Transcript NÄR FINLAND VAR SVERIGE

NÄR FINLAND VAR SVERIGE
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
HERMAN LINDQVIST
NÄR FINLAND
VAR SVERIGE
HISTORIEN OM DE
700 ÅREN
INNAN RIKET SPRÄNGDES
A L B E RT B ON N I E R S F ÖR L AG
3
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-012911-8
© Herman Lindqvist 2013
Redaktör: Berit Åberg
Bildredaktör: Ingemar Perup
Grafisk form och kartor: Kerstin Nord
Tryck: Livonia Print, Lettland, 2013
Till dig som bor i Sverige och Finland
i riket som sprängdes
Om historien som försvann
Sveriges och Finlands långa gemensamma historia har sysselsatt mig i nästan
hela mitt liv. Jag är född i Stockholm av rikssvenska föräldrar, men jag kom
till Finland som mycket liten. Min far var i många år anställd på den svenska
ambassaden i Helsingfors varför jag kom att växa upp i det svensktalande Finland. Återkommen till Sverige upptäckte jag att mina landsmän kunde veta mer
om indianstammar i Brasilien eller kurdernas kamp för frihet än vad de visste
om det svensktalande Finland. Att Sverige och Finland var samma land nästan
dubbelt så lång tid som Skåne varit svenskt verkar vara ett totalt okänt faktum
för stora delar av den svenska befolkningen. I nära femtio år har jag utkämpat
en Don Quijote-kamp mot mina ofta häpna landsmän. Men jag ger inte upp.
Jag hoppas denna bok ska vara till hjälp i min upplysningskampanj.
Mitt intresse för historien väcktes av en lång rad utmärkta historielärare
jag hade i Finland. Från det jag var i tioårsåldern har jag slukat allt jag kunde
komma över om Sveriges och Finlands gemensamma historia, ett ämne som
med tiden blivit alltmer politiskt explosivt. Som ärrad krigskorrespondent har
jag aldrig skrämts av bråk och strid. Jag är dock ytterst tacksam för de värdefulla synpunkter och påpekanden som jag fått av mina faktagranskare för detta
manus: Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi och
Thomas Småberg, docent i historia med inriktning medeltidshistoria vid Malmö
högskola.
Herman Lindqvist
Stockholm i maj 2013
INNEHÅLL
Förord
7
Kapitel 1
11
Kapitel 7
HUR BLEV FINLAND
OCH SVERIGE SAMMA LAND?
GUSTAV VASA
FRAM TILL MEDELTIDEN
1523–1560
Kapitel 2
GUSTAV ERIKSSON BLIR
28
KORSTÅGET
SOM ALDRIG ÄGDE RUM
Kapitel 8
138
HERTIGDÖMET FINLAND.
SJU ÅR AV FRED, SÅNG OCH
MUSIK – SEN KRIG OCH KAOS
1100-TALET
Kapitel 3
113
38
ÖSTERLAND
KN YTS TILL MÄLARDALEN
Kapitel 9
157
BRÖDRASTRID, KRIG
OCH EXPANSION
1200-TALET FRAM TILL 1323
Kapitel 4
59
178
RELIGIONSKRIG
OCH INBÖRDESKRIG
SÅ FICK FINLAND
SIN SVENSKA BEFOLKNING
Kapitel 5
Kapitel 10
71
TROTS KRIG OCH PEST
EN LYSANDE TID FÖR ÖSTERLAND
SOM NU BLIR FINLAND
Kapitel 11
202
SVERIGE BLIR
EN STORMAKT
1600-TALET
MEDELTIDEN
Kapitel 6
KALMARUNIONEN –
EUROPAS STÖRSTA RIKE
8
87
Kapitel 12
FINLAND I GREVENS TID
1637–1654
241
259
kapitel 13
PÅ SPANING EFTER
DEN HISTORIA SOM FLYTT
354
Kapitel 19
GUSTAV III:S REVOLUTION
BÖRJADE I FINLAND
1772
266
kapitel 14
MED FINLÄNDSK HJÄLP
BLIR SVERIGE
EN KUNGLIG MILITÄRDIKTATUR
Kapitel 15 283
DEN STORA OFREDEN
SOM STÖRTAR STORMAKTEN
368
Kapitel 20
GLANS, SVÄLT OCH KRIG
UNDER GUSTAVS DAGAR
1771–1792
407
Kapitel 21
STORVISIREN FRÅN FINLAND
SOM STYRDE SVERIGE
SVERIGE
1792–1796
KRIGEN 1700–1721
kapitel 16
300
416
Kapitel 22
DET NYA SVERIGE
STYRS AV EN FINLÄNDARE
NÄR FINLAND OCH SVERIGE
GICK SKILDA VÄGAR
FRIHETSTIDEN 1710–1772
1796–1809
Kapitel 17
318
470
Kapitel 23
HATTARNAS KRIG
DÄR ALLT GICK FEL
FREDEN
SOM SKAPADE TVÅ SVERIGE
LILLA OFREDEN 1742–1743
1809
Kapitel 18
FINLAND SKULLE TRYGGAS
MED DEN STÖRSTA SVENSKA
SATSNINGEN NÅGONSIN
337
Litteraturlista
bildkällor
476
482
Personregister
484
1742–1771
9
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
10
Kapitel 1
Hur Blev Finland Och
Sverige Samma Land?
FRAM TILL MEDELTIDEN
I nära 700 år, från 1100-talet till 1809, var Sverige och Finland samma land. Följaktligen var alla landets invånare svenskar, även de som
talade finska, samiska eller tyska. Allteftersom riket utvecklades och
stabiliserades och alltfler landskap norr, söder och öster om Mälardalen knöts till sveakungen fick alla svenskar så småningom samma
rättigheter och skyldigheter. De kom att kämpa under samma banér,
som på 1600-talet blev den blågula fanan. De fick samma kyrka,
samma lagar, samma skolor. De styrdes av samma kung och samma
riksdag. Huvudstaden hette Stockholm och låg mitt i riket.
