Transcript svensk-finland

VAR IDROTT
ARSBOI(
1956
jör
FINLANDS SVENSKA CENTRALIDROTTSFÖRBUND
och dess medlemsförbund
SVENSKA FINLANDS IDROTTSFÖRBUND
FINLANDS SVENSKA SKIDFÖRBUND
FI LA DS SVENSKA ORIENTERI GSFÖRBUND
FI LANDS SVE SKA KVI NOGYMNASTIKFÖRBUND
SVE SKA FINLA DS SKOLIDROTTSFÖRBU D
FINLA DS SVENSKA GYMNASTIKFÖRBUND
Redigerad av
STIG HÄGGBLOM
och
P . E. N ordström.
C-H. FAGER .
Aktuella problem i finlandssvensk idrott
Av P. E. Nordström
.
Att det under det gångna året rört sig inom finlandssvensk idrott, kan
OY TILGMANN AB HELSINGFORS 1957.
livliga mötesförhandlingar, viUgående beslut och ett i enlighet med dessa
utformat fältarbete vittna om. Tanken p å ett riksidrottsförbund har h ållits vid liv , och med dess förverkligande som m ål ingicks under året nya
samarbetsavtal mellan v år a svenskspråkiga specialförbund och motsvarande finskspråkiga förbund. Med samma m ålsättning som bakgrund
har också en synnerligen omvälvande ändring i Finlands Svenska Centralidrottsförbunds distriktsindelning företagits . De beslut, som fattats, och
de åtgärder, som vidtagits, har delvis kritiserats och omdebatterats, men
sedd mot de erfarenheter, som redan i detta skede vunnits, ger en bedömning nu en positiv relief, samtidigt som dessa erfarenheter lämnar värdefulla a nvisningar för framtiden .
5
1 samarbetsfrågan är det avtalet mellan venska Finlands Idrottsförbund och Suomen Urheiluliitto, som blivit förem 1 för den stora kritiken. Avtalet, som ingicks i juni och vars giltighetstid var begränsad till
årets utgång, avsåg att trygga arbetsfreden under det olympiska året,
samtidigt som det ville skapa en grund för ett kommande friidrottens
riksförbund. Avtalet innebar ett principerkännande om att ett blivande
riksförbund för friidrott bör ha egna svenskspråkiga distrikt, m edan det
däremot för avtalsperioden inte lämnade klara, tillfredsställande direktiv
i distriktsfrågan. Att Suomen Urheiluliitto under denna avtalsperiod i
det praktiska arbetet inrangerade SFI-föreningarna i sina finskspråkiga
distrikt, yar inte avtalets innebörd. Detta skapade under verksamhetsårets missnöje och irritation såväl inom våra distrikt som hos våra fÖre.
ningar. Den andra svaghet, som p åtalats vid bedömningen av avtalet,
yar stipulationen om att Svenska Finlands mästerskap i friidrott ersättes
med en allmän finlandssvensk idrottsmönstring. Denna idrottsmönstring
som den 18- 19 augusti anordnades i Vasa, blev s som farhågorna förutspått en surrogattävling. Det deltagarantal, den entusiasm och den resultatnivå, som våra tidigare friidrottsmästerskap förmått uppvisa, saknades.
Detta kan inte gagna varken finlandssvensk eller finiändsk idrott. Det
extra förbundsmöte, som SFI hade sammankallat till den 18 november
för att behandla samarbetet med SUL, uttalade en enhällig åsikt om att
vi inte kan avstå från en svenskspråkig distriktsorganisation, ej heller
från finlandssvenska mästerskap, om vi vill tjäna den finländska idrotten
isin helhet. ~ De lärdomar vi f tt är styrkan av ärets avtah konstaterade
ett enigt förbundsmöte.
Då ett nytt samarbetsavtal för friidrotten uppgöres för ä r 19 57, uttalar
jag min uppriktiga förhoppning om, att underhandlingarna präglas av
hänsyn och respekt. Helhetens intressen gagnas inte av att man tar död
på finlandssvensk idrott. Finlandssvensk idrott önskar helhjärtat delta
i uppbyggandet av ·landets idrott. Den ser blott sin uppgift i att tillförsäkra den befolkningsgrupp, vars modersmål är svenska, fulI möjlighet
att vara med i idrottsarbetet. Varken minoritetsställning eller språksvårigheter bör få utestänga någon frå n idrottens stora familj . J ag vill
i detta sammanhang gärna citera de ord CIF:s förbundsordförande, dr
J . O. Söderhjelm nyligen yttrade ,)På finskt h åll har man inte alltid förstått de värden, som har betydelse för finlandssvensk idrott, men vi tror
inom CIF, att detta beror p bristande insikter i de speciella finlandssvenska förhållandena, icke p bristande god vilja,). Mellan våra finskoch svenskspråkiga orienteringsförbund består ett gott samarbete, likaså
mellan våra skidförbund, så bör också friidrotten fördomsfritt kunna sammanjämka sina intressen. .
1 frågan om ett gemensamt riksidrottsförbund emotser man också
6
gärna ett avgörande. Inom CIF och dess medlemsförbund är ställningstagandet sedan länge klart. Den finlandssvenska idrotten stöder helt tanken på ett hela landet omfattande riksförbund i idrott, övertygad om att
en sådan organisation bäst gagnar Finlands idrott. För skötseln av det
praktiska arbetet - skolnings-, tränings- och tävlingsverksamheten bör i detta riksförbund de svenskspråkiga föreningarna inrangeras i egna
svenska distrikt. Detta är den CIF-linje, som hela vår finlandssvenska
idrott stöder och vars berättigande vunnit erkännande ocksä utanför våra
egna led.
Betraktar man det gångna året med enbart CIF-aspekt för ögonen,
så är den stora händelsen utan tvivel förverkligandet av den länge planlagda nya distriktsorganisationen - övergången frå n nio distrikt tili tre.
Man kan med skäl säga, att med del111a nyindelning av verksamhetsområ det inträder en n y epok i finlandssvensk idrott. 1 stället för fastlandets
tidigare åtta CIF-distrikt arbetar inom motsvarande områden nu tv nya
distrikt, Österbottens distrikt i norr och Nyland- Abolands distrikt i
söder, medan såsom tidigare Aland genom sin särställning bildar ett eget
distrikt, det tredje.
Det är klart, att en sådan genomgripande omorganisation inte kunde
genomföras helt smärtfritt. Dels är det förståeligt , att m å ngen av känsloskäl inte så lätt ville acceptera ett uppgivande av de gamla distrikten,
dels är det naturligt, att lokala intressen vid ett första bedömande gärna
kommer i förgrunden. Ocksä bekymmer om möjligheterna att organisatoriskt och ekonomiskt behärska så stora enheter som yland-Abolands
och Österbottens distrikt innebär, förspordes. Mot bakgrunden av detta
första ,)inre,) motstånd är det därför nu desto mera glädjande att konstatera, hur begreppen under de gångna månaderna klarnat, hur helt och
enigt man nu sluter upp kring den nya distriktsindelningen och hur optimism och entusiasm nu sätter sin prägel på arbetet. Det har nu blivit en
hederssak, en hjärtesak att snabbt och effektivt bygga upp de nya distrikten till livskraftiga, funktionsdugliga enheter.
Vad innebär då denna nya distriktsorganisation? Att säga att vi i
stället för nio distrikt nu har tre och därefter sätta punkt vore en fatal
förenkling av det som skett. De tre nya distrikten, av vilka två täoker
geografiskt mycket stora omräden, innebär väsentliga omställningar i
förbundens verksamhet och distriktens fältarbet e. 1 organisationsplanen
utgör som hittills specialförbunden den instans, som handhar uppläggningen av skolning och träning, anordnandet av centrala kurser och läger
samt budgetbehandlingen och anslagsfördelningen. Fältverksamheten
äter överlämnas nu mer än tidigare åt själva distrikten. Distrikten, liksom
deras specialsektioner, fär härmed en mycket självständigare ställning än
hittills med betydande, ansvarsfulla arbetsuppgifter. 1 de två stora di-
7
strikten indelas verksamhetsfältet i kretsar (motsvarande de gamla distrikten) för att inom dessa mindre enheter upprätthå11a den lokala kontakten och i form av kretstävlingar och -mästerskap få bredden med i arbetet.
- Allt det ta medför en omprövning av anslagen i de budgeter, som CIF
och specialförbtmden uppgör. Distrikten skaU få det ekonomiska stöd de
nya arbetsuppgifterna kräver.
.
Med denna genomgripande ändring i CIF:s distriktsorganisation har
man velat åstadkomma en rationalisering av förbundsarbetet jämte en
centralisering och intensifiering av fältarbetet. Den inte minst viktiga
tanke, som man samtidigt velat realisera, är skapandet av de tre svenskspråkiga distrikt, som den dag då riksidrottsförbundet kommer tili skall
vara färdigt uppbyggda att gå in i detta.
Då finlandssvensk idrott g r in i det nya verksamhetsåret 1957, för
den med sig två synnerligen värdefulIa tiligångar, den enighet, som förenar våra förbund i samarbetsfrågan, och den framåtanda, som den nya
distriktsorganisationen besjälas avo Detta skänker oss en känsla av tiliförsikt och trygghet.
Ta löI' dig lille känguru säger drets bragdman i Svenska-Finland
Torbjörn Lassenius Irdn B orgd.
Tankar kring Melbourne
AKTIEBOLAGET
STO(jKFORS
*
LOVI SA
8
Av Stig Häggblom
M elbourne kommer i framtiden inte att klinga särskilt starkt inom
finländsk idrott. Södra halvklotets och Australiens första olympiska stad
kommer att förknippas med festlig yra, pampig olympisk uppIäggning,
trivsel och god idrott, äventyr och upplevelser på den längsta resa en blåvit olympiatrupp gjort och med a11 sannolikhet kommer att göra, men
inte i aUtför hög grad med stora idrottsframgångar.
15 medaljer - tre guld, en silver och elva i brons taIar föraUdel om en
mycket aktningsvärd idrottslig insats, som emellertid inte hänförde
sig till de mest synliga idrotterna i OS. Då det därtill bIev rätt så svidande
bakslag i flera av de grenar, där man med r ätta trodde på en avsevärt
större utdelning - det rör sig främst om friidrott, kanot och segling - kan man förstå, att liksom opinionsbarometern här hemma pekade på besvikelse, så kunde stämningen inom den blåvita truppen i
Heidelberg inte bli den aUra bästa, då under första OS-veckans jättelika
9
Detta är Elizabeth Street i Melbourne utanlör hotel London där
en stor del av väl'ldspressen bodde.
D e skandinaviska joul'nalisterna
0101 Groth, Stockholm och Svel're
Fodstad, Oslo väntar pd en taxt.
Ungersk glädje
Vfångad i
tecknets
klyka
vid
Ballaratisjön.
Ungern
IdI' guldet i tvåm anskajak medan silvret gick
till T yskland och
A ustralien fick
brons.
friidrottsdrabbningar nästan dagligen en eller flera av friidrottsmännen
fick återvända till byn efter mer eIler mindre misslyckade tävlingsinsatser.
Blomsterkransar jick alla olympiska resenärer i H onolulu. Ä ven
V dl' l drotts l'edaktör.
10
Nu fick tre bronsmedaljer i friidrott, samtliga erövrade i h årdaste
konkurrens genom Jorma Valkama i längdhopp, Voitto Hellsten p å 400 m
och Veikko Karvonen i maratonlöpning, uppväga 16 mans om inte direkta misslyckanden så i varje fall mer eiler mindre bleka insatser. Till
dem som dock inte kan belastas för total genomklappning hör de b åda
SFI-representanterna i friidrott, Ossi Mildh och Torbjörn ·Lassenius, den
förre knappt utslagen på 400 m häck i första försöksheatet på hyggliga
tiden 52.1 och den senare sjunde man i den största 10-kampstävling som
n ågonsin ägt mm i friidrott. För Ossis vidkommande tror man, det tror
även Ossi själv, att han med en starkare öppning i loppet och utan det
lilla missödet p å sista häcken hade kunnat gå vidare i tävlingen. Och hade
han gått vidare är det mycket troligt att han även kunnat bli finalist,
11
för .det visade sig snart, att de skarpaste heaten var just försöken. Men
~SSI har lovat ).härnnas). sitt OS-misslyckande genom att göra en säsong
till, en stark häcksäsong.
Torbjörn Lassenius' finländska rekord i 10-kamp i Hamburg i septem~er, t~n~e förhoppni~gar på ännu ett rekord i Melbourne, men det gick
mte nktlgt som man onskade och som Torbjörn önskade. Dels var formen
inte mer~ riktigt på toppen och dels var turen inte heller god. Egentligen
var det vmden som fällde ribban i andra hoppet på 175 i höjd och det betydde 60 poäng minus. Spjutkastningen gick inte heller normalt med den
h.alvskadade armbå~en för att nämna ett par exempel. Den d åliga häcktlden satte också spar på humöret.
. Den verkliga terrängvinsten kom emellertid i modern femkamp, där
Pmland frånsett en bronsmedalj i lagtävlingen i Helsingfors (Tavastehus)
1952 aldrig tagit n ågon medalj . Det var en framgång fullt järnförbar med
kanotisternas i Helsingfors vid våra egna spel. Och värdet av Olavi
Mannonens och Väinö Korhonens silver och bron~ i den individuella kampen stiger så mycket mer som man vet att det var den ojämförligt skarpast~ femkampstävlingen som någonsin utkämpats. Guldmedaljören,
Svenges Lasse Hall, som med så ytterst knapp marginal besegrade Mannonen har ju (jämte skidlöparen Sixten ]ernberg) belönats med Svenska
Dagbladets guldmedalj för årets idrottsbragd i Sverige (1956).
Den moderna femkampstävlingen gay dem som följde med de fem
hårda grenarna inte bara idrott av högsta kvalitet utan också bevis för
att det där med idrott och förbrödring, som det så ofta talas om inte helt
och hållet är en schimär. Ofta är det ju så att idrottsmännen vid sidan om
tävlingsbanan inte f år någon större kontakt med varandra, men femkamparna utgör verkligen ett enastående undantag. Femkampens världselit
är som en enda stor familj , de olika nationslagen komrner under de ofta
~y.cket u~t~jda tävlingarna - skytte och fäktning främst _ i mycket
mt.lm beronng med tävlingskarnraterna. Inte så underligt alltså att dessa
pOJkar även vid sidan om de stora mötena uppehåller kontakten, brevväxlar och skickar julkort till varandra. Svenska och finländska femkampare brukar ju ofta bo hos varandra då de möts i de årliga stortävlingarna.
Ett av artikelförfattarens största ögonblick nere i Melbourne var faktiskt att se hur de ungerska femkamparna kom fram till de våra och med
stora farnn~n gratulerade till medaljerna och framgångarna efter löpningen. Vad VI kunde se var de präktiga ungerska pojkarna just d å så glada
som ha~.e de fått silver och två brons själva. Det föreföll verkligen som
om de for en stund hade glömt den dystra, verkligheten, bakgrunden till
deras egen olympiska start, som var identisk med den politiska skugga,
som kastades över hela OS i Melbourne.
12
Den indiska truppen gör sig redo jör inmarschen pd invigningsdagen.
Skall vi sedan vid sidan om det stora ögonblick då den unga Pentti
Linnasvllo fick motta guldmedalj en för sin skarpa skjlltning på fripistol
- Finlands första olympiska skytteguld och vunnet av en representant
för det unga skyttesläktet - erinra om stunder ·då det kändes en smula
tjockt i halsen , så var det då våra brottare Rauno Mäkinen och Kyösti
Lehtonen mottog sina guldmedaljer i Exhabition Building. Det var två
riktiga olympier, som steg upp tilI högsta avsatsen för att få guldet, för
att de var olympiska mästare eller »champioll» som är den bland brottare
enda godtagna termen för den som är bäst i världen. Då hornorkestern
spelade upp Vårt Land, en smula forcerat men annars rätt bra, var en av
dem som föll in i sången USA:s tidigare ambassadör i Helsingfors, Mc Pall,
som åkt den långa vägen från USA tilI Australien bara för att njuta av
OS .•• ]ag hade ju så stor otur med Helsingforsspelen, genom att jag blev
utnärnnd och anlände tilI Helsingfors först två veckor efter Spelem, sade
han förklarande.
13
A rtikeljörjattaren
Oskar Hakulin .
•
Mönster-OS i Cortina
Av Oskar HakuIin
är det soliga stället
vid backen och fjället
som ger hälsa och färg
åt armar ben och märg!
