August Strindberg

Strindberg,

(se Johan Siri von Essen [1]

August,

). född 22 januari 1849, död 14 maj 1912, författare och konstnär. Strindberg avbröt påbörjade studier i Uppsala utan examen och levde en ekonomiskt osäker tillvaro som journalist tills han 1874 fick anställning som e.o. amanuens på Kungliga biblioteket och därmed social trygghet. Han gifte sig 1877 med Siri Wrangel, född von Essen Strindberg skrev 1872 sitt första mästerverk, dramat

Mäster Olof

(tryckt 1881). Efter att ha läst Goethes drama Götz von Berlichingen "med dess sextiotal tablåer" hade han beslutat att bryta med det gängse sättet att skriva skådespel. Han avsvor sig versen, deklamationen och rummets enhet och tillämpade i stället Shakespeares metod att sätta in stämningsskapande miljöscener som inte direkt hade med handlingen att göra. Han blandade tragiskt och komiskt, stort och smått, som i livet, och ägnade mycken möda åt lokalfärgen, men tillåter sig en mängd anakronistiska anspelningar på samtida händelser och samtida litteratur. Både Gustav Vasa och Gert Bokpräntare, maktens och revolutionens representanter i dramat, kan för egna syften utnyttja reformatorn Olof, som enligt Strindbergs egen utsago är lika viljesvag och inkonsekvent som han funnit att han var själv. Vardagsspråket i dialogen förnyade det svenska dramat. I en omarbetad version, delvis på knittelvers (tryckt 1878), har Strindberg tonat ned både realismen och revolutionstemat. I novellsamlingen

Från Fjerdingen och Svartbäcken

(1877) skildrar Strindberg studentlivet i Uppsala och kritiserar undervisningen vid universitetet. I den samhällskritiska romanen

Röda rummet [2]

(1879) avslöjar han ekonomiska svindlerier i finansvärlden och missförhållanden inom ämbetsverken, riksdagen, kyrkan, förlagsverksamheten, pressen och teatern. Kritiken av samhällsinstitutionerna gjorde Strindberg till Sveriges mest diskuterade och kritiserade författare, men som Stockholmsskildrare accepterades han redan från början utan reservationer. Denna löst sammanfogade satiriska roman inledde 1880-talsrealismen i svensk litteratur. Strindberg fortsatte att skriva historiska dramer:

Gillets hemlighet

(1880),

Lycko-Pers resa

(1882) och

Herr Bengts hustru

(1882). När han kritiserades för okunnighet i sin programmatiskt demokratiska kulturhistoria

Svenska folket

(1881–82) gick han till motangrepp i en ny samhällskritisk roman,

Det nya riket

(1882). Utöver kärleksdikter innehåller hans

Dikter

(1883) revolutionär kritik – "Här rivs för att få luft och ljus". Strindberg hade nu skaffat sig fiender överallt. Han lämnade Kungliga biblioteket och reste till Paris med sin familj, men flyttade 1884 till Schweiz. Strindberg talar för en anarkistisk, småskalig socialism i

Utopier i verkligheten

(1885); han sade sig tro på "statens upplösande i byalag utan öfverhufvud, ty man tål ju ingen öfverhet han må kallas kung eller president", men förkastade marxismen som "idealism" och "tysk filosofi". Kärlek och äktenskap behandlar han i novellsamlingarna Hans paranoida tendenser stärktes och permanentades.

Giftas [3]

1–2 (1884–86). Där blir hans kvinnoporträtt alltmer kritiska, delvis på grund av misshälligheter i det egna äktenskapet. En drift med nattvarden ådrog honom åtal för hädelse. Rättegången blev en stor psykisk påfrestning för honom, trots att han hyllades vid hemkomsten och friades i rätten. Efter Giftasprocessen hade Strindberg ett behov att förklara sig inför allmänheten. Han skrev självbiografin

Tjensteqvinnans son [4]

1–5 (1886–1909), där han analyserar sitt liv med stöd

av den då aktuella associations- eller mosaikpsykologin, som upplöste personligheten i olika delar och skikt. Han betecknar sig som "karaktärslös" (dvs. andligt rörlig) och tillrättalägger sin historia för att kunna hänföra sig till underklassen.

En dåres försvarstal Fadren [6] [5]

, som Strindberg skrev på franska 1887–88 (tryckt 1895; i svensk översättning 1914, ny översättning 1976 efter det återfunna originalmanuskriptet), är ett försök att värja sig mot att bli förklarad sinnessjuk; han projicerar skulden på hustrun. Dramat (1887) är en komprimering av samma tema. Suggestionspsykologin spelar där en viktig roll, liksom i dramat självanalys. I dramat

Fröken Julie

(1888), den psykologiska naturalismens mästerverk, där Strindberg i företalet förklarar att han gjort figurerna tämligen "karakterslösa". Han kompletterade psykologin med idéer från Spencer, Taine, Zola, Nietzsche och inte minst med

Fordringsägare

(1889) är hjärnornas kamp centralt tema. "Det ljusa, leende i skärkarlens liv" skildrade Strindberg i romanen

Hemsöborna [7]

