Transcript Stå upp för nånting!

Stå upp för nånting!
”Hitta det du vill säga” uppmanar författaren och kolumnisten Magnus Londen dig i texten Stå upp för någonting! Har DU något att säga, något som är intressant både för dig och
för din läsare? Något som handlar om stort eller smått, om världen eller din vardag. I
så fall är det är det här rätt forum.
Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.utlyser kolumntävlingen Argh? – en
skrivartävling för dig som har något på hjärtat i samarbete med Svenska kulturfonden.
Tävlingen är öppen för finlandssvenska studerande på andra årskursen i gymnasiet och
för motsvarande åldersgrupp inom yrkesutbildningen.
Du deltar genom att skriva en kolumn på max. 3000 tecken (inklusive mellanslag).
Ämnet och infallsvinkeln för din kolumn väljer du själv och de bästa idéerna kanske
du hittar i din vardag. Det viktiga är att du skriver om något som engagerar dig. Låt dig
inspireras av den bifogade texten där Magnus Londen ger dig tips och råd inför skrivprocessen. Till din hjälp finns också faktatexten Kolumnen och dess kusiner och några
kolumner för inspiration.
Då du är klar med din text fyller du i dina kontaktuppgifter här och bifogar din kolumn
i PDF-format. Vill du hellre använda vanlig post kan du tala med din lärare som har
närmare uppgifter om till vem den ska sändas. Deadline är måndagen den 28 maj 2012.
Första pris i tävlingen är en resa för två personer till en valfri nordisk huvudstad. Dessutom delar vi ut några årsprenumerationer av Språktidningen. Vinnarna utses av Jeanette Björkqvist, journalist på Hufvudstadsbladet, och Joakim Bonns från Tidningen i
skolan. Vinnarna utlyses i början av höstterminen 2012.
Vi ser fram emot många bidrag!
1 /9
Kolumnen och dess kusiner
Det finns flera olika texttyper som påminner om
kolumnen. Ordlistan hjälper dig att reda ut några viktiga
begrepp i sammanhanget.
KOLUMN: En kolumn är en personlig spalt i en tidning. Den kan handla om många
olika saker och hittas på olika ställen i en dagstidning, t.ex. på debatt-, kultur- och
sportsidorna. Det gemensamma för kolumner är att de handlar om någonting
aktuellt. Ibland kan de vara personliga, ibland mera analytiska, argumenterande
eller t.o.m. humoristiska.
KOLUMNIST: Den som skriver kolumner kallas kolumnist. Dagstidningar brukar
ha utomstående kolumnister (ofta politiker, forskare, författare och andra kulturpersonligheter) som skriver regelbundet. Men också tidningens egna redaktörer
skriver kolumner.
KRÖNIK A: Ordet krönika har sina rötter i grekiskans khronikos som betyder ”hörande till tiden”. Tidigare har man definierat krönikan som en text som berättar
om vad som hänt i kronologisk ordning. Men i dag menar man för det mesta en
personligt skriven spalt om ett aktuellt ämne, ungefär det samma som en kolumn
med andra ord. Ordet krönika används ofta i denna betydelse i Sverige medan vi
i Finland brukar tala om kolumner.
KRÖNIKÖR: Den som skriver krönikor kallas krönikör.
K ÅSERI: Kåseriet är också en personligt hållen spalt i en tidning, men har som
syfte att roa läsaren. Ordet kommer från franskans causer som betyder ”att samtala” och det är också ganska vanligt att man lägger in talspråksdrag i texten när
man skriver ett kåseri. Kåserier handlar ofta om någonting som skribenten själv
har varit med om och behöver inte vara djupsinniga eller aktuella. Därför påminner kåseriet om BLOGGINLÄGGET som texttyp, men vanligtvis är ett kåseri längre
än ett blogginlägg.
K ÅSÖR: Den som skriver kåserier kallas kåsör. Kåsören brukar underteckna sitt
kåseri med en pseudonym istället för med sitt riktiga namn.