~en
så är det också försäkrat
Ömsesidiga Försäkringsbolaget
SVENSK-FINLAND
Huvudkonfor i Helsingfors Mannerheimvägen 12
Tel. växel 10075 5lyr. dir. 5-4566
Konlor : Borg4 lelelon 936, Ekenäs H01 , Vasa 2656
Ombud överallt i svenskbygderna
Bil-, brando, skogsbrand-, inbrotts-, rån-,
obl. & friv. olycksfalls- mJI. försäkringar
M ellan Dolomiternas mäktiga alptoppar slingrade sig vägen i serpentiner till platsen för de VII vinterspelen. Svårtillgänglig nere idalen låg
den lilla turiststaden Cortina d'Ampezzo med Tofanes mörka bergmassiv
i bakgrunden avtecknande sig mot en opalfärgad kvällshimmel.
Anläggningarna, där världens sportut övande ungdom skulle mötas,
väckte beundran för sin elegans och skönhet. De hade uppförts utan att
fästa avseende vid ekonomiska faktorer. 1 stadens centrum låg Is-stadion,
skådeplats för öppnings- och avslutningsceremonierna samt med a renor
för ishockey och konståkning p ä skridskor. Ett imponerande minnesmärke
över olympiaden. 1 söder hoppbacken ,)Trampolina Italia,) helt formad i
betong liksom åskådarläktarna och om kvällen vackert fasadbelyst. Längre
borta bakom bergspasset ,)Tre Croci» läg skridskobanan iMisurina, silllmande p å den lilla alpsjön omgiven av naturliga läktare. Längs alpsluttningarna hisnande utförslöpor för brantåkning och världens skönaste och
modernaste bob-bana. Endast skidstadion för längdlöpning var provisoriskt uppförd med åskå darläktare m .m . av monterbara stålrörskonstruktioner.
Längs västra stranden av den smala Boitefloden hade banorna för
längdlöpning dragits. Terrängen var mycket kuperad och skog en gles.
Spåret passerade flere smä byar.,!. som bevarat sin ursprungliga tyrolska
15
Första guldmedalien är bärgad
oel! Veikko Hakulinen bäres i
gullstol av glada landsmän.
karaktär. Spåret var utomordentligt väl iordningställt av alpjägare. Likväl saknade man våra djupa och tysta skogar.
Denna yttre ram förgylldes av en gnistrande och värmande so1. Sällan
har vinterspelen genomförts under så gynnsamma väderleksförhållanden.
Den finländska skidtruppen var förlagd i norra utkanten av staden
pä »)Hotel des Alpes&, där den på bästa sätt blev omskött av en älskvärd
och omtänksam persona1. Här hade ledningen välvilligt berett inkvartering även åt ett mindre antal turister. På nära håll kunde vi sålunda ta
del i de aktivas med- och motgångar.
Tävlingarna i längdlöpning gay oss både glädje och besvikelse. Vår
oförliknelige Veikko Hakulinen erövrade vinterspelens första guldmedalj,
då han som segrare körde i mål i det hårda 3-milsloppet. Treklövern Sirkka
Polkunen, Mirja Hietamies och Siiri Rantanen åstadkom sensation genom
att vinna damstafetten, vars victoria ansetts som den säkraste ryska segern. Av .pur överraskning förlorade de ryska ledarna fattningen och det
var inget glatt mottagande det ryska lagets sista dam erhöll.
Resultatet av en tävJing kan bedömas ur flere synvinklar. Här räknar
jag med antal platser bland de sex bästa i längdloppen utan poäugsätt-
FSS-ordjöranden Kim sänder
rappol'tel' tili hemlandet.
16
Mellan entusiastiska dskddal'e jÖl'es den olympiska elden tili stadion.
ning, som sig bör i olympiskt sammanhang. Resultatet blir att Sovjet får
13, Finland 8, Sverige 6 och Norge 5 platser. De återstående fyra plat.serna
i stafetterna delas jämnt mellan Italien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien. Av Finlands åtta platser tog Veikko Hakulinen 3, damerna 2,
Eero Kolehmainen 1 och stafettlagen 2. Då vi därtill vet at.t till stafettlaget. hörde tre beprövade skidlöpare Hakulinen, Arvo Viitanen och Aukusti Kiuru, blir Jorma Kortelainen fjärde mannen i stafettlaget, den
enda bland ungdomarna, som får plats i denna uppräkning. Dett.a gör att
längdlöpningen för Finland blev något av en besvikelse. Redan uttagningst.ävlingarnas sprinterlopp gay en föraning härom. Bredden var enorm,
men utan topp. 1 olympiskt sammanhang är det de stora stjärnorna, som
gör sig gällande.
Finlands Svenska Skidförbund hade fått med sin första skidolympier,
Eva Hög frän Pedersöre. Hon hade gjort väl ifrå n sig i uttagningstävlingarna, där hon blev tredje. Vid de hemligstämplade kontrolltävlingarna
i Cortina visade hon god form och efter hernkomsten blev hon på Salpausselkäåsen tredje efter Sveriges och Finlands trumfäss Sonja Edström och
Siiri Ran,tanen. Hon var en fuUt värdig olympier, fastän endast första
reserv.
2
17
Finlands medaljörer pd Hotel
des A lpes' trappa. 11'. v.: Mirja
Hietamies,
Siiri Rantanen,
Sirkka Polkunen, Veikko Hakulinen, Arvo Viitanen, Aulis
Kallakorpi, A ukusti K ittru.
J onna Kortelainen oell Antti
Hyvärinen.
Guldlliekorna som vann damstaletten, 11'. V.: Sirkka Polkunen, Mirja H ietamies oell
Siiri Rantanen.
Publikintresset för längdloppen på skidor var minimalt. De deltagande
nationernas ledare, journalister, några turister från Norden och ett kompani alpjägare var de enda man kunde upptäcka på läktarna.
Däremot åstadkom publiktilIströmningen tilI tävlingarna i utförsåkning trafikstopp. Det var en fartfest med sensationer. På banor, där
många av världsberömdheterna körde bort sig, fullföljde tyrolaren Toni
Sailer tre tävlingar utan missöden och förde tre guldmedaljer hem tilI
Österrike. En sådan prestation är endast den mäktig, som fötts och vuxit
upp vid utförslöpan. Denna art av skidåkning är befolkningen i alpema
ofta tvungen att utöva i sitt dagliga arbete. Jag lade märke tilI en ung
flicka, som sålde vykort i turisthyddan på Tondi, spänna på sig skidoma
och styra ned tilI staden, en hisnande färd med 1100 meters fallhöjd. 1
länder där naturen icke erbjuder sådana träningsmöjligheter blir förberedelsema, i form av lång vistelse i alptraktema, en fråga om tid och pengar.
Spelens avslutningstävling, backhoppningen, blev en triumf för våra
gossar Antti Hyvärinen och Aulis Kallakorpi, som vann guld och silver.
Ytterligare bemannade vi sjätte och tionde platsema. Resultatet var
icke helt oväntat, då vi varit medvetna om att våra backhoppare suve18
ränt behärskar den nya stilen. Ryssarna och östtyskarna, som även anammat denna stil, där de skjuter ut i rymden som från en katapul.k, är redan
hyperfarliga. Även norrmännen har nu helt gått in för densa=a. Som
föregångsmän har vi på senaste tiden kunnat dominera backhoppningen,
men av allt att döma kan vår hegemoni icke bli långvarig.
Gamlakarleby-basen Hugo Hallman är betänkt på att inköpa
en eventuellt ledig alptopp tiU
Köukarbergets skidstadion.
19
1 jämföre1se med vinterspelen är sommarspelen en koloss - tillsYidare
dock icke på lerfött er. Men vid jämförelse fär man en tankestälIare. Sommarspelens alIt mera omfattande program borde inskränkas och i ingen
händelse utökas.
Det var ingen storpublik, som kun de komma tilI Cortina, m en var och
en , som där kämpat, segrat, förlorat och jublat kommer inte att glömma
den intima och hjärtliga stämningen i den lilla staden i hjärtat av Dolomiterna.
Terrängritten gdr Imm över stock och sten och vid behov ocksd över vatten. Här ses en
av vdra Irämsta lemkampare viceh. Olavi Rokka lorcera ett hi~lder där nedhoppet sker
i vattnet.
Kim Sevon vid Ilaggstdngen beundrar utsikten Irdn Tondi.
Den fina moderna femkampen
Av Hasse Sjöstedt
PRIMO Oy
VALU Oy
MALM
KORSO
Gjutna avloppsrör. Järngjute
Spik, järntråd, byggnadsbeslag
C EN TRALGJ UT ERI ET AB.
HELSINGFORS
Järngjute
20
BORGÅ
Stål- och järngjute
B eteckningen 'modem femkamp' uppfattas av de flesta så, att idrotten ifråga vad grenar och redskap beträffar skalI vara sista skriket i idrottsväg. Sä är dock absolut inte fallet och om man nätmare bekantar sig med
femkampens grenar märker man att de alla är av urgammalt märke med
anor. Löpning, simning och skjutning har människan visst sysslat med i
alla tider, medan ritt och fäktning är något modernate grenar. Moderniteten i femkampen kan alItså inte gälla grenama och faktum är att attributet modem inte antyder teknisk nyhet. utan har getts femkampen endast föt att frarnhäva dess modernitet i jämförelse med den antika fem-
21
i kriget, fram till unge Berndt Katter, olympiaresenären. Mellan dessa två
finns ett helt koppel utmärkta femkampare vllka gjort sig gällande såväl
på he=aplan som på utländska vädjobanor.
Det var som tidigare nämnts främst inom armen man bedrev femkamp målmedvetet. Före krigen fanns i vårt land två idrottsligt mycket
starka truppförband, Nylands regemente i Helsingfors och Jägarartilleriregementet senare fältartilleriregemente 4 i Vasa. 1 dessa förband tjänstgjorde en mängd unga idrottsintresserade officerare och underofficerare,
som gay sig femkampen i våld. Löjtnanterna Stig Östenson, Albert Tigerstedt och fänrik Nils Åkerman stod b1.a. för bravaden att 1938 bärga hem
lagsegern i ar11lemästerskapet - -- läs FM - i femka11lp och i ylands rege11lente hade man vid samma tid tre mycket lovande och trä ningsvilliga
underofficerare i Tor Lindblad, Hjalte Syrjänen och Helge Halme. Lindblad och Halme hörde till OS-kandidaterna för spelen som aldrig blev
verklighet i Helsingfors 1940. Av trion kom endast Lindblad med livet i
En grttpp femkampare jrdn tiden jöre vinterkriget. Längst liU höger stdr scrg. Helge
Halme, en lovande finlandssvensk yngling som stupade i kriget . Bredvid honom stdr
maior Olavi Larkas, en av vdra främsta experler i femkamp .
kamp, som de gamla grekerna - olympiska spelens introduktörer hade som måttstock på en medborgares mannakraft och krigardygder.
De moderna olympiska spelens fader baron Pierre de Coubertin hade
p sin meritlista också kompositionen av moderna femkampens grenar,
och den sammansättning femkampen hade vid OS 1912 har bibehållits
tilI våra dagar. Vissa små detaljkorrigeringar har under tidernas lopp
gjorts. den märkligaste är resultatberäkningen som från det ursprungliga platssiffermetoden har ändrats tilI pOängsystem, vars OS-debut skedde
i Melbourne.
1 begynnelsen var moderna femkampen en idrott som enbart bedrevs
av militärer, enkannerligen officerare, men under tidernas lopp har tävlingen »demokratiserats» och i våra dagar är civilisterna överallt på frammarsch. Ingenstädes torde dock eliten vara så markant civilt betonad
som hos oss vilket bevisas av att alla våra representanter i Melbourne
utom lagledaren! - är civilpersoner. 1 sa1111ingens namn måste dock framh ållas att näst intill toppen finns en samling unga officerare som kanske
i en nära framtid övertar de främsta platserna på ranglistan.
Femkampen har alltid varit rätt stark p å finlandssvenskt h åll och
många av landets yppersta i denna gren har haft eller har hemortsrätt i
svenskbygden alltifrån bjässen Alfons Hagelberg, som stupade som överste
22
FAR 4:s stronga lag som 1938 vann armemästerskapet. Fr. v. löitn . Ostenson, löitn.
Tigerstedt oeh fänri k A kerman.
23
I
behåll - men däremot långtifrån helskinnad - från krigen och var ännu
länge efteråt en av våra allra främsta femkampare, som trots skral simförmåga hävdade sig fint i många stora femkamparmeetings. Från tiderna
före krigen förtjänar ännu llämnas namllet Erik Akerman, översten, som
numera le der 4. Brigaden i Dragsvik där rnan förvisso vet att traditionerna
fr ån FAR 4 och NR förpliktar också då det gäller femkamp.
1 Dragsvik kan man också säga att finlandssvensk femkamp frodas
bäst just nuo Utanför Dragsvik finns faktiskt bara en - men ett lejon,
Berndt Katter. Så värst manstark är inte den kohort, som allvarligt tränar femkamp vid fjärde brigaden, men där finns dock två av elitklass
Kurt Lindeman och Ake Jåfs, som båda sporadiskt gjort mycket fina
insatser. Redan i flere års tid har man väntat att de skulle göra sitt definitiva genombrott, men hittills har väntan varit förgäves. Ingendera av
dem tyngs i högre grad av årsringar och de bör därför ännu länge kunna
vara rned i den hårda leken. 1 Dragsvik finns dessutom ett »äpple» som
inte fallit långt från trädet. Enligt senaste rapporter har Tor Lindblads
äldre son 18-årige Kaj beslutat gå i sin faders fotsp år och han har redan
visat takter som bådar gott. Ett stjärnämne som slocknat är Pecka
Mlckelsson. Han flyttade från Dragsvik till Abo och har tydligen helt gett
femkampen på båten, men figurerar ännu då och då i fäktarsammanhang
med växlande framgång.
Moderna femkampen är en förnäm idrott, men den ställer oerhört
stora krav på sina utövare. De fem g:t;enarna är alla sinsemellan så oHka
att någon gemensam träningsnämnare inte finns. Absolut psykisk balans
(skytte, fäktning), djärvhet och fränhet (ritt, fäktning) uthållighet (löpning, simning) och snabbhet (fäktning) krävs av den som vill nå över
medelmåttan i denna idrott. Träning varje dag helst i ett par grenar krävs
av en e1itman och det går absolut inte att slarva genom att lämna någon
gren åt sitt öde för en tid. (Det har hänt att en femkampare av olika skäl
vilat från ridträningen före en tävling - och vad blir följden? Jo, efter
ritten första dagen, är hans ovana muskler sjuka och ömma och då hjälper
det inte att kunnandet i de övriga grenarna kanske är större än någonsin,
med r ådbråkad kropp uträttar man ingenting stort .
Femkampen är som ovan synes en idrott som hittills varit förbehål1en
ett fåtal. Nu för tiden kan dock vem som he1st syssla med sporten trots
att ritten och fäktningen kan bjuda svårigheter ute p å landsbygden. 1 de
flesta större samhällen kunde man dock med små medel ordna möjligheter till träning också i dessa grenar.
Ferukamp är en s å storartad idrott att den skulle förtjäna ett större
underlag än den nu har. Med tanke p å att v ära dagars femkampare prestationsmässigt sett inte är av fenomenklassen ger femkampen sina utövare stora chanser tilI ära och berömmelse. Man kan vinna ett världs-
mästerskap eller en olyrupisk tävling med en poängsumma som inte överstiger drömresultatet 5.000 p. och det bevisar att mycket ännu finns att
göra på området. En femkampens Bob Mathias bör utan alltför stor
ansträngning kunna prestera ca 5.500 poäng och först då resultaten blir
så poänggivande är femkamparna uppe i samma klass som t. ex. friidrottsmännen, skyttarna och simmarna för att nämna idrotter där jämförelse är möjlig. Bland vår finlandssvenska ungdom finns säkert många
ynglingar, som har de fysiska förntsättningar som femkampen kräver.
Bara att sätta igång.
*
Sedan ovanstående skrivits har rapporlerna från Melbourne flutit in
och de utvisar att Finlands femkampare inte bara i hög grad har överträffat sig själv, utan de står dessutom jämsides med brottarna som ett slags
den finländska idrottens äreräddare. Vid sidan av de två stora Olavi
Mannonen och Väinö Korhonen gjorde också Berndt Katter en god insats och han är utan tvekan en coming man, som man kan ställa stora
förhoppningar på. Han överskred galant den 4.000 poängs gräns som
brukar nås bara av eliten och bland ryktbara femkampare som han
lämnade bakom sig märks b1.a. svensken Bertil Haase, som t.o.m. tilImättes avsevärda chanser att kämpa om medaljerna, många andra internationella storheter att förtiga.
