå hos de välbärgade så försökte de efterlikna de trädgårdar som fanns på herrgårdarna och oftast blev det ett plottrigt intryck då de skulle få plats med allt som kunde finnas i herrgårdsherrskapens trädgårdar (Flinck, 1994). I de stora trädgårdarna stod de inhemska träden utplacerade var för sig i gräsmattan, men de kunde även stå i grupper och ibland tillsammans med buskar (Illminge, 2002). Nära huset placerade de oftast de växter som hade ett imponerande växtsätt (Wilke, 2006). Det blev även populärt med mindre träd som inte tog sådan plats som hade olika former som häng-, pyramid- och pelarformade och gärna en ovanlig sort med vacker blomning. De började även plantera barrträd som kom från utlandet, dessa sattes som solitärer eller tillsammans i en grupp i gräsmattan, men de placerade sällan barrträden tillsammans med lövträden (Illminge, 2002). Enligt Daniel Müller så skulle barrträden stå bakom lövträden. Barrträden placerades annars i de yttre delarna eller som karaktär till någon annan växt. De jobbade mycket med kontraster och satte ljusa färger mot mörka och då med olika höjder på de ljusa och mörka växterna, på så vis framhävde växterna varandra (Wilke, 2006). För att få andra kontraster så ställde de upprättväxande träd mot de träd som hade ett hängande växtsätt, här kunde de även sätta barrträd mot lövträd, för att få den maximala kontrasten (Flinck, 1994). För att få en tydligare karaktär så placerade de en till ett fåtal arter tillsammans (Wilke, 2006). Träd de kunde använda sig av var rosenhagtorn, bärapel, blodbok, björk, gullregn, rönn, hägg, mullbär, valnöt och blågran (Illminge, 2002), lärkträd, weymouthtall . I trädgården hos herrgårdsfolket placerade de aldrig fruktträd i prydnadstärdgården, medans vid sommarvillans trädgård kunde fruktträden stå med de andra träden runt om i trädgården (Flinck, 1994). Alléer med lövträd kunde planteras ut efter uppfartsvägen in till herrgårdarna och de stora gårdarna. Alléerna kunde ha träd på båda sidor om vägen men även bara på en sida. Träden hade oftast samma träslag men allén kunde även ha olika trädslag. Små alléer av bland annat fruktträd, rönn, stamhagtorn och prydnadsaplar kunde placeras i trädgården längs huvudgången. Till alléerna använde de sig av olika träd beroende på vart i landet de bodde. I Sydsverige hade de bland annat alm, vitpil och hästkastanj. I Mellansverige, lind, ask och lönn. I norrland, björk, rönn, hägg och olika poppelarter. Oxel, pyramidformer av ek, alm och poppel kunde också användas till alléer(Illminge, 2002).

Den tyska stilen: Gångarna

Senare delen av 1800-talet kom den tyska stilen. Stillsamma promenader skulle intas och beskåda trädgården. De var nu som det var mest populärt med slingrande grusgångar som skulle vara symmetriska och bildade gångsystem genom trädgården. Gångarna kunde även vara av gräs, murgrus och sand. De kunde anlägga kantstenar efter gångarna med då skulle de grävas ner så att de nästan inte syntes. Efter kanterna i trädgården närmare naturen kunde de låta grusgångarna bli mer fri, och de släppte lite på det symmetriska. Gångarna inramade gräsytorna som var ovala eller runda. I gräsytorna planterade de blomrabatter som var bland annat njurformade eller runda och kunde skådas från husets veranda eller salong. Verandan var nog det mest uppskattade rummet och troligen det viktigaste (Wilke, 2006). När herrskapen promenerade i naturträdgården vid sjön så skulle de inte se hela sjön på en gång, utan träddungar placerades in och på så vis såg sjön större ut än den var. Fanns det ingen befintlig sjö så kunde de anlägga en sådan. Fanns det en vacker vy att beskåda vid sjön så kunde gången ledas så att de kunde njuta av vyn under en längre tid. Promenaderna var en slags ceremoni och de gick alltid åt samma håll. När de promenerade i naturträdgården kunde de även träffa på djur som satt i burar som t ex björn och örn, allt detta för att få ett exotiskt intryck (Wilke, 2006). Det fanns både huvudgångar och smala gångar. Huvudgångarna skulle vara drygt 2 meter bred och smala gångar som skulle vara minst 1,2 meter bred. Huvudgångarna var de som de använde sig mest av. De smala gångarna kunde leda till sittplatser, utsiktspunkter, en källa, tempel, lusthus eller en lövsal. Gångarna skulle inte vara för många så att effekten försvann med gräsplanerna, men Daniel Müller menade att hellre för många gångar än för få, genom att gångarna avbröt och gav kontraster 15

mot gräsytorna. Gångarna fick inte sluta vid en återvändsgränd, utan de skulle alltid komma vidare. När gångarna förgrenade sig skulle de eftersträva en spetsig vinkel, de räta vinklarna ansågs vara tvära. Gångarna fick inte böja sig så de blev cirkelformade, utan de skulle ha en behaglig böjning. Gångarna skulle leda igenom både sol och skuggiga partier, viktigast var att de fick skuggan så de kunde promenera där mitt på dagen. Inhägnader skulle gömmas så att de inte kunde se utkanten av naturträdgården och på så sätt skulle de inte kunna ana vart någonstans de befann sig (Wilke, 2006). ”Gångarnas form skulle tillsammans med planterade buskar och träd förvilla ögat” (Wilke, 2006, sid 35). Trädgården var viktig och skötselkrävande. Det var ett hårt arbete att anlägga den vackra trädgården. Det var murar som skulle byggas vid terrasseringar, de skulle frakta bland annat jord, grus och växte till tomterna (Wilke, 2006).

Sittplatser i skuggan

I skuggan ville de sitta och det var därför viktigt att ha sittplatser just där. De anlade olika bersåer och den klassiska svenska hade aldrig öppningen mot söder (Wilke, 2006). Det fanns olika lövsalar som var en berså med tak (Illminge, 2002), lövsal kunde även vara en mindre paviljong. Stommen var av träribbor som kläddes in med klätterväxter. En lövsal kunde även vara ett träd som hade hängande grenar och de placerade en sittgrupp under, med hjälp av en spaljé fick de ut grenarna. De hade även trädkojor upp i träden, de byggde då en plattform och använde grenarna som väggar. Fanns det naturliga skrevor i bergen så hade de även sittplatser där (Wilke, 2006). Lusthusen har funnits långt tillbaka i tiden och oftast i de kungliga parkerna men under 1800-talet så fanns lusthusen även i de flesta herrgårdsparker (Flinck, 1994) och i villaträdgårdar (Wilke, 2006). Det fanns många varianter av dessa men de flesta var gjorda i trä med målade detaljer. De som formgav lusthusen fick inspiration från exotiska länder och hur de hade sett ut längre tillbaka i tiden (Flinck, 1994).

Trädgårdsprydnader

I slutet av 1800-talet hade de många trädgårdsprydnader i sin trädgård. Den Svenska flaggan började hissas och flaggstången sattes på en höjd en bit från huset eller på balkongen på huset. Rött spjälstaket med vita knoppar hade de runt gården. Grindarna var vackert utformade och grindstolparna kunde vara smyckad med klot eller kottar av trä. På herrgårdarna var det svarta järnstaketet med gulddetaljer mycket ståndsmässigt att ha runt gården. I rabatterna hade de spelklot och solur och växtstöd som käppar som troligen var rödmålade med vita knoppar utskurna i käppen. Trädgårdsskulpturerna kunde sitta i fontäner och motiven skulle vara söta som t ex putti, unga flickor och djur, runt fontänen kunde vita snäckor placeras. Utomhusmöblerna kunde vara av gjutjärn, hopfällbara möbler av lätta ribbkonstruktioner som målades blekgröna eller vita. Av knotiga ek grenar gjorde de rustika möbler, på verandan hade de korgmöbler. Krukor och urnor av gjutjärn hade de i trädgården, likaså blombord i olika våningar där krukväxter och slingerväxter fick stå, dessa blombord kunde även få vara inomhus (Flinck, 1994).

