Transcript östgötska runstenar

De foro manligen fjärran efter guld …
En historisk berättelse
om utlandsfarare från Östergötland under vikingatiden
av Jan R. Asph
INNEHÅLL
Förord
Inledning
Rysslands grundläggande
Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid Svolder
England före Knud den stores erövring
Englands erövring av Knud den store
Greklandsfarare
Ingvarståget
Avslutning
Litteraturförteckning
Förord
Vägen till kunskap om den tid vi nu lever i och om vår framtid går genom vår historia,
skrev en lärd man någon gång. Tidsmässigt är vi här, året är 2004, men hur kom vi hit?
Vi är nog inte de enda som ställt oss den frågan. Säkert har den ställts åtskilliga gånger
av generationer sedan tidernas begynnelse men aldrig har den kunnats besvaras på ett
uttömmande sätt.
Med den här boken har jag inga ambitioner att komma med några nya sensationella
upptäckter eller forskningar kring runstenarna i Östergötland. Den bygger på vad redan
etablerade forskare skrivit. Jag har bara sammanfattat och sammanställt vad de kommit
fram till och publicerat.
Men en ambition har jag – att berätta om händelserna som står inhuggna på dessa
monument, något som traditionella böcker om runstenar tyvärr saknar.
Vi lever och verkar så nära de platser där våra förfäder har slitit och släpat, svultit, älskat
och kanske kämpat förtvivlade i hopp om bättre tider. I vårt lands historia är det lätt att
bli personligt engagerad och inblandad genom att lära känna de människor som historien
handlar om.
Om jag, med den här enkla boken, lyckats förmedla något av den känslan har jag nått
den ambitionen jag haft med mitt skrivande.
Jag vill också ta detta tillfälle i akt att tacka runologen filosofie doktor Svante Lagman
som har varit mig till ovärderlig hjälp såsom faktagranskare av runinskrifterna och dess
översättningar.
Jag vill också tacka Lina Skerdén som har gjort de fina illustrationerna till boken.
Vadstena i januari 2004
Jan R. Asph
Inledning
SEDEN ATT RESA RUNRISTADE STENAR
Omkring år 975 omvände sig kung Harald Gormson, han som kallades "Blåtand", i
Danmark och beslöt, efter påtryckning från den tyske kejsaren, att dyrka Kristus som
den ende guden. Under samma årtionde lät han på ett stort klippblock i Jelling på Jylland
hugga in en minnesskrift efter sina föräldrar, kung Gorm och drottning Tyra. I stenen lät
han också hugga in tre egna stordåd, nämligen; att han vann hela Danmark åt sig själv,
att ha vunnit överhöghet över Norge och att ha gjort danerna kristna. Haralds insatser
under sin femtioåriga regering blev av avgörande historisk betydelse och Jellingstenen
har blivit kallad Danmarks dopattest.
Jellingstenen inleder samtidigt höjdpunkten för seden att resa runstenar i Danmark som
under denna tid var den ledande makten i Norden med kontakter ut mot Europa. Vad
som skedde i Danmark uppmärksammades naturligtvis i det övriga Norden och
danskarna kom, bland annat, att förmedla nya kulturimpulser till det som längre fram
skulle bli Sverige.
Från Danmark kom alltså seden att resa runristade stenar till minne av döda anförvanter.
I Sverige varade denna sed i tre, fyra mansåldrar under 1000-talet innan den lika
plötsligt upphörde ett stycke in på nästa århundrade.
Runstenssedens blomstringstid hade sin grogrund i förändrade och förbättrade
ekonomiska förhållanden och i den nya kristna tron. Enligt historikern Erik Lönnroth var
de som lät resa dessa monument av sten en nyrik samhällsklass som mot vikingatidens
slutskede både genom rov och fredliga handelsfärder skapade sig förmögenheter och
därmed en maktställning i samhället.
Det är helt klart att runstensseden har ett samband med övergången till den kristna tron.
En tro som medförde att den döde inte längre begravdes på byns gravfält utan på den
nya, kristna kyrkogården. Den döde skildes från sin släkt och de efterlevande kunde inte
längre fullfölja vad som krävdes av traditionen. För de efterlevande var det dessutom till
juridisk nackdel eftersom byns gamla gravfält även fungerade som en slags lagfart. I
denna brydsamma situation kunde man gripa till en utväg som hade viss hävd - den
döde begravdes visserligen på kyrkogården, men ett minnesmärke, nu i form av en
runsten med inskrift till minne av den döde restes invid det gamla gravfältet, vid den
egna gården eller vid en närbelägen väg där folk passerade.
RUNINSKRIFTERNA SOM SPRÅKLIGT, SOCIALT OCH HISTORISKT
KÄLLMATERIAL
Runinskrifterna är våra äldsta skriftliga källor. De ger oss upplysningar om vårt språk
från äldsta tid ända in i medeltiden.
Genom runinskrifternas texter kan vi också få en viss uppfattning om det vikingatida
samhället. De är i det avseendet dokument av socialt intresse, inte minst i fråga om det
fredliga livet i hembygden. Ännu viktigare är den kunskap som vi utifrån runstenarna kan
bygga upp om Sveriges kristnande, den mest avgörande händelsen i vår historia, en
händelse som innebar startpunkten för inlemmandet av det blivande Sverige i den kristna
kulturen i Europa. En händelse som då var minst lika omdiskuterad och omvälvande som
dagens fråga om EU och EMU.
Några inskrifter innehåller historiska uppgifter och händelser som är av betydelse och det
är just dessa som denna bok ska belysa.
RUNSTENEN SOM KONSTVERK
Den konst vi möter på de östgötska runstenarna är resultatet av en fruktbar förening av
skiftande stiltraditioner med rötter i hednisk tid och i den nya kultur som kristendomen
förde med sig.
Dagens med röd färg uppmålade runstenar ger oss en aning om hur de en gång kan ha
sett ut. Färgen har spelat en stor och viktig roll för upplevelsen och förståelsen av det
konstverk som runstenen verkligen var, och är. I en del fall var ristningsytan en
färgexplosion där runor, bilder och runslingor strålat mot betraktaren med starka färger,
precis som det står på en runsten i Södermanland (Sö 347) "Äsbjörn ristade och Ulf
målade".
ATT LÄSA EN STEN MED RISTADE TECKEN
Det första man måste göra när man står framför en runsten och ska försöka läsa
inskriften är att hitta textens början. Normalt löper texten på vikingatida runstenar från
vänster till höger vilket betyder att texten oftast börjar nere i vänstra hörnet där
rundjurets huvud oftast är placerat. Om runslingan inte följer stenens kanter kan texten
börja mitt på ristningsytan, men även då gäller att den brukar börja vid rundjurets
huvud.
Vikingatida runinskrifter är uppbyggda enligt en slags formel och börjar nästan alltid med
ett eller flera personnamn, exempelvis ”Anund” eller ”Åke”. Detta brukar oftast vara
namnet på den som ombesörjt monumentet och därefter följer själva resarformeln, ”lät
resa denna sten”, eller ”lät rista runorna” osv. Sedan följer namnet på den döde och i
vilket släktförhållande den stod till den som lät resa stenen, exempelvis ”efter Toke, sin
son”. Om det finns ytterligare text efter den dödes namn är den friare utformad, men
vanligt är en bön för den döde ”Gud hjälpe hans själ”.
När man väl funnit början på texten är det bara att börja läsa. Den vikingatida runraden
består ju bara av 16 tecken mot den äldre som bestod av 24. Att med bara 16 tecken
försöka särskilja alla olika förekommande ljud gick naturligtvis inte så därför användes
flera runor för mer än ett ljud.
Ordföljden varierar något mot vad vi är vana vid i modern svenska. Exempelvis skrev
man ”fader sin” och inte som vi gör ”sin fader” och ”son sin god” istället för ”sin gode
son”.
Runsvenskan är en gammal form av vårt svenska språk där mycket har förändrats under
de nästan 1000 åren som gått, men en hel del ord är lätta att känna igen som till
exempel släktskapsorden sun, bruþur, faþur, muþur (runan þ uttalas ð som i
engelskans the). Och när det gäller att läsa runtexter gäller samma sak som alltid,
övning ger färdighet.
Rysslands grundläggande
Ög 8 ”KÄLVESTENSTENEN”
Västra Stenby kyrka
Motala kommun
Strax innanför till vänster om grinden till kyrkogården i Västra Stenby står numera en av
Östergötlands äldsta runstenar som dateras till åttahundratalets början.
stikuR karþi kubl þau aft auint sunu sin sa fial austr miR aiuisli
uikikR faþi aukrimulfR
”Stygg gjorde detta kummel efter Öjvind, sin son, som föll österut med Ejvisl.
Viking ristade och Grimulf.”
Det är fadern Stygg som en gång i tiden lät resa ett ståtligt minnesmärke över sonen
Öjvind som föll österut med Ejvisl. Ejvisl, hövdingen för äventyret, har av vissa forskare
identifierats med den Ejvisl som omtalas på Sparlösastenen i Västergötland och som på
den omtalas som hövding för ett härnadståg österut. Enligt dessa forskare var Ejvisl son
till en kung Erik. Detta har man kommit fram till genom att Sparlösastenen har, efter den
sedvanliga inledningen (Ejvisl, Eriks son, ...), det tillägget ”att då satt fadern (Erik) i
Uppsala” och att ”sitta i Uppsala” har forskarna tolkat att då satt man på tronen i
Uppsala. Historien känner inte till någon kung Erik under första delen av 800-talet.
Ärkebiskop Rimbert i Bremen berättar i sin krönika om Ansgar att när aposteln (Ansgar)
första gången kom till Birka 832 regerade kung Björn över sveonerna. När Ansgar kom
på återbesök i början av 850-talet regerade kung Olof i Birka. Den enda Erik som vi
känner till under 800-talet är en kung Erik som omtalas i Harald ”Hårfagers” saga och
som regerade över sveonerna under 880-890-talet. Vad som tilldragit sig i Sveaväldet
under perioden är för oss höljt i dunkel, men den historiska händelsen som stenen
berättar om knyts till grundläggandet av det ryska riket under andra hälften av 800-talet
och tidsmässigt kan detta stämma med den Erik som regerade över sveonerna under
880-890-talen.
I den mest kända versionen av de gamla ryska krönikorna, den som kallas ”Berättelser
om förgångna år” eller ”Nestorskrönikan” efter sin upphovsman, kan vi läsa för år 859:
”Varjagerna från andra sidan havet tog skatt från tjuderna och från slaverna, från
mererna, från vepserna och från krivitjerna” Det är den första av många anteckningar
om varjagerna, den fornryska benämningen på skandinaverna.
Att det döljer sig mycket skräck och lidande, även om vi inte kan läsa oss till det i
krönikan, är inte att ta miste på – här kommer det plötsligt stora skaror krigare från ett
folk som de flesta kanske inte ens hört talas om roende i sina skepp uppför de ryska
floderna och kräver efter våldsamma härjningar skatt av folket för att lämna dem i fred.
Det här var något som folken i väster (England och Frankrike) redan var vana vid, fast
här kallas nordborna vikingar. Plötsliga anfall med grundgående skepp som avseglar igen
innan befolkningen hunnit samla sig till försvar, och krav på skatt i utbyte mot fred, var
enligt den anglosaxiska krönikan vanligt från slutet av 700-talet.