Bronspenningen i lagtävlingen bör bli Katter en sporre att kämpa
vidare och för andra dådkraftiga ynglingar landet runt kan våra femkampare stå som exempel på varthän ett allt uppoffrande intresse kan föra
en inom idrotten.
Finska Guldsmeders Försäljnings Ab .
HELSINGFORS
• Vi förfärdig a alla slag av idrottsmärken efter
kundens egen önskan
25
Mikko Kunnas.
ItIonark~
En idrottsläkare om idrotten
det
Av D r Mikko Kunnas
moderna
Segrarmärket
Ab Cykelfabriken Monark
VARBERG
Mikko K unnas störtade oeh omkom i ett militärplan lördagen den
22 september. Det var samma dag friidrottslandskampen mot Tyskland inleddes i Hamburg. Meddelandet om !latastro/en väekte diuP
förstämning bland idrottsmännen. Mikko Kunnas var idrottsman
siälv oel! han var idrotlsmännens läkare - i högre grad än någon
annan läkare i Finland. Vid unga år var han internationellt ryktbar
/ör sin duktighet, men då katastro/en ändade hans liv, hade han
mänskligt att döma det mesta ogiort på sin läkarbana. Mikko Kunnas har även giort de svenslla idrottsorganisationerna stora tiänster.
. V år 1 dro tt vill hylla ha ns minne med att publieera utdrag ur en
artikel Mikko Kunnas /ör inte länge sedan publieerade i en läkartidskrift. Oversätlningen har giorts av Stig Häggblom.
1
länder, där man haft ekonomiska resurser a tt i st or stil st öda idrott en
eller där idrotten satts att tj än a st at ens syften h ar id rottsmedicinen under
årtionden ägnats stor uppmärksamhet. 1 USA har de förmögna universiteten isin tj änst inte bara tränare utan ävell Iäkare, vars uppgift är att
gagna idrottsmännen och deras träning. Preds som Tyskland före senaste
världskrig har nu Sovjet och Iä n der som i statlig t hänseende föIj er Sovjets
27
exempel, genom statens försorg skridit tiliatt leda folkets fysiska utveckling och åstadkommit en med våra ögon sett enorm medicinsk organisation, vars uppgift är att tjäna idrotten. Vad som i idrottsmedicinskt hänseende gjorts på många håll ute i världen, får osökt en av dessa frågor
intresserad att undra, på vilket sätt läkarkåren hos oss i högre grad skulle
kunna verka tili fromma för våra idrottsmän.
Ifall vi rent medil;:inskt fixerar läkarens uppgifter speciellt som idrottsläkare, finner vi, att problemet i stort sett är ganska enkelt . 1 tävlingsoch toppidrott skall läkaren leverera en fullt frisk person tili tränaren för
vidareskolning. Ifråga om motionsidrott är det läkarens uppgift att avgöra, huruvida individen ifråga om sin hälsa överhuvudtaget kan ägna
sig åt sport eller, ifall restriktioner föreskrives, vilka idrottsgrenar i så
fall kan förordas. Största delen av de informationer, läkarna i detta hänseende använder sig av, erhåller man i den allmänna medicinska utbildningen. Men ifall vi går tili att i vidare bemärkelse granska idrottsläkarens
uppgifter, kan till det ovan anförda fogas ett viktigt avsnitt, nämligen
idrottsfysiologin. Idrottsfysiologin åstundar att höja kraften, uthålligheten och koordinationsförmågan hos idrottsmännen, m.a.o. åtgärder
för höjande av konditionen. Läkarnas förhållande till idrottsfysiologin
har i olika länder lösts p å olika sätt. 1 USA är en stor del av tränarna
fysiologer utan att fördenskull vara läkare. Sovjet har för sin del en stor
skara, kanske 3-5.000 specialister inom idrottsmedicinen, som tili en
del har samma uppgifter som fysiologerna i USA. Såsom situationen nu
ter sig i Finland torde det just inte finnas yrkesfysiologer i idrottens tjänst
såsom önskvärt vore, varför man kan säga, att utvecklingen på detta område tilis vidare blir beroende av vår läkarkårs intresse för saken.
För att på detta område nå bästa möjliga resultat, skulle enligt min
mening tre särskilda riktningar utvecklas. Av dessa skulle en gälla den
fysiologiskinremedicinska linjen, som skulle hänföra sig till idrottskonditionens förbättrande och de typiska inremedicinska sjukdomarnas våIdanden. Den andra linjen skulle vara den idrottskirurgiska, den fysikaliska vården medräknad. Denna grupp skulle särskilt dröja vid skötseln
av idrottsskador, från början till slut. Den tredje hittilis helt oorganiserade gruppen skulle gälla idrottsmedicinens organisation. Det praktiska
idrottsvetenskapliga arbetet i landet har hittills varit rätt famlande och
i hög grad tillfällighetsbetonat varför en smula rationalisering absolut
vore av nöden.
Emedan tävlingsidrotten oavbrutet blir skarpare och även folkidrotten
fått större proportioner har en naturlig följd av detta varit att flera idrottsorganisationer vuxit ut till veritabla storföretag. Många funktionärer,
som tidigare gjort sin arbetsinsats vid sidan om det egentliga levebrödet
har blivit fastanställda arbetare i idrottens tjänst. Det internationella
28
tävlingsumgänget har småningom lett till detta. Idrottsmännen själva
har mycket större favörer av sitt idrottsutövande än vad fallet varit
tidigare, men kraven p å idrottsmännen har i gengäld blivit mycket hårdare. Sedd ur en läkares synvinkel är situationen förenad med stora faror.
Det är möjligt, att den hårda året-runt -träningen överanstränger veka
personer. Likaså är det möj ligt , att idrottsmän pressas för hårt ofullständigt tränade, på grund av viktiga tävlingar, att de stundom även pressas
då de inte är fullt friska eIler skadade. För en utomstående äskådare kan
det ofta förefalla, som om deltagandet i olympiska spel skulle vara dikterat uteslutande av önskan att segra och inte bara att vara med. 1 sådana fall är idrottsmännens hälsa allvarligt hotad. 1 masstävlingar kan
även helt otränade medelålders eller äldre personer anstränga sig mer än
krafterna skulle medge. Såvitt jag kan se skulle i nuvarande läge även
rent medicinska indikationer förorda, att idrottsmännens läkarvård helt
skulle inriktas på att i detalj organiseras. Vid sidan av avlönade ombudsmän skulle våra idrottsorganisationer isin tjänst ha läkare, som skulle
sätta sig in i idrottsmännens medicinska problem, klarlägga en regelbunden läkarundersöknings betydelse, vidare skulle de ansvara för utbildningen och anskaffningen av fysiologisk-inremedicinska och kirurgiskfysikaliska terapeuter för idrottsorganisationernas behov, samt se tili att
dessa skulle erhålla forskningsobjekt . Vidare skulle de organisera idrottspolikliniker, ansvara för läkarvården vid tävlingar osv. Det torde inte råda
någon tvekan om, att en sådan organisation skulle gagna idrotten och idrottsmännen, men samtidigt skulle den vad jag kan se gagna läkarkåren,
genom att läkarna fick tillfälle att effektivt fördjupa sig i idrottsmedicinens säregna problem, och kanske även genom att bespara en del av läkarkåren från att behöva befatta sig med de motbjudande idrottsutövande
meurotikerna,), som idrotten också för med sig.
Intresset för idrottsmedicinen har i vårt lands idrottskretsar avsevärt
ökat under de senaste åren, men frågan i hela sin vidd har tydligen likväl
inte riktigt anammats. De läkarundersökningar som idrottsförbunden
föranstaltar riktar sig i huvudsak endast tilI en liten skara toppidrottsmän och även detta har ofta karaktären av tillfällighetsarrangemang.
De stora massorna får ännu klara sig helt p å egen hand. Särskilt är u11gdomen då i fara eftersom den har en tendens att pressa sig mer än krafterna skulle förslå till.
De största möjligheterna till en koncentrerad klinisk såväl som vetenskaplig medicinsk organisation samt till att ekonomiskt understöda en
sådan skulle otvivelaktigt det länge önskade och planerade riksidrottsförbundet ha. Tiden kommer att utvisa, huruvida våra idrottsorganisationer är mogna att åstadkomma detta förbund och i dess hägn skapa en
av behovet påkallad medicinsk organisation.
29
.
Stig ln varsågod!
Många som lidit av p enningbrist har gått igenom dörren
med detta märke för att fylla i och lämna in sin tipskupong - och efterå t fått märka att det varit rikedomens
tröskel de den gången steg över ...
Stig in -
och
stig ut
som hlivande vinnare tilI
fem miljoner!
Spelens största världsrekordfenomen var Egil Danielsen som kastade spjut 85.71.
Egil blev omdttligt populär, särskilt bland Ilickorna.
Varför rekorden faUer
Av Gustaf Laurell
R edan i den moderna idrottens barndom förekom det »profetet», som
siade om en snart uppnådd gräns för den mänskliga prestationsförmågan .
Gång p å gång har dessa experters spådomar kommit på skam. Resultat,
som i början p å 1900-talet ansågs ouppnåeliga, har med bred marginai
passerats av idrottsmännen av i dag. Hur skall orsakerna till denna frammarsch förklaras? Naturligtvis beror det inte på några enkla faktorer, det
är snarare resultaten av många samverkande omställdigheter, som i stort
sett kall sammallfattas i följallde punkter:
1) Idrottens ökade utbredning och större typurval, 2) tekniska fram steg, 3) träningsm etodernas utveckling, 4) förbättringar av redskap, utrustning och anläggningar, 5) gynnsamma regelförändringar.
31
Den moderna friidrotten har sin upprinnelse i England, där rikemanssöner i mitten p å 1800-talet började tävla i löpning, hopp och kast. Det
dröjde några 10-tal år förrän man även i andra länder kom underfund
med charmen och förnöjelsen i denna form av kroppsövningar, men först
i och med de moderna olympiska spelen spreds intresset för idrotten tili
att småningom bli en verklig världsrörelse. De aUra senaste tiderna har
allt flere nationer omfattat idrotten som en faktor i ungdomsuppfostran
och som ett medel att knyta internationella kontakter. På 20-talet var
långdistanslöpningen i hög grad en finsk grell, främst beroende p å att den
hos oss redan tidigt vunnit popularitet. Man tränade helt enkelt mera än i
andraländer.
Sedan de moderna träningsmetoderna utvecklats har även idrottsmän
med mindre talang men med ett brinnande intresse kunnat göra sig gällande, från att det tidigare endast var de med naturliga förutsättningar
begåvade individerna som kunde hävda sig.
Irman man systematiskt började gå in för att studera idrotten ur vetenskaplig synpunkt, hoppade, kastade och löpte man alldeles huru det föll
sig av naturen. Småningom kom man underfund med att idrotten liksom
alla andra företeelser i det dagliga livet är underkastad naturlagarna.
Man analyserade rörelserna och kom fram tili att mekaniken visar vägen
tili en ändamålsenlig teknik. Den moderna kulstötaren vet varför han
skall sträva tili en längre arbetsväg. Ju längre väg han kan påverka redskapet med sina kroppskrafter, desto större möjligheter har han att accelerera farten och desto längre blir stöten. Han löser problemet genom att
ställa sig med ryggen i kastriktningen och då stöten inledes böjer han bålen framåt och för härigenom redskapet utanför kastringen. Igångsättningen sker sedan genom att låta kroppen falla med höfterna ledande
rakt i kastriktningen, varefter han genom bensträckningen utjämnar
fallet tili en rätlinjig förflyttning. Rätlinjighetsprincipen följes även i
sidled gående rörelser och någon skruvning av kroppen som ärmu på 30talet ansågs vara effektivast, förekommer inte längre, den har ersatts
med en kraftig båluppresning med en enorm katapultverkan och följande
den inslagna räta linjen.
Höjdhoppsteknikens utveckling är ett armat exempel på huru väl
fysikens oföränderliga lagar stämmer in. Nybörjaren, och som sådana
måste naturligtvis även idrottens pionjärer betraktas, använder sig i
regel av det s.k. snedhoppet, som i dagligt taI benämnes saxhopp. Hoppsättet är synnerligen oekonomiskt, då den upprätta bålställningen tvingar
hopparens tyngdpunkt att beskriva en onödigt hög båge över ribban .
Småningom fann man ett hoppSätt, där ribban passerades med kroppen
i vågrätt läge, medförde åtskilliga centimeters förbättring. Härifrån utvecklades, dels innerfotsstilen, som i internationella sammanhang första
32
»Chuck. Fo-nville, guldmedalikandidat !ör OS 1948 som inte kundt delta
av ryggskada.
3
pd
grund
33
gången lanserades av irländaren Leahy, segrare vid me11an-OS i Aten 1906,
dels ytterfotsstilarna. Innerfotsstilen har sedan utvecklats fr n den kaliforniska rullningen till straddle- och dykstilarna, vilka numera s.g.s.
uteslutande användes av världens främsta hoppare.
Då de tekniska problemen inom idrotten i stort sett kan betraktas
som lösta, befinner sig träningsmetoderna fortfarande i tark ut veckling .
Då de tekniska problemen har lösts genom ingående studier i vetenskaper
som är mera konkreta, hänger däremot träningsproblemen samman med
vetenskaper som fortfarande står inför många obesvarade frågor. Fysiologin och den medicinska vetenskapen brottas fortfarande med lösningar
om människokroppens funktioner, där man än så länge får stöda sig på
antaganden. Ännu har t. ex. muskelkontraktionens g ta inte lösts, man
antar att det rör sig om elektrisk-kemiska reaktioner.
Ännu för ett tiotal år sedan betonades den t ekniska sidan av idrotten
som avgörande för topprestationerna. Teknisk korrekti on utgjorde ofta
huvuddelen av tränararbetet. Denna åsikt har fått ge vika för träningshypotesen, som går ut på att en rationell träning skapar den mest ändam ålsenliga stilen. umera fästes knappast al1s någon vikt vid löptekniken,
,)stilen är mannem och varj e individs såväl fysiska som psykiska egenskaper bestämmer densamma. ,)Löp naturligt och löst, utan spänning, så
löper du riktigb, är numera runt om i väriden den härskande uppfattningen.
Träningsmetoderna i de olika friidrottsgrenarna har utvecklats mycket.
Främst gäller detta träningen för löpare, där interval1systemet numera är
s.g.s. helt dominerande. Dess föregångare var den svenska fartleksträningen, som ännu under det förra årtiondet förde de svenska löparna till
guld och ära. Mycket av densamma finnes fortfarande kvar i inter vallträningen, som dock följer en fastare linje med l11era bestämda tidsprogral11. Intervallträningen är isin nuvarande utforruning av europeiskt
ursprung. Intrettet för löpning i Amerika, främst USA, inskränker sig
till kortare distanser upp tilI 1 eng. mil. Någon större tillämpning av
interval1träningen, som främst utvecklats för medel- och långdistans, har
man sålunda inte haft . Men, skall man taga fasta p å uttalanden av amerikanska tränare har konditionsträningen euligt europeiskt mönster
börjat tilläl11pas i SA i allt större utsträckning även p de rena sprintersträckorna och kvartl11ilen. Man sticker inte heller under stol med att
rekordförbättringarna p dessa distanser under de aUra sista åren tilI en
mycket väsent1ig del kan bero härpå.
1 teknikgrenarna kast och hopp har även träningen blivit trumf. Den
som tränar mest, blir bäst. Förre världsrekordhållaren i kulstötning,
,)Chuck,) Charles Fonville hann under sin universitetstid med 4 års effektiv
träning, och hade som sitt dagspensum ca. 110 stötar. Parry O'Brien har
fortsatt efter slutförda studier med kulstötningen, han har redan 10 år
34
Parry 0' Erien, kulstötningens framsta genom
tiderna.
(Foto: K. Skarström.)
bakom sig som aktiv och stöter ända till 200 stötar om dagen. Den bekante amerikanske ,)coachem, professor Kenneth J. Doherty, anser att
Fonville redan på sin tid, för snart 10 år sedan, hade fulländat sin teknik
och sålunda aldrig nådde toppen av sin verkliga förmåga, på grund av
att han var tvungen att avbryta s~ t'r äning av olika 'arsaker.
1 den moderna idrottens barndom var redskap och utrustning som
användes inom den fria idrotten klumpiga och rätt prirnitiva. Redskapstillverkningen utvecklades så sl11åningom tilI storindustrier, l11edel för
experiment kunde härigenom anslås och under åren har utforruningen av
kastredskapen genomgått en väsentlig förändring. Spjutens utveckling utgö r kanske det markantaste exemplet. De har fått en aerodynamisk form,
kastbanan blir flackare genom att bärytan förstorats och t yngdpunkten
har flyttats bakåt inom ramen för reglerna. Spikskoindustrin har genom
35
experiment och materialprövningar kommit fram till skor som är både
lättare och starkare än de som användes tidigare. Dessa förbättringar
har även sin andel i rekordfloran inte minst genom sin psykologiska verkan.
