Transcript För att läsa fullständig artikeln, publicerad i Svensk

SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 4-2002
Svensk Truppgymnastik
En snabbt internationellt växande tävlingsform med rötter i
den klassiska tävlingsgymnastiken och teknikinslag från både
akrobatik och trampolin. Skadebilden inom svensk truppgymnastik påminner om den vi ser
inom kvinnlig artistisk gymnastik.
MARITA L HARRINGE
KAROLINSKA INSTITUTET,
INST FÖR KIRURGISK
VETENSKAP, SEKTIONEN
FÖR IDROTTSMEDICIN
OCH IDROTTSHÖGSKOLAN, STOCKHOLM.
SUZANNE WERNER
KAROLINSKA INSTITUTET,
INST FÖR KIRURGISK
VETENSKAP, SEKTIONEN
FÖR IDROTTSMEDICIN
OCH NEUROTECINSTITUTIONEN,
SEKTIONEN F SJUKGYMNASTIK, STOCKHOLM.
1
Bild 1. GT Vikingarna. Foto: Peter Lindholm.
www.gympabilder.com
Svenska Gymnastikförbundet är med
sina 260 000 medlemmar det fjärde
största idrottsförbundet i Sverige.
Av dessa medlemmar är 19 000
licensierade för tävling varav ca 13
000 inom truppgymnastik. Truppgymnastik är en ung tävlingsform
med sitt första officiella SM 1980,
NM 1986 och EM 1996. Tävlingsformen skiljer sig från den traditionella tävlingsgymnastiken, artistisk
gymnastik (AG), på flera sätt. Varje
framträdande inom AG är individuellt där manligt AG avgörs i sex
grenar: fristående, bygelhäst, ringar,
hopp, barr, och räck och kvinnligt
AG i fyra grenar: hopp, barr, bom
och fristående. Truppgymnastik är
en lagsport där varje lag består av
6-12 deltagare och framträdandet är
en laginsats där minst sex gymnaster genomför tävlingsmomentet vid
samma tillfälle. Truppgymnastik
tävlas i tre klasser: manligt, kvinnligt
och mixade trupper och avgörs i tre
grenar: matta, hopp (trampett) och
fristående. De väsentligaste skillnaderna avseende tävlingsformerna
är alltså att truppgymnastik är en
lagsport och att tävlingsmomenten
begränsas till tre grenar, samt att
dessa är desamma för manliga och
kvinnliga truppgymnaster. Trupp-
gymnastik är en snabbt internationellt
växande tävlingsform som delvis ärvt
sin träningsmetodik från den mer klassiska gymnastiken. Eftersom påtagliga
skillnader mellan de båda tävlingsformerna föreligger och truppgymnastik
även har inslag av akrobatik och
trampolin är det av värde att analysera
denna nya idrott ur ett skadepreventivt
perspektiv.
Antropometriska data
Den mest slående antropometriska
skillnaden mellan trupp och AG är att
truppgymnaster i genomsnitt är 10 cm
längre än artistiska gymnaster (1,2,4).
Detta gynnar framförallt truppgrenen hopp men skulle kunna vara till
nackdel i matta. Grenen matta kan
jämföras med den artistiska grenen
fristående som skall innehålla ett antal
voltlängor. Friståendet genomförs på
ett friståendegolv med måtten 12x12
meter, medan truppgrenen matta
utförs på ett 14 meter långt voltgolv
där ansatsens längd fram till redskapet
inte har någon begränsning. Eftersom
hastigheten in i volterna kan ökas
inom truppgymnastik ökar möjligheten
att lyfta volterna och rotera snabbare och därmed minskar betydelsen
av gymnastens kroppslängd. Därtill
är det vanligare att truppgymnaster
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 4-2002
roterar sina volter kring en longitudinell
rörelseaxel vilket inte missgynnas av en
något längre gymnast.
Träningsmängd
Truppgymnasterna i division 1, SM2001, uppgav att de tränade mellan 12
och 15 timmar per vecka att jämföras
med träningsdoser på 20-40 timmar
per vecka (6,7) för artistiska gymnaster.
Detta är givetvis en följd av idrottens
annorlunda krav på sina utövare, men
också att idrotten är ung. Kraven på
utövarna ökar med idrottens spridning
och popularitet och hur träningsdoserna ser ut i framtiden kan vi bara
spekulera i.