Genom kröniketexten kan vi följa de vägar varjagerna följde. Först hemsöktes tjuderna
(esterna); vidare härjades området längre in i finska viken. Sedan fortsatte de via floden
Neva till sjön Ladoga där slaverna hade slagit sig ner vid sjöns södra ände. Varjagerna
fortsatte längs floden Svir till Onega, därifrån söderut via Kovsa där de finska vepserna
anfölls. Efter att vepserna betalat skatt fortsatte man på floden Seksna mot merernas
land vid Volgas övre lopp. Varjagerna hann också med en avstickare från Ladoga via
floderna Volkhov och Lovat för att härja hos krivitjerna. En förutsättning för dessa
härjningar var de små klinkbyggda skeppen som var tillräckligt lätta för att kunna släpas
och dras mellan floderna och tillräckligt starka för att klara påfrestningarna.
Genom ärkebiskop Rimberts krönika kan vi veta att sveakungen Olof genomförde ett
framgångsrikt krigståg mot tjuderna (i vissa källor benämns de även curer) i Estland
någon gång under 850-talet, ”de hade sedan tidigare lytt under sveakungen, men gjort
uppror och vägrat acceptera svearnas överhöghet”. Två städer, troligen Grobin och
Apuolé i nuvarande Litauen, tvingades till underkastelse. Apuolé härjades aldrig utan
lämnades ifred eftersom invånarna frivilligt betalade skatten och lovade att göra så även
i fortsättningen. De yngre sveonerna blev mycket missnöjda att inte få skövla staden och
föra bort folket som slavar, men kungen var förståndig och ingick fred med stadsborna.
Det fanns alltså krafter i sveahären som starkt opponerade sig mot kungens ”fredliga
väg” och tyckte att man borde vinna ytterligare byte och inte bara segla hem utan vidare
härjningar. Kanske var det i samband med detta missnöje som en styrka, ledd av några
hövdingar, gav sig norrut mot esternas land och sedan vidare österut? Trakten var redan
känd, för tjugo år tidigare hade en grupp nordbor färdats ända ner till Miklagård
(Konstantinopel), så nordborna visste att det fanns stora rikedomar att hämta där i form
av pälsverk, vax, honung och – slavar.
Enligt munken Nestors krönika, lyckades inte varjagernas behålla herraväldet över norra
Ryssland speciellt länge den här gången. Inkräktarna blev fördrivna redan efter ett par år
med inbördes strider mellan de olika stammarna som följd. Till slut så bestämde sig
dessa för att söka en furste utomlands, en som kunde härska över dem och skipa lag,
och trots tidigare erfarenheter vände de sig till varjagerna. Representanter för tjuderna,
slovener, krivitjer och vepser reste över havet till den varjagstam som kallades Rus
(mycket talar för att det var invånarna i Sveaväldet som kallades Rus, benämningen rus
kan komma från finskans namn på Sverige – Routsi): ”Vårt land är stort och rikt, men
det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss”.
Delegationen från öst hade inte några problem med att få ruserna med på förslaget och
det bestämdes att de tre bröderna Rurik (= Rörek), Sineus (det finns inte något
motsvarande skandinaviskt namn och forskarna tror att det ryska namnet är ett öknamn
som betyder ”blåskägg”) och Truvor (= Torvard), skulle komma med sina följen. Den
äldste, Rurik, slog sig ner i staden Ladoga och senare i Novgorod. Den andre, Sineus,
slog sig ner vid Vita sjön söder om Onega i Beloozero och den tredje, Truvor, söder om
Peipussjön på gränsen till nuvarande Estland i Izborsk. Efter dessa ruser uppkallades
sedan riket för Rus, förklarar krönikan. Men historier om tre bröder som kallas in för att
styra ett land förekommer också i andra berättelser om rikens uppkomst. Man får nog
istället räkna med att det var några nordiska hövdingar som tog tillfället i akt och
utnyttjade de inhemska stammarnas splittring och lyckades bita sig fast på vissa platser
och med dessa som utgångspunkt har man sedan kunnat behärska, utöka och skattlägga
omkringliggande områden och kontrollera strategiska samfärdsleder. De omkringboende
fick samtidigt ett skydd mot andra varjager så det kan vara möjligt att ruserna trots allt
var välkomna. Enligt traditionen lät Rurik bygga sin borg på en plats som heter Gorodisce
(den gamla borgen) strax söder om Novgorod. I en av texterna till Nestorkrönikan sägs
det att befolkningen i Novgorod en kort tid efter tröttnade på Rurik och hans styre och
protesterade mot att de blev behandlade som trälar. Fursten lät då avrätta några av
stadens invånare så maktövertagandet gick nog inte så fredligt till.
Med tiden blev det bättre förutsättningar för ökad handel och krigstjänst vilket lockade
nya skaror av skandinaver att söka sig österut för att söka lyckan.
Rurik dog 879 och en av hans släktingar, Oleg (Helge), utsågs till ny härskare eftersom
sonen Igor (Ingvar) inte var vuxen. Några år senare intog Oleg med sin här staden
Gnëzdovo vid floden Dneprs övre flöde och insatte en av sina män att styra staden som
hade ett mycket strategiskt läge. Härifrån är Dnepr nämligen seglingsbar ända ner till
Kiev och vidare till Svarta havet och med en kort dragning av skeppen kan man ta sig
norrut till floden Dvina och dess biflöden och på så sätt ta sig ut till havet via Rigabukten.
Men varjagfurstens planer stäckte sig längre än till att bara kontrollera Dneprs övre
flöden och för att helt kontrollera flodvägen till Miklagård måste han också kontrollera
floden söderut. Som första åtgärd i dessa planer intogs städerna Ljubec och Kiev.
Därmed var grunden lagd för det som skulle bli rusernas rike eller Kievriket, som inneslöt
vattenvägarna mot Miklagård.
Oleg konsoliderade nu sitt rike genom att tvinga de slaviska stammarna att betala skatt i
silver eller mårdskinn. Han bestämde också att Novgorod skulle betala en årlig skatt till
varjagerna, ”för fredens skull”. Med dessa varjager menas de som bodde i Skandinavien
och denna skatt betalades nog för att slippa plundringar och härjningar. Skatten
betalades varje år ända fram till år 1054, det år då furst Jaroslav avled. Fram till detta år
hade de ryska furstarna upprätthållit goda kontakter med Sveaväldet och därifrån
regelbundet fått militärt bistånd.
Slaget vid Fyrisvallarna, Greklandsfarare och Slaget vid
Svolder
Ög 81 ”HÖGBYSTENEN”
Högby gamla kyrkogård
Mjölby kommun
På den gamla kyrkogården i Högby, några kilometer norr om Mjölby, står en mycket
ståtlig runsten, bygdens kanske mäktigaste fornminne. Det var Torgärd som i början av
1000-talet lät resa stenen till minne av sin älskade morbror Assur som man kan tänka sig
hade varit mycket givmild mot henne eftersom hon valt just honom bland sina fem
morbröder.
þukir resþi stin þansi eftiR asur sen muþur bruþur sin
iaR eataþis austr i krikum
”Torgärd reste denna sten efter Assur, sin moders bror
som dog österut i Grekland.”
Minnesskriften över Assur har också ett tillägg på baksidan, kanske det intressantaste på
stenen, där Torgärd gärna vill berätta vilken märklig släkt hon tillhörde:
kuþr karl kuli kat fim syni
feal o furi frukn treks asmutr
aitaþis asur austr i krikum
uarþ o hulmi halftan tribin
kari uarþ atuti auk tauþr bui
þurkil rist runaR
”Den gode bonden Gulle fick fem söner.
Föll på Föret djärve kämpen Åsmund.
Ändades [dog] Assur österut i Grekland.
Blev på Holmen Halvdan dräpt.
Kåre omkom ej ute. Också Boe är död.
Torkel ristade dessa runor.”
Så lyder den officiella översättningen. Men innan vi går vidare vill jag göra vissa
förtydliganden; ordet ”bonde” är inte det som är ristat på stenen utan det står faktiskt
karl, ett ord som på den här tiden användes för att tala om att här var det frågan om en
man med särskilt framstående samhällsställning. Ofta fanns också dessa karlar i kretsen
kring kungen.
Ordet ”kämpe” är heller inte ristat på stenen utan här står det drængR (=dräng), en
benämning som i våra dagar inte har någon positiv klang men på vikingatiden sågs som
ett hedersomnämnande och användes om dugligare unga män av finare börd som sökte
gods och ära genom att ansluta sig till framstående furstar i olika länder.
Fastän arvföljden kunde tyckas tryggad för Gulle med de fem sönerna fick han aldrig
några arvingar på manssidan i nästa generation. Tiden var alltför krigisk och sönerna
alltför äventyrliga för det. De ville bort från hembygden och gården för att i stället söka
ära och rikedomar och därför blev det aldrig tid till giftermål för någon av dem och
naturligtvis blev det heller inga söner som växte upp och tog över fädernegården.
Det blev istället genom den fridsammare sidan, kvinnosidan, som arvet efter Gulle levde
vidare. För hans dotter for, liksom de flesta av hennes medsystrar, aldrig hemifrån utan
gifte sig och fick i sin tur en dotter, Torgärd, innan hon avled. Torgärd bevakade noga sin
arvsrätt när tiden var inne och när det kom säkra besked från Grekland att den siste av
hennes morbröder, Assur, hade dött skred hon till handling och reste en korsmärkt
runsten över den döde – för hans själ givetvis – men på baksidan lät hon för säkerhets
skull rista in en uppställning över alla sina morbröder och hur de gått sitt öde till mötes.
Inskriften ger oss en bild av sin tid, av vikingatågens upprörda tidevarv. Av Gulles fem
söner har tre eller kanske till och med fyra lämnat hembygden för att leva krigarens
äventyrliga och lockande liv. De har omkommit långt bort från fädernegården i Högby
och det är dessa som jag vill berätta om.
Torkel har ristat i den grå granitytan: feal o furi frukn treks asmutr (föll på Föret
djärve kämpen Åsmund). Åsmund dog alltså i det ryktbara slaget vid Fyrisvallarna (söder
om Uppsala) mellan kung Erik Björnson och Styrbjörn Starke omkring 980. Åsmund var
troligen en av kung Eriks kämpar, en teori som stöds genom att fadern Gulle tituleras
karl på runstenen. Karl var ju en titel som gavs till framstående män, inte alltför sällan i
kungens närhet, en hederstitel som gavs till män som på något sätt bistod kungen i hans
maktutövning. Andra sådana titlar var thegn, sven och rinke. Kanske har karlen Gulle
tjänat kung Erik eller dennes fader Björn. Om Gulle var i stridbar ålder är det heller inte
otroligt att även han deltog i slaget.
Anledningen till slaget vid Fyrisvallarna går ungefär tio till tolv år tillbaks i tiden då kung
Erik regerade i Svitjod (svearnas namn på Svealand) tillsammans med sin bror Olof som
dock mördades på ett gille i Uppsala. Troligen låg Erik bakom mordet och enligt dåtidens
arvsregler krävde den dödades son, Björn, sin arvsrätt, det vill säga sin del av riket.
Detta kunde kung Erik inte acceptera på några som helst villkor. Styrbjörn (han hade nu
fått tillägget ”styr”, som betyder bråkig, till sitt namn) blir ivägkörd och utlagd (fredlös).
Under kommande år fick Styrbjörn rykte om stridbarhet och mod som gjorde honom till
urtypen för den fornnordiska kämparkraft som fyllde den europeiska kontinenten med
skräck och fruktan. Runt hela Östersjökusten härjade han och hans män under några år
för att så småningom hamna i danakungen Harald ”Blåtands” tjänst och som hövding
över de fruktade Jomsvikingarna.