Löparbanor och kast- och hopplatser har genomgått en betydande
utveckling sedan friidrottens barndom. J ämförda med nutidens hypermoderna st adionanläggningar , var sekelskiftets idrottsplatser rena potatisåkrar.
De moderna löparbanorna av kol- och tegelstybb utgör knappast det
sista steget i utvecklingen. Framtidens anläggningar kommer måhända
att tillverkas av någo n plastliknande massa, p å vilken man löper med
korta koniska spikar, som gör att steget håller perfekt.
F riidrottsreglerna har forlfarande p å sina ställen vag utformning,
som möjliggör spekulationer och tolkningar. 1 syfte att förlydliga dem,
har även för utövarna gynnsamma förändringar gjorts, av vilka här m å
närnnas r eglerna i höjdhopp och mätningssättet i spjutkastning. Utan
att närmare gå in på detaljer kring desamma, kan man konstatera att
dessa förändringar medgivit r ekorden förskjutning till det bättre åtskilligt.
Oberoende av huru den framtida friidrotten gestaltar sig, om den förblir vid de nuvarande amat örbestämmelserna, eller utvecklas p å en mera
professionell bas, kommer rekorden att förbättras. Människosläktets utveckling och nya, mera vetenskapliga träningsmetoder kommer att föra
rekorden mot siffror som man nu inte ens kan drömma om.
I nstilt4tchel en N ils Luukkonen vi d sitt arbetsbord.
Nye Solvalla-chefen har ordet
Av Stig Häggblom
Daglig, tidtabellsenlig, tillförlitlig trafik på linjerna
VASA - NYKARLEBY - JAKOBSTAD - GAMLA KARLEBY •
GAMLAKARLEBY - SEINÄjOKI . SEINÄjOKI- O RAVAIS •
VASA - KAUHAVA
JAKOBSTAD - Telefon namnanrop: "Haldin & Rose"
36
Inom Finlandssvensk idrott är det m ngen som mycket väl erinrar
sig »Solskensmästerskapen i Kållby'), SFI-mästerskapen sommaren 1950.
Det var ett par underbarl sköna dagar i den lilla vänliga orten vid Esse å,
där den nya idrottsplanens invigning förrättades med något s å fint som
SFI:s friidrottsmästerskap. Artikelförfattaren för sin del erinrar s;g också
en av de unga. ivriga funktionärerna med en ny studentmössa på n acken .
Den unga mannen var ils Luukkonen, välkänd sedan flera skolmästerskap, skolrekordhållare i kula på sin tid. Han berättade under Kållbymästerskapen, att han umgicks med planer på att till hösten försöka vinna
inträde "Vid universitetets gymnastikinrättning.
Sex år efter K ållby-mästerska pen finner vi Nils Luukkonen, ä nl1U
långtifrån de 30, som chef p å det svenska idrottsinstitutet ISoivalla. Han
har en kort men framgångsrik bana som gymnastiklärare bakom sig och
37
har vid ~rtga:: år p1lagts det ansvar, som ledningen av det svenska institutet ger. oDet är ett hårt jobb, det har Nils Luukkonen under sina få
månadei' på ~Qlvalla f,ått erfara. Det är inte bara för en ung idrottspedagog
att med entusi{!.>m'J. gripa sig verket an oeh förverkliga sina ideer. Det
gäller, ivarleo. fall pa ett idrottsinstitut i F inland, att ha praktiskt handalåg, att vara ekonom och gå rdskarl, pedagog oeh uppfostrare, artig hotellvärd och arbetsgivare, byggmäståre oeh tiggare, med ett ord sagt, det
gäller att vara tusenkonstnär. .
Nils Luukkonen har 'under sin korta tid'rp'å institutet visat sig ha många
av de viktiga egenskaperna",som kännete.e knade hans föregångare Raymond Sello
En ny statsminister brukar aV"ge 'en programförklaring. En ny idrottsinstitutehef, kan oekså göra' det, fastän man inte är vannare i kläderna
än Nils Luukkonen på Solvalla.
•
"
I
'"
A ndan på de svenska kurse'r na
- Det jag nu säger skall uppfattas på rätt sätt, som ett råd , inte som
ett klander. Solvalla kommer antagligen i år (1956) att slå rekord vad antalet kursdagar beträffar. Vi har haft t alrika såväl svenska som finskspråkiga
kurser häruppe, kurser av myeket olika slag oeh med olika de1tagare. Oeh
självfallet kursledare av olika kategorier med ölika kunskaper oeh ledar förmåga. Mitt intryek är att de finska kurserna i genomsnitt sköter sig
bättre, har bättre disciplin oeh reda med sig än de svenska kurserna. Det
är svårt att säga varpå detta beror, kanske det att svenskarna känner sig
.)som hemma» oeh de finskspråkiga kurserna som gäster, vilket skulle förplikta ti.ll bättre uppförande. 1 varje fall kan vi, om vi har en smula självkritik, lugnt erkänna att det kan bli myeket bätt.re svenska kurser på
Solvalla. Vad jag alltså hoppas på (oeh här behövs hjälp av a lla dem som
leder kurser på Solvalla) , är en genomsnittligt bättre kursanda, en större
känsla oeh vördnad (förstå det ordet rätt) fiir det institut, som är den
svenska idrottens. Vi representerar en minoritetsgrupp här ' i landet oeh
det förpliktar oss i så många avseenden. Vi får inte glömma att det förpliktar oerhört myeket även på den fysiska fostrans område. Vad jag
helst av allt skulle vilja ingjuh i det här institutet är den rätta Solva11aanda, med a11t vad det begreppet kan inrymma av höga idea!.
!(an v·i inte utbilda kommunalinstruktärer?
Det har någon gång varit frågan om att uppta utbildning för kommunalinstruktörer på SolvalIa-programmet. Men man har avstått för att
inte konkurrera med folkhögskolorna.
- ]ag tror, säger Nils Luukkonen, att en sådan utbildning dock
skulle vara möjlig, utan att den skulle försätta folkhögskolorna i svårigheter. Folkhögskolornas utbildning är ju doek lagd på ett väsentligt annat
pIan än idrottsinstruktörsutbildningen. Ungdomsledarutbildningen inom
CIF finner ingen motsvarighet i folkhögskolorna. En instruktörskurs p å
förslagsvis 2-3 månader kunde utgöra en viss motsvarighet tilI de kurser våra finska idrottsinstitut anordnar. Hur skulIe det vara om våra
svenska kommuner diskuterade fr ågan oeh t. ex. övervägde möjligheten
att i vissa fall slå sig ihop ett par kommuner i syfte att avlöna en gemensam idrotts- oeh ungdomsledare?
Ett av Solvalla-institutets problem är givetvis höst oeh vår, det är
gemensamt för alla idrottsinstituten sedan kursverksamheten kulminerat
på sommar (särskilt) oeh vinter.
.- Vi har i rätt stor ~tsträekning tagit emot kulturella organisationer,
företag m.m. under tiden september-deeember, men lnstitutets möjligheter kan nyttjas effektivare under den tiden. Kanske få r jag tillägga att
privatpersoner också är välkomna då kursprogrammet det medger.
Folkskollärarna och det ästerbottniska problemet
- Institutet har redan en viss erfarenhet av folkskolIärare p å idrottskurs härute sommartid. Hur skulle det vara med vinteridrottskurser i
slutet av julferierna? Från institutets sida kan vi i varje falI garantera
ledarhjälp.
- Oeh så har vi naturligt vis problemet med att bereda det svenska
Österbotten bättre möjligheter att utnyttja institutet. Här skulle jag
vilja säga att institutet myeket väl kan vara ett exkursionsmål, en plats
för weekendkurser O.S.V . Föreningarna i norr kan väl arrangera gruppresor hitner. Pör att göra sådana utflykter mindre ekonomiskt betungande för föreningar och deltagare, kan institutet i programmet inrymma
några timmars arbetstjänst, varigenom grupperna som kompensation
kan påräkna avdrag p å priset eller möjligen fri inkvartering. Tyvärr är
ett sådant förfarande inte alItid möjligt, men rätt ofta har institutet olika
arbetsuppgifter som kan skötas av kurserna. Skidförbundets elitlöpare
har redan stälIt sina krafter tilI förfogande för vedhuggning härute. Ett
bra recept för alla som sysslar med idrotter där konditionen skalI vara
gedigen. Många som kommer är österbottningar.
Säger den unga Solvalla-ehefen tilI intervjuaren oeh låter blieken
glida ut genom fönstret mot sluttningen nära stranden till träsket, där
dragsvikbeväringarna träget arbetade, för att få aptit tilI middagen.
Intervjuaren för sin del, gjorde stilIsamt den reflektionen, att det svenska
institutets ledning tydligen ligger i rätta händer.
39
AB AINO LINDEMAN OY
VASA
IMPORT- och EXPORTAFFÄR
*
MAL TFAB RI K
*
VASA FISKNÄTFABRIK
*
TE L. VÄX. 4444
Granskning av sprängningsarbetet. Fr . v. fältväbel Eklund, major Bolt, överste Akerman, Nils L uukkonen och institutets skattmästare Rabbe Schauman .
Första kontakten Dragsvik Finsl~a ·Kabelfabril~el.
AI~tiebola;:
*
HELSINGFORS
BÄTSMANSGATAN 29-31 • TELEFON 11721
Solvalla
Av Nils Eklund
- »D et var born, born, born det var Dragsviks bataljon . .. » eller »ja
vi kommer ... jaaa, vi kommer ... tillbaaaka igen ... » kunde ha sjungits
för full hals v id m ånadsskiftet oktober- november ute på Solvalla, där
Dragsviks underofficersskola »kände sig sam hemma» och rumsterade om
tili allas stora glädje, icke minst Solvallachefen Nils Luukkonens.
Faktum var att 120 dragsvikselever drog ut så det b åde kändes, hördes och syntes.
U nder brigadkammendören överste Eric Akermans överinseende och
med skalans chef major Balt som »verkställande officen (för övrigt samma
man som under olympiska spelen i Helsingfors hade utarbetat och övervakade hela förbindelsenätet) höll skalan en kurs på Solvalla med ett
program, sam omfattade a1lt från gymnastik, närkampstricks, bollspel,
Chejen jör Dragsviks tmderojjicersskola major Bolt studerar
kartan över Solvallaterrängen
där
orienteringsmästerskapen
hölls.
lektioner tili arbetsledning och praktiskt arbete, orienteringsmästerskap
m.m.
Alla var ense om aU man skulle komma tilIbaka. Överste Åkerman
inflätade deUa i sitt tacktal, och lovade att eftersom den här första kontakten blivit en fullträff och givit ett över alla förväntningar gott resultat
skulle man komma med varje elevkurs i fortsättningen. Detta utbyte har
alla förutsättningar att bli fruktbringande i många avseenden. För det
första friseras institutet upp genom målande, putsande och fejande då
pojkarna tilI omväxling sysslar med litet »pratical job,) och å andra sidan
får de en kontakt med Solvalla, som de kanske aldrig annars har. Blivande
folkskollärare, ungdomsledare, idrottsmän får upp ögonen för denna
pärla i Nouxskogarna vid Långträsket och ett är säkert - ett flertal kommer igen.
Iden är helt enkelt enastående. Solvalla n år på deUa säU nästan hela
svenskbygden och eleverna själva med sina lärare (officerare och underofficerare) står helt för regin och har t.o.m. eget fältkök med sig ... Det
är inte på långt när alla militärer som känner till institutet. På en fr åga
hur många till exempel av befälet som tidigare varit på Solvalla av dem
som nu var med på premiärkursen fick vi svaret: två! Här finns faktiskt
mycket att göra, och om man får tro alla de vackra ord av inbördes tacksamhet och fröjd som fälldes tror vi också att mycket kommer att bli
gjort.
P å somrarna skall tonvikten läggas på simkurser, om vintrarna ar det
det skidtekniska som tar överhand. Och säkerligen kan man skaffa kompetenta lärare tm dessa speciallektioner för militärerna.
God Solvalla-propaganda i höstrusket .
•
Idrottsorganisationer!
Max Storgård jrån Solv, yrkesmålare i det civila, stortrivdes
när han jick ta jram pensel och
måla dörrlister på institutet.
42
Förlögg Edra kurser och
*
*
tröningslöger tili
*
BEKVÄM INVKARTERING
IDEALISK SKIDTERRÄNG
MODERATA PRISER
ORAVAIS TURISTHOTELL
43
Torbjörn Lassenius
nas skugga.
palmer-
Årets bragdman
Av Enzio Sev6n
En
enhällig guldmedaljnämnd förlänade Torbjörn Lassenius utmärkelsen »årets bragdman 1956» och som synligt bevis härpå Sport-Pressens
guldmedalj.
Det yar i mindre grad Lassenius' insats i Melbourne, som predestinerade tilI utmärkelsen, starkaste motivet var det nordiska rekord Lassenius
presterade vid t'yska landskampen i Hamburg i september, men man var
inte heller blind för att Lassenius i Melbourne i högre grad än' de aUra
flesta presteråde fulIt normala och väntade resultat. Förhandsnoteringarna
gay honom på papperet nionde plats och han blev sjunde. I.Hamburg,
liksom även vid EM i Bern 195~, överträffade den välväxte och blonde
Borgåvikingen sig själv. Han visade åter att han kan den värdefulIa
konsten att tänja sig i viktiga avgöranden.
Vi vet att Torbjörn Lassenius för Melbourneresans skull offrade en
viktig termin av sina studier. Och trots det var han strax efter avslutad
tävling på det klara med att ännu en säsong lockade i hög grad, utsikten
att få skruda sig i Nordens idrottströja när det gäller att hösten 1957 ställa
upp tilI kamp i det soliga Los Angeles mot Kaliforniens idrottstopp. När
Lassenius väl var hemma från Melbourne satte han också omedelbart i
gång med träningen igen, han resignerade inte i trött reaktion efter det
stora olympiska etappmålet.
Låt oss spinna vidare på tanken. Från Kalifornien hösten 1957 är steget mycket kort tilI Europamästerskapen i Stockholm 1958. Och så återstår bara två år tilI nästa olympiska kraftmätning i Rom 1960. Då är
Torbjörn inte mer än 29 år gamma!. Han har inte presterat sitt maxirnum
ännu, men han har alla förutsättningar att just 1960 vara i absolut toppform. Kanske den frestelsen blir för svår att övervinna?
Vi, som har förmånen att känna AkilIeskämpen från Borgå närmare
har iviss mån dissekerat hans karaktär. TilI det yttre är han en prydnad
för idrottsbanan, i sitt sätt och till sin läggning är han en intelligent och
mänsklig gestalt av lika hög inre resning som till det yttre. Han fyller i
ovanligt hög grad medaljstatuternas krav på hedrande vandel på och
utom idrottsbanorna.
Torbjörn Lassenius har spelat bandy i Akilles representationslag. En
mångfrestare till sin natur, men samtidigt har man känslan av att han,
trots sin rationella träning, fortfarande står kvar med ena benet i den
tidsålder, då idrotten inte var ett tyngande yrke utan en glad lek, en fritidssysselsättning, som ger inre tillfredsställelse. som kräver både ambition och ärelystnad och som vidgar vyerna.
Det var visst i samband med nordiska cykelmästerskapen i Borgå
försommaren 195~ vi tillloppets starter, pappa stadsdirektör Lassenius i
Borgå på skämt framhöll att sonen Torbjörn var fräck nog att sikta på
Bern. Det är oss inte bekant om pappa stadsdirektören omtalade yttrandet för sonen, men faktum var att han den sommaren gick från klarhet
tilI klarhet, kvalificerade sig och lade beslag på den värdefulla silvermedaljen efter en serie fullträffa~ i h ård konkurrens. Hans vältränade kropp
och hans goda tävlingsnerver stod rycken i det internationella ·eldprovet.
S å har det även varit i fortsättningen. Så hoppas vi det skall bli: i Los
Angeles 1957, i Stockholm 1958, i Rom 1960. Torbjörn Lassenius är en
prydnad för finlandssvensk idrott, en prydnad, som vi ogärna vilI förlora
ur främsta ledet.
De hästa hilderna i Vår Idrotts
FOTOPRISTÄ.VLING
Intresset
för
Vår
Idrotts fotopristävling
var som vanligt stor
och bildnivå n av relativt hög klass. Emellertid kunde en stor del av
bilderna denna gång
åsidosättas för att de
inte fyllde tävlingens
krav, dvs. var antingen
idrottsbilder eller friluftsbilder.
l pris.
