Transcript PM 1 – Kunskapsteori

PM 1 – Kunskapsteori
Albin Stjerna
13 maj 2012
Illustration ån webbserien Abstruse Goose (http://abstrusegoose.com/276). Använd
med tillåtelse enligt CC-BY-NC 3.0.
När exemplet med vaxbiten dyker upp så har Descartes redan kommit en bit in på sitt
resonemang. Han har konstaterat att han finns eersom han tänker, och har därifrån gått
vidare och definierat sig som ett till väsendet tänkande ting. Därmed är han också färdig
med hälen av sin ontologi. Han har också slagit fast hörnstenen i sin epistemologi, fast
delvis provisoriskt, antagandet om att allting han inser klart och tydligt måste vara sant
(i själva verket är detta en axiomatisk sanning som är nödvändig för att bevisa att han
finns om han tänker).
När exemplet börjar så vet Descartes ännu inte att det säkert finns en yttervärld eller om han drömmer. Han konstaterar dock att det ändå går att dra slutsatser från sina
upplevda sinnesintryck, eersom han åtminstone vet att han upplever dem som intryck,
även om han drömmer eller är förledd av en ond demon.
Exemplet med vaxklumpen berör från denna utgångspunkt ett flertal för Descartes
viktiga frågeställningar. För det första så handlar det om vad som är sant (d.v.s. uppfattas
klart och tydligt) i perceptioner av materia (även i drömmar), för det andra så handlar
det om statusen hos sinnesintryck och egenskaper hos föremål, och för det tredje om den
klassiska filosofiska frågan om enighet i förändring. På vägen berör han även problemet
med hur perceptionsoperationer egentligen går till.
Descartes menar att det han inser klart och tydligt i perceptionen av vaxklumpen,
och som skulle vara sant även i en tavla eller i en dröm, är att den är utsträckt. Även fast
vaxet är smält och nu kan formas om lite hur som helst så är detta något som Descartes
är säker på, och detta pekar framåt mot den andra halvan av hans ontologi, nämligen
materia, vars väsen är utsträckning. Lämpligt nog besvarar detta resonemang även den
tredje frågan ovan, den om enighet i förändring.
Beträffande problemen med synintryck, perceptionsoperationer och egenskapers ontologiska status så argumenterar Descartes ungefär såhär: vi vet att vi har synintryck och
kan alltså tillåta oss att diskutera dessa här. Om vi antar att intryck av en vaxkaka så
kommer jag att tillskriva den en massa egenskaper. Finns dessa egentligen?
Uppenbarligen inte så mycket, för jag anser fortfarande att det är samma vaxkaka
eer att den har smält, men nu har den radikalt förändrat sina egenskaper. Någon måste
2
uppenbarligen ljuga för mig här, och det verkar vara mina sinnen. Därför måste vi nu
undersöka statusen hos perceptioner.
Vi vet att vi kan undvika antagandet att vi kataleptiskt ser saker utanför oss och på så
sätt får insikter om världen – för vi vet att vi säger att vi »ser« en massa saker (män med
hattar och rockar t.ex.), som vi inte rimligen kan ha sett (vi vet inte säkert att männen
inte i själva verket är robotar). Vi vet också att vi inte behöver forma vaxet i alla tänkbara
former rent fysiskt för att på så sätt kunna »se« att det kan anta vilken form som helst.
Är det så att jag i själva verket får insikter om mina intryck genom föreställningsförmågan? Nej, det är orimligt, för jag vet att jag kan inse att det smälta vaxet kan formas
hur som helst utan att faktiskt ha gått igenom alla möjliga former som vaxet kan anta i
min fantasi först.
Därför är dessa insikter (att det är män utanför fönstret, att vaxet är tänjbart) något
jag gör med förnuet ensamt – allt vardagligt tal om att »se« män eller vax har bara
förvirrat mig.
Denna insikt är inte speciellt förvånande, givet Descartes övergripande rationalistiska projekt. Det är också typiskt för honom att han avslutar betraktelsen med att konstatera att det finns »klara och tydlig« respektive »förvirrade« insikter man kan få av
perceptioner, där de tydliga handlar om den abstrakta egenskapen utsträckning.
Beträffande rimligheten kring Descartes ståndpunkter så bör bilden på försättsbladet ge en fingervisning om vad jag anser. Att argumentera för att det faktum att sinnena
ibland ger en partiell eller i värsta fall felaktig bild bör leda till att man konsekvent misstror dem är väldigt mycket att kasta ut barnet med badvattnet.
Sannolikt är det inte ens produktivt att som bl.a. Descartes, Kant och Platon laborera
med absoluta sanningskrav, i synnerhet inte som det anmärkningsvärt oa verkar leda
till att man tvingas anta att gud finns, i någon sorts bakvänd deus ex machina. Detta blir
filosofiskt oerhört problematiskt, eersom antagandet att gud finns är så oerhört svårt
att behandla i både teori och vetenskaplig metod.
3