Motreaktion till den tyska stilen

De exotiska buskarna fick dock en motreaktion i början av 1900-talet och nu skulle de börja plantera inhemska arter i stället och i färre sorter (Illminge, 2002). Olof Eneroth menade att det exotiska frukterna och träden hade gått till överdrift och tyckte att först skulle de plantera de inhemska fruktträden, träden och buskarna och sedan de exotiska (Wilke, 2006).

Köksträdgården hos allmoge

Grönsaksodlingen ökade i slutet av 1800-talet

Innan skiftesreformen fanns det många olika odlingar runt gården och i byn. De hade inhägnade grönsaksodlingar som var gemensam för hela byn eller så hade de en för varje gård. I mitten av 1800 talet var Sverige ett fattigt bondland, befolkningen växte och de hade det svårt att försörja sin familj 16

(Illminge, 2002). Men kunskapen spred ut sig och nu blev det ett allmänt intresse att odla (Wilke, 2006). De odlade samma rot- och grönsaker som de gjort i århundraden. Men allt eftersom så ökade grönsaksodlingen och sortimentet blev större hos bönder och torpare efter det att de hade gjort olika utbildningsinsatser. Grödor som har odlats sedan gammalt är bland annat rovor, lök, morot, palsternacka, persiljerot, pepparrot, ärter, bönor (Illminge, 2002). I slutet av 1800-talet kunde odlaren frossa i frökatalogernas utbud. Det kom mängder med fröer och nu kunde de välja mellan t ex ett tjogotal olika sorters blomkål. Det var inte så många nya grönsaker utan det var sortimentet som utökades med fler namnsorter. En stor nyhet på 1860-talet var brysselkål, den var föst inte välkommen i var mans mun, men sedan tyckte de att den var den godaste av kålens många släktingar, (Hansson & Hansson, 2002). Potatisen var först en gröda som användes för att göra brännvin av (Svalin Gunnarsson, 2009) men under 1800 talets gång blev potatisen en basföda, tidigare var det rovan som var basföda (Illminge, 2002). Både krusbär och vinbär odlades allmänt, men i norrland började de inte odla vinbär för än under 1900-talets första decennier. Hallon blev allmänt odlade under seklets gång. Hallonen fick stå på en plats för sig, då de skickar ut mycket rotskott som de inte ville ha i varken köks- eller fruktträdgården (Illminge, 2002). För att täcka årsbehovet av grödor så hade de stora köksland där rotsaker och potatis upptog en stor del av ytan, odlingen kunde vara mellan 100-500 kvm. Grödor odlades vid mån av plats vid torpen och odlingen kunde ligga vid närmaste åkerteg. Åkern gav mer pengar till hushållet än vad grönsakerna gjorde, så de tyckte det inte var lönt att odla på det viset. Odlingsjorden var för det mesta dålig och det krävdes mycket arbete för att få den odlingsbar. Det var i slutet av 1800-talet och vid sekelskiftets början som det verkliga genombrottet kom för köksväxtodlingen för gemene man (Illminge, 2002). Olika trädgårdsböcker kom av bland annat Olof Eneroth, Erik Lidgren, Rudolf Abelin och Gustaf Lind som hade förslag bland annat på hur en köksträdgård skulle se ut för allmogen och den lilla trädgården. Köksträdgården skulle vara rätlinjig och omgärdas av häck eller staket. Köksträdgården delades in i fyra lika stora kvadrater med två större korsande gångar. Köksträdgården skulle även innehålla fruktträd, bärbuskar, ettåriga blommor, perenner och lökväxter (Hansson & Hansson, 2002).

Kryddväxter

Grönsaker med särskild stark smak kallades för kryddväxter. Kryddväxterna odlades som matkryddor och medicinalväxter. Troligen så har det aldrig funnits särskilda kryddträdgårdar i de mindre trädgårdarna. Bara någon enstaka kryddväxt och ört kunde odlas i närheten av huset eller i en säng i köksträdgården. Dill, persilja och gräslök var vanliga matkryddor. Johannesört och malört odlades som brännvinskryddor. Malört odlades också som doftväxt och användes mot ohyra, även åbrodd var också en doftväxt. Dessa två örter kunde plockas och tas med till kyrka för att dämpa dålig lukt. Andra kryddor som odlades var bland annat, kummin, ålandsrot, mynta, renfana, såpnejlika, mattram och spansk körvel. De odlade även giftiga örter som blomört, belladonna, bondtobak, hundrova och besksöta. Hundrova och besksöta kunde även användas som klätterväxter (Illminge, 2002).

Förvaring vintertid

För att bevara frukt och grönsaker under vintern så saftade och syltade de in från frukt och bär och de kunde även torkas. Frukter kokades i sockerlag som äpple och päron. Grönsaker och kryddor kunde kokas in i saltlag och torkas (Flinck, 1994). Frukt och bär konserverades också (Wilke, 2006). Olika grödor blektes för att få en blek färg och en mild smak (Hansson & Hansson, 2002) som t ex purjolök. Vart eftersom purjolöken växte så hade de på jord så att stjälkarna blektes. Under vintern kunde purjolöken grävas ner stående i en jordgrop och täckas med en träskiva, ris och tång eller halm. Purjolöken kunde även förvaras i stuka, där de övre lagers blad hamnar ovanpå de unders stjälkar och med jord däremellan, det blir som en kulle där jord, ris och tång eller halm lades på (Illminge, 2002). 17

Köksträdgården hos högre stånds

Primörer vintertid

Det fanns praktfulla odlingar vid de kungliga slotten och vid herresäten (Wilke, 2006). Det var i mitten av 1800 talet som grönsakssortimentet var som störst (Illminge, 2002). Mängder av kryddor och grönsaker odlades som bland annat blomkål och sparris. Det fanns flera olika varianter av bönor, ärter, sallat, smultron och spenatväxter (Flinck, 1994). Det var viktigt att odla fram årets grönsaker och primörer så tidigt som möjligt i de olika drivhusen (Wilke, 2006) och grönsaker med olika mognadstid såddes i intervaller så att de hade grönsaker största delen av året. Rotfrukter och vinteräpplen som kunde erbjudas under vintertid hade lagrats och andra frukter och grönsaker torkades eller så hade de kokats in (Flinck, 1994). För att bevara frukten så hade de olika frukthus som kunde t ex vara byggda av halm eller tegel. Om någon frukt skulle bli dålig och mögla togs den bort och sedan tog de ut alla frukter och skurade med såpa för att få bort eventuella kvarvarande sporer (Svalin Gunnarsson, 2009). För att få färska grönsaker så odlades de i växthus och drivbänkar, och värmen kom bland annat från djurgödsel (Flinck, 1994). De olika grödorna drevs för det mesta upp från frö (Wilke, 2006).

