november 2014

Miljöaffärer

TEMA:

Avfall – framtidens resurser

2

ansvarig utgivare

partner bo hansson 040-698 58 38, [email protected]

redaktion

partner bo hansson senior associate felicia terenius assistent eva lernmyr

kontaktpersoner

stockholm partner per molander 08-595 064 84, [email protected]

senior associate felicia terenius 08-595 063 55, [email protected]

göteborg partner clas nyberg 031-355 16 95, [email protected]

öresund partner bo hansson 040-698 58 38, [email protected]

senior associate therese strömshed 041-698 59 59, [email protected]

foto

Peter Bladskog iStockphoto Joachim Lundgren

Ledare

Avfall – framtidens resurser Omställningen till att nyttja avfall som en resurs är viktig för att uppnå en cirkulär ekonomi. Målet är att det vi idag kallar avfall istället ska ses som en resurs. När avfall blir till en resurs motsvarar det stora värden istället för att enbart generera kostna der för bortskaffande. Det cirkulära perspektivet finns numera med redan vid utformningen av en produkt och dess biprodukter, för att optimera möjligheterna till återanvändning eller återvinning.

Det pågår ett antal rättsliga prövningar kring avfallsfrågor som kan antas få stor betydelse för hur olika material kommer att klassi­ ficeras och hanteras framöver. Avfall är också ett högaktuellt ämne som är föremål för lagstiftningsinitiativ både i Sverige och på EU­ nivå. I detta nummer av Miljöaffärer belyser vi några av de fråge­ ställningar kring avfall som en verksamhetsutövare och fastighets­ ägare ofta ställs inför, mot bakgrund av den snabba utveckling som för närvarande sker på området.

Hantering av avfall omgärdas av ett omfattande och komplext regel­ verk som berör alla stegen i avfallshierarkin. Det är viktigt att reglerna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt, för att uppnå en god hushållning med såväl naturresurser som ekonomiska resurser. Ett avfall som är ett fullgott alternativ till jungfruligt material bör få användas istället för att bortskaffas och så är också lagstiftningen tänkt att fungera. Material som per definition utgör en produkt ska inte träffas av avfallshanteringens regler. Eftersom den cirkulära ekonomin inte är fullständig, uppstår det ibland situationer där en gräns måste dras mellan vad som är en produkt och vad som är ett avfall.

mycket nöje!

Bo Hansson, Clas Nyberg och Per Molander 3

Förslag till ny EU-lag stiftning om avfall Den 2 juli 2014 antog Europeiska kommissionen ett förslag till ändring av vissa direktiv på avfalls regleringens område. Målet med de föreslagna ändringarna är att Europa ska ställa om till en cirkulär ekonomi där en ekonomisk tillväxt kan ske och många arbetstillfällen kan skapas.

Omställningen till att utnyttja avfall som resurs är viktigt för målet att uppnå en cirkulär ekonomi. Idag uppkommer cirka 2,5 miljarder ton avfall per år i EU. Av dessa uppskattas ca 500 miljoner ton vara sådant avfall som idag deponeras eller bränns, men som skulle kun­ nat ha återanvänts eller återvunnits. Hanteringen av avfall skiljer sig även mycket mellan medlemsstaterna och att utjämna dessa skillna­ der är också ett syfte med de föreslagna ändringarna. Till exempel finns det vissa medlemsstater som år 2011 deponerade mindre än 3 procent av sitt kommunala avfall medan andra medlemsstater de­ ponerade mer än 90 procent. Genom att inte utnyttja avfallet bättre går Europa idag miste om möjligheter till en effektivare resurs­ användning och såväl ekonomiska som sociala vinster går förlorade.

kommissionen att avfallet ska komma att utgöra en resurs för samhället. Den cirkulära ekonomins tillväxt och ökade syssel­ sättning förväntas i sin tur leda till minskade växthusgasutsläpp och att EU ska kunna minska beroendet av importerade råvaror. En minskad råvaruimport förväntas även påverka tillverkningssektorn inom EU positivt eftersom riskerna förknippade med råvarutillgång skulle bli lägre.

För företagen, särskilt de små och medelstora, förväntas de före­ slagna ändringarna även innebära minskade administrativa bördor och förenklade rapporteringskrav. Dessutom förväntas ökningen av vissa arbetstyper inom avfallsindustrin som är särskilt arbetsinten­ siva, såsom insamling, återanvändning och materialåtervinning, innebära att många nya arbetstillfällen skapas. Dessa arbetstillfäl­ len kan av naturliga skäl inte flyttas utanför EU och beräknas uppgå till mer än 180 000 arbetstillfällen fram till 2030.

Detta ska öka andelen avfall som återvinns eller återanvänds och även möjliggöra för den europeiska industrin att gemensamt och under samma förutsättningar utveckla och investera i nya tekniker för återvinning.

För att komma till rätta med olikheterna i avfallshantering med­ lemsstaterna emellan föreslås bl.a. att de nationella systemen för producentansvar ska harmoniseras, så att en viss miniminivå upp­ nås. Detta ska öka andelen avfall som återvinns eller återanvänds och även möjliggöra för den europeiska industrin att gemensamt och under samma förutsättningar utveckla och investera i nya tekniker för återvinning.

Genom att sätta ambitiösa mål för andelen avfall som återvinns och sträva mot en högre resurseffektivitet i kretsloppet menar Förändringarna som föreslås påverkar flertalet rättsliga skyldigheter och kommer vara omfattande. Ett brett spektrum av aktörer förvän­ tas beröras. Förändringarna avser i stor utsträckning att genomföra förbättringar för företagen genom harmoniering och förenklade regler. Samtidigt anses förändringarna utgöra förutsättningar för att möjliggöra en hållbar tillväxt, en ökad sysselsättning och en hållbar miljö.

caroline perlström [email protected]

4

Skärpta krav på producenter för återvinning av avfall

anlitat för insamlandet. Endast den som har tillräckliga ekonomiska, organisatoriska, tekniska och personella förutsättningar att driva ett insamlingssystem får medges tillstånd. Vad gäller elavfall införs dessutom en plikt för större återförsäljare att på försäljningsstället ge möjlighet till återvinning inom vissa gränser.

Den dåvarande regeringen beslutade under sen sommaren om ett åtgärdspaket för att förbättra avfallshantering och materialåtervinning. Paketet innebär förändringar på flera områden och syftar till att öka andelen återvunnet material, främst genom att förenkla återvinning för konsumenter. Förändringarna innebär hårdare och tydligare krav på producenter.

År 2012 genererade de svenska hushållen 4,2 miljoner ton avfall – ungefär 493 kilo per person. För att på bästa möjliga sätt ta tillvara på den resurs som avfallet utgör krävs ett kretslopp där alla aktörer drar sitt strå till stacken. Den svenska avfallshanteringen bygger i stor utsträckning på principen om producentansvar, att den som satt en produkt på marknaden har en skyldighet att övervaka och opti­ mera produktens kretslopp. Ett högt ställt krav på producenterna anses vara en viktig bidragande orsak till Sveriges internationellt sett höga återvinningstal.