Kolumner, krönikor och kåserier ser lite olika ut i olika tidningar, men är ungefär
3000 tecken långa, nuförtiden ofta kortare, och utformas grafiskt som avlånga
spalter. Kolumner och krönikor pryds ofta av ett foto på skribenten. Detta med
personligt hållna och undertecknade reflektioner har inte alltid varit en självklarhet inom journalistiken. I början av 1990-talet inträffade en stor kolumnboom som
fortfarande håller i sig – men som också utvecklats till nya och kortare former:
som bloggar och twitter. Kåseriet som texttyp är äldre än kolumnen.
2 /9
Att jobba med kolumner
Innehåll
• Vad vill skribenten väcka diskussion om med sin kolumn?
• Är den diskuterande, argumenterande eller kanske provocerande?
• Är den informativ, underhållande eller ironisk?
• Hur subjektiv/objektiv är kolumnen?
Målgrupp
• Vänder kolumnen sig till en viss målgrupp?
• Hur reagerar mottagaren?
Genre, språk och stil
• Finns det drag typiska för kolumnen?
• Leker skribenten med formen?
• Använder skribenten sig själv som utgångspunkt?
• Hurdan är stilnivån på språket?
• Använder skribenten stilistiska medel?
• Lockar rubriken till läsning?
3 /9
1/2
Stå upp för nånting!
Det viktigaste först: Var dig själv! Var modig. Stå upp för din sak!
Det är din text, det är just du som skriver,
så försök inte gissa dig till vad du tror att du
borde skriva och vad du borde tycka.
Idésamling:
Var nyfiken. Lyssna på folk. Lyssna på dig
själv. Håll ögonen öppna. Ofta kommer idéerna från din vanliga vardag.
Läs tidningar, titta, surfa, snacka med
andra.
Hitta det du vill säga! Försök formulera
det för dig själv i en enda mening, typ ”Rösträtten borde sänkas till 16 år”. Börja sedan
fundera på argumenten för och emot.
Minns att EN bra och genomtänkt tanke
är bättre än tio halvfärdiga tankar. Försök
alltså inte svälja för mycket på en gång. Du
kan inte rädda eller snacka ner hela världen
på en gång (spara en del till nästa gång).
En kolumn kan handla om stort eller smått,
oftast något mitt emellan det. Du kan använda humor, självironi och en slapp stil.
Men du kan också vara seriös som bara den.
Huvudsaken är – igen – att det är DU som
skriver och tycker till.
Om du inte vill skriva om de stora frågorna som svälten i världen, aids eller miljöförstöring SKA DU INTE GÖRA DET. Skriv alltid
om ett ämne som står dig nära.
Fakta
Kolla upp alla fakta. Och som du vet: Det
finns mycket fler och ofta bättre källor än
wikipedia.
Skriv inte ”Det lär vara så och så…” om
det är fakta som går att kolla upp.
Försök lätta upp hårda fakta. Skriv hellre
”en av tre finlandssvenskar tycker så och så”
än ”33,3 % av finlandssvenskarna tycker så
och så…”. Lägg inte för mycket fakta med i
en kolumn.
När du skriver
Gå rakt på sak! Börja med en miniberättelse, ett exempel ur livet, vad som helst som
väcker läsarens intresse. Ta argumenten
och det allmänna senare.
Om du skriver om ditt privatliv, försök visa
varför det också har en allmän betydelse.
Börja med ditt exempel ur livet, och bygg
sedan vidare till de stora sanningarna. Att
göra tvärtom (att börja med det stora, allmänna och svåra) funkar sällan i en kolumn
– läsaren hinner somna.
Nuförtiden frossar en del kolumnister i
sitt privatliv. Om du gör det, se till att det är
ditt liv du frossar i, inte din kompis... Och
tänk två (eller kanske tre) gånger på om du
vill att hela Svenskfinland ska veta ”allt” om
dig. Om svaret är ja och du har något viktigt
och roligt att berätta: kör på!
Argumenter a för din sak (om det är en
sådan kolumn). Bevisa varför du har ”rätt”.
Men ta också upp motargumenten, visa varför du tänker på ett annat sätt.
Rytmen i texten är jätteviktig. Variera korta
och långa meningar, liksom korta och längre
stycken. Använd synonymordböcker. Upptäck språket genom att läsa andras texter.
