Transcript Livhusaren 2012 - LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING

FÖR ALLA SOM VILL VE TA MER OM LIVREGEMENTE TS HUSARER
FALLSKÄRMSJÄGARNA
FYLLER 60 ÅR
SVERIGES MEST
VÄLTRÄNADE SOLDATER
2012
LIVHUSAREN
I SKUGGAN AV HINDU KUSH
Av och med Miguel Guerrero
COLD RESPONS
Snöskor med kaka
DÄ Ä BAR Å ÅK
Slut på ledighet och skinka
BEVISA ATT JAG HAR FEL
Lärdomar, erfarenheter och minnen
livhusarernaskamratforening.se - forsvarsmakten.se/k3 - facebook.com/livregementetshusarerK3 - youtube.com/k3webb
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 1
2012-12-07 13:01:42
Denna tryckta utgåva av tidningen Livhusaren
ges ut av Livhusarernas kamratförening till i
första hand kamratföreningens medlemmar där
den ingår i medlemsavgiften.
Papperstidningen skiljer sig något från regementets nätupplaga som kan laddas ner från
nätet.
Ett antal exemplar disponeras av regementet
för utskick till olika målgrupper.
LIVHUSAREN
Adress:
Tidningen Livhusaren
Pl 37
Bäste Läsare!
Kamratföreningen glädjer sig åt att ånyo kunna ge ut
tidningen ”Livhusaren” tryckt på papper, precis som det
gått till sedan tidningen startade 1963, för 49 år sedan.
Det innebär att nästa års tidning blir ett jubileumsnummer!
Tidningen, som vår ordförande Uno Bohman skriver,
är en viktig del i föreningens syfte att - verka för att
bibehålla och utveckla medlemmarnas kontakt med
regementet, - informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet och att - verka för att bibehålla
medlemmarnas intresse för regementets historia, traditioner och utveckling.
546 81 Karlsborg
Telefon 0505-45 10 00
Ansvarig utgivare: Per Ingemarson K 3 och
Uno Bohman Kamratföreningen
Chefredaktörer: Per Ingemarson, Ronnie Hammar
Kamratföreningen Chefredaktör: Jens Ramhöj
Creative Director och layout: Ronnie Hammar
Kamratföreningen layout: Jens Ramhöj
Lokalredaktör: Jennie Cagner, Isabelle Larson, Therese
Jandeberg, Eva Härnqvist
[email protected]
forsvarsmakten.se/k3
youtube.com/k3webb
youtube.com/omjohnkarlsson
facebook.com/livregementetshusarerK3
livhusarernaskamratforening.se
Reportage/foto: Personal, anhöriga till Livregementets
Pappersutgåvan av Livhusaren har också den fördelen
att den kan ligga framme och intressera andra för vad
K3 gör och står för. Den träffar där andra grupper än
de som aktivt söker på Internet efter information. Den
sänds också ut till ett antal bibliotek där den bidrager
till Försvarsinformationen. På detta sätt är tidningen ett
bra sätt att skapa förtroende och intresse för Försvaret
och för vårt förband.
Tidningen är som vanligt en blandning mellan vad som
händer idag och vad som har hänt, precis som föreningens medlemmar. Det är tjänsten vid regementet som
knyter oss samman, som har format oss till den vi är
idag - det är det många som vittnat om - Framåtanda,
med en glimt i ögat och viljan att alltid nå målet.
Läs och högakta de som idag företräder Livregementets
husarer, både på hemmaplan och utomlands, i fredens
tjänst. /Jens Ramhöj
husarer och medlemmar i kamratföreningen samt
bilder från Erik Berglund, Försvarsmakten, och Combat
Camera.
Vid fel adress eller utebliven tidning kontaktar du kamratföreningen som ansvarar utdelningen. Johan Thorp,
[email protected].
Övriga friexemplar som myndigheter, organisationer
och personer vars arbete rör Försvarsmakten och Livregementets husarer har möjlighet att få gratis - Kontakta
redaktionen.
Omslagsbild: FS22, Erik Berglund
Typsnitt: Gunplay, Myriad Pro, Warnock Pro, Gill Sans och
Garamond Pro
Tryck: NRS tryckeriet i Huskvarna
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 2
2012-12-07 13:01:43
BLAND ANNAT INNEHÅLLER
DETTA NUMMER FÖLJANDE:
Sid 6-13
Livhusarernas kamratförening berättar om aktiviteter under året. Ordföranden Uno Bohman inleder
med att slå ett slag för att ge fler möjligheten att ha kontakt med sitt regemente genom kamratföreningen. Därefter berättelser ifrån föreningens möte på Axevalla hed och resa till Uppsala/Stockholm
under våren.
Sid 14-17
Miguel Guerrero berättar om hur det var att som ”icke K 3 áre” delta i FS 22 tillsammans med de riktiga
krigarna.
Sid 24-28
Kom inte med 5,56 till en 7,62 fajt! - Läs den spännande berättelsen om striden vid N Sar e Pul när
1.Pluton egngagerades i en strid och ammunitionen började att ta slut...
Sid 30 - 31
Soldater ur Undbat berättar om kyla, snö och umbäranden i samband med Cold respons i Nord Norge
Sid 40 - 41
Om vad det innebär att vara tidvis tjänsttgörande soldat vid regementet berättar Therése Janderberg.
Sid 44 - 47
Regementeschefen gör en tillbakablick på K 3 verksamhet under de senaste 20 åren. De förmågor
och den anda som kännetecknade regementet för 400 år sedan är fortfarande aktuell - vi är proffessionella i det vi gör, ständigt på väg och tar alltid initiativ - Sveriges mest insatta förband!
Sid 62-63
”Släkten var värst” är berättelsen om Livhusaren Johan Skogman som släktforskar och kommer underfund med att en av hans förfäder var med under Bjelke vid Slaget vid Lund 1676!!
Sid 64-65
Här berättar Livhusarenn Hugo Odelberg om några speciella dagar i början av maj 1940 då ingen
visste om också Sverige skulle bli anfallet eller ej. K 3 soldater fick uppgiften att snabbt ta sig till
Varbergs hamn för att vara först på plats för att kunna ta upp striden.
Sid 66-69
MINNS DU? Under rubriken ”Minns du?” tittar vi jämna år bakåt i tiden och hamnar på 1972 där MP soldater berättar om när de var med och höll ordning i samband med FJS dag samma år. På den tiden kom
det ca 10 000 människor till Flugebyn! MP av årgång 1982 får också berätta lite om sina första dagar på
regementet. En rolig berättelse från Spaningsskvadronens övning mot I 15 1972 finns också med där
plutonerna spanade och gjorde eldöverfall om vart annat.
Sid 70 - 71
Det sista i tidningen detta nummer är en debattartikel av livhusaren mm öv 1 Per Blomqvist under
rubriken ”Yrkesmännen bör delta i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten!” Var med
och framför din åsikt!
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 3
2012-12-10 08:00:03
CHEFEN HAR ORDET
Under drygt ett år har regementet varit delat med en större del än vanligt på
väg till och insatt i Afghanistan och en del hemma i Karlsborg. Det har
varit ett ansträngande år för många.
TEXT: ANDERS LÖFBERG
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 4
FOTO: FÖRSVARSMAKTEN
2012-12-07 13:03:51
Jag vill så här i början rikta ett stort
tack till er alla som varit hemma
det gångna året och med betydande vakanser löst regementets alla
ordinarie uppgifter. Rekrytering,
utbildning och träning är grunden
i vår professionalism. Utan kvalité
inom dessa områden kan vi inte
fullfölja de insatser vi gjort.
En stor kraft här hemma har
lagts på det vi kallat omstruktureringen. Att beskriva det som
genomförs och konsekvenserna
av omstruktureringen låter sig inte
göras kortfattat. Hela FM är under
omstrukturering, ja det är inte
slutfört ännu, där grundprincipen
har varit att öka tillgängligheten
på alla insatsförband genom att
bemanna dem med rätt antal och
kompetens.
Samtidigt så skall vi fullfölja beslutet om ett ”två-befälssystem” med
specialistofficerare och taktiska officerare. Två-befälssystemet skall
ge en ökad professionalism och
kontinuitet i verksamheten. Nygamla grader såsom fanjunkare
och förvaltare införs. En konsekvens av omstruktureringen är
att stödorganisationen minskas
till förmån för våra insatsförband.
Ett exempel på detta är att Garnisonsenheten avvecklas efter
årsskiftet och enhetens uppgifter
fördelas på regementsstaben och
bataljonerna. Den nya organisationen skall vara intagen vid årsskiftet.
För många av oss har året dominerats av FS 22 insats i Afghanistan. Intrycken och erfarenheterna
är många och varierande. För vissa
var det den första insatsen för andra var det en i en rad av insatser.
Att som regementschef få förmånen att leda sitt regemente i insats
är en stor upplevelse och jag kan
nu se tillbaka på en mycket lyckad
insats där förbandet gjorde det vi
sa – vi gjorde skillnad. Detta är inte
mina ord utan det är de tyska och
amerikanska cheferna vi haft och
inte minst viktigt det är även våra
afghanska partners uppfattning.
Vi kan med rätta vara stolta
över de förband och staber vi sätter upp på regementet. Vår vision
– Sveriges främsta soldater – är nu
även bekräftad av officerare från
andra förband. Förbandet har haft
en inneboende kraft att göra nytta. En kraft som vi skapar hemma
genom vår utbildning och träning.
Uppgiften att genom våra stabsoch förbandsförmågor coacha de
afghanska säkerhetsförbanden till
taktisk och operativ framgång är
en utmaning. Att inte ”ta befälet”
och lösa uppgiften på vårt sätt
utan med betydande tålamod planera, mentorera och genomföra
operationer sida vid sida med de
afghanska cheferna och soldaterna var något nytt för många av
oss.
FS 22 bestod av enheter och personal från ett flertal olika förband
och staber vilka har gjort ett bra
jobb och så här i vår egen tidning
kan jag ärligt och med stolthet
säga att den majoritet av officerare
och soldater ur 31.Luftburna bataljonen och 32.Underrättelsebataljonen som jag tjänstgjort med har
gjort det med den äran.
Mina luftburna jägare har gjort en
fantastisk insats i Afghanistan med
en stabil stab och riktiga jägare i
leden och med attityden att varje
dag inne på campen är en förlorad
dag. Med den kvalitén och den attityden är det lätt att vara chef.
Stödet hemifrån K3 har fungerat
klanderfritt under insatsen vilket
bland annat möjliggjorde att vi
kunde få en förstärkning till insatsområdet på kort tid och det visar
att regementet har ett tydligt insatsfokus.
Jag skrev i förra Livhusaren, strax
före nerresan, att jag hoppades
kunna landa in på Insatsbas Karlsborg efter att uppgiften var löst.
Genom ett idogt arbete både från
K3 och FS 22 kunde vi landa på K3
flygplats i ett vårgrönt Karlsborg
med blommande kastanjeträd.
Det är något som jag och många
med mig kommer minnas. Att sedan regementet gjort hemkomsten i sin helhet till en upplevelse
som visade att K3 kan annat än att
leverera Sveriges bästa förband
gjorde många glada.
Nu är ju inte regementets insats
klar bara för att FS 22 avslutat sitt
uppdrag. Många insatser har genomförts innan, många genomförs just nu och fler kommer att
genomföras. Vi fortsätter att sända
ut personal och förband. Underrättelsebataljonen jämte enskilda
är ständigt insatta bland annat genom ansvaret för ISR-skvadronen i
det svenska förbandet. Det är hela
tiden stora och små familjer som
skall få vardagen att gå ihop. Allas
insatser är lika viktiga. Vi måste bry
oss om alla anhörigträffar och allas
hemkomst. Vi måste fortsätta att
stödja de som skall iväg och deras
familjer.
Jag nämnde i förra Livhusaren
att vi fått uppgiften att leda det
svenska förbandets underrättelsesensorer i Afghanistan. Redan för
ett år sedan började vi se positiva
förändringar och det är med glädje
jag kan konstatera att utveckling
drivits vidare där ett kombinerat
insats- och underrättelsearbetet
lett till tydliga operativa effekter.
Etableringen av våra UAV system
har fortsatt att utveckla vår förmåga. Alla vet att bra underrättelser
är en förutsättning för framgång i
strid, men du har bara nytta av bra
underrättelser om du är beredd
att agera när du får informationen.
Här har vi ett område där Försvarsmakten fortsatt kan utvecklas.
K 3 hemvärnsbataljoner har under våren genomfört sina årligen
återkommande krigsförbandsövningar. 2012 var ett s.k. ”befattningsår” där båda bataljonerna
med gott resultat övade sig på
att skydda ”objekt”. Under hösten
genomfördes ledningsträningsövningen ”Geltic Bear” med syfte att
öva grundläggande stabstjänstrutiner och ensa metoder inom bataljonsstaberna.
Här samövades Värmlands och
Sannaheds hemvärnsbataljoner
inom en gemensam taktisk ram
och på att lösa en gemensam uppgift i anslutning till en flygplats.
Även denna övning resulterade i
ett gott resultat men nyttiga lärdomar att föra med sig in i 2013.
Tyvärr förlorade vi hemvärnsman
Bengt-Åke Bengtsson från Värmlands hemvärnsbataljon som omkom i en trafikolycka under hemfärd från en övning.
Såväl våra politiker som Försvarsmaktens högkvarter betona allt
mer den så kallad nationell dimensionen. Utvecklingen i vår omvärld med bland annat den ryska
militärreformen har återigen satt
fokus på det nationella försvaret.
En del i detta är tydligare nationella operativa uppgifter till våra
krigsförband men också igångsättandet av ett nytt mobiliseringsarbete. Detta är välkommet och ger
återigen en nationell grund att stå
på. För några av oss är det ett kärt
återseende, för andra något helt
nytt efter år av internationella insatser. Det bör dock poängteras
att detta inte innebär att kraven på
internationell insats minskats.
Jag vill avsluta med en uppmaning. Historien skapas nu och du
var med och skapade den. Var
stolt över din insats och förminska
inte din roll. Berätta din historia.
Exercerandet med jägarbataljoner
och andra härliga minnen måste
ibland få ge plats för mer närtida
historia. Oavsett vilka erfarenheter du draget måste du berätta
din historia – beskriva din verklighet. Hur är det att leda en pluton
i strid? Kn Åkesson vet – han har
gjort det. Genom dina berättelser
skapar vi en förståelse för vad det
är vi gör för de som ännu inte har
haft upplevelse inom regementet
och Försvarsmakten.
Vi konkurrerar idag med andra arbetsgivare om våra svenska ungdomar. Utan dina beskrivningar
och historier kan vi inte locka till
oss de officers-, gruppchefs- och
soldataspiranter vi behöver. Det
du gör, det sätt du uppfattas på
och din professionella inställning
till yrket påverkar direkt vårt regementes och våra krigsförbands
rekrytering. Här har vi varje dag
och alltid ett ansvar som Livhusarer. Alla har inte det som krävs men
alla har rätt att få försöka. Har man
det som krävs har man också råd
att vara ödmjuk.
December är, som traditionen
bjuder på Livregementet, en tid
för reflektion och eftertanke. Låt
oss sända en tanke till de som är
i tjänst – hemma och borta – eller
varför inte höra av sig. Din omtanke betyder mycket.
Vill avsluta med att önska er alla en
god jul och ett gott nytt år. Tack för
din insats – hemma och borta!
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 5
5
2012-12-07 13:03:53
LIVHUSARERNAS
KAMRATFÖRENING
av kamratföreningens ordförande Uno Bohman
och gå med i föreningen.
Livhusarer! Då är ännu ett är
snart till ända och vi ser tillbaka på
ett antal aktiviteter där livhusarer
träffats och umgåtts under trevliga
former. Om detta vill föreningen
naturligtvis berätta i tidningen som
du just nu håller i handen.
Men, det räcker naturligtvis inte
med att jag och styrelsen informerar
om detta utan vi behöver allas hjälp
med att sprida information så att
fler får möjligheten att bli en del
av den gemenskap som finns i
Livhusarernas kamratförening.
Vi har glädjen att kunna sprida
information om regementet idag
och berätta minnen från förr som
knyter oss samman och som gör att
vi står upp för vårt regemente i den
föränderliga tid som vi lever i.
På det sättet når informationen om
Försvarsmakten och regementet
av idag ut till en större del av
befolkningen.
Mycket av det skrivna ordet och
dess bevarande har starkt förändrats
de senaste åren. Tidigare källor för
författare och forskare, d.v.s. breven
och vykorten, blir allt sällsyntare.
Jag tillhör den ´gamla stammen´
som gläds mer över ett brev eller
kort, som kommer på posten då
och då, än otaliga mejl varje dag.
Bästa medlemsvärvare är alla ni
som ute i landet träffar kamrater
från utbildningstiden på K 3.
Vi kan glädjas åt att vårt regemente
fortfarande finns kvar i dessa
förändringarnas tider. Det gör de
genom att svara för en kvalitét,
vilja och förmåga som är unik i
sann livhusaranda. Då är det också
viktigt att vi, bl.a. genom tidningen,
håller kontakten och vet vad som
händer vid regementet.
Styrelsen vet att många av våra
medlemmar fortfarande vill ha
´Livhusaren´ i pappersutgåva
och så kommer det att förbli de
närmaste åren.
Tidningen är synnerligen viktig
för vår förening anser jag, då den
är en viktig del i föreningens syfte
att - verka för att bibehålla och
utveckla medlemmarnas kontakt
med regementet, - informera om
regementets och Försvarsmaktens
verksamhet och att - verka för att
bibehålla medlemmarnas intresse
för regementets historia, traditioner
och utveckling.
För några veckor sedan, i samband
med en stor konsthelg, kåserade
jag kring ”Hästmålare från
Skara”. Naturligtvis kom jag in på
Skaradjäknen, livhusaren, officeren
m.m. John Arsenius.
I hans bok ´Minnesanteckningar´
från 1924, beskriver John hur han
redan under skoltiden tecknade och
6
Kamratföreningen och regementet står varandra mycket nära.
Föreningen får ett gott stöd av
regementet och dess ledning.
målade hästar. Boken är ur många
synpunkter en underhållande källa
att ösa ur. Vi livhusarer vet att han
med hjälp av penseln och de därmed
avbildade hästarnas uppträdande
beskriver de olika sekundchefernas
ledarstil.
De fyra chefsporträtten av Arsenius
fanns inledningsvis i repektive
familjs ägo men skänktes snart till
regementet och hängdes upp på K3
mäss på Sanna hed.
De följde sedan regementet via
Skövdemässen till Vanäs mäss i
Karlsborg där de idag pryder den
så kallade Generalssalen.
De utgör en konstskatt och berättar
en historia vilket inte alla tavlor
gör. De kom till mellan 1875 och
1888 och porträtten målades, med
ett undantag, under tiden som
sekundchefen verkade som chef.
Som ni inser så är de idag drygt 125
år gamla!
Tack vare detta stöd och
förståelse hoppas styrelsen kunna
erbjuda medlemmarna inte bara
tidningen ´Livhusaren´ utan även
mötestillfällen och resor som lockar
många att delta.
Vi ses i ”salongerna” och ute i fält
Jag träffar ofta gamla livhusarer på
mina resor runt om i landet som på
ett positivt sätt gärna berättar om
sin utbildning på K 3.
När jag berättar om kamratföreningen och dess ändamål så är
det inte svårt att få dem att ta steget
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 6
2012-12-07 13:03:54
KAMRATFÖRENINGENS
AKTIVITETER UNDER ÅRET
”4 december” 2011
vidtog sängbäddning och ombyte
för middag.
Regementets högtidsdag högtidlighölls i sann traditionsanda av
kamratföreningen med samling,
inkvartering, konsert och middag,
dagen före dagen ”D”, detta år den
1 december.
Efter en som vanligt mycket
uppskattad konsert av Marinens
musikkår blev det en fantastisk
kväll på mässen med sång, god
mat, massor av historier och i övrigt
trevligt umgänge.
Drygt 60 medlemmar hade
hörsammat kallelsen och deltog
under både torsdagskvällen och
fredagens aktiviteter.
Till slut var det i alla fall dags att
dra sig till förläggningen i slutvärnet
där man efterhand kröp till kojs.
På fredagseftermiddagen anlände
medlemmarna efter hand och
precis som vid inryckningen för
mer eller mindre antal år sedan,
Själva högtidsdagen inleddes med
frukost i korridoren innan det var
dags att ställa upp framför västra
befälsbyggnaden för att hälsa
regementet, när det efter att ha
marscherat genom Karlsborg den
tidiga decemberdagen anlände
fästningen. Erik Wigholm hade som
vanligt arrangerat mogonsamlingen
och värmt glöggen.
I täten för regementet gick tjf regch
övlt Andersson då regementschefen
själv, just denna morgon, gjorde
exakt samma sak, fast på en
annan plats på jorden, nämligen i
Afghanistan.
årsmötesförhandlingar där bland
annat styrelse valdes och inriktning
för nästa års aktviteter bestämdes.
Högtidslunchen i MR Kastanjen
där de hemmavarande delarna av
regementet hade samlats, avslutade
kamratföreningens aktivitet för
denna gång.
J Ramhöj
Efter sedvanlig ceremoni i
kyrkan blev det kaffe med tårta
i generalssalen. Övlt Andersson
gästade kamratföreningen under
kaffet och passade på att informera
föreningen om läget vid förbandet.
Efter
kaffet
hölls
sedvanliga
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 7
7
2012-12-10 08:00:06
på området. Kamratföreningen var
välkomna nästa år för att med egna
ögon kunna se hur det blev.
Förbered
terrängorientering!
Efter den genomgången förflyttade
vi oss till ett öppet parti i närheten
där skvadronerna fick i uppgift att
förbereda en terrängorientering.
Sture Rapp, ingående i ”Skvadron
Paulsson” fick uppgiften och
genomförde en mycket bra och
utförlig terrängorientering, axvallabo som han var. Vi fick bland annat
veta att det i Axvall samhälle en gång
fanns ett bryggeri, tre konditorier,
ett mejeri, pressbyrå, blomsteraffär,
hotell och gästgivaregård. Som
underlag för terrängorienteringen
hade vi en karta över Axvall från
1903.
Sture Rapp pekar ut var samhället Axvall ligger och berättar målande om hur det var en gång i tiden.
Ärtsoppa på Axvalla hed
av Jens Ramhöj
Livhusarövning 1, 2012
Kamratföreningens
ärtsoppa på Axvalla hed
den 12 april.
Denna gång var det anbefallt
samling vid Garnisonsmuseet
i Skaraborgslägret Axvalla hed.
När alla samlats skickades
spaningspatrull ut för att eventuellt
uppfånga någon som missuppfattat
mötesplatsen.
Sture Eilerz, som upprymd av att
det skulle serveras punsch tagit
cykeln från Skara, anslöt efter en
kort stund med glad min. Någon
spaningspatrull skickades dock inte
till Skövde stad där en av husarerna
väntade vid Garnisonsmuseet vid
P4. Det var ju rätt plats han kom till
men meningen var ju det blivande
Garnisonsmuseet. Han tog sig dock
ut till Axvall och anslöt till övriga i
god husaranda.
Upprop
Vår ordförande höll upprop och
indelning i skvadroner under det att
han i vanlig ordning berättade om
hur Skaradjäknarna översvämmat
jorden. I varje händelse som
inträffat i världen, nog var det en
Skaradjäkne som varit inblandad.
Uno berättade också om ett
höstmöte vid Axvallahed då kungen
var på besök och ville få se lite riktig
exercis. Han hänvisades naturligtvis
till Livhusarerna som fanns på
plats.
Ett nytt Garnisonsmuseum
Björn Lippold berättade om hur
Garnisonsmuseet kommer att
gestalta sig på Axvalla hed från och
med nästa år.
Garnisonsmuseet har ju verkat i
motvind under ett antal år med
deras lokalproblem. Skövde stad
har inte förmått att stödja museet
och nuvarande lokalhyror i Skövde
garnison är alldeles för höga.
Uppställning på ”Hea”
8
Lösningen blev ett flytt till Axvalloch
där kommer verksamheten att
behöva delas upp i olika lokaler
Det svenska arméflygets
vagga
I samband med detta kom vi osökt
in på den flygverksamhet som
genomförts på heden från 1912.
Uno berättade om Porat, Ljungner
med flera som var pionjärer inom
det området och vad som hände
med dem. Det svenska arméflyget
löd en tid under Västgöta regemente
innan Flygvapnet kom till 1916.
Soldatundervisning
Nästa punkt på programmet var
soldatundervisning. Varje skvadron
fick ett antal frågor att besvara som
bland annat hur mycket det rymdes
i en jungfru brännvin (8 cl), när
punchen kom till Sverige (1735)
och när Västgöta regemente flyttade
till Vänersborg (1916). När det
gäller brännvin så berättade Uno att
varje soldat kunde få en ranson av
Kronan som kunde uppgå till 40 cl
brännvin per dag! Men så ingår det
också ett antal kalorier i brännvin
som troligen förbrukades under
dagens övningar.
Det var också frågor om Skaraborgs
regemente som flyttade till
Skövde 1913, vad som ingick i
minnesramsan 5 S och sedermera
7 S + I. Det berättades om hunden
Mona som blev begravd vid
Skaraborgs regementes minnessten
på heden. Johan Thorp, specialist på
årtalet 1858, fick i vanlig ordning
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 8
2012-12-10 08:00:09
också bevara ett antal frågor - alla
med samma svar -1858!
Dags för ärtsoppa!
Efter den omgången ute i det fria
var det dags att bege sig till Axvalls
idrottförenings lokaler i likhet
med förra året för att konstera att
ärtsoppan var lika fantastisk som
förra årets (om inte bättre) och att
punchen fortfarande var lika kall.
Våra kockar lovade att se till att den
sistnämnda skulle vara varm nästa
år, om vi kom tillbaka.
Ordföranden
upplyste
under
middagen, som åts under ett
ivrigt pratande och skrattande,
om att dagens namn var ”Liv”
vilket naturligtvis kopplades till
oss själva nämligen Livhusarerna
och snapsvisan - ni kommer ihåg ”För Liv, för Liv, för Livregementets
husarer”.
Uno visade bilder, gamla vykort
med mera från Axvallahed och
berättade om olika personer och
händelser med anknytning till ”hea”
och Skara. Lite historik om vad som
tilldragit sig på heden allt från 1682
till 1945 hanns också med.
Uno överlämnade som tack från
kamratföreningen en bild från
gamla vakten vid Skaraborgs
regemente som tack till de duktiga
ärtsoppekokarna
ur
Axvalls
idrottsförening som applåderades
livligt.
Framstående prestationer
Några livhusarer i församlingen
fick också pris för framstående
prestationer
under
kvällen,
bland annat Sture Rapp, Mats
Svenningsson, Per Erik Wrang.
En husar av årgång 1973 vid namn
Per Magnusson, vittnade om hur
det var på 3 skv det året där Uno
Bohman var skvadronchef och
berättade bland annat historier
om ”Ping” Pettersson som också
tjänstgjorde där. Mycket trevligt
och uppskattat!
Med det så avslutades årets första
husarmöte och alla begav sig hem
till sitt fyllda av glädje och stolthet
över att vara Livhusarer och fått
uppleva detta. Nästa möte är resan
till Uppsala/Stockholm i maj.
Jens Ramhöj
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 9
9
2012-12-07 13:03:59
Vårresa till Uppsala och Stockholm
Kamratföreningen på
vårresa – Livhusarövning 2
Solen sken över de tappra livhusarer
som tidigt på lördagsmorgonen
den 5 maj gjorde uppsittning i
bussen vid K 3 gymnastiksal.
Kamratföreningens
ständige
chaufför Mats Svenningsson, tog
emot och hälsade välkomna. Det
fina vädret skulle vara oss nådigt
även om väderleksprognoserna
tidigare i veckan hade utlovat allt
från snö till hällregn.
I Skövde blev vi fler bland annat
Roland Johansson, som i stället
för vår ordförande Uno som hade
förhinder, förde befälet under
resan. ”Vad skall vi fira i år då”,
frågade Roland Johan Thorp
som också klev på bussen. Om
ni kommer ihåg så firade de förra
året 50 år efter inryckning. ”Vi firar
50 år efter anställningen vid K 3”,
tyckte Johan.
