Transcript Konsten att gestalta offentliga miljöer

Sa
mi
ljö
er
in
g
Ko
t g e s t a l t a of fe n t l i
t
a
n
e
ga
nst
mv
erk
a
h
h
an i ta n ke oc
l
nd
mi
ljö
er
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Ko
kolumntitel:
a l t a onamn
f fe n t l
t g e s tförfattare
t
a
n
iga
e
t
ns
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
kolumntitel: text titel
in
g
Sa
mv
erk
a
h
h
an i ta n ke oc
l
nd
Förord
7
Nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
9
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Erfarenheter och lärdomar
15
Tretton samverkansprojekt om gestaltning
av offentliga miljöer
Vanstaskolan – Nynäshamns kommun
Ås nya skola och Sånghusvallens
skola – Krokoms kommun
Ny färjeterminal i Tuvesvik – Orust kommun
Gummifabriken – Värnamo kommun
Resecentrum – Nora kommun
Bostadsområdet Badhusberget – Lysekilsbostäder
Bostadsområdet Kvarngärdet – Stena Fastigheter
Kvarteret Valnötsträdet – Kalmar kommun
Vasaplan – Umeå kommun
Gruvstadsparken – Kiruna kommun
Hallonbergen och Ör – Sundbybergs stad
Akademiska sjukhuset – Landstinget i Uppsala län
H+ – Helsingborgs stad
29
32
46
66
80
90
106
120
134
144
152
164
178
192
Vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Konsten att gestalta det gemensamma
eller verkligheten betraktad genom ett
konstnärligt temperament
Offentliga miljöer i ständig omvandling
Samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
Att synas och ta plats i staden – om
medborgarinflytande i förändringsprocesser
En relationell urbanism
213
Bildregister
254
Kolofon
255
5
215
223
231
239
247
Kolumntitel
kolumntitel: text titel
Förord
mellan åren 2010 och 2014 har Statens konstråd, Riksantikvarie­
ämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum (Statens­
centrum för arkitektur och design, före detta Arkitekturmuseet)
samarbetat i regeringsuppdraget Samverkan om gestaltning av
offent­liga miljöer. Utgångspunkten i det gemensamma uppdraget­
har varit att utveckla och stärka en helhetssyn i planering och
byggande av offentliga miljöer.
Hur offentliga miljöer gestaltas är en komplex fråga. Det handlar
inte bara om arkitektur eller konst utan lika mycket om platsers
historia och kulturvärden samt hur planerings- och byggprocesser
reglerar. Gestaltningen av offentliga miljöer måste också an­passas
till miljöernas funktion och användning. Huruvida en offentlig
plats fungerar väl eller inte avgörs av i vilken utsträckning den
brukas och uppskattas av medborgare och olika samhällsaktörer.
En utmaning i genomförandet av regeringsuppdraget har varit
att väga samman olika perspektiv för att stärka olika gestaltnings­
områdens roll i samhällsutvecklingen. Uppdraget har syftat till att
sprida goda exempel på hur platsspecifik konstnärlig utformning
och en medveten arkitektur och formgivning kan ingå i – och
bidra positivt till – en helhetsplanering av offentliga områden,
platser och byggnader. Det har också varit viktigt att inbjuda till
olika former av medborgardialog.
Vår förhoppning är att denna bok ska fungera som vägledning
och inspir­ationskälla för en stärkt samverkan i gestaltningen av
den offentliga miljön.
6
Magdalena Malm, direktör
Statens konstråd
Lars Amréus, riksantikvarie
Riksantikvarieämbetet
Janna Valik, generaldirektör
Boverket
Lena Rahoult, överintendent
Arkitektur- och designcentrum
7
gestaltning av offentliga miljöer är – som nämndes i för­
ordet – en tvärsektoriell fråga som berör ett stort antal offent­
liga och privata aktörer som beställer, planerar, projekterar,
uppför och förvaltar offentliga byggnader och miljöer. En bred
samverkan­mellan gestaltande kompetenser i planering och
bygg­ande kan öka miljöernas sociala, kulturella, ekonomiska och
ekologiska värde såväl för enskilda aktörer som för samhället i
stort. En ökad kvalitet i gestaltning av offentliga miljöer bidrar
också till en hållbar samhällsutveckling.