De 700 åren var fyllda av krig och konflikter. Sverige utkämpade
under denna tid sammanlagt etthundratjugo krig. Tjugotre av dem
var inbördeskrig, sammandrabbningar inom och mellan de svenska landskapen. Trettiofyra var krig med Danmark, trettiotre med
Novgorod/Ryssland och två med Norge – men inget med Finland,
eftersom Sverige och Finland var samma land. De få lokala upproren
i de finska landskapen var aldrig någon finsk nationell resning mot
det svenska. På samma sätt som utsugna bönder i många av Europas furstendömen revolterade, reste sig folken i Dalarna, Småland,
Österbotten och andra landskap mot vad man tyckte var en orättvis,
grym och girig överhet. Några befrielsekrig var det inte. Snarare krig
för rättvisa.
Den här historien börjar i mitten av 1100-talet. Det var ett turbulent
och våldsamt sekel för folken som levde i de länder vi i dag kal­­­lar
”Mot fienden”, målning av Pekka Halonen, 1896.
11
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
Sverige och Finland. Ingen hade då ännu hört ordet Sverige, för
sveakungarnas land var ett litet område kring Mälardalen och något
land som hette Finland fanns heller inte. Historikerna tror att det
bodde cirka tiotusen människor i det som skulle bli Finland. De var
uppdelade i tre inbördes stridande folkstammar, finnar, tavaster och
karelare. De levde av vad jorden, skogen och sjöarna gav och de gav
allt mer, för under långa tider hade klimatet blivit allt bättre i hela
norra Europa. Skördarna blev större, befolkningen ökade, många gav
sig iväg för att odla ny mark långt hemifrån.
Det var under denna dynamiska och expansiva tid i Norden som
norska bosättare slog sig ner på Island, Grönland och Färöarna
och som nordbor kom till de brittiska öarna. Även människor från
sveakungens land gav sig iväg för att söka ny mark att odla. Många
bosatte sig i sydvästra Finland där de blev bönder och fiskare.
För finnar och tavaster var främmande skepp oftast detsamma som
ett fientligt skepp. Angreppen var snabba, och de invånare som inte
hann undan dödades eller fördes bort som slavar, deras gårdar plundrades och brändes. Därför fanns det inga permanenta bosättningar
längs de finska kusterna. Därför hade de finska stammarna uppfört
ett nittiotal fornborgar, lika mycket till skydd mot inhemska som mot
utländska fiender. Det var allas krig mot alla.
De främmande skeppen kunde också komma med köpmän. De
bytte finnarnas djurhudar, torkade fisk, krigsfångar och slavar mot
salt, redskap, vapen, tyger och smycken.
Med köpmännen kom präster och missionärer, de första var troligen
rysk-ortodoxa. Finnarna hade ännu ingen stad, men en stor marknadsplats dit främlingarna sökte sig, Turku (Åbo). Ordet Turku tros komma
från ett fornryskt ord för torg och byn Korois (på finska Koroinen) nära
Åbo tros ha fått sitt namn av det slaviska ordet gorod, som betyder stad.
Novgorod hette också en stor köpmannarepublik öster om Ladoga.
Den kallades Holmgård av vikingarna och det som nu växte fram
som Ryssland kallades Gårdarike.
Naturligtvis fanns det finska hövdingar och köpmän som hade förbindelser med utlandet. Det fanns klanhövdingar som slöt förbund
med sveakungarna och andra som samarbetade med novgoroderna i
12
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
sydost, men det finns inget historiskt dokumenterat namn bevarat på
någon enda finsk hövding från denna tid. Släkt och familjeband höll
samman människorna i små självstyrande grupper, klaner. Det fanns
ingen gemensam administration för de finska stammarna, ännu inget
finskt rike.
Finland var länge Europas sista okända utkant. Det fanns några få
lärda män nere i Europa som skrev om detta märkliga folk som tycktes överleva under livsbetingelser bortom det möjligas gräns, men de
hade själva aldrig varit där. Den äldsta skriftliga källa som nämner
finnar är den grekiske geografen Pytheas från dagens Marseilles,
som kring år 325 före vår tideräkning reste på de brittiska öarna och
vidare fram till Östersjöns stränder där han mötte germaner. Hans
verk ”Om havet” finns dessvärre bara kvar som citat hos andra senare
författare. Men han var den förste som namngav de brittiska öarna
och den förste som trodde att tidvattnet styrdes av månen. Ingen hade
före honom skrivit om midnattssolen, polarisen, eller bärnsten. Han
beskriver flera germanska stammar och skriver även om gutones,
som tros vara götar. Han talar om ett land längst uppe i norr som kal�las Thule och det är troligtvis vid Östersjön som han hör talas om ett
annat märkligt folk på andra sidan havet i norr som han kallar phinoi, vilket vår tids historiker tror är samerna. Lite mer informationer
kommer fyra hundra år senare, år 98 e.Kr., då den romerska senatorn
och historikern Tacitus utger sitt livsverk ”Germania” i trettio band.
Där berättar han om folken kring Östersjön, inklusive fenni som han
påstod levde bortom norra havet – fattiga, men lyckliga, bortglömda
av gudar och människor. Det är Tacitus som är först att skriva om
svionerna vid det nordliga havet, ryktbara för sina skepp. En del historiker tror att han menar svear, men andra är mer osäkra.
Tacitus skriver om fenni att de lever utan vapen, hästar och gudar.
Han skriver: ”Skyddade mot människorna, skyddade mot gudarna har de uppnått den svåraste saken, nämligen att de inte behöver
hoppas på någonting.” Det är uppenbart att han menar samerna, som
vid denna tid jagade, fiskade och rörde sig över hela landet, vilket
hundratals ortsnamn i södra Finland fortfarande vittnar om. Samerna
kallades med ett urfinskt ord för ”de avsides levande”. Ur detta ord
13
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
kommer finskans lape, på sidan om. Det är detta ord som sedan återkommer i namnet Lappland och i många ortsnamn som börjar med
Lapp-. I Norge kallades samerna alltid för finner, därav norska Finnmarken. Det gamla norska ordet för finnar är kväner. Då de finska
stammarna bredde ut sig, drevs samerna långsamt norrut.