Styrbjörn hade inte glömt sin farbroders svek och den skam han fick utstå när han blev
ivägkörd från Svitjod. Fortfarande närde han drömmen om att återta det rike som han
ansåg rätteligen borde tillhöra honom och på våren 980 var tiden inne att gå från tanke
till handling.
En så stor flotta som Styrbjörn förfogade över kunde naturligtvis inte ta sig obemärkt
genom Göta- och Sveaskären (skärgården efter ostkusten). Genom vårdkasesystemet
blev kung Erik varskodd i god tid så att även han kunde mobilisera en ansenlig
försvarsstyrka runt sig i Uppsala. Styrbjörn, fast besluten att segra eller dö, tog sig
igenom pålspärrarna där Mälaren möter Saltsjön och vidare upp genom Lagen (Mälaren)
och in i Salaån (Fyrisån). Efter landstigningen brände han alla skeppen för att hindra sina
män att fly och marscherade mot Uppsala där de mötte Sveahären vid Fyrisvallarna.
Striden var hård och manspillan stor. Utgången var länge oviss men på tredje dagen
lyckades sveakungen få ett övertag och kunde till slut säkra segern. Styrbjörn, för stolt
att ge vika, stötte ner sin märkesstång i marken och mötte döden vid den tillsammans
med sina sista kämpar. Efter segern fick kung Erik tillnamnet ”segersäll”.
Kanske Åsmunds bröder Assur och Halvdan också var med i Uppsala och slogs för kung
Erik? I så fall är det ganska troligt att de efter segern på Fyrisvallarna rekryterades av
den rusiske fursten som vid denna tid levde i landsflykt hos sveakungen. Munken Nestor
berättar i sin krönika för år 980 att Vladimir kom till Novgorod med varjager och sade till
Jaropolks ståthållare: ”Gå till min bror och säg till honom: ”Vladimir är på väg mot dig,
gör dig beredd att slåss mot honom”."
Genom krönikan har vi fått veta att furst Vladimir återkom med varjager efter några års
landsflykt hos sveakungen. Han körde iväg sin broders ståthållare i Novgorod och tågade
sedan mot Kiev där varjagerna dödade brodern Jaropolk och Vladimir övertog hela riket.
Enligt samme Nestor var Vladimir inte speciellt angelägen att utbetala den överenskomna
solden till sina legosoldater så de drog vidare till Konstantinopel och tog tjänst hos kejsar
Basileios II som just blivit utsatt för ett kuppförsök av två av sina generaler.
Var det kanske i striden mot dessa kuppmakare som den näst äldste brodern, Assur,
stupade eller var det vid kejsarens nederlag mot bulgarerna i slutet av 980-talet?
Runmästaren har ristat att Assur ändade livet österut i Grekland (aitaþis asur austr i
krikum) som var nordbornas namn på Bysans eller det Östromerska riket som bildades
efter Roms delning. På 1000-talet omfattade Bysans det nuvarande Turkiet, hela
Balkanhalvön, Bulgarien och Jugoslavien samt södra Italien.
Nu var det inte helt lätt eller enkelt att få tjänst i den elitstyrka som nordbornas
väringgarde hade blivit under kejsar Basileios ”bulgardödaren”. Under 900-talet krävdes
det en stor summa pengar för att köpa sig en plats i de eftertraktade och välavlönade
vaktregementena. Följden av detta blev att man stannade kvar en ganska lång tid för att
inträdessumman skulle bli återtjänad och därefter lönsam. Det var ett mycket smart drag
av kejsaren eftersom nordborna stannade kvar betydligt längre än de kanske tänkt sig
från början. Att det kostade stora summor pengar för att köpa sig en plats i hären gjorde
att det bara var de mest framstående nordborna som sökte sig till väringgardet i
Miklagård – de som hade råd.
Att huvudstaden i Bysans, Konstantinopel, som av nordborna kallades Miklagård, måste
ha tett sig lockande för vikingatidens människor råder det ingen tvekan om. Precis som
stora städer fortfarande lockar med sina möjligheter och drar till sig landsbygdens
människor måste ”den stora staden” – det är vad Miklagård betyder på de fornnordiska
språken – ha fascinerat människor från de glest befolkade länderna i norr. De flesta hade
förstås en ganska vag uppfattning om vad en stad var för något eftersom det i dåtidens
Skandinavien inte fanns något som vi idag skulle ge benämningen ”stad”. Birka, som kan
sägas vara Sveriges första stad, hade möjligen en befolkning på omkring 1000 personer
att jämföras mot de uppemot 100 000 innevånarna i Konstantinopel. Men även om man
haft svårt att föreställa sig staden, hade ryktet om Miklagårds väldighet och prakt och allt
man där kunde se och göra, nått våra trakter långt innan det började bli vanligt att
nordbor reste dit.
Den yngste av de tre äventyrliga bröderna dog varken på Fyrisvallarna eller i Grekland.
Torkel runmästare låter oss veta uarþ o hulmi halftan tribin eller som det lyder på
nutidssvenska: ”blev på Holmen Halvdan dräpt”. Att Halvdan dödades är det ingen
tvekan om, men var hände det? Inskriptionens o hulmi kan betyda ”i holmgång” men
det är mer troligt att det här gäller en geografisk plats. Frågan är bara var detta hulmi
låg. Kan det vara Holmgård, nordbornas namn på Novgorod, eller Bornholm eller ön
Svolder, där det berömda sjöslaget mellan de tre nordiska kungarna stod på hösten år
1000?
Om det avser Holmgård så är det troligaste att det var tre söner till karlen Gulle som
tillsammans hörsammade sveakungens budkavle och gav sig iväg till Uppsala för att
kämpa på kung Eriks sida i kampen mot Styrbjörn Starke. Åsmund stupade i slaget. De
två yngre bröderna värvades av den rusiske furst Vladimir för att hjälpa honom i kampen
mot hans bror Jaropolk. Fursten och hans varjager vann striden i Novgorod och drev
Jaropolks ståthållare på flykten. Under dessa strider kan alltså Halvdan ha blivit dödad.
Men, det finns något som talar emot att hulmi skulle vara Holmgård, nämligen de
isländska skaldedikterna. I samtliga av dessa är ”Holm” skådeplatsen för det stora
sjöslaget vid ön Svolder år 1000.
En annan runsten, den så kallade Århusstenen på Jylland, berättar kanske även den om
slaget vid Svolder. Denna sten är rest till minne av en man vid namn Ful som ”dog
österut på havet då kungar slogs”.
Vad var det då som gjorde att kungar stred österut på havet? Först och främst kan vi
inte tänka i termer som Sverige, Danmark och Norge. Dessa tre stater existerade inte för
tusen år sedan. Norden styrdes av storbönder, bygdehövdingar, småkungar och ett fåtal
mäktiga släkten som försökte etablera överhöghet. Makten på den här tiden var inte
bunden till geografiskt begränsade områden utan handlade mer om makten över
människor. Allianser mellan släkterna ingicks, tributer betalades av hövdingar och
småkungar till någon framgångsrik överhövding. Överhövdingen måste i sin tur, vara
generös med gåvor och krigsbyten för att underlydande hövdingar med sina följen skulle
vara honom trogen.
En stor och mäktig släkt, som hade överhöghetsplaner i Norge, leddes av den mäktige
Haakon från Lade, jarl i Tröndelag. Han dödades omkring 995 på uppdrag av Olaf
Trygveson som också hade överhöghetsambitioner. Båda två var ättlingar till Norges
riksgrundare, Harald ”Hårfager”. Olaf var en lyckosam erövrare men hans ambitioner
kolliderade med danakungens intressen. Den dödade Haakon jarls bägge söner, Eirik och
Svein, som levde i landsflykt hos sveakungen Olof Skötkonung hade också allt att vinna
om Olaf Trygvesons makt försvagades. Det fanns också en allians mellan det ledande
kungahuset i Danaväldet och det ledande kungahuset i Sveaväldet.
Nu börjar vi förstå vartåt det barkar. Några av de största härskarfamiljerna i Danaväldet
och Sveaväldet var alltså förbundna med varandra. Landsflyktiga norska bygdehövdingar
slöt sig till dem. Svend Tveskägg i Danaväldet hade anspråk på södra Norge, Eirik och
Svein Haakonson på Tröndelag. För Olaf Trygveson bådade detta inte gott. Men om han
lyckades med en diplomatisk mission till södra Östersjön och kung Boleslav i Polen,
kunde han kanske ge Svend Tveskägg problem på hemmaplan och därigenom säkra sin
egen ställning i Norge ...
Det fanns också en joker med i leken – Sigvald jarl, ledare för danakungens elitförband,
de fruktade Jomsvikingarna. Som son till Skånes siste kung, Strutharald, hade kanske
även han maktambitioner? Var han ute efter Svend Tveskägg som hade degraderat
fadern från kung till jarl?
Utgången av slaget blev att de allierade besegrade Olaf Trygveson och hans flotta genom
att lägga sig i bakhåll vid ön Svold som enligt mäster Adam av Bremen ”ligger där sundet
är som smalast mellan Själland och Skåne”. Vilken roll Sigvald jarl spelade i själva
sjöslaget vet vi inte men enligt Snorre Sturlason, författare till de norska kungssagorna i
början av 1200-talet, sågs ett av Sigvalds skepp segla från platsen när den övriga flottan
samlades för att dela på bytet. Kroppen efter Olaf Tryggveson återfanns aldrig.
kari uarþ atuti auk tauþr bui har runmästaren ristat i stenen. Översättningen är inte
helt klarlagt vad som gäller tolkningen av atuti. I Östergötlands runinskrifter har Brate
valt ”vid Dundee” med ett frågetecken och han har även diskuterat ”varð-at”, ” blev
icke”. Men Brate menar att det troligaste är att atuti anger platsen där Kåre dött. Det
finns flera tolkningsmöjligheter, bland annat har atuti tolkats som Od, en udde i
nordvästra Själland (Själlands udde), men alla blir mer eller mindre krystade och ingen
stämmer egentligen med kraven på allitteration. Men tolkningarna är intressanta och
skulle tolkningen ”Dundee” vara riktig kan det betyda att Kåre har tagit tjänst hos någon
hövding, troligen då västgötahövdingen Skalgur Tosti (Sigrid Storrådas fader) och varit
med honom i England 991 och kanske deltagit i slaget vid Maldon samma år? Den
anglosaxiska krönikan ger oss tyvärr inga detaljer utan meddelar bara för 991: ”Detta år
kom Anlaf med 93 skepp till Folkestone och härjade. Så småningom seglade han till
Sandwich och vidare till Ipswich och invaderade hela landsbygden. Till slut kom de fram
till Maldon. Ealdorman Byrhtnoth (i Essex) mötte dem med sin hird men besegrades den
10 augusti”.
Och för 993: ”Under detta år blev Bamburgh ödelagt och det togs mycket byte där och
efter det kom hären till Humbers mynning och gjorde mycket ont både i Lindsey och i
Northumbria. Så samlade man en mycket stor engelsk här och då den skulle ta upp
kampen var anförarna de första att ta till flykten”.
Om platsen ska tolkas som Od var Kåre då med på Erik Segersälls danska tåg, för att
hämnas danskarnas inblandning vid Fyrisvallarna? Adam av Bremen skriver nämligen att
efter slaget utanför Uppsala hämnades Erik danskarna och översvämmade landet med en
här ”talrik som havets sand” och drev danakungen Svend Tveskägg på flykten. Sedan
satt han orubbad på tronen i sju år.
