Transcript Känslor och kognition

Av: Magnus Schmeikal 800521-4831
Om förhållandet mellan känslor och kognition (Luiz Pessoa)
Traditionellt sett har studier av hjärnans organisation tytt på en hög grad av funktionell
specialisering. Patienter med skador i specifika delar av hjärnan uppvisar förändring eller bortfall av
skilda kognitiva eller affektiva funktioner, vilket har gett upphov till att man antagit att kognitiva
funktioner fungerar separat från affektiva funktioner i människans nervsystem. Pessoa utmanar
denna infallsvinkel i sin uppsats och menar istället att kognitiva och affektiva funktioner har sin bas
i förenade nätverk i hjärnan, som varken kan ses som specifikt kognitiva eller affektiva. Vad som är
viktigt i den kognitiv-affektiva interaktionen är områden i hjärnan med en hög grad av
konnektivitet, hubbar, som reglerar informationsflödet mellan hjärnans regioner.
Pessoa menar att nuvarande synen på hjärnans uppdelning är problematisk på tre grunder:
För det första; områden i hjärnan som anses affektiva är även involverade i kognition;
För det andra; områden i hjärnan som anses kognitiva är även involverade i emotioner;
För det tredje; kognition och affektion är integrerade i hjärnan.
Detta gör att vi inte kan separera emotion och affektion när vi försöker förstå hur hjärnan fungerar,
och den neurala basen för kognition och emotion måste betraktas som kraftigt icke-modulär.
Med kognition avses vanligen processer som minne, uppmärksamhet, problemlösning och
planering. Dessa processer verkar i huvudsak aktivera regioner i hjärnbarken. Hur emotioner
definieras är inte lika klart men anses ha med motivation att göra, t.ex. som att känslor är mentala
tillstånd givna av straff eller belöning. Hjärnstrukturer kopplade till emotion är ofta subkortikala
såsom amygdala och hypotalamus och anses därför vara mer primitiva system. De tros fungera
automatiskt och snabbt för att kunna ge organismen relativt ofiltrerad respons på stimuli, och anses
vara omedvetna processer.
Vilka områden som tillhör den affektiva hjärnan har fluktuerat kraftigt genom åren. Teorin om det
limbiska systemet har visat sig otillräcklig då flera områden som ingick däri har visat sig inte alls
vara centrala för emotionell behandling. Flera områden är också involverade i en mängd komplexa
funktioner som inte kan sägas vara rent affektiva. För att illustrera detta problem använder sig
Pessoa av amygdala.
Amygdala kategoriseras som en affektiv region kraftigt länkad till behandlande av fruktan, men har
även visat sig vara involverad i flera funktioner kopplade till kognition, såsom uppmärksamhet och
associativ inlärning. En av uppmärksamhetens funktioner består i att modulera bearbetning av
sinnesdata. Fokus på ett stimuli ökar avfyrningsfrekvensen av neuroner i sinneskortex och anses
förbättra beteende som svar på sinnesdata. Detta gäller även för känsloladdade stimuli där amygdala
är involverat. Studier har visat att amygdala förmedlar denna beteendeförbättring gällande
behandling a känsloladdade stimuli.
Det anses ofta vara fallet att amygdala fungerar automatiskt och oberoende av top-down faktorer
och därför ligger utanför medveten behandling. Det har dock visat sig att amygdalas funktion är
starkt beroende av uppmärksamhet, detta även gällande kraftig affektiva stimuli. Detta visar att
amygdala faktiskt verkar vara nära kopplad till perception och hur stimuli uppfattas, snarare än att
bara reagera på stimulits fysiska egenskaper. Amygdalas funktion visar sig därför vara mer
dynamisk och kontextberoende än tidigare trott och pekar på att amygdala är involverad i
bearbetning av sinnesdata.
Centrala delar av hjärnan ansvariga för kognition anses vara prefrontala kortex och parietala kortex.