Mellan åren 2010 och 2014 har Statens konstråd, Riksantik­
varieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum
samarbetat i regeringsuppdraget Samverkan om gestaltning av
offent­liga miljöer. Grundtanken bakom uppdraget är att det
finns ett behov av att stärka helhetssynen på gestaltning i plan­
ering och byggande samt att stärka arkitekturens, konstens
och andra gestaltningsområdens roll i samhällsutvecklingen.
Genom­goda exempel ska kunskap förmedlas om hur plats­
specifik konstnärlig utformning och en medveten arkitektur
kan ingå i och bidra till att stärka gestaltningen av offentliga
platser. Detta innebär att arkitektoniska, konstnärliga, kultur­
9
nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Nya perspektiv på
gestaltning av
offentliga miljöer
historiska och sociala aspekter ska vägas samman vid utform­
ningen av nya och befintliga miljöer.
10
Under fyra års tid har tretton pilotprojekt, här benämnda samverk­
ansprojekt, fått ekonomiskt stöd för att stärka gestaltande­discip­
liners position och samverkan i plan- och byggprojekt. Utöver­
ekonomiskt stöd har de fyra myndigheterna även arrangerat en
rad möten och seminarier för erfarenhetsutbyte och kunskaps­
överföring. Kartan visar de tretton samverkansprojektens sprid­
ning över landet.
9
2
1. Nynäshamn, Vanstaskolan
2. Krokom, Ås nya skola och
Sånghusvallens skola
3. Orust, ny färjeterminal i Tuvesvik
4. Värnamo, Gummifabriken
5. Nora, nytt resecentrum
6. Lysekil, Badhusberget
7. Uppsala, Kvarngärdet
8. Kalmar, Valnötsträdet
9. Umeå, Vasaplan
10. Kiruna, Gruvstadsparken
11. Sundbyberg, Hallonbergen och Ör
12. Uppsala, Akademiska sjukhuset
13. Helsingborg, H+
7
12
11
5
1
Samverkansprojekten har valts ut för att representera skilda situ­
ationer för aktörer som beställer, planerar, projekterar och bygger
offentliga miljöer. Syftet har varit att belysa olika förutsättningar
i planerings-, projekterings- och byggskeden i såväl små som
stora projekt. Projekten skiljer sig också åt avseende ekonomiska
ramar­, teknisk komplexitet, medverkande kompetenser och strat­
egier för medborgardialoger.
3
6
4
8
13
10
nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
Samverkan om gestaltning
av offentliga miljöer
från gestaltning av offentliga miljöer (utgiven av KTH) och även
bidragit med värdefull kunskap om uppdraget och samverkans­
projekten i denna publikation.
De tretton projektens fysiska uttryck beskrivs närmare i kapitlet­
»Tretton samverkansprojekt om gestaltning av offentliga miljöer­«
sorterade från småskaliga till större, mer komplexa projekt. Kap­
itlet före – »Erfarenheter och lärdomar« – beskriver olika pro­
cesser och avser förmedla generella slutsatser om utmaningar
och möjligheter som har präglat främst projekten. Avslutningsvis
– i »Vidgade synsätt på gestalning av offentliga miljöer« – bjuder
fem forskare på fördjupade reflektioner kring gestaltning, offent­
liga miljöer, samverkan, medborgarperspektiv och internation­
ella utblickar.◆
Regeringsuppdraget har skapat förutsättningar för att stödja
arbets­former och processer i samband med offentliga miljöers
utformning. Genom uppdraget har projekten på lokal nivå ofta
fått en ökad legitimitet och en högre prioritet, vilket har gynnat
gestaltningsfrågorna. Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet,
Boverket och Arkitektur- och designcentrum har valt att stödja
och stärka aktörer som har ett starkt eget intresse av att bredda
och fördjupa synen på samverkan, gestaltning, medborgardia­
loger och offentliga miljöer. På så sätt har en rad goda exempel på
nya perspektiv och arbetssätt för gestaltning av offentliga miljöer
vuxit fram. Projekten utgör tillsammans en exempelsamling som
förhoppningsvis kan fungera som en inspirationskälla och kun­
skapsbas för aktörer som är inblandade i planeringen, uppför­
andet och förvaltningen av offentliga miljöer.