Men resan var ju inte enbart
avsedd för detta. Det var som
vanligt en resa i husarernas fotspår
som var avsikten. I år var det
ett besök på FMUndSäkC d.v.s.
10
Försvarsmaktens Underrättelse och
säkerhetscentrum som var första
anhalten.
Om ni drar er till minnet så
startade Sveriges och Arméns
underrättelseutbildning i Uppsala
efter det att Stig Synnergren gått
underrättelsekurs i England. Denna
underrättelseutbildning
flyttade
snart till sin rätta hemvist, nämligen
K 3 år 1964, och fick namnet ”K
3 Und”.
Detta K 3 Und växte med tiden
och blev sedermera Arméns
underrättelseskola (UndS), då
förlagd till Karlsborg. Så, 1998, slogs
Flygvapnets
underrättelseskola
och UndS i Karlsborg samman
under namnet Försvarsmaktens
Underrättelse och säkerhetscentrum
och fick sin fysiska placering i
Uppsala.
Många är de livhusarer som jobbat
på UndS i Skövde och Karlsborg
som lärare och chefer i olika
befattningar och förr var det i stort
sett kutym att husarofficerarna gick
underrättelsekurser på skolan.
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 10
2012-12-10 08:00:15
plan, dock i de bakre delarna av
planet och inte på förarplats (och
tur var väl det…).
Ett stort tack till F 16
kamratförening som ställde upp
och visade samlingarna.
Delar ur styrelsen samlade i främre delen av bussen för möte.
Den siste chefen i Karlsborg, fick bland annat lära oss ett nytt
livhusar Mats Göransson, följde ord ”Arena” som är detsamma som
också med till Uppsala och blev där ”Försvarsgren”.
den förste utbildningschefen.
I dag så jobbar bland annat Peter
Sandberg där och han var vår
kontaktperson och ”fixare” på
plats. Vid infarten till Uppsala
blev tekniken lite oense. Det var
dels bussens GPS system och dels
Philip Segells medförda GPS som
hade olika meningar om vägen till
målet. Vi kom fram naturligtvis
men detta resulterade i att vi också
fick en liten oplanerad guidetur i
Uppsalas omgivningar och fick se
de berömda ”högarna”.
Efter denna första briefing var
det besök på F 16 museum som
innehöll allt från bilder, föremål
från flottiljens historia, till
Efter detta pass var det information
om Tolkskolan också denna med
stark K 3 anknytning. I alla år,
utom på senare tid, har nämligen
tolkeleverna gått sin grundläggande
militära utbildning på K 3 och
många är de husarofficerare som har
minnen från detta. För närvarande
sker denna GMU i Boden.
En av de legendariska cheferna för
tolkarnas grundutbildning på K 3
var ”Roth i reserven” och i tidigare
nummer i tidningen Livhusaren
så finns det många historier om
kontakten mellan tolkarna och den
tuffa utbildningen på K 3.
från att i stort sett enbart handla
om ryska till att nu också omfatta
arabiska och Dari. Tolkarna
får utöver utbildning att tolka
också utbildning i översättning,
samtalsteknik och förhörsteknik.
Man har på skolan ett bra samarbete
med övriga nordiska länder främst
med Danmark.
De som blir uttagna och utbildade
vid Tolkskolan får en mycket
gedigen utbildning och goda
språkkunskaper på ett främmande
språk som de kan ha med sig i hela
livet.
Efter det att vi fräschat upp oss
så var det dags för en gemensam
middag på Ärnamässen.
Förrätten bestod av sill mtbh som
naturligtvis gav upphov till klassiska
husarsnapsvisor. Under middagen
avtackades Sven Oscarsson, under
Inkvarteringen
och
praktiska
detaljer löstes av husaren Torsten
Revahl. Vi vill redan nu rikta ett
tack till både Peter och Torsten för
att ni ställde upp och möjliggjorde
besöket!
Vi träffade också på BertOla Norddahl som jobbar på
utbildningsenheten. Alla livhusarer
som jobbar i centrumet håller som
vanligt flaggan (standaret) högt
och företräder både UndSäkC och
regementet på ett utmärkt sätt.
Peter Sandberg mötte upp i vakten
och lotsade oss till rätt plats. Efter
inkvartering så var det samling i
foajén på UndSäkC där det bjöds
på fika. Stf chefen för centrat, Leif
Kagg, tillika stabschef, hälsade
oss välkomna och presenterade
skolans verksamhet. Skolan är
organiserad i en Utbildningsenhet,
en Funktionsenhet och Tolkskolan.
Cirka 700 elever per år genomför
någon av de inte mindre än 60
olika kurser som erbjuds, allt från
två dagar till tre terminer långa. Vi
Roland Johansson har flugit mycket Hercules men dock inte på förarplats vilket kanske var tur...
flygsimulatorer som väckte stort
intresse hos husarerna.
Roland Johansson försökte, med
ivrigt stöd av Mats Svenningsson, få
en Hercules i luften ivrigt påhejad
av Mats Göransson under tiden
som Yngve Persson flög JAS.
Till slut lyckades Roland få upp
planet i luften och lyckades till allas
förvåning att flyga lodrätt, vilket det
inte är många som klarar av. Men
så har ju Roland i sin egenskap av
hoppmästare fluget en del i detta
Majoren Rickard Bohman (chef
för Tolkskolan) tog emot oss i
Tolkskolans lokaler och berättade
om utbildningen.
I dag så gör de som blir uttagna fyra
års tjänst som anställda soldater”
på raken” till skillnad från förr, och
tjänstgör i de olika uppdrag som
det svenska försvaret har i världen.
Detta har resulterat i att språkutbildningen också har breddats
lång tid aktiv i styrelsen, av Roland
Johansson med en bok skriven av
John Arsenius, Livhusaren och
konstnären som har målat ett
antal tavlor som hänger på mässen
iKarlsborg.
Efter hand som kvällen blev sen
drogs sig livhusarerna tillbaka till
sitt kvarter i en kasern på området
för en stunds vila innan resan till
Stockholm dagen därpå.
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 11
11
2012-12-07 13:04:04
Kamratföreningens resa
till Uppsala/Stockholm dag 2
Söndagens mål var Kungliga
Hovstallet i huvudstaden där förre
arméchefen och nuvarande chefen
för Hovstallet Mertil Merlin tog
emot.
Mertil Merlin berättade entusiastiskt
om verksamheten, bjöd på fika och
tillsammans med en kavaljerskusk
blev vi guidade runt på hovstallet.
Det var en väldigt trevlig atmosfär
innanför porten som döljer
Hovstallet från bruset av storstaden
strax utanför. Vi blev visade både
hästar (enhästars) och automobiler
(200 hästars) samt vagnar, sadlar,
betsel av allehanda sorter.
Hovstallet har 15 anställda och ca
20 hästar. Förutom att ta hand om
hästarna och träna dem så sköter
personalen om vagnar och bilar
som tillhör hovet.
Hästarna används i samband med
audienser, statsbesök och national-
12
Chefen för Hovstallet Mertil Merlin hälsar välkomna och visar runt i anläggningen.
dagen med mera. Det innebär
mellan 35 – 50 hästuppdrag.
Bilarna körs ca 5000 mil per år.
Hästarna arbetar på Hovstallet
mellan 6-7 års ålder fram till ca 20
års ålder då de pensioneras. Det
krävs starka och uthålliga, tåliga
hästar för att klara av det tunga,
tuffa jobbet.
Efter att ha tackat hovstallmästaren
för besöket ställde vi kosan mot
Västergötland igen och alla var
säkert hemma på söndagskvällen,
fyllda av upplevelser i kretsen av
livhusarkamrater.
Jens Ramhöj
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 12
2012-12-10 08:00:21
LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING
Kamratföreningens syfte är:
- att informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet, historia och utveckling
- att underlätta för den enskilde att hålla kontakten med sitt regemente
- att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementet dess historia och traditioner
- att utgöra ett enande band mellan medlemmarna samt
- att sammanföra medlemmarna till kamratlig samvaro under enkla och värdiga former
Medlemmar och verksamhet
Vi är idag ungefär 800 medlemmar mellan 20 och
+90 år. Under året kommer du att inbjudas till följande aktiviteter:
• Vårresa - under en helg i början av maj åker
vi någonstans i regementets ”fotspår”.
Resan genomförs under en eller två dagar.
• Husarträff - dags- eller kvällsträff med något aktuellt
tema.
• Nationaldagsfirande med försvarsutställning
i Karlsborg den 6 juni
• Regementets besöksdag.
• Kamratföreningens högtidsmiddag och
årsmöte (genomförs alltid i anslutning till
regementets högtidsdag den 4 december).
Medlemskap och medlemsavgift
Du som är medlem betalar in din avgift 100:- senast 31
januari aktuellt år.
Du som vill bli medlem betalar in årsavgiften på föreningens PlusGirokonto (PG) 9 72 59-6 och anger Livhusarernas Kamratförening som betalningsmottagare. Uppge namn, adress, person-, telefonnummer samt e- postadress. Ansökan kan också göras via vår hemsida.
Glöm inte att till kassören anmäla adress-, telefoneller e- postförändringar.
Som medlem får du också en pappersutgåva av tidningen ”Livhusaren” som bl.a innehåller valda delar av regementets nätutgåva. Vill du ta del av denna utgåva finner
du den på www.forsvarsmakten.se/k3
Kamratföreningens styrelse 2012 har utgjorts av:
Ordförande Uno Bohman, Annilsbo,
532 94 Skara, tfn 0511- 61048, [email protected]
Vice ordförande Roland Johansson, Fredriksbergsvägen
169, 541 62 Skövde, tfn 0500- 436577 rolle.jo@hotmail.
se
Sekreterare Jens Ramhöj, Parkvägen 15,
546 33 Karlsborg, tfn 0505- 12855, ramhoj@carlsborg.
net
Kassör Johan Thorp, Forslunds väg 4 E, 541 53 Skövde,
tfn 0500- 483969, [email protected]
samt ledamöterna Rick Johansson, Assar Lidén,
Gunnar Larsson, Stefan Petterzon och Eric Wigholm.
Medlemsavgiften är 100 kronor per år.
Medlemskapet innebär att Du blir registrerad med personuppgifter i Kamratföreningens medlemsregister enligt Personuppgiftslagen. Har du frågor så kontakta sekreteraren, kassören eller gå in på föreningens hemsida
www.livhusarernaskamratforening.se
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 13
13
2012-12-07 13:04:07
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 14
2012-12-07 13:04:09
I SKUGGAN AV HINDU KUSH
Av och med Miguel Guerrero
TEXT: MIGUEL GUERRERO FOTO:
JOHAN LUNDAHL
Det finns vägar i livet där målet tydligt skymtar i slutet av raksträckan och så finns det vägar där du inte har någon aning om hur vad
som ska hända bakom nästa skarpa krök.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 15
2012-12-07 13:04:12
För varje gång jag trillar ner i något av de i mörkret osynliga diken
som präglar fälten i det oroliga
området väster om Mazar-e-Sharif i Afghanistan undrar jag vilket
av mina val som förde mig hit.
Jag hade inte behövt vara här, det
ska ni veta, för kapten Johansson,
plutonchef för Bravo Quebec frågade ett par timmar tidigare om
jag ville stanna kvar vid fordonsavställningsplatsen istället för att
följa med plutonerna Bravo och
Charlie när de nattetid skulle infiltrera området till fots för att inte
varna misstänkta upprorsmakare i
onödan. Jag sade nej.
Det var ju därför jag hade kommit
till Afghanistan: för att se och göra
det där man aldrig får göra hemma. Och att framrycka till fots tre
kilometer i den svarta afghanska
natten i vetskap om att ett trettiotal motståndare sagt att de är ute
och letar efter oss skiljer sig från
den övade verkligheten där hemma. Varje gång ställföreträdande
plutonchef löjtnant Jeppsson går
ner på knä är jag övertygad om att
det ska smälla; att nattens tystnad
som förvisso är full av skällande
hundar, nattarbetande bönder
och en och annan bil, ska slitas
”
Afghanistan – här kommer vi.
Min och FS22:s insats började inte
där och då, på något lerigt fält i den
afghanska obygden. Nej, den började nästan ett och ett halvt år tidigare. När jag först fick frågan om
att åka till Afghanistan sju veckor
in i min anställning i Försvarsmakten efter ett långt, och jämförelsevis bekvämt liv utan militär
inblandning, visste jag inte riktigt
vad det innebar. Jag hade läst nyheterna, sett dokumentärerna och
lyssnat på bekantas historier, men
det är lite som att släcka törsten
en varm sommardag med ett par
droppar regn. Nåväl, jag tackade
ja. Lite senare fick jag information
om att uppsättande förband var
K3, det mytomspunna förband
som till och med penetrerat det
civila mörker jag befann mig i,
inte minst genom ett reportage
jag tidigare gjort om den sista kullen värnpliktiga fallskärmsjägare
(Kapten Lundgren och övrig per-
Är det något jag lärt mig är det att
K3:s soldater håller vad de lovar.
sönder av skottsalvor. Trots att
natten bjuder på fler stjärnor än
jag någonsin sett kan jag inte riktigt urskilja någonting. Till skillnad
från jägarna omkring mig har jag
ännu inte vant mig vid att röra mig
med mörkerhjälpmedlen och får
därför lita till min svaga nattsyn.
Då och då fäller jag ändå ner monovaren och tittar mig omkring
bara för att bekräfta att jag inte är
ensam. Mycket riktigt kryllar fälten av jägare vars hjälmar tydligt
lyser av tillfälligt ditsatta lysstavar.
Genast blir jag lugnare. Om det
värsta skulle inträffa och att det
faktiskt visar sig vara ett trettiotal
fiender i området (erfarenheten
gör annars gällande att man ska
ta antalet uppgivna insurgenter
och dividera med tio) så har de
ändå inte en chans mot den totalt
överlägsna styrkan om cirka åttio
svenska jägare med flera års erfarenhet, bra utrustning och NATO
i ryggen. Det hjälper naturligtvis
inte om jag råkar stå i vägen för en
16
förlupen kula, men förste sergeant
Söderberg som natten till ära fått
den föga avundsvärda positionen
som min stridsparskamrat har lovat att hålla ett öga på mig och är
det något jag lärt mig är det att
K3:s soldater håller vad de lovar.
sonal på FJS: Om ni läser det här,
vet att jag (och min fru) helt och
hållet lastar er för att jag hamnade
i Afghanistan. Hade inte ni gjort
ett så gott intryck på mig hade jag
aldrig fallit i fällan…). På ett sätt
var jag överlycklig. Om man nu
ska tillbringa låt säga ett halvår av
sitt liv i ett land där väldigt många
vill döda dig är det väl lika bra att
åka med Sveriges bästa soldater.
Fast skulle jag, med mitt rörliga
intellekt och kulturella bas formad
av ett liv i journalistikens finrum,
och dessutom begåvad med ett
visst machokomplex, stå ut att
hänga med alfahannar, klipptroll
och fysfenomen i ett halvår?
När jag ryckte in på Livgardet förväntade jag att mötas av idel rakade skallar, kraftiga bringor och
mycket attityd. Alla förväntningar
infriades. Det var som om jag tagit
steget in i Generation Kill. De gröna baskrarna, och en och annan
vinröd, var överallt. Snabbt och
snärtigt ställde de upp för avlämning vid varje tillfälle och sjöng
nationalsången när vi släpptes fria
inför helgen. Ibland blev det lite
för mycket för mig som var van vid
en helt annan form av disciplin.
För en del av soldaterna var jägarbågen den yttersta symbolen för
manlighet; saknade du den var du
inte riktigt värdig i deras ögon. För
mig som dels jobbade med en ny
och tämligen okänd förmåga, dels
bar vita gradbeteckningar kändes
uppförsbacken lång och brant.
Men det visade sig att jag hade
fel. Kanske beror det på själva naturen i jägartjänsten, att kunna
improvisera och tänka okonventionellt, men både jag som individ och funktionsföreträdare kom
snabbt att accepteras i staben där
jag för övrigt inte var ensam om
att bära svart basker. Nej, stabens
saliga blandning hämtade från
många olika ställen, till och med
flottan, var en heterogen skara
med otaliga års erfarenhet och
där alla snart kunde hitta sin plats.
Soldaterna var svårare att vinna
över. Det krävdes blod, svett och
nästan tårar under en gemensam
vecka med personlig färdighet för
att visa att jag kanske inte satt min
fot i kommandoborgen, men att
jag för den skull inte var en belastning. I alla fall inte en särskilt stor.
När den isen var bruten lärde jag
känna människor som jag troligtvis aldrig skulle pratat med om
det inte var för att vi hade en sak
gemensamt: Vi skulle tillbringa ett
halvår i ett av världens farligaste
länder. Nu var vi kollegor och flera
av dem faktiskt på väg att bli goda
vänner.
Insatsutbildning har ett oförtjänt
dåligt rykte om sig att vara allt från
långtråkig till rent ut sagt kass.
Jag delar inte den uppfattningen.
Under veckorna lärde jag känna
mina medarbetare, deras styrkor
och svagheter. Varje dag lärde
jag mig något nytt. Major Felldén
förklarade militära strukturer och
orderverk på ett sätt som fick pusselbitarna att falla på plats. Kapten Pütsep lärde mig de där små
sakerna som skiljer agnarna från
vetet och kapten Westerberg såg
till att jag visste min plats. Allteftersom min vanliga verklighet fick
stryka på foten när insatsfokuset
växte kom K3:s rötter att växa sig
djupare inte bara i min militära roll
utan i den jag var. Och när jag väl
brutit genom de där neandertal-
tjocka pannbenen upptäckte jag
skarpa sinnen och stora, varma
hjärtan.
I krig med eliten. En förmiddag i
slutet av november var det dags
att ta ett tårfyllt farväl av min blivande hustru och ge mig av på
mitt livs största äventyr. Hur skulle
jag då veta vad som väntade mig?
Den första tiden var jobbigare än
jag kunde föreställa mig. Jag längtade hem, inte minst under högtiderna då jag visste att min sambo
satt ensam hemma, och jag kämpade för att hitta min plats i ett
krig jag inte riktigt förstod. Många
kvällar tillbringade jag i kontorscontainern tillsammans med mina
kollegor där vi talade om allt mellan den mörka himlen och den
smutsbruna jorden runt omkring
oss. Till slut ramlade polletten ner
och den där klumpen i magen
försvann. Under den första leaven
insåg jag att jag faktiskt saknade
min sektion och att jag såg fram
emot att komma ner igen. Resten
är historia…
Alla regementen har sin historik och sina, i brist på andra ord,
original. Som tämligen ny i Försvarsmakten och så ointresserad
av historia att inte ens min egen
gårdag sätter några spår blev det
en chock för mig när överstelöjtnant Magnus Julihn tvingade upp
kontingenten i svinottan på en
kall och ogästvänlig camp bara
en vecka efter att jag satt min fot
i Afghanistan för första gången.
Anledningen var som alla K3:are
vet och alla andra skiter i, det beryktade slaget vid Lund 1676. För
mig innebar firandet bland annat
att historieintresserade jägare
(löjtnant Hantoft med flera) stolt
skulle dela med sig av detta och
jag förutsågs vara lika intresserad.
Som tur är har livet begåvat mig
med förmågan att lyssna med ett
halvt öra medan jag spelar upp
senaste avsnittet av Game of thrones i huvudet, men kontentan
kvarstår: K3:s traditioner sitter så
djupt att de nästan är präglade
på kromosomerna. Hur många av
dessa som krävs för att bli jägare
är jag inte helt säker på…
Original ja, även där briljerar K3.
Mer än en kväll tillbringades på
kontoret där de äldre officerarna
berättade historier från förr om
legendarer som på ett eller annat
sätt bidragit till att cementera K3 i
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 16
2012-12-07 13:04:12
den svenska militärhistorien. Från
flygande apelsiner på kungaporträtt till ”vänskapliga” skallningar.
När K3 leker går det vilt till.
Den kanske starkast lysande
stjärnan för mig som inte hunnit
skaffa mig någon större erfarenhet av den ibland märkliga faunan som präglar Försvarsmakten
måste ändå ha varit överstelöjtnant Skiöld. Lång, reslig och vågar
jag påstå, nästan brittiskt stilig har
han en så stark karisma som bara
övertrumfas av hans kärlek till sig
själv. I perioder när intensiteten i
operationerna gick ner till följd av
väder, tysk hierarki eller afghansk
lynnighet var dagens höjdpunkt
orderbriefen på kvällen. Som tredjeman i den svenska kontingenten
var det den gode överstelöjtnanten som avslutade varje ordergivning såvida översten eller den finske ställföreträdande var där och
som stabsofficer var det mitt privilegium att få lyssna till Skiöld, ett
nöje jag delade med mina andra
kollegor på G3. Det som gjorde
kvällssamlingarna så spännande
var att jag aldrig riktigt visste vad
jag skulle få höra. Ibland fick vi ett
boktips, någon litterär upptäckt
som kanske eller kanske inte hade
med Afghanistan att göra, ibland
fick vi ta del av en nyandlig reflektion som syftade till att göra
oss till mer medvetna och bättre
människor. Och en gång fick vi
ta del av Skiölds känsliga hud. Ett
test som genomfördes på campen
visade att vi hade ett mycket bra,
jag tror till och med att ordet som
användes var ”perfekt”, vatten.
”
vände. Jag, som vän av både ord
och ordning, höll på att bryta
ihop över det mycket märkliga
ordvalet (lubricant är engelska för
glidmedel), inte minst när chefen
fortsatte att till den förstummade
församlingen ställa frågan: ”Eller
vadå, är det bara min hud som är
konstig…?”
inte riktigt förstod. Med tiden gick
frustrationen över till en acceptans, att Afghanistan förändrar oss
mer än vi förändrar landet. Gjorde
vi någon skillnad? Ja, säkerligen.
Kanske inte på det stora sätt som
politiker hoppas med stora ord.
Men för mig, och säkert för många
andra, var inte det viktigt.
Att göra insats med riktiga krigare har sina för- och nackdelar. Vi
kom dit redo att strida men mötte
en osynlig fiende bestående av
Det som betydde något var förbandet, kompanierna, plutonerna
och grupperna. FS22 var en intensivutbildning i allt från soldatliv till
diplomati och politik. Vännerna
jag fick, kunskaperna och skratten
– i efterhand kan jag konstatera
att tiden med FS22 inte går att beskriva för den som inte var där. En
kollega på mitt förband hemma
brukade alltid avsluta våra diskussioner med att säga: ”Har du inte
varit i Afghanistan fattar du inte
ett skit!” Nå, nu har jag varit i Afghanistan och jag vågar påstå att
nu fattar jag. Och jag kommer alltid vara tacksam mot FS22 och K3
för att jag fick vara en del av er.
Om man nu ska tillbringa låt säga
ett halvår av sitt liv i ett land där
väldigt många vill döda dig är det
väl lika bra att åka med Sveriges
bästa soldater.
Överstelöjtnant Skiöld inledde
då till åhörarnas förtjusning, och
förvåning, en anekdot om hur
detta vatten sin perfektion till
trots hade problem med att tvätta
bort den ”lubricant” som han an-
fattiga bönder, idéer och ilska. I
värme och kyla, regn och torka
trampade våra tappra krigare den
afghanska jorden på jakt efter
krigets själ men allt vi såg var fattigdom, misär och traditioner vi
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 17
17
2012-12-07 13:04:15
SVERIGES MEST
VÄLTRÄNADE SOLDATER!
TEXT: JOHN KARLSSON
FOTO: RONNIE HAMMAR
Vi sökte Sveriges mest vältränade soldater. På förbandet K3 i Karlsborg hittade
vi svaret. Deras ledord är ”Sveriges Främsta soldater” men hur vältränade är de
egentligen? Efter lite sökande hittade vi tre fysiska föredömen som klarar av att
kombinera en mycket aktiv livsstil med yrket som soldat.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 18
2012-12-07 13:04:22
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 19
2012-12-07 13:04:26
Push-ups
Sit-ups
Statisk ryggövning
Testvärde
58 st
82 st
04:22
72 ml/min/kg
Push-ups
Sit-ups
Statisk ryggövning
Testvärde
31 st
70 st
05:10
49 ml/min/kg
Push-ups
Sit-ups
Statisk ryggövning
Testvärde
66 st
147 st
03:29
56 ml/min/kg
FÖR ATT TESTA DERAS STYRKA ANVÄNDE VI NÅGRA AV
FÖRSVARSMAKTENS STANDARDTESTER.
Försvarsmaktens kombinationstest innehåller olika övningar som skall motsvara
de fysiska krav som ställs på en soldat.
Testerna genomförs normalt så att man får
poäng per repetition på varje övning. Varje
övning har även en max poäng så du måste
vara bra på flera övningar, där sedan totalsumman utgör om man är godkänd eller
inte. Under våra tester valde vi att utmana
soldaterna lite extra genom att ta bort antalet maximala repetitioner. Här skulle det
testas till bristningsgränsen.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 20
Testdagen - Under en och samma dag
testade vi soldaternas kondition och styrkeuthållighet. För att inte ge soldaterna
någon möjlighet till extra uppladdning
bestämde vi tid för fotografering inför artikeln, väl på plats väntade som överraskning en dag full av stenhårda tester.
Vi testade: Push-ups, sit-ups, statisk ryggövning och ett max test.
Konditionstest - Vi valde att skippa de
klassiska omvandlingstabellerna och för-
beredde soldaterna på att fylla upp magasinen inför ett max test som de sent skulle
glömma.
Testet är utformat så att man springer på
ett löpband där farten och lutningen höjs
till dess att den testande når sin maximala
kapacitet eller helt enkelt ramlar av bandet. Testvärdet anges i ml/min/kg.
Vem var mest vältränad: Det får ni själva
bedömma! Resultaten ser ni ovan.
2012-12-07 13:04:35
Cimmie
Vem är du och vad har du för
idrottsbakgrund?
Cimmie Wignell 25 år gammal och kommer
från värmländska Forshaga.
Jag har hållit på med fotboll, hockey och judo
i yngre dagar. På senare tid har fokus gått
över mer och mer från fotboll och hockey till
militär femkamp, multisport och innebandy.
Vad arbetar du med, beskriv din vardag?
Jag arbetar som soldat på 323. Fallskärmsjägarkompaniet och har gjort så sedan hösten
år 2010. Jag ägnar mig åt allt från fallskärmshoppning till mörkerskjutning. Ute i fält, på
övningar, ligger jag i ett tält och spanar. Periodvis är mitt jobb mycket krävande och periodvis är det lugnt.
Vad är det mest
fysiskt krävande
du varit med om
som soldat?
Testperioden
till
fallsk är msjägarkompaniet är det
mest fysiskt krävande jag har gjort
som person. Mer
specifikt skulle jag
säga den avslutande 24-timmars
testmarschen var det allra jobbigaste.
Berätta om ditt roligaste träningsminne?
Träningslägret på Fuerteventura år 2010 med
det militära femkampslaget är nog mitt roligaste träningsminne. En vecka med minst
tre träningspass per dag, strålande solsken
och behaglig februaritemperatur. Att jag fick
möjlighet till att delta på ett utlandsläger
arrangerat och bekostat av Försvarsmakten
gjorde att jag kunde lägga all focus på träningen.
Hur lyckas du vara så vältränad?
vad är nyckeln?
Jag tränar med kvalitet och vilar mycket.
Nyckeln, tror jag, är att tro på sin träning. Att
träna bara ”för att”, är slöseri med tid. Vidare är
det nog väldigt individuellt hur mycket man
behöver träna för att uppnå bra resultat.
Testar enkelt hur vältränad du är!
Med en variant på det klassiska Coopertest får du ett uppskattat testvärde på din
kondition. Testet är enkelt att utföra och
går ut på att springa så fort som möjligt i
3000m på en platt bana. Totaltiden görs
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 21
Therese
Vem är du och vad har du för
idrottsbakgrund?
Therese, 24 år från Uppsala. Jag började träna
redan i tidig ålder och höll på med ridning,
löpning, innebandy och fotboll. Jag har bara
blivit mer och mer intresserad av träning men
gör det mest för att må bra och för att det är
kul. Jag försöker fortfarande hinna med lite
ridning men nu blir det mer löpning, gym, cykel och har börjat prova på lite triathlon.
Vad arbetar du
med, beskriv din
vardag?