I slutet av augusti 2014 presenterade den dåvarande regeringen ett antal beslut om ändringar i frågor om hanteringen av avfall och skapandet av ett hållbart kretslopp. Ändringarna spänner över flera områden och produkter men de enskilt största åtgärderna är in­ förandet av nya förordningar avseende förpackningar, returpapper och elutrustning. Tanken är att det nya insamlingssystemet ska uppmuntra till och underlätta samarbeten mellan olika entreprenörer, såväl privata som kommunala. Därmed behöver förändringarna, med införandet av tillståndsplikt, inte nödvändigtvis innebära ett högre krav på kunnande hos varje producent.

I samband med offentliggörandet av besluten gavs också Natur­ vårdsverket i uppdrag att utreda och komma med förslag till en tydligare avgränsning av själva producentbegreppet och också hur ett tillsyns­ och sanktionssystem för den nya tillståndspliktiga insamlingsverksamheten skulle kunna se ut. Uppdraget ska redo­ visas senast maj 2015 i fråga om sanktion tillsyn och senast januari 2016 vad gäller de övriga frågorna.

I budgetpropositionen för år 2015 som regeringen i slutet av oktober lämnade till riksdagen anges att regeringen avser att se över förutsättningarna för hur denna förändring kan genomföras på effektivast sätt.

I korthet innebär paketet att det redan gällande producentansvaret kvarstår och skärps och att målen för återvinning höjs. Samtidigt ska materialåtervinningsgraden beräknas på ett nytt sätt – en procent andel återvinning av den totala på marknaden utförda mängden istället för i förhållande till mängden insamlat material. Därigenom omfattas större volymer än tidigare av beräkningen. Som exempel kan nämnas att återvinningsmålet för metall i den nya förordningen om förpackningar är 70 procent av den totala på marknaden satta mängden. Sedan beslutet om åtgärdspaket fattades i slutet av augusti har Sverige bytt regering och den nya regeringen har i regerings­ förklaringen bland annat uttalat följande. ”Avfallet behöver minska och återvinningen öka. Ansvaret för insamlingen läggs därför hos kommunerna.” I budgetpropositionen för år 2015 som regeringen i slutet av oktober lämnade till riksdagen anges att regeringen avser att se över förutsättningarna för hur denna förändring kan genom­ föras på effektivast sätt. I nuläget är det därför oklart om producen­ terna eller kommunerna ska ansvara för insamling av avfall framöver och i vilken utsträckning det beslutade åtgärdspaketet kommer att påverkas av den nya regeringens politik.

felicia terenius [email protected]

Den enskilde producentens ansvar är med det nya beräkningssättet inte i samma utsträckning beroende av konsumentens benägenhet att återvinna. Istället finns en konstant skyldighet att nå målet, vilket kan kräva större insatser för att säkerställa en högre in­ sam 100 procent av det faktiskt insamlade materialet återvinns om detta inte är en tillräcklig andel av den på marknaden satta mängden.

För att nå de höjda målsättningarna för återvinning behöver in­ samlingssystemet effektiviseras och byggas ut. Som ett led i detta har systemet kravställts och blivit tillståndspliktigt. Tanken med tillståndsplikten är att det ska bli tydligare och lättare för konsu­ menter att återvinna och att andelen material som går åter i krets­ loppet därigenom ökar.

Tillstånden ska vara på plats senast i april 2017 och de ska sökas hos Naturvårdsverket av producenten eller någon som producenten har 5

Avfall eller biprodukt? – Konsekvenser ur ett Reach-perspektiv Frågan om när ett material rättsligt ska klassificeras som avfall eller biprodukt har betydelse för vilket regelverk som blir tillämpligt. Denna fråga ställdes på sin spets när Reach-förordningen trädde ikraft i juni 2007. Idag, sju år senare, kan vi konstatera att frågan fortfarande är lika högaktuell.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemi­ kalier (Reach), gäller direkt som svensk lag i Sverige. Enligt dess artikel 2.2 är avfall inte ett ämne, en blandning eller en vara i för­ ordningens mening. Det betyder att så länge ett material omfattas av reglerna om avfall, dvs. definieras som avfall enligt definitionen i 15 kap. 1 § miljöbalken, gäller inte Reach­förordningen för det materialet. Reach­förordningen och avfallslagstiftningens respektive tillämpningsområden är alltså tydligt avgränsade mot varandra så att ingen samtidig tillämpning av regelverken kan komma ifråga. Ett tydligt exempel där det får stor betydelse för såväl tillämpligt regelverk som den fortsatta användningen hur ett material ska klassificeras, är slagg som uppkommer vid järn­ och stålproduktion. Om slaggen anses utgöra avfall, gäller bestämmelserna i 15 kap. miljöbalken och avfallsförordningen (2011:927). Om slaggen är en biprodukt blir istället produktlagstiftningen, dvs. Reach­ förordningen, tillämplig. I det senare fallet är en viktig utgångs­ punkt att Reach­förordningen är en harmoniserande lagstiftning, dvs. en lagstiftning som kravmässigt varken får under­ eller över­ skridas av medlemsstaterna. Utgångspunkten är att kraven ska vara desamma oberoende vilken medlemsstat som man befinner sig i.

Av de drygt 1,3 miljoner ton slagg som produceras per år i Sverige utgör ungefär hälften biprodukter i någon form. Slaggen används i stor utsträckning för olika konstruktions­ och anläggningsändamål. Att slaggen faller inom Reach­förordningens tillämpningsområde innebär bl.a. att den måste registreras hos den Europeiska kemikalie­ myndigheten, ECHA. I samband med detta måste registranten ta fram riskdata och göra en rad olika riskbedömningar avseende slaggens olika användningsområden och de ämnen som ingår i slaggen.

Det är mot denna bakgrund som ett tillsynsbeslut meddelat av läns­ styrelsen i Västra Götalands län har rönt ett stort rättsligt intresse. Beslutet ligger nu för överprövning i mark­ och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt och har direkt bäring på den fortsatta använd­ ningen av slagg för konstruktions­ och anläggningsändamål. Sammanfattningsvis är tillsynsbeslutet intressant ur flera perspek­ tiv, däribland ett Reach­perspektiv. Länsstyrelsen har i beslutet, på förhand, klassificerat slagg som avfall vid några särskilt angivna användningsområden – oavsett om kriterierna för att klassificera slaggen som biprodukt är uppfyllda. Syftet med tillsynsbeslutet är från länsstyrelens sida att säkerställa att användningen av slagg för vissa särskilt angivna ändamål sker på ett hälso­ och miljömässigt godtagbart sätt och kan kontrolleras av tillsynsmyndigheten. Ur ett Reach­perspektiv är det intressant att se vilken betydelse som en Reach­registrering får i en bedömning om en produkts, i det här fallet slaggens, miljöpåverkan. Tillsynsmyndighetens inställning i frågan är i princip att ett material som är Reach­registrerat och god­ känt för vissa användningsområden är oreglerat ur miljösynpunkt.