Din kolumn är en form av berättelse,
jobba därför på att få storyn att gå framåt,
så att den hela tiden leder vidare till nästa
mening, nästa stycke. Det här är bland det
viktigaste i skrivjobbet, att stryka det onödiga, men ändå så att läsaren inte i förväg
kan gissa sig till exakt vad du kommer att
skriva. Varje god berättelse innehåller överraskningar!
4 /9
Stå upp för nånting! — 2/2
Att (delvis) upprepa något är ett gammalt retoriskt trick, ungefär så här:
Politikerna säger att vi är för unga.
Att sluta med en fråga kan vara effektivt för
det där frågetecknet får läsaren att stanna
upp en stund.
– Du kan också sluta med ett tillspetsat
konstaterande. Typ:
De säger att vi ingenting vet.
Så länge jag inte har rösträtt är detta inte mitt
samhälle.
Att vi ingenting förstår.
Men vad säger det om dem när man ser hur
samhället ser ut i dag?
Och Finland är inte mitt land.
F under a på exemplet ovan och se vad
tricket är. Öva dig på detta. Hitta på vad som
helst för galna exempel för dig själv och låt
tangenterna glöda. På nytt och på nytt.
När man skriver finns det en gyllene siffra.
Den siffran är tre (3).
När du räknar upp något, när du vill bevisa något, när du upprepar något – gör det
tre gånger.
Efterjobbet
Skriv:
Jag vill påverka. Jag vill ryta till. Jag vill rösta.
Hellre än:
Jag vill påverka, jag vill vara med, jag vill ryta
till, jag vill tycka till, jag vill rösta.
Mer än tre blir oftast för mycket. Men kom
ändå ihåg: att skriva är inte matematik,
det finns inga fasta regler, så ibland kan
det funka perfekt att räkna upp 77 saker.
Se t.ex. på min kolumn på sidan xx i boken.
Där upprepar jag massor av gånger – för att
skapa en effekt.
Var inte blyg, var inte försiktig i onödan,
argument kan spetsas till, du kan chockera om det känns rätt, en kolumn ska väcka
tankar och reaktioner.
Slutet. Argh. Det här är inte lätt. Men ingen panik, det finns många knep:
– Du kan knyta tillbaka till början.
– Du kan sluta med att ställa en provocerande fråga som får läsaren att haja till.
Se bara till att frågan stöder det du skrivit.
Ge din text till en kompis eller en vuxen,
vem som helst vars smak och omdöme
du litar på. Det är viktigt att personen kan
tala ärligt med dig. Lyssna på feedbacken,
både det positiva och negativa. Det kan vara
svårt att få kritik, men kom ihåg att texten kan vinna mycket på att du lyssnar och
gör förändringar. ALLA kända författare och
journalister i hela världen tar emot kritik
av någon annan, det är just så texter växer
och blir större.
Fundera på feedbacken du fått, och gör
ändringar som motsvarar din stil.
Glöm nu din text för någon dag. Varje
text mår bra av att vila.
Läs den sedan med fräscha ögon och
skriv modigt om sånt som inte fungerar. Om
du märker att någon mening måste läsas
två gånger för att förstås är det något fel på
meningen = skriv om!
Om du tycker att du överdriver i din kolumn
gör du det antagligen = skriv om.
Om du påstår något som du inte är säker
på = kolla upp och ändra om något var fel.
Och till sist: när du kollat språket noga, när
du t.ex. skrattar när du läser din text och
du tycker den är bra – då är den också bra.
Och då säger jag grattis. Nu ska du lämna
in texten!
Magnus Londen
5 /9
Vasabladet, 17. 6. 2011
Fuskaren versus L–studenten
Det är provens tid. Nationens unga framtidshopp har de senaste månaderna grillats
i först studentprov och sedan inträdesprov
till olika utbildningar. De unga intellekten
har tänjts och testats.