Resultatet i tävlingen
var att de tre första prisen tydligen gick till
sa=a familj och utgjordes av friluftsbilder.
Tydligen är det ä ven
frågan om en friluftsfamilj av rang. Vår
Idrott gratulerar. Bjarne
Bäckman, som belade
fjärde och femte plats
tävlade däremot med
genuina idrottsbilder, en
orienterare som inte klarar ett vattendrag torrskodd och en liten koncentrerad
fotbollsspelande yngling. Vår Idrott
gratulerar även Bjarne
Bäckman till två fria årgångar av Sport-Pressen
och tackar alla deltagarna för visat intresse.
III pris.
Resultaten i Vår Idrotts fototä vling
I pris 5.000 mk Erkki Vilpa, Riihimäki,
för ),Maihinnousu>,
II pris 3.000 mk Erkki Vilpa, Riihimäki,
för »Aamutouhuja kesälomalla»
III pris 1.000 mk Irja Vilpa, Riihimäki, för
),Tunturilla»
IV pris Sport-Pressen för 1957, Bjarne Bäckman, Lovisa, för ),Orienterarens fotbad»
V pris Sport-Press en för 1957 , Bjarne Bäckman, Lovisa, för ),Koncentratiom
,
II pris.
4.7
Gunnar Haga
IN
MEMORIAM
Av Kaj Hagman
Vad en idealismens tjänare kan betyda för andra människor var Gunnar Haga ett praktiskt exempel på. Han ägde kraft nog att väcka andras
krafter, andras målmedvetna vilja. Han väckte andras intresse p å ett sätt
som utlöstes i handling - resultatet bIev Vörå idrottsförening, en av de
bäst organiserade och tidvis idrottsligt starkaste föreningarna i skidlöpning och friidrott inom svenska Finland. Främst då i skidlöpning,
eft ersom det levande m aterial som Vörå IF har haft att arbeta med ägde
fysiska krafter som var tillräckliga, medan samma material i tekniskt
avseende ännu inte haft tid nog att utveckIas, att behärska alla de finesser som krävs av en friidrottsman av klass i vår tid.
Lika väl som Vör å IF har fostrat ett väl sammansvetsat garde aktiva
idrottsmän och lovande juniorer, har föreningen fostrat en säker, duglig
och skicklig funktionärs- och domarstab. 1 denna uppgift hade föreningen
ett levande föredöme i Gunnar Haga, som utan att tänka på sig själv,
sin tid och sitt arbete, satte in alla sina krafter i föreningens tjänst. Det
behövdes knappast teoretiska föreläsningar och lektioner, Gunnar Haga
var ett praktiskt exempel, som andra, blivande ledare bara hade att följa,
att lära sig avo
Gunnar Haga bIev snabbt också en sarnlande kraft inom Vasa distrikt.
Vägen öppnades för honom till centrala förbund, till andra områderi än
idrottens - han bIev eftersökt av den ungdom, som behövde ledning och
48
kraft för marsch fram åt. Men Gehå var inte den som sökte sig nya poster,
den ena högre än den andra - han ville blott vara på post där han ställdes, där han visste att han kunde föra s ina karnraters talan. Han ville
aldrig svika . ty svek och ovilja, rädsIa och avvikelser fr ån idealismens
raka väg var honom heIt främmande, ja, de var fiender för honom. Visst
tvingades han att på den hetsiga politikens väg möta människor, som
hotade honom som fiender, men inte heller d å sökte han sig genvägar
eiler avsteg från sitt m ål: att tjäna andra människor, till andras bästa.
En sådan livsinställning undgår inte att prägla sin man, ej heller att
synas av andra. Därför bIev Gunnar Haga den tjänare på vilken än den
ena, än den andra bördan avIastades. För m ången blev han en räddare,
det var så Iätt att söka stöd h os honom. Han kunde inte svika ett förtroende. Det, som m ånga människor inte trodde sig förmå, det åtog han
sig ensam, det ville han hjälpa tilI fullbordan. Förtroendet för Gunnar
Haga, tilliten tili hans förmåga och kraft blev större än en vanlig svag
människa kunde ana - ingen såg att a lla krav som ställdes p å honom
gjorde honom tilI n ågot av en övermänniska, för oss andra blev han bara
ett ideal, ett fenomen som gladde oss a lla, så att vi glömde att han blott
var en människa bland nlällniskor. Han sjäIv bIev den enda som insåg
detta.
Gunnar Haga ägde klarsy n i allt, men h an föll offer för den kamp, som
vi andra Iät h onom kämpa ensam: den rättfärdigas strid för gränslös förståeIse för envar människa!
PRI MO Oy
Spik- och metallvarufabrik, Malm
Centrolgjuteriet Ab
Järn- och stålgjuterier i Hel sin gfors, Borg å
och Korso
49
E.nighetens ostar
samlar familjen
Familjen r usa r Ii II b o r de l
då de märker all där finns
Enighelens osl.
Påpeka alltid när Ni kö per o sl
all del skall vara Enighelens.
Siv Mattsson frdn Esbo Idrottsförening vinner damernas höfdhopp i HSID-mästerskapen.
Friidrotten fängslar f lickor
Låt oss sköta Edra
Av Carl-Olaf Homin
TRANSPORTER
båt, bil, tåg, flyg!
- - -- -- -
med
»Fylka dig, ungdom kring /ramtida dåd
var vad du är - var det helt och med heder
H övding är den som går /rämst uti seder
mognade tankar och kunskaps/örråd».
(Hj. Procope)
D et är den sanna livsglädjen, den renaste formen av idrott, som möter
en vid skolornas friidrottstävlingar. Den kampglädje, som de deltagande
flickorna och pojkarna där visar, och den livsbejakande anda, som därifrån utstrålas, är alltför bekant för att här behöva skildras. Sällan ser
man heller en så begeistrad publik, som vid skolmästerskapen där antalet
deltagare även blir allt större.
51
------
Allt detta är allom bekant och erkänt, men d å man sedan försöker sig
på en analys av orsakerna härtill, gör sig redan åsiktsbrytningar gällande.
Ovedersägligt är dock, att det stora flickdeltagandet är av avgörande
betydelse för tävlingarnas popularitet, och flickornas medverkan motiveras ingalunda endast därav, att de lockar ett större antal pojkar till
mästerskapen. Nej - huvudsaken är, att flickorna vilI utöva friidrott,
de vill förnimma idrottandets glädje och ge utlopp åt sin inneboende
energi. De önskar utveckla sig i en frisk och sund riktning och de vill tävla.
Att härvid dessutom uppnås det, att unga flickor och pojkar träffas på
idrottsplaner i stället för i rökiga kafeer, torde ej ens de värsta idrottsbelackarna ha något att invända emot.
Att flickornas önskan att tävla verkligen är en realitet, är var och en
som besökt skoltävlingar medveten om, men för den oinitierade kan det
vara av intresse att få sig några belysande siffror förelagda, och främst
förtjänar väl Helsingfors Skolidrottsdistrikts senaste mästerskap nämnas.
Här ddtog 136 (1) flickor (Jfr. med antalet i specialförbundens juniormästerskap), och att märka är, att s.g.s. alla ställde upp av eget initiativ,
betalande själv sin deltagaravgift. Hur skulle detta vara möjligt utan ett
brinnande intresse, som övervinner flickornas naturliga blyghet, och hur
ideellt låter icke detta i vårt krasst materiella tidevarv, där idrottsmännen
sällan ställer upp utan påstötar av energiska föreningsledare och t .o.m.
får betalt för att de tävlar. 1 färskt minne äl" även Skolidrottsförbundets
jubileumsmästerskap i höst i Nykarleby, där deltagandet i flickgrenarna
var i det närmaste lika stort som i pojkarnas grenar, och att flickornas
iver och hänförelse inför uppgiften var minst lika stor som pojkarnas behöver man ej betvivla. Att sedan färdigheten ej var på samma nivå, är
en he1t annan sak, och det är ju inte flickornas fel, att de flesta startar
stående på 60 m då de ej lärts använda liggande start eller att m ånga presterar de mest besynnerliga stilar i höjdhopp d å ingen undervisat dem i
grenens prima principia.
En fröjd var det även att skåda, med vilken entusiasm över 50 flickor
de1tog i HSID :s nya experimenttävlingar i stafettlöpning senaste vår där sågs de mest kuriösa växlingar och sätt att hålla i stafettpinnen, men
framför allt fäste man sig vid intresset och glädjen hos de unga löparna _ .
man förnam idrottens uppbyggande sidor.
Men trots att skoltävlingarna är för massan, och avsedda för alla skolflickor oberoende av anlag och skicklighet, ser man varje år bland mängden
de mest lovande förmågor, flickor, som dock i brist p å svenskspråkiga
föreningar, på några undantag när, slutar med idrotten eller fortsätter i
finska klubbar. Och likväl är det säkert, att dessa finlandssvenska flickor
har minst lika stora förutsättningar som andra, och som exempel må
nämnas de två Esbo-flickorna Gun Eriksson (Svenska flickskolan) och
Marianne Meinander i slil!yllt längdhopp .
52
Kamp till mdllinjen i damernas 100 meter vid skolidrottsmästerskapen .
Uili Malmström (Grankulla svenska samskola) , som etter ett års träning
tog guld och silver vid FM för flickor.
Men, är skolidrotten trots allt inne på fel väg? Driver man flickorna
mot en form av idrottsutövning som strider mot deras fysiologiska förutsättningar? Är faran att man pressar dem för mycket, överhängande ?
Detta är fr ågor, som l11an givetvis ej är kapabel att tvärsäkert besvara
på skolidrottshåll - t .o.m . den medicinska expertisen har tvekat i sina
utlåtanden - men säkert är, att den på en del håll visade antipatin mot
flickors friidrott till stor del beror på konventionalism i tänkesättet och
stelnande i knäsatta doktriner.
Faktum är, att ej endast på finskt håll i v årt land, utan även utomlands, är dam- och flickfriidrottens utbredning en allmänt skönjbar tendens. Vi behöver ej gå längre än till Tyskland, för att vid DM finna ungefär lika mycket tävlande flickor som pojkar, och några skadliga verkningar
på de deltagande flickorna har minsann ej förl11ärkts.'
Och p åståendet, att de möjligheter till friidrott, som skolidrotten erbjuder flickorna är tillräckligt, stämmer icke. Förvisso är kretsen av
skolkamrater och vänner den naturliga omgivningen för all fritidssysselsättning, och även den rätta l11iljön för idrottsutövning, men den är ej
tillräcklig, i alI synnerhet som aktiv idrottsutövning för flickor rent av
fördöms av en stor del pedagoger, som ger den sunda, men ofta enforrniga
motionsgymnastiken en ensam dominerande plats p å idrotts- och gymnastiklektionerna.
Att avsaknaden av andra friidrottsmöjligheter än skolidrottsförbundets och -distriktens tävlingar gör, att flickorna mister intresset, är alldeles uppenbart, och att procenten av dem som slutar då de blir studenter
är enorm, visas redan av att under de fyra senaste åren har sammanlagt
en (1) svensk flicka deltagit i akademiska mästerskapen i friidrott (och
hon också representerar en finsk förening) .
Men hur är det då med våra finlandssvenska specialföreningar och
-förbund? Ja - det är just med tanke p å dessa, som sinnet lätt stäms i
molI, då man b'esinnar, att det inte finns n ågra svenskfinländska mästerskap, inga DM, och att få föreningar ens i sina program har upptagit damoch flickfriidrott , än färre har gjort det i praktiken. Dock finns det ej skäl,
att helt mista modet. En svag ljusning har kunnat skönjas. 1 år hade
idrottsveckan för första gången damgrenar med, p å Aland och i Garnlakarleby har ett visst intresse visats, och det verkliga glädjeämnet är lilla
Esbo IF. Föreningen började senaste år med 7 flickor, i år hade de redan
15 klassificerade friidrottstöser, och alIt tyder på att antalet fördubblas
nästa år. Och att kvaliteten är högtstående bevisas m åhända bäst av, att
i klubbkamper mot södra Finlands starkaste finska damföreningar, har
Esbo lyckats få tre segrar mot endast en knapp förlust, och förutom en
55
uppmärksa=ad insats i flick-FM, har dessa flickor redan hemfört många
dyrbara poäng i föreningsklassificeringarna .
Föreningar, som arbetar med flickfriidrott, har således en rent praktisk nytta därav, och dessutom bör betonas, att det ideellt högtstående
målet, att fostra friska och fördomsfria harmoniska människor, p å detta
område nås lika väl som genom annan verksamhet, som föreningarnas
damsektioner har pä sitt program. D å härtilllägges fli ckornas egen önskan
att få utöva även friidrott, är det väl all orsak, att göra ett försök, och så
åt erstär blott att hoppas på en ljus framtid för den finlandssvenska damoch flickfriidrotten.
Kontcikt via Telko
Över 100 välrenommerade inhemska och utländska företag i nom oli k a bransche r distr i b uera r
sina k va li te tsti llverk ningar
ge no m TE L KOs auktor it ativ a förb in delser.
HELSINGFORS. ALEXANDERSGATAN 13, TEL. 12271
Nd, tänker han pallra sig hit? Bdten väntar inte!
Gymnasternas samling på Åland
Av Stig Häggblom
D e flesta människor vet att älänningarna är duktiga. De har världsrykte som sjömän. De vet att göra det trivsamt för sig på öriket. »Huvudstadell» Mariehamn är ju ett mönster för det välskötta samhäl1et och inte
minst är ålänningen känd för att kunna ta hand om turister, som vill
komma och besöka honom på de vackra öarna. Mindre känt har Aland
då varit i idrottssammanhang tills man just under de senaste åren fått
visa sig på styva linan även i det hänseendet.
D å man tänker på Alands anknytningspunkter tilI den Finlandssvenska
idrotten fär man väl säga, att kontakten under många år bestod i ett sporadiskt deltagande från Alands sida i de tävlingar och mönstringar som
57
·ålänningarna blivit med så aktivt. Det är inte lyckligt och n yttigt bara för
ålänningarna, som under de sen aste åren n aturligtvis måste h a fått avsevärd stimulans för arbetet på sitt eget territorium utan - och kanske
framför allt - för oss fastlandssvenskar, som fått lov att vara med i den
behagliga åländska idrottsatmosfären. Det är ju känt, att idrotten på
svenskt håll haft att brottas med mångahanda svårigheter under de senaste åren, sådana svårigheter, som inte kunnat låta bli att trycka sin
deprimerande prägel på hela idrottsarbetet. Att i ett sådant skede få
gästa en landsända, där all dylik stridighet avtalsunderhandlingar och
tolkningsfrågor är okända och nästan helt betydelselösa begrepp, måste
ju ha varit särdeles stimulerande. Inte rninst på det planet var ålandsbesöket under de varma och vackra junidagarna värdefulla för gästerna
fr ån fastlandet .
SkuUe någon fråga oss liuruvida gymnastiken i Mariehamn var vackrare och mera anslående än de program som bjöds i Borgå året före Helsingfors-olympiaden skulle vi antagligen ta oss en stunds funderare. Men
snart skulle vi vara färdiga med svaret, som skulle få ungefär den här
sammanfattningen:
Samling jör~avjärd.
anordnades på fastlandet. Något utbyte i egentlig mening var det aUtför
sällan frågan om. Det är först under de senaste åren den åländska idrottsorganisationen fått visa prov p å sin duglighet, först genom att för två år
sedan på ett enastående fint sätt ro i land arrangemangen för SFI-mästerskapen i friidrott och något senare FSO-mästerskapen i orientering. Även
senaste sommar fick Aland och närmast Mariehamn ett tillfäUe att visa
fram sin idrottsliga a ktivitet och sitt intresse genom att få stå värd för
det största tänkbara Finlandssvenska sportevenemanget, den Finlandssvenska gymnastikfesten . Det kan genast sägas, att gymnflstikfesten i
Mariehamn den 9-10 juni blev en oförglömlig upplevelse för det dryga
tusental gymnaster från fastlandet, som deltog och en i sitt slag ganska
enastående arrangörsframgång för de loka la värdarna.
Att Mariehamn utan större tvekan åtog sig detta uppdrag är så
mycket mer beundransvärt som man säkert inte svävade i okunnighet
om vad som krävdes av organisation, förberedelser och arbetsinsats. Därtill var ju den fina Borgå-festen i alltför färskt minne. Och man kunde på
goda grunder räkna ut, att deltagarantalet skuUe sväUa ut. För de aUra
flesta framstod ju Aland och dess vackra huvudstad som det stora, lockande äventyret. Med landshövdingen i spetsen grep man sig verket an.