Skadebild
Under Svenska Cupen och juniorcupen
1996 genomfördes en enkätundersökning med syfte att kartlägga skadebild
inom svensk truppgymnastik. Både
manliga och kvinnliga truppgymnaster
angav att de framförallt hade besvär
från nedre extremitet (fot, knä, underben) och rygg (4, fig1). Detta är väl
jämförbart med kvinnligt AG (3,6,7,10)
medan manligt AG uppvisar mer besvär
från övre extremitet (axel, armbåge,
handled) (3). Skadebilden kan vara en
följd av den liknande belastning som
föreligger inom trupp och kvinnligt AG,
men där grenarna inom manligt AG
åsamkar en större belastning på övre
extremitet och därmed fler skador inom
detta område.
Det är inte ovanligt att gymnaster
tränar och tävlar trots besvär från sina
skador. En studie på kvinnliga artistiska
gymnaster visade att upp till 71% av
gymnasterna tränade trots besvär från
skador (10). En annan undersökning
på truppgymnaster visade att mer än
hälften av truppgymnasterna tävlade
trots besvär från skador (4). Detta
mönster bekräftades under en liknande
studie genomförd på SM-2001 där 56%
av de deltagande gymnasterna uppgav
att de hade för avsiktatt tävla trots
besvär från skador. Av dessa gymnaster
menade 61% att deras tävlingsprestation skulle begränsas av skadan.
Truppgymnastik är en lagsport och
kanske är det en av förklaringarna till
att man tävlar trots besvär. Det blir
oundvikligen ett tryck från tränare och
lagmedlemmar att se det bästa laget
på plan. En duktig truppgymnast med
något försämrad kapacitet kanske är
bättre än en truppgymnast som inte
riktigt håller måttet?
Hur stor är då risken att skadan
blir värre under tävling? Av arton
akuta skador som inträffade under
SM-2001 var sex skador av karaktären ”gammal skada”, dvs gymnasten
tävlade trots besvär från en skada.
Skadorna förvärrades och fortsatt deltagande i tävlingen var ej möjligt.
Typ av skador
Under tävlingssäsongen 98/99 registrerades samtliga skador som inträffade
i två av Sveriges då bästa trupper, en
manlig (n=15) och en kvinnlig(n=19).
Totalt 31 skador fördelade på nio manliga och 11 kvinnliga truppgymnaster
registrerades under säsongen. Samtliga
skador diagnostiserades av sjukgymnast. Nio gymnaster hade skador som
krävde läkarkontakt och tre av dessa
skador ledde till operativt ingrepp.
Tretton skador var lokaliserade till
fotleden, varav 11 ledbandsskador, en
ledbandsskada i kombination med en
sk slitfraktur och en muskelbristning.
Nio skador var lokaliserade till ryggen
varav fem till ländryggen. Återigen var
det framförallt mjukdelar såsom muskler och ledband som skadades. Fem
skador var lokaliserade till knäleden
och omfattade meniskskada, främre
korsbandsskada och skador på yttre
och inre ledbanden. Övriga skador
var av överbelastningskaraktär och
drabbade underbenen och axelleden.
Gemensamt för skadorna var att de
oftast inträffade i ”stäm” (frånskjut
från redskapet) och/eller ”landningar”
under samtidig kompression, rotation
eller översträckning av den drabbade
leden.
En liknande registrering av skador
genomfördes under Trupp-SM 2001
med både läkare och sjukgymnast på
plats. Arton akuta skador hos sex manliga och 12 kvinnliga truppgymnaster
registrerades. Sju av dessa var lokaliserade till foten och sex till knäleden.
I foten skadades ledband, hälkudde
och hälsena. I knäleden inträffade
två främre korsbandsskador och en
meniskskada, vilka ledde till operativa ingrepp, samt tre ledbandsskador.
Övriga skador inträffade i rygg, armbåge och hand. Skadorna uppstod även
här i ”stäm” och/eller ”landningar”
under samtidig kompression, rotation
eller översträckning av den skadade
leden.
Nämnda undersökningar visar att
de vanligaste skadorna är lokaliserade till muskler och ledband i nedre
extremitet. Då skadorna registrerades
över en säsong noterades även ett stort
antal gymnaster med ryggbesvär. Gymnastik anses generellt vara en tungt
Antal skado r
40
35
30
25
20
15
10
5
Skadelokalisation
0
tle
t/
Fo
Fo
d
gg
Ry
e
äl
Kn
d
n
ed
be
dl
er
an
d
H
Un
d/
an
H
ft
Hö
m
Ar
e
ck
Na
a
dr
ul
Sk
Figur 1. De vanligaste lokalisationerna för skador inom svensk truppgymnastik rapporterat under
Svenska Cupen och Juniorcupen 1996. Femtionio procent av truppgymnasterna rapporterade besvär
från totalt 147 skador på tävlingsdagen. n=188
2
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 4-2002
Bild 2. Regerande svenska mästarna Brommagymnasterna. Foto: Peter Lindholm
www.gympabilder.com
ryggbelastande idrott och flera studier
av bl.a. Swärd et al (11,12) har visat
att artistiska gymnaster och brottare
har förhållandevis mer diskdegeneration och kotförändringar än andra
idrottsutövare. I de undersökningar på
truppgymnaster som vår forskargrupp
genomfört har vi funnit att ryggbesvären framförallt är förlagda till ländryggen, att de ofta debuterar under
en intensiv träningsfas och att dessa
gymnaster har svårt att kontrollera
ländryggen i sin träning.