Guldkornen vaskas som bäst fram för att
i höst ges möjlighet att utveckla sina förmågor på mer eller mindre prestigefylld utbildningar. Det är viktigt att det blir rätt. Att
utbilda en läkare vid Helsingfors universitet
kostar över 170 000 skattebetalarpengar. Då
vill man ju vara säker på att man satsar på
de mest lämpade.
Frågan är om vi gör det.
I stort sett alla förhör, tentskrivningar och
inträdesprov har sedan hedenhös följt samma modell. Man låser in examinanderna i
ett rum, skär av alla kontakter till omvärlden och ser sedan vad aspiranterna går för.
Om man behärskar det här upplägget ligger
samhället för ens fötter. Då är det bara att
välja och vraka mellan utbildningarna.
En väldigt grovhuggen uppskattning säger att
jag själv suttit genom omkring 500 sådana här
provsituationer under min skoltid, som tog slut
i höstas. Genom 500 prov har samhället försökt
värdera mina kunskaper och kontrollerat hur
väl jag tagit in det man försökt lära mig.
En motsvarande grovhuggnen uppskattning säger att jag omkring 0 gånger ställts
inför liknande provsituationer ute i verkligheten. Verkligheten är inte någon isolerad
provsal. Den handlar om att kunna söka
snarare än memorera information, om att
förstå samband snarare än att a-b-c-kryssa
rätt. Ändå fortfarande penna, suddgummi
och låsta dörrar som gäller när elever och
studenter ska tentas.
Det var sju abiturienter som underkändes
vid vårens studentskrivningar efter att ha
åkt fast för fusk. En hade fått in en telefon i
provsalen och sökt svaren på den. Problemet
var att läraren blev misstänksamma när
svaren lät väldigt mycket som Wikipedia.
Abiturienten lyckades alltså med konststycket att smuggla in en telefon i provsalen, googla fram svaren och lämna in provet
utan att någon märkte – men inte omformulera svaren för att dölja att fusket.
Det är förstås ajabaja att fuska, men frågan
är vem som har bättre framtidsutsikter: den
som lyckas memorera alla oregelbundna
tyska verb i hela världen? Eller den som
har mod, kreativitet och uppfinningsrikedom att använda en telefon under de hårt
bevakade studentskrivningarna?
Jens Finnäs
Finlandssvensk frilandsjournalist, bosatt i
Stockholm
6 /9
Leken är grunden för all idrott
Som förälder till idrottande barn har jag under årens lopp bevittnat min beskärda del
av vuxen illvilja, avundsjuka och bristande
pedagogiskt sinnelag.
Flera incidenter har etsat sig fast i minnet – inte minst åsynen av ett gäng fotbollsmammor som i en turneringsfinal för
tioåringar i samlad tropp ställde sig bakom
motståndarlagets målvakt (det gick till
straffar) för att psyka burväktaren till tårar.
Aldrig har världen tett sig nedrigare än då
(ja, vårt lag förlorade förstås).
Det får mig att tänka på vårt förhållningssätt till junioridrott överlag – och i
synnerhet ett system som heter Alla spelar.
Alla spelar startades för snart tio år
sedan i syfte att upprätthålla en rättvis
spelanda inom bl.a. juniorfotboll. Utgångspunkten är att varje barn ska ha rätt till en
handledd, mångsidig och trygg hobby.
Vem kan ha nåt att invända mot såna
målsättningar?
Ja, rätt många, verkar det som.
På nätet cirkulerar nämligen i dag protestlistor där man kräver att bollförbundet skrotar hela projektet. Motståndarna
pekar på att själva tävlingsmomentet bör
ingå som en organisk del av all idrott. Utan
konkurrens ingen utveckling. Och utan utveckling ingen framgång, resonerar man. De
bästa bör få spela mest, och detta måste få
gälla även barn.
I enlighet med detta ändrade till exempel HJK sin policy för några år sedan och har
i dag elitlag redan för sjuåringar. Klubben
hänvisar bl.a. till forskning som visat att de
tekniska färdigheter man lär sig i 6–12 års
ålder är utslagsgivande för hur spelarens
karriär utvecklas.