Kan vi ännu få dröja kvar vid n ågra analytiska synpunkter, skuUe vi
frarnhåUa, att det är en lycklig utveckling för svensk idrott i Finland att
58
Vi går ombord pd Aallotar.
59
Visst känns det i knäna, men man kar väl tränat ....
Dekorerad med Folktingsl ullmäktiges lörtiänstmedali-
- Det manliga gymnastikinslaget i Mariehamn var klart bättre än i
Borgå, vilket får tas soni ett tecken på att det unga gymnastikförbundet
börjar få stadga över sig och sitt arbete. P å det planet kunde man se en
mycket anmärkningsvärd förändring till det bättre. Kvinnorna: (med
tveksamhet) en smula bättre ä n i Borgå. För elitens vidkommande:
mycket bättre. Vilket betyg alltså skulle skriva under den kända satsen
om idrottens oavbrutna framsteg och nyerövringar, som kanske alldeles
särskilt framträder på gymnastikens område.
För flickornas och pojkarnas vidkommande kunde vi inte se n ågra
större vare sig framsteg eIler motsåtsen . Den friska entusiasmen , glädjen
över den fria och glada samvaron, b åtresorna, utflykten till Kastelholm
och mycket annat hos de unga som var m ed, de i och för sig värdefullaste
och viktigaste deltagarna p å gymnastikfesten, gör det dock lätt att avge
60
K vinnliga masstruppen sträcker pd sig.
61
Svensk sammanhdllning o. svensk
enhet är inte detsamma som likriktning, sade jestlalaren Bo Palmgren.
den korta men säkert riktiga slutklämmen eIler vitsordet: en mycket bra
svensk gymnastikfest.
E ller, såsom fesUalaren professor Bo Palmgren i sitt friska taI p å
idrottsplanen bl. a. formade orden: ~En sådan gymnastikfest som denna i
Marieharnn utgör ett levande bevis på våra möjligheter att inom våra
egna led och med våra egna krafter uträtta n ågonting gott och värdefullt
- oss själva tili glädje och gagn och ingen annan tili hinder eller skada».
Kvinnogymnastiklörbundels masstrupp lågar Iram vid gymnastiklesten i Mariehamn 1956 .
.Glimtar från sex decenniers kvinnogymnastik
Finlands
Svenska ](vinnogymnastikjörbund !tar jirat 60-års iubileum.
Av Ulla-Stina Storskrubb
BRÖOERNA
LI LLQU 1ST
KILO
Telefon 8421 51
62
Året 1956 betydde för Finlands Svenska Kvinnogymnastikförbund
att 60 år förflutit uuder intressefylld aktivitet i arbetet för den fysiska
fostran. Tiden har utvisat att den höga målsättning och entusiastiska
idealitet inom det förbuud, som uuder Elin Waenerberg-Kallios ledning
bildades år 1896 av de då existerande fem kvinnliga gyrnnastikföreningarna. har varit av bestående slag. Gyrnnastiken har gått sin kuugsväg
fram åt . Det som tidigare generationers damgymnaster fått kämpa sig
tili med mod och tro, är för vår tids unga flickor nägot självklart och
givet . L åt oss tro att mottot hittills för vår gymnastik under de decennier
som gått, att dana människor, harmoniska till kropp och själ, skall bestå
även för kommande generationer.
63
Gymnastikuppvisningen vid den
andra lörbundslesten, som lörsiggiek i Abo 1899.
Rörelserna präglas av stark lormbestämdhet oek har
en militärisk anstrykning.
Genom Elli Björksten liek oeksd barnen sin egen gymnastik, anpassad
elter deras natur, sagans oek lantasins värld kar ryekt in i gymnastiksalarna. A r 1924 hölls den lörsta gymnastiklesten lör skollliekor, oeh i dag
är antalet barn- oell Iliekavdelningar
inom lörbundet i stadigt stigande.
Frdn dr 1922-39
lörsiggick lörbundets ledar- oell gymnastikkurser pd det
vaekra havsomllutna H asselö i Pellinge. Gytlmaslerna
niutey av utsikten
pd verandan.
Den l örsta kursen i Iysisk lostran lör kvinnor
lörsiggick i Vaanila 1911. Här
hölls oeksd undervisning lör ortsbelolkningen bl.a.
i ringlekar.
Ar 1912 vann
Elli Björksten en
hei
världs beundran med sin
gymnastiktrupp
vid Olympiaden i
Stockholm. Truppen öuar "är en
lormren
rörelse
vid bänk. Det Mrt
militäriska
har
ersalts av kvinnlig mjukhet oell
utveeklas
smdningom till en ny
kvinnogymnastil/,
linjeskön oeh uttryekslull.
Ar 1935 togs initialivet tili lörbundets distriktsindelning vid gymna.tiklesten i ] akobstad, vilket resulterade i ett starkt
uppsving lör gymnastikintresset pd
landsbygden. Elittruppen ses här i
uppvisning av redskapshopp.
6
Frdn 1927 daterar sig
det intensiva arbetet löI'
simlrämjandet, i vilket
en stor del av jörbundets
ledare jortsättningsvis taI'
aktivt del . H är solar sig
glada smd simmare pd
simkurs i Björkboda .
Ar 1928 hölls den jörsta
kursen i skidteknik löI'
damer och jrdn dl' 1935
de jörsta fjällskidningskurserna i Akäslompolo,
där dtskilliga jörbundsmedlemmar under mdnga
kurser njutit av Lapplands fjällvärld.
Den jörsta gemensamma
gymnastikjesten med de
manliga
gymnasterna
hölls i Jakob stad 1947.
Den slog rekoydet i avseende d deltagarantal,
jrdn FSKG deltog 1.100
damer och över 600 jlickor.
U nder de senaste åren har vardagsarbetet inom jörbundet utmärkts av eli stigande intresse jör kursverksamheten. P d Solvalla idrotlsinstitut skolar jörbundet varje sommar
jöreningsledare l öI' landsortsl öreningarnas behov och hdlley glada träningskurser löI'
Ilickor.
Kontakten med utlandet,
speciellt Norden har alltid varit livlig ocl! verkat beri kande. Under
drens lopp har l örbundets trupper mdnga gdnger väckt berättigat uppseende vid sina uppträdanden i utlandet. Den
största masstruppssegern
gjordes vid kvällslesten
under Lingiaden i Stockholm 1949.
67
Från år .1 949 tjänar Solvalla-Hem11lct i Noux
/öYbundets
medlemmar
som samlingsplats både
vid llUrser veh rekreation.
Solvalla-Hemmel,
som
vaI' Elli Björkslens oeh
Vai borg Londens sommarvilla, uppjördes år
1932 .
Gymnasliken av i dag - en rörelsekonsl med sponlan geslaltningsglädje,
som verkar törädlande oeh' skänker
såväl tysisk som psykisk avkoppling
ål sina ulövare.
Olympiaden 1952 var även för vårl
iörbund ett minnesår. Då deltog vårl
förbund i gemensamma gymnastikuppvisningar på Stadion med de övriga kvinnliga törbunden oell två av
våra elittrupper hade uppvisning i
Helsingfors. Våra gymnaster fiek
oeksd hedersuppdraget att std som
faekelvakter vid den olympiska elden
på dess väg tiU huvudstaden.
PR ENU MERERA på
LIV OCH SPÄNSTI
Damernas tidskrift för gymnastik, idrott o.friluftsliv l
Prenumerationsavgiften mk 350: -
68
69
Toppform
ATLAS-haalare
Inlör 80-årsiubiteet, tiU vänster står eli ttruppen med sin ledare Stig Nummelin, i mitten oldboystruppen i helvitt med ledare Max Steiskal, på båda sidorna om den är motionsavdelningen samlad under Lasse A nderssons ledning oeh längst tiU höger återväxten - pojktruppen - med sin ledare Bror Eklund.
Den pigga åldringen HGK
Av R abbe L und
Trän ingsdräkter enl igt Atlas·färgkartan kan beställas genom nä r maste textilaffä r.
SUOMEN TRIKOO
H elsingfors Gymnastikklubb firade den 27 november 1955 sitt 80-års
jubileum med en ståt1ig uppvisning i sin gymnastikhall vid Lilia Robertsgatan. Jubileet var en märkesdag för hela landets gymnastik och idrott,
i det att H elsingfors Gymnastikklubb är den äldsta organisationen f landet på detta område. Visserligen hette föreningen, då den år 18 75 stiftades
av filosofiemagistrarna Mauritz Vaenerberg och Gustaf Hedström, Helsingfors T urnförening, men det var turnföreningens medlemmar, som år
1882 utarbetade föreningens stadgar och härvid ändrade namnet tili Helsingfors Gymnastikklubb. Att föreningen betecknades såsom en klubb
berodde säkert inte p å någon tillfällighet, utan avsåg stiftarna att skapa
en förening inte bloU för gymnastisk fostran utan även för kamratlig trivsel och samvaro. 1 stadgarna anges klubbens ändamål vara ,)dels
71
att genom ändamålsenligt ordnade kroppsövningar befordra utvecklingen
av medlemmarnas såväl kropps- som själskrafter, dels ock att genom uppvisningar, tävlingar och andra lämpliga medel väcka och sprida intresse för gymnastik». 1 överensstämmelse härmed lyder devisen på klubbens
gamla standar: »Mens sana in corpore sano.»
Klubben hade den oskattbara förmånen att under en lång följd av år
ledas av sin stiftare Mauritz Vaenerberg, ka1lad »Movitz», som var ordförande från starten år 1875 tili sin död år 1917 samt gymnastikledare
likaså från början tili år 1904 . Under hans ledning utbildades många goda
gymnaster, som redan år 1878 gay den första gymnastikuppvisningen i
Helsingfors samt år 1882 den första uppvisningen på utländsk botten i
Stockholm. Tili programmen hörde vid denna tid stavövningar samt
övningar på följande redskap: lina, lutande stege, hävplanka, bock och
snöre (för höjdhopp) samt redan då våra ännu i bruk varande redskap
räck, barr, tysk häst och plint. 1 Helsingfors Dagblad skrevs om den första
uppvisningen år 1878 b1.a. följande: »Alla de raska öfningarna följdes af
de närvarande med spänd uppmärksamhet, och stundom yttrade sig det
. lifliga deltagandet äfven i ljudeliga applåder, då någon mera oväntad och
invecklad uppgift blifvit lyckligen löst.» Man märker, såsom naturligt är
i denna gymnastikens barndom, en viss försiktighet i fråga om gymnastiktermerna från referentens sida.
Under det första kvartseklet av klubbens tilivaro hörde det tili reglerna att vid gymnastikfester såväl i hem- som utJandet inte blott hålla
gymnastikuppvisningar utan även tävla i allmän idrott, såsom löpning,
höjd- och längdhopp samt kulstötning och spjutkastning. Klubbens medle=ar hörde sålunda tili landets första friidrottsmän. En av dem, fil.dr
Einar Rancken, dog den 16 november 1956 vid nära 95 års ålder.
Under Mauritz Vaenerbergs tid lades också grunden tili det goda kamratskap, som allt sedan dess varit ett utmärkande drag i klubbens liv.
En förträfflig medhjälpare i dessa strävanden hade Vaenerberg i friherre
R. F. von Wiliebrand, kallad »B randis», som inträdde såsom medlem år
1883 och redan tilI julen samma år fick till stånd det första numret av
klubbens allt sedan dess årligen utgivna julpublikation »Julgrisem. »Brandis», som skrev en stor del av alstren i denna publikation och dessutom
själv föredrog dem för turnarna, lyckades förläna dessa julfester en småningom nästan legendarisk stämning och glans. Själva julfesten kallas
också julgrisen. Klubbmedlemmen, kirurgen, sedermera professorn Richard
Faltin, som julen 1895 vistades i Schweiz, uttryckte i ett brev tlll klubqen sin saknad efter julgrisen i följande målande ordalag: - - - »Hade
jag helst för ett par minuter kunnat vara med er och se alla dessa bekanta,
kära nunor och höra sorlet och alla de sköna litteraturalstren! - Det var
första gången på 10 år, som jag försummat en julgris, så nog kändes det
72
Mauritz V aenerberg.
73
sam klubblokal. Klubblokalen måste på grund av finansieringssvårigheter
uppges under det andra världskriget, men hallen disponeras fortfarande
av klubben. Tre kvällar i veckan är anslagna för gymnastik, medan hallen
under övrig tid uthyres åt tennisspelare.
Movitz efterträdare på ordförandeposten var förenämnde R. F. von
WilIebrand, som skapat så m ånga av klubbens vackra traditioner. Hans
än av fosterländskt patos, än av träffsäker humor och oförlikneligt gemyt
genomandade diktalster har avnjutits och beundrats av en väldig skara
klubbmedlemmar, och de lever vidare, då de finns bevarade i ett otal årgångar av den i tryck utkomna Julgrisen. Hans för klubben komponerade tändande marsch stämmer sinnet tilI fest, får ungdomen att lystra och rätar
ut ryggen på mången grånad gymnast.
Von WilIebrands ordförandeperiod varade från år 1917 tilI 19340. Härefter hade klubben följande rad för klubben hängivet arbetande ordförande:
rådman Oskar Ekman 19340-1937, konsul Karl Seidenschnur 1937- 1947
och konsul Olle Hjelt 1947-19409. Sedan sistnämnda år fungerar dipl.
ingenjör Ola Dyhr som klubbens populäre ordförande.
]unioravdelningen under träning före avresan titl Lingiaden i Stockholm dr 1949.
bittert. Julgrisen har varit det man levat av utom brödet. Den har varit
en tuktomästare till all slags dygd och en uppmuntran till ärorika bragder, värdiga att av grisens många stora sångare besjungas. Utan den vore
livet utan mening. - - -,)
Movitz Vaenerberg efterträddes såsom ledare av gymnastikläraren,
sedermera brandchefen Gösta Wasenius, ,)Brandwasse,), som i sin tur år
1909 avlöstes av gynmastikläraren Gösta Rönnman, en ledare av stora
mått, som särskilt vinnlade sig om stavgymnastik och massuppvisningar. Under hans egid framvisade HGK en stavgymnastik av sådan skönhet och fulländning, som man varken förr eller senare fått skåda i vårt
land. Gösta Rönnman gick också i spetsen för klubbens strävanden att
skaffa sig en fristad för gymnastik och karnratlig samvaro. Målet hägrade
redan, egen tomt inköptes år 1916, och till och med ritningar utarbetades
för ett gymnastikpalats ' De osäkra konjunkturerna efter det första världskriget bragte dock planerna på falI. Rönnman och klubben hade likväl tilIfredsställelsen att se dessa planer delvis förverkligade genom ett av medlemmarna bildat understödsbolag, som år 1928 inträdde såsom intressent
i Fastighets A.B. Pharmadas hus 1,. Robertsgatan 12 . Här fick klubben
disponera en för dess räkning uppförd stilig gymnastikhall och en triv-
74
Rönnman red som gymnastikledare för rusthållet under en lång följd
av år, nämligen frän 1909 ända tilI 1936. Därefter följde med.lic. Birger
Helin, biträdd av gymnastikläraren T. Lindholm säsom viceledare, 193619403, gymnastikläraren fil.dr Maxim1lian Stejskal 19403-1947 och frän
194 7 gymnastikläraren Lars Andersson, som fortfarande är överledare
och biträdes av viceledarna gymnastiklärarna Bror Eklund och Stig
Nummelin.
Efter Gösta Rönnmans tid övergavs smäningom stavgymnastiken till
förmån för friövningar utan stav. Rörelserna blev enklare, övningarna
kortare och mera avspä1.lda, rytmen framträdde rnera. För att på redskap
nå högre standard anlitades flere av landets skickligaste gymnaster såsom
instruktörer. Att detta dock inte var nog, insägs särskilt av klubbmedlernrnen friherre Magnus Cedercreutz, som år 19406 tog initiativet till bildandet av en särskild junioravdelning inom klubben. - De rnångäriga krigen hade dels reducerat antalet aktiva gymnaster, dels haft tilI följd, att
tidigare aktiva redskaps- och uppvisningsgymnaster börjat känna mera
dragning till oldboys- och motionsgymnasternas sävliga lunk än till de
fätaliga ungdomarnas dristiga lekar. Junioravdelningen blev en odisputabel frarng ång och torde numera anses vara oumbärlig för klubben. 1 denna
plantskola spirade härliga gymnastämnen, bland vilka rnä nämnas Jean
Cronstedt, Reijo Nieminen, Harry Vinter och Erik Norrberg. Redan våren
19409 erövrade Jean Cronstedt SFI-mästerskapet för juniorer, och sarnma
är hernförde Reijo Nieminen finska mästerskapet för juniorer. Tyvärr
har många av dessa gymnaster sederrneta flyttat till främmande land.