Reach-förordningen och avfallslagstiftningens respektive tillämpningsområden är alltså tydligt avgränsade mot varandra så att ingen samtidig tillämpning av regelverken kan komma ifråga.

En av invändningarna i överklagandet är att slaggen är Reach­ registrerad och har föregåtts av noggranna utredningar och risk­ analyser. Bedömningen om slaggens miljöpåverkan ska därför anses ha skett inom ramen för Reach­registreringen och kan därför inte anses vara oreglerad. Vidare anser klaganden att tillsynsbeslutet strider mot EU­rättens bestämmelser om fri rörlighet för varor och den svenska produktlagstiftningen, dvs. Reach­förordningen. Sammantaget anser klaganden att tillsynsbeslutet utgör en otillåten begränsning av slaggens användning. Gränsdragningen för vad en tillsynsmyndighet får och inte får före­ lägga om i sina tillsynsbeslut – utan att i något avseende stå i strid mot Reach­förordningens harmoniserande syfte – är alltså föremål för vitt skilda uppfattningar hos industrin och tillsynsmyndig­ heterna. Vad domstolarna slutligen kommer fram till i överpröv­ ningen av länsstyrelsens tillsynsbeslut, kommer förhoppningsvis att bringa klarhet i en rad olika frågeställningar som uppkommit i anledning av klassificeringen av material som antingen avfall eller biprodukt.

therese strömshed [email protected]

6

Användning av avfall för anläggningsändamål Användning av material som blir över från en verk samhet, vare sig detta utgör avfall eller biprodukter, skapar möjligheter i den nya cirkulära ekonomin.

Avfall definieras i 15 kap. 1 § miljöbalken som ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. Det är alltså själva bortskaffandet som är avgörande för om ett material är att betrakta som avfall eller inte. Bilaga 3 till avfallsförordningen beskriver olika förfaranden för hur bortskaffande kan gå till, varav ett exempel är deponering.

Vissa typer av avfall lämpar sig väl för att användas för anläggnings­ ändamål. Avfallet nyttiggörs då i anläggandet av t.ex. vägar, parke­ ringsplatser eller bullervallar och ersätter i dessa anläggningar mer traditionella material. Sådan användning innebär ett återvinnings­ förfarande och inte ett bortskaffande. Samtidigt möjliggör 15 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken att ett ämne eller föremål som blivit avfall upphör att vara avfall, om det har hanterats på ett sätt som innebär återvinning och uppfyller vissa krav. Om avfall används vid anläggningsarbeten, och syftet med använd­ ningen inte är bortskaffande, ska förfarandet bedömas som använd­ ning av avfall för anläggningsändamål. För detta gäller enligt miljöprövningsförordningen anmälningsplikt om risken för förore­ ningar av verksamheten är ringa. Om risken för föroreningar är mer än ringa krävs istället tillstånd. Om risken inte ens är ringa krävs varken tillstånd eller anmälan och detsamma gäller om materialet som ska användas inte är att klassa som avfall.

Uppläggning av avfall i syfte göra sig av med det är normalt att bedöma som bortskaffande, vilket innebär att det regelverk som gäller för deponering då måste följas. Om uppläggningen däremot sker för anläggningsändamål gäller de regler som beskrivits ovan och då blir deponeringsförordningen inte tillämplig.

Om avfall används vid anläggningsarbeten, och syftet med användningen inte är bortskaffande, ska förfarandet bedömas som användning av avfall för anläggningsändamål.

Ett intressant rättsfall från tidigare i år, MÖD 2014:1, tar bl.a. upp dessa frågor. Rättsfallet gällde sulfidhaltiga jordmassor som grävts upp i samband med anläggningsarbete och som skulle användas vid anläggning av en terrängmodulering. Verksamhetsutövaren ansåg att massorna omfattades av 11 § 3 avfallsförordningen, som anger att förordningen inte ska tillämpas på icke­förorenad jord och annat naturligt material som har grävts ut i samband med en bygg­ verksamhet, om det är säkerställt att materialet kommer att använ­ das för byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats där ut­ grävningen utfördes och den användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön. Verksamhets­ utövaren ansåg vidare att jordmassorna inte skulle anses vara avfall utan biprodukter, eftersom de ”uppkommer i en tillverkningsprocess och kan användas utan vidare bearbetning”. Verksamhetsutövaren anförde slutligen att även om massorna skulle anses vara avfall, innebar terrängmoduleringen att avfallet användes för anläggnings­ ändamål.

Mark­ och miljööverdomstolen konstaterade inledningsvis att efter­ som massorna var sulfidhaltiga innebar hanteringen en ökad risk för urlakning när de kom i kontakt med syre, vilket i sin tur innebar en potentiellt negativ påverkan på den kringliggande miljön. Undantaget i 11 § 3 avfallsförordningen var därför inte tillämpligt. Vidare kunde massorna inte betraktas som biprodukter eftersom syftet med hanteringen var att bli av med massorna och eftersom de inte heller ersatte något annat material. När det gällde frågan om terrängmoduleringen skulle anses vara användning av avfall för anläggningsändamål, ansåg domstolen att detta kräver att det finns ett självständigt syfte med användningen som går utöver enbart en strävan efter att göra sig av med materialet. Terrängmoduleringen kunde därmed inte anses utgöra användning för anläggnings­ ändamål. Domstolen konkluderade att terrängmoduleringen skulle betraktas som en anläggning för deponi. Utökade användningsområden för avfall är fördelaktigt ur ett resurshushållnings­ och kretsloppsperspektiv. Rättsfallet visar att det, av såväl miljömässiga som affärsmässiga skäl, är viktigt att göra en korrekt bedömning av klassificeringen av det material man avser att hantera och syftet för vilket det används.

erik forsström [email protected]

7

När upphör avfall att vara avfall?

En central målsättning enligt EU:s avfallslag stiftning är att minimera sådant avfall som måste bortskaffas. Den s.k. avfallshierarkin i EU:s av fallsdirektiv innebär att lagstiftning och politik inom EU i första hand ska prioritera förebyggande åtgärder och återanvändning av produkter för att undvika att avfall över huvud taget uppkommer.

Det avfall som trots detta uppkommer ska så långt möjligt åter­ vinnas, i första hand genom materialåtervinning och i andra hand genom exempelvis energiåtervinning.