Institutionen för samhällsplanering och miljö vid KTH i
Stockholm har haft i uppdrag att bedriva följeforskning avseende
myndig­heternas genomförande av regeringsuppdraget med fokus
på de tretton samverkansprojekten. Forskningen har resulterat i
Maria Håkanssons rapport Att verka tillsammans – erfarenheter
12
13
nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
nya perspektiv på gestaltning av offentliga miljöer
Samverkansprojekten har engagerat kommuner, privata fastig­
hetsägare och konsultföretag, liksom yrkesgrupper som arkitekter,
konstnärer, antikvarier, ingenjörer, konsthantverkare, plan­erare,
designer och byggprojektledare. Samverkan mellan­alla dessa
parter har varit en grund för metodutvecklingen i uppdraget:­att
pröva olika samarbetsformer för hur offentliga miljöer kan ge­
staltas. Även boende och andra medborgargrupper – inte minst
barn och ungdomar – har haft en viktig roll i och med att de på
olika sätt nyttjar de olika platserna.
Framgångsrik samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
ställer krav på lyhördhet och tydlig kommunikation mellan alla
som deltar. Erfarenheter från uppdraget visar att det som regel
tar lång tid att utveckla och etablera gemensamma synsätt och
arbets­
metoder för hur gestaltningsfrågor kan drivas. Ytterst
handlar det om att bryta invanda tankemönster för att hitta nya
sätt att verka gemensamt, och om att därefter skapa en kontinuitet
i sättet att arbeta och inte falla tillbaka i gamla mönster, är en
stor utmaning.
kolumntitel: text titel
i detta kapitel har de fyra myndigheterna sammanställt
centr­ala lärdomar från de tretton samverkansprojekten och det
myndig­hetsgemensamma arbetet under 2010–2014. Många parter­
– kommuner, organisationer, företag och medborgargrupper –
har deltagit i projekten. Olika kompetenser har samverkat i det
konkreta arbetet. Sammanställningen bygger på erfarenheter från
samverkansprojekten såsom de har uppmärksammats i semi­
narier, slutredovisningar och följeforskning. Många iakttagelser
överensstämmer med tidigare kända erfarenheter från olika sam­
hällsbyggnadsprojekt, men är ändå viktiga att uppmärksamma i
detta sammanhang för förståelsen av uppnådda resultat i de olika
samverkansprojekten. Särskilt kan noteras att många konstnärer
och formgivare haft begränsad erfarenhet av att arbeta integrerat i
den här typen av projekt. Detta har varit av betydelse för att iden­
tifiera vad som kan utgöra hinder eller svårig­heter – men också
möjligheter – när nya roller och praktiker ska utvecklas.