Ny data visar att dessa områden även kan vara centrala för emotion. Vänster prefrontala kortex har
tidigare ansetts vara ett rent kognitivt område. Funktionella studier där olika affektivt laddade bilder
orsakar olika stor aktivitet i detta område ger dock evidens på att kognition och emotion interagerar
här.
För att kunna förstå hur kognition och emotion interagerar i hjärnan måste vi studera hur dess
centrala områden är kopplade. En given region i hjärnan är alltid bara några få synapser ifrån varje
annan region. Amygdala, som är situerad i mitten av hjärnans topologiska karta, är kopplad till
många områden i hjärnbarken. Det kan till och med vara en av de mest sammankopplade områdena
i hjärnan och visa sig minst lika lämpad att integrera och distribuera information som vissa
kognitiva områden i prefrontala kortex. Likaså är hypotalamus, som har att göra med
känslobeteenden, kraftigt kopplad i hjärnan. Den verkar ha kopplingar till alla dess regioner, vilket
gör att signaler från hypotalamus kan ha enorm påverkan i hjärnan. T.ex. möjliggör dess koppling
till prefrontala kortex att den kan generera både reflexiva beteenden och viljestyrda beteenden
triggade av hjärnbarken.
Att dessa klassiskt affektiva områden är så starkt kopplade visar på stor potential för integrering av
information och tyder på att de fungerar som kopplingshubbar i hjärnan som är centrala i dess
funktion att reglera och integrera information mellan olika hjärnregioner.
Som exempel på hjärnfunktioner som kräver kognitiv och emotionell integration använder sig
Pessoa av behandling av sinnesinformation där interaktionen tar sig an frågan hur en organism skall
agera utifrån given sinnesdata och dess nuvarande interna tillstånd. Tidig behandling av visuellt
stimuli sker bland annat i primära visuella kortex, men fortsätter sedan med mer sofistikerad
behandling i senare områden, såsom underordnade temporala kortex. Både amygdala och
orbitofrontala hjärnbarken tar emot behandlad information från dessa sena områden. Båda är även
kapabla att finjustera perceptuell informationsbehandling i sinneskortex. Sinnesinformation
förmedlas alltså snabbt till ett flertal regioner i hjärnan, både kognitiva och affektiva, som
tillsammans utvärderar indatan och avgör vikten av stimulit för organismen.
Vidare är inte affektiv behandling av ett stimuli oberoende av kognitiva faktorer, exempelvis
uppmärksamhet. Å ena sidan verkar stimulits känslomässiga värde styra vart uppmärksamheten
riktas; å andra sidan verkar målinriktad uppmärksamhet och uppgiftskontext påverka hur affektiva
stimuli behandlas. Detta visar på att behandling av sinnesstimuli inte kan delas upp i kognitiv eller
affektiv behandling, utan att det är klart integrerade neurala processer.
Pessoa anser att den klassiska synen på hjärnans uppdelning, där man antar att ett område bara har
en specifik funktion är minst sagt problematisk. Detta eftersom beteenden inte klart kan separeras i
affektiva eller kognitiva kategorier. Han föreslår istället att beteenden i sig är resultat av integrerade
kognitiva och affektiva funktioner i hjärnan. Han påpekar vikten av att se till hjärnområdens
kopplingar för att förstå dess roll i emotion och kognition. Mer perifera områden (exempelvis ickehubb områden med få kopplingar) klassificeras oftast som antingen kognitiva eller affektiva. Denna
klassificering spiller över på provinsiella hubbområden där regioner involverade i homeostatiska
processer, eller kroppsliga representationer, klassas som affektiva medan övriga regioner ses som
kognitiva. Existensen av kopplingshubbar som länkar dessa regioner och därmed integrerar
affektiva och kognitiva områden gör att distinktionen mellan dessa till stor del suddas ut. Detta gör,
enligt Pessoa, att kognition och emotioners neurala bas måste betraktas som mindre styrt av
egenskaper specifika för enskilda områden och mer styrt av interaktioner mellan ett flertal regioner i
hjärnan.