Återvinning innebär att ämnen eller föremål som i ett visst skede har blivit till avfall i ett senare steg upphör att vara avfall genom att det ersätter ett annat material som annars skulle ha använts för ett visst syfte. I takt med att det har utvecklats system för olika slag av återvinning så har avfall kommit att bli en eftertraktad resurs som hanteras på en kommersiell marknad. Återvinningsverksamheten utgör en betydelsefull näring i den europeiska ekonomin som omsätter betydande belopp och som spelar en nyckelroll för upp­ fyllandet EU:s ambitioner på avfallsområdet. Återvunnet avfall kan i framtiden komma att ersätta alltmer material i olika produktions­ processer. I avfallsförordningen anges ett flertal exempel på förfaranden som utgör återvinning i legal mening, bland annat användning som bränsle och annan energiåtervinning, återvinning av organiska ämnen, metaller, tekniska komponenter, lösnings­ medel och oljor. En förutsättning för att i framtiden återvinna betydligt mer material än idag är dock att det finns rätt typ av styr­ medel. För att återvinningsindustrin ska kunna fungera på ett effektivt sätt måste det finnas ett tydligt regelverk som anger när olika typer av avfall upphör att vara avfall.

För att återvinningsindustrin ska kunna fungera på ett effektivt sätt måste det finnas ett tydligt regelverk som anger när olika typer av avfall upphör att vara avfall.

Avfallsdirektivet anger ett antal generella krav som måste vara uppfyllda för att ett ämne eller föremål som utgör avfall ska upphöra att vara avfall. Ämnet eller föremålet ska kunna användas för speci­ fika ändamål och det måste finnas en efterfrågan för ämnet eller föremålet på marknaden. Ämnet eller föremålet måste också uppfylla de tekniska kraven som gäller för användningen enligt gällande lagstiftning och användningen får inte leda till negativa följder för miljön eller människors hälsa. Inom EU pågår ett arbete med att utarbeta specifika kriterier för återvinning av olika slags avfall enligt dessa utgångspunkter.

Hittills har EU utfärdat förordningar med särskilda kriterier för när skrot av järn, stål och aluminium, krossglas och kopparskrot ska upphöra att vara avfall. Kriterierna innehåller begränsningar för andel främmande material och farliga ämnen, krav på okulärbesikt­ ning, provtagning och separering vid källan m.m. Producenten eller importören av ett avfall är skyldig att utfärda en försäkran om att materialet överensstämmer med de fastställda kriterierna.

Det finns alltså ett starkt intresse för att klargöra de rättsliga möjlig­ heterna för att omvandla olika typer av avfall till användbara produkter. Sådana klargöranden innebär att produkterna håller tillräcklig kvalitet för att kunna ersätta befintliga produkter samt att användningen kan ske utan att det uppstår betydande hälso­ eller miljöeffekter. Även den viktiga frågan om vem som bär ansvaret för att ett visst återvunnet ämne eller material kan användas på ett säkert och korrekt sätt får då sitt svar.

martin johansson [email protected]

8

Avfallsförbränning – samspel mellan olika regelverk I Sverige utvinns stora mängder energi genom förbränning av avfall. Avfallsförbränning står idag för drygt 20 procent av fjärrvärmeproduktionen i Sverige och inom industrin används avfall som bränsle i produktionen. Förbränning av avfall är omgärdat av ett omfattande regelverk som kan vara komplicerat att navigera i. Den enskilde verksamhetsutövaren måste följa minst tre olika uppsättningar av regler: tillståndet till verksam heten, förordningen om förbränning av avfall och BAT-slutsatser.

Det svenska regelverket om avfallsförbränning förändrades i och med implementeringen av det s.k. IED­direktivet (direktiv 2010/75/ EU om industriutsläpp) i svensk rätt. IED­direktivet innehåller regler för en mängd olika typer av industriverksamheter, bl.a. för stora förbränningsanläggningar. En viktig komponent i IED­ direktivet är de s.k. BAT­slutsatserna, bestämmelser om vad som är bästa tillgängliga teknik (Best Available Technique) i en viss verksam­ het. BAT­slutsatserna beslutas på EU­nivå och är tänkta att uppda­ teras ungefär vart åttonde år. Verksamhetsutövare är, i korta drag, skyldiga att följa sådana BAT­slutsatser som innehåller begränsnings­ värden för utsläpp inom fyra år från att de har offentliggjorts.

I samband med införandet av IED­direktivet antogs i Sverige också en ny förordning om förbränning av avfall (2013:253). Förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om exempelvis tekniska krav på förbränningsanläggningar, hur mätningar och beräkningar ska ske och tillåtna utsläppsnivåer. Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i Naturvårdsverkets föreskrifter. Reglerna har dock i flera avseenden skärpts genom förordningen. Den enskilde verksamhetsutövaren måste alltså följa minst tre upp­ sättningar av regler: tillståndet till verksamheten, förordningen om förbränning av avfall och tillämpliga BAT­slutsatser. Regelverken ska i princip komplettera varandra och tillämpas parallellt, men har också en viss inbördes hierarki som gäller om reglerna krockar.

När en verksamhet tillståndsprövas ska tillståndsmyndigheten beakta de gällande BAT­slutsatserna och anpassa tillståndet efter dem. Tillståndet får vara strängare än BAT­slutsatserna. När det kommer nya BAT­slutsatser som innehåller begränsningsvärden för utsläpp är dock verksamhetsutövaren skyldig att inom fyra år följa dem, oavsett vad som anges i tillståndet – såvida inte tillståndet är strängare eller verksamhetsutövaren får dispens. verksamheten. En dispens innebär att verksamhetsutövaren enbart behöver förhålla sig till tillståndet och tillämpliga förordningar (och de BAT­slutsatser som inte omfattas av dispensen). Emellertid är dispensen begränsad på så sätt att den inte gäller i förhållande till nya BAT­slutsatser, som offentliggörs efter det att dispensen har lämnats. Dispens från de olika bestämmelserna i förordningen om förbränning av avfall kan enbart ske utifrån vissa i förordningen uppräknade grunder.

Regelverken ska i princip komplettera varandra och tillämpas parallellt, men har också en viss inbördes hierarki.