Inom uppdraget har plan- och bygglagens (2010:900) begräns­
ningar att säkerställa immateriella kvaliteter och gestaltningen
av rumsliga samband uppmärksammats. Uppdraget har handlat
15
erfarenheter och lärdomar
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Erfarenheter
och lärdomar
Samverkansprojekten har bekräftat att det är en fördel om ge­
staltningsfrågorna tas upp redan i tidiga planeringsskeden. I sena
skeden är det ofta svårt att etablera nya samarbeten eller föra
in nya frågor. De olika projekten visar på bredden i vad gestalt­
ning av offentlig miljö kan innebära och omfatta. De rymmer
ett brett spektrum av ekonomiska, kulturella, sociala, tekniska
och miljö­mässiga frågeställningar. Ny utformning av offentliga
miljöer­innebär viktiga överväganden när allmänna och enskilda
intressen­av olika slag ska mötas och vägas mot varandra. Genom­
regeringens uppdrag till de fyra myndigheterna har gestaltning av
den offentliga miljön ytterligare betonats som en viktig samhälls­
fråga. Uppdraget har skapat utrymme och legitimitet i samverk­
ansprojekten för att diskutera betydelsen av offentliga miljöers­
utformning, vad och vilka kompetenser som har betydelse för
gestaltningen och hur planerings- och byggprocesser kan organ­
iseras och genomföras för att åstadkomma en allsidigt god ge­
staltning. Man har samtidigt konstaterat att den offentliga miljön
aldrig blir färdig: gestaltning är en ständigt pågående process där
platser skapas och återskapas genom människors användning,
värderingar och meningsskapande.
16
Erfarenheter och lärdomar
från uppdraget
• Nya synsätt på gestaltning av människors gemensamma livsmiljö
behövs för att främja kvalitet.
• För att bidra till hållbar stadsutveckling måste offentliga miljöer
betraktas i ett brett perspektiv.
• Gestaltning är mångfacetterat och olika gestaltnings­
kompetenser kan erbjuda skilda infallsvinklar.
• Olika kompetenser kompletterar varandra och skapar
synergieffekter som fördjupar offentliga miljöers kvaliteter.
• Samverkan kan inledningsvis ta tid men ökar förutsättningarna
för ett gott resultat och kan ge tidsvinster i slutet.
• Planinstrument enligt PBL behöver stärkas vad gäller
gestaltningsfrågorna.
• Metoder för processer och dialog kring gestaltning i planering
och byggande behöver utvecklas.
• Kunskap om vad gestaltning innebär behöver utvecklas och
spridas till många olika intressenter.
I projekt betyder det att man ska
• Verka för tidigt och mångsidigt samarbete mellan gestaltande
kompetenser och övriga aktörer.
• Utgå från platsen, dess historia, förutsättningar och funktion.
• Involvera medborgarna och deras kunskap, behov och önskemål
om sin livsmiljö.
• Vara medveten om att konstnärer i dialog med andra
yrkesgrupper kan öppna upp för nya lösningar.
17
erfarenheter och lärdomar
erfarenheter och lärdomar
om gestaltning av miljöer i sin helhet och inte enbart byggnader.
Regelverket erbjuder dock fler instrument för gestaltning av be­
byggelse än för miljöer i sin helhet. Offentliga miljöer spelar stor
roll för människors möten och umgänge, för grön infrastruktur
och för klimatanpassning samt för städers attraktivitet. Offent­
liga miljöers kvalitet har således stor betydelse för hur hållbar
utvecklingen i en stad kan bli – såväl den sociala sammanhåll­
ningen som det ekologiska fotavtrycket och den ekonom­iska
stabi­liteten. Det är önskvärt att fortsättningsvis belysa och tydlig­
göra kopplingen mellan en helhetssyn i gestaltning av offent­liga
miljöer, hur de regleras juridiskt och vilken roll de spelar för håll­
bar utveckling. Platser, stråk och noder gestaltas inte bara inom
sina gränser utan också genom den bebyggelse som omgärdar
dessa och genom människors värderingar och användningssätt.
Den roll det förflutna ges i formandet av framtiden har också
stor betydelse.