(1887), som han skrev "med döden i hjärtat" när hans personliga problem var som svårast. "Ledsen och trött, utpinad, jagad som ett vildt djur satt jag mig i Augusti vid mitt skrifbord för att roa mig sjelf. Skref: en bonddrängs historia, mina sommarminnen från oförgätliga dagar i Stockholms skärgård [...] och beslöt göra en Svensk och en rolig och en grofkornig kostlig bok, visande huru en bonddräng med sunda nerver och godartad blod, utan galla, går sin väg genom lifvet, tagande hvad som erbjöd sig, släppande utan gråt hvad han ej kunde hålla." Men Strindberg har också bagatelliserat detta sitt friskaste, mest harmoniska verk: "När jag bar den boken i hufvut hade jag stora förhoppningar om den, men när jag såg den på papperet, så fann jag den betydelselös. Det värsta är att jag trodde den skulle vara rolig därför att arbetet roade mig, men mina vänner här säger att den äfven är tråkig. Nå, den har spelt sin rol för mig och må läggas till handlingarne." Boken hade spelat en terapeutisk roll för honom i en svår situation, men efter mer än hundra år är den inte "lagd till handlingarne". Den är levande litteratur. Strindberg fortsatte att skildra skärgården i novellsamlingen

Skärkarlslif

(1888) och i romanen

I hafsbandet

(1890), som präglas av det nietzscheanska övermänniskoidealet. Strindberg återkom till Sverige 1889, och äktenskapet upplöstes 1891. I början av 1890-talet kände han sig åsidosatt. Ett försök att etablera sig som författare i Tyskland misslyckades, och efter ett kortvarigt äktenskap med den österrikiska journalisten Frida Uhl fortsatte han till Paris, där han sysslade med ockultism och alkemi. Han gled in i en psykisk kris, skildrad i

Inferno [8]

(1897) och

Legender

(1898), och skapade sig en gammaltestamentligt straffande Gud. Huvudpersonen i botgörardramat

Till Damaskus

(1–3, 1898–1904) söker meningen med tillvaron i tron. Detta drama innehåller element som föregriper expressionism och surrealism. I en rad kungadramer negligerar Strindberg "historisk tid", dvs. kronologin, för att kunna tillgodose "dramatisk tid". Anakronismer ansåg han vara nödvändiga offer åt dramats teknik; sådana hade han använt redan i "Mäster Olof". Mästerverket bland kungadramerna är

Gustaf Vasa

(1899).

Dödsdansen

(1–2, 1901) är ett äktenskapsdrama om "kärlekshat" som existentiellt tillstånd. Strindberg var 1901–04 gift med skådespelerskan Harriet Bosse, och för henne skrev han rollen Indras dotter i

Ett drömspel

satte Strindberg själv högst av allt han skrivit.

[9]

(1902), där han fogat in ett disparat verklighetsstoff i drömmens osammanhängande, men skenbart logiska form. Detta drama I romanen

Götiska rummen

(1904) återupptog Strindberg ungdomsårens samhällskritik. Kritikerna påpekade att han hade kritiserat samhället bättre förut. Misshagliga författare

angrep han i

Svarta fanor [10]

(1907), men uppgörelsen med nittiotalisterna kom först i Strindbergsfejden [11] . Han skrev 1907 fyra kammarspel, som befäste hans rykte som scenisk föregångsman:

Oväder

,

Brända tomten

,

Spöksonaten [12]

och

Pelikanen

. Han hävdade att teatern lever genom det talade ordet och inte behöver dekorationer och dräkter: "Ett bord och två stolar! Idealet!" Religionens naturliga fiende vetenskapen kritiserade han i

En blå bok

(1– 4, 1907–12); hans auktoriteter var nu Bibeln och Swedenborg. I sitt sista drama,

Stora landsvägen

(1909), skildrar han vägen mot döden. Strindberg var en god men opålitlig samhällskritiker, som försvarade sina snabba ståndpunktsbyten genom att göra ombytligheten till en dygd. Knut Hamsun kallade honom "en Radikaler, men en reaktionær Radikaler". Strindberg ansåg att "en verklig diktare skall, bör eller må offra sin person för sin dikt", och han offrade inte bara sig själv, utan också hänsynslöst andra för den. Hans dikt är personlig, intensiv, den bryter sig egna vägar och förebådar "litterära strömningar som först efter hans död och ofta i anslutning till honom gjort sig gällande" (Martin Lamm). Strindberg är den största författaren i svensk litteratur. Strindbergs (16–22).

Samlade skrifter

1–55 utgavs av John Landquist 1912–21.

Samlade verk: Nationalupplaga

jämte textkritiska kommentarer i elektronisk form.

Brev

1–22 utgavs av Strindbergssällskapet 1948–2002, redigerade av Torsten Eklund (1–15) och Björn Meidal är under utgivning sedan 1981 med Lars Dahlbäck som huvudredaktör till 2009, därefter Per Stam. Nationalupplagan avses omfatta 72 volymer