Jag arbetar med
det taktiska UAVsystemet.
Det
innebär att i tjänsten får jag hålla
på med mycket
modern teknik och
spännande uppgifter. Självklart blir
även en del vanlig
soldattjänst utöver den verksamhet som är
kopplad till flygandet.
UAV står för Unmanned Aerial Vehicle och är en
avancerad flygande farkost. Den kan spanar av
stora områden, sända bildmaterial i realtid och
fjärrstyrs från marken.
Vad är det mest fysiskt krävande du
varit med om som soldat?
Under värnplikten då vi var ute i fält 10 dygn
varav de tre sista fick vi ingen mat, samtidigt
som det var 1 meter snö och marschprov.
Berätta om ditt roligaste träningsminne?
Mitt roligaste träningsminne var när jag och
tre kompisar ställde upp i ett litet triathlonlopp i Knivsta. Ingen av oss hade tränat nått
för just triathlon. Det fanns alla kategorier i
startfältet, allt från vana triathleter till pensionärer och så vi nybörjare. Löpningen gick
dessutom i bostadsområdet och många stod
längs vägen och hejjade på. Det var en härlig
stämmning bland deltagare och publik. Det
roligaste var att jag vann U21 klassen.
Hur lyckas du vara så vältränad
vad är nyckeln?
Träna sånt som du tycker är kul!
om till ett testvärde som motsvarar din nuvarande kapacitet.
Lågt Under 35, Under medel 35-39, Medel
40-47, Bra 48-51, Utmärkt 52 eller mer.
Martin
Vem är du och vad har du för
idrottsbakgrund?
Martin Tunhag, 22 år gammal och kommer
ifrån Halmstad. Jag har i mina yngre år provat på fotboll, handboll, simning, judo m.m.
I tonåren fastnade jag för friidrott, vilket jag
tränade ett par år fram till dagen då jag provade amerikansk fotboll. Amerikansk fotboll
passar mig mycket bra och jag har under
ca 3 år tränat samt spelat tillsammans med
mitt hemmalag, Halmstad Eagles. På senaste
tiden har jag även tränat MMA, som ett gediget komplement till min övriga träning.
Vad arbetar du med, beskriv din vardag?
Jag är anställd som soldat på 311. luftburna
skvadronen. Min vardag på jobbet är mycket
varierande. En ”helt vanlig dag” kan innebära
att träna personlig färdighet på skjutbana,
spränga sönder vägar, lyfta tunga vikter på
gymmet, vårda materiel, eller framförallt träna strid inom grupp, pluton, skvadron.
långa sträckor till fots.
Vad är det mest fysiskt krävande du
varit med om som
solat?
Baskerprovet. Framförallt på grund av
att
baskerprovet
genomfördes i ett
mycket tidigt skede
i min militära karriär,
då man fortfarande
var väldigt ovan
vid att förflytta sig
Berätta om ditt roligaste träningsminne?
Mitt roligaste träningsminne har jag svårt att
sätta fingret på. Men mitt roligaste tävlingsminne är helt klart min första match i amerikansk fotboll då jag lyckades göra två touchdowns, vilket ledde till en stabil vinst.
Hur lyckas du vara så vältränad
vad är nyckeln?
Viljan att hela tiden bli bättre är den viktigaste faktorn för att bli vältränad. Nyckeln till att
vara vältränad och att upprätthålla sin fysiska
form är att ha tydliga mål som du alltid strävar efter att uppnå.
Tabell 3000 meter
tid/testvärde.
15:45 ger 39
15:30 ger 40
14:00 ger 47
13:45 ger 48
13:00 ger 51
12:45 ger 52
2012-12-07 13:04:39
MILSTOLPAR I FJS HISTORIA
TEXT: DANIEL BOSTRÖM FOTO: RONNIE HAMMAR
Fallskärmsjägarna har ur ett historiskt perspektiv en förhållandevis
kort historia – blott 60 år. Förbandet har dock på denna korta tid
genomgått en imponerande resa och utveckling. Allt kan inte berättas på bara detta uppslag men ett antal milstolpar är tydliga och
avgörande. För den intresserade finns mera att läsa i boken Arméns
Fallskärmsjägarskola Del 1 1952-1991.
1948
Skapelsen
Våren 1948 blev Kapten Nils-Ivar
Carlborg, detaljchef på arméinspektionen, tilldelad uppgiften att utreda
hur ett försvar mot fientlig lufttrupp
skulle se ut. Carlborg samlade erfarenheter från andra världskrigets
fallskärmsoperationer över Kreta,
Rhenövergången och Normandie.
För att till fullo förstå en motståndarens styrkor och svagheter vid en
luftlandsättning föreslog han att en
delegation skulle sändas till Fort Benning i USA. Förslaget godtogs och
kapten Carlborg kommenderades
tillsammans med löjtnant Tor Backlund från I 15 till USA.
Utbildningen beskrevs som tämligen
hård, fysiskt som psykiskt. Svenskarna tog dock i hand varje morgon
på att inte ge upp och till sist var
kursens prövningar över. Det hade
tidigare gjorts utredningar på hur
resurskrävande en svensk förmåga i
fallskärmstjänst skulle bli, med slutsatsen att det var alldeles för kostsamt.
Nyss hemkommen från USA och
stärkt av sina erfarenheter beslöt sig
dock Carlborg att granska denna.
Hans slutsats blev att en svensk fallskärmsförmåga inte alls behövde bli
så dyr som tidigare utretts och föreslog att en försökskurs för befäl skulle
genomföras. Så blev det och datumet
sattes till mars 1951.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 22
1952
1965
1971
Efter att försökskursen med särskilt
uttagna befäl genomförts 1951, då
för övrigt Fallskärmsjägarklubben
bildades på kursens avslutningsmiddag på Kanalhotellet den 24 maj,
anställdes de utbildade befälen1952
och Arméns fallskärmsjägarskola bildades.
Fram till mitten 60-talet hade FJS,
Fallskärmsjägarskola, i huvudsak använt sig av transportplanet Douglas
DC-3. Planet begränsades dock till
att endast kunna ta med ca 20 jägare,
samt att skidbuntar och pulkor inte
kunde fällas inifrån flygplanskroppen.
Istället improviserades ett fällningssystem längs planets bombställ.
I slutet av 60-talet skedde en förskjutning i förbandets uppgifter från
anfallsstrid mot prioriterade mål på
djupet till underrättelseinhämtning
för den högsta ledningens behov.
Detta gjorde att det normala uppträdandet ändrades under 1970 talet
från pluton till grupp/patrull.
De första fallskärsmsjägarkompaniet
Huvuduppgiften var inledningsvis
överfall på strategiskt viktiga mål.
1952 ryckte även de första värnpliktiga in – och redan från start sattes
höga krav. Av de 135 inryckande
skulle 45 gallras bort före första hoppet.
Fallskärmsjägarnas förläggning var
det som idag kallas Gamla lägret,
vid jägarbryggan strax utanför Karlsborgs fästning. Där fanns då tre plutonsbaracker, en befälsbarack samt
värdshuset Vita skärmen. Idag återstår enbart befälsbaracken samt Vita
skärmen.
C-130 Hercules
Ett kanadensiskt plan, de Havilland
Canada Caribou, hade testats under
en längre tid men ansågs till slut för
litet – planet skulle inte enbart användas av FJS utan även flygvapnet
och övriga armén hade intressen vad
gällde lastkapacitet och räckvidd.
Valet vid nyanskaffning föll därför på
Lockheed C-130 Hercules, som flerdubblade kapaciteten per lift. I mars
1965 landade det första planet.
Fungerar teorin
Eftersom fallskärmsjägarna som förband ännu inte hade använts vid
en skarp insats men betydelsen av
strategiska underrättelser och lyckade sabotage lätt kunde förutses,
beslutades det av Militärbefälhavaren i övre Norrland att ett tillämpat
fältprov skulle genomföras. En testpatrull togs ut och agerade isolerat i
Norrland under tre vinterveckor. Efter
att ha löst sina spanings- och stridsuppgifter samt förflyttat sig ca 30 mil
gick patrullen till sist i mål i Boden.
Försöket var en framgång för FJS och
fjärrjägarkonceptet inom Försvarsmakten. Ett motsvarande prov med
mer modern materiell genomfördes
senare på 90-talet, kallat ”Projekt
4/8”, även detta blev en framgång.
2012-12-07 13:04:41
1985
1991
2000 talet
2012
Det hade länge funnits en idé om
att organisera en uppvisningsgrupp
med personal ur FJS. Det var vid
den här tiden vanligt att utländska
förband förfogade över dylika uppvisningsgrupper och i Sverige hade
konceptet Arméns Lejon, med uppvisning av avancerad körning av motorcykel, redan tagits fram. Eftersom
FJS tidigare hade bidragit med olika
typer av fallskärmsuppvisningar togs
i maj 1985 beslutet att Arméns Örnar
skulle organiseras. Gruppen bidrog
positivt till att marknadsföra både
Försvarsmakten och Fallskärmsjägarna genom sina djärva luftmanövrar.
Från FJS start användes fallskärmar
av rundkalottyp. Alternativa designer prövades även, bland annat fyrkantsskärmar. Gemensamt var dock
att styrbarheten var begränsad. I den
civila världen och hos motsvarande
förband utomlands hade vingfallskärmar funnits tillgängliga en tid.
Åren omkring millennieskiftet utvecklade FJS sitt insatskompani.
Syftet var att med anställd personal
kunna lösa uppgifter av specialförbandskaraktär, med fokus på underrättelseinhämtning. Efter genomförd
värnplikt på fallskärmsjägarskolan
kunde den värnpliktige söka till Insatskompaniet. Han fick då genomgå
ytterligare en testperiod som om den
klarades ledde till anställning och ytterligare utbildning och kompetens.
Återigen hade FJS ytterligare höjt ribban och professionalismen.
Efter att värnplikten förklarats vilande och anställda soldater tagit
deras plats behövdes en utveckling
av ett nytt rekryteringskoncept till
Fallskärmsjägare. Tidigare hade värnpliktiga tagits ut genom noggranna
tester. Förtest för att gallra, den inledande testperioden för att kvalitetssäkra och sedan hela grundutbildningen som var ett uthållighetstest i
sig självt. Nu behövdes ett nytt sätt.
Parallellt med värnpliktsutbildningen
vid FJS fanns hela tiden en befälskurs,
0231 som testade, utbildade och rekryterade befäl till FJS med samma
hårda krav.
Arméns Örnar
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 23
Vingfallskärm
Eftersom en vingfallskärm har framåtdrift och är styrbar kan den användas vid tuffare vindförhållanden än
rundkalotter. Med utgångspunkt i
detta utbildade man 1991 för första
gången en värnpliktskull i vingfallskärm, utfallet blev gott och efterföljande kullar utbildades även de på
vingfallskärm.
Specialförband och Omorganisation
Med start i år 2006 påbörjades en
omorganisering inom Försvarsmakten som innebar att insatskompaniet bröts loss från Fallskärmsjägarna
och övergick till att inledningsvis bli
Särskilda Inhämtningsgruppen och
senare en del av Särskilda Operationsgruppen – SOG. Fallskärmsjägarskolan med de kvarvarande Fallskärmsjägarna omorganiserades till
att bilda ett Fallskärmsjägarkompani
ingående i 32. Underrättelsebataljonen i Karlsborg.
FJS befälskurs – även för
soldater
För att säkra framtida rekrytering av
soldater och befäl till dagens Fallskärmsjägare öppnades kurs 0231
från hösten 2012 upp även för erfarna soldater.
2012-12-07 13:04:42
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 24
2012-12-07 13:04:42
”KOM INTE MED 5,56
TILL EN 7,62 FAJT”
En berättelse om striden i N Sar e Pul
TEXT: KLAS ÅKESSON
FOTO: LIVHUSAR GRANLUND
Jag blev ombedd av Livhusaren att berätta om en av de strider jag
och min pluton utkämpade i Afghanistan 2012. Jag var länge tveksam till detta av olika skäl. Ett av skälen var att, även om det var den
intensivaste striden som den svenska kontingenten var inblandad i
under FS22 så var den med historiska mått och i ett
större sammanhang ganska blygsam.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 25
2012-12-07 13:04:43
Jag är i det sammanhanget ödmjuk inför de strider som svenskar utkämpat i andra krig där
förlustsiffrorna varit betydligt högre. Jag har alltid sett med skepsis på de som vill hävda auktoritet på grund av deltagande i någon mer eller
mindre obskyr beskjutning. Denna historia är en
ögonblicksskildring av något som hände där och
då med de förutsättningar som gällde, där och
då. Erfarenheterna och hur vi gick tillväga är på
intet sätt allmängiltiga. Jag anser det är viktigt
för läsarna att förstå den utgångspunkten i min
historia.
gripbara för att genomföra verksamhet utanför
campen. Vår uppgift under vistelsen på Monitor
var att genomföra patruller som syftade till att få
bättre underrättelseläge kring den väg som går
mellan Sheberghan och Sar e Pul, en av få asfalterade vägar i Afghanistan. Det är en väg som
användes mycket av svenska enheter och att ha
en väl uppdaterad bild av säkerhetsläget var av
stor vikt för förbandet. Talibaner hade tidigare
genomfört otaliga eldöverfall mot svenska enheter som framryckt på vägen, men av olika skäl var
lägesbilden nu dåligt uppdaterad.
Jag har dock kommit fram till att berättandet
kan ha ett stort värde för att bevara en skildring
av en tidsepok. Dessutom fick jag order av min
skvadronchef att skriva artikeln och då blir det
enkelt för en livhusar, det är bara att agera! Jag
har dessutom åsikten att fotsoldaternas historia
från insatsområdet inte har berättats ordentligt,
utgångspunkterna i de flesta andra mediaskildringar av Afghanistaninsatsen är den civila dokumentärskaparen som berättar för den civila
lyssnaren.
Valborgsmässoafton 2012 framryckte vi mot
några byar nordöst om staden Sar e Pul. En patrull som så många andra. Vi stannade först och
samverkade med ANP på vägen, de rapporterade inget speciellt men de patrullerade inte heller mer än någon kilometer öster om vägen. De
namngav vissa byar som potentiella oroshärdar,
men vid tillfället tog vi ingen större notis om detta, det var lite av normalbilden att pashtunbyar
var oroshärdar.
Nu får ni historien berättad av en livhusar för
andra livhusarer: 1.pluton, vilken jag i skrivande
stund fortfarande är chef över, var en yrkesanställd luftburen pluton ingåendes i 311.skvadron, vilken löste 1.skyttekompaniets uppgifter
under FS22. Vår huvudbas var Camp Northern
Light (CNL) i Mazar e Sharif och huvuddelen av
våra operationer genomfördes väster om Mazar
e Sharif. Vid denna tidpunkt, i slutet av april, så
var vi mycket varma i kläderna. Vi hade redan varit i strid, hittat IEDer (vägbomber), åkt på IEDer
och jagat talibaner i en ständig katt och råtta-lek.
Huvuddelen av våra operationer genomfördes
tillsammans med afghanska armén (ANA) och
polisen (ANP) men ibland kunde självklart enskilda manövrar i större operationer genomföras
självständigt med plutoner utan att ANA eller
ANP var med.
I slutet på april så fick skvadronen order om att
avlösa 2.skyttekompaniet på Camp Monitor i
Sheberghan. De skulle på leave och vi var tvungna att ta över bevakning och övriga uppgifter
under denna tid. Det upplevdes vid tillfället som
en riktig ”bajsmacka” av plutonen. Jag och mina
soldater var oroliga att missa någon spännande
operation som övriga skvadronen skulle genomföra under vår frånvaro. När man reflekterar så
här i efterhand så fanns på skvadronen en framåtanda och vilja att lösa uppgift som nästan var
löjligt stor. Vi kunde inte slappna av med campliv,
då gnagde det bak i kroppen tankar om att nu tar
talibanerna tillbaka terräng när vi sitter på campen och häckar och även tankar om att svenska
folket inte skickat oss hit för att vi ska vila bakom
campens trygga murar.
Under de dagar vi tjänstgjorde på Monitor så
hade vi ständigt en grupp som löste bevakningstjänsten på campen tillsammans med en grupp
ur 32.underättelsebataljon, vilka var nere och
förstärkte förbandet. Det är alltid lika trevligt att
samarbeta med andra livhusarer i insatsområdet.
Plutonsledningen och två grupper var därför
26
Landskapet var mycket vattensjukt efter kraftiga
vårregn, men denna dag var det strålande sol. I
de första byarna vi besökte gick skolbarnen hand
”
och mellan grupperna till fots och FAP hade vi
RA180. Denna radio på dryga 15 kg med tillbehör
släpade min plutonssignalist, kallad Baloo, runt
på med stolthet under 6 månader och i ur och
skur. Han gick ner 15 kg under missionen!
Plutonen hade en avsevärd vapenarsenal till
vårt förfogande. Tunga-, medeltunga och lätta
kulsprutor, granatgevär och granattillsatser och
prickskyttegevär. Dessa väger dock väldigt mycket och när man genomför en fotpatrull syftande
till samverkan i byar så brukar man ej ta med sig
alla understödsvapen, om inte underrättelserna
pekar på hög risk för sammanstöt. Ksp 90 och 40
mm granattillsatser är dock alltid med. Jag gav
även order att 3.grupp skulle ta med sig ett psg
90, detta bars av den förtjänstfulle skarpskytten
Granlund.
När man framrycker till fots så är man inte beroende av de dåliga vägarna utan kan framrycka
mer fritt, nyttja stigar och stråk, och därmed undvika det största hotet vilket är IEDer nergrävda
i vägbanan. Dessutom är vi från den luftburna
bataljonen och strid till fots är det vi är bäst på.
Jag personligen känner ingen trygghet bakom
pansar utan enbart en instängdhet och en frustration över att behöva
betrakta terrängen genom
ett pansarglas och att vara
vägbunden. I och med att
311.skvadrons
naturliga
tillstånd är avsutten så genomförde vi betydligt
mer operationer till fots än tidigare kontingenter. Afghanerna med sina opansrade fordon och
utrustning tvekade aldrig att framrycka till fots
med oss. Det skall sägas att fordonen självklart
har fördelar också med sin eldkraft och faktumet
att man inte vill bengå miltals från campen till
operationsområdet.
Jag tänker ”helvete vad nära de är”
och besvarar elden.
i hand till skolan, bönderna hälsade på oss och
stämningen var god. Men när vi samtalade närmare med byborna så vittnade de om att talibaner terroriserade området. De for runt på motorcyklar på nätterna och tog ut religiös skatt och
de som inte kunde betala blev slagna med påkar. Jag mötte en ung man som var orolig för att
tvingas stänga byns skola på grund av hot från
talibanerna. Efter samverkan i flera byar så pekar
alla mot ett område ca 4 km öster om asfaltsvägen. Vi framryckte självklart mot denna plats för
att kontrollera om byn ifråga hade någon information om fiendens verksamhet.
Att framrycka med tunga pansarbilar i den vattensjuka afghanska terrängen är en konst. Vid ett
litet misstag så har du kört fast och den 11 ton
tunga Galten är ingen lek att bärga om den kör
fast ordentligt. Därför var vi mycket försiktiga när
vi framryckte, att köra utanför vägarna var helt
uteslutet och många vägar var helt borta i området. Till slut när vi är ca 3 km öster om den asfalterade huvudvägen så tar jag beslutet att övergå
till tjänst till fots, i varje fall tills fotstyrkan rekat
framryckningsvägen. Fordonen avlämnas i runtomkringförsvar på en lättförsvarad plats. Jag tar
beslutet att kvarlämna minimalt med soldater
vid fordonen, mycket på grund av att vi bara var
två grupper och styrkan till fots skulle annars
skulle blivit för liten. I Galtarnas ringlavetter hade
vi 12,7 mm tunga kulsprutor som skulle kunna
besvara elden mycket väl om de fick sammanstöt
i fordonsavlämningsplatsen (FAP).
Chef i FAP var 1.serg Edentoft, mitt jägarbefäl,
och med honom en man per fordon. I fordonen
hade vi kortvågssamband till högre chef (TOC)
I byn Qosh Teppah, mitt i det område som andra byar pekat ut som oroselement, var allt frid
och fröjd. Det var mycket folk på gatorna och
vid samverkan med byäldste så framgick det att
i denna by var allt mycket bra. Absolut inga talibaner hade någonsin setts och dessutom var det
bara hazarer och turkmener i byn och inga pashtuner. Efter samverkan så hävdade vår tolk att
gubben ljög, hans dialekt avslöjade honom. Bara
detaljen att denna by var den enda som hävdade
att inga talibaner någonsin hade varit här var
nog med information för att vi skulle börja ana
ugglor i mossen.
Vi fortsatte vår framryckning i byns östra utkant, jag ville kunna få observation mot byarna
ytterligare öster om denna, för att kunna fastställa vägarnas kvalitét i östlig riktning mot bergen.
Det var mycket folk i byn och vi hälsade på bönderna där de slet i sitt anletes svett på åkrarna.
Plutonen framryckte på kolonn, jag gick i mitten med min signalist. Jag ställer mig på en mur
för att med kikare observera i östlig riktning. Då
kommer först några bogvågsknallar över huvudet med sin karakteristiska ”tschooiing” och
sen slår kulorna ner i marken runt omkring oss i
mängder. Jag kastar mig i skydd men kan obser-
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 26
2012-12-07 13:04:43
vera att ca 100 m framför mig på en vall så kastas
damm upp. Det såg precis ut som de dammuppkast vi tidigare sett under strid när fienden från
låg skjutställning öppnar eld. Jag tänker ”helvete
vad nära de är” och besvarar elden. Jag tömmer
3-4 magasin längs med vallen i syfte att försöka
nedhålla fiendens stridsställning tills grupperna
får igång sin eldgivning.
muren, den genuine västgöten ”ICA” Johansson
hade oturen att ha hoppat över muren precis
innan sammanstöten. Det dröjde flera minuter
innan han fick mod och kraft att med understöd
av kamraterna hoppa till rätt sida.
Det visar sig senare att det jag observerade var
fiendens kulspruteeld som slog ner i vallen framför mig, så det var något av ett misstag att tömma
min ammunition i en vall där ingen fiende fanns.
Men det var så jag och flera soldater uppfattade situationen inledningsvis och i verkligheten
finns inga tydliga målspel eller känd övningsterräng, därtill kan man lägga adrenalinpåslag och
känslan av att vi slogs för våra liv. Jag får skylla
på avsaknaden av övningsmoment i fredstid där
du blir beskjuten av kulspruteeld, kanske fanns
det syfte med de gamla hederliga övningarna
från förr där soldater ålade under kontrollerad
kulspruteeld för tillvänjningens skull.
”
Nu ser jag att plutonen är på linje bakom muren
och besvarar elden, målangivningar kommer ut,
”höjden, avstånd 700m”, plutonens lätta kulsprutor kommer igång och börjar träffa rätt. Det är
inget bra skjutavstånd för ksp 90 men det gick
med god eldreglering från omgångscheferna.
Fiendens eldgivning gick i vågor, bitvis var den
mycket intensiv och kulor slog ner mitt i stridsställningen och i väggarna på husen bakom oss.
Jag ser kulor slå ner 10 cm från soldaters huvuden, men de är så inne i sin egen eldgivning att
de inte bryr sig. Jag hör även soldaterna anmäla
”RPG” och ta skydd, lyckligtvis träffar inte granaterna i närheten av oss utan fienden bommar
grovt.
En rolig detalj var att en soldat var på fel sida om
I FAPen har rapporter gått till högre chef att vi är
i strid och då vet jag att vi kommer få flygunderstöd och att larmstyrka omedelbart skickas. Men
det kommer ta lång tid innan understödet är på
plats. I plutonens förra strid så vann vi eldöverlägsenhet direkt och påbörjade motanfall nästan
Men alla hade samma
känsla, vi har 20% ammunition kvar och vi är
omringade – detta är
inte bra!
omedelbart, drev fienden på flykten och stod
i fiendens eldställningar bara 10 minuter efter
sammanstöten. Då var det lättare, stridsavståndet var kortare och vi hade en ksp 58 och granattillsatsen var inom räckvidd. Då tog fienden
till flykten så fort ksp 58an började arbeta och 40
mm granaterna slog ner i deras eldställningar.
Nu hade vi ca 500 m öppen åker mellan oss och
fienden. Vi hade bara lätta kulsprutor och granattillsatserna var utom räckvidd. Så fort vår eldgivning minskade i intensitet på grund av att ksp
90-skyttarna laddade om kassetterna så ökade
fiendens eldgivning. Jag hör mycket bra målangivningar och eldregleringar av skarpskytten
Granlund, som nu har plutonens viktigaste vapensystem. Men det är huvudmål på 700m han
skall träffa och om man uttrycker det milt så är
det inga skjutbaneförhållanden på platsen. Jag
hör honom skrika ”Fan jag missade!”, då bommade han med bara centimetrar. Ingen skugga
skall falla över Granlund för bommarna, de få
skotten han sköt med sitt prickskyttegevär hade
mer nedhållande effekt än alla de tusentals 5,56
vi andra sköt.
Jag frågar ksp 90-skytten Lindgren om hur mycket ammunition han har kvar och han svarar ”en
halv kassett”, alla ksp 90-skyttar har tre kassetter
med sig buret så nu är det kris. Jag får nästan
samtidigt rapporten från den eminente ställföreträdande gruppchefen i 3.grupp korpral Muhrén
att ”vi måste fan ta oss till bilarna – ammunitionen tar slut”.
Jag kollar snabbt med 1.grupp och de har lika
lite ammunition kvar. Jag ger då den lustiga ordern vars ord jag aldrig uttalat innan under min
13-åriga militära karriär: ”Konservera ammunitionen!”. Detta var något vi har haft mycket roligt åt
efteråt. Jag får skylla på adrenalinnivåerna. Alla
förstod dock vad jag menade – spara på kulorna!
Det har nu gått 6-7 minuter från första stridskontakt. Jag får en riktigt olustig känsla. Vi har
förlorat eldöverlägsenheten, fienden vinner, vi
har ingen ammunition kvar och det är bara en
tidsfråga tills vi får egna skadade. Det är nedslag
överallt i vår stridsställning hela tiden. Jag har
aldrig i mitt liv längtat efter ett granatgevär med
spränggranater så mycket som den dagen. Som
en parantes kan sägas att vi genomförde aldrig
mer en fotpatrull utan granatgeväret med oss
resterande delen av insatsen, men det hjälpte
oss knappast nu.
Jag ger order till 1.grupp att understödja
3.grupps tillbakaryckning. Vi kastar rökgranater
och springer i hög hastighet och med nedhållande eld från 1.grupp in mellan husen i byn, på en
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 27
27
2012-12-07 13:04:44
väg vi inte tidigare framryckt på. Jag ger order till
3.grupp att framrycka till FAPen. Plutonen framrycker på stridskolonn genom en fullständigt
övergiven by. Fienden fortsätter sin eldgivning
in i byn när vi försvunnit in i den. Vi får här känslan av att fienden har börjat omringa oss. Vi hör
eldgivning från gränder som är väldigt nära. Med
facit i hand så var det fiendens kulor som slagit
ner i väggar i gränderna, detta gav så höga knallar att det lät som de sköt ur gränderna. Men alla
hade samma känsla, vi har 20% ammunition kvar
och vi är omringade – detta är inte bra!
Jag skriker åt honom att fixa sambandet annars
jävlar. Stackars Baloo hade ju gjort allt rätt, det var
ju TOCen som inte hade givit rätt ingångsvärden
till flygande förbandet. Jag sitter då förbannad
och med en djup frustration och skickar meddelande till TOCen i ett försök att fixa sambandet
från två håll. Då hör Baloo brus i radion! Piloten
kan höra oss men vi kan knappt höra honom. Jag
förklarar plutonens avsikt att påbörja motanfall
med deras understöd och skickar roten i östlig
riktning mot höjden. Då byter piloten radio och
nu hör vi honom kristallklart. Äntligen!
Vi framrycker i byn ca 500m från stridskontakten
och jag ser att det finns en bra väg bakåt till FAP,
som är 500m från den plats vi nu är. Den platsen
vi är på nu kan lätt försvaras så jag ger ordern
till 3.grupp att försvara platsen och 1.grupp att
hämta och visa in fordonen. Fienden öppnar
fortfarande sporadisk eld mot platsen. Även FAPen får sig några ströskott som slår ner mellan
bilarna.