I samverkansprojekten har kommuner, fastighetsbolag eller
landsting varit huvudansvariga. De har valt olika sätt att organ­
isera och leda samverkansprocesserna. Många av dem som varit­
aktiva i de olika samverkansprojekten tycker att det har varit läro­
rikt, men också svårt. Samarbete är ofta komplicerat och utman­
ande när man kontinuerligt måste jämka samman olika intressen
och ansvarsområden. Inte sällan ställs olika målbilder och grund­
läggande uppfattningar mot varandra. Bland dem som har del­
tagit i projekten finns dock en bred enighet om att samverkan är
en framgångsrik väg för att överbrygga de skilda föreställningar
och intressen som olika parter har. Med medborgardeltagande
tillkommer dessutom en mängd andra perspektiv. Framgångsrik
samverkan för gestaltning av offentliga miljöer ställer alltså krav
på ett lyhört samspel mellan alla som deltar.
18
Gestaltning är ett
mångtydigt begrepp
Det finns flera olika förhållningssätt till begreppet gestaltning. Det
används inom en mängd skilda områden som exempelvis arkitek­
tur, dramatik, film, litteratur, konst och psykologi. I några av sam­
verkansprojekten har gestaltning främst tolkats som en fråga om
konst, eller som en fråga om arkitektur och konst. I andra projekt
har gestaltningsfrågan även förknippats med platsens kulturhisto­
ria, hur platsen används och vad den betyder för människor i de­
ras vardag. I myndigheternas arbete med regeringsuppdraget har
begreppet använts för att synliggöra den offentliga miljön, att den
består av en mängd olika kvaliteter och att relationen mellan dessa
avgör hur miljön uppfattas. Flera projekt har satt fokus på att ge­
staltning också handlar om att skapa utrymme för ett rikt socialt liv.
Berörda aktörer, såsom kommuner eller företag, kan medvetet
utveckla strategier där gestaltning finns med som en övergrip­
ande målsättning i planering, projektering och byggande. Produc­
entsidan kan driva en gestaltningsprocess med målsättningen att
dels leda till produktion av en fysisk utformning, dels till en pro­
duktion av kunskap som kommer organisationen eller företaget
långsiktigt till del. För att uppnå detta krävs att beställaren har en
tydlig idé om hur arkitektur, konst, kulturhistoria och medborg­
ardialoger ska prägla olika skeden av planerings- och byggpro­
cessen och därför skapar ett dialogutrymme för detta.
Graden av förankring och engagemang på ledningsnivå har haft
stor betydelse för projektens resultat. I stora organisationer där
byggande och förvaltning är en stor del av verksamheten är det
särskilt viktigt med kontinuitet och tydligt »ägarskap« av frågan­för
att ge legitimitet åt gestaltningsfrågor. Det behövs någon som tar
ett övergripande ansvar för gestaltningsfrågor genom att exempel­
vis ta fram förankrade strategier kring detta i verksam­heten – både
på producent- och på beställarsidan. Den som har ansvar att driva­
gestaltningsfrågan bör finnas på ledningsnivå och ha möjlighet
till kontinuerlig kunskapsutveckling och utvärderingsmöjligheter
gäll­ande gestaltning i relation till resten av verksamheten. Ansvaret­
handlar om att se till att gestaltning av byggnader och miljöer
medvetet sker i hela organisationen, från beställning till utförande.
19
erfarenheter och lärdomar
erfarenheter och lärdomar
Erfarenheterna visar att gestaltande kompetenser, i sam­arbete
med såväl andra yrkesgrupper som medborgare, kan bidra­till
den offent­liga miljöns fysiska utformning. Detta kan ske ex­
empelvis genom att skapa bilder av alternativa framtider och
uppmärksamma­platsens kvaliteter, människors relation till –
och användning av – platsen samt dess olika kulturhistoriska
lager. Den traditionella synen på konstnärers bidrag till gestalt­
ning av offentliga miljöer handlar om konstnärlig utsmyckning
genom konstverk som adderas i projektets slutskede. I några
av samverk­ansprojekten har den uppfattningen varit rådande,
medan andra­projekt har utgått från en öppenhet för konstnärlig
metodutveckl­ing och medverkan under tidiga planeringsskeden.