Historikerna kan inte enas om varifrån ordet Finland kommer och
vad det betyder egentligen. Under 1500-talet ansåg en del vetenskapsmän att ordet kommer av adjektivet ”fin”. Finland var helt
enkelt ett fint land, i synnerhet i jämförelse med Sverige, som Sebastian Münster skriver i sin magnifika kosmografi. Han menar att Finland var bördigare, vackrare och på alla sätt bättre än Sverige, alltså
ett Finland. Under 1600-talet påpekade kartografen Andreas Bureus
syrligt att den som säger så om Finland nog varken har besökt Sverige
eller Finland. Andra menade att ordet är besläktat med Fiendeland. I
dag avvisar forskarna alla dessa tolkningar och tror att ordet har med
rörlighet att göra, att det skulle syfta på samerna som rörde sig över
hela landet. Alltså är vi tillbaka hos Pytheas phinoi och Tacitus fenni.
Men när steg finnarna in i historien?
Varifrån kom det finska folket?
Varifrån kom språket?
Det finska folkets och det finska språkets härstamning är häftigt
debatterade frågor. Finska historiker och språkforskare lägger regelbundet fram nya teorier, för att strax bli motsagda av andra forskare.
Den stora osäkerheten beror naturligtvis på att varje historiker har
lagt sitt eget pussel med de få konkreta historiska bevis som finns
och de få arkeologiska fynd som gjorts, de stora luckorna i pusslet
har han sedan fyllt igen med sina egna teorier och gissningar, varför
nästa historiker genast river upp pusslet och lägger ett helt annat.
Mycket tidigt levde människor i det som är dagens Finland. I själva
verket kan Finland uppvisa de äldsta spåren av mänsklig kultur i Norden. Det finns bevis för att människor levde här redan för 120 000 till
130 000 år sedan – långt före istiden. Nära Kristinestad i Österbotten
har arkeologerna börjat gräva ut en 400 kvadratmeter stor, arton meter
14
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
djup och tjugofem meter bred grotta kallad Varggrottan, där de funnit
stenföremål som en del forskare menar har använts av neandertalare,
människoarten som dog ut för cirka 30 000 år sedan. Fynden är dock
omstridda och forskarna är oeniga om hur föremålen ska tolkas.
För 80 000 år sedan lade sig ett på sina ställen 3 000 meter tjockt
istäcke över Nordeuropa. Isen började smälta för omkring 18 000
år sedan, men under långa perioder avstannade smältningen för att
sedan fortsätta igen. Vattenflödet och de väldiga ismassornas rörelse knådade och formade landet, skapade sjöarna och åsarna och då
istrycket lättade började landhöjningen, som pågår än. Barmarken
fick en vegetation av gräs och låga buskliknande träd, så kom björk,
tall, al och hassel. Blandskogen ersattes så småningom av barrskog, björken höll sig kvar längst norrut. Den nya grönskan lockade mammutar, bisonoxar, älgar och renar. Stora sälkolonier trivdes
längs kusterna.
I djurens följe kom grupper av jägare. De kom genast efter det att
den mäktiga inlandsisen börjat försvinna. De var nomader och samlare som strövade in kring 8 500 f.Kr. De kom från öster och sydost
och följde den smältande isranden. De kom i små grupper på 20–30
personer. En del finska forskare hävdar numera att dessa människor
talade något slags urfinska och att deras förfäder fanns någonstans
mellan floderna Volga och Oka. Finskan är inte ett indoeuropeiskt
språk utan ett uraliskt språk, släkt med estniskan, avlägset besläktat
med ungerskan och på intet sätt släkt med ryskan. Åbo-professorn
Kalevi Wiik menar att urfinskan var det språk som människorna talade i norra Europa före istiden och att språket nu återvände till Norden
med de första jägarna, vars förfäder hade överlevt istiden i trakten av
Volga. Givetvis har denna teori blivit motsagd. Men om den stämmer
skulle finskan vara ett av världens absolut äldsta levande språk.
Urfinnarna stötte redan då på samerna, som en del historiker tror
är rester av den västeuropeiska urbefolkning som övervintrat vid de
isfria Atlant- och Ishavskusterna. Kanske var samerna de första jägarna som kom till oss. Samerna har inget släktskap med samojeder och
andra nordliga, asiatiska folk. Samernas eget ursprungliga språk tros
ha dött ut och under en flertusenårig process ersatts av fornfinskan
15
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
för att sedan utvecklas åt sitt eget håll. Men språkforskare kan visa
att samerna måste ha mött urgermaner och urbalter mycket tidigt.
Samiska ord som luossa, lax, och luokta, vik, skulle tyda på det.
Det handlade inte om någon massinvandring då de första nybyggarna kom. Eftersom huvudnäringen var jakt och fiske menar forskarna att det krävdes omkring 100 kvadratkilometer för att livnära en
enda person, alltså kan inte mer än något tusental människor ha överlevt i hela Finland under denna tid. Människorna strövade omkring
klanvis, bodde i kåtor och drog med sig sina jaktklubbor av sten. På
Nationalmuseum i Helsingfors finns en 2,5 m lång och 11,5 cm bred
slädmede av sibirisk cembratall, ett träd som aldrig vuxit i Finland.
Meden är minst sju tusen år gammal. Den visar alltså att det funnits
urgamla kontakter österut. Att befolkningen var skickliga fiskare och
hantverkare kan man förstå av det över 10 000 år gamla fisknät som
hittats på Karelska näset och som nu finns på samma museum. Nätet
var tillverkat av vide och kan ha varit nära trettio meter långt och
en och en halv meter djupt. Det hade sänkstenar och flöten av bark.
Maskornas storlek var 6 cm.
De människor som nu strövade omkring i det som skulle bli Finland
tillhörde den kulturkrets som existerade från Bottenviken till Ural. Det
som utmärker den kulturen är att människorna hade spetsbottnade lerkärl med kamstämplar och gropmönster, den så kallade kamkeramiken.