Strindberg som bildkonstnär

Strindberg ägnade sig åt bildskapande under avgränsade perioder. Sin första oljemålning gjorde han 1872 (den är nu försvunnen), och året efter målade han en rad landskapsbilder från Kymmendö och Sandhamn. Redan i dessa målningar utnyttjade Strindberg i första hand färgmaterians egna uttrycksmöjligheter. Under en vistelse i Gersau i Schweiz 1886 gjorde Strindberg en serie självbiografiska fotografier, bl.a. några självporträtt, i enlighet med den realismens estetik som han då omfattade. På försommaren 1892 målade Strindberg åter på Dalarö. Motiven var hotfulla vågor, stormande hav, ruskprickar och sjömärken. Målningarna visade han på en egen utställning i Stockholm sommaren samma år, men de mötte ingen större förståelse från hans konstnärsvänner. På hösten 1892 och 1893 fortsatte han att måla i Berlin. I Dornach tillkom ett tjugotal målningar 1894, vilka varierar två motiv, grottan och vågen mot klippan, och har tydligt symboliska undertoner. Efter att ha flyttat till Passy och Paris hösten 1894 gjorde han en svit målningar med huvudsakligen havsmotiv. Åren 1901 och 1903 återupptog Strindberg måleriet liksom 1905 då han utförde sina sista målningar. Som nämnts arbetade Strindberg också med fotografi, och på 1890-talet blev fotograferandet ofta en del av hans naturvetenskapliga experiment; bilderna är dock närmast att betrakta som konstverk. Dessa bilder gjorde Strindberg ibland tillsammans med fotografer; från 1906 och några år framåt samarbetade han med fotografen Herman Andersson, och de gjorde bilder av molnformationer och gatubilder.

Verkförteckning

Viktigaste verk i kronologisk ordning. Inom parentes anges typ av verk och tryckår/uppförandeår.

Från Fjerdingen och Svartbäcken

(N, 1877)

Mäster Olof

(Dr, 1872, versupplagan 1878, prosaupplagan 1881)

Röda rummet

(R, 1879)

Svenska folket i helg och söcken

(Khi, 1881–82)

Det nya riket

(R, 1882)

Lycko-Pers resa

(Dr, 1882)

Svenska öden och äfventyr

1–4 (N, 1882–91)

Dikter på vers och prosa

(1883)

Sömngångarnätter på vakna dagar

(Di, 1884)

Giftas

1–2 (N, 1884–86)

Utopier i verkligheten

(N, 1885)

Tjensteqvinnans son

1–5 (Sbi, 1886–1909)

Hemsöborna

(R, 1887)

Fadren

(Dr, 1887)

Fröken Julie

(Dr, 1888)

Skärkarlslif

(N, 1888)

Bland franska bönder

(Rep, 1889)

Fordringsägare

(Dr, 1889)

I hafsbandet

(R, 1890)

Le plaidoyer d'un fou

(Sbi, 1895, sv. övers.

En dåres försvarstal

1914, ny sv. övers. efter det återfunna originalmanuset 1976)

Inferno

(Sbi, sv. övers. av det franska originalet 1897)

Legender

(Sbi, 1898)

Till Damaskus

1–3 (Dr, 1898–1904)

Advent

(Dr, 1899)

Gustaf Vasa

(Dr, 1899)

Påsk

(Dr, 1901)

Kronbruden

(Dr, 1901)

Dödsdansen

(Dr, 1901)

Ett drömspel

(Dr, 1902)

Fagervik och Skamsund

(N, 1902)

Ensam

(Sbi, 1903)

Götiska rummen

(R, 1904)

Ordalek och småkonst

(Di, 1905)

Svarta fanor

(R, 1907)

Oväder

(K, 1907)

Brända tomten

(K, 1907)

Spöksonaten

(K, 1907)

Pelikanen

(K, 1907)

Svarta handsken

(K, 1909)

En blå bok

1–4 (E, 1907–12)

Stora landsvägen

(Dr, 1909)

Tal till Svenska Nationen om olust i landet, levernet, litteraturen och lärdomen

(T, 1910)

Världs-språkens rötter

(S, 1911)

Vivisektioner

(E, de franska originaltexterna jämte sv. tolkning 1958)

Ockulta Dagboken

(faksimilutgåva 1977) Di=dikter, Dr=drama, E=essäer, K=kammarspel, Khi=kulturhistoria, N=noveller, R=roman, Rep=reportage, S=språkvetenskap, Sbi=självbiografi, T=tidningsartiklar.

Victoria Benedictsson

Benedictsson, Victoria,

född Bruzelius 6 mars 1850, d. 23 juli 1888, författare; pseudonym

Ernst Ahlgren

. Som ung ville Victoria bli konstnär. Då fadern motsatte sig detta gifte hon sig närmast av trots med den 30 år äldre postmästaren Benedictsson i Hörby; äktenskapet blev olyckligt. Hon sökte utlopp för sin konstnärsdrift i litterära studier och metodiska skrivövningar. Efter en tvåårig sjukdom debuterade hon 1884 med novellsamlingen landsbygd, vilka lyser av humor och medkänsla. Med romanen byggt på ekonomi och inte på kärlek.

Från Skåne Pengar

. I den, liksom i senare folklivsberättelser, gav Benedictsson realistiska skildringar från skånsk (1885) placerade hon sig mitt i 1880-talets samhällsdebatt, som behandlade kvinnans frigörelse, könsrollerna och äktenskapet. I romanen bryter sig den unga Selma Berg ut ur ett förnedrande äktenskap, Benedictsson kom nu att räknas till författargruppen "Det unga Sverige" och knöt allt tätare kontakter med kolleger i Stockholm och Köpenhamn. Hennes isolering i det lilla Hörby bröts också genom kamratskapet med den 10 år yngre Axel Lundegård. Tillsammans med honom skrev hon skådespelet

Final

(1885). Till romanen

Fru Marianne

(1887) knöt Benedictsson stora förhoppningar om ett nordiskt genombrott, som dock ej infriades. Samtidens tongivande kritiker Georg Brandes förstod ej denna äktenskapsroman från skånsk landsbygd, och det beröm boken fick av konservativa kritiker betydde då mindre. Lustspelet