Nyttoväxter, moraliskt upphöjande

I de högre stånds kålgårdar, som köksträdgården också kallades, har de odlat kronärtskocka och melon sedan gammalt och tomat och potatis sedan 1700-talet (Illminge, 2002). Nyttoväxter som odlades ansågs vara moraliskt upphöjande. De välbärgade hade stora och vackra köksträdgårdar som kunde omgärdas av plank eller murar (Wilke, 2006) för att utestänga stora skadedjur, men även för att skapa ett mikroklimat med tegelmuren. Tegelmuren alstrade mycket värme och här kunde de bland annat ha spaljerade fruktträd (Hansson & Hansson, 2002). För att få mycket frukt på 1800 talets mitt så ägnade de sig åt biodling. Fruktträd som bland annat äpple, päron och persika spaljerades oftast som kordonger och kunde även då användas som häck (Svalin Gunnarsson, 2009) och även placeras längs gångar. Anledningen till att de spaljerade och beskar fruktträden hårt var att få ut en så stor skörd som möjligt (Illminge, 2002). Det fanns nästan inga fristående fruktträd och för att träden inte skulle bli så stora så lades en sten i botten av planteringsgropen, på det viset kunde inte rötterna gå nedåt i jorden och bilda en pålrot utan sträckte ut sig åt sidorna i stället. Träd som bands upp mot en mur, bands med lakansstumpar och hästskosöm, som fäste bra i muren (Svalin Gunnarsson, 2009). En sydvägg på själva boningshuset kunde de även ha spaljerade fruktträd så som päron, äpple, persika, aprikos och bärbuskar som storfruktiga krusbär, hallon och vinbär, eftersom väggen blev varm och skyddade träden och buskarna. Den fina skörden användes sedan som bordsfrukt eller dessert (Illminge, 2002). Fruktträden var under senare del av 1800-talet förädlade och planterades i raka rader med öppen jordyta mellan. Plommon och körsbär som inte var så hårt formade växte mestadels som friväxande spaljé mot en vägg. En så kallad frukttunnel kunde finnas i större trädgårdar (Illminge, 2002). I mindre trädgårdar användes frukträden som prydnadsträd och placerades på husets framsida (Wilke, 2006). De kunde även omgärda köksträdgården med klippta häckar, (Hansson & Hansson, 2002) bärbuskar och fruktträd. Hade de en klippt häck för inramning skulle den vara ca en meter hög och på norrsidan av häcken skull en till hög häck sättas som var av gran eller lövträd, för att ge ett maximalt skydd mot vinden (Illminge, 2002).

Köksträdgårdens placering

Köksträdgården skulle aldrig placeras framför huvudbyggnaden (Wilke, 2006) utan den skulle ligga en bit bort från huset utom syn- och dofthåll för herrskapet (Hansson & Hansson, 2002). Köksträdgården lades oftast där jorden var brukbar för ändamålet, men som sagt dock aldrig framför huvudbyggnaden (Wilke, 2006). Köksträdgården var oftast utformad med raka rader som var indelad i olika kvarter med sand- eller grusgångar mellan. Fruktträden sattes i kvarterens kanter eller så sattes träden i den särskilda fruktträdgården (Wilke, 2006). Gångarna i kvarteren kunde även 18

avgränsas med upphöjda smala rabatter, som kallades lister, de hade olika växter som bland annat blommor, rosor, bärbuskar och små fruktträd. Den plana eller svagt lutande köksträdgården skulle ligga så att solen kunde lysa upp hela odlingen (Illminge, 2002).

Exotiska frukter

Exotiska växter var väldigt omtyckta och i mitten av 1800-talet så slopades glasskatten och nu kom det upp många olika växthus, vinterträdgårdar (Svanlin Gunnarsson, 2009), kast och olika drivhus för bland annat persikor, fikon och aprikoser (Wilke, 2006). En statussymbol för herrskapen var att kunna bjuda sina gäster på exotiska och ovanliga frukter (Wilke, 2006) som bland annat vindruvor, ananas och persikor som odlades i olika växthus (Flinck, 1994) och kast. Att få ananas serverat var någonting extra eftersom ananas var både svårt och tidskrävande att odla. De sorter som rekommenderades i Sverige var ”Queen”,” Havanna”,”Sockertopp” och ”Providence”. ”Queen” var den som ansågs vara bäst för Svensk odling och kunde väga 1-2 kilo, ”Providence” som inte hade någon bra smak kunde väga hela 6 kilo (Hansson & Hansson, 2002). För att få värme till växhusen så använde de sig av en vedeldad panna som det sedan gick rör ifrån med varmt vatten. Dessa rör lades ut under golven som detta varma vatten kunde cirkulera igenom, värmen kom sedan upp ur gjutjärnsgaller som satt efter golven och det blev nu fuktigt och varmt (Svalin Gunnarsson, 2009). I bänkgården som var en rad av drivbänkar kunde de förkultivera olika växter, för eget bruk men också till försäljning. Några grönsaker som drevs upp i dessa bänkar var rädisor, spenat, småmorötter, dill, kål och purjolök, gul lök, men även blommor. En del som hade förkultiverats planterades ut i landen men vissa grödor fick stå kvar i drivbänkarna. Efter att den första skörden var utplanterad kunde gurka och melon odlas i drivbänken (Illminge, 2002). Basilika var en växt som odlades på friland under en glasklocka. Melon var också en populär frukt som odlades och när frukterna började växa och bli tung sattes ett nät runt frukten som hängdes upp i taket (Svalin Gunnarsson, 2009). När de odlade potatis så nöjde de sig inte med en sort utan det kunde i stället vara 30 olika sorter (Wilke, 2006). I köksträdgården satte de olika grödor mellan varandras rader för att få ut maximalt antal grödor på en yta. Jordgubbar, som också kallades för trädgårdssmultron, och potatis var bland annat grödor som kunde sättas tillsammans med träden i fruktträdgården (Illminge, 2002). Jordgubbar, smultron och hallon odlades också i större utsträckning (Flinck, 1994). Jordgubbar odlades främst av slotts, herrgårds- och handelsträdgårdarna fram till sekelskiftet, sedan blev det mer allmänt i de mindre trädgårdarna (Illminge, 2002). De hade buskar av vinbär och krusbär. Kursbär fanns i olika former, mer eller mindre ludna, helt släta och det fanns hundratals sorter av dessa och i olika färger, röda, gröna, gröngula och vitgula. Krusbärsbusken kunde användas som häck innanför gårdens stängsel för att på så vis mota eventuella inkräktare, men även andra bärbuskar kunde användas som häck (Illminge, 2002).

Skadedjur

Kast

Som ett växthus som var nergrävt och värmdes upp naturligt av jorden (Svalin Gunnarsson, 2009).

I köksträdgården kunde det finnas många olika skadedjur som skulle bekämpas och till skadedjuren kunde de använda både det milda medlet men även riktigt farliga gifter. De använde sig av t ex såpa, dynga, kalk, urin, beck och tjära, aska och svavel, arsenik och kvicksilver. I slutet av 1800-talet så började de laborera med stryknin och även nikotin och helleborin. De bekämpade de stora skadedjuren med dessa gifter som råttor, mullvadar, möss, men de kunde även använda giftet till insektsangrepp (Hansson & Hansson, 2002). 19

Stryknin, ”

alkaloid som utvinns ur frön från arten kräknöt, ett träd som växer i sydvästra Indien och en stor del av övriga Sydöstasien. Stryknin motverkar ett kroppseget ämne som hämmar nervimpulsflödet i centrala nervsystemet. Härigenom ökar retbarheten i framför allt ryggmärgen, varvid även svaga yttre stimuli utlöser våldsamma kramper. Medvetandet påverkas inte. Kramperna förhindrar andningen, och den förgiftade personen kan dö av syrebrist. Ämnet används för bekämpning av skadedjur och för jakt på t.ex. pälsdjur. Detta är dock inte tillåtet i Sverige. Stryknin har i mycket små doser använts som förment stärkande läkemedel” ( http://www.ne.se/stryknin).