Omkring 3020 f.Kr. kommer en ny kultur in i Finland, med män­
niskor som uppenbarligen invandrar från söder och från sydväst. De
odlar primitiva sädesslag, driver boskap och håller sig med får och
svin. Deras döda begravs på ett nytt sätt, liggande på sidan med uppdragna knän och i gravarna finns vackert formade stenyxor, kopior
av gjutna bronsyxor som var vanliga längre ner i Europa. Sådana båt­
yxor finns också i södra Skandinavien. De nya invandrarna slog sig
ner i sydvästra Finland för att bli bofasta jordbrukare, fast de givetvis
kompletterade försörjningen med jakt och fiske. De inflyttade smalt
så småningom samman med befolkningen som redan var på plats.
Nybyggarna var troligtvis indoeuropéer, som kanske talade något
urbaltiskt eller urgermanskt språk. Svenska kan det inte ha varit,
eftersom svenska språket då ännu inte hade formats.
16
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
De var de första västeuropéerna som slog sig ner i det som skulle bli
Finland. Forskarna tror att det inte heller nu rör sig om någon mass­
invandring. En del tror inte på någon invandring över huvud taget,
utan att impulserna till det nya sättet att leva kom utifrån med några
få personer och att urbefolkningen så småningom tog efter nykomlingarnas sätt att leva. Ett tecken på hur urbefolkningen försökte
efterhärma nykomlingarna är de stenyxfynd som visas på Nationalmuseum i Helsingfors. De smäckra och eleganta originalyxorna från
Europa är synnerligen få, de ganska klumpiga inhemska försöken till
kopior desto fler. Man har även hittat halvfärdiga båtyxor med ofullbordade skafthål, bevis för den lokala tillverkningen. Experiment
som gjorts med båtyxor visar att de snarare var värdighetstecken, ett
slags statussymboler mer än stridsyxor. Tester visar nämligen att ett
stadigt skaft brister lätt vid skafthålet.
De ord från urgermanskan och urbaltiskan, indoeuropeiska be­grepp, som nu kom in i finskan, har anknytning till boskapsskötsel
och jordbruk. Det är ord som porsas, gris, paimen, herde, airo, åra,
meri, hav och lohi, lax. Även religiösa begrepp infördes, som det
litauiska ordet för djävul, perkunas, som blivit perkele på finska, en i
denna dag synnerligen levande finsk svordom. Språkforskare menar
att till och med det finska ordet för Finland, Suomi, har urbaltiska
rötter i ordet zheme, land. Ordet finns i dag i det lettiska Semgallen.
Redan nu fanns det handelsförbindelser mellan Mellansverige och
sydvästra Finland. Det visar bland annat svensktillverkade Torshammare som hittats i gravar i Finland ända borta i västra Karelen. Kring
år 1 500 f.Kr kan man se en tydlig inflyttning från Mellan- och Sydsverige till sydvästra Finland. I gravar har skandinaviska smycken
och vapen hittats, männen begravdes med svärd, dolkar och yxor av
brons. De bodde i enskilda gårdar där de drev jordbruk och boskapsskötsel. Allteftersom välståndet ökade i jordbruksområdet växte en
mer avancerad samhällsformation fram, ett mer skiktat hierarkiskt
samhälle. Efter några generationer verkar de svenska invandrarna
ha smält ihop med den finska urbefolkningen, men innan dess hade
de infört en ny samhällssyn och en ny kultur i landet och med den
kom nya forngermanska ord in i finskan: kauppa för handel (jämför
17
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
tyskans kaufen, handla), ruis, råg, huotra, slida, kuningas, konung,
ruhtinas, furste och tuomita, döma. Finskan har mer än 400 fornnordiska lånord av denna typ. Det finns också några hundra ortsnamn
som kommer av germanska egennamn, till exempel Harjavalta av
Hariawald.
Nästa stora förändring kom kring tiden för Kristi födelse. Det var
då som de finska stammarna kom till Finland över Finska viken från
Baltikum, säger de arkeologer som inte tror att det har talats finska
i Finland i nära 10 000 år. Samtidigt med de finsktalande söderifrån
kom nybyggare från Gotland och Uppland. Nu fick Egentliga Finland, Satakunda, Tavastland, Sydösterbotten men även Åland en fast
boende befolkning. Det finns många svenska ord som kom in i finska
språket vid den här tiden. Om man vet att finska ord aldrig kan börja
med två eller flera konsonanter är det lätt att se den svenska förlagan
i finska ord som ranta, strand, renki, dräng, katu, gata, joulu, jul och
koulu, skola. Många ord med anknytning till jordbruket och hushållet
har på samma sätt svensk bakgrund: piika, piga, porstua, förstuga,
portti, port eller dörr, kuuro, skur, kaali, kål, kaltti, galt, juusto, ost.
Allt tyder på att de nya ålänningarna kom från den svenska sidan
samtidigt som finsktalande invandrare från norra Finland slog sig ner
i norra Norrland, där de kallades kväner och birkarlar. Samerna rörde sig också över ett mycket stort område från södra Finland norrut,
de kallades ofta i de svenska skrifterna för ”kringströvande skogsmänniskor”. Handelskontakterna var livliga från Finland söderut
mot Europa. Det vet vi, för att därifrån kom de vapen av järn som nu
dyker upp i Finland. Det är troligt att järnet köptes för mård- bäveroch ekorrskinn. Även dessa nya invandrare som kom till sydvästra
Finland smalt så småningom ihop med urbefolkningen. Det handlar
om långsamma processer som tog många hundra, kanske tusen år.
Även dagens finska språk bevisar att finnarna levt länge nära andra
folk. Språket fungerar för språkvetarna som en ljudande arkeologisk
mätsticka genom sekler och årtusenden. Det visar flera tusen ord i finskan som kommer från forngermanskan, fornbaltiskan, fornslaviska,
fornsvenskan och modernare svenska – allt bevis för att de finsktalande
sedan långt före vår tideräkning levt tillsammans med andra folk. Att
18
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
språket lämnat historiska avtryck insåg redan på 1700-talet den förste
vetenskapsmannen som studerade finska språket och kulturen, Gabriel
Porthan vid Åbo Akademi. Han studerade finskans ordförråd och fann
att begrepp som syftade på en mera sofistikerad samhällsorganisation
saknades. Även ord som tillhör kulturvokabulären var sentida. Språkvetare har i vår tid identifierat över ettusen svenska ord och begrepp
som införlivats i det finska språket. Många av orden var inte svenska
från början, utan inlånade från europeiska kulturspråk i svenskan, men
orden och begreppen kom in i finskan via svenska språket.