Teorier

(1887) tar i skämtsam form upp könsrollsdebatten, men Benedictssons alltmer komplicerade liv speglas närmare i noveller som "Livsleda" och "Ur mörkret" samt i dramat

Den bergtagna

(1888). Den nedåtgående kurva som Benedictssons liv tecknar under inverkan av den obesvarade kärleken till Brandes är naket och självutlämnande beskriven i hennes dagböcker

Stora boken I–III

(1978–85, utgivare C. Sjöblad) som täcker åren 1882–88. Dagböckerna är inte bara en kulturhistorisk sedekrönika från 1880-talet utan också ett djupt gripande psykologiskt dokument som på ett närmast arketypiskt sätt skildrar den obesvarade kärlekens plåga. Som en rapport om den kvinnliga författarens svårigheter i en mansdominerad offentlighet är dagböckerna också upplysande. Tvivel på den konstnärliga förmågan och ekonomiska problem bidrog också till det självmord som skakade samtiden: "Kvinna utan kärlek, konstnär utan konstnärlighet – Nej! då är livet intet, intet!" skrev hon i dagboken 1887. Benedictsson var en av våra mest betydelsefulla 1880-talsförfattare. Hennes författarskap är fortfarande levande, och hennes böcker kommer ut i nya utgåvor. För kvinnorörelsen på 1970-talet blev hon en föregångare och kämpande medsyster. Särskilt som folklivsskildrare och dagboksskribent var hon nyskapande, en skarpögd psykolog och orädd sanningssägare. Benedictsson var också en utomordentlig brevskrivare och har efterlämnat en stor korrespondens med samtida kulturpersonligheter.

Gustaf Fröding

Fröding, Gustaf,

född 22 augusti 1860, död 8 februari 1911, författare. Fröding föddes på Alsters gård i Värmland och var genom sin släkt djupt förankrad i värmländskt bruks- och herrgårdsliv; hans morfar var biskop Carl Adolph Agardh; en syssling till honom var far till Jonas Fröding. Efter studentexamen i Karlstad studerade Fröding vid Uppsala universitet 1880–83 och vårterminen 1885 men avlade ingen examen. I januari 1887 fick han anställning på den radikala Karlstads-Tidningen men lämnade detta arbete hösten 1888, då ett arv gjorde det möjligt för honom att ägna sig åt sitt författarskap. Hans hälsa försämrades, och han vistades 1889–90 på en nervkuranstalt i det schlesiska Görlitz. Här färdigställde han sin debutsamling

Guitarr och dragharmonika

(1891), där han profilerade sig som en av 1890-talets främsta lyriker. Han befäste denna ställning med

Nya dikter

(1894). Under återstoden av sitt liv vistades Fröding längre eller kortare perioder på olika vårdhem och mentalsjukhus för att söka hjälp för sin alkoholism och sina allt svårare mentala störningar. En anhalt var Suttestad i Norge, där han förberedde sin tredje diktsamling,

Stänk och flikar

(1896), som drabbades av sedlighetsåtal. Fröding friades men hans mentala status försämrades ytterligare. År 1896 hade han flyttat till Uppsala, och där tillbringade han en längre tid på mentalsjukhus. Han skrevs ut 1905 och flyttade till Stockholm. I villan Gröndal på Djurgården vårdades Fröding fram till sin död. Under dessa perioder av vacklande psykisk hälsa fortsatte han sitt författarskap. Samlingarna

Räggler å paschaser

(1–2, 1895–97) innehåller både prosa och poesi på värmländsk dialekt i en tradition som utvecklats av F.A. Dahlgren. En ny diktsamling,

Nytt och gammalt

(1897), följdes av

Gralstänk

(1898) och uppsatssamlingen

Grillfängerier

(1898). Frödings

Samlade dikter

(1–2) utgavs 1901, och före hans död publicerades också

Efterskörd

(1910).

Agust Kallson

.

Reconvalescentia

gavs ut postumt 1913.

Samlade skrifter

(1–16) utgavs 1917–22 av Ruben G:son Berg. Fröding publicerade också kåserier under pseudonymen Fröding är en av Sveriges främsta lyriker med ett synnerligen brett register. Under Uppsalatiden tillhörde han den radikala Verdandikretsen, och de liberala idéerna reflekterades både i hans poesi och i hans prosa i form av engagemang för de svaga, exploaterade och utstötta, t.ex. i "Världens gång" (ur "Guitarr och dragharmonika"), "Den gamla goda tiden" och "Säv, säv, susa" (båda ur "Nya dikter"). Hans kamp för en friare moralsyn kulminerade med samlingen "Stänk och flikar" och kan kopplas till 1880-talets sedlighetsdebatt. Sin vision av ett framtida "ariskt land", där nakenheten och sexualiteten inte var skuldbelastade, gestaltade han bl.a. i dikten "En morgondröm", som var en av de texter som ledde till åtalet. De idéer som Fröding hade om en syntes av frihet, ansvar, ande och sinnlighet ansluter sig till likartade tankegångar i samtiden. Frödings texter präglas av drömmar, visioner och hallucinationer, t.ex. "En syn" och "Atlantis" (båda ur "Nya dikter"), "Si drömmaren kommer där" (ur "Stänk och flikar"), och anknyter därmed till likartade tendenser i t.ex. Strindbergs författarskap. Tidstypisk är