Trädgårdsmästarens roll

Trädgårdsmästaren hade hög status

För att herrskapen skulle kunna ha en vacker trädgård och köksträdgård så hade de olika personal anställd som trädgårdsmästare, några elever, drängar och säsongspersonal (Flinck, 1994). Trädgårdsmästaren hade hög status och var en mycket viktig person då det krävdes stor kunskap i trädgårdsodling och skötsel (Wilke, 2006). Där trädgården var riktigt stor hade de trädgårdsbiträden som var arbetsledare för olika trädgårdsdelar. Under tre till sex år kunde en elev gå vid sidan av en trädgårdsmästare innan de kunde söka in på någon trädgårdsskola. Skolor som fanns var bland annat Lantbruksakademins trädgårdsskola som senare kallades Experimentalfälten, öppnades år 1814. Svenska trädgårdsföreningens elevskola, öppnades 1833. Sävstaholm är en herrgård som hade egen skola mellan 1830-1889-talet, där utbildades ca 200 stycken trädgårdsmästare. Trädgårdsmästarens lön kunde bestå av pengar och säd, mjöl och ved, de kunde även få ta grödor till det egna hushållet från köksträdgården. Bostaden som oftast låg i anslutning till köksträdgården var fri. De som gick som elever hade kontantlön och fri kost och logi. De grödor som inte gick åt på gården kunde säljas på marknaden eller till någon fast kund (Flinck, 1994). Trädgårdsmästarna blev utbildade på att bygga drivhus i sin trädgårdsutbildning och kunde tillsammans med hantverkare bygga de olika drivhusen som behövdes på gården. Platsen där växthuset skulle stå valdes ut under vintersolståndet för att få den bästa platsen där ingenting kunde skugga växthusen (http://www.byggnadsvard.se/byggnadskultur/orangerier drivhus-och-vintertr%C3%A4dg%C3%A5rdar). Drivbänkar och drivhus skulle ständigt passas och trädgårdsmästaren hade ett hårt arbete (Illminge, 2002), som vid odling av ananas som var svårt och tog mycket tid med ständig passning av vatten- och lufttillförsel och temperaturreglering (Hansson & Hansson, 2002). På 1860-talet började trädgårdsmästarna att propagera för att det skulle finnas mer fruktträd i trädgårdarna och fler träd började planteras (Nilsen, 2009). Trädgårdsmästaren och dess lärlingar hade en mängd olika redskap att tillgå, det fanns nästan ett för varje göromål (Svalin Gunnarsson, 2009). De använde sig t ex av en särskild jordgubbssax. Det var en långskaftad sax med korta blad och den användes då de skulle ta bort jordgubbarna från kvistarna. De fick absolut inte vidröra jordgubbarna med fingrarna (Hansson & Hansson, 2002). I slutet av 1800 talet började kvinnorna allt mer vara ute i trädgårdarna och speciella redskap för kvinnorna togs fram (Svalin Gunnarsson, 2009).

Intervjuer

Telefonsamtal med Pär Forsell, gårdsägare till Erik-Anders, 2010-10-20

Hälsingegården Erik-Anders ligger i Söderala socken, Söderhamns kommun och byggdes i början av 1800-talet (bild 6). Min fråga till Pär var om det fanns någon 1800-tals trädgård till huset Erik-Anders, men det fanns det inte. För ca 10 år sedan återskapades trädgården som den såg ut på 1920-talet med växer och en syrenberså (bild 5). 20

Bild 6. Innan återskapandet av trädgården.

Bild 5. Efter återskapandet av trädgården. Erik-Anders, Söderala, Hälsingland Foto: Karl Rehnberg ( http://www.erik-anders.se)

Telefonsamtal med Ann Nilsén, intendent vid Länsmuseet i Gävle, 2010-10-20

Erik-Anders, Söderala, Hälsingland Foto: Pär Forsell (http://www.erik-anders.se)

Min fråga till Ann Nilsén var om det finns någon litteratur om trädgårdar i Hälsingland på 1800-talet? Svaret blev att det inte finns så mycket skrivet. Men en broschyr finns som heter ”Bland Järvsöluver och Byskvaller”, som utgivits av Länsstyrelsen i Gävleborg. Den är skriven av Ann Nilsén själv tillsammans med Anna Westin. Ann Nilsén berättade att på sent 1800-tal var det den tyska stilen i Gävleborgs län och i Hälsingland som gällde. Det var rundlar, bersåer, slingrande gångar. I dagsläget är det svårt att hitta spår från äldre trädgårdar, det typiska som finns kvar är rundlarna.

Samtal med Lars-Holger Röstlund, Bollnäs 2010-10-26

Jag träffade Lars-Holger snart 90 år i hans bostad och vi hade ett trevligt samtal om vackra och stora trädgårdar som funnits i Bollnäs under 1800-talet. Lars-Holger som har varit ordförande numera hedersordförande i Bollnäs Hembygdsförening har en gedigen kunskap om historia kring gamla gårdar i trakten. Lars-Holger hade valt ut fem stycken gårdar som har haft vackra trädgårdar som var värt att besöka och se hur det ser ut i dag i trädgården än på 1800-talet. Husen finns kvar men trädgårdarna är omgjord men några vissa detaljer finns dock kvar. Vi pratade även om vad de hade för staket och det fanns bland annat spjälstaket, jägarstaket (ett staket med lutande spjälor) och ”fastbandhagar” (gärdesgård). ”Fastbandhagarna” hade speciella mått mellan slanorna så att inga djur, stora som små som t ex kaniner skulle ta sig in och förstöra gårdens grödor. Kaninerna tycker inte om att vika sina öron, och det visste bönderna om och byggde ”fastbandhagen” därefter. Vi pratade också en del om herrgårdar som funnits i trakten och att de oftast låg vid bruken. Många av herrgårdarna finns kvar i dag men oftast så är trädgårdarna omgjorda men med en del detaljer kvar. Vid Kilafors Herrgård finns rundeln kvar och flyglarna från 1700-talet (bild 7), men den gamla herrgården är riven och den som står där i dag är byggd 1936-1938 (bild 8). Lars-Holger berättar lite om Iggesundsbruk, där han för övrigt har arbetat, att de hade en vacker trädgård med dammar och ett orangeri som dessvärre förstördes på 1700-talet. 21

Bild 7. Kilafors Herrgård, rundeln och en av flyglarna, 2010. Foto: Monika Robèrt Bild 8. Kilafors Herrgård, rundeln och herrgården i bakgrunden, 2010. Foto: Monika Robèrt Foto Bild 9. Villa Torsberg, Bollnäs, 2010. Foto: Monika Robèrt

Villa Torsberg, Bollnäs (bild 9)

Byggdes 1878 och brukspatron och riksdagsman Jonas Jonsson blev ägare till villan. Makan Britta Persdotter övertog villan efter makens bortgång 1922. Villan är stor och hade även en stor trädgård. Det är inte mycket av trädgården som finns kvar i dag, mer än en rundel och stentrappor. Besöktes 2010-11-08. På framsidan finns rundeln kvar. Fastigheten håller på att restaureras så någon gammal stentrappa är utbytt. Ett solur står på en stenpiedestal, svårt att avgöra om piedestalen tillhör 1800-talet, men den är tidtypisk. Tidstypiska träd som gran, tall och lärk står på gräset framför entrén. Dessa är tidstypiska för den tiden, slutet av 1800-talet. Finns inga gamla fotografier. 22

Bild 10. Schenströms, Bollnäs, 2010 Ruiner av gården, trädgården är omgjord. Foto: Monika Robèrt

Schenströms, Bollnäs (bild 10)

Bild 11. Schenströms, Bollnäs Gammal vy över Schenströms, parken, fotograf och år okänt. (http://kjellbe.se/vykort.htm)

Huset har anor från 1600-talet men brann ner 1989. Gården var en Gästgivare gård fram till 1878 då järnvägen kom och gården blev ett vanligt jordbruk. Gästgivare: Ut i landet fanns det många gästgivare och när det finare folket som t ex kungen, präster, officerare och landshövdingar skulle ut och åka kunde de få skjuts med häst och vagn av gästgivaregården. De skulle även tillgå med mat och logi, men reglerna ändrades under århundradenas lopp. År 1876 gjordes en mycket vacker och ganska stor park vid Schenströms (bild 11), men av den finns ingenting kvar av i dag. Besöktes 2010-11-08. Endast stenruinerna finns kvar av gården och några grindstolpar. Parken är helt omgjord.