Under de senaste åren har finländska forskare inom genetiken
genomfört omfattande genanalyser av befolkningen i Finland och
jämfört resultaten med invånarna i Sverige och andra, mer avlägsna länder. Resultaten bevisar att det finska folket är en blandning
av inflyttande folk från flera olika håll och att befolkningen i östra
Finland skiljer sig från den i väster. Elina Salmela vid Helsingfors
universitet visade i en avhandling år 2012 att finländare har gener
österifrån, men inte ryska gener utan från folk längre bort, det skulle
kunna bevisa urfinnarnas härstamning från trakten av Ural. Tidigare
forskning har visat att 75 procent av de finska generna är ”europe­
iska” medan 25 procent skulle komma österifrån eller vad som kal�lats ”sibiriska”. Salmela kunde också visa starka band mellan folket
i sydvästra Finland och norra Sverige. Andra forskare har visat att
den finlandssvenska befolkningen har ett genbestånd som mer liknar det rikssvenska än det finska och att finlandssvenskarnas gener
pekar mot Dalarna, Hälsingland, Uppland och Gästrikland. Dessa
forskningar fortsätter och kommer säkert inom överskådlig tid ge
nya intressanta resultat.
Finland har således ända sedan tidernas begynnelse varit ett mångkulturellt land med flera parallella språk. Under många århundraden
var de olika språken inget problem alls, eftersom de flesta invånare
aldrig hörde något annat språk än sitt eget. Innan järnvägen och andra
moderna kommunikationer fanns, reste de flesta bybor aldrig bortom
sina egna socknar. Under 1800-talet kunde vanliga människor plötsligt färdas snabbt över stora områden, samtidigt som de nationalistiska idéerna spreds med tidningar och böcker. Fanns inte denna fysiska
19
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
och mentala rörlighet betraktades förmodligen alla främlingar som
kom till en by eller marknadsplats som underliga. De talade konstigt,
antingen obegripliga dialekter (det var större skillnad på dialekterna
då) eller helt obegripliga språk, vilket man kunde förvänta sig av en
främling. Det kan verka som om toleransen var större förr mot dem
som lät annorlunda.
Det faktum att det finska språket kanske är Europas äldsta och har
överlevt i 10 000 år trots permanent utländsk påverkan, tyder på att
nybyggarna under årtusendena var få till antalet, aldrig i majoritet
och aldrig kunde tvinga det nya språket på urinvånarna. Inte ens
under den period som nu kommer i Finland, då de finska landskapen sakta inlemmas i det svenska riket, tvingas ett nytt språk på den
finska majoriteten. Det är inte förrän i början av 1900-talet som allvarliga språkstrider uppstår och då är det de finsktalande som kräver
språkmonopol och de svensktalande kämpar för rätten att tala sitt
modersmål i sitt eget land.
Vikingarnas tid
Från slutet av 700-talet och drygt tre hundra år framåt strök de svenska vikingarna längs den finska kusten. De var på väg från Sveriges
första stad Birka till vikingastaden Aldeigjuborg (Staraja Ladoga)
söder om Ladoga för att
Romerskt dryckeshorn av glas från byn
sedan ta sig ner för floderSoukainen i Letala.
na ända till Svarta havet
och Konstantinopel. Handeln över Aldeigjuborg
var synnerligen livlig.
Där byttes finska pälsverk
och karelarnas fångar mot
silver och vapen söder­
ifrån. Ordet slavar för de
tillfångatagna som såldes
på marknaden tros komma av det faktum att de
20
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
flesta av de som såldes var av slaviskt ursprung.
Mötena mellan de svenska vikingarna och de finska stammarna
var både fredliga och våldsamma. Två runstenar i Sverige vittnar om
det. På den ena, som rests i Gästrikland, berättas om Egil som dog
i Tavastland. På en annan runsten talas om en viking som stupade
i ”Finnlandi”. På Island satt den lärde Snorre Sturlasson och skrev
sina berättelser. I Olav den heliges saga berättas om hur den norske
hjältekungen, sedermera helgonet Olav den helige, först härjade på
Gotland och Ösel innan han kring år 1007 tog sig över till den finska
sidan där han råkade i strid med finnarna i en ort som hette Härdalar
(kanske Hirdal i Ingå socken). Norrmännen tvingades tillbaka och
flydde i all hast till sina båtar, men de lömska finska shamanerna
lyckades enligt Snorre Sturlasson med konststycket att piska upp en
förfärlig storm som norrmännen med nöd och näppe klarade sig igenom. I Snorres saga heter den finska kusten Bålagårdssida, vilket kan
tolkas som en kust med många varnande vårdkasar.
Birka kom att få en mycket stor betydelse för den finska handeln
västerut. Mellan Birka och havet över till Finland låg Roslagen, som
kom att bli bryggan mellan svenskar och finnar. Det finska namnet
för Sverige, Ruotsi, kommer troligtvis av Roslagen. Under de sekler
som följer, då det svenska riket sakta tar form, blir det i Roslagen som
sveakungen har huvuddelen av sin flotta. Då fanns det ingen riksgräns
mellan sveakungens område i Mälardalen mot landet i öster där finnarna bodde. Gränserna var flytande och kunde ändras allteftersom
lojaliteterna skiftade mellan enskilda individer som slöt personliga
förbund. Ödemark utan invånare, som kunde betala skatt, hade inget
större värde för hövdingarna som inte kunde utnyttja ödemarkens
rikedomar själva. Någon bevakad riksgräns mellan sveakungarnas
land och Finland skulle det inte bli förrän år 1809, då Finland blev ett
ryskt storfurstendöme och Roslagen plötsligt gränsade till Ryssland.
Gränserna mellan finnarnas, tavasternas och karelarnas områden var
lika luddiga, liksom än så länge karelarnas gräns mot Novgorod.