Det kan då handla om soci­ala processer, temporära konstverk
och konstnärliga interventioner och andra sätt att skapa berätt­
elser om platsen­och dess framtid, hur den offentliga miljön
samproduceras mellan­olika kompetenser, boende och andra
som använder­en plats samt hur kulturarv från olika tider ges en
betydelse i utvecklingen av offentliga miljöer. Samarbete mellan
yrkesgrupper som antikvarier, arkitekter, arkeologer, ingenjörer,
konstnärer, landskapsarkitekter och planerare redan på plan­
eringsstadiet medverkar till platser med integrerad gestaltning
och sammanvägda kvaliteter, vilket möjliggör rumslig kontinu­
itet och väl förankrade lösningar.
I flera av samverkansprojekten har det framgått att närvaron av
konstnärlig kompetens kan ha en viktig roll i kommunikat­ionen
mellan olika grupper. Det kan handla om att skapa bilder av
möjliga framtider och visa på rummets potential och därigenom
skapa­diskussioner om utformning av en miljö. Konstnären kan –
i och med sin ofta friare roll – mer förbehållslöst än andra aktörer
bidra till att etablera dialoger som uppfattas som meningsfulla för
alla som berörs.
Olika gestaltande kompetenser, som arbetar kommunikativt
med beställare, boende, intresseägare och medaktörer i anlägg­
ningsprocesser, delar ofta verktyg och metod gällande exempelvis
medborgardialog och kartläggning av kvaliteter och utmaningar
i miljön. Även verktygen för att visualisera analysen av den be­
fintliga platsen och dess framtida utformning är ofta desamma.
Samverkan mellan gestaltande kompetenser i gestaltningsproc­
essen har således ofta goda förutsättningar att möjliggöra ett ut­
byte av erfarenheter som resulterar i en djupare analys och ett
bredare perspektiv, särskilt om även antikvarisk kompetens in­
volveras. Visualiseringar under arbetet i form av bilder och mod­
eller underlättar dialogen när idéer och problemlösningar ska
göras gemensamma och begripliga för olika yrkesgrupper och
medborgare. Några samverkansprojekt har resulterat i exempel­
vis prototyper och manualer för vad som är möjligt i den aktuella
situationen. I många av projekten har även skolbarn, boende och
andra grupper involverats i modellbyggande.
Program kan öka kvaliteten
på arbetsprocessen
med gestaltningsmässigt hög kvalitet. Genom att tydliggöra plan­
instrumenten som möjliggörare för olika kompetenser att bidra
och samarbeta stärks planeringsprocessens möjligheter att skapa
långsiktiga värden i stadsmiljön.
Kommunerna avgör numera själva om de ska upprätta detalj­
planeprogram. Om de upprättas måste det dock ske efter en lag­
reglerad process enligt plan- och bygglagen. Regeringsuppdraget
har visat att projekten har påverkats positivt av att ett plan- eller­
gestaltningsprogram har utvecklats i ett tidigt skede. Det har bi­
dragit till att olika perspektiv har vägts samman, konstnärliga,
antikvariska och andra värden har stärkts samt att gestaltningen i
genomförandeskedet har kvalitetssäkrats.
Gestaltningsprogram kan tas fram parallellt med planprocessen
eller i andra sammanhang, men det är inte juridiskt bindande utan
endast vägledande. Det kan då omfatta ett område och principer­
för den framtida utvecklingen. Det kan också vara ett strategiskt
dokument som utgör stöd vid förvaltning och utveckling av en
miljö och som kan ligga till grund vid framtida planarbete eller
tillståndsundersökningar. Det är en fördel om gestaltningspro­
grammet kopplas till en genomförandebeskrivning. Arbetet med
gestaltningsprogram har i berörda projekt inneburit en aktiv sam­
verkan mellan arkitekter, antikvarier, konstnärer, planerare och
andra kompetenser. Genom att upprätta sådana program parall­
ellt med detaljplaneprocessen kan konstnärlig utformning, med­
veten arkitektur och antikvariska perspektiv tydliggöras utifrån
den specifika platsen och utgöra vägledning för senare tillstånds­
prövningar, till exempel vid ansökan om bygg- eller rivningslov.