Hamre nr 3, Bollnäs

Fick namnet Framnäs när Carl-Ludvig Carlberg övergot gården ca 1864. Tidigare ägdes gården av C J Ahlmark som lät upprätta en vacker trädgård ca 1856, men som inte finns kvar i dag. År 1898 köptes gården av Per Åsblom och hans ättlingar bor kvar där än i dag. Gården ligger i närheten av älven Ljusnan. Eftersom gården är privatägd så har den inte fotograferats. Finns inga gamla fotografier. 23

Bild 12. Ers Lars, Freluga, Bollnäs År 1920. (http://www.sockenbilder.se)

Freluga nr 6, Ers Lars, Bollnäs (bild 12)

Numera Dahlheims. Här fanns en finare trädgård i mitten/slutet av 1800-talet med skulpturer och vattenfontän. Trädgården är numera omgjord. Eftersom gården är i privatägd så har den inte fotograferats.

Bild 13. Prästgården, Bollnäs År 2010. Foto: Monika Robèrt

Prästgården, Bollnäs (bild 13)

Bild 14. Prästgården, Bollnäs År 1924 (http://www.bollnas.se/Arkivet/gamlabilder.

nsf/frameset?OpenFrameset)

På gården fanns 17 byggnader. Ärkebiskop Nathan Söderblom kallade gården för biskopsgården för han tyckte den var otroligt vacker. Gården hade en vacker trädgård med en rundel framför huvudbyggnaden (bild 14), som även finns kvar i dag. I rundeln finns en gammal vit syren som de bara tar en bukett av och ger bort vid finare tillfällen som t ex vid bröllop. Lars-Holger Röstlund fick en sådan bukett när han gifte sig med sin Hjördis (född Åkerström) år 1952. Besöktes 2010-11-08. Gången upp mot prästgården, gångar och rundeln finns kvar, numera asfalterad. I mitten av rundeln står en syren som de tror är sen längre tillbaka i tiden. Träden vid ingången tror de är från tiden 1800-tal. Terrasseringarna finns kvar, stenmur och trappor. 24

Bild 15. Per Jöns, Bollnäs, 2009 Foto: Monika Robèrt Bild 16. Per Jöns, omkring 1911 Fotograf: Anonym

Samtal med Olle Andersson och Anna-Karin Olovsson juni 2009 och november 2010

Jag träffade Olle Andersson och Anna-Karin Olovsson i deras hem, Per Jöns (bild 15) i juni 2009. Vi hade ett trevligt samtal om deras gård och hur trädgården hade sett ut på 1800-talet. Olle och Anna Karin hade inga bilder från 1800-talet men visade en bild hur det hade sett ut på gården omkring 1911 (bild 16). Hälsingegården är byggd mellan 1500-1600-talet, det är ingen som riktigt vet. Namnet Per Jöns kommer från Per Jönsson som bodde på gården på 1700-talet. Gården är en gammal släktgård som gått i arv i flera generationer och i dag bor Olle och Anna-Karin och deras två barn på gården. De tog över gården för 9 år sedan efter Olles ingifta faster Gunhild Hansson och hennes bortgångne make Per. År 1750 flyttades gården till Woxsätter som tidigare hade stått intill älven Ljusnan på Näset. Huset var då ett enplanshus. Omkring år 1850-1860 så byggdes huset på med en våning till med fullstora fönster. Flera byggnader tillkom också då till gården som bland annat två flyglar, ladugård, stall, härbren och vedbod. Ett skiftesprotokoll från 1860-talet skulle visa vad de hade för åkrar och byggnader som hörde till gården, även vad de hade för buskar, planteringar och köksland. Enligt protokollet, som är otydligt skrivet, så kan vi ändå urskilja att det fanns 15 åbyggnader och äppelträd. Alla tak på gården fick spåntak som spontades hemma på gården. Huset hade ingen farstukvist, men tillkom någon gång på 1960-talet. Hans och Brita Persson bodde på gården omkring 1870 och in på 1900-talet men Brita blev änka tidigt. Hon fick sälja av fäbodskogen för att klara av hushållet. Brita hade förmodligen inte tid att odla blommor, utan det var köksträdgården, bärbuskarna och fruktträden som prioriterades. Hon odlade det som behövdes för att kunna försörja sin familj. Några tidstypiska exempel från 1800-talet på gården Per Jöns som vi kan se från den gamla bilden och som det ser ut i dag: Husen placering med huvudbyggnaden i mitten och med två flygelbyggnader på var sida om huvudbyggnaden (Broström, 2009), även om gården år 1750 placerades redan då som en hästskoform. Husen står även så i dag. Huset byggdes på med en våning (Broström, 2009). Så även i dag. Huset hade ingen farstukvist (Broström, 2009). Påbyggt någon gång på 1960-talet. Rött spjälstaket med vita toppar och grindstolpar av trä med trädekoration på toppen och trägrind (Illminge, 2002). Staketstolpar och grindstolpar är i dag av sten, grinden är av järn. Rött spjälstaket finns kvar med vita toppar men är inte i original. Troligen är staketstolparna i original. 25

Fruktträd och bärbuskar (bild 17) vid gavel av en flygelbyggnad (Nilsén, 2009) Fruktträd och bärbuskar finns kvar i dag och är gamla, men inget vet om eller när de är ersatta. En hästskoformad rabatt (Nilsén, 2009). Finns kvar i dag (bild 17). Rabatt på list under ett fönster på huvudbyggnaden (Illminge, 2002). Flera rabatter finns som är på list, bland annat två stycken under fönstren på huvudbyggnaden. Öppen yta mellan husen på gården (Illminge, 2002). Ser även ut så i dag, men med fler rabatter.

Bild 17. Per Jöns, Bollnäs, 2009 Hästskoformad rabatt, fruktträd och bärbuskar vid gaveln av en flygel.

Foto: Monika Robèrt

Diskussion

Det skulle vara status i herrskapens trädgårdar under 1800-talet med att visa upp exotiska växter och färgsprakande rabatter. Att bjuda gästerna på färska primörer i februari, ananas och melon var också en statussymbol. Det var mycket som skulle vara status och imponera på gästerna. Var det så i alla trädgårdar kan jag undra. Trädgårdsmästarna var begåvade. De skulle hela tiden ligga steget före och tänka vad herrskapens skulle äta i februari fast det var mitt i sommaren. När trädgården skulle anläggas så tänkte de hela tiden vilka växter som passade till vilka för att få de maximala kontrasterna. De ljusa och mörka färgerna i växterna skulle göra så att de framhävde varandra. Alla gångar som gjordes i naturträdgården som inte fick leda till en återvändsgränd. Allting var så noga planerat. Vad hände om de satte växterna fel, eller att gångarna fick en cirkelformad övergång vid ett 26