Då vikingatiden går mot sitt slut, för cirka tusen år sedan, levde
de tre folkstammarna i Finland åtskilda från varandra, ofta i krig
med varandra. Finnarna i sydväst drev fasta jordbruk med jakt och
21
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
fiske som binäringar. Tavasterna, som drev svedjebruk i de stora ödemarkerna i inlandet, hade även skaffat sig rätten att säsongsvis gå
ut mot kusten för att fiska. Samma sak gällde länge för bönderna i
det inre av Österbotten, som hade rätt att fiska i Bottenviken. Ibland
kunde det vara upp till 300 km från det inre av landet ut till kusten
dit inlandsfolket kom två gånger per år. Nutida människor kanske
tror att svedjebruk var en primitivare typ av jordbruk, vilket är helt
fel. Ett framgångsrikt svedjebruk krävde expertkunskaper, skicklig
planering och en fast arbetsledning över en stor arbetarskara, många
storfamiljer som slogs ihop i klaner, där alla hade sina uppgifter. Det
var ett hårt arbete som gav riklig belöning. Avkastningen var mångdubbelt större för dem än för jordbrukare som bodde på permanenta
gårdar. Avkastningen var 20 till 30 gånger utsädet, medan de fasta
bönderna bara fick 5 till 10 gånger sådden. Det fanns många olika
typer av svedjebruk beroende på vilket slag av skog som gällde. Först
fälldes skogen och fick ligga så i ett år. Därefter bereddes marken och
åkern såddes första året med råg, sen med korn och havre. Efter 2–8
år gav jorden inte så mycket mer, då hade bönderna redan förberett
och sått nästa åkermark och de kunde återvända till den första åkern
efter 20–40 år. Svedjebruk krävde alltså de stora oskiftade skogsområden som tavasterna hade tillgång till.
Karelarna drev jordbruk men fortsatte samtidigt att röra sig som
handelsmän över stora områden upp till Ishavet och ända till norra
Sverige. Varorna fördes till Novgorod. Men det var oroliga tider, nya
borgar byggdes både vid kusterna och inne i landet. Nere på Gotland
och Öland fanns försvarsanläggningar som kunde rymma öarnas
hela befolkning med boskap och allt.
På samma sätt som karelarna till stor del var bundna till och lojala
mot regenterna i Novgorod, hade finnarnas ledare i sydvästra Finland
och längs kusten i Satakunda periodvis lojalitetsband till hövdingarna i Mälardalen. Många av karelarna kristnades tidigt av missionärer
från den ryska kyrkan, på samma sätt som präster och missionärer
från Mellansverige verkade i sydvästra Finland. Missionen gick
oftast till så att missionärerna kom överens med traktens ledande
man eller hövding om att han och hans släkt skulle låta döpa sig. Då
22
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
följde hela släkten och stammen med. Varje storman hade kontrollen
över några byar och varje sådant område hade sitt eget ting där fria
män samlades för att dryfta gemensamma frågor. Tingsplatserna låg
oftast nära byarnas heliga lund eller offerplats. Där byggde man nu
kyrkor.
Det ryska inflytandet kom tidigt, vilket man kan se i många finska
släktnamn där ett östkyrkligt helgonnamn omformats till ett finskt
efternamn. Namnet Hokkanen kommer till exempal av Foka, Koistinen från Konstantin, Makkonen från Makar. Forskare tror även att
det vanliga finska namnet Holipainen kommer av det ryska ordet för
träl eller slav, holop.
Det ryska inflytande kan man även se i finska ord för maträtter och
hushållet. Orden pirtti, pörte, piiraka, pirog, ikkuna, fönster har alla
rysk bakgrund. Även många kyrkliga begrepp kom in i finskan österifrån innan orden hade hörts på svenska. Präst heter därför pappi och
kors heter risti. Ordet för Bibeln är på finska Raamattu, vilket ska ha
grekiska rötter. Däremot anses ordet för kyrka, kirkko, ha svenska
rötter liksom som sagt ordet skola, koulu.
Finnarnas egen berättelse om de oroliga tiderna
– Kalevala, nationalepos med fart och humor
Krigen och de snabba förändringarna i Europa under den här tiden
skapade stora berättelser. De flesta människor i Europa kunde varken
läsa eller skriva, men de kunde berätta, historier som fördes vidare
muntligt från generation till generation. Från 500-talet och framåt
skrevs några av världslitteraturens största hjälteepos, som den äldre
Eddan på Island och Beowulf-eposet på de brittiska öarna. Även finnarna hade sina berättelser. Om de finska skalderna hade talat tyska
eller franska (engelskan fanns då ännu inte) hade Kalevala i dag allmänt betraktats som en verklig pärla i världslitteraturen och inte bara
varit älskat av finnarna själva.
De äldsta berättelserna i Kalevala kan mycket väl ha skapats
redan vid den tid då de finska stammarna var på vandring norrut.
Under varje sekel tillkom nya sånger, men de samlades ihop, sam23
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
manfattades och bearbetades något av läkaren och författaren Elias
Lönnrot, som utgav första utgåvan av Kalevala år 1835. Det är ingen
historie­bok, men berättelserna eller snarare de rimmade sångerna
skildrar finnarna och deras synnerligen mänskliga gudars kamp
från hedniska och stormiga sekel fram till tiden för kristendomens
genombrott. Ordet nationalepos kan låta högtravande och pompöst,
Kalevala är något helt tvärtom. Moderna svenska läsare kan njuta av
den nyaste översättningen som utkom 1999, gjord av Lars och Mats
Huldén (far och son). Där kan man se att ett nationalepos kan vara
både roligt och spännande, skrivet med fart och fläkt. En lakonisk,
kanske typisk finsk humor finns hela tiden under ytan och i det poetiska bildspråket ser man att en del av sångerna har uppstått i nära
Scen ur Kalevala: ”Sampos försvarare”, målning av Akseli GallenKallela, 1896.