Fröding också i sina pastischer, ofta humoristiska, på äldre genrer och stilar ("En hög visa", "En uppländsk runskrift" och sviten "Kung Eriks visor"). I flera av sina samlingar har Fröding en avdelning dikter med värmländska motiv, av vilka många tonsatts och blivit mycket folkkära, t.ex. "Det var dans bort i vägen" (ur "Guitarr och dragharmonika") och "Tre trallande jäntor" (ur "Nya dikter"). I samlingen "Nytt och gammalt" introducerade Fröding den mångtydiga gralsymbolen ("Ur Gralsökarens saga"). Den fick sedan en mer central plats i "Gralstänk" i ett försök att fånga något som han ansåg språket egentligen inte har uttryck för, tingens enhet, syntesen av ont och gott. Fröding anknöt till den stora romantiska traditionen i svensk och europeisk diktning. Han sökte sig till Goethe, Heine, Burns, Shelley, Byron och Poe, som han också översatte. Han förde vidare det svenska lyriska arvet från Lucidor, Bellman och Stagnelius. I sin strävan att utvinna musikaliska effekter med hjälp av t.ex. assonanser och inrim anknöt han till symbolismen. Som fullföljare och förnyare av den svenska lyriska traditionen, framför allt vad gäller klang och rytm, framstår Fröding som en av våra största verskonstnärer. I den senare diktningen framträdde han med en mer avskalad stil utan alltför påtagliga verstekniska effekter. Redan med sin fragmentestetik, som presenteras i inledningsdikten till "Stänk och flikar", förebådade han den lyriska modernismen. Med "Mattoidens sånger" (ur "Efterskörd") söker han i en magisk, knapp lyrisk diktion fånga något bortom det konventionellt mänskligas domän, t.ex. "Snigelns visa" och "Vargsång".

Selma Lagerlöf

Lagerlöf, Selma,

Lagerlöf [1] född 20 november 1858, död 16 mars 1940, författare, nobelpristagare 1909, första kvinnliga ledamot av Svenska Akademien från 1914; jämför släktartikel . Selma Lagerlöf föddes på Landskrona (1885–95). Mårbacka [2] , Östra Ämtervik i Värmland. Hembygden och markkänslan är grunden för Lagerlöfs verk, men lika viktiga blev färdandet och uppbrottet. Hon bröt sig mot faderns vilja ur en hopplös tillvaro som hemmadotter och tog lån till sin lärarinneutbildning. Enda anställningen hade hon vid Elementarskolan för flickor i Lagerlöf debuterade 1891 med

Gösta Berlings saga

, en stor roman byggd på fabeln om de tolv kavaljererna som låter "äventyrens vilda jakt" gå fram över trakten kring sjön Löven, verklighetens Fryken. Med sitt dynamiska och fantastiska grepp revolterar boken mot 1880 talets samtidsrealism. En period av experimenterande avsatte novellsamlingen

Osynliga länkar

(1894). Där ingår bl.a. den ljuvliga "Dunungen", frukten av kärleken till Sophie Elkan, den vackra och spirituella göteborgsförfattaren som Lagerlöf mött. Brevväxlingen mellan dessa två är en rik källa för kunskap om Lagerlöfs liv och författarskap och om den samtida litterära miljön i landet. Ett urval av Lagerlöfs brev utgavs 1992 under titeln

Du lär mig att bli fri

. Med Sophie, "reskamraten", for Lagerlöf till Italien och Mellaneuropa (1895–96). Resan gav uppslag till noveller, legender och till romanen

Antikrists mirakler

, knuten till Sicilien. Den kom 1897, och samma år flyttade Lagerlöf till Falun, där hon hade nära till systern Gerda med familj. Modern och fastern Lovisa följde med till Falun. Där fick hon snart också en nära vän och hängiven medhjälpare i seminarieadjunkten Valborg Olander. Ett urval av Lagerlöfs brev till Olander utgavs 2006 under titeln

En riktig författarhustru

. Dalarna blev en viktig inspirationskälla för Lagerlöf.

Jerusalem

"Jerusalem" innebar ett stort genombrott, också internationellt.

[3]

(1–2, 1901–02), hennes tredje roman, utgår från ett faktiskt händelseförlopp i Nås, där en väckelserörelse hade lett till att en grupp dalabönder utvandrat till Jerusalem. Tillsammans med Sophie Elkan besökte hon Palestina och samlade dokumentärt material. Men bokens kärna, skildringen av Ingmarssönerna, storbönderna, vilkas öden konfronteras med utvandrarnas, är fiktiv. Både av ekonomiska skäl och för att hon fann uppgiften svår och utmanande åtog sig Lagerlöf uppdraget att skriva en läsebok för folkskolan.

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

(1–2, 1906–07) blev en kolossal framgång, och berättelsen om pysslingen som flyger över landet med vildgässen utkommer fortfarande i nya upplagor världen över. Lagerlöf skrev också en rad kortromaner, noveller och legender. I

En herrgårdssägen [4]

(1899) är berättelsens psykologi uttryckt med sagans och sägnens symbolspråk. I

Herr Arnes penningar

(1904) gör spökhistorien, en av Lagerlöfs favoritgenrer, tillvaron expressiv och mystisk. Miraklets omvälvande kraft bestämmer historierna i

Kristuslegender

är hos henne ett språk att avslöja själens troll och drakar. Detta är temat i (1904). Sagor i traditionell mening skrev Lagerlöf sällan, fastän hon betecknats som sagoberätterska. Sagan

Troll och människor

(1–2, 1915–21).