Med fulltalig pluton, med alla fordon och med
understöd av två AH64 påbörjar vi motanfallet
mot tidigare stridsställning för att där vänta på
ANA, ANP samt amerikanerna. Nu längtade jag
efter att få stridskontakt igen, då hade de fått
smaka på attackhelikoptrarnas eldgivning och
då hade det varit färdigskojat för de herrarna.
Nu rapporterar jag till högre chef även på satellittelefon men det får avbrytas mitt i för eldgivningen startar igen. Från den plats vi är nu har vi svårt
att observera fienden, dock ser de bedömt oss.
Civila har dessutom gömt sig i dikena och det är
mycket svårt att urskilja om det är fienden eller
civila. Här gör skarpskytten Granlund återigen ett
bra jobb när han identifierar civila där de flyttar
sig från dike till dike. Fordonen ansluter efter ca
15 minuter och fyller upp grupperna på ammunition och grupperar tunga vapen.
Jag får nu reda på att vi har flygunderstöd från,
hör och häpna, Förenade Arabemiraten, två F16
som flyger så långt upp i luften att de bara kan
observeras med kikare. De kan dessutom inte
kommunicera med våra radioapparater. Jag
skickar ett meddelande till TOCen där jag desperat försöker få de att flyga lägre och 2 km öster
om vår gruppering för att i varje fall visa fienden
att vi har flyg. Detta funkar inte alls.
Efter ca 45 minuter från första sammanstöten
slutar fiendens eldgivning och minuter senare
ansluter min 2.grupp från Monitor så jag nu har
fulltalig pluton. Jag får reda på att amerikanska
AH64, dvs Apache attackhelikoptrar kommer om
ca 10 minuter för att understödja. Jag beslutar
att när vi nu har full pluton och attackhelikoptrar
som understöd så skall vi påbörja motanfall. En
snabb order ges till grupperna och vi är redo.
Då kommer helikoptrarna flygande över oss, en
underbar känsla, amerikanska helikopterpiloter
är hårda män, de flyger lågt för de vill ha fientlig
eldgivning mot sig så de kan skjuta tillbaka. Vi får
även ett meddelande om att ANA och ANP samt
TF PANTHER (amerikanskt lokalpolismentoreringsförband) är på väg för att understödja oss.
Baloo står och fipplar med radion och anmäler
att han inte får samband. Vi har ingen flygradio
på plutonen utan RA180, den skall kunna prata
med en AH64 men då krävs det att de nyttjar rätt
radio med rätt inställningar i helikoptern. Vi får
helt enkelt inte samband!
28
Under anfallet kommer ANP och TF PANTHER
ikapp oss bakifrån. Efter kort samverkan enas vi
om att ta höjden. Jag nämner risken för IEDer och
fastkörningar men den amerikanska chefen lyssnar inte på det örat utan kör förbi oss. Jag tänker
då att vill han agera minvält så får han göra det.
Poliserna påbörjar med sitt sedvanliga afghanska
mod anfall direkt ur marschgruppering, jag med
tre grupper avsuttna omedelbart bakom och
med mina fordon som ett massivt understöd vid
den mur vi tidigare stred.
Halvägs ut över åkern mot höjden öppnar ANP
eld, vi går ner i skydd för att observera men kan
inte se fientlig eldgivning. Från mitt fordonsunderstöd öppnas då eld med tunga kulsprutor. Jag
försöker avbryta eldgivningen då jag befarar att
de inte sett hur långt ANP hade framryckt. Jag
hade oroat mig i onödan, understödet hade god
observation på både oss och ANP. Elden hade
utgått mot observerade mynningsflammor på
mycket långt avstånd. Detta var sista kontakten
med fienden vi hade den dagen. Attackhelikoptrarna kan inte observera fienden när de flyger
dit.
ANP tar höjden tillsammans med oss och börjar genomsöka den omgivande byn. På höjden
hittar vi flera eldställningar med tusentals PKMhylsor (rysk 7,62 mm kulspruta) och detta var bara
en av fiendens stridsställningar. Inte konstigt att
vi upplevde att vi hade eldunderlägsenhet!
Amerikanerna har självklart kört fast och
bärgat och försöker köra med de tunga pansarbilarna fram till höjden, men det tar lång tid.
Vädret börjar bli sämre och det är bara en timma
dagsljus kvar. Då kommer ett fullt ANA-kompani
fram till platsen. Det är nu samlade styrkor motsvarande en halvbataljon, mer trupp har jag inte
sett på samma plats under hela insatsen. Då får
vi underrättelser delgivna från TOC att den kände
talibanledaren Baghdisi med sitt rövarpack gömde sig i en moské bara 2 km från vår gruppering.
De vågade inte röra sig mot bergen på grund
av attackhelikoptrarna. Nästan exakt samtidigt
kommer en gammal gubbe uppspringande på
höjden och säger att 40 talibaner har gömt sig
i en moské och pekar åt exakt samma plats, tydligare underrättelser kan man inte få. Jag, ANAkompanichefen och ANP-chefen samverkar om
fortsatt verksamhet på höjden. Flygtiden på attackhelikoptrarna närmar sig sitt slut och om vi
skall kunna nyttja den uppkomna situationen
och agera mot fienden så måste det göras nu
omedelbart innan det blir mörkt. Amerikanen
håller fortfarande på och bökar med sina 10 kolosser till pansarbilar och försöker få de över ett
dike.
Jag försöker övertala ANA-kompanichefen att
omedelbart påbörja ett anfall, halvt om halvt
lovar jag honom att vi kommer få mer flygunderstöd, utan att ha torrt på fötterna. Men han
vill inte. Det går inte att övertyga honom. Jag
hänvisar till vår stora numerär och flygunderstöd
men han hänvisar till det annalkande mörkret
och svårigheten att använda fordon. Jag försöker
övertyga honom om att anfalla avsuttet och att
det bara är 2 km bort. Han försöker övertyga mig
om att hans uppgift är löst när han hjälpt oss så
här långt och att agera på underrättelserna inte
ryms inom hans uppgift.
ANP tar det som signal att allt är klart och drar
som en avlöning. Amerikanen möter nu upp oss,
på klassisk amerikanskt vis när det är som bäst,
en burdus kapten från Special Forces. När jag
meddelar ANA-chefens beslut blir han fullständigt tröstlös. Han hoppar och gestikulerar. ”This
is why! This is why you can’t win this fucking war!”,
jag tror inte tolken översatte allt han sa. Men inte
heller han kan övertyga ANA-kompanichefen.
Nu hänvisar dessutom ANA till att ANP har försvunnit och de måste vara med om de skulle anfalla. Vi står i ett moment 22. Det är inte i varken
TF PANTHERs eller våra riktlinjer att genomföra
egna anfall utan afghansk närvaro. Det är deras
land och deras krig. Då tillbakarycker ANA och
amerikanarna.
Kvar sist på höjden är 1:a luftburna pluton
från K3 Karlsborg. Först in sist ut! Nu får vi dessutom att på grund av vädret reda på att helikoptrar
inte kan nyttjas för skadetransport. Ett snabbt
och snärtigt husarnanfall mot herr Baghdisi är
därmed ännu mer uteslutet. Frustrerade lämnar
vi höjden och tillbakarycker mot Monitor. När vi
är ute på asfaltsvägen kommer dock en stor lättnad över mig och plutonen. Alla är oskadda…..
Till nuvarande och blivande livhusarer så vill jag
delge tre viktiga erfarenheter:
1. Kom inte med 5,56 till en 7,62 fajt. Granatelden
är det viktigaste medlet för strid.
2. Sköt om era vapen och er ammunition. Vägra
eldavbrott.
3. Ta varje paus till att förbättra er förmåga att
lösa uppgift. Ni är aldrig fullärda.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 28
2012-12-07 13:04:44
BEVISA ATT
JAG HAR FEL
TEXT: JOHAN SKIÖLD
FOTO: MIGUEL GUERERRO
Återigen närmar sig ett händelserikt år sitt slut.
Vår Bataljon har lämnat Afghanistan och FS 22
bakom sig med otaliga erfarenheter i bagaget.
Många av oss fick också sitt skarpa elddop där.
Lärdomar, erfarenheter och minnen som finns
kvar hos oss för resten av livet.
Vår starka förbandsanda lever kvar
sedan år 2000 då vi förändrade utbildningen från klassiska jägaruppgifter som våra jägarbataljoner då
hade till de svåra och utmanande
uppgifter vi nu har idag. Att fostras in i den andan tar tid och är
kraftödande med mycket svett och
smärta som betalning. Men då du
står där som fullfjädrad soldat med
den gröna baskern på huvudet och
ser dig själv i spegeln, ska du känna
stolthet, en stolthet att få tillhöra
de bästa av vad de reguljära förbanden i Sverige kan leverera. Vi
är det förband som har den största
internationella erfarenheten och
flest soldater och officerare med
stridserfarenhet. Sådant märks
och sätter sin prägel på den verksamhet som vi bedriver i stort och
smått.
Vad innebär då livet som soldat
och officer vid bataljonen? Jobbet
är mångfasetterat och innehåller
en stor variation i det dagliga arbetet. Jag och mina officerare kräver
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 29
en god ordning och reda oavsett
vilken verksamhet vi genomför.
Disciplinen är hög och bygger på
en otvivelaktig respekt för varandras olika uppgifter. Som soldat
och officer gäller det att alltid göra
sitt yttersta och aldrig ge upp när
du löser din uppgift. Att se till sakens bästa och med obändig vilja
sträva efter att alltid göra ett bra
och professionellt jobb. Det kan
vara att, trots extrem trötthet och
utmattning, inte lämna sina kamrater i sticket genom att somna
på din post, till att sköta om din
materiel en lugn hemmakväll med
kollegorna. Du sköter om din fysiska träning så att du klarar av
tjänstens krav men också når ett
bra personligt välbefinnande. Det
finns också tillfällen då tempot och
tjänsten inte kräver maximalt av
dig och dessa tillfällen skall tas till
vara, utan att för den skull förlora
din skärpa.
Genom att skapa denna hårdhet
har jag som chef möjligheten att
bygga och underhålla det bästa
krigsförbandet i Sverige. Ett förband som kan lösa alla de uppgifter vi har för försvaret av vårt land
men också att kunna bidra till internationell säkerhet och stabilitet
i de oroshärdar som finns runtomkring oss i världen. Att säkerställa
att vi alltid håller en hög kvalitet
främst på det personella planet är
för mig oerhört viktigt. Att ha en
professionell inställning till detta
jobb är också en garant för att få
vara och bli efterfrågad. Min personal är konstant efterfrågad, i stort
och smått, och det är alltid ett mått
på bra kvalitet.
du av det rätta virket? Jag är stolt
över att få vara chef över 31. Luftburna bataljonen. Jag genomförde
min grundutbildning 1985 på K 3
och har levt hela mitt vuxna liv i
det militära och det har givit mig
erfarenheter och minnen som jag
idag inte skulle vilja vara utan.
Du som soldat får ett omväxlande arbete som kommer att vara
fullt av variation och som ger dig
erfarenheter du aldrig kan skaffa
någon annan stans i samhället. Ett
kamratskap som är mycket starkt
och som inte kan utvecklas på annat sätt än genom att genomföra
den verksamhet vi gör. Minnen för
livet som ingen kan ta ifrån dig. Är
PERGITE
För att utmana Försvarsmaktens
devis ”har du det som krävs?”, vill
jag som chef spetsa till det och att
utmana dig som funderar över att
söka anställning hos oss ”välkommen till oss men jag tror inte du
har det som krävs, bevisa att jag
har fel”.
Överstelöjtnant Johan Skiöld
C31. Luftburna bataljonen
LIVHUSAREN 2012
29
2012-12-07 13:04:45
COLD RESPONS
Snöskor med kaka
TEXT/FOTO: JOHAN LUNDIN
Ljuskäglan från motståndarens fordon låg
ovanför våra huvuden och lyste upp den mörka, kalla och fuktiga luften i den nordnorska
fjorden. I nattens mörker kunde jag bara skönja
mina gruppkamrater som mörka skuggor. Jag
vred ner bildförstärkaren, och kunde nu urskilja
hur resten av min patrull trevade sig fram längs
sluttningen i mörkret. Sen immade bildförstärkaren igen.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 30
Jag vred undan bildförstärkaren.
Snubblade till. Snöskon lossnade
och fastnade i den meterdjupa
snön. I det ordnade kaoset som
uppstod när vi hade fått vår order om att lämna vår observationsplats hade jag lyckats få två
stycken högerskor. Inte för att
snöskorna satt särskilt bra innan,
men de satt om möjligt ännu
sämre med en högersko på min
vänsterfot.
Nästan två dygn tidigare hade
vi nästlat oss in till vår observationsplats, uppgiften var att
spana mot en fjord efter fientlig
aktivitet. Och på nästan två dygn
hade det knappt hänt någonting.
Vi hade observerat ett par skepp
i fjorden, men det mest spännan-
de fram tills nu hade väl varit när
tövädret spelade oss ett spratt
och smälte bort förankringarna
till kamouflagenätet, och istället
för maskering fick vi ett segel.
Efter att ha väckt hela patrullen
lyckades vi dock snabbt få maskeringen på plats igen. Nordnorge bjöd för övrigt på en helt ny
typ av väderupplevelse. Under
förberedelserna så hade vi fått
smaka på kalla, vindstilla nätter,
snöstorm på nätterna där man
på postpassen fick sitta med
skidglasögon, töväder på dagarna som gjorde att en bas där
vi tidigare haft ståhöjd blev till
knähöjd av all tyngd av vattenfull snö som tryckte ner maskeringsnäten. Vi hade fått uppleva
kalfjället och kyleffekter på ner
2012-12-07 13:04:48
till minus sextiofem grader. Och
när vi trodde att vi upplevt alla
varianter så bjöd nord Norge på
mera, som till exempel underkylt
regn som frös fast på uniformen.
Men när vi började närma oss
slutet på vårt uppdrag så började en annan fiende än vädret
rulla in på vägen nedanför oss.
Fienden hade landstigit längre
ut i fjorden, och längs med vägen
stod nu olika former av fientliga
fordon. Alternativen var att antingen ligga kvar i ett dygn eller
försöka smyga sig igenom kolonnen av fiendens fordon. När det
var fyrtiofem minuter kvar till att
vår upphämtningsplats skulle
öppna så fick vi ordern. Det här
var vår enda möjlighet att ta oss
ut, det var nu eller aldrig. Vi hade
förberett oss på det här, och vi
tempoväxlade så tyst det gick,
fick på oss våra snöskor och började försiktigt att ta oss ner för
sluttningen, ner mot vattnet.
Tidigare under dagen hade fienden patrullerat området ordent-
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 31
ligt, och de hade haft poster ute.
Men när mörkret började falla så
hade patrulleringen avtagit, och
det enda vi kunde urskilja var någon enstaka röst. Vi hade en vägsträcka på ungefär hundra meter
som skulle kunna göra vår flykt
möjligt. Det första fordonet i kolonnen stod i en liten kurva, efter
kurvan fanns det en raksträcka
på ett par hundra meter innan
en tunnel. Vi hade haft tunneln
under uppsikt, och vi hade inte
upptäckt någon aktivitet utanför
den. Så förhoppningsvis skulle
det inte stå någon obehaglig
överraskning inne i tunneln.
Med klumpiga snöskosteg hade
vi tagit oss så tyst och snabbt
som möjligt över vägen innan
vi vek av åt höger och parallellt
längs en sluttning, bort mot vår
upphämtningsplats, men också
närmare fiendestyrkan, deras
postslingor och fordon.
Min snösko satt fast i den tunga
snön. Jag slet loss den. Ingen idé
att sätta fast den igen eftersom vi
gick parallellt med en sluttning
spelade det ingen större roll.
Vi fortsatte framåt, fortfarande
med ljuskäglan ovanför våra huvuden. Några minuter tidigare
hade vår patrullchef signalerat
till de mörklagda båtarna ute i
fjorden som skulle plocka upp
oss, de hade svarat tillbaka och
var nu på väg in till land. Vi hade
bara hundra meter kvar.
När vi kom längs ut på udden
möttes vi av ett ännu kompaktare mörker, en hal klippa och inga
båtar. Tankar på vart de tagit vägen, om vi misslyckats med signaleringen for genom huvudet
när de helt plötsligt bara fanns
där. Två meter ut låg en av båtarna som en mörk koloss i vattnet. Andra omgång grupperade
i ett igelkottsförsvar som skydd
medan första omgång började
lasta på båten. I våra tankar hade
vi sett något i stil med att vi lätt
och ledigt hoppade ombord
på båtarna och försvann bort i
mörkret, men den hala klippan
och mörkret gjorde att vi, en
och en, försiktigt hasade ner på
rumpan mot fören innan besättningen tog ett stadigt tag om
oss och hjälpte oss upp i båten.
När första omgång var ombord
gled den första båten ut i mörkret igen, men ersattes snabbt av
nästa båt.
När det var min tur att hasa ner
längs klippan tänkte jag bara en
sak. Inte ner i vattnet. Inte ner i
vattnet. Sen kände jag hur besättningen slet ombord mig, och
jag klättrade ner i båten och in i
värmen. Och samtidigt som den
trevliga norska besättningen
började bjuda på kaffe och kakor började även min omgång
fundera på varför vi inte sökt
till flottan. Dessa tankar gällde
alla förutom en av oss, och han
var upptagen att sitta med ett
krampaktigt tag kring sin spypåse hela den skumpiga båtfärden.
Och vad är då svaret på varför vi
andra inte sökt flottan?
För att kaffe och kakor smakar så
mycket bättre efteråt.
2012-12-07 13:04:52
32
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 32
2012-12-07 13:04:54
GMU, 72 som blev
48 nya husarer
TEXT: JOACHIM AXELSSON
FOTO: RONNIE HAMMAR
Under första kvartalet 2012 påbörjades förberedelserna för GMU, Grundläggande Militär Utbildning, omgång 2 på 313:e skvadron i Karlsborg. Förberedelserna inleddes med att läsa in sig på utgiven utbildningsanvisning,
samt att ta tillvara på tidigare erfarenheter från genomförda GMU.
Utbildningsanvisningen för GMU kan jämföras med en läroplan för en vanlig skolklass.
Det vill säga att den beskriver vilken kunskap
eleverna skall ha lärt sig efter genomförd utbildning samt på vilket sätt. Befälslaget bestod både av nyexaminerade officerare och
officerare med flera år i tjänst såväl nationellt
som internationellt. Skvadronen var under
GMU skedet organiserat i två plutonslag som
jobbade nära varandra för att maximera effekten av utbildningen för rekryterna.
De nya soldaterna
Den 2 Maj ryckte 72 stycken lyckligt ovetande
rekryter in på skvadronen i samma anda som
tidigare soldater gjort under värnpliktstiden.
Precis som med värnpliktiga på regementet
slutade ett flertal rekryter sin utbildning de
första veckorna på grund av gamla skador,
personliga skäl, samt att de saknade den rätta motivationen för att genomföra den krävande utbildningen på K 3 i Karlsborg.
Vid utbildningens slut hade 55 av inryckande 72 rekryter klarat av utbildningen, utav
dessa har sedan 48 tagit anställning vid förbandet. Min uppfattning som chef för GMU
skvadron på K 3 är att rekryteringscentrum,
före detta pliktverket, levererar nu som då
jägaruttagna rekryter som håller mycket hög
standard. De rekryter som slutfört och klarat
av utbildningen håller fortfarande samma
höga fysiska standard, samt har den rätta
motivationen och viljan att tjänstgöra på ett
jägarförband. Likt tidigare vill rekryterna ha
en krävande och utmanande utbildning som
K 3 är känt för att leverera. Det innebar en
svår balansgång för både befäl och soldater
när motivation och viljan överstiger den av
Försvarsmakten fastställda planen som har
”nolltolerans”.
Grundläggande militär utbildning/grundläggande soldatutbildning
Den grundläggande militära utbildningen
är indelad i strimmor och projekt, vilket kan
härledas till tidigare genomförda block under den grundläggande soldatutbildningen,
varför måste vi alltid byta namn och krångla
till det som egentligen är enkelt, klart och
tydligt?
Rekryterna får redan första inryckningsveckan ut programmet, samt ett instuderingshäfte inför kommande utbildning där det
framgår vad som skall göras och vad som
förväntas av dem. Under hela utbildningen
kan soldaterna själva förbereda sig inför
kommande projekt och strimmor, samt repetera tidigare genomförd utbildning. Detta
medför att rekryterna har en större insyn och
förståelse för sin utbildning. Strimmorna löper genom hela utbildningen, projekten är
block som sträcker sig över en till flera veckor.
Strimmorna avhandlar Fysisk prestationsförmåga, Demokratin, Försvarsmakten och jag,
Uppgiften gruppen och jag, Verksamhetssäkerhet samt Fortsatt engagemang. Projekten
är Koll på läget, Patrull, Försvara, Skyddsvakten bevakar, Individuell vecka, Aldrig ge upp,
samt Avslutning. Detta kan jämföras med
tidigare genomförd soldatutbildning med
block som innefattade utbildningspaket Kall
väder, vapenutbildning, fältvana och fysisk
träning. Den stora skillnaden mellan nuvarande GMU och dåtidens soldatutbildning är
att soldaterna vid utbildningens slut endast
nått upp till en nivå av stridsparsstrid. Dock
så har soldaterna erhållit en bredare teoretisk förståelse gällande Försvarsmaktens roll i
samhället och sin roll inom organisationen.
Avslutande ord
Jag vill peka på att den grundläggande militära utbildningen är en bra grund för soldaterna att stå på för en längre tids tjänstgöring inom Försvarsmakten. De kanske inte
har samma kompetens inom området strid
efter avslutad GMU men de vet istället vad
som förväntas av dem och hur detta skall
uppnås. Soldaterna på K 3 håller fortfarande
den samma fysiska standard, vilja och motivation som krävs för att bli en jägare. Avslutningsvis vill jag lyfta fram att GMU konceptet skapar en gemensam utbildningsgrund i
hela Försvarsmakten vilket är bra. I och med
detta ökas våra möjligheter till rekryteringen
från och omflyttningar mellan olika förband.
Detta är något som visat sig redan nu på K
3 när 29 stycken soldater från andra förband
påbörjat sin befattningsutbildning vid 311:e
skvadron.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 33
33
2012-12-07 13:04:54
WASP III = UAV05A Svalan
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 34
2012-12-07 13:04:56
Den Svenska Försvarsmaktens beteckning på Wasp
III är UAV O5A Svalan. Den lilla obemannade flygfarkosten ger i realtid situationsuppfattning i form
av rörlig bild (Line of sight). Systemet, flygplanet
består av en markstation och själva flygfarkosten.
Svalan kan lätt monteras isär och bäras med av
operatörerna. Flygfarkosten drivs av en liten elektriskt motor och kan styras antingen av operatören
med den handhållna markkontrollen eller via förprogrammerade ”way points”. Systemet används av
ett flertal länder. Mer information på internet.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 35
Specifikationer
Primär funktion: spaning och
övervakning på låg höjd
Leverantör: AeroVironment, Inc.
Internationell beteckning: Wasp III
Kraft: Elmotor
Räckvidd: ca 5 km
Uthållighet: ca 45 min
Spännvidd: 72,3 cm
Längd: 25,4 cm
Vikt (farkost): 453 gram
Vikt (system): 6,53 kg
Hastighet: 30 till 60 km/h
Flyghöjd: max 1.000 meter
Sensorer: EO- eller IR-videokamera
2012-12-07 13:04:58
ARMENS ÖGON OCH ÖRON
TEXT: CARL-MAGNUS R SVENSSON
FOTO: GEORGE KATSOULIS
Vi har ett viktigt uppdrag!
Det finns bara en underrättelsebataljon. Allt vi gör är unikt, trots att det i grunden bygger
på den tämligen enkla och grundläggande principen om att hitta och
lägesbestämma motståndaren innan han hittar oss.
Om vi för ett ögonblick antar att just de förmågorna är en förutsättning för framgång
i militära operationer så tror vi att vi har ett
viktigt uppdrag. Uppdraget att förse chefer
med underrättelser skall kunna lösas flexibelt i hela konfliktsskalan, sommar som vinter. Strid är inte vår huvuduppgift men våra
soldater och officerare har god förmåga till
strid på djupet och kan leda in artilleri och
flygstridskrafter för att störa motståndaren.
Till vår hjälp har vi ett antal tekniska hjälpmedel, obemannade flygfarkoster, jägarpatruller med avancerade kameror och sensorer,
fallskärmsjägare för att kunna verka på djupet av motståndarens gruppering. Vi förflyt-
36
tar oss till fots, med helikopter eller patrullfordon, samt med fallskärm. Alldeles oavsett
de tekniska hjälpmedlen är det dock soldaten-människan längst fram som kommer att
avgöra om vi lyckas eller inte.
Eftersom det inte finns några andra förband
som kan lösa våra uppgifter så måste vi lyckas. Vi förväntar oss ingen hjälp när vi börjat
lösa vår uppgift. Därför ställer vi också höga
fysiska och psykiska krav på oss själva. Inte
sällan är vårt arbete hårt, enformigt och intellektuellt krävande. Vi vet det för vi har gjort
det sedan 2007 i Kosovo och Afghanistan och
vi tränar för att kunna göra det i Sverige eller i
ett nytt operationsområde om riksdagen fattar beslut om insats.
Vi förvandlar civilister till några av de bästa
soldaterna som finns i armén. Välkommen att
söka till landets enda underrättelsebataljon!
Vi behöver vara fler som arbetar, kontinuerligt eller tidvis, med att vara arméns ögon
och öron.
Överstelöjtnant Carl-Magnus R Svensson
C 32.Underrättelsebataljon
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 36
2012-12-07 13:05:00
BOKTIPS
Livhusaren rekommenderar!
TEXT: PER INGEMARSON
FOTO: BOKFÖRLAGEN
Livhusaren tipsar här om tre mycket läsvärda böcker: Generation Kill, boken bakom
den prisbelönta Tv-serien. One Bullet Away, hur en amerikansk marinkårsofficer
utbildas och Descent into Chaos som ger bakgrunden till konflikten i Afghanistan.
Alla tre böckerna är bra skrivna, intressanta och
handlar om de senaste internationella konflikterna i Iran och Afghanistan ur olika perspektiv.
Det som gör de två första böckerna är mer intressanta att läsa är att de båda handlar om samma
enhet ur två vinklar. I Generation Kill är huvudpersonerna gruppchefen ”Iceman” och hans
grupp. Boken One Bullet Away är skriven av Icemans plutonchef kaptenen N Fick. Man får alltså
”samma historia” skriven ur två ledningsnivåer
och perspektiv. Det är inte alltid de uppfattar
samma händelse på samma sätt.
i ”Generation Kill” deras historia med deras egna
ord. Berättelsen fokuserar på en spaningspluton
med 23 marinsoldater och är inte bara en krönika
utan ger en inblick i hur människor som kämpar i
krig verkligen upplever det. Det är inte en bok du
kommer att glömma i första taget.
utmärkt officer och hans erfarenheter och tankar
är något som varje livhusar borde ta del av.
Decent into Chaos är skriven av Ahmed Rashid,
av många ansedd som en av de främsta kännarna
av konflikterna i Afghanistan och Pakistan. Boken
ger en mycket bra bakgrund och insikt om historien och dagens problematik och politiska skeenden i denna ”krutdurksdel” av världen. Läs dem
gärna på engelska och passa på att förbättra dina
språkkunskaper och öka din interoperabilitet.
Descent into Chaos av Ahmed Rashid
One Bullet Away av Nathaniel Fick
Generation Kill av Evan Wright
ISBN10: 0552158933
”Generation Kill ”handlar om de unga män som
USA skickade att slåss för sin nation i det andra
Irakkriget. Trots en uppsjö av reportage om de
senaste krigen i Afghanistan och Irak, är det bara
ett fåtal som ger en så bra skildring av soldatens
vardag. Evan Wright som var den enda inbäddade reporter med First Recon Batalion, berättar
ISBN10: 0753821877
Tills en vinterkväll 1998 var Nathaniel bara en
collegeelev på väg mot en bekväm civil karriär.