75
M ovitz-stugan
södra Noux
E sbo.
Föreninget~s
nuvarande
ord/örallde Ola D yhr.
]uniorernas kärntrupp stannade dock kvar och fortsatte målmedvetet
sina övningar. Småningom växte på detta sätt fram HGK:s elittrupp,
som redan hunnit fira många triumfer vid uppvisningar både inom och
utom landet . Många vackra framgångar har också vunnits av klubbens
elitgymnaster i individuella tävlingar icke blott inom Finlands Svenska
Gymnastikförbund utan även i nationella och till och med internationella
sammanhang. Såsom ledare för elitavdelningen fungerar gyrnnastikläraren Stig Nummelin. Han leder dessutom juniorerna jämte gymnastikläraren Bror Eklund.
Det skulle föra för långt att här uppräkna alla de uppvisningar och
gyrnnastikfester, vilka anordnats av Helsingfors Gymnastikklubb, eller
i vilka gymnaster från klubben medverkat. Förutom uppvisningen vid
80-års jubileet hade klubben en egen stor uppvisning, då den ä.r 1950
fyllde 75 år. Här må dessutom nämnas att klubbens juniorer år 1949
nått en sådan gymnastisk skicklighet och mognad, att de då ombetroddes
uppdraget att föra klubbens färger vid Lingiaden i Stockholm. Pojkarna,
som leddes av Lars Andersson, skördade stormande bifall för sina presta-
76
tioner. D å följande utlalldsresor gjordes år 1953 till Gymnaestradan i Rotterdam och 1954. till Landstaevnet i Odense, hade juniorerna redan vuxit
upp till elitgymnaster. HGK:arna bildade vid dessa tillfällen stommell i
Finlands Svenska Gymnastikförbunds trupp, som i Rotterdam leddes av
Lars Andersson och i Odense av Stig Nummelin. De unga gymnasterna
hävdade sig väl såväl i Holland som Danmark och erhöll ampla lovord
av tidningspressen i respektive länder.
Redan tidigare har antytts att klubben har en oldboysavdelning.
Varje tisdag infinner sig denna grånade kohört i hallen vid Robertsgatan
för att mjukas upp under Lars Anderssons ledning, medan några på grund
av diverse krämpor redan utmönstrade medbröder, s .k. hyllsittare, med
avundsamma blickar följer de friskas förehavallden nere i salen.
Efter oldboys följer den ordinarie motionstruppen, som av samma
överledare Andersson behalldlas n ågot omildare än oldboys. är det hela
är slut efter en applåd åt ledaren, är det med en viss vällust man söker
sig till duschen.
Ytterligare bör en gymnastavdelning med det friskt klingande namnet
Daggdroppen nämnas. Det var åter friherre Magnus Cedercreutz, som år
194. 7 tog initiativet till bildandet av en motionsavdelning för morgongymnastik. Medlemmarna i denna trupp behöver ej tillhöra klubben, men
77
Poiliavdeln-ingen dr 1955.
de flesta är klubbmedle=ar. Dessa friskusar samlas tili en halvti=es
gymnastik i klubbens hall varje fredag morgon kl. 7.30-8. Eft er gymnastiken följer kaffe med dopp. Ledare var i början initiativtagaren, men
numera är det gymnastikläraren Bror Eklund, som driver svettpärlor ur
johan Nordback,
den ldnga vällöpande iordbrukaren jrdn Närpes,
löper i mdl och
erövrar en hedersam 5 :te placering
isin landskampsdebut.
»daggdropparna~.
En redogörelse för klubbens verksamhet vore inte fullständig, om inte
också klubbmedle=arnas intresse för frisksport omnämndes . Klubben
äger sedan år 194.9 en sYllllerligen trevlig sportstuga, efter klubbells stiftare kallad Movitzstugall, i närhetell av Hackjärvi sjö i södra delen av
Noux-terrällgell i Esbo. Den har uppförts enligt ritningar av klubbmedlemmen arkitekt Dag Englund, och har särskilt klubbells ordförallde Ola
Dyhr lledlagt ett stort arbete för dess färdigställande såväl i fråga om övervakning som konstruktioll.
Av det ovan relaterade torde framgå, att Helsingfors Gymnastikk1ubb
trots sin ålder ingalunda är en avtynande åldring, utan oförtrutet verkar
vidare med ett rikt fasetterat arbetsprogram.
Med karta och kompass genom
landskampsbanan
Sex landslagskämpar mot Sverige jörde Finlands svenska orienleringsjörbunds järger. 1 seniorklassen giorde debutanten johan Nordback en stark löpning och ko;n pd
jemte plats, Leo Backman var dttonde, Mdrten Weurla.n der tionde och Aimo Tepsell
sextonde. V dr enda dam Helena A kerholm lyckades icke denna regnvdta höstdag, hon
be.lade toljte plats i protokollet. j unioren Börie A ldcn injriade lill jullo de jörhoppmngar. som knutits vid honom och gick i mdl som jemte. Om perjekta arrangemang,
om prtma banor och svdra kontroller och om en iämn och spännande tävling berättar
M drten W e u r 1 a n der.
M orgonen den 7:de oktober 1956 grydde mulell och grå. En snål och
kall nordostvind talte om att höstell på allvar gjort sitt intåg i de tavast78
79
Tarmo Hokkanen
elter det hdrda
loppet.
ländska ödemarker, där orienteringslandskampen mot Sverige skulle utkämpas. Vid senaste års fyrlandskamp i Norrköping hade Finland utgått
som segrare. Favoritskapets tyngd vilade följaktligen på det finländska
landslaget. Medvetna om att »arveb förpliktar skulle vi, de tio utvalda,
denna dag bjuda våra fränder från andra sidan Bottenviken en strid på
kniven. Att kampeu skulle bli hård och krävande var väntat.
Efter ett präktigt morgonmål skedde avfärden från förläggningen i
Kotiniemi tili tävlingsplatsen invid sjön Väärinjärvi. Ett sakta regn hade
börjat falla. Terrängen föreföll kuperad och när det dessutom blåste kallt
visste envar, att konditionen skulle sättas på h årda prov. Vid joggningen,
i väntan p start, gjorde jag upp en anfallsplan. Föregående dag hade vi
bekantat oss med traktens terräng och kunnat konstatera, att kartan var
utomordentligt bra. Trots detaljrikedomen var den mycket överskådlig
då fälten hade gul, sjöar och diken blå, höjdkurvorna brun, vägarna röd
och övriga teeken svart färg. Min anfallsplan gick ut på att inte läsa kartan
för mycket, ty det är tidsödande, utan i stället köra kompass och räkna stegpar. Först i närheten av kontrollerna skulle jag noggrannare studera kartan.
80
Landskampskartan vaI' eli grant blad, tryckt i lem lärger och i skala 1 : 30.000, här törminskad till 1 : 50.000. Kontrollpunkterna vaI' löijande: eilan ett Ilyllblock, tvdan en
bergsknäpp, trean eli litet, litet berg i dagen, Iyran eli mikroskopiskt kärr, lemman eli
ännu mindre kärr, sexan en bergsknäpp, sjuan samma som löregdende, dllan eli stenröse och nian dter en bergsknäpp, även kallad tlus•. Artikellörlattaren Mdrten Weurlanders väg är inritad. - Kartan publiceras med tillstdnd av Lantmäteristyrelsen.
8
Starten gick och jag fick kartan i hand. Det är alltid med en förunderlig
känsla av spänning man ser på tävlingskartan. Första intrycket gay vid
handen att banan var svår. Vid närmare studium fann jag möjligheterna
tili vägval vara många. Ettan låg bredvid en sten. Det gällde att välja
höger eller vänster båge. Jag valde vänster, ty då kunde jag köra mot
sjön och sedan l10ggrant kompass med korrigering vid kärret 200 meter
före kontrollen. Allt gick planenligt, mel1 kärret var inte markant i terrängen, varför jag inte exakt kunde säga var jag befann mig. Det var bara
att forlsätta 200 m tili. Men ack, ingen skärm syntes än. Jaså, tänkte jag,
redan born på ettan, huru skall det då gå i fortsättningen. Nu gällde det
att snabbast möjligt få ,)fast sig') igen. Tili vänster bakom kontrollen fal1ns
ett utdikat kärr, som jag skymtade på håll. Fort dit ner, upp längs diket
och så kurs på ettan. Skärmen var finurligt placerad invid sten en, så den
syntes inte alltför långt.
Tvåan, på den lilla höjden, föreföll lätt. Uthuggningen framför var
mycket tydlig och även lätt att löpa på, ty riset var bortbränt. Här kunde
man för övrigt konstatera, att uthuggningarna var goda hållpunkter;- då
Den segl'ande fyrväpplingen i juniol'klassen.
deras konturer var utmärkta på kartan och stämde väl. Ja, då var det
bara att löpa till utbuktningen och sedan rakt på kontrollen. Det blev
första spiken. Då jag kom in på kontrollen var Helge Hellström just på
väg därifrån. Bra, tänkte jag, nu gäller det att i fortsättningen hålla
honom stången, så har jag åtminstone en skalp, ty Helge hade startat 3
minuter före mig.
Så var det trean. Nu bjöds på många vägval. Min pian var att gå via
Piikainlampi och därifrån kompasskurs med korrigering vid rån och stigen.
Till första uthuggningen invid stigen kom jag samtidigt som Helge. Här
tog han vägen tj11 vänster och jag fortsatte rakt över. Där blev du allt
efter, var rnin tanke, men på uthuggningen vid träsket var han hundra
meter före. Här ändrade jag planen på att gå via träsket och beslöt i stället att följa uthuggningarna. Från spetsen vid lilla höjden tog vi samtidigt
kurs mot trean. Helge drog sig till vänster för att via lilla kärret ta kontrollen. Jag gick i kurs rakt på. Rå- och stigkorsningen gay bekräftelse på
att kursen var den rätta, och trean dök upp där .den skulle. En mycket
fin kontrollpunkt gömd inne i tät ungskog av gran. Nu visste jag att
Helge var nära, så jag formligen måste smyga mig bort för att inte visa
var skärmen fanns.
juniol'segraren Seppo Biitt Sp1~l'tal' i mdl livligt pdhejad av entusiastiska dskddare.
82
Vid valet av väg till fyran föreföll mig först hårdrusning till ängen
Karhunnotko och sen kompassgång vara det bästa. En 40 meters Stiglling
strax efter ängen, och min inte alltför goda kondition, gjorde emellertid
83
att jag valde att gå rakt, med snudd på de små träsken. Allt gick efter
beräkning, och från uthuggningen vid stenen tog jag kurs.
Femman verkade svår, varför jag beslöt ta det försiktigt. Först ut
till stigen, följa den och sen kompass. Terrängen mellan fyran och stigen
var banans svåraste parti. Här hade man gallrat ungskog och endast fällt
träden, utan att hugga upp dem. Det var som att löpa häck på ett ruttet
trägolv. Det blev spik på femman, som visade sig vara en mycket otydlig
kontrollpunkt.
Så följde sexan. Nu bjöds på m ånga vägval och dessutom en kontroll,
som man anade skulle vara svår, vilket den även senare visade sig vara.
Att köra rakt tyckte jag var osäkert, då det inte fanns säkra hållpunkter
på vägen. Hittills hade jag inte heller fått friska på för fullt, d .v.s. löpa
utan att vara noggrann. Därför valde jag vägen via Hangaslampi, Pakkasuo och Haapaharju. Trots omvägen räknade jag med, att den var lika
snabb som raka spåret. Det var bara att köra p å för full maskin på goda
stigar. Man brukar kIandra orienterarna för, att de inte har tid att ge akt
på det vackra i naturen. Jag vill påstå, att detta inte alltid stämmer. 'Atminstone hann jag, trots Iandskampsorientering Iägga märke till ett par
detaljer. Torpen HangasIampi och Haapaharju, det ena vid den hemlighetsfulIa, lilla skogssjön, det andra uppe på den stora höjden, gay med
sina gråa, låga hus, sina små oregelbundna åkerlappar och sin omgivning
av dyster ödemark, ett intryck av stilla vardaglig frid , fjärran nutidens
jäkt.
Under hela tävlingen blåste en kall nordostlig vind, som speciellt på
öppna ställen generade mycket. Sträckan mellan Haapaharju och nedanför
liggande åker, var på grund av sitt öppna läge utsatt för den genomträngande Vinden. På denna korta sträcka hann jag bli alldeles genomkyld.
En bidragande orsak var regnet, som gjorde en genomvåt. Här styvnade
jag till så märkbart, att jag på resten av sträckan till sexan knappt alls
förmådde löpa. Min löptid mellan femman och sexan var ca 6 min. särnre
än medeltiden. El.a. var rnin vän Helge just 6 min. snabbare och ledde nuo
Jag nämnde att sexan var svår. Den låg på en bergknäpp i en tätvuxen
skog. Jag gick via kärret med diket spik på kontrollen. På grund av ett
feltryck på kartan kunde man få uppfattningen, att i kärret fanns en göl.
Detta blev en stötesten för mången, bl.a. sökte Jussi Salmenkylä förgäves
gölen och förlorade dyrbara minuter, fick jag senare veta.
Sjuan, en hjälpkontroll, var lätt att finna. Kompassgång 300 m och
åter måste stelnade fingrar med stor kraftansträngning fiska upp ett dyblött tävlingskort från bIusfickan. Medan jag med stor möda vred in kursen till åttan uppenbarade sig Mauri Penttilä, bannande sig sjäIv för att
han bommat sjuan. Han hade startat 6 min. senare och visade en glänsande form. Vi gick båda kompass direkt på åttan. Jag besvärades av
84
Det segerrika seniorlaget l örsamlat elter slutlörd dust. Organisationskommittens ordl ärande B irger L önnberg gratulerar grabbarna, som Irdn vänster är managern Toivo
Oja, M drten Weurlander, L eo Backman, Mauri P enttilä, J ouko Kattelus och den
indi viduella segraren Tarmo Hokkanen. Johan N ordback sakn as pd bilden - han
pldstras om pd sjukstugan .
trötthet och m åste finna mig i att se Mauris ryggtavla försvinna bIand
träden. J ag gick försiktigt och läste noggrant kartan. Vid stenkurnlet
100 m före åttan fick jag igen fatt Penttilä. Vi stämpIade tillsammans och
sedan full fart mot nian, en relativt Iätt kontroll. J ag kunde stämpIa aningen
före Penttilä och fick ett försprång på ca 20 m, som jag även behöll. Nu
föIjde en slutspurt i rasande tempo längs Iandsvägen. Dels försökte jag
hålla undan för Penttilä och dels tog jag ut det sista, för jag anade, att det
skulle bli sekundstrider i resultatförteckningen. Slutspurten bIev en av de
hårdaste jag varit med om. Målet syntes på 300 meters avstånd, omgivet
av vilt hejande åskådare. På styvnande ben, och med ett bröst, som ville
sprängas, löpte vi i mål och föll i glada lagledares armar.
Glädjen var stor vid måIet. Finland hade redan vunnit dam- och juniorkamperna och tillsvidare såg det gynnsamt ut även i herrklassen. Vid
resultattavlan kunde jag konstatera att min speciella motståndare Helge
Hellström slagit mig med sex sekunder. Efter att stela lemmar tinats
upp i bastun och varm ärtsoppa, samt uppiggande kaffe inmundigats,
bar det av till Kotiniemi för ett par timmars vila.
85
Avslutningsfesten med prisutdelning försiggick på klubben i Mänttä
köping. Kvällen förflöt i hjärtlig samvaro i den nordiska förbrödringens
teeken. Den sjunde orienteringslandskampen mot Sverige skulle gå tili
hävderna, som en av de h rdaste och mest kräyande tävlingar, som utkämpats i skogliga marker. Noggranl1.het och kondition hade spelat den
av göran de rollen. De angenäma bekantskaperna, tävlil1gens tjusning och
den glädj e en idrottsseger i ärlig kamp medför, skulle för framtiden bli
dyrbara minnen .
SENIORER: (lagresultat: Finland 1.2 .26.05, Sverige 12.55. 31)
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11 .