Att en dispens meddelas i förhållande till en BAT­slutsats innebär inte någon lättnad i de krav som ställs i en förordning, eller omvänt. Respektive regelverk innehåller separata krav som måste följas var för sig. Att en verksamhetsutövare har fått dispens från ett krav i ett regelverk innebär alltså inte att denne har dispens även för snarlika eller relaterade krav i ett annat regelverk. Om en dispens har beviljats enligt ett av regelverken kan det dock medföra att en liknande bedömning görs av om det finns skäl för dispens från ett liknande krav i ett annat regelverk. Dispens meddelas om kravet på efterlevnad av en viss BAT­slutsats skulle leda till oproportionerligt höga kostnader i förhållande till den hänsyn som ska tas till anläggningens geografiska läge, tekniska egenskaper och lokala miljöförhållanden. Det är vanligen läns­ styrelsens miljöprövningsdelegation som meddelar dispens, men frågan kan också prövas i samband med tillståndsprövning av Nya BAT­slutsatser för avfallsförbränning väntas komma under 2018 och nya BAT­slutsatser för stora förbränningsanläggningar under 2015.

anna bryngelsson [email protected]

9

och som inte omfattas av tillståndsplikt eller ska transporteras av någon med tillstånd, ska anmälas. Såväl anmälan som tillstånds­ ansökan sker hos länsstyrelsen. Den som vill lämna avfall som uppkommit i en yrkesmässig verk­ samhet (avlämnaren) till någon annan (mottagaren) för transport eller annan hantering är skyldig att kontrollera att mottagaren har gjort den anmälan eller har det tillstånd som krävs. Detta gäller dock inte när en kommun eller någon anlitad av kommunen är mottagare. Vid transport av farligt avfall är avlämnaren även skyldig att tillsammans med mottagaren ta fram ett transportdokument som bland annat anger typ och mängd av avfall.

Avlämnaren befrias från vidare ansvar genom att överlämna sitt avfall till en mottagare som har erforderligt tillstånd eller har gjort den anmälan som krävs.

Avlämnaren befrias från vidare ansvar genom att överlämna sitt avfall till en mottagare som har erforderligt tillstånd eller har gjort den anmälan som krävs. Om mottagaren saknar tillstånd eller inte har gjort anmälan, är avlämnaren alltså inte fri från sitt ansvar. Avlämnaren kan vid bristande kontroll av mottagaren ådra sig ett vårdslöshetsansvar och anses ha brustit i den hälso­ och miljö­ mässiga hanteringen av avfallet. På så sätt kan den som lämnat avfall till någon som inte har tillstånd eller har gjort anmälan och som inte heller har kompetens och förmåga att hantera avfallet bli ansvarig för skador från avfallet.

Innehav, överlämnande och transport av avfall Transport av avfall kräver i många fall tillstånd. Den som lämnar över avfall utan att kontrollera att mottagaren har erforderligt tillstånd kan i vissa fall förbli ansvarig för avfallet. På samma sätt som vid köp eller transport av vara bör avlämnaren och mottagaren genom avtal reglera ansvaret dem emellan.

Var och en som innehar avfall är ansvarig för att avfallet hanteras på ett hälso­ och miljömässigt godtagbart sätt. Detta följer av miljö­ balkens allmänna hänsynsregler men framgår sedan 2003 även uttryckligen av balkens 15 kap. Innehavare kan vara den som produ­ cerar, transporterar, förvärvar, deponerar, återvinner, eller på annat sätt tar befattning med avfall. En innehavare har inte utan vidare rätt att transportera sitt avfall. Transport av avfall som uppkommit i en yrkesmässig verksamhet är tillståndspliktig om transporterna når viss omfattning. Yrkesmässig transport av avfall är tillståndspliktig oavsett omfattning. Transport av farligt avfall som har uppkommit i en yrkesmässig verksamhet, Lagstiftningen anger inte när ansvaret för avfallet övergår från avlämnaren till mottagaren, men eftersom ansvaret i grunden åvilar den som innehar avfallet ligger det närmast till hands att anse att tidpunkten för ansvarets övergång inträffar när mottagaren tar fysisk befattning med avfallet. En aktör som har bedrivit en verk­ samhet som gett upphov till avfall torde därför inte kunna beställa bortskaffande av avfallet och därmed befria sig från sitt ansvar, utan kommer snarare att förbli ansvarig till dess avfallet avhämtas.

Avlämnaren och mottagaren kan genom avtal reglera om en annan ansvarsfördelning och en annan tidpunkt för ansvarets övergång, men en sådan reglering gäller endast mellan parterna (civilrättsligt). Detta innebär dock inte att ansvaret inte bör avtalsregleras, tvärtom bör avlämnare och mottagare reglera avfallshanteringen i så stor ut­ sträckning som det är praktiskt möjligt. På motsvarande sätt som vid köp eller transport av vara är det viktigt att reglera vem som ansvarar för transporten och när ansvaret övergår till den andre, vem som ansvarar för lastning och lossning, i vilket skick avfallet ska överlämnas, vad avfallet får respektive inte får innehålla, even­ tuella säkerhetsföreskrifter som måste följas, ansvaret för arbetsmil­ jön, m.m.

För gränsöverskridande transporter gäller särskilda regler om an­ mälan och godkännande som måste vara uppfyllda för att transport ska få ske.

joel mårtensson [email protected]

10

Import och export av avfall Sverige blir allt bättre på att hantera avfall genom källsortering till materialåtervinning och biologisk behandling. Kapaciteten för avfallsförbränning i de svenska värmeverken överstiger idag den mängd avfall som produceras inom landet. Denna överka pacitet har medfört att behovet av import av avfall till energiproduktion i Sverige har ökat de senaste åren.

Mycket talar även för att överskottet på behandlingskapacitet, och således även behovet av att importera avfall, kommer att öka ytterli­ gare framöver. Samtidigt som behovet av import av avfall ökar i Sverige, sker det i Europa en succesiv övergång från avfallshantering i form av deponering till andra alternativa behandlingssätt. Många länder saknar dock i nuläget alternativ till deponering, och av denna anledning kan export av avfall till andra länder som kan behandla avfall, som exempelvis Sverige, vara ett alternativ. Trots det ökade behovet av import av avfall till Sverige samt export av avfall från andra länder i Europa finns en stor osäkerhet hos de svenska aktörerna på marknaden kring just import och export av avfall. Ett skäl till detta är att det finns farhågor om oseriösa aktörer i andra länder. Ett annat skäl är att en bra logistiklösning ofta är avgörande för om import­ och/eller exportverksamheten blir lön­ sam. Ytterligare skäl är att regelverket upplevs som snårigt. Det gäller att vara extra uppmärksam när en avfallstransport ska genomföras till ett land lokaliserat utanför EU och OECD eller till ett EU­land som omfattas av övergångsbestämmelser. För export för återvinning av avfallet gäller olika regler för respektive land och avfallet kan omfattas av förbud, anmälan, informationsplikt eller särskilda regler som sätts upp av importlandet.

Trots det ökade behovet av import av avfall till Sverige samt export av avfall från andra länder i Europa finns en stor osäkerhet hos de svenska aktörerna på marknaden kring just import och export av avfall.