Sedan gick han på en föreläsning av en reporter
från Wall Street Journal som just hade publicerat
en bok om den amerikanska marinkåren. Där
föddes en önskan att bryta sig loss från den ”säkra utstakade framtiden” och välja ”krigarbanan”.
Han passerade uttagningarnas och blev officer
i Marinkåren strax före 9/11,tog del i invasionen
av Afghanistan, för att sedan leda en pluton vid
divisionens elitenhet, Recon Battalion under invasionen av Irak. Detta är en väl berättad och en
djupt tankeväckande berättelse där han avslöjar
några av de fruktansvärda dilemman kriget ställer chefer inför, problem där det inte finns någon
”rätt” svar. Men ett beslut måste fattas snabbt av chefen ensam. I strid är du bara en kula från
döden - eller befordran. ”Nate” tog 65 män i krig
och kom hem med alla 65. Han visade sig vara en
ISBN10: 0141020865
I ”Descent Into Chaos: Pakistan, Afghanistan och
hotet mot den globala säkerheten” utforskar Ahmed Rashid den mest volatila och farliga regionen i världen. Ahmed Rashid är en av världens
främsta journalister och expert på Centralasien,
på jihad och muslimska extremistiska rörelser, talibaner och al-Qaida. Han har rapporterat från regionen i 25 år och skrivit ett flertal kritikerrosade
böcker i ämnet. Hans tes är att väst håller på att
förlora ”Kriget mot terrorismen” inte bara i Irak.
Den här boken visar att mycket av ursprunget ligger i Centralasien. Ahmed Rashid har enastående
kunskap av regionen och känner dess ledande
aktörer från presidenter till krigsherrar. Här dokumenterar han hur nära Pakistans USA-stödda
regering är kopplad till extremister, hur brutna
löften i Afghanistan har lett till ett växande stöd
för talibanerna i regionen och hur den största
landmassan i världen nu är en grogrund för terrorism.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 37
37
2012-12-07 13:05:00
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 38
2012-12-07 13:05:00
PERSONNEL RECOVERY, PR
TEXT: JOHANNA SUNDBERG SJÖBERG BILD:
FÖRSVARSMAKTEN
Personnel Recovery är summan av de militära, diplomatiska och civila åtgärder
Försvarsmakten vidtar för att säkerställa att svensk personal undsätts och
återförs i händelse av en nödsituation
Personnel Recovery är när en eller flera människor hamnat i en nödsituation, som skulle
kunna innebära att personen eller gruppen
blivit på något sätt övergiven eller isolerad,
från sitt eget förband, kanske genom något
så enkelt som att de fått punktering på sin bil
på fel, mindre lämplig plats. Första steget i
Personnel Recovery är att det kommer in en
rapport om händelsen, en nödsignal. Någon
annan måste veta och förstå situationen.
Med denna rapportering som grund börjar
arbetet med att försöka lokalisera den eller
de nödställda eller isolerade. Beroende av vilken slags situation den nödställde befinner
sig i kommer det ta olika lång tid att säkert
komma på plats för det fortsatta räddningsarbetet.
Under denna period av passivitet, väntan för
den, eller de, isolerade kan det vara aktuellt
med ett visst slags understöd. Det kan vara
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 39
allt från att det släpps ned nödproviant till att
säkra området med hjälp av beskjutning. Tar
det hela riktigt lång tid kan det även finnas
behov av understöd till familjer eller nära och
kära, för att hjälpa med att klara av att sköta
och stödja dem i vardagen under en mycket
svår tid.
Undsättningen är den konkreta räddningsaktionen, där den/de isolerade blir räddad/e.
Det kan vara allt från att de blir upphämtade
med hjälp av ett annat fordon som kommer
till platsen där punkteringen har skett, till att
en stor samordnad räddningsinsats genomförs med säkring och beskjutning och där en
helikopter snabbt sätts ned för att identifiera
och plocka upp de drabbade.
insats med sin enhet. Det här arbetet handlar
om att man tar sig an de drabbade vad avser
sjukvård och hälsa, inte minst mentalt för att
undvika utveckling av posttraumatisk stress.
Dessutom sker en särskild intervju, en s.k.
SERE-debriefing, där frågor ställs för att kunna lära av situationen och undvika att andra
hamnar i samma sits, eller lära sig vad man
eventuellt kan vänta sig händer i en motsvarande kommande situation!
Målet är att få återse sina anhöriga och kollegor och veta att det finns hjälp och stöttning
i olika skeden, för att sedan leva vidare/överleva i en trygg och harmonisk vardag!
Det slutar inte här, utan nu följer en utarbetad handlingsplan som syftar till att överlevarna kan komma hem till familj, vänner
och kära, och dessutom kanske fortsätta sin
2012-12-07 13:05:00
”EN GÅNG LIVHUSAR
ALLTID LIVHUSAR”
GSS/T En möjlighet för dig
som inte vill släppa taget.
TEXT: THERÉSE JANDERBERG
40
FOTO: PER INGEMARSON
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 40
2012-12-07 13:05:01
Det kommer inte som en överraskning att
Försvarsmakten och regementet under de
senaste åren genomgått stora förändringar.
Regementet har sedan sommaren 2007 haft
stående förband med anställda soldater. Sedan den sista värnpliktskullen 2009/2010 har
antal anställda soldater vid regementet ökat
i större omfattning till idag ca 250 medarbetare. Den kategori medarbetare som till vardags tjänstgör vid regementet som anställda
soldater benämns GSS/K, Gruppbefäl, Soldat
eller Sjöman kontinuerligt tjänstgörande.
Denna kategori medarbetare anställs med
ett kontrakt om 6 år som kan förlängs upp
till 12 år.
från enskilda, plutonchefer, ställföreträdande
plutonchefer, skvadronsledningar samt bataljonsstaber.
För att våra krigsförband skall vara uppfyllda
och insatsberedda krävs att båda dessa kategorier soldater är rekryterade – tränade och
insatsberedda.
Samtidigt som vi rekryterar kontinuerligt
anställda medarbetare till regementet pågår arbetet även med att rekrytera och anställa GSS/T, Gruppbefäl Soldat eller Sjöman/
tidvis tjänstgörande. Detta är ett av de viktigaste arbetena vi gör för att på bästa sätt
förvalta de utbildningar som genomfördes
under värnpliktstiden. Det gäller att anställa
så många som möjligt i syfte att bädda för de
förband som skall byggas upp med GSS/T.
Ni som läsare undrar säkert vad innebär
”Tidvistjänstgörande”? Den som är anställd
vid någon av bataljonerna som GSS/T innebär detta att du tjänstgör vid regementet ca
4 veckor per år. Inom ramen för dessa veckor
genomförs
repetition-befattning-plutonskvadron-bataljonsövningar, vilket benämns
KFÖ (Krigsförbandsövning), vilket ni äldre
läsare kanske känner igen. Dessa KFÖ: er genomförs på motsvarande sätt som de som vi
genomförde med våra krigsförband under
den allmänna värnpliktens tid. KFÖ är huvudsakligen instrumentet för att öva förbanden utifrån de krav som framgår av krigsförbandsspecifikation. En krigsförbandsövning
kan dessutom användas för att höja krigsdugligheten.
Detta nya system är något som den 31 Luftburna bataljonen samt den 32 Underrättelse
bataljonen under 2012 jobbat allt mer med,
i syfte att fylla upp våra krigsförband. Det
krävs även mycket kraft och engagemang
I skrivande stund har den 31 Luftburna bataljonen genomfört sin första KFÖ med ca 50
soldater. Där den 313 Luftburna skvadronen
genomförde tester och repetitionsutbildning med en avslutande jägarövning, vilket
för några var ett välbehövligt uppvaknande.
När jag även skriver denna artikel skall vi vid
den 32 Underrättelse bataljonen genomföra
en större övning i bataljonsram. Inom ramen
för denna övning får vi första gången öva
våra båda kategorier GSS/T och GSS/K förmåga till inhämtning och bearbetning, där
hela kedjan får övas från enskild o-plats till
att informationen bearbetas vid bataljonsstaben.
Att vara GSS/T är ett bra sätt för dig som vill
fortsätta jobba vid någon av bataljonerna eller för dig som återigen vill vara en del av den
31 Luftburna bataljonen eller den 32 Underrättelsebataljonen. Oavsett vilken kategori
du tillhör så bidrar du till att bygga upp våra
krigsförband vid Livregementets husarer.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 41
41
2012-12-07 13:05:01
42
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 42
2012-12-07 13:05:05
PÅ UPPDRAG
I AUSTRALIEN
TEXT: LIVHUSAR LIRIDONA
FOTO:
U.S. AIRFORCE
Det salta vattnet stänker upp i ansiktet, det är
35 grader varmt i luften och solen skiner. Det
låter kanske som en solsemester, i själva verket har min patrull precis kraschlandat i havet.
Målet är nu att överleva, vi har minimalt med resurser. Tiden, klimatet och miljön arbetar emot oss.
Stora vita hajar cirkulerar runt vår gummiflotte, jag
söker i minnet efter kunskap om vilket hot hajar utgör vid en överlevnadssituation. Omedelbart inser
jag att den kunskapen inte prioriteras under utbildningen till överlevnadsinstruktör i Sverige, istället
kommer minnesfragment från filmen “Hajen” upp
på näthinnan.
Knappt ett dygn senare börjar tröttheten, tristessen och den ständiga stressen av den kontinuerligt
läckande flotten att ta överhanden. Långt borta
i horisonten ser vi en helikopter komma mot oss,
men det är inte förrens vi hör dånet och känner det
kraftiga vindraget från rotorbladen som vi inser att
vi kommer bli undsatta.
All energi går till att säkra selen och bekräfta att
vinschningen sker på ett säkert sätt, i periferin uppfattar jag rop från mina kollegor. Väl säkert i helikoptern inser jag att hajarna simmat förbi mig på
en halvmeters avstånd. Tur är alltid bra att ha med
sig.
Jag är en del av en patrull på fyra personer med
tre olika nationaliteter. Inget sammansvetsar en
patrull som när man inser att samarbete är enda
nyckeln till överlevnad.
Jag stod initialt inför ett vägval. Göra det som förväntas av mig: Vara en del av patrullen och svara
på de förväntningar som tycks ställas på kvinnor
inom australiensiska försvaret. Alternativt den job-
biga vägen, välja att agera så som förväntas av en
svensk officer. Valet var givetvis enkelt.
I Australien anpassas de fysiska kraven som
ställs på individer inom försvaret på ålder och kön,
inte befattning. En gängse uppfattning är att vi aldrig blir bättre än de krav som ställs på oss, men jag
vill hävda att en gedigen utbildning som syftar till
att bygga upp starka och handlingskraftiga individer resulterar i att vi ställer tillräckligt höga krav på
oss själva för att nå upp och förbi det som förväntas
av oss.
Mina prestationer i Australien resulterade i kommentarer som “We could use some of your DNA
in our girls.. and some of the boys as well.” Detta
tror jag är ett direkt resultat av att man som kvinna
i svenska försvaret inte begränsas av sitt kön, det är
snarare fysiska förutsättningar och ambitionsnivå
som sätter gränsen.
Min uppfattning är att vår svenska överlevnadsutbildning står sig väl internationellt och är applicerbar i många situationer. Specifik miljöträning
och erfarenhet är dock en grundförutsättning för
att med självförtroende och kraft kunna lita på sin
överlevnadsförmåga.
Därför vill jag avslutningsvis visa min tacksamhet
till kursen i regi av Combat Survival Training School
eftersom den bidrar till att ytterligare bredda min
personliga och Överlevnadsskolans kunskapsbas.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 43
43
2012-12-07 13:05:07
44
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 44
2012-12-07 13:05:08
FRÅN JÄGARBATALJONER
TILL INSATSBAS
KARLSBORG
TEXT: ANDERS LÖFBERG
FOTO: LARS SJÖGREN, ERIK BERGLUND, FÖRSVARSMAKTEN
”Vi kavallerister lystra aldrig till eld upphör när det gäller truppslagets framtid och utveckling och ingen troppsignal har någonsin
kunnat hejda de snabba truppernas frammarsch”
Henry Peyron, Sekundchef för Livregementets Husarer
1935-37, Generalmajor och Kavalleriinspektör 1940-43
När man ser tillbaka på K 3 senaste 20 år, kan
man bara konstatera hur rätt Henry Peyron
hade. Livregementets Husarer är inte vad det
var för 20 år sedan. Mycket har förändrats men
en hel del är sig också likt. Som enda kvarvarande Kavalleriregemente kan jag med stolthet konstatera att Livhusarer även de senaste
20 åren arbetat framsynt och anpassat våra
förband till det som är efterfrågat. Alltså alltid
på väg framåt, med vår stolta historia i färskt
minne, lever vi devisen - ”Pergite!”.
Mycket har förändrats men mycket är sig också
likt – ja det kan man fundera över. Är det mycket
som är sig likt? Ja det beror ju på vad man utgår
ifrån i sin betraktelse. De förändringar vi sett
under de senaste 20 åren är ju av synnerligen
stor omfattning. För att beskriva hur de senaste
20 årens utveckling på regementet måste man
se till den förändring som skett i Försvarsmakten från den tiden då vi utbildade Jägarbataljoner, Fördelningsunderrättelsekompanier och
Militärpolisskvadroner.
Den synnerligen stora nedläggning av krigsförband som genomförts i modern tid är det få
som upplevt tidigare. De över 30 brigader och
150 fristående bataljoner vi räknade till 1977
blev i rask takt 21 brigader och 200 fristående
bataljoner tio år senare för att 1997 vara nere
i 13 brigader 120 fristående bataljoner. Vid
millennieskiftet hade vi fortfarande ansvar för
bland annat sex jägarbataljoner och två fall-
skärmjägarbataljoner och huvuddelen av tre
divisionsunderrättelsebataljoner. I och med
Försvarsbeslutet 2004 förändrades armén i
grunden - brigadstrukturen i armén raderades, alla jägarbataljoner utom två lades ner,
fallskärmsjägarbataljonerna reducerades med
hälften och divisionsunderrättelseförmågan
reducerades med 30 %. De MP-skvadroner,
som vi bland annat utbildat några år, samlades
i nya Säkerhetsbataljoner och den Luftburna
bataljonen lämnade försöksstadiet och blev en
del av krigsorganisationen.
Reduceringen av krigsförbandens numerär
skulle till del kompenseras med högre materiell
kvalité och inte minst rörlighet. Vi hade ju redan
1991 sett att förband med låg materiell kvalité,
begränsat skydd i öppen terräng i kombination
med låg rörlighet fick förödande förluster mot
en modern motståndare.
Hur såg denna resa ut på regementet? 1993
hade K 3 varit på sin nya garnisonsort Karlsborg
i nära nog10 år, muren hade fallit och kraven på
våra förband började förändras.
Jägarna blev luftburna
Jägarbataljonerna hade inspirerats av vietnamesernas ihärdiga kamp mot en stormakt,
där de med okonventionella metoder nådde
framgångar som ingen trodde var möjliga. Att
Sverige behövde förband, som kunde verka
över ytan i ett ockuperat land, blev självklart i
den tidens militärpolitiska situation i Europa.
Med en förändrad omvärld och med obefintligt
invasionshot av traditionellt slag förändrades
Jägarbataljonernas uppgifter snabbt.
Jägarbataljonerna utvecklades mot större rörlighet och högre eldkraft och fick samtidigt andra uppgifter att lösa i takt med att krigsplanläggningen justerades. Den ökade eldkraften
och kraven på rörlighet ledde till att fler fordon
krävdes. Mer tid lades på strid och mindre på
underrättelsetjänst för annat än egna behov.
Disponibel värnpliktstid krävde prioriteringar.
Utvecklingen av det som skulle komma att bli
en Luftburen bataljon gick över en motorisering av Jägarbataljonerna till att mer och mer
utnyttja helikoptrar och flygplan för rörelse. En
ny typ av förband uppstod, ett förband som var
snabbt, lätt och rörligt, som kunde verka var
som helst, hemma och utomlands. Vi hade slutligen skapat ett förband med förmåga att överraska vår motståndare taktiskt och operativt.
En förmåga vår motståndare haft i många år.
Nyttan av lättrörliga förband såg vi internationellt där snabba insatser med lätta förband
skapade förutsättningar för kommande enheter genom att snabbt vara på plats. Snabba lättta förband som alla kännetecknades av en sak
– kravet på rörlighet. Detta krav krävde tillgång
till helikoptrar och flyg. Ett fruktbart samarbete
med Helikopterflottiljen i Linköping inleddes.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 45
45
2012-12-07 13:05:08
Känslan av att regementet hade slutit cirkeln
fanns där då jag, sittande i högkvarteret, kunde
se att vi nu återigen var först på plats, hade hög
mobilitet och hög eldkraft. Vi var på sätt och
vis tillbaka där Livhusarerna var på slagfälten
under 1600- och 1700-talet - först på plats och
ständigt skapande oreda hos motståndaren
genom vår höga rörlighet och överraskande
uppträdande. Det sistnämnda var ju lite av ett
adelsmärke även under jägarbataljonstiden.
Den Luftburna bataljonen har idag förmågor
som är unika i Försvarsmakten och som genom
detta skapar just den flexibilitet som militära
operationer kräver. Alla förband bör inte ha
samma förmågor lika lite som alla tangenter på
ett piano bör låta lika – det blir lätt entonigt.
Den Luftburna bataljonen är idag det enda lätta
manöverbataljonen i armén och ger möjlighet
till snabba insatser utan omfattande transportoch logistikförberedelser. Just denna förmåga
har gjort att bataljonen varit en del i den nordiska stridsgruppen vid flera tillfällen och också
utgjort den nationella reserven, strategisk reserv, för att snabbt kunna förstärka pågående
internationella insatser eller lösa nationella
uppgifter. Bataljonen är gjord för denna typ av
uppgifter – att snabbt vara först på plats, undsätta andra förband eller lösa uppkomna behov
av förstärkning.
Bataljonen har under det gångna året utgjort
stommen för K 3 ansvar för Afghanistan insatsen, FS 22, och där visat att regementets devis
definitivt lever vidare. Den Luftburna bataljonen vill man inte ha som motståndare.
Från Spaningsskvadron till Underrättelsebataljon med ISTAR och ISR förmåga
Med de lätta beridna husarförbanden som
historisk koppling kan det synas naturligt att
vi gick över 1960 och -70 talets Spaningsskvadroner, underrättelsetjänst på djupet genom
Jägarbataljonerna och sedan i början av 1990talet till uppsättandet av Fördelningsunderrättelsekompanier. Jag har alltid slagits av den
för hela Armén så självklara naturlagen att en
K 3 officer kan sin underrättelsetjänst, men vår
bakgrund förpliktigar.
Fördelningsunderrättelsekompanier blev bra
men var en för liten enhet för att kunna svara
mot de behov som fanns inom en fördelning.
Utvecklingen av fördelningsunderrättelsekompanierna var ett steg i arbetet att skapa
ett bra beslutsunderlag för chefer. Detta var i
sig inget nytt på regementet. Under många år
hade Arméns underrättelseskola, UndS, verkat
för ett underrättelseförband där man samlade
olika inhämtningsförmågor, ställda under en
och samma chef. UndS kurser hade ett mycket
gott renommé och var ett högklassigt innehåll
baserad på en hjärtlig kavalleristisk utbildningsmetod också synnerligen trevliga.
Allt snabbare rörelser på stridsfältet, maskeringsmetoder och ökande bekämpningsavstånd ställde allt högre krav på underrättelsetjänsten. Teknikutvecklingen skapade
46
möjligheter med andra sensorer än bara nergrävda jägarsoldater med kikare, även om krig
runt i världen visade på kravet att med humanbaserade sensorer kunna bekräfta det de tekniska sensorerna visade.
De krav som ställdes på tidskritiskt beslutsunderlag innebar att inhämtningsförmågor
måste samordnas och bearbetningen koordineras. Denna utveckling lade grunden för den
moderna Underrättelsebataljonen. Bataljonen
innehåller idag, förutom truppspaning i olika
former, de senaste tekniska sensorerna, bearbetningsförmåga och det senaste inhämtandeverktyget – obemannad luftfarkost – UAV. Vår
förmåga, men också arméns förståelse för vikten av en kvalificerad underrättelsetjänst, blev
under insatserna på Balkan allt tydligare. Det
internationella samarbetet vi hade inom ramen
för ISR task force under insatsen i Kosovo utvecklade vår förmåga. Många var de som under
KFOR tiden började förstå vikten av en metodisk inhämtning i kombination med en vilja
hos chefer att agera på presenterat underlag.
Det multinationella arbetet inom ISR task force
visade att vi var på rätt väg och den struktur
som Underrättelsebataljonen hade var rätt.
Nästa utmaning kom i och med Afghanistaninsatsen. Den svenska styrkan växte i omfattning i takt med att hotbilden förändrades.
Skyddet förstärktes successivt genom tyngre
fordon men också genom en utvecklad underrättelsefunktion. De tidigare ”löshästarna” på
sensorsidan har sedan ett par år samordnats i
ISR-kompaniet inom det som kallades PRT, idag
benämnd Task Force Northern Lights. Uppgiften att sätta upp och bemanna bland annat
ISR-kompaniets ledning och bearbetningsfunktion gavs till K 3 och Underrättelsebataljonen.
Vi kunde nu fortsätta att utveckla den grund vi
lagt i Kosovo och nu samordna även sensorer
som vi normalt inte har på regementet. Effekten av denna samlade ledning är påtaglig och
också erkänd inom ISAF.
Till del parallellt med de internationella insatserna har vi haft ansvar för underrättelsefunk-
tionen inom den nordiska stridsgruppen, NBG.
Detta arbete har varit utvecklande och till och
från kryddats av multinationalitetens friktioner.
Många områden lämpar sig väl för omfattande
internationellt samarbete på låg nivå, min uppfattning är att underrättelsetjänsten inte gör
det.
Underrättelsebataljonen är idag det naturliga
valet av förband för att skapa en fungerande
underrättelsefunktion vid insatser nationellt
och internationellt.
Ögon i skyn
Arméns underrättelseskola, UndS, bedrev en
omfattande utvecklingsverksamhet fram till
nedläggningen 1998, då UndS inkorporerades i
Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrum i Uppsala. Skolan tog fram ett UAV-system som dock lades ner när chefen för Armén
beslutade att köpa en UAV från Frankrike, i Sverige kallad Ugglan. Med Ugglan som provbänk
påbörjades ett mångårigt arbete att i olika omgångar ta fram underlag för att anskaffa en taktisk obemannad flygande spaningsplattform.
Utvecklingen inom UAV-området har varit
snabb och vi kan idag glädjas åt att idag har två
operativa UAV-system, vilka idag stödjer våra
soldater och chefer i Afghanistan. Den större av
våra UAV, TUAV 03 Örnen, har på rekordtid gått
från beslut och anskaffning till internationell insats i Afghanistan. Vår mindre UAV, SUAV 02, är
sedan flera år operativ i Afghanistan. Våra UAV:
er kompletterar varandra och förutom i direkt
inhämtning mot chefens underrättelsebehov
och därmed den operativa effekten som fusionen av olika sensorer ger till understödd chef
har vi visat på nyttan av UAV:er i det direkta
understödet till våra enheter på marken. Möjligheten för en skvadronchef att ”se på andra
sidan kullen” eller få information om lämpliga
framryckningsstråk är ett fantastiskt stöd och
höjer tempot i striden. UAV är idag en del av
Underrättelsebataljonen sensorgarderob och
har nu internationellt bevisad förmåga att fusionera olika sensorer och dess information till
beslutsunderlag. Vi går nu vidare och utbildar
även de mekaniserade bataljonerna i hante-
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 46
2012-12-07 13:05:11
ringen av stridstekniska, bataljons, UAV:er. Vi
är nu i praktiken svenska Försvarsmaktens UAV
centrum. Vi har kommit långt sedan vi hade en
major med kamera i skärm bakom en terrängbil, men det var där det började.
Militärpoliser mot Spetnaz
I början på 1990-talet fick vi tillbaka militärpolisutbildning till regementet. Tidigare under 60och 70-talet hade K 3 ansvarat för utbildning av
militärpoliser. Nu återkom detta uppdrag men
det var en annan inriktning på förbandet. Under kalla-kriget-perioden förelåg en hotbild
från det sovjetiska specialförband – Spetnaz.
Det fanns ett tydligt uppfattat hot mot såväl
ledande politiker, höga officerare och våra
stridspiloter. K1 i Stockholm hade börjat utveckla förbandstypen men behovet av förband
översteg produktionsmöjligheterna i Mälardalen. Att det sedan var en tydlig fördel att ha utbildningen på ett förband med jägarerfarenhet
visade sig tydligt. MP-skvadroner var ett så kalllat anti sabotageförband som skulle verka i ett
skede i övergången mellan fred, kris och krig.
Denna gråzon ställde särskilda krav på taktik
och stridsteknik och militärpolis befogenheter
utgjorde en väsentlig grund. MP-skvadronerna
flyttade tillbaka till K1 1997 och är idag en del i
Säkerhetsbataljonen som Livgardet sätter upp.
Från tallbarrste till internationellt erkänd
Överlevnadsskola.
I början av 80-talet startade Överlevnadsskolan
sin verksamhet på K 3 och då under Fallskärmsjägarskolans vingar. Målet var att lära inneslutna förband och soldater som kommit från sina
enheter att överleva med små medel i skog och
mark så att de kunde klara sig tillbaka till egna
linjer. Under 1990- och 2000-talet har utvecklingen inom detta område medfört att Försvarsmaktens Överlevnadsskolan, FÖS, i dag är ett
internationellt erkänt kompetenscentrum när
det gäller personlig överlevnad samt sök- och
räddningsoperationer i olika klimat och miljöer.
Behovet av överlevnadskunskap baserat på nationella förutsättningar var tydligt under det
kalla kriget men i takt med att de internationel-
la uppdragen ökat har det blivit lika intressant
med god kunskap inom områden som tropiska
sjukdomar som överlevnad i ökenmiljö. FÖS
utbildningar håller hög kvalité och skolans kurser är eftertraktade även internationellt. Skolan
stödjer kontinuerligt utbildning och träning
av de förband och individer som vi sänder ut i
internationell tjänst samt bemannar personnel
recovery (PR), befattningar i internationella staber. En fungerande PR-funktion är en självklarhet för chefer i skarpa insatser. Det är i mångt
och mycket en förtroendefråga mellan chefen
och soldaterna längst ut. Mottot är därför naturligt - ”Alla skall med hem”.
Jägarsjukvård med hög kvalitet
Med gedigna kunskaper från sjukvårstjänsten vid Jägarbataljonerna i bagaget har K 3
sjukvårdsskola under 90-talet och 2000-talet
utvecklat materiel och utbildat personal som i
hög grad bidragit till att våra soldater kunnat
förlita sig på att de kommer att tas om hand
med högsta kvalitét, även om de befinner sig
i en stridsituation i främmande land. Detta förtroende skapar de förutsättningar som krävs
för att våra soldater skall kunna göra en professionell insats och den materiel och metoder
som utvecklats vid K 3 har kommit alla andra
förband till godo.
K 3 sjukvårdsskola har i samarbete med special
förbanden utvecklat en unik sjukvårdsförmåga
som idag utgör en kvalificerad sjukvårdsresurs
för våra enheter i Afghanistan. Sjukvårdstjänsten längst fram, närmast soldaten, har varit
viktig för oss i många år. Att den utbildning vi
bedriver är av högsta kvalité har vi fått kvitto på
under det gångna året nere i Afghanistan när
en av mina soldater blev svårt skadad i båda
benen av en vägladdning så kallade IED. Den
tyske läkaren på fältsjukhuset i Mazar E Sharif
sa när soldaten kom in att det är bara svenskar
som överlever så svåra skador och det beror
på den sjukvårdskunskap ni har långt fram hos
soldaterna. Ett bättre kvitto är svårt att få. K 3 är
genom sjukvårdsskolan en etablerad aktör som
har rönt stor uppskattning.
Insatsbas Karlsborg
Begreppet myntades för några år sedan och
är i allra högsta grad fortfarande gångbart. De
förband och förmågor vi har är i allra högsta
grad efterfrågade och vi har fantastiska förutsättningar för vår verksamhet. De infrastrukturella förutsättningarna som skapats genom
ett långsiktigt arbete lägger grunden för den
utbildning och träning vi är så beroende av.