möte med nästa gång kan jag undra. Hade herrskapen ingen status i sina trädgårdar då? Eller så var det så att det inte fanns några fel i de välbärgades trädgårdar. Odlingen var väl inte alltid så ekologisk. Vilka bekämpningsmedel de skulle tampas med. Ta det här med Stryknin som hämmar nervimpulsflödet i centrala nervsystemet. I och för sig las det ut för de större skadedjuren men det fanns ju där inne i växthusen och de användes även till insektsangrepp, på vilka grödor då?! Sedan skulle eventuellt dessa grödor ätas också. Jag kan tänka mig vad trädgårdsmästarna fick utstå. Dagsläget visar att vi blivit mer miljömedveten i våra trädgårdar. Men jag kan ändå tycka det var en fantastisk tid som återberättas, men plottrigt, med alla dessa växter och frukter som odlades i vackra växthus. Vilka underbara rabatter som alltid blommade under växtsäsongen. I dagens läge finns varken tiden eller orken att odla på det viset. Sen att kombinationen med alla växter inte blev det vackraste i våra ögon sett spelar inte så stor roll, det var nog ändå vackert när allt var så välskött. Jag kan ändå tycka att det blev för mycket av det hela. I de mindre trädgårdarna skulle de ha allt som fanns i de större trädgårdarna och där kan jag tänka mig att det blev väldigt plottrigt. I de större fanns det ändå svängrum då de oftast fanns en park att promenera i. Allt var så planerat i minsta detalj hur alla växter, möbler och krukor skulle placeras. De tänkte redan då på vikten att bilda rum i sin trädgård. Jag tycker vi ska ta tillvara på historien och lära oss av hur köksträdgården kunde se ut och återskapa den i våra trädgårdar. Att få skåda dessa kvarter med olika grödor måste vara en upplevelse. Köksträdgården skulle placeras så att solen kunde nå grödorna hela dagen och den inhägnades så att grödorna skyddades från vinden och från och de stora skadedjuren. Om vi hade en sådan odling i dag skulle vi bli mer självförsörjande och må bra ute i våra trädgårdsland. De hade de redan kommit på under 1800-talet då skolbarnen skulle vara ute och göra trädgårdssysslor för att de skulle bli mer koncentrerade. Det visade sig också att det blev lag på att barnen skulle vara ute i trädgården 1842. För bönderna var det ett helt annat liv och de var oftast inte så välbärgade. Men det var nog tiden också som inte fanns. Bönderna var oftast självförsörjande och det var ett hårt arbete med åkern. Visst fanns det blommor men det var inte det som prioriterades. Det var grödorna som prioriterades och odlades för husbehov. Gården måste gett ett väldigt negativt och tråkigt uttryck då det inte fanns så många växter, jämfört med de välbärgades trädgårdar. I slutet av 1800-talet började bönderna anlägga trädgårdar, men gällde det även de som var fattiga?! I Hälsingland finns det många vackra Hälsingegårdar kvar men inte så många trädgårdar från 1800 talet är bevarade. Det som man kan se är det typiska rundeln framför huvudbyggnaden med tillhörande gångar och med ett vårdträd som står i mitten av rundeln, syrenbersåer och olika växter. Det finns bevarade träd som står på en var sida om grindstolparna och olika barrväxter utplacerade i en grupp och vissa blomsterrabatter. Olika typer av tapetgrupper kan vi också se i landskapen, som t ex rabatten som hälsar oss välkomna till staden. I Bollnäs har de funnits några stora vackra trädgårdar men som tyvärr inte finns kvar i dag. Det som finns kvar är också den typiska rundeln. Jag har letat bilder i olika arkiv men inte funnit så många bilder på trädgårdar. Det flesta bilderna visar människor och husen. Jag tyckte det var viktigt att ta med hur Hälsingegården placerades, då gården hade en viktig betydelse i det hälsingska landskapet. Husen skulle stå på en höjd så de hade överblick över ägorna. Det var även viktigt att gårdarna skulle gå i arv i generationer. Det finns mängder av litteratur om Hälsingegårdarna men dock nästan inget om trädgården, därför blev det extra spännande att ”gräva” fram fakta. Många av hälsingebönderna var välställda, men ändå hade det inte så mycket växter i sin trädgård, varför då? Det var väl ändå tiden som inte räckte till, då de flesta bönder var självförsörjande. I slutet av 1800-talet så började gemene man att anlägga trädgårdar men dock inte alla. 27

Jag besökte gården Per Jöns i juni 2009 och november 2010. Jag tyckte det var relevant att ta med den intervjun i mitt arbete då vi kan få en inblick hur det var att bo på en Hälsingegård. Det var en Hälsingegård utan trädgård, det man får ut av fotot som är taget omkring 1911. Bilden visar inte hela verkligheten men den säger mycket. Bilden visar att det fanns en blomsterlist under det ena fönstret på huvudbyggnaden, blommor eller örter vet vi inte. Gårdstomten är en öppen yta dels för att det skulle vara lätt att ta sig mellan byggnaderna och dels för att de inte ville ha träden inne på gården då resten av landskapet var skog. Det tidstypiska spjälstaketet och hur husen placerades (som en hästskoform). Att det inte fanns så mycket växer i trädgården kan bero på att det inte fanns någon tid att odla blommor. Brita Persson var änka och hon hade det inte så välbärgat efter makens bortgång. Det var odling av grödor och åkern som prioriterades för att kunna försörja sin familj. Vi hittade inga fler bilder på gården och det tycker jag är synd för i dagsläget finns det en hästskoformad rabatt vid gaveln av en flygel. Hästskorabatten är ett typiskt inslag i 1800-talets trädgård, men det är ingen som vet när den tillkom. Även gamla äppelträd och bärbuskar står också efter gavel som också är tidstypiskt för 1800-talet. Det finns mycket inspirerande litteratur att läsa om 1800-talet och dess trädgårdar, men jag blir också kritisk till viss litteratur då de säger emot varandra. Wilke (2006) och Flinck (1994) menar att lövträden skulle placerade med barrträden för att få den rätta karaktären och Illminge (2002) menar att de sällan placerades tillsammans. Hur skall det tolkas? Är det beroende på var i landet de bodde? Eller är det en egen tolkning av material som studerats? Wilke (2006) menar i sin bok att enligt Daniel Müller så skulle barrträden placeras bakom lövträden. I litteraturen får jag känslan av att det inte fanns så mycket blommor i trädgårdarna hos bönderna. Men gällde det alla bönder och vart drar man gränsen någon stans? De riktigt fattiga bönderna hade säkert varken ork eller råd att odla. Men frön och sticklingar byttes med varandra så helt tomt var det säkert inte. Det som var välbärgade hade alla en ståtlig trädgård? Var det lika för alla? Var det så att alla hade en vacker trädgård oavsett om de var intresserad eller inte, bara för att det skulle vara status att visa upp sin dignande trädgård. Tolkningarna kan också kännas förvirrande när de skriver om större och mindre trädgårdar, de mindre trädgårdarna var ändå stora jämfört med som bönderna hade, men ändå mindre jämfört med herrgårdarnas. Det finns inte någon vetenskaplig forskning om trädgården på 1800-talet så berättelserna i litteraturen bygger på människors berättelser och andra personers tolkningar. Historien är oftast skriven efteråt så tolkningarna blir gjord efter hur vissa betydelsefulla personer på 1800-talet tyckte att det skulle vara. De källor jag har använt mig av visar på samma tolkningar och verkade mest trovärdiga. Trädgårdsmästaren, dess lärlingar och drängar hade ett hårt arbete att anlägga dessa enorma trädgårdar och driva upp olika växter och grödor i drivhuset som skulle skötas efter alla konstens regler, så att herrskapen kunde avnjuta olika grödor mitt i vintern. Växthusen skulle ha konstant tillsyn och flyttnig av växter som var under uppdrivning från det ena växthuset till det andra. Var det verkligen nödvändigt att ha dessa primörer mitt i vintern? Att det låg en sådan statussymbol att få bjuda sina gäster på detta. Jag kan tycka det var lite väl överdrivet. Utan dessa duktiga trädgårdsmästare skulle det heller inte finnas kvar något av ett sådan viktigt kulturarv. Men så hade trädgårdsmästaren en statusposition också. Att skapa en trädgård som är i tiden till ett hus som är från 1800-talet tycker jag är viktigt så man får den rätta karaktären. Att anlägga en modern trädgård till det gamla huset ger fel känsla. Har man en trädgård som är igenväxt så kan man försöka se var de befintliga gångarna har legat, detta görs bäst tidig vår innan gräset börjar växa. Där gångarna eventuellt har legat ligger något lägre än den övriga gräsmattan. Man kan även leta efter gamla ritningar, bilder eller ett skiftesprotokoll och på så sätt få fram hur trädgården såg ut och vad det fanns för växter. På 1800-talet satte de in alla växer i en liten trädgård och de olika växterna som skulle möta varandra för att skapa maximal kontrast kan jag tycka blir för plottrigt. Men att man tar tillvara på stilen med symmetri, njurformade gräsytor med rabatter med växter från tiden, slingrande gångar av grus och 28