Förutom reglerna i förordning nr 1013/2006 träffas gränsöverskri­ dande avfallstransporter även av andra regelverk såsom miljöbalken, avfallsförordningen och lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Det är viktigt att den som genomför eller låter genomföra gränsö­ verskridande transporter har kunskap om vilka regler som gäller. Det är en grundförutsättning för att kunna bedriva verksamheten på ett korrekt och effektivt sätt och kunskap är förmodligen det bästa sättet att hantera de farhågor som marknaden har. Dessa far­ hågor till trots tyder mycket på att import av avfall är en marknad som kommer att växa i Sverige.

linnea ljung-haanäs [email protected]

Det centrala regelverket avseende gränsöverskridande avfallstran­ sporter är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige och fastställer de förfaranden och kon­ trollsystem som ska användas för gränsöverskridande avfallstran­ sporter. En gränsöverskridande avfallstransport är som huvudregel antingen anmälningspliktig eller omfattas av informationsplikt. Vilket förfarande som gäller beror på vilken typ av avfall som ska transporteras, avfallets ursprung, destination och transportväg samt vilken typ av behandling avfallet skall genomgå på destinationsor­ ten. Huruvida avfallet ska bortskaffas, exempelvis deponeras, eller återvinnas, exempelvis materialåtervinnas, kan påverka den skyldig­ het som finns att anmäla respektive informera. Den som vill exportera avfall från Sverige kan behöva anmäla det hos Naturvårdsverket, som måste godkänna anmälan innan expor­ ten får påbörjas. Även myndigheterna i de länder som avfallet pas­ serar samt slutligt skickas till ska godkänna anmälan. För den som vill ta in avfall till Sverige gäller samma regler, men då ska anmälan göras hos behörig myndighet i avsändarlandet. Om anmälnings­ pliktigt avfall skickas utan att ha fått ett godkännande från myndig­ heterna rör det sig om en illegal transport vilket kan medföra straff­ ansvar. Reglerna kring hur en anmälan ska utformas är omfattande och en anmälan måste innehålla bland annat ett avtal mellan avsän­ dare och den som ska motta avfallet. Det ställs även krav på att an­ mälaren ställer en ekonomisk säkerhet samt ger en beskrivning av transportvägar som ska användas. Om ingen anmälan behövs för transporten av avfallet, måste istället en informationsblankett inne­ hållande viss information skickas med transporten.

11

Förändringar i den tyska förpackningsförordningen Den tyska förbundsregeringen beslutade tillsam mans med parlamentets andra kammare i augusti 2014 om en förändring av den tyska förpack ningsförordningen. Förändringarna syftar till att förbättra konkurrensen på marknaden genom att stänga kryphål och skärpa kraven på så kallade branschlösningar.

Det fanns tidigare två undantag som berättigade producenter och distributörer till att inte delta i det duala avfallshanteringssystemet. En distributör kunde istället erbjuda sina kunder att ta tillbaka varorna till försäljningsstället och distributören hanterade avfalls­ hanteringen i egen regi på egen kostnad. Denna modell kallas egenhantering. En producents eller en distributörs plikt att betala en licensavgift faller bort om en så kallad branschlösning har ingåtts mellan producenten/distributören och vissa specifika förbrukningsställen, som är likställda med privata hushåll, t.ex. hotell, sjukhus, biografer och matsalar. Inom ramen för denna branschlösning skulle de förpackningar som satts i omlopp på dessa förbrukningsställen också på egen bekostnad tas tillbaka och förbrukningsställena skulle se till att dessa återvanns.

1991 trädde den första förpackningsförordningen i Tyskland ikraft. Detta var startskottet för varumärket ”Den gröna punkten” och ett s.k. dualt avfallshanteringssystem. Tidigare var endast kommunerna ansvariga för all avfallshantering, men i och med införandet av den gröna punkten blev producenterna och distributörerna för första gången medansvariga för avfallshanteringen av förpackningar som de satt på marknaden. På så sätt infördes ett system med två ansva­ riga för avfallshanteringen, ett dualt system. Ett ungefär mot­ svarande system infördes i Sverige några år senare, år 1994.

På den tyska marknaden agerade företaget Duales System Deutsch­ land GmbH som ett monopol fram till öppnandet av marknaden för andra företag år 2003. Istället för att betala en licens till Duales System Deutschland GmbH för användandet av varumärket ”Den Gröna Punkten” på förpackningarna, betalar företag numera en licens till valfritt avfallshanteringsföretag. Denna licens baseras på de faktiska återvinningskostnaderna, dvs. material, vikt och antal förpackningar.

Ungefär 2,3 miljoner ton förpackningar per år återvinns i det duala avfallshanterings systemets regi.

Många av de förpackningar som egentligen ska tas omhand av producenterna själva hamnar trots allt i det duala avfallshanterings­ systemets kretslopp. Ungefär 2,3 miljoner ton förpackningar per år återvinns i det duala avfallshanteringssystemets regi. Producenterna betalar dock bara för återvinningen av cirka 800 000 ton för­ packningar. Således tvingas avfallshanteringsföretagen i det duala avfallshanteringssystemet att hantera och återvinna stora mängder förpackningsavfall som de inte får någon ersättning för. För att komma till rätta med dessa missförhållande har möjligheten till egenhantering upphävts från och med den 1 oktober 2014. Företag som har använt sig av denna återvinningsmodell i Tyskland måste nu istället ingå ett licensieringsavtal med ett avfalls­ hanteringsföretag inom det duala avfallshanteringssystemet. Kraven på avtal om branschlösningar skärps också väsentligt genom förändringarna av den tyska förpackningsförordningen. Samtliga förbrukningsställen måste skriftligen bekräfta deltagandet i branschlösningen och dokumentera mängden levererat förpack­ ningsmaterial samt den sedermera insamlade mängden förpack­ ningsavfall. Denna förändring träder i kraft den 1 januari 2015. Alla bestående branschlösningar måste då ha anpassats och uppfylla de nya kraven i förpackningsförordningen. Leveranser mellan företag som inte är likställda privata hushåll påverkas ej av förändringarna i förpackningsförordningen. Konkurrensen mellan de olika aktörerna på marknaden samt förpackningsåtervinningssystemet som sådant var vid tiden för lagändringen hotad. Genom förändringarna av förpackningsför­ ordningen kommer det duala avfallshanteringssystemet att stabili­ seras och en konkurrens på lika villkor mellan de olika aktörerna på marknaden säkerställas.

malte woock [email protected]

12

Ökade incitament och mark nadsanpassade regelverk – nyckeln till ökad återvinning Vi har intervjuat Britt Sahleström, VD för Åter vinningsindustrierna (ÅI) angående utmaningar och möjligheter för återvinningsbranschen ur ett verksamhetsutövarperspektiv. Utgångspunkten för ÅI är att avfall är en resurs som kan användas mycket effektivare än vad som görs idag – både ur ett ekonomiskt och ett miljömässigt perspektiv.

Vilka är Återvinningsindustrierna?

ÅI är en branschorganisation för återvinningsföretag som aktivt arbetar med miljö och etik i sin verksamhet, med målet att skapa återvinning som är långsiktigt hållbar. De privata företag som ÅI företräder erbjuder insamlings­ och återvinningstjänster till alla typer av kunder såsom företag, fastighetsägare, producenter, och kommuner.