Genom vår egen flygplats skapas möjligheter
för högre chef att sätta in våra förband där behoven finns - nationellt eller internationellt. Vi
lever upp till de krav som ställs och fortsätter
leverera unika förband och kompetenser. Regementets personal har under de senaste åren
gjort en imponerande insats internationellt.
För någon vecka sedan fick jag siffror på det
vi känt länge – Livregementets husarer är det
mest internationellt insatta reguljära förbandet
i Försvarsmakten.
Jag kan, som så många gånger förut, återigen
notera att vårt regemente är en fascinerande
arbetsplats på många sätt. Ständig förändring
och utveckling, hög kvalité i det som levereras
och en mycket diversifierad verksamhetspalett
som har ett militärt sammanhang i regementet
och i Karlsborg.
Med den kompott av förband, kunskaper och
färdigheter som jag beskrivit ovan är det naturligt att Livregementets husarer idag är en del i
alla typer av operationer som Försvarsmakten
genomför. Det gör vi med en anda och traditioner som går 350 år tillbaka i tiden. De förmågor
som då var aktuella; snabbhet, överraskning,
handlingskraft och initiativförmåga gäller fortfarande. Tillsammans med våra grannar, special
förbandet SOG, har vi en garnison som är unik
- Insatsbas Karlsborg.
ISR task force: Intelligence, surveillance and
reconnaissance. En för uppgiften skräddarsydd
underrättelseenhet för koordinering av sensorutnyttjandet och bearbetning.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 47
47
2012-12-07 13:05:12
REFLEKTIONER FRÅN ETT
KONFLIKTOMRÅDE
av Livhusaren öv Anders Waldén
Bäste Livhusar!
Sedan drygt två år har jag
tjänstgjort i befattningen
som försvarsattaché stationerad i Islamabad med
sidoackreditering i Kabul.
Det återstår för mig knappt
två år i en otroligt spännande
kulturell,
säkerhetspolitisk
och dynamisk omgivning, där
man pendlar mellan hopp och
förtvivlan och ond bråd död så
gott som dagligen.
Igår inträffade Ashura Muharram
- den största högtiden för
shiamuslimer. En procession
har gått genom staden, i vilken
man för egen hand gisslat sina
huvuden blodiga. Såhär frampå
48
kvällen här i Kabul kan jag
genom mitt öppna fönster höra
rogivande sång från en nära
belägen moské.
Förra året då jag besökte Kabul
i samband med Muharram och
var på väg från bilen över gården
in på hotellet, genomfördes en
fruktansvärd självmordsattack
mot Muharram-processionen på
en gata strax intill. I ett ögonblick
utsuddades ca 50 människors liv
och drygt 150 skadades.
Efterhand steg antalet döda mot
närmare hundratalet, om jag
minns rätt. Det fanns uppgifter
om att man lyckats förhindra trefyra andra planerade samtidiga
attacker i städer ute i landet.
Shia-mullorna insåg att detta var
ett försök från talibankrigare med
annan kulturell bakgrund att dra
igång en för afghaner främmande
rivalitet och skyndade att
förmedla återhållsamhet samt att
försäkra Sunni-mullorna att man
inte avsåg att hämnas. Det hela
kunde därmed sjunka undan
utan att eskalera till ändlösa
hämndaktioner.
I år har betydande åtgärder
vidtagits för att förhindra en
upprepning och det hela verkar ha
förlöpt utan större konsekvenser,
även om en konfrontation med
sekteristiska förtecken på ett av
Kabuls universitet ledde till att
en ung student dödades.
Det islamistiska proxikriget
mellan
Saudi
och
Iran
skördar ideligen oskyldiga liv,
huvudsakligen shia, i synnerhet
i Pakistan.
Sekteristisk terror liksom den
mesta laglösheten i landet
förefaller befriad från officiellt
motstånd och ordningsmakten
gör sällan några allvarliga
försök att ta reda på vilka
som genomfört morden eller
attentaten, än mindre att föra
dem till doms. Det uppfattas
som lönlöst då man sällan lyckas
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 48
2012-12-07 13:05:13
producera bindande bevis och
alltför farligt att utmana de
tongivande religiösa krafterna.
Många här i Kabul diskuterar f n
hur det skall gå när huvuddelen
av den utländska truppen
lämnar landet? Pessimisterna
är övervägande och det är ju
enkelt att bara se till problemen,
i synnerhet med de sista 30-40
årens historik.
I Kapisa, en provins strax öster
om Kabul, lämnade för en tid
sedan den franska kontingenten
över ansvaret till ANSF, (Afghan
National
Security
Forces),
på ett vad som uppges av
sakkunniga väl strukturerat sätt
och skickade för några veckor
sedan hem truppen i god
ordning. I en pampig, televiserad
ceremoni förklarades att man
löst uppgiften. En talesman för
talibanerna
kommenterade
det hela i positiva ordalag och
menade att flera länder borde
göra som fransmännen.
som uppfattas som maktmissbruk
mot lokalbefolkningen, fortsätter
troligen kampen.
företrädare för talibanrörelsen.
Hittills har resultaten lyst med
sin frånvaro.
Samtidigt kan man konstatera
att det råder viss krigströtthet
bland befolkningen som ofta,
oskyldigt drabbas av attacker
och som förlorar sina söner i
sold hos armén, polisen och i
talibanrörelsen.
Emellertid skedde något i mitten
av november som kan bedömas
som en injektion och ny dynamik
i processen, då företrädare
för pakistanska UD under en
överläggning med ordföranden
för det afghanska fredsrådet
kom överens om några bilaterala
förtroendeskapande
åtgärder
och där Pakistan beslutade att
frige i landet tillfångatagna
talibanledare.
Även om propagandan talar
om seger mot de otrogna, har
trots allt talibanerna lidit svåra
förluster. De flesta bedömare
bistånd, har de miljarder dollar
som spenderats de senaste 5-7
åren på olika utvecklingsprojekt
trots allt inneburit en rad för
landet viktiga förändringar till
det bättre inför framtiden.
Utbyggd infrastruktur, vägar och
skolor, sjukvårdsanläggningar,
etablerade institutioner och
strukturer modern informationsteknik och en relativt utvecklad
media mm.
Inte
minst
viktigt
är
grundläggande och skol- och
Läget i Kapisa är ännu så länge
lugnt, men det finns uppgifter
som gör gällande att talibaner,
i större mängd flyttat in och
använder området som en
skyddad hub för ledning och
logistik som kan vara ämnat för
attacker bl a mot huvudstaden.
I den ”norska” provinsen
Faryab, väster om de ”svenska”
genomfördes en med militärt
mått mätt en exemplarisk
urdragning i månadsskiftet
september-oktober.
Man lämnade över en fin
camp, en hel del materiel och
förnödenheter till den afghanska
brigad som stationerats i
provinshuvudstaden Maymane.
Blott en vecka senare valde dock
talibanerna visa musklerna och
inledde en rad stridigheter i
området.
En effekt av att den främmande
truppen lämnar områden är
naturligtvis att det blir färre
konfrontationer och färre mål
att rikta sig mot och en del
av talibanernas motivation
att strida avtar. Emellertid, så
länge polischefer och andra
ledande personer tillsatta av
centralregeringen ägnar sig åt vad
Marknad
tror inte att de har kapacitet att
inta större befolkningscentra på
det sätt som man lyckades under
1990-talet. Var och en inser lätt
att det är svårt att inta områden
som försvaras av arméförband
genom IED- och bombattentat
och eldöverfall med raketer och
granater.
Mycken energi har lagts ner
av USA, det internationella
samfundet, president Karzai
med sitt fredsråd, samt på
olika håll i Pakistan för att
komma framåt i freds-och
återföreningsprocessen och att
upprätta en fruktbar dialog med
Effekten av detta skall inte
överdrivas, men bedöms ändå
som ett framsteg att bygga
vidare på.
Det är värt att nämnas att det
senaste halvåret, har jag och
många andra sett en rad tecken
som tyder på att afghanerna till
skillnad mot tidigare, på allvar
insett att en ny tid stundar med
minskad främmande militär
närvaro och att ansvaret för
verksamheten och utvecklingen
är deras eget.
Även om landet idag inte klarar
sig utan fortsatt utländskt
yrkesutbildning av en stor mängd
människor som förmedlats på
kort tid. Skolutbildning har också
givits till en rad vuxna, t ex armén
och polisen som kan räknas till
totalt närmare ½ miljon från det
att man började programmet.
I Afghanistan stundar val till
president och parlament 2014.
Däri ligger naturligtvis en rad
svårigheter,
då
valrörelsen
riskerar att bedrivas i ett land
som fortfarande delvis befinner
sig i ett inbördeskrig.
Hur skapa förutsättningar för
befolkningen att rösta i söder
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 49
49
2012-12-07 13:05:14
och öster, dvs i de områden där
talibanerna är starkast?
Den allmänna insikten bland
afghanska makthavare, medelklass och några tongivande
talibanföreträdare, förefaller vara
en strävan att förse landet med en
president och regering som inte
bara duger på hemmafronten
utan också kan accepteras av
grannländer och framförallt av
USA och västerlandet, inte minst
för att det avgörande utländska
ekonomiska stödet skall fortsätta
också efter 2014.
Flera signaler från Talibanledningen tyder på att man
efterhand
modererat
sina
förhållningssätt
i
enlighet
med vad vanligt folk vill
ha, t ex skolutbildning och
yrkesförberedande utbildning
också för flickor, t o m
yrkesutövande kvinnor.
Detta är något som man numera
insett är viktigt för att landet skall
kunna fungera och utvecklas på
egen hand. Man argumenterar i
kommunikéer mot bombattacker
som leder till att oskyldiga civila
kommer till skada. Det uppges
att man är beredd att ta avstånd
från al Qaida och verkar inse
att Afghanistan i ett kortsiktigt
perspektiv inte kan omformas till
en sharijastat.
I avsaknad av etablerade
partistrukturer med en stabil
kader av sympatisörer, finns
många varianter på hur de
avgörande stegen i den
informella process som leder
till officiell presidentkandidatur
kommer att gå till.
Det gäller bl a att inte blotta sig
för tidigt, samt att säkerställa
tillräcklig
uppbackning
av
personer med tillräcklig tyngd.
Bedömningen är att det mesta
kommer att förefalla oklart långt
in i det sista.
Eftersom
parlamentet
har
givits en för västliga mått
begränsad roll, fördelas den
egentliga
makten
genom
presidentens utnämningar till
vice presidenter ministerposter,
provinsguvernörs-,
generalsoch polischefsbefattningar, mfl.
Detta sker i stor utsträckning
bak lyckta dörrar genom en
rad överenskommelser med
och mellan dem som anses
åtnjuta den största makten och
inflytandet i olika läger.
Detta
är
naturligtvis
en
komplicerad process där det
gäller att förstå lojaliteterna
och underliggande bindningar.
Vilka effekter uppstår när en viss
person placeras i viss befattning?
Hur
neutralisera
oönskade
konfliktungar?
Hur
skapa
fungerande
kombinationer och pant för att
kompensera de som inte valts
i första rummet? Allt detta i
syfte att balansera makten till
fördel för de målsättningar som
eftersträvas.
I Afghanistan, liksom i de flesta
länder, är lösningen inte med
nödvändighet alltid till landets
bästa.
Sedan Pakistans tillkomst, efter
delningen från Indien 1947, har
den första demokratiskt valda
civila pakistanska regeringen i
landets historia suttit kvar hela
mandatperioden i och med
februari månads utgång år 2013.
Pakistan slits sedan en tid
med
inrikespolitiska
och
interna maktkamper. Dessa
begränsar bl a möjligheterna
till
genomgripande
beslut
för att komma tillrätta med
svåra
problem
avseende
energiförsörjning,
ekonomi,
Manar till eftertanke
50
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 50
2012-12-07 13:05:18
föråldrad
eller
bristande
infrastruktur, stigande arbetslöshet och fattigdom, minskande
utbildning av en mycket ung
befolkning där nu närmare 60 %
saknar läs- och skrivkunnighet,
samt inte minst det bristande
säkerhetsläget, med bl a
kopplingar till konflikten i
Afghanistan.
Den tidigare totalt dominerande
militära
inblandningen
i
politiken, har under senare år
modererats en del till förmån för
civilt ledarskap.
De
frostiga
pakistanska
relationerna med arvfienden
Indien töar för närvarande, bl
a tack vare en önskan om ökat
handelsutbyte. De pakistanska
militära ledarna och politiker
försöker
med
reviderad,
modererad inställning att hitta
en fungerande samtalston och
relation med Afghanistan.
Det är också positivt att Pakistan
och USA börjat hitta tillbaka
till en mera realistisk ambition
bilateralt, som under två år av
berg- och dalbana, tangerat en
lågvattennivå på gränsen till ebb.
Pergite!
operationer 2009-10, har livet i
stor utsträckning återgått till ett
mera normalt och fredligt läge.
Även om misstroendet är inetsat
på båda sidor, finns en uppenbar
vilja att hålla ihop relationen.
Under våren 2013, förväntas
nytt val till parlament och
presidentpost i Pakistan. Det är
dock inte många som bedömer
att den nyvalda förmodade
koalitionsregeringen
kan
driva
igenom
nödvändiga,
genomgripande förändringar.
Armén har under de gångna
två åren genomfört en rad
infrastrukturprojekt med stöd
framförallt
av
amerikanska
medel, vilket möjliggjort att
de närmare 300 000 interna
flyktingarna kunnat återvända
till sina hemtrakter.
Samtidigt påpekas att det tar tid för
det i relativ bemärkelse otränade
politiska etablissemanget att
lära sig regera och administrera.
Förhoppningen ligger i en
kontinuitet av civilt ledarskap
där ansvarstagandet för landets
bästa efterhand inträder.
Nu vittnas om att jordbruket
och
boskapsskötseln
har
återupptagits
och
delvis
utvecklats. Det finns ett starkt
intresse för utbildning och
sysselsättning bland de unga, och
man söker på olika sätt motverka
att talibaner från Punjab och
Afghanistan återetablerar sig i
området.
I all till synes hopplöshet finns
dock en rad ljuspunkter att ta
fasta på.
Jag besökte nyligen Syd
Waziristan, den södra provinsen
i vad som benämns Federal
Administrative Tribal Area och
som gränsar till Afghanistan
i väster. Där kunde man
konstatera att efter våldsamma
och
ödeläggande
militära
De flesta människor man möter
i Pakistan är oerhört artiga,
vänliga och gästfria. Pashtuner
eller Punjabi, Sindhier, Balucher
eller de från norra området
Gilgit-Baltistan
är
normalt
öppna, intresserade och ivriga
att interagera.
Många är uttalat positiva till
Sverige och Europa. Den vanliga
kriminaliteten är oerhört låg
i jämförelse med t ex städer
i Sverige, vilket bidrar till viss
trygghetskänsla.
Den absolut överväldigande
delen av befolkningen i Pakistan
är fredliga och vill inte ha taliban
eller banditgäng som under
pretexter av vantolkad islam
begår de grövsta brott mot sina
landsmän.
Det finns en imponerande
och
hyggligt
inflytelserik
intelligentsia och framgångsrika
entreprenörer i Pakistan, vilka
bedömningsvis kommer att
bidra till att landet i framtiden
kommer upp till ytan igen, några
demokratiskt valda regeringar
längre fram.
Hälsningar från en region där
man inte givit upp hoppet om en
bättre framtid,
Pergite!
Anders Waldén
Livhusar, överste och försvarsattaché i Islamabad och Kabul
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 51
51
2012-12-07 13:05:20
FAKTA 31. LUFTBURNA BATALJONEN
31. Luftburna bataljonen består av en bataljonsledning med stab & fem skvadroner.
Bataljonen kan lösa uppgifter både nationellt
och internationellt. Det som utmärker den
luftburna bataljonen är dess rörlighet kombinerad med stor eldkraft. Rörligheten i terräng
och olika miljöer skapas genom att all personal och dess utrustning inklusive alla vapensystem med ammunition medförs buret. Bataljonens fordon är också anpassade så att de
kan flyg transporteras, del av dessa kan även
transporteras med helikopter. Detta ställer
mycket höga krav på fysik och uthållighet för
bataljonens personal.
52
Bataljonen består av två olika kategorier av
soldater. De kontinuerligt tjänstgörande soldaterna (GSS/K) som dagligdags finns vid
bataljonen, medans de tidvis tjänstgörande
soldaterna (GSS/T) är knutna till bataljonen
via ett avtal och kallas in vid behov samt
för repetitionsutbildning efter ett planerat
schema.
Skytteskvadronernas (tre stycken) uppgift
är främst väpnad strid. Skvadronerna består
av tre stycken skytteplutoner, en granatkastarpluton & en stab- & trosspluton.
Stabs- & understödsskvadronens uppgift
är stödja bataljonsstaben. Skvadronen består
av en ledningspluton, en spaningspluton &
en undsättningspluton.
Bataljonen är delad mellan K 3 i Karlsborg &
Livgardet i Kungsängen med ungefär hälften
av bataljonen på respektive ort.
Trosskvadronens skapar bataljonens uthållighet. Skvadronen består av en pionjärpluton, en trosspluton & en sjukvårdspluton.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 52
2012-12-07 13:05:20
FAKTA 32. UNDERRÄTTELSEBATALJONEN
32. Underrättelsebataljon består av en bataljonsledning med stab, tre skvadroner
och ett kompani.
Det som utmärker 32. underrättelsebataljon är dess förmåga till att självständigt leda
underrättelseoperationer samt kapaciteten
med inhämtning i olika discipliner som kompletterar varandra. Bataljonens rörlighet i terräng och miljö skapas genom egna fordon
eller genom att fällas med fallskärm.
Bataljonen består av två olika kategorier av
soldater. Hälften av soldaterna är kontinuerligt tjänstgörande (GSS/K) medan den andra
hälften är tidvis tjänstgörande soldaterna
(GSS/T) som är knutna till bataljonen via ett
avtal och kallas in vid behov eller för övning.
Lednings- & underhållsskvadronen uppgift
är stödja bataljonen och bataljonsstaben.
Skvadronen består av en ledningspluton,
en underhållspluton, en inhämtningspluton
och två TUAV plutoner samt en hoppmästargrupp.
Underrättelseskvadronernas (två stycken)
uppgift är främst spaning och övervakning.
Skvadronerna består av tre stycken underrättelseplutoner med SUAV, en prickskyttegrupp och en skvadronsledning med underrättelsebearbetningskapacitet.
Fallskärmsjägarkompaniets uppgift är att
spana samt utöva strid bakom fiendens linjer.
Kompaniet består av två fallskärmsjägarplutoner, en prickskyttegrupp samt en kompaniledning.
Bataljonsstaben
Bataljonsstaben har god kapacitet till ledning, underrättelsebearbetning och samverkan. Bataljonen kan verka i två riktningar
med ISR/ISTAR TF förmåga.
(ISR/ISTAR task force: Intelligence, surveillance and
reconnaissance. En för uppgiften skräddarsydd
underrättelseenhet för koordinering av sensorutnyttjandet och bearbetning)
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 53
53
2012-12-07 13:05:21
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 54
2012-12-07 13:05:23
”DÄ Ä BAR Å ÅK”
TEXT: KAJ ROSÖ FOTO:
RONNIE HAMMAR
Januari 2012, slut på ledighet och skinka. Nu var det dags att lära
soldater och officerare från 320. skvadron förmågan att uppträda
och överleva i subarktiskt klimat. Vi lämnade förväntansfulla ett
grått, kargt och kulet Karlsborg för att genomföra en fyra veckor
lång vinterutbildning på Älvdalens skjutfält.
Vår utvecklingskurva i skidteknik
var av revolutionerande natur
och karaktär, vilket inledningsvis
utsatte befälet för många tillfällen att tappa såväl ansikte som
tjänstemin. Som sig bör, så bet
sig då vederbörande befäl i läppen och uppbringade en inre
bild av Uralbergen. Befälet kunde följaktligen med viss svårighet utstöta torra, uppmuntrande
ord genom hårt sammanbitna
tänder till gagn för truppen.
Utbildning som vi genomförde
omfattade bland annat. skidteknik, skidmarsch, isvaksbad,
vinter-PEK, liggrop, tillfällig och
fullständig bas samt grupps eld-
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 55
överfall. Perioden i Älvdalen avslutades med Björnrännet 15km
klassisk skidåkning, vilket är en
nystartad tradition på 320. skvadron. Tävlingen kostade en stav
och en skida då all teknik som
plutonen lärt sig och visat prov
på under utbildningen, var med
startskottet som bortblåst denna
dag då tekniken fick stå tillbaka
för viljan och kraften.
Kung Bore visade sig från sin
allra bästa sida och agerade helt
i enlighet med vad övningsledningen har planerat. Temperaturen sjönk från -5 i början av
perioden till -37 under en stridsskjutning i slutet av perioden.
Snömängden varierade mellan
30-60cm beroende på vart på
fältet man befann sig.
Jag avslutar med ett citat som
får sammanfatta den vilja och
attityd som alla uppvisade under vinterutbildningen. Ingemar
Stenmark svarade ”dä ä bar å åk”
på lugn och sävlig Tärnabydialekt
när en journalist frågade honom
om det är svårt att åka skidor.
Till alla soldater och befäl som
deltog på vinterutbildningen i
Älvdalen, kom ihåg:
Dä ä bar å åk! Pergite!
2012-12-07 13:05:24
56
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 56
2012-12-07 13:05:30
”NO, THEY’RE JUST
AMONG THE BEST”
TEXT: DANIEL BOSTRÖM
FOTO: RONNIE HAMMAR
Varumärket JÄGARE är starkt i Sverige. Det beskriver en självständig, duglig och vältränad, noga utvald och hårt testad soldat. Men
vad skiljer då en Fallskärmsjägare från övriga jägare i Sverige?
Senast vid en internationell övning fick chefen för 32. Underrättelsebataljonen i Karlsborg en fråga om de svenska fallskärmsjägarna
efter att de visat prov på sina färdigheter: ”Are they special forces?”.
Chefen 32. C-M Svensson svarade avslappnat:
”No, they’re just among the best”
Att hoppa fallskärm är ett transportsätt.
Punkt. Fysiskt krävs det inte mer än vad skolgymnastiken erbjöd i motstånd för att rulla ut
från en ramp och landa utan att bli bragt om
livet. Att vara fallskärmsjägare är däremot en
livsstil som inte är förutsättningslös. Under
värnpliktstiden togs endast någon procent av
alla sökande ut för att utbildas till Fallskärmsjägare i Karlsborg vid dåvarande FJS. Utöver
mycket hårda fysiska krav kontrollerades aspiranterna ständigt också utifrån psykisk och
social lämplighet.
Viljan, förmågan och utbildningsbarheten
prövades och utvärderades kontinuerligt hos
individen. Dessa upplevelser under förtest,
testperiod och senare grundutbildning kom
att knytas ihop till en bas och gemensam nämnare hos dessa soldater från hela Sverige. Från
norr till söder och med olika erfarenheter och
bakgrunder till en stark gemenskap och anda,
som sträckte sig över utbildningskullarnas
gränser och kom att kallas fallskärmsjägarandan. Grunden i detta broderskap kom av skolans valspråk VILJA – MOD – UTHÅLLIGET.
Samtidigt med värnpliktsutbildningen existerade en grundkurs i fallskärmsjägartjänst,
kurs 0231. Denna kurs var sökbar för Försvarsmaktens officerare och syftade till att testa
och rekrytera befäl från andra förband till Fallskärmsjägarna. Lika viktigt mål med kursen
var att utbilda och sprida den kunskap som
fanns vid Fallskärmsjägarna om att verka, strida samt överleva i små enheter under svåra
förhållanden till övriga förband i Sverige.
Kursen löpte jämte värnpliktsplutonerna och
genomfördes med motsvarande tester, krav
samt med samma kraftprov och utmaningar
som för den vanlige fallskärmsjägarsoldaten.
Det fanns alltså en tydlig särprägel på blivande fallskärmsjägare och dåvarande Fallskärmsjägarskolan. Soldaterna befann sig
där för att de själva önskade det och för att
de lyckats mobilisera en tillräckligt stor vilja
för att klara antagning och utbildning. Trots
det goda soldatmaterialet var fallskärmsjägarförband dock inte till för att utdela det
avgörande slaget mot fienden, istället var
”
Vilja - Mod - Uthållighet.
Fallskärmsjägarens valspråk
huvuduppgiften att dolt inhämta den information som är helt avgörande för våra chefer
att fatta rätt beslut om var, när och hur våra
anfallförband skall sättas in. Denna uppgiftsställning innebar ett uppträdande med högt
risktagande i isolerade patruller långt bakom
fiendes linjer. Detta motiverade att större krav
ställdes på en fallskärmsjägare gentemot andra jägarsoldater.
När Försvarsmakten nu gått från värnpliktiga
soldater till anställda yrkessoldater försvinner
inte denna särprägel, den snarare förstärks.
Tjänsten och därmed uttagningarna kommer
fortsätta att ställa samma höga krav som är
nödvändiga för att fungera i en fallskärmsjägarpatrull. Nytt är däremot nu att även sol-
Konkurrenskraftiga meriter för
antagning till kurs 0231
• Tjänstgjort som soldat eller befäl
under minst 1 år.
• 10 km löpning < 48 min
• 20 km snabbmarsch < 140 min
• FM FysS tilläggskrav D
• God orienteringsförmåga, dager
och mörker
• Inga fobier, kroniska sjukdomar,
allergier.
Ovan är enbart riktvärden.
daterna grundutbildas till fallskärmsjägare
genom kurs 0231.
Kursen som föregås av en uttagningsvecka
omfattar för närvarande nio veckor och ger
en grundläggande färdighet i patrulltjänst,
spaning och fallskärmstjänst. Som anställd
fallskärmsjägare fortbildas man sedan över
tiden i områden som vinter- och marin miljö,
fallskärmstjänst samt överlevnad. Den anställde erhåller dessutom en befattning i patrullen, exempelvis patrullchef, sjukvårdare
eller prickskytt. Som färdig fallskärmsjägare
behärskar individen infiltration från luft, vatten och mark.Uppgifterna löses med tyngdpunkt på patrullens förmåga att verka enskilt
och isolerat under en längre tid. Den enskilde
jägarens duglighet bygger på en av Försvarsmaktens främsta soldatutbildningar, men han
präglas framförallt av att vara utrustad med
rätt karaktärsdrag. Det förväntas att alla fallskärmsjägare är beredda att gå i täten och att
ständigt vara föregångsmän - i som utanför
tjänsten.
Så även om fallskärmshoppet är enkelt rent
fysiskt ställs de höga kraven på jägaren för
att fallskärmsjägarkompaniet även i fortsättningen skall kunna leverera rätt underlag, i
rätt tid, från otillgänglig och riskfylld terräng
till högre chef. Överstelöjtnanten skall även i
framtiden kunna svara avslappnat på frågan
om vilka hans soldater är – ”No, they’re just
among the best.”
Nästa kurs 0231 genomförs under 2013.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 57
57
2012-12-07 13:05:30
ÅRET VID ÖVG
Några axplock
TEXT/FOTO: LARS-ERIK SUNDIN, MARIE WILHELMSSON, BENGT FRANSSON
Ny Chef för Örebro
Värmlandsgruppen
Örebro-Värmlandsgruppen fick den 1 juli
2012 en ny chef när Överstelöjtnant Bengt
Fransson tog över efter Anders Domhagen.
Bengt kommer närmast från jobbet som
stabschef på K 3 i Karlsborg. Han är ursprungligen från Kil i Värmland och började sin militära bana där som hemvärnspojke.
inte hinna slutföra alla moment på grund av
tidsbrist. Så nu fick de känna på att genomföra uppgifterna i ett vidare perspektiv och
få uthållighet i momenten- vilket var både
givande och uppskattat bland soldaterna.
Det som blev framgångsfaktorer för den
mycket väl genomförda KFÖ:n var flera men
framförallt till en stark utveckling och förbättring av stab och trossdelarna. Funktionerna hade i år ett mycket väl strukturerat
schema där de fick bra utbildning och många
övningsmoment under sina avtalsdagar vilket höjde kvaliteten på ett mycket glädjande
sätt. Stab och trosstroppens hade som mål
att efter övningen kunna upprätta och betjäna en underhållsplats och ledningsplats.