Men det är lika lätt att komma med invändningar. Under de senaste femton åren
har jag sett en massa duktiga fotbollsjuniorer som, påhejade av ivriga föräldrar, storsatsat sedan sexårsåldern, varit överlägsna
i sina lag, värvats av större klubbar, vunnit
ett tjog med medaljer – och varit totalt utbrända redan vid femton års ålder.
Med andra ord lägger de flesta av just i
det skedet när de borde höja sig ännu ett
snäpp och ta klivet upp till nästa nivå.
Själv betvivlar jag att det går att handplocka talanger i sjuårsåldern. Barn utvecklas i olika takt och ambitionen att storsatsa
dyker ofta inte upp förrän man är fjorton–
femton. Dessutom finns det åtskilliga late
bloomers som kanske spelat en undanskymd
roll i de yngre årsklasserna bara för att plötsligt realisera sin potential i de sena tonåren.
Ett annat problem är förstås att idrott i Finland så lätt kantrar över i ett hyperallvarligt
nationalistiskt projekt; hockeyfesten våren
2011 var bara det senaste exemplet. I höstas
hade tv-kanalen Canal+ satsat på en påkostad
reklam inför årets hemma-VM där landslagsspelarna likställdes vid finska soldater som
åker ut till fronten 1939. Många upplevde med
fog reklamen som stötande och som ytterligare ett exempel på att hockeyfolket helt tycks
ha tappat sinnet för proportioner.
Inte att undra på att många barn tappar
sugen.
Utmärkande för de flesta hockeyartister, med Mikael Granlund i spetsen, är att
de ända sedan barnsben tillbringat en stor
del av sin fritid ute på naturis. De har lirat
med kompisar utan trycket från ett klavbindande System som ska göra dem till färdiga
spelare redan före tio års ålder.
Därför är kulturhistorikern Johan Huizingas föreställning om den lekande människan – homo ludens – som en förutsättning
för människans förmänskligande och grund
för fredlig samvaro lika aktuell som tidigare.
Och det är också därför jag på sistone allt
oftare tänkt på vad en annan nederländare,
nämligen Tottenhams landslagsstjärna Rafael van der Vaart sa i en intervju i fjol.
Fotboll, sa han, blir aldrig lika kul som
när man är tio år gammal.
Nu gäller det bara att få alla de där vuxna kring plankanten att också fatta det.
Mårten Westö
Författare
7 /9
Hbl, 17. 8. 2011
Nätmobbande mammor
Jag känner en liten Helsingforsdam som
blev mobbningsoffer på nätet innan hon
hunnit bli fem veckor gammal. Flickans
stolta och lyckliga föräldrar publicerade en
familjeannons i tidningen då de döpt sin
flicka – det brukar stolta föräldrar göra.
Döm av deras förvåning då det redan
samma dag utbröt en bitsk debatt på ett känt
finskt nätforum för småbarnsföräldrar. Rubriken på det första inlägget löd: ”Såg ni döptaannonsen i dagens Hesari: Tina-Stina Lotta?”
Tina-Stina Lotta var det dummaste
namn mammorna hört talas om. Tilltalsnamnet och mellannamnen passade inte
alls ihop och helheten var konstlad och ful.
De debatterande mammorna slog fast att
namnet var ett försök att vara märkvärdig.
Och så vidare.
Flickungen heter naturligtvis inte på riktigt Tina-Stina Lotta. Jag skulle aldrig skriva
en kolumn innehållande en liten bebis hela
namn. Men mammorna som deltog i mobbningen av stackars Tina-Stina Lotta, de verkade inte fundera över att de hängde ut en
försvarslös liten unges identitet.
Googlade man på Tina-Stina var den här
debatten det första som kom upp. Tina-Stina
Lottas namn var för första gången cementerat i cyberspace. Tina-Stina Lottas stolta
föräldrar blev både ledsna och upprörda och
i stridens hetta skrev hennes mamma ett
eget inlägg i diskussionen för att försvara
dotterns namn.