Hur har återvinningsbranschen förändrats över tid?

Förändringen är tydlig. Tidigare anlades ett renhållningsperspektiv på alla frågor som handlade om hantering av avfall, idag vet vi att avfall är en resurs som – om den används på rätt sätt – innefattar stora värden. Viktigt är då att se till hela livscykeln av en produkt och alla aktörer som är inblandade i de olika stegen under en produkts livstid. ÅI väljer här att tala om det vi kallar cirkulär ekonomi. I denna modell är design, produktion, insamling, sortering, användning m.m. att se som olika delar av en produkts livscykel. För att förflytta fokus från dagens linjära system (råvara – produkt – avfall) krävs bland annat att frågan om återanvändning/åter vinning är på agendan redan i produktionsstadiet. För att lyckas med modellen krävs att alla delar i den cirkulära ekonomin bedrivs på en konkurrensutsatt marknad, med målet att återvunnet material ska vara med och konkurrera med jungfruligt material.

Hur uppnås en sådan konkurrensutsatt marknad och hur ser det ut idag?

Dagens regelverk utgår från ett producentansvar som – principiellt – är väldigt bra. Vad ÅI saknar är dock ett marknadsanpassat regelverk som innebär att alla aktörer på marknaden agerar utifrån samma villkor. I dagens diskussion ligger ofta fokus på det kom­ munala monopol som gäller för omhändertagande av hushållsavfall. Med hushållsavfall avses enligt 15 kap. 2 § miljöbalken ”avfall som kommer från hushåll samt därmed jämförligt avfall från annan verksamhet”. ÅI menar att ett mer marknadsanpassat regelverk skulle kunna skapas om skrivningen ”därmed jämförligt avfall” i paragrafen togs bort. Då skulle företagen få äga och ta ansvar för allt sitt avfall, inklusive det avfall som idag faller under beteckningen ”därmed jämförligt avfall”, och därefter få köpa helhetslösningar av återvinningsföretagen. Företagen skulle även kunna köpa samma lösningar i hela landet vilket inte är möjligt idag, eftersom varje kommun gör sin egen tolkning av vad som är ”därmed jämförligt avfall” vilket innebär att möjligheterna ser olika ut i de olika kommunerna.

Utöver behovet av marknad sanpassning – vilka ytterligare utmaningar ser ni framöver?

Den största utmaningen är att öka material återvinning i stort. Det största hotet här är att vi eldar upp avfall som skulle kunna åter vinnas. Sverige tillhör de länder som förbränner mest avfall. En lösning på detta kan vara att införa krav på sortering av återvinningsbart material och förbud mot förbränning av dessa – något som inte minst är gynn­ samt ur ett miljöperspektiv.

Britt Sahleström, VD för Återvinningsindustrierna.

foTo : ThoMAs sAhlEsTröM Och slutligen – vilka möjligheter ser ni för återvinningsbranschen?

Möjligheterna är många. Återvinningen är en tillväxtbransch som skulle kunna skapa många nya jobb och företag. Betydligt mer skulle kunna återvinnas till nya råvaror med mer öppna marknader och styrmedel som gör att återvunna råvaror får ökad konkurrens­ kraft gentemot de jungfruliga råvarorna.

Det behövs också mer samverkan mellan olika branscher. Åter­ vinningsföretagen har kunskap som skulle användas vid design och produktion av produkter, så att de lättare går att återvinna. De har även kunskap om kvalitet och användningsmöjligheter för åter­ vunnet material. Genom ett ökat samarbete skulle vi tillsammans kunna effektivisera hela kedjan att återvinna och använda mer åter­ vunnet material i nya produkter. Den offentliga upphandlingen har också en nyckelroll i att bidra till att resurserna används effektivare. Där skulle vi önska att man ställer mer krav på produkter, återvinningsbarhet och återvunnet material för att driva på utvecklingen.

malin lönnqvist [email protected]

13

Nytt från EU Nyheter i kortform

reach-förordningen

genererar för tillfället mycket arbete inom EU. European Chemicals Agency (ECHA) ska se över så många som 22 ämnen inför förslag på rekommendation till ny till­ ståndsförteckning. Listan inkluderar bl.a. ämnen utverkade från stenkolstjära, blyämnen, borämnen samt ftalater. ECHA:s över­ läggning sker till slutet på november 2014. Den som därefter vill kan inom tre månader från offentliggörandet av förslaget lämna syn­ punkter. ECHA:s slutliga rekommendation tillställs sedermera EU­kommissionen som fattar beslutet om vilka ämnen som ska upptas på tillståndsförteckningen. Om ett ämne tas upp på till­ ståndsförteckningen blir en tillverkare, importör och nedströms användare tvungen att ansöka om tillstånd för att få släppa ut det på marknaden eller för användning. Konsekvenserna är således ingripande för de verksamheter som använder eller omsätter ett sådant ämne på marknaden. Som berörd kan det därför finnas ett incitament att redan nu bevaka och vara aktiv i ECHA:s beslutandeprocess.

medlemsländers stödsystem med gröna elcertifikat

som endast erkänner grön el producerad inom det egna territoriet har nyligen varit i blåsväder och prövats i EU­domstolen. I och med två i tiden närliggande avgöranden är det dock klart att medlems­ länderna tillåts ha stödsystem där producenter av el endast tilldelas överlåtbara elcertifikat för grön el producerad inom medlemsstaten. Systemet innebär att elleverantörerna och vissa elanvändare är skyldiga att varje år till den behöriga myndigheten överlämna ett antal certifikat som motsvarar en andel av deras totala elförsäljning respektive elanvändning.

Om ett ämne tas upp på tillståndsförteckningen blir en tillverkare, importör och nedströms använ dare tvungen att ansöka om tillstånd för att få släppa ut det på marknaden eller för användning.