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
Tarmo Hokkanen
Jouko Kattelus
Anders Eliasson
Mauri Penttilä
Johan Nordback
John Johansson
Bertil Lindbhd
Leo Backman
Helge Hellström
Mårten Weurlander
Per Larsson
Tore Jonsson
Juhani Salmenkylä
Carl Berthag
Bertil Norman
Aimo Tepsell
Sivar ordström
Bertil Lindberg
Erkki Aro
Jouko Nikulainen
K - 1 1- 2
Finl. 15
5
Finl. 16
6
Sve. 15
6
Finl. 15 4
Finl. 16
5
Sve. 16
7
Sve. 18
5
Finl. 16
5
ve. 15 11
F inl. 17
6
Sve. 22
7
Sve . 18
5
Finl. 20
5
Sve. 1 7
5
ve. 14
5
Finl. 14 5
Sve. 16
4
ve. 15
5
Finl. 20
5
Finl. 17
5
2- 3
22
23
23
24
22
22
23
28
25
23
22
27
20
25
23
23
23
27
l~ 7
26
3- 4 4- 5
15
7
13 7
15 8
14
9
14 9
15 10
16 9
15 9
15 9
15 9
15 10
16 10
14 8
13 9
26 12
14 7
15 7
16 8
15 9
11 12
5- 6 6-7 7- 8 8-9 9- M
31
4
31 5
33 4
34 6
33 4
32 5
33 4
32 4
32 3
38 4
33 4
34 4
45 4
42 2
32 8
50 2
47 13
59 7
'.5 6
82
8
12
12
12
12
15
13
14
15
13
12
14
10
13
14
12
14
11
14
18
23
2
2
2
2
3
3
3
2
4
2
1
7
3
5
4
6
8
4
5
4
4.49
4.48
4.14
3.53
4.02
3.57
3.40
3.43
2.44
3.50
5.14
3.43
4.14
4.18
4.09
2.54
4.46
2.09
5.07
4.46
Tid
1.57 .49
1.59.48
2.02.14
2.03.53
2.05.02
2.06 .57
2.08.40
2.09.43
2.09.44
2.0 9.5 0
2.1 3.1t"
2.14.42
2.16 .14
2.16 .18
2.20 .09
2.24 .54
2.30.46
2.33.09
2.50.07
3.12 .46
DAMER: (lagresultat: Finland 5.43.52, Sverige 6.01.28)
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
Eila Hanelius
Raila Sinkkilä
Maud Wirstam
Inga-Lisa Eriksson
Suoma TIv es
Evy Garsell
Siri Lundqvist
Salme Arminen
Anna-Liisa Vallenius
Birgitta Andersson
Elvy Fredin
Helena Akerholm
86
FinI.
Finl.
Sve,
Sve.
Finl.
Sve.
Sve.
Finl.
Finl.
Sve.
Sve.
Fin!.
K- 1
1-2
10
15
18
19
21
18
27
25
21
30
22
23
19
19
11
11
11
13
9
17
10
11
64
62
2-3 3- 4
27
3
29
3
4
28
32
3
28
5
2R
4
45
4
34
6
53
3
47
4
30
5
53 10
JUNIORER: (lagresultat· Finland 6.53.09, Sverige 7.11.02)
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
Seppo Biitt
Birger H åll
Ulf Karlsson
Aulis Kaartinen
Börje Alden
Leif Johansson
Alpo Nisula
Pentti Lehvonen
Göran Elfström
Per Blomberg
Pauli Savolainen
Rolf Olausson
Pinl. K - 1 1-2 2-3
Finl. 16
7
14
Sve. 18
15
7
Sve. 14
18
7
Finl. 22
19
6
Finl. 12 13
20
Sve. 17
6
14
Finl. 22
19
6
Finl. 23
15
7
Sve. 17
8
39
Sve. 25
39
6
FinI. 33 19
14
Sve. 17
20
6
3-4
15
15
16
16
14
15
10
4-5 5- 6
21 4
24 3
29 4
26 l~
23 II
28 4
25 8
11~
32 5
14 27 4
1 ll 27
4
15 55 5
22 74 5
6-7 7-8 8-M
6
6
7
6
15
15
9
8
8
7
7
10
3
4
3
3
3
8
4
5
4
5
4
5
4.10
3.50
3.58
3.4 3
4.16
5.23
6.00
5.27
3.51
4.01
4.59
5.26
oE)o~o
~
ELEKTR. AB
HEDENG REN
STAR TILL ER TJÄNST
4-5 5-6
7
8
9
9
7
18
8
8
8
9
7
9
3
3
4
7
3
4
6
4
7
22
4
5
6-M
Tid
1~ .5 0
1.12 .5 0
1.21.52
1.22 .03
1.24.47
1.25. 09
1.36 .44
1.37 .5 4
1.44.01
1.47 .02
2.01.17
2.13.54
2.43. 05
4.52
5.03
4.47
4.09
4.44
4.54
5.01
4.02
5.17
4.54
5.05
ELEKTRISK avdelning
BlLTILLBEHÖRS avdelning
BILELEKTRISK service avdelning
MASKI avdelning
ACKUMULATOR- och serviceavd elning
HUSHÅLLSMASKIN avdelning
Tel. 10356 (växel)
Helsingfors - Fredriksg. 65
87
Tid
1.30.10
1.35.50
1.41. 58
1.45.43
1.48.16
1.48 .23
1.49.00
1.54.27
2.04.51
2.11.01
2.36.59
2.44.26
Nöjda och beldtna sitter de tre medaliörerna och diskuterar sina vägval, II'. v. : tvdan
Leo Backman, mästaren Aimo Tepsell och trean Johan Nordback. Alla tre jick landslagsuppdrag.
NÄ MÄLET
Djärva Järvar i Billnäs
Av Lasse H eideman
snabbt och säkert
genom atf spara
F
ör fjärde gången under en tidsrymd av tio år, fick de finlandssvenska
orienterarna styra sin färd till västra Nyland för att göra upp om guld
och ära. Det gällde de tolfte FSO-mästerskapen, eIler om vi räknar med
mästerskapen i SFI:s regi blir det redan de 21:sta i ordningen. De tre tidigare anordnades år 19t.7 i Fiskars av mtombysboll» Grankulla IFK, år
1950 i Snappertuna av därvarande Idrotts-Vänner samt år 1953 i Fiskars
av hemföreningen Fiskars IF. Denna gång var det nystartade orienteringsklubben OK Järven, som stod värd för arrangemangen och som tävlingsplats hade man valt terrängpartiet strax norr om Billnäs ärevördiga bmk.
Den oinitierade läsaren till upplysning bör nämnas, att nystartad är OK
Järven, men bakom det nya namnet står icke mindre än fem föreningars
samlade mtin. Förbundsstyrelsen visste nog vad den gjorde, när den
gay Järven förtroendet.
89
Tävlingsdagen randades med strålande solsken - som vanligt kan
man säga när det gäller förbnndsmästerskapen. Det var en färgglad samling stigfinnare i alla Ic1rar, som längs vägen från Karis station drog fram
mot Bil1näs. Här blev det en gemytlig samling med handskakningar och
ryggdunkningar och humoristiska kommentarer. Denna samlingsstund
är kanske den trevligaste under hela mästerskapet. Och nu väntade en
nyhet, som fick mången yngling att öka spänsten i steget och mången tös
att treva efter kammen i fickan: på flera h 11 snrrade filmkameror. Förbundet hade gått i författning om inspelandet av en ny film, och vad var
väl lämpligare objekt än de egna mästerskapen i höstens str lande färger.
Tävlingarna inleddes med flagghissning och den tvåhlll1drahövdade
orienterarskaran såg de bl -vita dukarna sakta stiga mot den blå himlen.
En stund senare var tjänstemannaklubbens gård förvandlad tili friluftstempel och kyrkoherde Frej Fernström talade kärnfullt tili skaran.
För banan svarade Jerker Nyberg med Birger Arhippainen som medhjälpare och de skilde sig med heder från uppc1raget. Kartan, som ritats
p å förbtmdets försorg, stämde mycket bra med den lämpligt kuperade
Tvd stigfinnaress konfererar -
90
Gustaf Kronholm och Mdrten Weurlander kallat »bastusnack,).
även
Darnklassens frärnsta kisar soligt srnilande mot solen, först
stdr rnästarinnan H elena Akerholm och hon fölis av Gunnel
Lillqvist, Ebba Frilund, Etel
Gädda och Ragnhild Kaas.
terrängen. Kontrollerna var överlag lagda med o:ntanke och det gällde
att se tili att man faktiskt kom tili rätt skärm. D etta gällde speciellt sista
kontrollen, där olika klasser hade olika kontroller. Här hamnade åtskilliga
vid fel skärm på grund av bristande koncentration. Det är slarvigt men
mänskligt.
Efter omklädningen bar det av tili starten längs en snitzling, som enligt mångens förmenande var en »gu=ikilbmeten>. När man väl balanserat sig fram längs den slippriga stigen stod startbåsen prydligt uppradade p å ett backkrön och väntade på den levande fyllning, som med en
minuts intervaller skulle kastas ut i markerna. Kampen kunde börja. Och
hårda dnster blev det i alla klasser. Bland eliten fanns många goda namn
att slå fram i förhandstipset, om också de flesta höll en hacka på dubble
finske mästaren från Gamlakarleby, Aimo Tepsell. Han var ju ute efter
sitt första FSO-mästerskap bland de stora pojkarna. Men nog sku1le han
bli tvungen att låta det gå un dan för att vinna, det skulle säkert m ångfaldige mästaren Leo Backman, Gustav Kronholm, Tor Korsman, Mårten
Weurlander och naturligtvis evigt unge Pehr Backman se tili. Och så
fanns ju alltid de svarta hästarna! Leo startade h årdast och ledde klart
ännu vid nästsista kontrollen, men det blev en plåt på sista och så rök
91
IK Ornens starka juniorer jick en jörsta inteckning i SSL: s pokat, jr. v.: mästare i
klass M 20 Tom Kurppa, 4:de i klass M 18 Björn Lönnberg (son titljörbundsbasen)
och 3 :dje i klass M 16 ] ari Forsten .
mästerskapet. Aimo Tepsell hade förmånen att starta sist. Han gjorde
praktiskt taget rent lopp, och belöningen blev det första mästartecknet.
Dagens överraskning nu.mmer ett var Närpes-pojken Johan Nordback, som
gjorde en utomordentlig insats (3:dje) och gay prov på vad som senare på
hösten skulle komma. Överraskning nummer två var Sjundeå IF:s råstarke Alvar Österberg (4:de), som även lyckades utmärkt och lämnade
hela raden kända namn bakom sig i prislistan. Bland de tio främsta observerar man vidare alltid topp-placerade Pehr Backman samt elitmännen
Mårten Weurlander och Gustav Kronholm.
1 damklassen väntade man sig en hård duell mellan Kervos och Brahes flickor. Den här gången drog smäckra Helena Akerholm det längsta
strået och klubbkamraten Gunnel Liliqvist säkrade segern tili Österbotten.
Trea blev dubbla mästarinnan Ebba Frilund, även hon· städse topp-placerad liksom bror Pelle.
Bland yngre oldboys var Raymond Sell snabbast. Han vann komfortabelt med tre minuter och förnyade guldet frå n Aland. Säkre Gunnar
Nyberg, Ingå IF, som gjort en fin säsong, blev tvåa före Karl Sjöblom från
IFK. Ragnar Holmström från arrangörsföreningen rodde hem segern
bland äldre oldboys och belöningen blev förbundets stormästarmärke.
Martin Danielsson, Ingå IF, och Torsten Kahlson, IFK, var de följande.
92
Förbundsbasen Birger Lönnberg belönar mästaren Aimo Tepsetl.
1 veteranklassen debuterade IFK-aren Henrik Pelin fint, knep guldet klart
och överlät åt Eero Jäntti från Sjundeå och Lenni Akerman, IK Örnen,
att etablera sekundstrid om silvret. Den förre vann med fem sekunder.
Mästerskapens mest överlägsne segrare hette Tom Kurppa, IK Örnen,
som Sverige-tränad ställde upp och vann äldre juniorklassen med närmare åtta minuters marginal. Följande var Alf Forsen från IF Femman
och Akilles' Börje AlMn. 1 yngre juniorklassen triumferade Kervos Knut
Lindberg rätt klart före Per Lajunen från Sibbo och Jörgen Andtbacka
från Gamlakarleby. 1 de yngsta klasserna, som inte berättigade tili mästerskap, kämpades det även för fullt. Segraren i M-16 hette Kaj Lindström
från Fiskars och i M-14 visade »Lili-Mårtem Weurlander från Esbo att
äldre brodern inte behöver vara ensam svala i familjen . 1 denna klass fick
f.ö . Esbo IF lika många knattar i mål som alla andra föreningar t!llsammans. Det är tydligen ingen fara med återväA'ien på det hållet. Slutligen
har vi flickklassen N-18, där lilla Kilo IF visade b åde bredd och topp.
Anja Vuori vann med drygt nio minuter.
Lagmästerskapen och vandringsprisen var som vanligt många. Största
intresset knöts till kampen om »Grankulla-Kamraternas vandringspris»,
där IF Brahe upprepade segern fr ån föregående år. Lagmästerskapet i
yngre oldboysklassen gick tili IK Örnen - som vanligt är man frestad
att säga - medan damguldet togs av IF Brahes treklöver. Det var fest-
93
ligt kring prisbordet, som dominerades av ett hundratai granna Billnäsyxor och värdefulla hederspris. Filmkam erorna surrade p å olika h åll
medan bordet tömdes av dem, som lyckats bäst. Som bas för tävlingarna
fungerade Henrik Nurmi och vid sin sida hade han arbetsmyran E rik
Francke. Kontrollant var VU-ordförande Carl-Henrik Fager, vilken även
med stor framgång a gerade speaker vid det vackra m ålet. OK Järven
skall ha ett rejält tack för väl utfört arbete.
loch m ed att de tjuguförsta mästerskapen var tili ända avslutades en
etapp i finlandssv ensk orientering. Nästa gång - ja den förhoppningen
när ju envar, att det skall bli en nästa gång - går tävlingen i den nya
distriktsindelningens teeken. Vårt förbundsmästerskap är visserligen den
enskilda individens kamp, men det hindrar inte att man vid detta tillfälle
kastar en blick även p å styrkeförhållandena distrikten emellan, såsom de
avspeglar sig efter dusten i Bilinäs-skogarna. Vi har gett poäng åt de tjugo
främsta i M-klassen, åt de tio främsta i klasserna N , M-3 5, M- 20 och M-18
samt åt de sex främsta i M-43 och M-5 0. Tabellen får följande utseende:
IMI M-35 I M-43 IM-50IM- 20IM- 181 N ITotal
Helsingfors lD . .. . . .... .
Mell. Nylands lD ......
Norra lD . . . ..... . ... . .
Västra Nylands lD ......
Syd. Österbottens lD ....
Vasa lD ..... . ... . .....
Östra lD .. ............
Alands lD
Abolands
23
51
63
32
20
18
3
ro':: ::::::::: -
28
-
10
6
-
-
4
7
12101 55
-
5
5
11
-
-
-
1 21
I 10
-
-
2
6
3
11
-
17
3
9
8
5
2
11
21
8
9
-
-
5
13
19
-
11
6
-
-
-
7
93
92
90
85
40
34
17
12
9
1 21 1 55 1 55 155 1 472
Ur tabe1len framgår:
att det är hugget som stucket mellan de fyra främsta distrikten,
att SÖlD och VlD bildar en tydlig m ellangrupp,
att ÖlD, Äland och Äboland får finna sig i att bilda kön,
att HID är det enda distrikt som får poäng i samtliga mästerskapsklasser och
att NlD får huvudparten av sina pqäng i M- och N-klasserna.
Statistik är som k änt endast en speciell form av lögn , men något av
intresse kan ju alltid plockas ur tabellen. Det är givet att de nyländska
distrikten och Abolands lD haft förmån av korta resor med motsvarande
möjlighet tili större deltagarantal, men å andra sidan utj ämnas denna
favör genom att endast t oppen beaktats.
Seniormästerskapet hem/ördes av vällöpande grabbarna Leo Mård, Helge Ell/olk och
lagets ankare och landslagslöpare J ohan Nordback .
Kraft-karlar vann kavlekamp
Av J erker Nyberg
Tid och plats är Solf den sista septembersöndagen 1956. Förbundsmästerskapen i budkavle h ar fört Svensk-Finlands orienterare till en av
de minsta, men t ät ast befolkade kommunerna runt Vasa. Mitt i socknen
ligger den lilla träkyrkan från 1780-talet. På gravgårdenlyser de vita träkorsen "e mot en och talar på sitt stumma språk om hur h årt de sena~te
krigen gripit in i socknens liv. Här i centrum av socknen hade John Carlson, banläggare och t ävlingsledare, kallat samman årets budkavlelöpare.
Någr a stenkast längre fram, där storskogen tar vid, ställdes kavleförarna
upp till start. Men före det hade prosten Birger Geber i vackra kär vfulla
ordalag h ållit gu dstjänst .
Själva startplatsen, en åker invid en gammallada, var vackert inramad
av skog i h östfärger. l tre olika repriser försvann löparna in i skogen.
Länge dröjde de ute i markerna, tyckte man, men så lossnade det. Fyra
95