Funktionerna har hunnit med att öva alla
sina specialuppgifter till en helhet så att de
kan lösa sina viktiga uppgifterna till nästa års
förbands KFÖ
Årets lyckade KFÖ glädjer naturligtvis Michael Rylander, bataljonschef för Sannaheds
hemvärnsbataljon, som tog tillfället i akt under avslutningsceremonin att framföra sina
lovord och riktade uppmärksamheten till alla
som bidragit till den lyckade övningen.
20e förbandsövning
Årets övning var utan tvekan den bästa övningen som bataljonen genomfört. Allting
har fungerat bra och de saker som det tidigare år varit problem med fungerade i år utan
anmärkning. Alla var mycket nöjda, saker
och ting fungerade och det fanns ett lugn
över området som tidigare inte skymtats i
samband med stora övningar.
Målet med årets övning var att bataljonen
efter övningen skulle vara bra förberedd att
inför kommande års förbands KFÖ då 20:e
hemvärnsbataljonens förmåga ska prövas i
att lösa uppgiften skydda. Kompanierna fick
här öva sina förmågor mot sin målbild 2013.
För att övningarna skulle ge soldaterna mer
kompetens än tidigare år valde övningsledningen att låta plutonerna börja en bit in
i övningsmomenten i stället för att, än en
gång, börja övningsmomenten från start och
58
– Vi vill rikta ett stort tack till alla som på ett
eller annat sätt deltagit i övningen. Soldater,
övningsledning, B-styrka, figuranter och alla
andra inblandade. Vi har genomfört den hittills bästa KFÖ någonsin och allt har fungerat
på ett mycket bra sätt. Det ligger ett omfattande arbete bakom för att en övning ska bli
så lyckad som denna. Tack.
mot svensk personal både i det fingerade
landet och hemma i Sverige. De grupper som
opererade i Sverige sades vara beväpnade
med bärbara robotar och handeldvapen.
I samband med avtransport av stridsgruppens personal och materiel var man rädd
för att sabotage och angrepp skulle kunna
ske mot transporter, hamnar och flygplatser.
Hemvärnet gavs uppgiften att skydda stridsgruppens transport i Sverige.
För K3:s hemvärnsbataljoner innebar ledningsträningsövningen att man fick planera
och spela på att man under fyra veckor skulle
skydda och bevaka Örebro flygplats varvid
tillfartsvägar, in- och utflygningszoner skulle
ytövervakas. För denna uppgift användes
bland annat förbandets egen flyggrupp för
spaningsflygningar.
Uppgiften ställde stora krav på förbanden då
man skulle ansvara för ett stort område och
ställdes mot en motståndare som hade tillgång till bärbara robotsystem. Vidare rådde
det fred i Sverige varför den civila livet och
flygtrafiken fortsätter som vanligt. Något
som innebar att man fick träna på problematiken att hantera ett stort antal civila som av
naturliga anledningar normalt finns i inom
området.
Hemvärnsbataljonerna får det
hett om öronen
Förutom risken för sabotage var man också
tvungen att ta hänsyn till de grupper som av
olika anledningar uttryckte sitt motstånd till
EU:s inblandning i de fingerande ländernas
angelägenheter och som genomförde demonstrationer och aktioner med civil olydnad. Det var som bäddat för en hektisk tid
för de bägge bataljonsstaberna med många
problem att sätta tänderna i.
Under övningen spelades upp att det hade
förekommit sabotage och andra aktioner
– Övningen var mycket bra, säger Major Henrik Larsson, stf bataljonschef för Värmlands
hemvärnsbataljon. Speciellt uppskattar jag
möjligheten att samverka med Sannaheds
hemvärnsbataljon kring en gemensam taktisk uppgift. Vi fick också mycket träning i att
samverka med andra civila aktörer samt att
hantera media vilket är jätteviktigt och gav
många lärdomar.
Vid ledningsträningsövningen Geltic Bear i
Enköping fick K 3:s hemvärnsbataljoner träna
på en spelad insats vid Örebro flygplats. Övningens övergripande scenario innebar att
Nordic Battle Group (NBG) skulle transporteras till ett fingerat land för att genomföra ett
EU uppdrag.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 58
2012-12-07 13:05:31
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 59
59
2012-12-07 13:05:37
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 60
2012-12-07 13:05:40
ÖREBRO-VÄRMLANDSGRUPPEN
Örebro-Värmlandsgruppen, ÖVG, är en del av Livregementets Husarer och
har sin placering i Örebro. Vår främsta uppgift är att utbilda, organisera och
administrera Hemvärnet, de nationella skyddsstyrkorna, i Örebro
och Värmlands län.
ÖVG stödjer även avtalsorganisationerna i
våra län vars uppgift är att utbilda specialistkompetenser för hemvärnets behov. Vi har
i dag 2 bataljoner, en i respektive län, med
totalt 7 kompanier, sammanlagt cirka 1200
personer.
- året om, biträda polis och räddningstjänst
enligt Lagen om skydd för olyckor (LSO)
främst gällande efterforskning av försvunnen
person och skogsbrandsbekämpning. Och är
även beredda att efter order stödja samhället
vid svåra påfrestningar.
Krigsförband
Hemvärnet är ett modernt krigsförband i
Försvarsmaktens insatsorganisation med
uppgifter i Sverige. Vid händelse av krig eller krigsrisk ska Hemvärnet - De Nationella
Skyddsstyrkorna bl.a. kunna skydda och bevaka anläggningar och knutpunkter som är
viktiga för totalförsvaret.
Allt fler med internationell erfarenhet
Medelåldern i våra insatsförband i dag ligger
på cirka 30 år. Och vi har många soldater med
internationell erfarenhet från olika missioner.
Vi har idag modern och anpassad utrustning
och vårt huvudvapen är AK4B med rödpunktsikte. Exempel på övriga vapen som används
är granatgevär, kulspruta och pansarskott.
Stöd till samhället
Hemvärnet är dessutom redo att dygnet runt
Varför bli Hemvärnssoldat
Varför man väljer att bli hemvärnssoldat finns
flera anledningar till. Men de främsta är att
man efter värnplikt eller internationell tjänst
vill behålla kontakten och engagemanget
i Försvarsmakten, om än i mindre utsträckning. Som Hemvärnssoldat har man stora
möjligheter till att underhålla och förkovra
sin soldatkompetens både genom regelbundna övningar och genom att vidareutbilda sig till högre befattningar på HVSS (Hemvärnets stridsskola). Det finns en mängd olika
befattningar i Hemvärnet vilket gör att vi har
någonting att erbjuda för alla. Alternativt kan
man bli specialistsoldat och teckna avtal med
någon av våra frivilligorganisationer. Sist
men inte minst, är det många som drivs av
att få vara med och göra en insats för sitt land
och hjälpa till att stödja samhället vid svåra
påfrestningar.
LIVHUSAREN 2012
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 61
61
2012-12-07 13:05:42
När Johan Skogman hade gjort värnplikten vid K 3 och således blivit Livhusar, så tyckte han med all rätt att han var
”en av de främsta” soldaterna i släkten eftersom han nu var en del av det anrika Livregementets husarer. Men, när
han började släktforska upptäckte han något som fick honom att baxna – det visade sig att släkten var värre ändå!
SLÄKTEN VAR VÄRST!
Det enda alternativet
När jag skulle mönstra våren 1984 så fanns det bara
ett val. Jag skulle till K 3.
Jag sökte och fick vänta i 2
år till sommaren 1986 då
jag ryckte in på GBS hos
Lars Kroon som plutonchef.
av Livhusar Johan Skogman
K 3 86-88, Jägarbataljon, 4 skv
Släktforskning
Hösten 2010 kom min dotter hem
med en skoluppgift som innebar att
vi skulle göra lite släktforskning. Vi
började söka på internet och hittade
en del. Hon redovisade sin uppgift
men jag fortsatte att forska och har
inte slutat än.
Alla kyrkböckerna finns inskannande i färg på internet och framför
allt så finns GMR (generalmönsterrullorna) där. Man tecknar några
abonnemang och blir medlem i
några släktforskarförningar och
kommer då åt alla databaser - så är
man igång.
Jag och min bror (KJS 91) var övertygade att vi skulle hitta soldater i
släkten för vi har ju aldrig riktigt
muckat, även om vi har varit i det”
civila mörkret” i över 20 år nu. Jag
forskade bakåt i släktleden och under större delen av 1800-talet hittade jag inga soldater, bara bönder,
torpare och annat löst folk. Namnet Skogman hittade jag för en torpare, Carl Gustaf Gustafsson som
fick jobb som skogsvaktare norr
om Västerås på 1860 talet och tog
namnet Skogman.
62
Antogs ånyo till ryttare för Wahlbricke rusthåll, red därför i 14 år
och var med till Skåne. Fick andra
gången avsked vid Kungsör 1757
25:e juni. Levat fromt och stilla.
Varit skröplig i många år och legat
mest till sängs i tvenne år. Mattad
av bröstvärk och topp. Låtit sig bespisas med herrans heliga nattvard
sista gången den 26:e juli avled 10:e
augusti. levat 63 år 2 månader och
11 dagar”
Jag tillbringade tre somrar
i Karlsborg, KADS, FOK
och fick anställning som
instruktör med furirs grad.
Det är ju en egen historia i
sig själv det, men vi lämnar
det åtsidan.
Jag vet nämligen varför jag
absolut skulle till Livregementets Husarer, K 3. Mina
förfäder har talat till mig.
Nu låter ju det som jag har
blivit lite snurrig, men jag
skall förklara det närmare.
dräng och kom som ryttare för
Skållby rusthåll i Skultuna. Bevistade finska kampajen (1740-41) och
fick vid hemkomsten avsked.
Jag har alltså ryttare både på farfars
och morfars sida som stred tillsammans och kände varandra. Inte
konstigt att man sökte till Livregementets Husarer 250 år senare.
Äntligen!
Soldaterna
Den första soldaten jag hittade
var Jan Kraft, soldat nr 72 i Bergs
komp Västmanlands regemente
som tjänstgjorde 1806-09. När man
hittar ett soldatnamn så brukar det
dyka upp flera i samma släkt. Och,
mycket riktigt så hittade jag Anders
Närlund (1775-1813) nr 27 i Livregementets Grenadjärer som tjänstgjorde i Livregementesbrigadens
Lätta infanteribataljon, och det var
ju där dagens K 3 bildades.
Han bodde på Närlunda ryttartorp
och var soldat mellan 1794 till han
dog i strid i Tyskland hösten 1813
(slaget vid Leipzig) i andra Napoleonkriget.
Jag hittade även en hovsmed vid
Östra Nerikes Skvadron Livregementets Husarer, Johan Bergström,
som tjänstgjorde mellan 1791-1811.
Han skodde 125 hästar i fält. Det
var min första koppling till K 3 men
det kommer mera.
Ryttarna
När man hittar en ryttare i kyrkböckerna så är det som tiden står
stilla. Man glömmer tid och rum
och sitter framför datorn i timmar
trots omgivningens höga protester.
För man vill hitta honom i rullan
och följa honom vidare där. Få reda
på hur länge han tjänstgjorde, vilken häst han red och vilka slag han
bevistade.
Den första ryttaren jag hittade var
Peter Apalberg (1715-1794) på min
farfars sida. Han var ryttare nr 91
vid Överstelöjtnantens kompani,
Livregementet till Häst. Han tjänstgjorde mellan 1741-1758 (17 år).
Sina sista år levde han på Ridön
mitt i Mälaren, där farfar hade sommarstuga i 30 år.
Sean hittade jag ryttaren Johan Skiälberg (1722 -86) nr 99 i övlt kompani, Livregementet till Häst, där
han tjänstgjorde mellan 1742-1777
(35 år) och ryttare Erik Skålberg
nr 87 (1700-1763) på min morfars
sida. Han tjänstgjorde mellan 17241757 (33 år), Hästen var 1736 en
mörkgrå valack utan tecken.
Ibland så skrev prästen en livsberättelse om människorna i församlingen när de gick bort.
”Erik Skålberg från Nybyn. Född
år 1700 den 29:e maj och döpt. Fadern var fjärdingsman Lars Nilsson
och modern hustrun Barbro Nilsdotter.
Enfaldigt undervisats i kristendomskunskap. Tjänte först hos
gamle rådman Wulf i Västerås 4 år.
Gick vid Norska fejden ut för tross
En dag hittade jag ryttaren som
jag har letat efter i 1.5 år - Johan
Larsson (1614-1698). Jag satt och
forskade på min morfarsida och
fann att prästen i Hallstahammars
församling i början av 1700 talet
skrev utförliga levnadshistorier i
dödsböckerna.
Alla präster gjorde inte det utan
skrev bara namn och hur gamla de
var osv. Johan Larson är ju inget
soldatnamn så först verkade de
som han var en bonde som levde
på Rallsta gård inte långt ifrån där
min morfar bodde.
Om Johan skrevs:” Johan Larsson
född i Rallsta, 1614 uti denna församling af ärlige och kristne föräldrar”. Jag har hittat honom i GMR
från 1648 till 1683 som ryttare och
till 1698 som rusthållare. När man
läser i historieböckerna eller läser
på Livregementets Husarers Standar så ser man vilka slag han var
med om och överlevde!
Upplands ryttare
I generalmönsterrullan år 1648
tillhörde han Upplands ryttare
under generalmajor Johan Mauritz
Wrangels (1639-1657) likaså under
slaget vid Warszawa 1656. Han
deltog även i slaget vid Fredriksodde
1657.
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 62
2012-12-10 08:00:23
1658 var han med vid Tåget över
Bält och blev tillfångatagen i
Danmark (1658-60).
Slaget vid Halmstad
och Lund
1673 utnämndes Nils Bielke till
överste för Lifregementet till häst
och under honom deltog Johan
Larsson i slaget vid Halmstad
1676. Blev placerad på Ryttmästare
Gustaf Ribbings skvadron den 28
januari 1676 och deltog i slaget vid
Lund 1676. Han var då ungefär 62
år gammal!!
lida.
När Bjelke gjorde sitt andra anfall
mot det danska rytteriet och
dref det in ibland fotfolket, hade
drabantsqvadronen, i spetsen för
hvilken konungen red, kommit
så nära högra flygeln af danska
fotfolket, att några drabanter
jämte en och annan ryttare af
lifregementet trängde sig förbi den
samma.
hvilka skreko af alla krafter: »See
der de Hunde, de Hunde!», och
stötte med värjan efter dem. Men
de närmaste nedskötos af Ribbings
ryttare, och konungen var räddad.
Han spanade åt alla sidor, för att
få syn på den qvarlemnade delen
af sin armé. Då fick han, när han
kom upp på en liten kulle, till sin
stora glädje se hela den svenska
slagordningen uppställd framför
På sin kropp åtskillige tegn
av skått och värja vederlagt
haver...
I historie böckerna står det
om slaget vid Lund 4:e dec
1676 på eftermiddagen:
Vid hans död 1698 skriver prästen
följande; ”Åtskilliga travailer färdats
och på sin kropp som blesserad är
åtskillige tegn till sin härdighet både
av skått och värja vederlagt haver
dem han nu med största heder med
sig uti i jorden underlägger.
”I dessa brydsamma ögonblick blef
Bjelke varse några sqvadroner på
afstånd, hvilka närmade sig i raskt
traf mot hans venstra flank. Snart
trodde han sig igenkänna dem
såsom svenska. Men det förundrade
honom, att de kommo från venster
och icke från höger, som de borde
hafva gjort, om de kommo från
Lund.
Han red derför fram ett stycke på
höjden, som låg mellan honom
och fienden. Nu igenkände han
Var hjälpsam emot de fattige,
oförfärad för sina fiender, och
sedesam mot sina lärare. Har i
detta år nog varit besvärad av en
häftig bröstvärk och avsomnade
saktmodigt den 10 nov sistlidne då
han ungefär 81 år här i W levat ”.
Så här ser Generalmönsterrullan ut
stadsmurarna.
Han skyndade dit, så fort hans häst
kunde bära honom, tog med sig
två af Baranoffs sqvadroner och
återvände till striden. Ascheberg,
som under tiden satt sig i spetsen
för rytteriet på venstra flygeln,
följde snart hans föredöme…”
Slaget vid Landskrona
tydligt konungen på hans hvita
häst i spetsen för två sqvadroner af
Baranoffs ryttare, och strax derpå
upptäckte han äfven Ascheberg i
spetsen för Lichtons, Hjertas och
Mellins sqvadroner i färd med att
anfalla danskarne från sidan. Vid
denna syn skållade höga glädjerop
från Bjelkes ryttare. Nu, skreko de,
skulle det blifva danskarnes tur att
var borta i åratal. Inte nog med det
så gifter han om sig när hans hon
dör och får ett sista barn när han var
80+!! ”Den 30 okt 1696 ingick han
tredje resan ett åkt förbund med
välborna och gudfruktiga Kerstin
Peders dotter Felenia. Har med
henne enigt sammanlevat uti 2 år
och avlat med henne en dotter som
ännu tillika med modern efterlever
och för sin späda ålder skull faderns
död icke kan beklaga”
Bland dessa ryttare befann sig äfven
konungen. Kulorna föllo »hoptals
och häftigt» omkring honom på
alla sidor. Slutligen hade han endast
med sig i följe Dahlberg och ett
par ryttare af Gustaf Ribbings
sqvadron af lifregementet.
De förföljdes af fiendtliga ryttare,
1677 tillhörde han ryttmästare Carl
Nieroths kompani vid slaget vid
Landskrona. 1683 var han ryttare
nr 94, Ryttmästare Nicolaus Goes
kompani och fick avsked 1683-1116 ( ca 70 år gammal) och blev därefter Rusthållare för Överby. Man
kan läsa i rullan: ”Sedan han av
hans H majt konung Carl XI ett nådigt avsked bekom vid mönstringsplatsen Kungsör d.16 nov 1683 för
sin alles 50 år under militären.”
Johan Larsson är en direkt
stamfader till mig, 10 generationer
tidigare. Min släkthistoria är inte
unik. Det finns liknande historier
om alla Livhusarer idag, det gäller
bara att hitta dem. Regementets
dag 4 december och halmkransen
i baskermärket har fått annan
betydelse för mig nu.
Min släktforskningsresa är inte
slut, bara på börjad. Mycket arbete
återstår för att finna de andra
ryttarna i GMR och om de var med
i armén i Skåne. Det blir att läsa i
historieböckerna om slagen och
hitta ryttmästarna.
Jag kan bara konstatera att
släkten var värst!
Johan Skogman
Hans andra fru Anna Pehrsdotter
(död 1696) fick ta hand om
ruststället och sköta gården när han
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 63
63
2012-12-07 13:05:44
DE FÖRSTA
MOBILISERINGSDAGARNA
av Hugo Odelberg
3.Kavalleribataljonen, 9.Bilskvadronen, 1940
Läget den 9 april
Tisdagen den 9 april 1940 meddelades i tidiga radionyhetssändningar att tyska trupper invaderat Danmark. Den danska regeringen hade
klockan 07.00 beordrat all dansk trupp att avbryta de pågående striderna. Danmark kapitulerade. Samtidigt rapporterade Radiotjänst att
strider pågick i Norge. Tysk trupp hade landstigit vid flera orter i landet, från Narvik i norr till Oslo i söder.
I Sverige var denna morgon spänningen stor. Skulle vi dras in i kriget? Skulle tysk trupp invadera under kommande timmar? I Skåne, och särskilt
vid Öresundskusten, var nervositeten stark. Det var dock det enda, som var starkt den gången – av militär styrka fanns i Skåne ingenting. I
Helsingborg fruktade man under morgonen, att tyskarna när som helst skulle stå i hamnen för att fortsätta norrut genom ett oförberett Skåne.
Då spreds plötsligt under förmiddagstimmarna över hela Helsingborg ryktet att ”främmande trupp” hade landstigit i färjeläget!
När ordinarie färja från Helsingör anlände 10.30, marscherade 170 man i land, fullt fältutrustade och medförande även tunga vapen. Paniken
var nära, men tullmännen insåg ögonblickligen, att det inte var tysk trupp. Det var danska soldater under egen ledning. Snabbt och väldrillat
ställde de upp på hamnplanen, några kommandorop, gevären kopplades på kontinentalt sätt i pyramider och rast anbefalldes bredvid vapnen.
Därpå inväntade befäl och manskap händelsernas utveckling.
Ja, detta var det allmänna läget den 9 april 1940 som det står i historieböckerna. Men hjälpen var på väg i form av 1. Kavalleribataljonen
som hade fått order om att bege sig söderut från sina mobiliseringsplatser vid Skövde. En av dem som var med i täten var Livhusaren Hugo
Odelberg som här skildrar sina upplevelser från dessa första två oroliga dagar när man inte visste om Sverige också skulle attackeras eller ej.
/Red J Ramhöj
64
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 64
2012-12-07 13:05:44
De första
mobiliseringsdagarna 9-10
april 1940 av Hugo Odelberg
Tisdagen den 9 april,
Mobilisering
På morgonen, fredagen den 9:e april,
fick vår skvadron ordar att infinna
oss till mobiliseringsplatsen Axtorp
som ligger utanför Skövde. Vi var fyra
volontärer som brukade hänga ihop i ur
och skur som gick de fem kilometrarna
till mobiliseringsplatsen. Vad vi tyckte
var lite märkligt, var att vi skulle ta oss
dit enskilt. Den enda utrustning vi hade
med oss var en tandborste, tvål och lite
rakgrejor.
Vid ankomsten till Axtorp blev vi
utrustade med allt vi kunde tänkas
behöva och vi bytte ut våra m/ä
uniformer mot uniform m/39.
Vår skvadron fick nu numret 9:e
ha avlossat sin första salva, eftersom
fienden visste att skytten befann sig
inom två meter från ångpelaren.
Resten av fredagen ägnades åt
vapenvård, där kulsprutan fick av sig
all armol så att vi kunde provskjuta
den på ett säkert sätt. När den 9:e
april led mot sitt slut var det bara att
leta upp en plats där vi kunde försöka
sova, men så mycket sömn blev det
inte – det var mycket att tänka på.
Onsdagen den 10 april -Förflyttning mot okänt mål.
Revelj 0530 och därefter uppställning
och dagens ordergivning tog sin
början. Vi fick reda på att vi skulle
förflytta oss per lastbil under ett
presenningsskydd, men någon plats
dit vi skulle fick vi inte reda på.
Vi kunde se genom sprickorna i
presenningen att vår rutt gick söderut
Försvara hamnen!
Vi blev beordrade ner till Varbergs
hamn där vi skulle utse en plats
som låg så till att vi hade utsikt över
hamninloppet. Det var beckmörkt
ute så vi hade inte en chans att
se var inloppet till hamnen låg.
Pionjärgruppen fick order om
att minera två handelsfartyg som
placerats i hamsinloppet för att
försvåra för eventuella tyska fartyg att
komma in. Tack vare pionjärgruppen
som kunde visa oss var hamninloppet
var kunde vi börja gräva det värn som
vi fått order om att göra.
Våra skyttevärn var 9 m2 med ett djup
på 1 meter. Vi hade tur och fann ett
upplag av järnvägsräls som vi växelvis
la kors och tvärs tills vi hade fyra lager
järnvägsräls som tak.
Under tiden som vi arbetade med
detta, kom en ordonnans och
Hugo Odelbergs Terminslönebok. Så här såg ”lönebeskedet” ut förr i tiden
Bilskvadron i 1:a Kavalleribrigaden. Vår
skvadronchef hette ryttmästare Littorin.
Personalen i skvadronen bestod av
värnpliktiga och stamanställda och var
organiserad med tre karbinplutoner,
en tungpluton (granatkastare och
kulspruta), en kokavdelning samt en
pionjärgrupp. Jag ingick i tungplutonen
som kulspruteskytt.
Överlevnadstid – 6 sekunder!
Kulsprutan var av modell 14 och var
vattenkyld. Den hade en slang på två
meter avsedd för kylvattnet och vid
mynningen av slangen bildades det alltid
en pelare av vattenånga. Det sades att
en kulspruteskytt med detta vapen hade
en levnadstid på ca 6 sekunder efter att
och vi gissade på att Göteborg var
den plats vart vi var på väg. Mörkret
sänkte sig över landskapet och snart
hade vi ingen aning om var vi befann
oss.
Till slut stannade bilarna och vi
fick stiga av. Det vi såg då var att
vi befann oss utanför Varbergs
fästning. Karbinplutonerna beordrades in i fästningen för att få en
natts sömn men vår tunga pluton
(grk och ksp) fick order om att inta
stridsställningar. Vart grk tog vägen
vet jag inte men jag kan berätta om
vad ksp skulle göra.
meddelade att den som ville, kunde
få ta nattvarden. Jag var den ende
av oss som gick till den plats där
prästen befann sig. En puka och ett
nattvardskärl var det enda som fanns
där. Det var en gripande ceremoni
som jag upplevde och jag kände
mig faktiskt lite tryggare när jag åter
begav mig ner till hamnen – fast
någon sömn blev det inte.
Som vi alla vet hände det inget denna
natt, men vår beredskap fortsatte och
på morgonen den 11 april fortsatte
färden söderut.
Hugo Odelberg
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 65
65
2012-12-07 13:05:46
MINNS DU?
Tidningen Livhusarens nummer genom åren innehåller en fantastisk skatt av upplevelser, minnen och historier. Det som
skildras där är upplevelser som knyter oss alla samman till Livhusarer. Förutom det som händer idag är det därför naturligt att berätta regementets historia på detta viset - saxat ur Livhusaren! Förutom regementschefens artikel om hur
K 3 utvecklats under de senaste 20 åren tidigare i tidningen kan du här läsa tre artiklar från 1972, 1982 och 1992. Låt
dig imponeras av allt som K 3 genomfört med högsta kvalitet och med Livhusaranda - Pergite! Stå inte still! Gå i täten!
Lös uppgiften!
PBS-MP på FJS dag
1972
Av befälselev Ralph
Andersson
Varje år har Fallskärmsjägarskolan en uppvisning i de
färdigheter som åldersklassen
tillägnat sig under den tid de
legat inne. I år hölls denna
uppvisning på Flugebyn den 20
augusti.
Inbjudna denna gång var PBS
MP, som FJS aldrig hade klarat
sig utan, diverse högra militärer
och alla de som utbildades på
Fjs 1952. Fjs firade nämligen 20
årsjubileum. Det var således lite
extra festligt i år.
Att påpeka att MP har sin givna
plats vid sådana här tillfällen är
tvivelsutan snudd på tautologi.
Det faktum att även årsklassen
från 1952 var inbjudna torde ha
inneburit något tyngre belastning
på den vägsträcka som löper utmed
fältet. För att ge den läsare som inte
sett vägen ifråga en uppfattning om
dess dimensioner, kan sägas att i
förhållande till den trafik som där
förekom sökte man förgäves efter
dem – dimensionerna alltså – inte
trafiken. Något publikfiasko kan
man verkligen inte tala om.
Tidigt på plats
Själva uppvisningen började kl
1330. Inne i Karlsborg började man
redan kl 1000 att förevisa materiel
etc. PBS MP var på plats kl 0800.
Detta naturligtvis för att förbereda
verksamheten men också för att
hinna få i oss en bit mat innan det
började.
Rek på Flugebyn
Maten intogs under livligt
spekulerande i matsalen på S 2 och
därefter åkte vi ut till Flugebyn
för att rekognosera. Det hela var
upplagt så att verksamheten skulle
66
Ett antal befäl som jobbat på MP får illustrera 1972 års militärpoliser, även om bilden är tagen 1984 i samband
med marschen genom Skövde inför K 3 flytt till Karlsborg
delas upp på tre fasta stationer plus
en patrullerande patrull.
Uppgift
De fasta stationerna utgjordes
av tre infarter till lika många
parkeringsplatser
och
den
patrullerande patrullens område
utgjordes av vägsträckan utmed
Flugebyn. Uppgiften för denna
patrull var att se så att ingen
parkerade längs med fältet, en
uppgift som var nog så viktig,
ty något parkerande tillät varken
vägens bredd eller vi.
De tre fasta stationernas uppgift
var att leda in trafiken på de
tre parkeringsplatser som stod
till buds. För dessa stationer
försvårades arbetet genom att det
bara fanns en väg att komma dit
på och det uppstod mycket lätt
trafikstockningar, speciellt när
publiken skull hem igen.