Höst

(1933), den sista bok Lagerlöf gav ut, omfattar tal, essäer, noveller och legender. Fängslande kortprosa finns också i

Från skilda tider

(1–2), som publicerades postumt 1943–45. 1910-talets romaner har en mer reducerad form än Lagerlöfs tidigare verk med deras episka rymd. Det glansfulla och heroiska ersätts av anspråkslösare miljöer och socialt utsatta

människor. Stilen blir mer intim och dialektnära.

Liljecronas hem

(1911), täcknamnet för Mårbacka, är titeln på den första bok Lagerlöf skrev efter nobelpriset 1909 och den första boken efter återkomsten till hemprovinsen. Lagerlöf skildrar gårdens och sin farmors historia i mytens termer men utan den höga retoriken från "Gösta Berlings saga". gränsen mot dödsvärld och andeliv djärvare än hon någonsin gjort.

Körkarlen

(1912) fångar en stadsmiljö från industrialismens början samtidigt som Lagerlöf i den spränger

Kejsarn av Portugallien [5]

(1914), en höjdpunkt i Lagerlöfs författarskap, skildrar ett familjedrama förlagt till det fattiga torpet Skrolycka i Askedalarna. Under första världskriget kände Lagerlöf kravet att använda sin penna för fredens sak.

Bannlyst

(1918) jämställer kriget med kannibalism. Den rymmer fascinerande kapitel men fungerar knappast som helhet. Som en krönande syntes i Lagerlöfs författarskap avtecknar sig trilogin med de intressanta kvinnoporträtten:

Löwensköldska ringen

(1925),

Charlotte Löwensköld

(1925) och

Anna Svärd

(1928). Det är en släkthistoria bestämd av skuld och hämnd som i det klassiska dramat. Sin egen familjs öde, förbundet med släktgården, återger Lagerlöf i

Mårbacka

(1922), där hon också berättar sina tidigaste barndomsminnen, upplevelserna i samband med hältan och den förlamning som drabbade henne som liten. De följande delarna i självbiografin,

Ett barns memoarer

(1930) och

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf

böcker vann hon en ny popularitet. (1932), skildrar förutsättningarna för författarskapet i naivistisk stil med symboliska övertoner. Med dessa Många av Lagerlöfs verk har filmatiserats, i både Sverige och utlandet, och så småningom utvecklats till klassiker, t.ex. "Herr Arnes pengar" (regi Mauritz Stiller, 1919), "Körkarlen" (Victor Sjöström, 1921) och "Gösta Berlings saga" (Stiller, 1924). "Kejsarn av Portugallien", filmatiserad 1944 av Gustaf Molander, gjordes 1993 som TV-serie av Lars Molin. Andra av hennes berättelser har arbetats om för scenen och någon gång också framförts som opera eller balett. Selma Lagerlöfs författarskap beskriver en linje som inte försvagas. Samtidigt med författarskapet drev hon sitt gods Mårbacka med djur och jordbruk och hade ansvar för många familjer. Som officiell person ombads hon yttra sig i skilda sammanhang. Hon engagerade sig i kvinnornas rösträttsrörelse och deltog aktivt i hjälpen till flyktingar. Att bestämma hennes egenart som författare är svårt. Uppfattningen att hon är en fundamentalt episk begåvning är otillräcklig. Lagerlöf är en raffinerad berättare med konstruktiv fantasi, ofta mer dramatisk än episk. Hon är en jordnära författare, förankrad i verkligheten men med ständig hunger att nå bortom den i sina försök att tolka livets gåtor och frågor. Hämnden, skulden och försoningen är hennes stora teman. Hennes nydanande språk och moderna psykologi är en förutsättning för vår tids prosa. Selma Lagerlöf skapade äventyret i svensk berättartradition.

Verkförteckning

Viktigaste verk i kronologisk ordning. Inom parentes anges typ av verk och tryckår/uppförandeår.

Gösta Berlings saga

(R, 1-2, 1891)

Osynliga länkar

(N, 1894)

Antikrists mirakler

(R, 1897)

Drottningarna i Kungahälla

(N, 1899)

En herrgårdssägen

(R, 1899)

Jerusalem

(R, 1-2, 1901-02)

Herr Arnes penningar

(R, 1904)

Kristuslegender

(N, 1904)

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

(R, 1-2, 1906-07)

En saga om en saga och andra sagor

(N, 1908)

Liljecronas hem

(R, 1911)

Körkarlen

(R, 1912)

Tösen från Stormyrtorpet

(N, 1913)

Dunungen

(Dr, 1914)

Kejsarn av Portugallien

(R, 1914)

Troll och människor

(N, 1-2, 1915-21)

Bannlyst

(R, 1918)

Mårbacka

(Sbi, 1922)

Löwensköldska ringen

(R, 1925)

Charlotte Löwensköld

(R, 1925)

Anna Svärd

(R, 1928)

Ett barns memoarer

(Sbi, 1930)

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf

(Sbi, 1932)

Höst

(N/E, 1933) Postuma utgåvor:

Från skilda tider

(1-2, 1943-45)

Brev

(1-2, 1967-69)

Du lär mig att bli fri

(Brev, 1992) Dr = drama, E = essäer, N = noveller, R = roman, Sbi = självbiografi

Hjalmar Söderberg

Söderberg, Hjalmar,

född 2 juli 1869, död 14 oktober 1941, författare. Söderberg var född och uppvuxen i Stockholm men under senare hälften av sitt liv bosatt i Köpenhamn. 20 år gammal började han skriva kritik i Dagens Nyheter och Ord & Bild. År 1897 värvades han till den krets kring Heidenstam som övertagit Svenska Dagbladet. När S. debuterade som romanförfattare hade han redan gjort sig ett namn som kulturjournalist. Som sådan var han verksam livet ut, medan han efter hand skrev allt mindre skönlitteratur. Under sina senare år ägnade han sig åt kristendomskritisk forskning, redovisad i tre verk, varav två i romanform, bl.a.