Det värsta är att de av Brate upptagna förslagen är innehållsmässigt diametralt
motsatta: han dog antingen hemma eller i utlandet. Men vi vet ändock att de båda
yngsta bröderna, Kåre och Boe, är döda. De var säkert dugliga män de också men Boe
vet vi stannade hemma och brukade fädernegården. Nu är Torgärd själv borta sedan
länge och ingen i bygden minns vare sig henne eller morfadern, den gode karlen Gulle,
eller hans söner, Torgärds morbröder. De tillhörde en stormannafamilj, förmodligen en
av de mäktigaste i denna del av Östergötland men stenen är lika ståtlig som då den en
gång restes.
England före Knud den stores erövring
Ög 104
”GILLBERGASTENEN”
Gillberga
Linköpings kommun
Stenen återupprestes 1866 och står på sin ursprungliga plats invid en forntida väg.
Stenen ristades i slutet av 1010-talet eller i början av 1020-talet.
ruþr risti stin þinsi iftiR tuka bruþur sin
saR uarþ trbin a ilati triR arþa kuþr
”Röd reste denna sten efter Toke sin broder
som blev dräpt i England. En mycket god dräng."
Onumrerad
”KALLERSTADSTENEN”
Linköpings kommun
År 1950 upptäcktes denna för oss hittills okända runsten. Stenen har från början varit
rest vid en väg som från öster har gått fram till Stångebro. Den nyfunna stenen låg
endast ett par hundra meter sydost om bron. Idag kan stenen beskådas på gräsplanen
utanför Östergötlands länsmuseum.
… -iur- auk as-iurn þiR ristu stin þasi eftiR uikfast faþur sin
es uas tuþr o eklati sun helgu
”… -björn och Åsbjörn de reste denna sten efter Vigfast, sin fader,
som blev död i England, Helgas son.”
Ög 162
Kullerstad
Norrköpings kommun
Runstenen står rest nordost om vägen bara några få meter från bron över
Kullerstadsbäcken, cirka femhundra meter norr om kyrkan.
hakun karþi bru þasi ian su skal haita kunas bru
iai saR uaR sua hakunaR
"Håkon gjorde denna bro och hon ska heta Gunnars bro,
och han var son till Håkon."
Onumrerad
”KULLERSTADSTENEN”
Kullerstads kyrka
Norrköpings kommun
I juni 1969 påträffades en tidigare okänd runsten i kyrkogårdsmuren till Kullerstads
kyrka. Stenen står nu upprest på kyrkogården, strax norr om vapenhuset.
hakun raiþi kuml þausi eftiR kunar sun sin han uarþ taurþ uastr
”Håkon reste dessa kummel efter Gunnar, sin son. Han blev död i väster.”
Denna relativt nyfunna sten är synbarligen den egentliga minnesstenen efter Gunnar.
Men av inskriften (”lät resa dessa kummel”) framgår att det har rests minst två
”kummel” efter Gunnar. Det kan därför inte uteslutas att dessa båda stenar en gång varit
parstenar vid Gunnars bro. Riksantikvarieämbetet har också låtit resa en kopia av denna
sten vid Gunnars bro.
Dessa båda sistnämnda stenar har sannolikt ristats av samme anonyme runmästare
någon gång under förra hälften av 1000-talet.
Stenarna berättar för oss om tre släkter, familjer, i östra Götaland, där några av männen
var tillräckligt våghalsiga och äventyrliga för att lämna hembygdens relativt lugna och
trygga tillvaro. Att familjerna var stolta över sina söners, bröders och fäders bedrifter är
inte att ta miste på i den för oss ganska stela formuleringen av inskrifterna. Man var så
pass stolt att man engagerade dyra runmästare för att i sten låta rista in deras, Tokes,
Gunnars och Vigfasts bedrifter – de hade ju varit långt bort i väster, i England, vunnit ära
och anseende åt släkten, kanske till och med rikedomar.
Ingen av dessa fyra stenar berättar om vilken eller vilka hövdingar som Toke, Gunnar
eller Vigfast hade anslutit sig till mer än att de blev dödade i England. Eftersom stenarna
inte berättar något om detta kan man utgå från att det inte var i Knud den stores styrkor
(som invaderade England 1015) som dessa östgötar deltog i.
Att ha en släkting eller anförvant som deltagit i Knuds framgångsrika härnadståg (Knud
blev Englands konung 1017) ansågs vara en ära som överskuggade allt annat.
Visserligen hade släkterna ökat i anseende i och med Tokes, Gunnars och Vigfasts
bedrifter långt hemifrån men hade de varit med Knud hade anseendet ökat ännu mer. Så
det troliga är att dessa tre äventyrare istället var med i något tidigare härnadståg mot
England, kanske deltog de i någon av hövdingarna, Torkel Höges, Hemmings eller Elofs
invasion i augusti 1009?
Under mer än 250 år kom det våg efter våg av framför allt danska och norska
plundrings- och kolonisationsföretag längs de brittiska kusterna. Stridslystna och
skickliga sjömän. Orsakerna var möjligen överbefolkning och ett växande behov av
”landnam”, det vill säga upprättande av kolonier med ny mark att odla, men de tidigaste
företagen hade varit rena piratanfall mot oskyddade kuster.
Danskarnas angrepp inleddes den 8 juni 793 då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne
(Holy Island) där målet var det rika klostret. Sedan anföll nordborna år 795 Orkneyöarna
och Hebriderna där de sedermera upprättade basstationer för de kommande anfallen.
År 812 intog norrmännen stora delar av Irland och Dublin blev under lång tid deras
huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmännen och irländarna
och först 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i slaget vid Clonarf, strax
utanför Dublin, den 23 april.
Från 800-talets mitt började de danska vikingarna att övervintra och bosätta sig som
jordägande överklass i sydöstra och östra delarna av nuvarande England. Deras välde
växte och 866 intogs staden York. De fortsatte att inta nya städer och på 870-talet hade
danskarna lagt under sig större delen av östra England från London till York och hela
östra England kom att lyda under dansk lag. Deras framfart stoppades dock år 878 av
den anglosaxiske kungen Alfred ”den store” men, danskarna tillförsäkrade sig dock,
genom ett avtal i Wedmore, ett område som kom att kallas ”Danelagen” (Östangeln,
Northumberland, Östra Mercia och Middle-essex).
De nordbor som angrep England kom till ett land som var rikt och förhållandevis fredligt
– en samling små kungariken, helt oförberedda på övervåld. Det anglosaxiska England
var kristet, berömt för sin lärdom, konst och välmående handels-, kloster- och
lantbruksföretag, som kunde plundras med rikt byte. I mitten av 900-talet förenades
emellertid de anglosaxiska smårikena till ett kungadöme och med gemensamma
ansträngningar 954 lyckades man att fördriva Yorks siste vikingakung Erik Blodyx (son
till Harald Hårfager).
Redan på 980-talet kom nästa stormvåg av danskar, men nu ville de inte ha land att odla
utan rikedomar. 982 brändes London och andra städer.
Orsaken till danskarnas förnyade intresse för England kan ha varit att silverströmmen
från öster, Kalifatet, avtog mot slutet av 900-talet då även det svenska
handelscentrumet Birka försvann. Kanske hänger det samman med att storfurste
Vladimir konsoliderade sin ställning i Kiev-Rus och att det därför inte längre var möjligt
att föra stora rikedomar därifrån till Skandinavien. Men den direkta anledningen till
att danskarna med kung Svend i spetsen vände sina blickar mot väst vet vi ej. Det kan
vara så att Harald ”Blåtands” stora och påkostade byggnadsverk hade utarmat landet.
Hur som helst så kom Svend ”Tveskägg” på att det gick att hämta pengar i utlandet.
Genom detta kunde han avlöna sin här och bygga upp landets ekonomi utan att lägga
bördor på det egna folket. Han kunde istället avlöna dem mycket gott om de tjänade
honom. Men Svend var långt ifrån den ende som fick den idén. Åtskilliga andra hövdingar
var på härnadståg i väster dessa år – vi hör bara talas om de mest berömda av dem på
runstenarna och i de skriftliga källorna.
Enligt vissa gamla dokument kan man ana att det fanns ett visst missnöje i England mot
kungen, Æthelred II och en komplott mot honom var under uppsegling i början av 991
till Svend ”Tveskäggs” favör. Källorna låter oss nämligen ana att Essex var beredd att
hylla Svend som konung när han kom dit med sin flotta.
När så den norske hövdingen Olaf Tryggvesson (sonsonson till Harald Hårfager) trängde
in i Thames och belägrade London den 8 september 992 var kung Æthelred II så
desperat att han försökte köpa Olafs vänskap. Æthelred II som kom att kallas för den
enfaldige eftersom han inte såg något annat råd än att betala sig fri, lyckades 994
genom stora gåvor förmå Olaf Tryggvesson att sluta med härjningarna utefter den
engelska kusten. Detta är den första ”danagäld” som historien känner till.
Penningsumman uppgick till 16 000 pund sterling silver. Olaf antog kristendomen och
återvänder till Norge för att lägga landet under sig. Men, med Olafs vapenbroder, den
danske kungen Svend ”Tveskägg”, fortsätter striderna.
Om en eller flera vikingastyrkor blev kvar i England efter avtalet med kung Æthelred kan
man förstå Krönikan som meddelar: ”I detta år drog den danska hären omkring i Devon
och in i Severns mynning där de härjade, både i Cornwall, Wales och i Devon. De
landsteg vid Watchet och förorsakade mycken skada med sina illgärningar och mord.
Därefter vände de tillbaks runt Lands End till sydsidan och drog så in i Tamars mynning
och gick in i landet tills de nådde Lydford där de brände och mördade allt de kom över.
De brände Ordwulfs kloster vid Tavistock och tog en obeskrivlig mängd byte med sig
tillbaks till skeppen.”
Kung Æthelred II hade fått nys om att danskarna ville beröva honom livet, döda alla hans
rådmän och därefter överta riket. Som ett sista desperat försök att bli av med sina
plågoandar beordrar han att samtliga, i England bosatta danskar, skulle avrättas. Detta
skedde på den helige Bricius dag den 13 november 1002 och ett av offren var
danakungens syster Gunhild. Dessa lönnmord resulterade i att danskarna ökade trycket
ytterligare på England redan 1003. Vid 1005 års stora hungersnöd i England vände
danskarna tillbaks till hemlandet men det tog inte lång tid innan de åter härjade
Englands sydkust och engelsmännen var tvungna att överlåta ön Wight till danskarna och
man träffade avtal om deras försörjning. 1007 utbetalades 36 000 pund sterling silver i
”danagäld”.
För att skaffa sig bundsförvanter hade Æthelred gift sig med hertig Rikards (Normandiets
härskare) dotter Emma 1002. När Svend ”Tveskägg” rest hem 1007 med sina 36 000
pund slickade England såren efter skatten och beslutade att göra något för att freda sig
mot främmande angrepp. 1008 gick bud över hela landet om att bygga ett stort antal
krigsskepp. Engelsmännen fick tyvärr ingen glädje av denna flotta som istället användes i
inbördes strider och förstördes 1009. Så när en ny vikingaflotta ankom i augusti samma
år, kunde den obehindrat lägga till i Sandwich och dra vidare till Canterbury.