24
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
kontakt med germanska folk, vapen
och företeelser från seklerna innan
och fram till vikingatiden. En båtbegravning beskrivs så som vikingarna
brände sina båtar. I dikten står att:
”Tarsilai­nen brändes i farkosten med
botten av järn, i båten av koppar dess
gnistor plöjdes ner…” Arkeologerna
har hittat resterna av en sådan bränd
båt i Pernå i södra Finland, över 800
spikar låg i askan. På andra ställen
beskrivs prydnaderna och ornamenten på vapen som var vanliga då
och som man hittat i finska gravar. I
Kalevala beskrivs en spjutspets så
Bildsten från Gotland som stämmer
här: ”Hunden låg på holken, björnen med svärdsmätarscenen i Kalevala.
brummade på niten.” I Nationalmuseum i Helsingfors kan man se vapenskaft med sådana djurornament. I
Östergötland har man hittat ett rembeslag av brons med en figurscen.
På den sitter en skäggig man i en båt med en styråra i den ena handen
och en metrev med krok i den andra. Under båten simmar en kvinna och griper reven med handen. Det är en av de mest centrala och
oftast illustrerade scenerna i Kalevala. Det är Kalevalas huvudperson
Väinämöinen, som försöker fånga den vackra Aino som försvunnit i
böljorna. Hade folket i Östergötland samma berättelser på 700-talet?
På Gotland finns fullständigt unika så kallade bildstenar: vackert mejslade höga stenhällar med textlösa, men uttrycksfulla bilder
som ibland kan vara svårtydda. Det är troligen scener ur Eddan och
vikingarnas föreställningsvärld. Där finns också en scen som återges
i Kalevala. På en bildsten från 700-talet i Lärbro socken kan man se
två kämpar som med höjda svärd verkar mäta klingornas längd mot
varandra. Scenen finns i Kalevalas tjugosjunde sång. I den kommer
en av huvudpersonerna, Lemminkäinen, till det farliga och mörka
landet längst i norr, Pohjola, där han ytterst kaxigt och med mycket
humor utmanar husbonden på duell. Den som har det längsta svärdet
25
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
fick alltid göra första hugget. Det låter fördelaktigt, men kan kämpen
med det kortare svärdet parera det första hugget, är det lätt för honom
att hugga ner motståndaren i hans rörelse framåt. I den tjugosjunde
sången i Kalevala står det:
Därmed drog han upp sin klinga, ryckte raskt sitt heta huggjärn
ur den långa läderslidan, som var hängd på oxhudsbältet.
Sedan möttes de och mätte längden på de båda svärden
Därvid framkom att det längsta hade husbonden på Pohja
ungefär en nagels sorgkant, halva fingerleden längre.
Naturligtvis segrade Lemminkäinen. Så här beskrivs drabbningen i
korthet:
Elden lågade kring stålet, eggen lyste vit, som hölls av
liderlige Lemminkäinen. Flammande flög svärdet framåt
blixtrade med ens vid halsen på den häpne Pohjabonden.
Och sen:
Med ett slag var allting över, huvudet föll av vid skuldran,
skallen hoppade av halsen, skildes som en stjälk från rovan
som ett moget ax från strået, som en fena från en fiskrygg.
Bondens huvud föll i backen, skallen rullade längs gården,
som när tjäderhönan ramlar, träffad av en pil ur trädet.
Kalevalas berättelser anses inte vara skildringar av samtida historiska händelser, men de är skapade i en tid fylld med dramatiska
händelser som säkert påverkade och inspirerade skalderna och runosångarna.
De hedniska finnarna och tavasterna hade sin egen religion. Där
blandades urfinska gudar och myter med drag från indoeuropeiska,
skandinaviska och baltiska religioner men den var också påverkad
av den rysk-ortodoxa kristendomen. Den äldsta förteckningen eller
beskrivningen av dessa gudar finns i förordet till reformatorn Mikael
Agricolas finska översättning av Psaltaren 1551. Finnarna var animister och trodde att särskilda väsen styrde fisket (Ahti och Vellamo)
och jordbruket (Virokannas). Överguden som styrde över allt på
26
HUR BLEV SVERIGE OCH FINLAND SAMMA LAND?
jorden hette Jumala, ett ord som anses vara urfinskt. Skogens och
jaktens gud hette Tapio.
Ukko, himlens och åskans gud, liknade Tor, men kunde också heta
Perkele som ju i sin tur har blivit ett ord för djävulen. Väinämöinen
var vattnets och älvarnas gud. I Kalevala, där han ju är en av huvudpersonerna, behärskar han människor och naturen med hjälp av
trollformler och sitt kantelespel som är så avväpnande att han nästan
aldrig behöver ta till svärdet. Han spelar på sin kantele och fienden är
besegrad.
Ilmarinen är Väinämöinens kamrat och medhjälpare. Han är smeden som smitt himlavalvet samt den underliga lyckotingesten Sampo, som är magisk och ytterst svår att beskriva. Det finns över hundra
tolkningar av Sampo, alltifrån svärd och fisk till världspelaren som
håller upp himlavalvet, men den är också kvarnen som mal mjöl, salt
och penningar. Ilmarinen är absolut hederlig men lättlurad och lite
korkad.
I de finska stammarna vördade man de döda, de ansågs fortsätta
leva i dödsriket, Tuonela. De avlidna kremerades och begravdes nära
gården. I närheten fanns skålgropsstenar med små urholkade gropar. I dem lades offer som mjölk, smör och sädeskorn för de döda.
Märkliga män och kvinnor skulle ihågkommas och respekteras långt
efter döden då de blev skyddsandar och stamgudar för familjen och
klanen. Uppenbarligen dyrkades de hedniska gudarna i särskilda
lundar och gudahus som verkar ha funnits i varje by och vid varje
större gård. Uppenbarligen förekom shamaner som ett slags präster.
Offerlund heter hiisi på finska och ordet återkommer i ortsnamn över
en stor del av landet. Då landet kristnats skrev påven Gregorius IX ett
brev där han år 1229 bekräftar den unga finska kyrkans rätt till dessa
forna hedniska offerplatser som de nyomvända skänkt till kyrkan.
Det var detta Kalevalas land som nu tvingas till omskakande förändringar.