Jesus Barabbas

(1928), och åt idédebatterande journalistik. Debutromanen

Förvillelser

(1895) är präglad av den s.k. flanörmentalitet som ofta men inte helt rättvist förknippas med Söderberg. Den innehåller, liksom de följande romanerna, partier som har gjort Söderberg till en av många älskad Stockholmsskildrare. Med

Historietter

(1898), delvis inspirerad av Baudelaires prosadikter, åstadkom han en av våra oftast omtryckta novellsamlingar. I kortnovellen fann Söderberg en idealisk form för sin berömda stil: klar, knapp, precis, ironisk, suveränt balanserad mellan en medkänsla som aldrig slår över i patetik och ett vardagligt tonfall som aldrig tillåts ens närma sig det vulgära. Söderberg utgav ytterligare fyra novellsamlingar 1903–29. Utvecklingsromanen

Martin Bircks ungdom

(1901) rymmer en klassisk barndomsskildring av självbiografisk karaktär. Den moralfilosofiska romanen om ett mord, Kärleksdramat

Gertrud

Glas" filmatiserats två gånger.

Doktor Glas

lust och själens obotliga ensamhet". Romanen

[1]

(1905), väckte indignation i samtiden men framstår för eftervärlden som Söderbergs konstnärligt kanske mest helgjutna verk. (1906), berömt inte minst genom Carl Th. Dreyers filmatisering, bygger på smärtsamma personliga erfarenheter och gestaltar bl.a. en upplevelse av "köttets

Den allvarsamma leken

(1912) bygger på samma erfarenheter och är en storartad kärleksskildring. Denna roman har liksom "Doktor "Tankeboken"

Hjärtats oro

(1909) är en hybrid mellan dagbok, essä och kritisk samtidsanalys, och här aviserade Söderberg sitt uppbrott från skönlitteraturen. Söderbergs tidiga kritik av Nietzsche, av 1910-talets svenska viljevitalism och av samtidens framväxande fascism gör att han framstår som en betydelsefull liberal opinionsbildare. De sista åren av sitt liv ägnade han åt att bekämpa nazismen, främst i artiklar publicerade i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Verkförteckning

Viktigaste verk i kronologisk ordning. Inom parentes anges typ av verk och tryckår/uppförandeår.

Förvillelser Historietter Martin Bircks ungdom Främlingarna

(N, 1903)

Doktor Glas

(R, 1905)

Gertrud

(Dr, 1906)

Det mörknar över vägen

(N, 1907)

Hjärtats oro

(R, 1895) (N, 1898) (Pr, 1909)

Aftonstjärnan

(R, 1901) (Dr, 1912)

Den allvarsamma leken

(R, 1912)

Den talangfulla draken

(N, 1913)

Jahves eld

(1918)

Ödestimman

(Dr, 1922)

Jesus Barabbas

(R, 1928)

Resan till Rom

(N, 1929)

Den förvandlade Messias

(Pr, 1932) Dr = drama, N = noveller, Pr = prosa, R = roman

Hjalmar Bergman

Bergman, Hjalmar

Fredrik Elgérus, född 19 september 1883, död 1 januari 1931, författare. Bergman växte upp i Örebro. Av omkringliggande lokaliteter skapade han senare det poetiska universum som han kallade "Bergslagen", med "Wadköping" som medelpunkt. Hit förlade han merparten av de släktkrönikor och individuella öden som han utformade. I likhet med Balzac lät Bergman gestalter återkomma från verk till verk och knöt på så sätt samman sina berättelser. Bergman förenade en psykologiskt djupborrande gestaltningsförmåga med en karikatyrkonstnärs förmåga att snabbt fånga en figurs yttre gester och rörelser.

Prosaverken

Bergmans produktion har som ett huvudtema den driftmässiga determinism som styr huvudfigurernas handlingar och de etiska konsekvenserna av deras till synes irrationella agerande. Det är symtomatiskt att han gav ett av sina verk titeln medan han mot slutet betonar inre djuppsykologiska faktorer.

Marionettspel

(1917). Under Bergmans författarskap genomgår temat dock en märkbar förvandling. Som orsak till handlings- och känslokonflikter antyder han från början påverkan av metafysiska krafter, Tragiken i människors existentiella och sociala villkor framställs oftast i Bergmans texter med en förstående och distanserande humor. Berättartekniken anknyter i sin episka bredd till 1800-talets rika romantradition. Hans dissekeringar av inre psykologiska förlopp vittnar däremot om den medvetenhet med vilken han i modernistisk anda experimenterar med språkets mångtydighet. Denna dubbla stilfunktion i hans texter medförde att hans verk av samtiden ofta uppfattades som bisarra eller obegripliga. Drygt åttio år efter sin död ter sig Bergman som den förste svenske representanten för en modernistisk romankonst. Förstlingsverken, som debutromanen

Solivro

från 1906, är ännu präglade av sekelskiftespessimismen. Sviten av berättelser alltifrån

Vi Bookar, Krokar och Rothar

(1912) till

En döds memoarer

(1918) vittnar allt tydligare om egenarten i Bergmans talang. Med

Markurells i Wadköping [1]

(1919),

Herr von Hancken

(1920) och

Farmor och Vår Herre [2]

(1921) fick Bergman uppleva sitt egentliga genombrott hos kritik och publik. Under denna period nådde hans prosakonst sin höjdpunkt. I de följande verken förenklas hans tidigare komplexa berättarteknik i riktning mot en entydig borgerlig realism. Inför sin nära förestående död samlade han sig till en naken bekännelse kring temat författaren som clown. Romanen

Clownen Jac [3]

(1930) är visserligen till sin struktur brusten, men är delvis gestaltad med suggestiv kraft.