Svend ”Tveskägg” hade utsett en speciell överbefälhavare för de fortsatta
Englandstågen; jarlen och Jomsvikingen Torkel Höge som i augusti 1009 invaderade
England med en stor flotta tillsammans med en annan norsk kungaättling, Olav
Haraldson. En annan krönikör, Johannes av Worcester, har ett intressant tillägg, där han
omtalar att i samma månad kom en annan omåttligt stor här till England under ledning
av jarlarna Hemming och Elof. Hemming var Torkel Höges yngre bror och Elof var sonson
till Styrbjörn Starke. Under de följande två åren plundrade de och härjade vilt och brett
över England. De tog ärkebiskop Ælfhead som gisslan och krävde 3 000 pund för hans
frigivande, något som ärkebiskopen förbjöd. Gisslandramat slutade med att ärkebiskopen
dödades och liket överlämnades till engelsmännen. År 1011 betalade Æthelred II en stor
summa i ”danagäld” varvid Torkel och Olavs härjningar upphörde och de trädde även i
tjänst hos Englandskungen och understödde honom i kampen mot Svend Tveskägg.
Ofredshären hade nu förvandlats till en fredshär!
Detta förfarande var inget nytt utan samma sak hade gjorts av frankernas kung Karl
”den enfaldige” i början av 900-talet när hans land härjades av nordbor under ledning av
Rollo som var en av de skoningslösaste hövdingarna (Rollo är troligen identisk med den
Gångerolf som det står att läsa om i sagaberättelserna). En av Rollos bröder var jarl på
Orkney, en annan hövding i Norge och en tredje storbonde på Island. Frankernas konung
Karl ”den enfaldige” såg inget annat råd än att erbjuda Rollo och hans män att bosätta
sig i nordvästra Frankerriket. Rollo accepterade och 911 fick han Normandie i förläning.
På detta vis skaffade sig kung Karl ett bra skydd mot fortsatta angrepp av nordmän
eftersom Rollo nu hade blivit länsherre (från och med nu var han hertig Robert) och
därmed skyldig att försvara landet. Normandie utvecklades och fick en stark krigsmakt
samt en klass av stormän växte upp.
Torkel Höge förblev i engelsk tjänst fram till åtminstone 1015.
Som den duglige härförare kung Svend var genomförde han 1013 ett snabbt och klokt
fälttåg mot England. Vissa källor uppger att Svends återkomst till England mer var för att
straffa Torkel för förräderi än att erövra landet. Något som danakungen lyckades med på
kortare tid än ett halvår. Svend krävde nu ytterligare pengar och förnödenheter till sin
här för vinterns försörjning och detsamma gjorde Torkel för sin styrka som låg i
Greenwich dit Æthelred hade flytt men som strax fortsatte flykten till svärfadern i
Normandiet.
Svend ”Tveskägg” tillbringade vintern i Nordengland, närmare bestämt i staden
Gainsbury, och vilka hans planer med England var vet vi inte. Han dog redan den 3
februari 1014 och tog med sig dem i graven. Den danska flottan valde nu hans mycket
unge son Knud till kung, men detta gjorde inte Knud till kung av England. Valet här
tillkom de engelska stormännen och rådet som istället skickade bud till Normandiet och
bad kung Æthelred att komma tillbaks. Därmed var Knud ur engelsk synpunkt
degraderad till vanlig rövarhövding och vände stäven mot Danmark. När Knud var borta
lät kung Æthelred utbetala 21 000 pund till Torkel Höges här som fortfarande låg i
Greenwich. Här hade alltså Torkel legat overksam medan Æthelred var i Normandie och
Svend i Gainsbury. Nu hade hans arbetsgivare kommit hem och han kunde få sin lön.
Englands erövring av Knud den store
Ög 111
”LANDERYDSSTENEN”
Landeryds kyrka
Linköpings kommun
På runstenen, Ög 111, som sitter inmurad i södra tornmuren av Landeryds kyrka,
berättar Väring om den tragiska händelsen som drabbade familjen någon gång mellan
åren 1015 och 1016.
Som så många andra hade även bröderna Tjälve och Väring i Landeryd, hört ryktet att
prins Knud i Danaväldet behövde modiga och vapenskickliga män för att kunna ta sitt
arv, England, i besittning. Genom handelsmän och andra hörde de sig för om vilka
möjligheter som kunde yppa sig om de hörsammade prins Knud och anslöt sig till honom.
Av allt att döma blev svaren de fick över förväntan. Den äldste av de två bröderna,
Väring, bestämde sig för att utrusta ett eget skepp, med manskap och allt, och ansluta
sig till Knud. Det kunde han göra eftersom det var han som var familjens överhuvud
sedan föräldrarnas död och tidigt på våren 1015 var bröderna på plats i Limfjorden på
Jylland.
Tyvärr blev den yngre brodern, Tjälve, dödad under striderna med engelsmännen och vid
hemkomsten reste Väring stenen på det gamla gravfältet.
uirikR resti stan eftiR þialfa bruþur sin trak þan ar uaR miR knuti
”Väring reste stenen efter Tjälve sin broder, den dräng som var med Knut.”
Kanske var det Väring som lät bygga den första träkyrkan på platsen för sin del av den
stora danagälden som utbetalades 1018? Det är heller inte helt otroligt att han hade med
sig några engelska präster på hemfärden. Det fanns nämligen en kristen träkyrka här i
slutet av 1000-talet.
Ög 68
Ekeby kyrka
Boxholms kommun
Stenen är numera rest inne i kyrkans vapenhus. Stenen är troligen ristad i början av
1030-talet och upprest någonstans i omgivningarna runt Ekeby. C.F. Nordenskjöld
förmodar att den bro som åsyftas är den som väster om kyrkan leder över Svartån.
suina karþi bru þesi eftiR ouint bruþur sin han uas uesteR
tauþeR i uereks kai-i
"Svena gjorde denna bro efter Övind sin bror. Han blev västerut
död på Värings skepp."
På denna sten hör vi talas om Övind, som följde med Väring till England. Tyvärr stupade
även Övind under striderna i England. I Östergötlands runinskrifter skriver Erik Brate att
det troligen är samma Väring som omtalas på Ög 111 men vi kan inte vara helt säkra,
även om sannolikheten är ganska stor.
Ög 103
Kaga kyrka
Linköpings kommun
Stenen är flyttad från dess ursprungliga plats som troligen var i närheten av Kaga kyrka.
Området har länge varit befolkat och var redan på 1000-talet en mycket gammal bygd
och relativt tätt befolkat. Familjen hade troligen sina ägor i närheten av nuvarande
kyrkan. Numera är stenen inmurad i södra delen av kyrkan, närmare bestämt i
vapenhusets östra mur på utsidan. Alla tecken tyder på att stenen är ristad under första
delen av 1030-talet.
tufi raisti stain þinsi iftiR liþbufa faþur sin
”Tove reste denna sten efter Lid-Bove, sin fader”
Det ligger nära till att anta att Bove fått namnet liþbufa därför att han efter Knuds
maktövertagande kom att tillhöra dennes livvakt som kallades thingalid. Det var en stor
utmärkelse att bli upptagen bland dessa utvalda kämpar. Knut krävde att de skulle
utmärka sig både till det yttre och till det inre vilket betydde att de själva måste satsa en
stor summa pengar på sin klädsel och utrustning varför många av hans trupper istället
valde att resa tillbaks till Sverige med den intjänade solden efter det att den sista
danagälden år 1018 utbetalades.
Hemma i Danmark hade Knuds äldre bror Harald blivit kung efter Faderns, Svend
Tveskäggs, död borta i England. Knud var bara en yngre son i kungahuset och som så
många av den sorten var han tvungen att skapa sig en egen karriär utanför
fädernelandet. Knud beslutade sig därför att försöka fasthålla vad fadern hade
efterlämnat i England och började så snart som möjligt att samla en här som kunde
hjälpa honom med hans krav. Hans förfrågan om deltagande fick genklang över hela
Skandinavien, i hans här fanns det nämligen både danskar, svenskar och norrmän. Om
han fick någon hjälp av sin broder Harald är ovisst, men säkert har denne haft intresse
av att hjälpa Knud, om inte annat för att få honom så långt från Danmark som möjligt.
Väl i England trädde Knud i förbindelse med inflytelserika kretsar uppe i norr, kretsar
som var fientligt inställda till kung Æthelred. Dessa kretsar hade ett par år tidigare
stöttat fadern och några av dem hade även stöttat Knud efter Svends död. Bakgrunden
kan verka lite komplicerad. Fram till 1006 hade kretsen runt Æthelred varit någorlunda
konstant, styret hade varit präglat av rådet (Witan) med jarlar och biskopar vars
inflytande berodde på deras ålder och erfarenhet. Men så 1006 mördades en av de
ledande jarlarna, Ælfhelm av Northumbria och hans två söner, Wulfhead och Ufegæt blev
berövade synen. Den som låg bakom dessa ogärningar var en þegn från det västliga
Mercia med namnet Ædric, senare känd med tillnamnet Streona, och under de närmaste
åren fick Ædric och hans familj allt inflytande överkungen.
Vid sitt framträngande förrådde Ædric även kungens son, Edmund i hans första
äktenskap med en dotter till Ælfhelms släkting. Genom sin moder hade Edmund
godsintressen i Nordengland. Dessa intressen blev förrådda då Ædric 1015 mördade två
ledande herrar i Nordengland, Sigeferth och Morcar, varpå kungen konfiskerade deras
egendomar.
Det var alltså i det närmaste uppror i England, då Knud kom hit med sin flotta 1015 och
Knud visste hur han skulle utnyttja dessa motsättningar. Han valde en dotter till denne
Ælfhelm, Ælfgifu av Northampton (han blev alltså släkt med prins Edmund) som sin
älskarinna och utnyttjade därmed den motvilja, som fanns i stora delar av Nord- och
Mellanengland mot Æthelred och kretsen runt honom.
Ædric kom genom sitt handlande att uppfattas som en opålitlig och mycket hal människa.
Han har fått ett eftermäle som förrädaren över alla förrädare – men hans handlande
kanske ska ses som en desperat kamp för att överleva. Kung Æthelreds stjärna var
dalande och som maktfaktorerna var måste det i framtiden bli antingen prins Edmund
eller Knud vid makten. Kung Æthelred hade visserligen söner med sin andra hustru,
Emma, men de var ännu för unga för att göra sig gällande. Och både Edmund och Knud
var förbundna med Ædrics fiender. Kanske var det inte så underligt om Ædric var
tvehågsen om var hans chanser till överlevnad var som störst. Hans intresse måste ha
varit att kampen mellan Edmund och Knud skulle hålla på så länge som möjligt, men
samtidigt ville han gärna vara på segrarens sida när kampen väl var över.
Han satsade först på Edmund och gick samman med honom mot Knud, som startade sin
kampanj i Sydengland, men då deras härar var förenade kunde de inte enas så Ædric
anslöt sig till Knud istället. Det slutade med att Wessex böjde sig för Knud och gav hans
här underhåll fram till julen.
År 1016 drog Knud först till Mercia, där det misslyckades för Edmund att uppbåda en
styrka mot honom. Edmund drog då till Northumbria för att gå ihop med jarl Uhtred, och
nu väntade alla, säger krönikan, att de skulle gå mot Knud. I stället drog de sig mot det
västliga Mercia och härjade. Johannes av Worcester menar, att de inte vågade ta upp
kampen mot danskarna, men i verkligheten hade deras mål varit Ædrics hemmaplan,
som nästan var deras egen. Knud utnyttjade tillfället och drog norrut mot York, alltså till
Uhtreds land, och då blev Uhtred tvingad att skynda sig hem, men situationen kunde inte
räddas. Han måste, med alla northumberna, underkasta sig Knud och ge gisslan.