27
KAPITEL 2
Korståget
som aldrig ägde rum
1100-talet
Våra historieböcker brukar inleda medeltiden med kristendomens
genombrott och de tre korstågen som ledde till att Finland slöts till
Sverige. Därför har generationer av skolbarn i Sverige och Finland
fått läsa följande dramatiska historia:
Eftersom blodtörstiga finnar började dyka upp längs den svenska kusten i ett slags sentida vikingatåg, beslöt kung Erik i mitten av
1150-talet (det exakta året vet ingen med säkerhet) att i tidens anda
dra på korståg österut. Han tog med sig biskopen i Uppsala, Henrik,
en man med engelsk bakgrund, och drog med honom och stort följe
österut för att kristna de vilda finnarna. I Erikslegenden heter det att:
”Han bjöd dem kristen tro och fred, men då de gjorde motstånd och
uppror angrep han dem, och hämnades kristet blod, och slog dem och
vann seger. Efter vunnen seger låg han i bön och i sitt hjärtas mildhet
bad han gråtande till vår Herre.” Då folk frågade varför han inte var
glad och firade segern svarade han ”Nog är jag glad och prisar Herren
för att Han har givit oss segern, men jag sörjer djupt över de många i
dag förtappade själarna, som skulle ha vunnit frälsning om de mottagit
trons sakrament.”
Därpå säger legenden att Erik ”sammankallade dem som voro
kvar av folket i landet, gav dem fred, lät predika kristen tro och döpa
många, grundade kyrkor, insatte den helige biskop Henrik … tillsatte
präster och ordnade allt som hör till kristen kult, och återvände sedan
segerkrönt till Sverige.”
Väl hemma blev Erik martyr, ihjälslagen av en maktsugen dansk
28
KORSTÅGET SOM ALDRIG ÄGDE RUM
prins, Magnus Henriksson,
som var en avlägsen släkting till tidigare svenska
kungar och redan hade
varit inblandad i mordet på
en av dem (Sverker d.ä.).
Han och hans män omringade den kyrka i Östra
Aros (Uppsala) där kungen firade gudstjänst på
Kristi Himmelsfärdsdagen
den 18 maj 1160. Erik fick
veta att fienden väntade där Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka.
ute. Enligt legenden satt
han lugnt kvar tills gudstjänsten var slut, varpå han värdigt vandrade
ut, redo att möta sitt öde. Han blev halshuggen. Strax flödade en helig
källa där han hade stupat, berättas det. Uppsala domkyrka står i dag
på samma kulle där kyrkan i Östra Aros var byggd. Av allt att döma
kom helgonkulten kring Erik inte igång förrän tidigast på 1170-talet
då Eriks son, Knut Eriksson, var kung och inledde ett intensivt
arbete för faderns kanonisering. Eriks kvarlevor lades i ett skrin i
Uppsala domkyrka. Sentida undersökningar av skelettdelarna där
visar att den avlidne hade fått ett hastigt slut. Halskotan är genomhuggen, uppenbarligen har hugget kommit då personen låg på rygg.
Även andra kroppsdelar har märken av svärdshugg. I hundra år framåt
förblev Erik-kulten ett lokalt fenomen. På Eriksdagen varje år den 18
maj brukade domkyrkans präster bära hans relikskrin över sädesfälten från Uppsala till Gamla Uppsala, precis som man en gång burit
fruktbarhetsguden Frejs bild över åkrarna i hopp om en god skörd. Inte
förrän på 1270-talet blev Erik riktigt helig, då skrevs Erikslegenden
och kunskapen om helgonet och hans korståg nådde bortom Uppsala. På 1400-talet omvandlades han från att bara ha varit symbolen för
Uppsala och ärkebiskopen till att bli hela Sveriges skyddshelgon. Fast
han blev aldrig kanoniserad av påven i Rom. Trots bristen på legitimation från Vatikanen finns han än i dag i Stockholms stadsvapen och
29
NÄR FINLAND VAR SVERIGE
har namngett såväl gator som torg, bryggerier och simhallar. Mördaren
Magnus stupade bara ett år senare i strid med Karl Sverkersson, vars
far han troligen hade låtit mörda.
Det gick illa för biskop Henrik i Finland. Redan den första vintern
mördades han av en ilsken finsk bonde som hette Lalli. Biskopen
påstås ha våldgästat Lallis gård då denne var borta. Då Lalli kom hem
och fick höra av sin upprörda hustru Kerttu vad som hade hänt spände
han på sig skidorna, kommenderade två drängar med sig och skidade
efter biskopen. Han hann upp honom på Kjulo träsks is och högg ihjäl
honom med en yxa. I sin triumf ska Lalli då ha tagit biskopens mössa,
mitran, och satt den på sitt eget huvud. Men det skulle han inte ha
gjort, för då han försökte ta av sig den följde håret och svålen med.
Lalli ljöt strax efteråt en grym död, uppäten av möss. Innan Henrik
avled hann han säga att han ville bli begravd på den plats dit först en
häst och sedan en oxe orkade dra hans kropp liggande på en släde.
Oxen orkade till en ort som heter Nousis. Där byggdes en kyrka och
där begravdes biskopens kvarlevor.
Genast efter Henriks död antecknades minst elva mirakel med
anknytning till honom. Det första var att hans finger med biskopsringen höggs av under tumultet med Lalli. Fingret ramlade i snön på
träsket. Då isen smalt råkade en blind man fiska upp fingret med ringen. Den blinde förde fingret mot sina ögon och kunde strax se. För att
påminna om denna magiska händelse blev det avhuggna fingret med
ringen en symbol för biskopen och stiftet i Åbo. Symbolen används
fortfarande i den lutherska finska kyrkan, nio hundra år senare.
Henrik låg begravd i Nousis i några hundra år innan hans kvarlevor flyttades, först till Korois och sedan till Åbo domkyrka, där han
helgonförklarades och upphöjdes till Finlands apostel och skyddshelgon. Hans reliker lades i ett skrin i kyrkan. Under ”den stora ofreden”, kriget mellan Sverige och Ryssland, plundrade ryska trupper
Åbo domkyrka och bortförde Henriks reliker, som sedan dess inte
kunnat spåras, men ett relikskrin finns kvar. Under restaurering av
domkyrkan på 1920-talet hittades flera reliker i en nisch i sakristians
vägg. Forskarna ansåg att två överarmsben och en huvudskalle utan
underkäke var särskilt intressanta.
30