tidstypiska träd. Finns det gamla stora träd på gården tycker jag man ska låta dem stå kvar, om de inte utgör någon fara. Röj bort sly så blir det mindre konkurrens för de andra träden. En rundel framför huvudbyggnaden med en rabatt ger rätt känsla av 1800-tal. Har man ett större hus som t ex en herrgård, är mittaxel fram till huset viktig för att få den rätta karaktären. Det är viktigt att tänka på helheten i trädgården som t ex staketet, man kanske får byta ut det mot ett Falurött spjälstaket med vita toppar och någon vacker grind som ger den rätt känsla för tiden. Vid stuprännor placeras tunnor av trä då plasten ännu inte var uppfunnen på 1800-talet. På sommaren när jag placerar ut mina pelargonier tycker jag det är snyggt med lerkrukor, men det passar inte in i denna miljö då de endast hade lerkrukor att driva upp växterna i. Krukor som skall placeras utomhus skall vara utav gjutjärn eller porslin. Har man palmer eller andra exotiska växter inomhus så är det helt rätt att placera ut dem på verandan eller i trädgården på sommaren. I en syrenberså eller varför inte ett lusthus kan man placera en trädgårdsgrupp av ribbkonstruktion i vitt eller blek grönt. Gjutjärnsmöbler och rustika trämöbler av knotiga grenar var också populära på denna tid. Om man skall bygga till någon byggnad till gården så skall man tänka på att bygga i samma stil och karaktär som de övriga byggnaderna och inte bygga den större än huvudbyggnaden som är blickfånget av byggnaderna. Det är viktigt att bevara vårt kulturarv. 29

Referenser Tryckta källor

Broström, Ingela

(2009).

De unika hälsingegårdarna

. Gävle: Länsstyrelsen Gävleborg

Christenson, Per

(1996).

Upptäck och bevara allmogeträdgården

. Västerås: Ica

Flinck, Maria

(1994).

Tusen år i trädgården: från sörmländska herrgårdar och bakgårdar

. Stockholm: Tiden

Hansson, Marie & Hansson, Björn

(2002).

Köksträdgårdens historia

. Lund: Signum

Hansson, Marie &

Hansson, Björn (2007[2005]).

Allt om trädgård: [planering, växter, skötsel]

. 1. uppl. Stockholm: Natur och kultur

Hansson, Marie & Hansson, Björn

(2007).

Perenner: våra trädgårdsväxter : [inspiration, skötsel, lexikon]

. Stockholm: Prisma

Hobhouse, Penelope

(2004).

Trädgårdskonstens historia 3000 år

. Stockholm: Natur och kultur/Fakta etc.

Ilminge, Christina

(2002).

Bevara & sköta en gammal trädgård

. Stockholm: Prisma

Nilsén, Ann & Westin, Anna

(2007).

Bland Järvsöluver och Byskvaller: historiska trädgårdar i Gävleborgs län

. Gävle: Länsmuseet Gävleborg

Wilke, Åsa

(2006).

Villaträdgårdens historia: ett 150-årigt perspektiv

. Stockholm: Prisma

Föreläsningar

Nilsén, Ann

(2009-04-15). Wij Trädgårdar, Ockelbo

Svalin Gunnarsson, Elisabeth

(2009-11-16). Wij Trädgårdar, Ockelbo

Internet databaser Andersson, Ingela

(1999).

Orangerier, drivhus och vinterträdgårdar.

Tengvall, Ingalill.

Stora Hälsingegårdarnas väg

. http://www.storahalsingegardarsvag.se/Alfta.htm (2010-11-10)

Byggnadsvårdsföreningen.

http://www.byggnadsvard.se/byggnadskultur/orangerier-drivhus-och vintertr%C3%A4dg%C3%A5rdar (2010-11-09)

Blomsterlandet.

http://www.blomsterlandet.se/Produkter/Tradgard/Sommarblommor/Ovriga sommarblommor/busktoffel/11103/skriv-ut (2010-11-24)

Bröllops Torget

. Äreport.

2009-10-21. http://www.brollopstorget.se/Forum-1-4/m3577941.html Tillgänglig: http://www.google.se/. Sökväg: Äreport. (2010-11-03)

Den virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet.

http://linnaeus.nrm.se/cgi bin/virtflor/search.pl?Match=1&Realm=virtflor&Terms=balsamin (2010-11-24) 30

Den virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet.

http://linnaeus.nrm.se/cgi bin/virtflor/search.pl?Match=1&Realm=virtflor&Terms=vallmo (2010-11-24)

Den virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet.

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faba/ononi/ononspi2.html (2010-11-24)

Den virtuella floran, Naturhistoriska riksmuseet.

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/malva/lavat/lavathu.html (2010-11-24)

Engström Lisa.

ArkivXet information från Arkiv Gävleborg

. Årgång 15 3/2008, sid 2, http://hs-konsult.hush.se/attachments/80/2466.pdf (2010-11-29)

Erik-Anders en Hälsingegård i Söderala

. http://www.erik-anders.se (2010-10-20)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/24806958/jatteeternell-pink-ice/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/29406160/doftklint-dairy-maid/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15403105/gyckelblomster-calypso-f1-hybrid-mixed/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15408969/lackviol-gyllenlack-brilliant-bedder-mixed/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708719/husarknappar-million-suns/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34709726/isort/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708102/lejongap-artiste-bizarre/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15401331/leverbalsam-blue-mink/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/17506764/hanglobelia-bla-saphir/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15406338/luktart-america/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15406739/nattljus-apricot-delight/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/17506847/praktmalva-mix/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15401811/praktvadd-ace-of-spades/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/17506973/prins-gustavs-oga/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708297/romersk-riddarsporre-summer-sun-bright rose/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/17506289/rosenskara/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/14404567/ravsvans-autumn-palette/#more-photos (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/search/?q=Tagetes&orderby=latin (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708272/stor-sidenblomma-brightness/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/14862889/klockfacelia-bla/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/17507231/silverek-silberzwerg/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708241/sommarlovkoja-fragrance-appleblossom/ (2010-11-24) 31

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15407244/sommarmalva-loveliness-mixed/ (2010-11 24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/39801002/sommarnejlika-diana-scarlet-f1-hybrid/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/34708362/somntuta-appleblossom-bush/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/15406002/trumpetblomma-casino-black-f1-hybrid/ (2010-11-24)

Fröer.nu.

http://www.froer.nu/product/14864322/sommarglim-triumph/ (2010-11-24)

Frö med posten.

http://www.froshopen.se/prunkfjarilsblomster-mix-p-2756.html (2010-11-24)

Högman, Hans.

Algonet.

Vårt gamla myntsystem

. 2007-01-10. http://www.algonet.se/~hogman/slmynt.htm Tillgänglig: http://www.google.se/. Sökväg: rdr (2010-11-12)

Nationalencyklopedin.

Boské.

http://www.ne.se/boske (2010-11-23)

Nationalencyklopedin

.

Parterr

. http://www.ne.se/parterr/1200580 (2010-11-23)

Nationalencyklopedin

.

Stryknin

. http://www.ne.se/stryknin Tillgänglig: http://www.google.se/. Sökväg: Stryknin. (2010-11-09)

Raraväxter

. http://www.raravaxter.com/index.php?cPath=4_1_145&osCsid=t6g032rhf8nkst9j2rr1rgol15 (2010-11-24)

WikipediA

.

Allmoge.

2010-03-15. http://sv.wikipedia.org/wiki/Allmoge Tillgänglig: http://www.google.se/. Sökväg: Allmoge. (2010-11-08)

WikipediA

.