Edmund anslöt sig nu till sin fader i London och dit begav sig också Knud som inledde en
belägring av staden och mitt under denna belägring dog kung Æthelred. Londonborna
och de stormän som befann sig i staden, hyllade nu prins Edmund som hans efterträdare.
Några få dagar senare hyllade emellertid en annan församling av stormän, som
representerade en större del av landet, Knud som kung i Southampton.
Men Knuds belägring av London misslyckades och han led nederlag mot Edmund i flera
slag. Edmund lyckades att återerövra Wessex och hans stjärna steg så högt att Ædric
fann tiden mogen att återigen byta sida. Detta skedde när Edmund, för fjärde gången på
raken, hade gått segrande från ett möte med Knud vid Otford i Kent, säger krönikan,
som fortsätter: ”aldrig hade man gjort något så dumt som till att ta den mannen till
nåder igen!”
Knud fördrevs till ön Sheppey i Kent och härifrån satte han igång ett simpelt
plundringståg genom Essex in i Mercia. Men så plötsligt vände sig krigslyckan till Knuds
fördel. Edmund, som hade samlat allt vad landet förmådde mobilisera för att jaga
dansken ut ur landet, mötte dem i Essex vid Assadun – och blev besegrad! Ædric var på
Edmunds sida men drog sina styrkor ut ur striden på ett tidigt stadium. Det var säkert
ett svårt dilemma för honom; vem den egentlige segerherren än blev, hade denne ingen
användning för Ædric mer.
Bägge sidor som var utmattade av de många striderna kom till slut överens om att dela
England. Edmund fick Sydengland, Knud de nordligare delarna. Men som för att bevisa
arrangemangets ohållbarhet dog Edmund ”Järnsida”. Slaget vid Assadun (troligen Ashdon
i Essex) stod den 18 oktober och den 30 november dog Edmund. Härmed hyllade även
Sydengland Knud som kung.
Knud ställdes omedelbart inför ett antal problem. Till en början delade han upp England i
fyra jarlsdömen, i verkligheten en uppdelning som kom att stämma med de gamla
kungadömena, Northumbria, Mercia, East Anglia och Wessex. Han tog själv hand om
Wessex, medan de andra gick till Eirik Haakonson, Ædric Streona och Torkel Höge. Ædric
var inte längre behövd och blev dödad i slutet av 1017.
Ett annat problem var de överlevande medlemmarna av den engelska kungafamiljen.
Æthelreds barn med den normandiske Emma, Edward och Alfred befann sig i
Normandiet, så dem kunde Knud inte göra något åt, men prins Edmunds två söner måste
han göra sig av med, så att dessa inte skulle kunna göra anspråk på tronen. Det berättas
att han skickade dem till sin halvbror Olof Skötkonung i Sveaväldet med besked om att
Olof skulle skaffa dem ur vägen men han kunde inte låta döda dessa båda oskyldiga barn
som inte hade gjort honom något utan skickade dem vidare till Ungern där de sedan
levde till de långt senare vände tillbaks till England.
I slutet av 1017 skickade Knud bud till Normandiet efter Emma, Æthelreds änka, för att
gifta sig med henne. Liksom att Knuds första förbindelse, med Ælfhelms dotter, hade en
klar politisk förankring har man menat att äktenskapet med Emma också hade politiska
förtecken; meningen var säkert att neutralisera hennes bror, hertig Rickard II med
avseende på Emmas och Æthelreds söner, vars sak kanske Rickard kunde göra till sin.
Äktenskapet skulle alltså vara ett klokt politiskt beslut. Det var det möjligtvis också men
inte helt som man hade tänkt sig. Mycket tyder nämligen på att Rickard inte bekymrade
sig om Emma, och Emma bekymrade sig inte speciellt över sina söner (då Edward
”Bekännaren”, Emmas son med Æthelred, 1042 äntligen fick sin faders tron, försvann
modern omedelbart ut i mörkret). Istället ingick hon ett avtal med Knud där det
stipuleras att deras gemensamma barn skulle ärva England och gjorde på så sätt sina
barn med Æthelred arvlösa, precis som Knud gjorde med hans och Ælfgifus. Efter Knuds
död arbetade Emma för deras gemensamma son Hardeknut. Knuds idé var alltså att
Emma skulle fungera som värn mot sina egna söner och mot sin bror.
Knuds nästa problem var den stora hären som hade hjälpt honom att erövra England.
Den hade han ingen användning för längre, och det skulle vara en för stor börda för
England att upprätthålla den. Den måste alltså demobiliseras, och för detta ändamål
skrev Knud ut den största danagälden i historien, 72 000 pund till vilket skulle läggas till
10 500 pund speciellt från London. Han behöll endast fyrtio skepp hos sig i England och
deras manskap kom att utgöra hans berömda tingalid, en truppstyrka som han ställde
mycket stora krav på beträffande uppträdande, klädsel och utrustning.
Man ska nog inte tro att Knuds maktövertagande inte medförde några förändringar för
England. Striderna under 1015–1016 hade kostat många människor livet. Krönikan
berättar att efter slaget vid Assadun hade hela Englands adel gått förlorad. Landet hade
redan lidit svåra förluster och det avspeglades i den krets som omgav Knud då han
började fungera som engelsk kung. Det skedde stora förändringar inte bara inom den
högsta ledningen bland biskopar och jarlar, utan också bland vanliga stormän. Det kom
naturligtvis också att bli stora förändringar i godsbildningen. Den stora manspillan bland
den jordägande aristokratin gav plats för nytt folk, inte bara danskar utan även
engelsmän som förstod att vara lojala mot Knud. En man som Goodwin, gift med
Styrbjörn Starkes sondotter Gyda, blev jarl i Essex och deras son Harald blev kung i
England 1066. Denne Goodwin hade avancerat från nästan ingenstans till positionen som
en av Englands toppar.
1019 drog Knud till Danmark och tillbringade vintern där. Anledningen var förmodligen
att hans bror Harald hade dött, och Knud kunde överta makten även där men det var
också andra problem som måste åtgärdas. Vid demobiliseringen av den stora hären 1018
hade Knud översvämmat marknaden med arbetslösa ”vikingar” och detta innebar
naturligtvis en fara för att andra skulle ta deras kompetens i anspråk och använda dem
för att gå i krig mot Knud för att kanske avtvinga honom danagäld. Vi vet också, att han
strax efter sitt maktövertagande måste nedkämpa en sådan flotta på trettio skepp.
I ett brev, som Knud skrev från Danmark till England, där Torkel Höge förestod styret i
hans frånvaro, hävdar Knud att han löst detta problem. Hur han löst detta skriver han
inte. Men hur han än gjorde så lyckades Knud att hålla England fri från flera
vikingaangrepp. De arbetslösa vikingarna fann istället andra arbetsmarknader;
vikingatågen österut får ett starkt uppsving de närmaste åren och i Konstantinopel hade
väringgardet sin blomstringstid. Många vikingar tog tjänst hos den östromerske kejsaren
och deltog i hans många krig i Medelhavsområdet.
Greklandsfarare
Ög 94
Harstads ödekyrkogård
Mjölby kommun
Runstenen är rest på Harstads ödekyrkogård som ligger invid gården Bosgård, 500 meter
väster om Väderstads kyrka. Stenen står i kyrkogårdens sydvästra hörn.
askata auk kuþmutr þau risþu kuml þita iftiR u-auk iaR
buki haþistaþum
an uaR bunti kuþr taþr i kirkium
”Asgöta och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Oddlög som
bodde i Haddestad.
Han var en bonde god, dog uti Grekland.”
I brevet, som Knud ”den store” skrev från Danmark till England, där Torkel Höge förestod
styret i hans frånvaro, hävdar Knud att han löst problemet med alla ”arbetslösa
vikingar”. Hur han löst detta skriver han inte. Men hur han än gjorde så lyckades Knud
att hålla England fritt från fler vikingaangrepp. De arbetslösa vikingarna fann istället
andra arbetsmarknader; vikingatågen österut får ett starkt uppsving de närmaste åren
och i Miklagård (Konstantinopel) hade väringgardet sin blomstringstid. Många vikingar
tog tjänst hos den östromerske kejsaren och deltog i hans många krig i
Medelhavsområdet.
Den stora staden - Miklagård - måste ha tett sig lockande för dåtidens människor, men
vilken roll spelade staden under vikingatiden?
Som huvudstad i det byzantinska riket eller Östrom som det egentligen hette hade
staden en viktig roll i den europeiska kulturen. Här i Norden kallade vi riket för Grekland.
Östrom omfattade hela Turkiet, Balkanhalvön, Bulgarien och Jugoslavien samt södra
Italien och med härskaren, kejsaren, som den ende rättmätige arvtagaren till det
romerska kejsardömet enligt dennes undersåtar.
Det var den romerske kejsaren Konstantin som år 330 e.Kr. skapade staden Byzantium
till en rik och mäktig residensstad. Själv ville han kalla staden ”Nya Rom” men
eftervärlden uppkallade den efter honom själv. Staden blev snabbt mål för allt folk i östra
Europa och främre Asien som en följd av sitt rykte, prakt och rikedom. Barbariska
stammar vid rikets nordgräns trängde fram och hotade staden under 600-talet. Araberna
kom i början av 700-talet, och under 800-talets slut och början av 900-talet angreps
staden upprepade gånger av det nybildade riket Rus under ledning av furstarna Oleg
(Helge) och Igor (Ingvar). Staden förblev ointaglig och försvaret stärktes. Under slutet
av 900-talet började skandinaver att träda i krigstjänst hos kejsaren.
Kejsardömets starka bindning till den kristna religionen syntes tydligt för en dåtida
besökare i Konstantinopel. Invid det väldiga kejsarpalatset låg den stora katedralen Haga
Sofia (katedralen invigdes 27 december 537), som kanske av den dåtida västvärlden
betraktades som centralkyrka för hela kristenheten.
I Norden hade man hört många fantastiska berättelser om staden och de som själva
hade möjlighet att se den måste ha häpnat när de jämförde den med de små
träbebyggelserna hemma. Att ha varit i Miklagård och i Grekland, som det byzantinska
riket kallades för i Norden, var något att vara stolt över och för sin och släktens ära
framhävde man detta i runstenarnas texter precis som Asgöt och Gudmund gjorde i
Haddestad.
När nordborna för första gången nämns i byzantinska skrifter år 860 är det inte i något
fredligt sammanhang. Enligt Nestorkrönikan angreps Konstantinopel av nordbor och
slaver från det ryska området under ledning av varjaghövdingarna Askold och Dir. Efter
denna obehagliga överraskning började man från kejsardömets sida att missionera för
den kristna tron bland ruserna. Tydligen lyckades detta i viss mån för efter missionen
rådde fredliga förhållanden i ungefär femtio år. Det var under den perioden som ruserna
började delta i den byzantinska krigsmakten och under 900-talets gång blir ruserna mer
och mer kända i Konstantinopel.
År 941 år det tyvärr slut på freden i och med att kejsardömets huvudstad anfalls av
Kievfursten Igor (Ingvar). Men hans flotta besegras tack vare den ”grekiska elden” och
ett nytt fredsfördrag slöts 944. Men detta är inte lika förmånligt för ruserna som det som
tidigare hade ingåtts. I fördraget finns också ett tillägg som bestämmer att storfursten i
Rus måste sända krigare till kejsaren i det antal han begär. Tydligen hade alltså rusiska
soldater ett gott renommé i Östrom varför kejsaren hade önskemål om att de skulle
strömma till även i fortsättningen.