En sådant stödsystem utgör i och för sig en kvantitativ import­ restriktion men anses av EU­domstolen kunna motiveras av målet att främja användningen av förnybara energikällor vid produktionen av el. En elproducent kan således i Sverige inte erhålla gröna elcertifikat för grön el producerad i en annan medlemsstat eller uppfylla sin kvotpliktsskyldighet med certifikat eller ursprungs­ garantier utfärdade i ett annat land eller genom motsvarande köp av el. Det kan således bli en dyr historia att köpa grön el från ett land för att uppfylla kvotplikten i ett annat om medlemsstaten i fråga inte erkänner sådan el och uppfyllandet av kvotplikten dessutom är förenad med en straffavgift eller liknande.

förslag om regler för prövning av

Vattenverksamhetsutredningen som haft till uppdrag att se över reglerna om vattenverksamhet i miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 2014:35). Betänkandet innehåller bl.a. förslag om att göra prövningen av vattenverksamhet mer lik pröv­ ningen för miljöfarlig verksamhet. För att uppnå detta föreslås bl.a. att prövning av ersättning för skada till följd av vattenverksamhet ska hållas avskild från tillståndsprövningen och att nuvarande sär­ reglering enligt vilken sökanden ska ersätta sakägare deras rätte­ gångskostnader ska upphöra liksom kravet på vattenverksamhets samhällsekonomiska tillåtlighet (det så kallade båtnadsvillkoret). Vidare föreslås att möjligheten att lagligförklara äldre anläggningar upphör. Ändringsförslaget i denna del innebär att anläggningar kommer att prövas enligt miljöbalkens regler till skillnad från nuva­ rande reglering enligt vilken det är möjligt att lagligförklara anlägg­ ningar enligt de regler som gällde vid tiden för anläggningens uppförande. Utredningen föreslår också att prövningsplikten för vattenverksamhet inte längre ska vara generell utan istället ska vissa vattenverksamheter vara tillståndspliktiga (A­verksamheter) och andra anmälningspliktiga (C­verksamheter). Betänkandet är just nu ute på remiss och remissinstanserna har ombetts att särskilt beakta förslagets samhällsekonomiska konsekvenser.

en effektivare och mer enhetlig beslutsprocess

Energimyndigheten har tillsammans med Naturvårdsverket tagit fram en vägledning till kommuner, tillståndsmyndigheter och projektörer i syfte att få till stånd en effektivare och mer enhetlig beslutsprocess för vindkraftsetableringar. Vägledningen avser till­ lämpningen av bestämmelsen om det ”kommunala vetot” (16 kap. 4  § miljöbalken). Enligt miljöbalkens regler är tillstyrkan av kommunen där anläggningen ska uppföras en förutsättning för att tillstånd till vindkraftsetablering ska lämnas. Tillämpningen av bestämmelsen varierar idag mellan olika kommuner. I vägledningen ges rekommendationer till hur bestämmelsen bör tillämpas och olika aktörers roller och ansvar tydliggörs. Vägledningen är nu ute på remiss hos kommuner och tillståndsmyndigheter. En slutlig vägledning beräknas finnas framtagen vid årets slut.

josefin ohlson [email protected]

elsa haggård [email protected]

14

fastighetsgruppen har ordet

Planera avfallshanteringen vid rivning

Kontrollplanerna ser olika ut i varje enskilt fall. Av kontrollplanen ska bland annat framgå vilket farligt avfall som rivningen kan ge upphov till och hur det och annat avfall ska tas om hand. I kontroll­ planen bör byggherren därför ange hur mycket farligt avfall som uppskattas uppkomma i samband med rivningen och hur detta av­ fall fördelar sig på respektive avfallsslag. Byggherren bör dessutom specificera vilka material som kan ge upphov till farligt avfall och var i rivningsobjektet detta återfinns.

Att riva en byggnad medför särskilda förpliktelser i fråga om bland annat avfallshantering. Det är därför en god idé att tidigt påbörja förberedelserna för rivningen.

Om en byggnad är bygglovspliktig och ligger inom detaljplanelagt område krävs det i regel rivningslov för att riva hela eller delar av byggnaden. Rivningslov meddelas av byggnadsnämnden i respektive kommun och en ansökan får endast nekas om rivningsobjektet 1) omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser eller 2) bör bevaras på grund av sitt eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. I kontrollplanen ska dessutom anges hur avfallet ska sorteras – i vilka avfallsslag samt huruvida avfallet ska sorteras genom käll­ sortering på arbetsplatsen eller genom eftersortering. Byggherren ska även specificera huruvida respektive avfallsslag ska bli föremål för materialåtervinning, energiutvinning eller deponering. Om sär­ skilda skyddsåtgärder behöver iakttas vid rivningen med hänsyn till risk för skador på människor, djur eller växter, ska även detta anges i kontrollplanen. Detsamma gäller om särskilda skyddsåtgärder behöver vidtas för att avlägsna och oskadliggöra virkesförstörande insekter, annan ohyra eller hussvamp.

Av kontrollplanen ska bland annat framgå vilket farligt avfall som rivningen kan ge upphov till och hur det och annat avfall ska tas om hand.

Redan innan rivning påbörjas måste alltså byggherren klarlägga vilket rivningsavfall som kommer att uppkomma och hur det ska hanteras. För att kunna lämna denna information kan det inför upprättandet av kontrollplanen vara nödvändigt att genomföra en material inventering i rivningsobjektet. För detta kan byggherren med fördel ta hjälp av den som utsetts till kontrollansvarig för rivningen. Även om det kan verka enkelt att få till stånd ett rivningslov, kan rivningen kompliceras av byggherrens skyldigheter beträffande avfallshantering. Byggherrens åtaganden för att leva upp till dessa skyldigheter regleras i kontrollplanen för rivningen. En kontrollplan motsvarar ungefär det som tidigare kallades ”rivningsplan” och krävs i regel för att byggnadsnämnden ska meddela startbesked, utan vilket rivning inte får påbörjas. För att inte riskera att handläggningen drar ut på tiden bör det över­ vägas att, om möjligt, lämna in byggherrens förslag till kontrollplan redan i samband med ansökan om rivningslov. Byggherren är skyl­ dig att se till att rivningen kontrolleras enligt den kontrollplan som byggnadsnämnden fastställer i startbeskedet och kan därför vinna mycket på att engagera sig i utformandet av en bra kontrollplan.

sara hast [email protected]

15

stockholm

norrlandsgatan 21 box 1711 111 87 stockholm

göteborg

östra hamngatan 16 box 2235 403 14 göteborg

malmö

södergatan 22 box 4291 203 14 malmö

helsingborg

södra storgatan 7 box 1384 251 13 helsingborg

frankfurt

bockenheimer landstrasse 51–53 60325 frankfurt am main, tyskland

berlin

mauerstrasse 83–84 10117 berlin, tyskland

moskva

romanov dvor business centre romanov per. 4 125009 moskva, ryssland

shanghai

25/f, platinum no. 233 taicang road, luwan district shanghai 200020, kina

hong kong

33/f, jardine house 1 connaught place central, hong kong, kina

bryssel

it tower avenue louise 480 1050 bryssel, belgien

new york

101 park avenue new york ny 10178, usa

www.mannheimerswartling.se

Mannheimer Swartling är Sveriges ledande affärsjuridiska advokatbyrå. Genom att kombinera juridisk spjutspetskompentens med branschkunskap erbjuder vi våra klienter kvalificerad affärsjuridisk rådgivning med stort mervärde. Vi är en fullservicebyrå med omfattande internationell verksamhet och uppdrag över hela världen. Byrån omsätter 1,2 miljarder kronor och har ca 650 anställda. För beställning av Miljöaffärer vänligen kontakta [email protected].