Ymnighetshorn

. 2009-11-03. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ymnighetshorn Tillgänglig: http://www.google.se/. Sökväg: Ymnighetshorn. (2010-11-17)

Intervjuer

Ann Nilsén,

intendent vid Länsmuséet i Gävle, 2010-10-20

Lars-Holger Röstlund,

Bollnäs, 2010-10-26

Olle Andersson och Anna-Karin Olovsson,

gårdsägare till Per Jöns, 2009-06, 2010-11

Pär Forsell,

gårdsägare till Erik-Anders, 2010-10-20

Bilder

Bollnäsbilder.

Fotograf: Anonym.http://kjellbe.se/vykort.htm (2010-11-23)

Eget material.

Fotograf: Monika Robèrt

Erik-Anders en Hälsingegård i Söderla

. Foto: Karl Rehnberg .http://www.erik-anders.se (2010-10-20)

Erik-Anders en Hälsingegård i Söderla

. Foto: Pär Forsell. http://www.erik-anders.se (2010-10-20)

Fotoakuten

. Gratis bilder på nätet. http://www.fotoakuten.se/soekresultat_gratis_bilder.html (2010-10-25)

Fotoarkiv Bollnäs kommun

. http://www.bollnas.se/Arkivet/gamlabilder.nsf/frameset?OpenFrameset (2010-12-01)

Forskarföreningen Släkt och Bygd

. http://www.sockenbilder.se (2010-11-30)

Per Jöns

. Fotograf: Anonym 32

Bilaga 1

Växter som kunde användas på 1850-talet Svenskt namn Vetenskapligt namn Ettåriga växter (anueller)

Astrar Atlasblomma Balsamin Bartonia Blomsteriberis Blomstertobak Blåklint Blåvinda Busktoffel Dahlia Doftklint Eternell Gilia Guldgrävarblomma Gyckelblomster Gyllenlack Husarknappar Isört Klockfacelia Lejongap Leverbalsam Lobelia Luktreseda Luktärt Lupin Mexikansk solblomma/Inkakrage Nattljus Pensé Petunia Pilört Praktmalva Praktvädd Prins Gustavs öga Prunktfjärilsblomster Reseda Riddarsporre Ringblomma Romersk riddarsporre Rosenskära Aster Clarkia amoena Impatiens balsaminia Bartonia Iberis amara Nicotiana Centaurea cyanus Convolvulus tricolor Calceolaria Dahlia Centaurea moschata Helichrysum Gilia Layia platyglossa Mimulus Cheiranthus allionii Sanvitalia speciosa Mesembryanthemum crystallinum Phacelia campanularia Antirrhinum majus nanum Ageratum hustonianum Lobelia Reseda odorata Lathyrus grandiflora Lupinus Tithonia rotundifolia Oenothera odorata Viola Petunia Persicaria Malope trifida Scabiosa atropurpurea Nemophila menziesii Schizanthus x wisetonensis Reseda Delphinium Calendula officinalis Consolida ajacis Cosmos bipinnatus 33

Rävsvans Sammetsblommor (

Tagetes

) Sidenblomma Silverek Solros Sommarglim Sommarlövkoja Sommarmalva Sommarnejlika Styvmorsviol (pensé) Sömntuta Trumpetblomma Vallmo Zinnia

Fleråriga växter (perenner)

Akleja Aster, flerasorter Axveronica Bondpion Flox, flera arter Gråmalva Gullris Gyckelblomster Hässleklocka Höstaster Kokardblomster Lilja Nattljus Pipört Puktörne/Busktörne Rosenflockel Rosenkrage Sköldpaddsört Solrbrud Stockros Temynta Ögonblomma

Tvååriga växter (bienner)

Borstnejlika Gyllenlack Julros Luktviol Myskmalva Stormhatt Autumn Palette Tagetes Calandrinia Senecio cineraria Helianthus annuus Silene pendula Matthiola incana Lavatera trimestris Dianthus chinensis Viola Eschscholzia californica Salpiglossis sinuata Papaver Zinnia Aquilegia canadensis Aster Veronica spicata Paeonia Phlox Lavatera thuringiaca Solidago virgaurea Mimulus Campanula latifolia Aster novi-belgii Gaillardia grandiflora Hemerocallis Oenothera odorata Centranthus ruber Ononis spinosa Eupatorium purpureum Tanacetum coccineum Chelone Helenium autumnale Alcea rosea Monarda Coreopsis Dianthus barbatus Cheiranthus allionii Helleborus orientalis Viola odorata Malva moschata Aconitum carmichaelli 34

Studentnejlika Såpnejlika Trädgårdsnattviol Trädgårdsnejlika

Lökväxter

Brandgul lilja Krollilja Lychnis chalcedonica Saponaria officinalis Hesperis matronalis Dianthus caryophyllus Hemerocallis Lilium martagon Pingstlilja Påsklilja Pärlhyacint Snödroppe Narcissus poëticus Narcissus pseudonarcissus Muscari botryoides Galanthus nivalis Tulpaner Tulipa (Illminge, 2002. Hansson & Hansson, 2007[2005]. Hansson & Hansson, 2007. http://linnaeus.nrm.se; http://www.froshopen.se; http://www.raravaxter.com; http://www.froer.nu; http://www.blomsterlandet.se).

Växter som kunde användas i Hälsingland under 1800-talet Fleråriga växter (perenner)

Akleja Blågull Bondpion Brandgul lilja Daglilja, gul Daglilja, brunröd Dillpion Gullris Gullviva Fjädernejlika Hässleklocka Höstaster Höstflox Krollilja Luktpion Malva Orientalisk vallmo Praktbetonika Praktlysing Riddarsporre Sibirisk vallmo Stjärnflocka Stor blåklocka Stormhatt Studentnejlika Aquilegia vulgaris Polemonium caeruleum Paeonia X festiva Lilium bulbiferum Hemerocallis lilioasphodelus Hemerocallis fulva Paeonia tenuiolia Solidago canadensis Primula veris Dianthus plumarius Campanula latifolia Aster novi belgii Phlox paniculata Lilium martagon Paeonia lactiflora Malva moschata Papaver pseudo-orientalis Betonica macrantha Lysimachia punctata Delphinium X cultorum Papaver croceum Astrantia major Campanula persicifolia Aconitum napellus Lychnis challcedonica 35

Såpnejlika Rudbeckia Toppklocka Tovsippa Trädgårdsiris Vippslide Vårkrage Saponaria officinalis Rudbeckia lacinata Campanula glomerata Anemone sylvestris Iris germanica Aconogonon divaricatum Doronicum orientale

Tvååriga växter (bienner)

Borstnejlika Fingerborgsblomma Förgätmigej Dianthuss barbatus Digitalis purpurea Myosotis sylvatica Trädgårdsnattviol Hesperis matronalis

Lökväxter

Pingstlilja (Nilsén, & Westin, 2007, sid 18).

Narcissus poëticus

Några grödor som odlats sedan gammalt i Sverige men kom i olika färger och former under 1800-talet

(Illminge, 2002).

Rädisa

: Fanns i olika former och färger, från avlånga till klotrunda i röda nyanser, vita, gula och violetta.

Majrova

: Blev en vanlig grönsak, nu fanns det många olika sorter att välja på.

Morot

: Gulröda och vita morötter.

Rödbeta

: Långa, halvlånga och runda rödbetor.

Sallat

: Många olika sorter kom t ex vanlig huvudsallat, bindsallat och krusbladig sallat (plocksallat).

Lök

: Den gula löken kom, den röda löken har odlats sedan medeltiden.

Piplök/Vinterlök:

Användes som gräslök särskilt under våren då den var tidig, innan gul och röd lök hade kommit upp.

Gurka

: Vanlig grönsak i mitten av 1800-talet.

Rabarber

: Matrabarber började odlas allt mer under 1800-talet då tillgången på socker ökade.

Potatis

: Tidig potatis odlades i trädgårdarna, medans vinterpotatisen odlades på åkern. När det var matbristtider odlades båda sorterna i trädgården. 36