Freden mellan Kiev-Rus och Östrom varade några årtionden och fördjupades genom att
furstinnan Olga (Helga), Igors änka, besökte kejsaren år 957 och lät döpa sig
tillsammans med ett stort antal ruser. Men Olgas son, Svjatoslav, ville inte konvertera till
kristendomen utan fortsatte med sina hedniska vanor.
Svjatoslav var mycket krigisk och under hans regering blommade striderna åter upp
mellan de båda länderna och det var först efter det att kejsaren hotade med krig som
han blev tvungen att sluta fred och dra sig tillbaks till Kiev, men blev dödad av
petjenegerna på återvägen. Därefter var det fred mellan Kiev-Rus och Östrom under
resten av 900-talet och flera decennier in på 1000-talet. Förhållandena mellan de båda
länderna förbättrades ytterligare av att kejsar Basileios II:s syster Anna giftes bort med
storfurste Vladimir (Svjatoslavs son) och att denne lät döpa sig. Det var denne kejsare
som skapade väringsgardet. Under hans regeringstid (976–1025) blir nordborna ett eget
kompani med särskilda stridsuppgifter, vilket senare kom att utvecklas till ett speciellt
livgarde.
Kejsar Basileios II kom att utkämpa åtskilliga strider mot bulgarerna och fick
smeknamnet ”Bulgardödaren” genom den slutliga segern 1014 där tsar Samuel
besegrades fullständigt. Men innan denna slutliga strid mot de upproriska kunde äga rum
måste den egyptiske kalifen, som belägrade de södra delarna av riket, kväsas. Basileios
fälttåg slutade med seger mycket tack vare förstärkningen han fick genom furst Vladimir.
Det var inte långa perioder av fred under Basileios II regering. Redan 1021 var hären på
marsch igen, nu mot Georgien. Enligt källorna använde kejsaren de rusiska trupperna
som han hade stort förtroende för och som bara sattes in vid speciella tillfällen då de
ursinnigt gick till anfall.
År 1025 efterträddes Basileios II av sin bror, Konstantin VIII, eftersom han inte hade
några manliga arvingar. Men en dotter hade han, Zoe, som gift sig med Konstantinopels
ståthållare som besteg tronen efter Konstantins död 1028, som Romanus III. Redan efter
några år hade Zoe, nu kejsarinna, tröttnat på sin make och denne avled mycket hastigt
1034 under mystiska omständigheter när han låg i badet. Zoe som inte var sen i
vändningarna gifte om sig redan dagen efter med sin älskare Mikael som omedelbart
inträdde som kejsar Mikael IV. Det är med honom som begreppet väringar är berättigat
att användas om de nordiska trupperna i Konstantinopel.
Vid den här tiden hade nordborna blivit kända som ett eget folk och det är nu som den
mest berömde av dem alla, en blivande norsk konung, Harald ”Hårdråde”, kom i tjänst
hos kejsaren med femhundra man.
När Harald anlände till Konstantinopel hade han femhundra man i sitt följe, berättar
Snorre. Harald hade flytt från Norge efter att ha deltagit i den äldre halvbroderns
misslyckade försök att återerövra riket. Hans flykt hade gått genom Jämtlands och
Hälsinglands djupa skogar ner till Sveaväldet och Sigtuna där han blev mottagen av
sveakungen Anund Jakob. Från Svitjod fortsatte ynglingen sjövägen till Novgorod och
stannade några år i storfurstens tjänst innan han seglade med ett stort följe till Miklagård
där kejsarinnan Zoe "den mäktiga" rådde över Grekland, fortsätter Snorre Sturlason i sin
berättelse om de norska kungarna, och med henne Mikael Katalaktus. Många i hans följe
var liksom han själv kung Olafs gamla anhängare som inte kunde eller ville återvända till
Norge samt några äventyrare från Sveaväldet, däribland kanske vår vän, Oddlög från
Haddestad i Östergötland?
Harald och hans följe fick genast tjänst i kejsar Mikaels IV:s flotta som vakter mot de
arabiska pirater som härjade i Egeiska havet. Tillsammans med byzantinerna vann våra
skandinaviska hjältar en stor seger över sjörövarna.
Efter det att byzantinerna tillsammans med varjagerna vann över sjörövarna i Egeiska
havet sändes styrkan till Särkland (Saracenernas land, dvs. de muslimska länderna öster
om Byzans), där Mikael IV utkämpade flera strider mot muslimerna. Kungabrodern
Harald från Norge hade nu blivit väringarnas hövding.
1038 beordrades väringarna till Sicilien där två muslimska ledare kämpade om makten
och den ene hade begärt Mikael IV:s hjälp, en hjälp som gav honom segern.
År 1040–1041 användes väringarna till försöken att slå ner upproren i södra Italien. Men
nu gick det illa för den byzantinska hären och väringarna. Man utkämpade tre stora slag
som man förlorade mot normanderna och den lilla skaran som överlevde drog sig tillbaks
till Konstantinopel.
Samtidigt med upproren i Syditalien var kejsaren tvungen att ta sig an nya oroligheter i
Bulgarien och använde sig åter av sitt specialkompani – väringarna – som på något år
kväste bulgarerna och kejsaren kunde i triumf återvända till huvudstaden.
Kejsar Mikael IV hade länge varit sjuk och under striderna med Bulgarien hade
sjukdomen förvärrats. När han nu kände att döden närmade sig drog han sig tillbaks till
ett kloster där han strax avled. Till ny kejsare utsågs kejsarinnan Zoes fosterson som nu
blev Mikael V eller Mikael Kalafates. Han visade sin tacksamhet genom att förvisa sin
fostermoder till ett kloster på Prinsöarna i Marmarasjön och avsatte väringarna som sitt
livgarde. Om han från början haft någon popularitet förlorade han den nu mycket snabbt.
Till och med väringarna som svurit honom trohet traktade efter hans liv och Mikael
Kalafates blev tvungen att fly men infångades i ett kloster och släpades ut till den
väntande folkhopen där väringarna fanns. Det var troligen dessa under ledning av sin
hövding Harald som fick det delikata uppdraget att utföra bestraffningen – bländning och senare halshuggning. Landet stod utan härskare och en ny måste utses - Konstantin
Monomachos. Han återinsatte väringarna i sin tjänst och när han startade nya fälttåg
mot södra Italien återfanns de tillsammans med ryssar i specialförband.
Ryktet om Haralds framgångar i den byzantinske kejsarens tjänst gjorde att den stora
staden blev ännu mer lockande för nordborna och stora skaror med män från hela
Norden sökte sig dit, i hopp om att vinna ära och rikedom. Flera av dem är kända både
med namn och med hemort genom de runstenar som restes över dem.
En av dem var Oddlög från Haddestad i östra Götaland.
Ingvarståget
Ög 155
SYLTEN
Bjällbrunna ägor
Norrköpings kommun
Runstenen restes 1896 och står nu rest på bergsbacken invid Trumslagartorpet och
denna biväg söder om det åkerfält vid vars östra gärdesgård den förut låg. Stenen restes
från början någon gång under 1040-talets senare år eller i början av 1050-talet.
þurfriþ risti eftiR askut auk kauta sunu sina stin þasi
han kuti etaþis i ikuars hilfniki
”Torfrid reste efter Asgöt och Göte, sina söner, denna sten.
Göte avled i Ingvars härskara.”
Ög 145
DAGSBERG
Kyrkogårdsmuren
Norrköpings kommun
Stenen är inmurad på utsidan av Dagsbergs västra kyrkogårdsmur, fem meter norr om
porten. Stenen är ristad i slutet av 1040-talet eller i början av 1050-talet.
—(faþ)ur sin eR furs— hilfnai austr
”[efter N.N.] [fad]er sin som omkom i Ingvars trupp österut.”
Ög 30
SKJORSTAD
Norrköpings kommun
Stenen står vid sidan av en bergvägg, norr om korsningen med vägen från Tåby mot
Grönhög och vägen mot Tingstad.
siksten let rasti stain þen(sa) eftiR ikuar sun sin han uarþ austr tauþr
”Siksten lät resa denna sten efter Ingvar sin son. Han blev död österut.”
Det är frestande att leka med tanken att även Ög 30 är ristad efter en son som dog
österut i Ingvarståget på 1040-talet. Anledningen till mitt antagande är att de två andra
stenarna, både Ög 155 och Ög 145, som bara står några få kilometer från Ög 30, är
resta över män som dog i Ingvarståget. Då är det inte speciellt svårt att tänka sig att
även Sikstens son Ingvar, som säkert var kamrat med Göte och bekant med den fader
som omnämns på Ög 145, deltagit i samma färd.
Det finns cirka tjugofem runstenar i Sverige som omtalar män som dog österut med
Ingvar. Dessa stenar är resta främst runt Mälaren i Uppland och Södermanland, men
också så långt norrut som i Medelpads kustland och söderut i Östergötland på
Vikbolandet. Genom runstenarnas spridning, som är resta inom det område som på
denna tid tillhörde sveakungens maktsfär, talar detta för att Ingvars färd kan ha varit ett
ledungståg utlyst av sveakungen Anund Jakob. Vi tror oss veta att trakterna söder om
Bråviken på Vikbolandet var infogat i ledungsorganisationen genom bland annat
förekomsten av de fyra husabyarna i området som var en del av organisationen och
administrationen av ledungsflottan. Vi vet också att under medeltiden fanns det några
gårdar på Vikbolandet som var så kallade bo-gårdar, det vill säga att gårdarna ägdes av
”staten” och var avsatta för jarlens (han var ledungsflottans näst högste befäl efter
kungen) underhåll.
Under vikingatiden var kungens makt inte speciellt stor utan varje landskap styrde sig
självt. Sverige var inte vad man kan kalla ett enat rike utan bestod av landskap som var
förenade i en union där konungen i första hand var en symbol för riksenheten. Men en
rättighet hade kungen ändock för sin maktutövning och det var att utlysa allmän ledung,
det vill säga att kalla ut flottan och då måste bönderna ställa upp med skepp och
beväpnade roddare.
I de områden som ingick i ledungsorganisationen svarade ett antal grupper av gårdar, så
kallade ”hamnor”, för bemanning och utrustning av en roddare. För att delta i ledungen,
bli uttagen till roddare, fordrades att man var myndig som under vikingatiden var femton
år för en pojke, samt att man var ”bonde i by”. Hamnorna svarade för att roddaren var
utrustad med folkvapen, det vill säga svärd eller yxa, spjut, järnhatt och sköld, brynja
eller harnesk samt båge med pilar. Han skulle också ha med sig nödvändig proviant, den
så kallade skeppsvisten, som i allmänhet bestod av kornmjöl, fläsk och smör.
Varför skulle nu sveakungen Anund Jakob utlysa allmän ledung österut på vårtinget i
Uppsala 1036? Svaret finns troligen i hans svågerskap med den ryska fursten Jaroslav
som var gift med hans syster Ingegärd. Enligt Nestors krönika samlade furst Jaroslav
detta år åter en här med bland annat varjager för att tåga mot petjenegerna, ett
nomadfolk från Turkiet, som hotade Kiev. Ett hot mot Kiev-Rus, eller Gårdariket som det
kallades i Sveaväldet, var också ett hot mot de nordiska förbindelserna österut och till
Konstantinopel som var ett lockande mål för nordborna. Att Sveakungen engagerade sig i
en sådan strid måste anses rimligt.
Bilden av en av sveakungen organiserad expedition österut börjar ta form. Men vem var
ledaren, Ingvar?