Det skulle hon inte ha gjort. På nätet är det
bäst att lida i tysthet och inte försöka försvara sig. Alla har vi varit med om att i verk-
liga livet säga något dumt om någon person
och så visar det sig att personen står bakom
knuten. En vanligt funtad människa rodnar
och ber om ursäkt, försöker kanske med en
tafatt bortförklaring. Men så går det inte till
på nätet. Debattmammorna höll fast vid sin
åsikt och hånade Tina–Stina Lottas mammas förklaringar. Det vanligaste svaret blev
”LOL”, alltså ett gapskratt.
Historien om mobbningen av fyra veckor
gamla Tina-Stina Lotta må fungera som ett
litet inlägg i debatten om diskussionskulturen på nätet. Om vanliga finländska mammor, med egna småbarn, inte tvekar vara
elaka mot en liten bebis och hennes föräldrar, då fattas en viktig kloss med hyfs och pli
någonstans. Det allra värsta är att samtliga
mammor som hängde ut Tina-Stina Lottas
identitet själva förblev anonyma. Tina-Stina
Lotta får aldrig veta vem de är.
Jag kanske inte har förstått nätdebattens
innersta natur, jag kanske är en bakåtsträvare och rädd för tankens frihet, men jag
håller på att bli riktigt less på anonyma debatter. Jag förstår mycket väl att ett krav på
inlägg under eget namn hämmar debatten,
men jag börjar bli redo för det. Jag skulle så
mycket hellre följa seriösa debatter där folk
står för vad de säger med eget namn. Även
om det betydde mindre debatt.
Nätet är inget okontrollerat utrymme
med egna lagar. Jag tycker det är dags att vi
börjar kräva lite ordning. Den enskilda debattören kan börja med att alltid debattera
under eget namn.
Elli Flén
heter så på riktigt.
8 /9
Hbl, 4. 12. 2001
Människor som möts
Jag är född i svenska Österbotten. Jag har
segelbåt. Jag har fått bidrag av kulturfonden.
Jag har Radio Vega på knapp 1 i bilen. Jag har
alla Sås & Kopp-skivor. Från Kallbådagrund
till Tankar kan jag listan på mätstationerna
utantill. Varje vecka känner jag någon som
är i Hbl. Jag har varit på födelsedagskalas på
Stundars. Min fru är tvåspråkig.
Kort sagt: Min bakgrund är ett finlandssvenskt genomsnitt, ett morjens-medeltal. Och
därmed förväntas jag vara enspråkigt orienterad. Men det är jag inte. Här kommer 21 skäl
till varför Finland behöver tvåspråkiga skolor
med undervisning på både svenska och finska.
1. För att jag inte vill vara del av en kultur
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
som uppfattar andra kulturers intresse för
kontakt med den egna som ett problem.
För att jag kan så dålig finska.
För att mina barn skall kunna cykla till
Valintatalo och fråga kassan var saker
finns i hyllorna när de inte hittar dem.
För att kassan skall svara dem på svenska.
För att allt jag vet om lärande säger att
man lär sig språk när man använder det.
För att jag vet att lärare inte hinner prata med alla.
För att jag vet att elever pratar med varandra i skolan.
För att ordlisteplugg kvällen före finskförhöret inte leder till lyckan.
9. För att min sjätteklassares finska hand-
bollskompis har ett mycket större utbud
av högstadieinriktningar att välja mellan.
10. För att jag vill att alla skall kunna prata,
läsa och skriva på svenska.
11. För att finlandssvenska barn är så kaxigt
självsäkra.
12. För att de skall kunna fortsätta vara det.
13. För att det är med språket vi gör saker.
14. För att språket gör saker med oss.
15. För att jag vill vara lite som Maria Wetterstrand.
16. För att jag först nyligen förstått att
Jyväskylä inte är i östra Finland.
17. För att jag inte skäms över att jag inte
fattat det.
18. För att jag under hela min uppväxt i tvåspråkiga Vasa inte haft en enda finskspråkig kompis eller flickvän.
19. För att grodor i verkligheten inte stannar
kvar i vatten som långsamt värms upp
utan hoppar ur.
20. För att argumentationen mot tvåspråkiga lösningar låter som när Timo Soini
vill ta Finland ur EU och världen.
21. För att människor som möts är det
­finaste som finns.
Fritjof Sahlström
Docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för
beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.
9 /9