Skadeprevention
Två pilotprojekt avseende skadeprevention för truppgymnaster har
genomförts i vår forskargrupp. En
studie omfattar stabiliserande träning
av ländryggens lednära muskler, vilket
har gett goda resultat i tidigare studier
på patienter med ländryggsbesvär
(5,8,9). I vår pilotundersökning anpassades träningen till gymnastikens krav
och en tendens till minskade ryggbesvär och förbättrad postural hållning
kunde påvisas. I en annan studie har
plyometrisk hoppträning utvärderats.
Hoppträning är något som sedan länge
används inom gymnastiken. I vår
pilotstudie fann vi att de gymnaster
som inledde varje träningstillfälle med
10 minuters hoppträning uppvisade
färre skador under en 10 veckors
period jämfört med en kontrollgrupp
bestående av gymnaster, som ej bedrev
nämnda hoppträning. Hoppträningen
genomfördes som en sekvens hopp med
avsikt att efterlikna rytm och belastning av en serie volter. Truppgymnaster
skulle möjligen under sin uppbyggnadsträning kunna vara hjälpta av nämnda
två träningsmetoder.
Aktuell forskning
Under de kommande två åren kommer
vi att analysera riskfaktorer och följa
upp de båda pilotförsöken för att finna
bra skadeförebyggande träning för
våra truppgymnaster. Eftersom trupp-
gymnastik är en ung idrott och under
ständig utveckling kommer träningsmetoder och skadebild att förändras
under en lång tid framöver. Genom
att följa utvecklingen och pröva nya
skadepreventiva träningsmetoder
anpassade till denna nya idrott torde
det finnas goda möjligheter att minska
antalet skador.
Referenser
1. Bak K, Kalms S B, Olesen S et al. Epidemiology of injuries in gymnastics. Scand J Med
Sci Sports 1994;4:148-54.
2. Claessens A L, Veer F M, Stijnen V, Lefevre
J, Maes H, Steens G, Beunen G. Anthropometric characteristics of outstanding male and
female gymnasts. J of Sports sciences 1991;9:
63-74.
3. Dixon M, Fricker P. Injuries to elite gymnasts over 10 yr. Med Sci Sports Exerc 1993;
25:1322-29.
4. Harringe M L, Lindblad S, Werner S. Do
team gymnasts compete in spite of symptoms
from an injury? submitted 2002.
5. Hides JA, Richardson CA, Jull GA. (1996)
Multifidus muscle recovery is not automatic
after resolution of acute, first-episode low
back pain. Spine;21(23):2763-2769.
6. Kolt G S, Kirkby R J. Epidemiology of
injury in elite and subelite female gymnasts: a
comparison of retrospective and prospective
findings. Br J Sports Med 1999;33:312-18.
7. Lindner K J, Caine D J. Injury patterns
of female competitive club gymnasts. Can J
Sports Sci 1990;15:254-61.
8. O´Sullivan P B, Twomey L T, Allison G T.
Evaluation of specific stabilizing exercise in
the treatment of chronic low back pain with
radiologic diagnosis of spondylolysis or spondylolisthesis. Spine 1997;22(24):2959-2967.
9. Richardson C A, Jull G A. Muscle control
– pain control. What exercises would you
prescribe? Manual Therapy 1995;1:2-10.
10. Sands W A, Shultz B B, Newman A P.
Women´s gymnastics injuries. A 5-year study.
Am J Sports Med 1993;21:271-76.
11. Swärd L, Hellström M, Jacobsson B,
Peterson L. Back pain and radiologic changes
in the thoraco-lumbar spine of athletes. Spine
1990;15(2):124-129.
12. Swärd L, Hellström M, Jacobsson B,
Nyman R, Peterson L. Disc degeneration and
associated abnormalities of the spine in elite
gymnasts. A magnetic resonance imaging
study. Spine 1991;16(4):437-443.
3