Dramer, filmer och hörspel

Sina episka framställningar gav Bergman gärna formen av dramatiskt uppbyggda repliksekvenser. Följdriktigt kom han livet igenom att arbeta med olika dramatiska genrer. Han debuterade 1905 med läsdramat

Maria, Jesu moder

. Sina främsta insatser som dramatiker gjorde Bergman ett decennium senare med ett antal kortare pjäser, från

Dödens Arlechin

(1915) till

Swedenhielms Porten

(1925) och (1921). Samtidens teaterpublik och scenartister ställde sig dock helt kallsinniga till denna experimentdramatik. Bergmans senare sedekomedier, som

Patrasket

(1927), var med sina glansfulla solopartier, skrivna direkt för kända skådespelare, de dramer som i samtiden ledde till de största sceniska framgångarna. De verk som i längden visat sig mest slitstarka är de 1929–30 tillkomna

dramatiseringarna av konflikterna kring två av Bergmans mest färgstarka romanfigurer, Hans nåd Roger Bernhusen de Sars ( radion.

Hans nåds testamente

, romanen från 1910) och värdshusvärden H.H. Markurell ("Markurells i Wadköping"), som bägge först skrevs för Bergmans ovanliga förmåga att visualisera gjorde honom osedvanligt lämpad som manuskriptförfattare för stumfilmen. Han hade ett nära samarbete med samtidens mest uppburna svenska filmregissörer, Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Filmen "Vem dömer?" (1922), som utspelar sig i renässansmiljö, blev också en stor internationell framgång, vilket medförde att Bergman för en kort tid bosatte sig i USA och Hollywood. Inspirerad av svågern Per Lindberg, som startat en teateravdelning inom Radiotjänst, kom Bergman under sina sista år att skriva ett flertal hörspel. Hans viktigaste insats för det nya etermediet blev uppläsningen av följetongen om clownen Jac.

Biografi

Bergman präglades av att i barndomen ha utsatts för en delvis oförstående, delvis överbeskyddande uppfostran. Tidigt sändes han ut på bildningsresor i Europa och attraherades av Italiens livsstil och historiska miljöer. Han återvände efter sitt första besök i landet nästan årligen dit och var som nygift bosatt där en längre tid. Av stor betydelse för hans författarskap var privatstudierna strax efter sekelskiftet för filosofen Hans Larsson kring psykologiska, estetiska och filosofiska problem. År 1907 gifte Bergman sig med Stina Lindberg, dotter till skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Som följd av sin psykiska överkänslighet, sin svartsjuka och sin hypokondri levde han länge ett isolerat liv tillsammans med hustrun. Under krigsåren, då han bodde i Stockholm, drevs han dock, sedan han blivit medveten om sin homosexuella läggning, ut i ett kamratumgänge med likasinnade skådespelare och konstnärer. Under en tid då varje form av homosexualitet var kriminaliserad förstärkte den nya livsstilen hans redan svåra ångest, då han aldrig mäktade frigöra sig från sina borgerliga värderingar av den egna läggningen. Outsidern, som frivilligt valt avskildheten, blev nu den av samhället utstötte. Denna etiska konflikt analyserar han bl.a. i förtäckt form i den av psykoanalysen starkt påverkade romanen

Chefen fru Ingeborg

(1924).

Verkförteckning

: Viktigaste verk i kronologisk ordning. Inom parentes anges typ av verk och tryckår/uppförandeår.

Maria, Jesu moder Solivro

(R, 1906)

Blå blommor Savonarola

(R, 1907) (R, 1909)

Hans nåds testamente Vi Bookar, Krokar och Rothar Loewenhistorier Komedier i Bergslagen Dödens Arlechin Knutsmässo marknad Mor i Sutre

(R, 1917)

Marionettspel En döds memoarer

(Dr, 1905) (R, 1910) (N, 1913) (N, 1914–16) (Dr, 1915) (R, 1916) (Dr, 1917) (R, 1918)

Markurells i Wadköping

(R, 1919)

Herr von Hancken

(R, 1920) (R, 1912)

Farmor och Vår Herre

(R, 1921)

Porten

(Dr, 1921)

Jag, Ljung och Medardus

(R, 1923)

Spelhuset/Vävaren i Bagdag/Porten

(Dr, 1923)

Chefen fru Ingeborg

(R, 1924)

Flickan i frack

(R, 1925)

Swedenhielms

(Dr, 1925)

Jonas och Helen

(R, 1926)

Kerrmans i paradiset

(R, 1927)

Patrasket

(Dr, 1927)

Lotten Brenners ferier

(R, 1928)

Clownen Jac

(R, 1930) Dr = drama, R = roman, N = noveller