Den isländska sagan berättar om en svensk hövding som hette Ingvar. Han var släkt
med kungaätten genom sin far Emund. Enligt sagan gav kungen Ingvar uppdraget att
fara till Semgallen (västra Lettland) för att driva in skatt. Efter en del strider med
upproriska hövdingar lyckades han också med detta och kunde återvända hem med ”guld
och silver och dyrbarheter”. När Ingvar kom hem tog han sig en frilla och fick med henne
sonen Sven. Han önskade få konungs namn och värdighet, men Anund Jakob ville inte ge
honom det av rädsla för oenighet och söndring. Besviken beger sig Ingvar då iväg till
Gårdariket med trettio skepp och stannar där i tre år. Att utlandsfärder var ett medel för
att skaffa sig ära och rikedomar och kanske en stärkt politisk ställning vid hemkomsten
var inget nytt. Om man dessutom lyckades öppna nya handelsvägar som kunde vara till
nytta för Sveaväldet gjorde ju inte möjligheterna sämre.
Efter det att Ingvar hade vistats hos furst Jaroslav seglade han vidare österut och deltog
med sitt följe i strider i fjärran länder. Där dog han 1041 tillsammans med en stor del av
sina män till följd av en okänd farsot.
Enligt sagan ska resan till Gårdariket ha skett omkring 1036. Om Ingvars fader Emund
låter sagan oss veta att han var son till Erik Segersälls dotter, som vi inte vet något
namn på men att hon var gift med en hövding som hette Åke.
Beträffande Emunds härkomst har flera forskare ställt sig frågande och Mats G. Larsson,
docent i arkeologi vid Lunds universitet, har i sin bok ”Sveahövdingens budskap” försökt
att påvisa att Emund inte kan vara någon annan än Olof Skötkonungs oäkte son och
sedermera sveakungen Emund ”gamle” som regerade 1050-1060. Fastän Emund var
äldre än Anund Jakob lyckades han ändå överleva halvbrodern och eftersom det inte
fanns någon mer närstående arvinge kunde han efterträda honom på tronen. Kanske var
det i själva verket sonen Ingvars stordåd borta i öster som gav Emund den ära och det
anseende som behövdes för att kräva tronen?
Min slutsats är att Ingvar kan ha tillhört den regerande kungaätten och att expeditionen
var ett ledungståg utlyst av sveakungen Anund Jakob för att bistå sin svåger, fursten i
Gårdarike.
När Ingvar anlände med hjälptruppen från Sveaväldet tågade Jaroslav med dem mot
Kiev, skriver Nestor. Striden beskrivs som mycket blodig och eftersom varjagerna fått
den mest utsatta placeringen får man räkna med att manfallet varit stort. Det är mycket
troligt att en stor del av dem som följde med Ingvar aldrig kom längre bort än till Kiev.
Att färden sedan fortsatte till Särkland var nog inte bestämt från början utan det var
troligen en ide som växte fram under de tre åren som Ingvar vistades hos Jaroslav. Man
kan anta att Ingvar ville pröva möjligheten att ta sig fram till Kaspiska havet utan att
behöva använda den osäkra vägen utmed floden Volga. Den enda möjligheten var då att
via de floder som genomflyter det transkaukasiska näset ta sig från Svarta havet till
Kaspiska havet och därmed ta sig fram till Kalifatet eller Särkland som det kallades för i
Norden.
I början av sommaren 1040 nådde man Dneprs utlopp i Svarta havet och kunde för
första gången sätta segel. Färden gick österut efter kusten förbi Krimhalvön och fram till
Tmutorakan, Kievrikets yttersta utpost mot öster och efter några veckor kom man fram
till floden Rioni och dess utlopp där hamnstaden Poti var belägen.
Floden är bred och strömmen svag, så rodden kan inte ha varit speciellt arbetsam.
Färden slingrade sig fram i utdragna bågar och man kom till ”städer och stora bygder”
berättar sagan. På avstånd kunde man skönja de blånande kaukasiska bergen och efter
någon vecka nådde man fram till byn Bashi, inte långt från huvudstaden Citopolis
(Kutaisi).
Under uppehållet i Bashi gjorde man nödvändiga reparationer på skeppen, såg över sina
vapen och annan utrustning samt fyllde på förråden. Trupper skickades säkert ut upp till
passen och fram mot floden Kura för att rekognosera så att man skulle kunna planera
hur resan över bergen kunde genomföras. Detta var naturligtvis den mest krävande
delen av färden med tanke på att man måste dra både skepp och last uppför branter
med mycket kraftig stigning men till slut nådda man fram till Kura.
Efter några veckors rodd kom man så fram till staden Tbilisi som till största delen var en
muslimsk stad. Här blev de mottagna av kung Bagrat som försökte värva Ingvars följe till
sitt krigståg mot staden Ani som hölls av den kakhetiske kungen och dennes allierade
Liparit. Enligt sagan lovade Ingvar att hjälpa kungen men först efter det att de kommit
tillbaks från sitt resmål.
Under den fortsatta färden nedför Kura blev följet, enligt sagan, överfallet av ”sjörövare
som stred med eld som kastades ur koppartrummor” där floden delade sig, vilket kan
betyda att man blev överfallen av Liparits styrkor vid sammanflödet mellan Kura och
Araxes. Några andra intermezzon omtalas inte i sagan eller andra källor och efter några
veckor nådde man Kaspiska havet. Ingvar och hans följe hade nu visat att det var möjligt
att komma till Särkland vägen via floden Dnepr, Svarta havet och över det
transkaukasiska näset. I den mån man inte redan gjort sig av med sina handelsvaror
gällde det nu att få så gott utbyte för dem som möjligt. Man förväntade sig att föra med
sig siden, väldoftande kryddor, silver och guld, tillbaks till hemlandet.
Efter några månader av lyckad handel utmed Kaspiska havets stränder började
återfärden som gick mycket bra uppför Kura och fram till Georgien. Ingvar hade ju
tidigare, som vi minns, lovat kung Bagrat att bistå honom med krigsfolk, vilket han nu
gjorde när kungen behövde hjälp mot Liparit. Det är möjligt att båda överskattade sina
chanser för resultatet blev att Liparit stod som segrare och våra vänner var tvungna att
fly, men på något sätt lyckades Ingvar träffa en överenskommelse med Liparit om fri lejd
för sig och sina män och man kunde fortsätta färden mot Citopolis.
Det är nu som expeditionen drabbas av den ödesdigra epidemin, enligt sagan. Mer än
hälften av männen dog av sjukdom, däribland även Ingvar, efter det att han överlämnat
ledarskapet till en av sina närmaste män, Gårda-Ketil. Sagan berättar att Gårda-Ketil till
slut nådde fram till Gårdarike med sina nordbor och övervintrade i Kiev innan de fortsatte
hemåt på våren 1042. De få som kom fram hade nu den tunga uppgiften att meddela
hundratals familjer att de hade förlorat fäder eller söner i Särkland. När de anhöriga fått
detta tragiska besked lät många av dem rista och uppsätta runstenar till anförvantens
minne, vilket var precis vad Torfrid gjorde över sin döde son Göte. Den för oss okände
fadern gjorde ett liknande minnesmärke över sin son och även Siksten lät rista en sten
över sin son Ingvar – alla omkom österut.
Med Ingvarståget upphörde de större svenska färderna i österled och vikingatiden nådde
sitt slut ett årtionde senare. En ny tid stod för dörren, men det är en annan historia.
Avslutning
Den klassbundna syn på seden att resa runstenar passar in på den uppfattningen som
man numera har om hur skiftet från hednisk till kristen tro har gått till. Det var de lokala
stormännen – de ”nya” bygdehövdingarna – som anammade den nya läran och deras
handgångne män och underlydande som banade väg till ett enat rike – Sverige.
Det var ingen ”Sveastat” vid Mälaren som förde erövringskrig mot resten av landet som
ledde till Sveriges uppkomst utan folken i landskapen som frivilligt anslöt sig till en
framgångsrik hövding och därigenom utökades ”Sveahövdingens” maktsfär. Visserligen
fanns det stormän och hövdingar i Mälarområdet som ansåg sig ha rätten att kalla sig
”sveakung” och som under vendeltid och tidig vikingatid genom vapenmakt försökte
underlägga sig delar av både västra och östra Götaland. Men de förutsättningar som
krävdes för att kontrollera och styra ett större område var en utopi för dåtidens härskare.
Det som möjliggjorde uppbyggandet av de skandinaviska rikena var definitivt inte de
kämpande kungarna, hövdingarna eller krigarna utan de kyrkliga skrivarnas idoga
präntande på pergament. De hjältedåd som utövades av makteliten har visserligen
prisats i skaldekvädena men satte nästan inga som helst spår i riksbildningen. Så med
hjälp av den mäktigaste av alla bundsförvanter, kyrkan, kunde kungamakten växa sig
allt starkare och tanken till ett förenat Svea- och Götarike under en konung började så
sakteliga spira. Det var alltså under vikingatidens slutskede när kungamakten började
samarbeta med den nya kyrkliga organisationen som höll på att etableras som man fick
framgång i sina strävanden och det blev lättare att både utöka och behålla makten i
angränsande områden.
Troligtvis förflöt det inte många årtionden mellan de yngsta runstenarna av granit, som
restes mot 1000-talets slut, till de med runstensornamentik prydda gravmonument som
kom att kallas för Eskilstunakistor. Men dessa gravmonument företräder en ny tid och en
annan religion – kristendomen. Vikingatiden har nått sitt slut och storbönderna och deras
söners tillvaro har fått en snävare gräns. Den döde skulle nu begravas i vigd gjord på
kyrkogården, skild från släkten i gravhögarna på hembyns gravplats. Forntidens samhälle
förvandlades steg för steg mot medeltiden. Runstenarnas tid var förbi.
Litteraturförteckning
Danagälderna: K E Gannholm
De haerger og de brander: Niels Lund
De danske vikinger i England: Niels Lund
Danmarks krönike: Saxo Grammaticus
Emma - två gånger drottning: R. P. Olofsson
Ett ödesdigert vikingatåg: M. G. Larsson
Götarnas rike: S. Tunberg
Götarnas rike: M. G. Larsson
Han for österut till Gårdariket: M. G. Larsson
Konungaboken: Snorre Sturlason
Linköpings historia - del 1, 2:a upplagan: Salomon Kraft
Nestorskrönikan: Översättning av G. Oxenstierna
Olav Haraldson, Knut den store och Sverige: O. Moberg
Runstenar och utlandsfärder: M. G. Larsson
Rusernas rike. Nordborna och Ryssland: M. G. Larsson
Räder för silver och guld: Peter Sawyer
Spåren av kungens män: Maja Hagerman
Sveahövdingens budskap: M. G. Larsson
Svear i Östviking: H. Arbman
Sveriges runinskrifter, Östergötlands runinskrifter:
Granskade och tolkade av Erik Brate
Svenskt runordsregister: Utarbetat av Lena Peterson
Svitjod: M. G. Larsson
The Anglosaxon Chronicle: till engelska av Anne Savage
Tusenårsresan: Maja Hagerman
Vikingar på anglo-saxisk mark: Cecilia Bengtsson
Vikingar i öst och väst: M. Magnusson
Vikingar i västerled: H. Arbman och M. Stenberger
Vikingerne i England og hjemme i Danmark: Else Roesdahl
Väringar: M. G. Larsson
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
På www.kulturarvostergotland.se återfinns denna text med foton, illustrationer,
ordförklaringar och släkttavlor.