Detta
gjorde
det
nödvändigt
att upprätta ytterligare en fast
station. Platsen för denna var ett
vägkors på vägen från Flugebyn
mot Karlsborg. Det var en viktig
och arbetssam station, de flesta
besökarna skulle nämligen denna
väg efter förevisningens slut.
var utbildningen klar. Här gällde
det att inte skämma ut vare sig
militärpolisen eller K 3. Huruvida
utbildningen var tillräcklig eller ej
får läsarna avgöra, om de var där.
Vi på skolan tyckte det. Kanske var
det uniformen, kanske inte.
Dessutom stod denna patrull sist
och fick således ta emot alla de
bilister som suttit och svurit över
de eländiga köerna som, de facto,
rörde sig framåt. Detta klarade de
utan några komplikationer vilket
jag tycker bör nämnas med hänsyn
till vår utbildningsståndpunkt.
Den ökade i alla fall respekten
väldeliga. Som exempel kan
nämnas befälselev Rehns bragd, när
han ensam skingrade en folkmassa
enbart med hjälp av vänliga
uppmaningar.
Förutom den lilla MP tjänst som
skolchefen, rm Paulsson, lyckats
smyga in i AMU skedet hade
vi endast en lektion gällande
trafikutbildning (given av samme
man) att ”stå på”.
Ökad respekt
Fjs dag blev överhuvudtaget en
positiv erfarenhet. Tack vare den
kom vi att se trafikutbildningen
i ett mer positivt perspektiv. Alla
bilister svor nämligen inte. De flesta
var mycket vänliga och till synes
tacksamma för att vi var där.
Om FJS förnämliga uppvisning kan
jag endast säga: ”Though this is
madness, yet there is method in it”.
Efter omväxlande hot och
förmaningar från vår skolchef
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 66
2012-12-07 13:05:46
2.MP-plutons första tid
som Livhusarer
Av vpl Daniel Moström (1992)
Vi var en brokig skara civilister
som den 3:e augusti färdades
med det gemensamma målet – K
3 i Karlsborg. Nu har vi lämnat
det civila mörkret och inträtt i
Hans Majestät Konungens tjänst
som blivande militärpoliser vid
Livregementets husarer.
Omställningen till det militära livet
kom nog som en smärre chock när
disciplin, ordning på kalsongerna,
skoputs och sängbäddning plötsligt
fick högsta prioritet. Nu, när ett
antal veckor har gått, har vi lärt oss
att skjuta så smått, ålning medelst
hasning samt att marschera till musik
från fk Elofssons bergsprängare.
Fältveckan var en upplevelse för
alla tre MP-plutonerna men mest
för oss i 2.MP-pluton då vi vann
dragkampen mot första och tredje
pluton. Välförtjänt, tyckte både vi
och våra befäl.
Livet i fält blev ett radikalt byte
från det lyxiga kasernlivet till en
sardinburksbostad
bestående
av ett tält. En del friktioner
uppstod naturligtvis men i det
stora hela förblev vi vid gott mod
allesammans. En sak som hjälpte
oss med det var fältbastun.
Nu är högvakten i Stockholm
genomförd och utbildningen
börjar komma igång på allvar. MPgrupperna är fyra till antalet med
åtta man i varje grupp samt staben
vars syfte är att serva grupperna
under jakt. Tillsammans bildar
vi en slagkraftig pluton med gott
förtroende för oss själva och vår
förmåga att lösa uppgifter.
Vi har börjat komma in i rutinerna
och den rätta kamratandan, som
från början varit god, består och
befästs ytterligare hela tiden genom
de prövningar vi ställs inför till att
svetsa samman oss alla till ett lag.
Nedan stående artikel är saxad ur Livhusaren 1982. Den är
skriven av Livhusaren Owe Jansson som tyvärr var tvungen
att lämna husarerna ett tag för att sedan få återvända när
personalläget i Karlsborg klarnat något. K 3 personalram
skulle nämligen behövas skäras ner i samband med flytten
till Karlsborg några år senare. Owe kom således tillbaka
till regementet efter några år och det gladdes vi alla åt. I
dag tjänstgör Owe som utbildningschef på Försvarsmaktens överlevnadsskola.
Jag tycker att det är roligt att läsa Owes rader som visar på
hans känslor för regementet efter så kort tid/Red
För de allra flesta är det nog detta
som är den mest odelade positiva
sidan med att göra värnplikten,
och att sedan göra den som MP på
anrika K 3 gör ju inte saken sämre.
Framför oss ligger nu att plöja
igenom all den litteratur som skall
ligga till grund för vårt uppdrag
som militärpoliser. Det kommer
att bli mycket lagar, krumelurer
och paragrafer i ämnena straffrätt
och polislära. Men, med det goda
råmaterial som finns och med de
kompetenta instruktörer som gives
kan väl inte slutresultatet bli annat
än gott.
MPJ i på övning
Jägarkamrater!
I förra numret av Livhusaren
lovade jag att återkomma med mer
material till tidningen.
Tyvärr blir det troligtvis sista gången
jag har nöjet att vara medarbetare i
tidningen för när jag skriver detta
har jag snöpligt fått avsluta min
tänkta
yrkesofficersutbildning
på K 3 på grund av att riksdagen
den 1 juni beslutade om att
Livregementets husarer skall flytta
till Karlsborg och i och med detta
har chefen för Armén senare
beslutat om nedskärning av K 3
personalram.
Jag vill med denna artikel tacka K
3 och dess befäl, speciellt befälet
på 4.skvadron eftersom jag var
jägargruppbefäl där. Samtidigt vill
jag tacka mina jägarkamrater för en
mycket givande GBS tid.
Det är inte utan det känns vemodigt
att lämna detta underbara gäng
som under hårda påfrestningar
verkligen svetsats samman och
ställde upp till 100% för varandra
, speciellt under patrullfälttävlan,
baskerprovet och den efterföljande
övningen i Tiveden. När jag
träffar er från 4:e på stan ibland
pratar vi om befälets otroliga
bestämdhet, vilja, uthållighet och
övertalningsförmåga.
Vi pratar om hur lt Hanby riktigt
vred ur allt civilt i oss minst två
gånger per vecka, hur sergeant
Philipsson lyckades med den
otroliga bedriften att få ”Tjadden”
(GB Hadén)långa hår klippt.
Och varje gång öfu Falk tog sig
en prilla snus förundrades man
över hur stort utrymme det kunde
finnas under denne mans överläpp.
Otroligt!
Man glömmer heller inte i första
taget hur fk Källströms ögon
tindrade när han utbildade oss i
sprängtjänst.
Jag har nu tillsammans med PB
Melin flyttat över heden vilken
fj Johansson fått oss att syna
in i minsta detaljunder övning
i förflyttningssätten - ”Det är
väl härligt att vara jägare?” ”JA,
fanjunkare!” – och bytt min
”älskade” ryggsäck mot en varm
PBV 302.
På P 4 utbildas jag nu på PBS
pansarskyttetjänst. Jag lovar att
vinka åt er när vi i rask takt susar
förbi era grå racercyklar med
kronisk broms. Vi ses!
Owe Jansson, 1 plut, 7 komp, P 4
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 67
67
2012-12-07 13:05:47
Samövning med I 15 1972
Tisdagen den 15 februari gick
123:e spaningsskvadronen ut på
samövning med I 15. Övningen
för skvadronen började som
vanligt på kaserngården där
soldaterna visiterades enligt
stående order. Efter en kort
genomgång
av
övningens
avsedda förlopp och fiendens
läge kunde post nr: 2 höja
bommen och förpatrullen ur
T-sons gäng ge sig iväg.
I trakten av Herrljunga-Borås gick
skvadronens plutoner i bas där det
restes tält och gjordes förberedande
åtgärder inför spaning och
eldöverfall. Vidare sattes lyssnaroch dubbelposter ut i alla möjliga
riktningar. I eldställningarna som
bestod av is, snö och granris
lagade varje spanare till ”sin egen
välsmakande VA-middag”.
1.pluton - fast spaning
1. pluton låg på fast spaning under
första natten. På onsdagen rev
man förläggningen och gjorde
klart för fordonsmarsch till
skvadronsförläggningen.
Efter några mils körning på
och bredvid de små, isiga och
igensnöade vägarna närmade vi oss
förläggningsplatsen.
Då började det till plutonchefens,
68
sergeant Ternerts, stora fasa hända
otrevliga saker. En fordonskolonn
följde efter plutonen på ca 200
meters avstånd. Då kolonnen
även följde efter plutonen in
på ingångsspåret beslutade sig
plutonchefen för att undanröja
hotet.
Skvadronsstaben ligger illa
till
Efter en skarp kurva gjorde
plutonen avsittning och grupperade
sig, utom bilförarna som fortsatte
framåt. Den fientliga kolonnen
kom runt kurvan och skulle just
bekämpas då man fick syn på
fordonens markering – en vit skylt
med ett blått kors. Skvadronsstaben
hade klarat sig än en gång.
2.plut - eldöverfall
2. plutons första uppgift blev att
utföra eldöverfall på en fordonskolonn. Framryckningsvägen för
2.pluton till eldöverfallsplatsen gick
över en mindre sjö vilken visserligen
var isbelagd men vid denna tiden på
året befann sig isen cirka 200mm
under vattenytan.
Efter att ha vadat/marscherat över
sjön fick grupperna order om att
enskilt och dolt ta sig fram till platsen
för eldöverfallet. Klockan 1600 var
vi klara att utföra eldöverfall mot,
enligt skvadronens förvarning, två
motoriserade skyttekompanier.
Några timmar senare kl 2230
framryckte längs väg ”Bertil”
tre stycken bandvagnar och två
lastbilar. Det kommenderades
anläggning och grupperna gjorde
ett
samtidigt
eldöppnande.
Välbehållna tillbaka i basen ca
30 minuter senare undrade väl
kanske en och annan spanare vart
alla infanterister tagit vägen (eller
rättare sagt vilken väg de tagit).
3.plut - eldöverfall
3. pluton (K 3 Tigers) började lika
som T-sons boys med eldöverfall.
Framryckningen, som leddes av
Walle, gick delvis genom djup
snö, på hala skogsvägar och över
mindre vattendrag. Plutonen var i
god tid framme vid väg ”Cesar” där
eldöverfallet skulle slås ut. Första
och andra grupp tilldelades
eldställningar på var sin sida om
vägen. Det delades ut noggranna
eldområden för att undvika
att beskjuta egna. Därefter
kommenderade
rustmästare
Ping
(tillika
stridsdomare)
”vindrock på” för att inte sänka
kroppstemperaturen under vår
väntan.
”På mindre än en
biljondels sekund”
Efter några timmar inrapporterade
förvarningen att ett antal 903:or
var i antågande. Vindrock upphör
och besättande av eldställningarna
gick enligt Ping-läran på ”mindre
än en biljondels sekund”. Första
903:an släpptes igenom men sedan
öppnade båda grupperna eld mot
den efterkommande kolonnen.
Lyckat eldöverfall
Det blev en intensiv eldgivning
och en snabb tillbakaryckning.
Efter ytterligare en halvtimme
smög vi tillbaka för att konstarera
fiendens reträtt. Vi kunde då,
genom stridsdomarnas försorg,
konstatera att vår pluton slagit ut
såväl I 15´s bataljonchef som hela
fordonskolonnen.
Hemåt igen
Veckan bjöd fortsättningsvis inte på
några större händelser, därtill var I
15 soldater alltför väl uppsuttna i
sina fordon. På fredagen vändes
kylarna hem igen mot K 3 och därtill
hörande åtgärder efter övning, som
inte var någon av de större.
Skrivet av tre
Livhusarer på 3:e skvadron
På 3:e skvadron tjänstgjorde detta år
på 1:a pluton fk Tannerheim (plutch)
tillsammans med öfu Edqvist, fu
Andersson och fu Nilsson. På 2:a pluton
var fk Granqvist chef tillsammans med
öfu Ekfeldt, öfu Nordström och fu
Fredén. Illustration - Uno Bohman /
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 68
2012-12-10 08:00:23
Några bildminnen...
Fj Sven ”Ping” Pettersson, som omnäms i artikeln ”Samövning med I 15”
på sitt befälsrum i Skövdekasernen. En fin människa och legendar!
Bertil Karlsson, även benämnd ”Kalle myr”, tillsammans med Hans Ignell (?) och Roland Johansson
Det var bättre förr...och var det inte det, så var det i alla fall roligare...
Grkutbildning på Kråk under ledning av kn Englund InfSS 75 eller 76. Fr v. ”Gonzales” Norström, Johan Thorp,
Thorsten Lövgren, Stig Läth och Anders Nilsson.
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 69
69
2012-12-07 13:05:49
DEBATT
Uppgiften i den komplicerade
försvarsfrågan
Yrkesmännen bör delta i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten!
av Livhusar öv 1 Per Blomqvist
”Lös uppgiften!” är en uppmaning som alla Livhusarer
har hört, tagit till sig, gillat
och villigt sökt uppfylla - i det
lilla laget, för Livregementet
och Försvarsmakten. Det krävs
analys av uppgiften och insikt i
dess förutsättningar, hävdades
alltid. Detta gäller särskilt för
Livhusarer. De ska lösa uppgifter
med hög grad av självständighet,
till tid och rum, och då krävs
klarhet inom helhetens ram.
Genom åren har Livhusarernas
uppgifter präglats av självständigt
uppträdande i små enheter inom
geografiskt vidsträckta områden
för att tjäna högre förband främst
inom underrättelsetjänst, störande
verksamhet och i militärpolistjänst.
Bröts sambandet till högre chef
gällde det att lösa uppgiften i högre
chefs anda. Friheten var stor - även
ansvaret.
Våra chefer har genom åren
uppmuntrat och tränat oss
Livhusarer i självständigt tänkande
och uppträdande.
Själv minns jag, som ung löjtnant,
vår sekundchefs, Magnus Bruzelius,
genomgångar på 50-talet. Då
infördes
spaningsskvadronerna
i Krigsmaktens och kavalleriets
organisation. Kriget i stort kunde
drabba hela Sveriges yta, hette det.
Var och när var frågan. Angriparen
kunde använda kärnladdningar.
Under arméövning år 1960 övades
krig över ytan i Västergötland.
Brigadernas strid fördes inom
ett relativt begränsat område i
förhållande till hela det svenska
territoriet. En viktig uppgift för
spaningsskvadronerna var att
kunna kontrollera de fria svenska
områdena eller ta kontakt med
eventuella nya fientliga insatser –
landstigningar, luftlandsättningar
och/eller kärnladdningar.
70
Spaningsskvadronens
enheter
skulle på stor bred och under snabb
framryckning fastställa fiendens
front, flank eller utbredningen
av kärnladdningars radioaktiva
strålning. Även om angriparen
inledningsvis hade lyckats ta del
av vårt territorium fanns stora
fria områden som Sverige alltjämt
behärskade, hette det.
Dessa områden kunde vara och
bli viktiga under lång tid och
utgöra en betydelsefull svensk
handlingsfrihet. Angriparen skulle
redan i planeringen inse att vårt
försvarade territorium kunde ge
honom tidsförluster, tvinga honom
binda stridskrafter för bevakning
och försvar även i för honom
sekundära riktningar. Vid för våra
stridskrafter lägliga tillfällen kunde
angriparen tillfogas förluster. Ett
försvarat svenskt territorium skulle
ge hög grad av krigsavhållande
effekt, hette det.
Skvadronens materiel moderniserades efter hand och vid 60-talets
slut var skvadronerna väl skickade
att lösa sina uppgifter. Dock var
förbandets skyddsnivå inte anpassad till uppgifterna ”Tag och håll
känning” och ”Tag känning och
spana på djupet”. Dessa uppgifter
innebar att risken för ”stridskontakt” var för stor.
Spaningsskvadronerna var utrustade
med Volkswagenbilar, jeepar och
enkla vapen. Detta var att betrakta
som
en
försöksorganisation.
Livhusarerna liksom alla förband
inom Krigsmakten såg fram
emot bättre försvarsekonomi och
utrustning.
Men
Krigsmaktens
ekonomi
försämrades återkommande vägt
mot tilldelade uppgifter och
angriparens ökande anfallsförmåga.
Småningom insåg arméchefen att
spaningsskvadronerna skulle bli för
dyra att utrustas på ett för uppgiften
relevant sätt.
Därför skapades jägarbataljoner,
som kunde verka med enkla
effektiva medel inom stora
geografiska områden både i norra
och södra Sverige. Jägarbataljonerna
blev viktiga krigsförband i Sveriges
folkförsvar. De kunde inge
angriparen stor osäkerhet i hans
planering och därigenom verka
krigsavhållande.
Överstelöjtnant Magnus Fornell
var en Livhusar som återkommande
gav oss goda tankar för att lösa
”Uppgiften”,
inför
eventuellt
kommande krig.
I olika befattningar vid regementet och under rubriken
Försvarsupplysning fick vi ta del av
hans intresseväckande föreläsningar.
Ämnena berörde det internationella
läget men också utvecklingen inom
Krigsmakten. Det var viktigt att
förstå hela försvarets krigsavhållande
betydelse, menade han.
Framåtanda och sammanhållning
var kännetecknande för Livhusarerna, framhöll många, som
värderade Livhusarernas insatser.
Bra, men förståelsen för helheten
fick inte försummas. Territoriets
betydelse både för en angripare
och för egna trupper belystes
inom ramen för den i krig viktiga
tidsfaktorn. Varning för statiskt
tänkande!
Vi fick också förståelse för strategins
övriga faktorer t ex. Handlingsfrihet,
Kraftsamling och Överraskning.
Sverige kunde överraskas genom
”överrumpling”, hette det på 60talet. Angiparen hade dock behov av
snabba framgångar över vidsträckta
områden.
Detta gällde inte bara operativt
utan även strategiskt i förhållande
till angriparens huvudmotståndare.
Angriparens svårighet låg därför
i att snabbt kunna behärska hela
vårt territorium. I territoriet och
folkförsvaret skulle Sverige söka sin
Handlingsfrihet.
Det svenska folkförsvaret hade en
inneboende god beredskap både
på kort också lång sikt genom
stor kvantitet och trupp över hela
ytan. Efter ett krigsutbrott kunde
mobilisering fortgå inom områden
som inte - eller till mindre del berördes av kriget.
I denna beredskap låg en viktig del
av svensk Handlingsfrihet. Sverige
kunde inledningsvis överraskas men
mobiliseringen av försvaret skulle
fortsätta, hette det. Angriparen
måste räkna med att Sverige kunde
få hjälp av tredje part. Magnus
Fornells föreläsningar väckte stort
intresse.
En mästare att betona överraskning
och handlingskraftsmoment var
överstelöjtnant Bengt Ljungquist.
Detta fick många pröva på i
praktiska övningar med trupp och
i muntliga stridsövningar under
hans tid som chef för Kavalleriets
kadettskola och senare som
Sekundchef vid Livhusarerna.
Kopplat till begreppet ”Handlingsfrihet” fick vi lära oss att
Överraskning hör till krigets
vardag men en Livhusar får
aldrig stå handfallen, hette det.
Handlingsfrihet ska finnas i sinnets
beredskap och skapas i praktisk
handling då överraskning inträffar. I
strid – stridsteknik, taktik,operation
– gäller det att överleva och behärska
första sammanstöt – överraskad eller
inte - och ha beredskap för nästa
steg. Läs terrängens möjligheter
kontinuerligt och tänk i tid och
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 70
2012-12-07 13:05:49
möjligheter. Kort sagt, lär er handla
i olika tids- och rumsperspektiv.
Är Du själv svag vidtag då åtgärder
som binder och splittrar angriparens
kraft.
Möjligheterna till försvarsstrid för
svensk trupp upplevdes som näst
intill outtömliga i vår gynnsamma
terräng. Livhusarerna glömmer inte
Bengt Ljungquist, som lärde oss att
verka krigsavhållande inom vår del
av den nationella försvarsstriden.
När detta skrivs har Livhusarerna
och
övriga
förband
inom
Försvarsmakten fokus på utlandstjänst i olika former - främst i
DEBATT
en anslutning till Nato. Dessutom
förordar de en fortsatt satsning
på anfallsstridskrafter – nu senast
anskaffning av JAS-flygplan. Det
finns inte ens ett försvar av dessa
stridskrafters utgångsgruppering.
Mot detta står ett klart alternativ
som borde kunna bilda opinion.
Generallöjtnant Carl Björeman
har i boken: ”År av uppgång år av
nedgång” tydligt visat att Sverige
borde ha en defensiv strategi med
defensiva försvarsmetoder. Han
klargör med förkrossande saklighet
att en småstats ekonomi inte
klarar av ett försvar med offensiva
stridkrafter och han deltog inte
I den frustration som rådde inom ledande kretsar i en ständigt krympande försvarsekonomi yttrade CA, Carl Eric Almgren, återkommande med hänvisning till arméns krigsorganisation: ”Kapa svansen och
skärp bettet” och vidare vid något tillfälle, menade han, att underrättelsetjänsten kunde lösas med strid.
Vid denna tid var jag ansvarig på arméns underrättelseavdelning. Det
var inte svårt att inse att kavalleriets förband i krigsorganisationen
var hotade. I denna situation bestämde jag mig för att ta ett initiativ.
Detta utmynnade i att jag år 1969? Föredrog en förändring av kavalleriets organisation. Jag väntade mig en drabbning - men CA gillade
Jägarbataljonerna.
Afghanistan. Dessa uppgifter
ligger i linje med Livhusarernas
traditionella sätt att tänka och
handla. Uppgifterna löses med stor
framgång.
En försvarsberedning har tillsats
under ledning av riksdagsledamoten
Cecilia Widegren. Det svenska
territoriet ska försvaras, heter det.
i de sjutton generalernas artikel
i Dagens Nyheter – DN debatt
år 2004 – då dessa förordade en
stående armé på bekostnad av den
allmänna värnplikten.
Själv har jag skrivit en avhandling:
”Modern svensk strategi behövs!”
utgiven i samarbete med Kungl.
Krigsvetenskapsakademien,
där
jag belyser hur Sverige genom
felaktiga politiska doktriner under
det kalla kriget ”hamnade” i en
felaktig krigsplanläggning och
hur detta menligt påverkar dagens
försvarspolitik.
Som exempel angav politikerna att
”Sverige skulle ha ett försvar utan
luckor”. Sveriges stridskrafter skulle
slå supermaktens anfallsstridskrafter
”gräns- och kustnära”, som det
hette. Supermakten skulle mötas
i luften, på öppna havet och på
markterritoriet där angriparen valde
tid och område.
I avhandlingen tillät jag mig kalla
detta för hybris för att få debatt
t ex med någon av de sjutton
generalerna. Men det förblev tyst.
Även regeringens företrädare är
tysta när frågan gäller reellt försvar.
Varför är det tyst när det gäller
försvar av svenskt territorium?
Sverige centralt militärstrategiskt
beläget i Norden och försvarat
är defensivt till fördel för båda
kärnvapenmakterna
USA/Nato
och Ryssland. Om någon av dessa
intressenter skulle välja att planera
för anfall där Sverige berörs är
svenskt försvarat territorium till
stor nackdel inte minst för Ryssland
med sitt marin- och flygstrategiska
instängda utgångsläge.
Beror tystnaden på att företrädarna
för Natoanslutning vill smyga in
Sverige i Nato och därigenom
tvinga in Sverige i en strategi som
innebär att Ryssland ska hotas med
anfallskrig?
Det råder ett klart demokratiskt
underskott i Sverige i den
komplicerade Försvarsfrågan och
därmed också i säkerhetspolitiken.
Politikerna i och utanför den tillsatta Försvarsberedningen måste
nås av debatt för att medborgarna
äntligen ska få insyn i denna viktiga
kärnfråga, som det heter.
En insiktsfull politiker, f d Talmannen och Försvarsministern
Björn von Sydow, framhöll i ett tal
under Sälen konferensen år 2009
att man i svensk krigsplanläggning
borde ta plats vid respektive
kärnvapenmakts
planeringsbord
– Moskva och Bryssel? – och
värdera det svenska territoriets
militärstrategiska betydelse för
respektive part. Säkert skulle många
goda och olika slutsatser dras av en
sådan värdering.
Dessa slutsatser skulle kunna
vara en bra inledning på en
meningsfull debatt i avsaknad
på - en Regeringens strategiska
analys.
Mot detta står att Sverige har ett
insatsförsvar d v s anfallsstridskrafter,
som är ett stormaktskoncept. Båda
kärnvapenmakterna USA/Nato och
Ryssland har utvecklat och rustar
för att kunna genomföra anfallskrig
– förekommande anfall – om deras
säkerhet eller vitala intressen hotas.
Sverige har hittills följt USA/Nato
anfallskoncept medan Finland har
valt ett försvar av sitt territorium.
Av tradition brukar försvarsberedningar arbeta utan någon
egentlig och meningsfull debatt
som når medborgarna. Denna
vana bör brytas, enligt mitt
förmenande, ty Sverige står inför
ett viktigt vägval.Starka krafter
inom regerings-alliansen förordar
LIVHUSAREN 2012 - Livhusarernas Kamratförening
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 71
71
2012-12-07 13:01:45
Avsändare: Livregementets husarer, Pl37, 546 81 Karlsborg
Fel adress? Om din tidning kommer till fel adress, uteblir eller skickas
till dig, trots att du inte längre önskar ett exemplar ska du i första hand
vända dig till Livregementets husarers kamratförening för rättelse
(Johan Thorp, [email protected]), inte till tidningens redaktion.
Detta gäller alla medlemmar i kamratföreningen. Övrig personal,
både Försvarsmakts anställda och intressenter som av andra anledningar erhåller ett exemplar kan höra av sig till tidningens redaktion.
Med fördel mail: [email protected] för rättelse. Glöm inte att anmäla flytt
till Skatteverkets folkbokföring.
Följ oss på nätet - Se till att du inte missar några spännande
nyheter, filmer eller någon aktuell diskussion. På internet kan
du följa oss Livregementets husarer på en rad kanaler och du
kan ställa frågor.
facebook.com/livregementetshusarerK3
- den officiella sidan för oss på Facebook med de
senaste nyheterna och uppdateringar.
You
Tube
youtube.com/k3webb
- träningstips (på gång), intervjuer och reportage
om vår verksamhet i Karlsborg
forsvarsmakten.se/k3
- den officiella sidan för vår verksamhet på internet.
livhusarernaskamratforening.se
- den officiella sidan för Livhusarernas kamratförening internet.
Livregementets husarer, K 3, har lätta, snabba och slagkraftiga förband
samt en lång erfarenhet inom underrättelseområdet. K 3 utbildar en
luftburen bataljon och en underrättelsebataljon. Den luftburna bataljonen är ett snabbinsatsförband med hög rörlighet som ska kunna
vara först på plats vid en insats. Underrättelsebataljonen levererar
underrättelser med stöd av avancerad teknik, förband på marken och
obemannade luftfarkoster, UAV. Vid K 3 finns dessutom Försvarsmaktens överlevnadsskola, FÖS, samt Örebro/Värmlandsgruppen som
ansvarar för utbildning av hemvärnsförband i Örebro och Värmlands
län. K 3 har ansvar för flygningar med UAV, obemannade luftfarkoster
och all militär fallskärmstjänst.
Försvarsmakten är en av Sveriges största myndigheter med mer än 50
000 medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten är ständigt beredd att
hävda Sveriges territorium, genomföra internationella insatser samt
stödja samhället vid större kriser. Försvarsmaktens unika förmåga
är den väpnade striden och är därmed Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ytterst är Försvarsmaktens uppgift att värna
demokrati och mänskliga rättigheter. För att Sverige ska kunna bibehålla sin säkerhetspolitiska handlingsfrihet utvecklar Försvarsmakten
kontinuerligt förmågor som kan möta framtidens krav. Vill du arbeta
inom Försvarsmakten finns det en väg in som är gemensam för alla,
grundläggande militär utbildning (GMU). Du ansöker på www.rekryteringsmyndigheten.se. Har du redan gjort din värnplikt kan du i stället söka anställning direkt. På Försvarsmaktens webbplats ser du vilka
förband som söker personal.
804641 Livhusaren2012_CS4.indd 72
2012-12-07 13:01:46