Utgå från platsen
I vissa av samverkansprojekten har plan- och bygglagens möjlig­
heter och begränsningar prövats. Detaljplaner kan användas för
att skapa kvaliteter genom restriktioner och insnävningar, men
också genom att främja utveckling och skapa möjligheter och
handlingsutrymme. Det behövs ett medvetet beslutsfattande som
tar till vara den kompetens som finns för att arbeta fram planer
Kunskap om platsens historiska betingelser och betydelsebärande
kvaliteter är grundläggande när en offentlig miljö ska gestaltas.
Ofta saknar de som har ansvar för utveckling och gestaltning av
offentliga miljöer en egen relation till den aktuella platsen, liksom
till de människor som bor och verkar där. Genom platsanalyser,
fysisk närvaro och möten och samarbeten med boende och andra­
20
21
erfarenheter och lärdomar
erfarenheter och lärdomar
Anlita och integrera
gestaltningskompetens
Organisera och praktisera
samverkan medvetet
mensam idéutveckling i relation till platsen. Det är också viktigt
att skapa utrymme för det oförutsedda. I själva verket är det just
de samverkansprojekt som har utvecklats i oväntade riktningar
som har inneburit nya lösningar för gestaltning.
Idéutveckling i relation till platsen och utnyttjande av de olika
kompetensernas kunskap kan genom samverkan ofta ske på ett
bättre sätt om man inledningsvis avsätter tid för dialog. Genom
att så förutsättningslöst som möjligt analysera platsen och de för­
utsättningar som finns – för platsen men också i projektet – kan
en gemensam bas skapas. På så sätt kan missförstånd och misstag
senare i projekten, vilka riskerar att förlänga och försvåra arbetet,­
förebyggas. Inte sällan är konsulter som anlitats verksamma på
olika orter, vilket gör att det finns begränsade möjligheter att
träffas regelbundet. Då är det extra viktigt att redan från början
kompensera avstånden genom rutiner för möten, idéutveckling,
arbetsprocesser och kommunikation.
Projektledarens roll är ofta central för att de gestaltningsrelat­
erade frågorna i planeringsprocesser och byggprojekt ska priorit­
eras från idé till genomförande. I flera av projekten har det visat
sig att dennes personliga egenskaper varit viktiga för att nå en
framgångsrik organiserad samverkan. Framgångsrik projektled­
ning bygger på att etablera relationer mellan deltagarna för att
överbrygga de olika utgångspunkter, föreställningar och tradi­
tioner som kan förknippas med olika kompetensområden. Att
skapa förutsättningar för kommunikation och perspektivmöten
är också en viktig faktor för framgången.
Själva mötet mellan olika yrkesgrupper leder inte per automatik
till en fördjupad samverkan. Ofta finns strukturella hinder som
motverkar samverkan genom att deltagarnas roller är hårt styrda
av formella faktorer som ekonomi och tidsramar. Samverkan bör
organiseras på ett tidigt stadium och praktiseras konkret på ett
sådant sätt att den fortlöper genom hela processen. Samarbeten
som är integrerade i processen redan från början ger förutsätt­
ningar för att olika kompetensers kunskap kan utnyttjas i en ge­
Några av projekten har visat på hur samverkan kan organis­
eras i större skala. Det har handlat om att olika kommun- och
landstingsförvaltningar eller enheter inom företag – med olika
ansvarsområden – strategiskt och långsiktigt byggt upp ett tvär­
sektoriellt samarbete. Det krävs att alla tar ett ansvar för att kon­
struktivt och kritiskt bidra med erfarenheter och kompeten­
ser för att uppnå lösningar som är önskvärda – eller acceptabla
– för övriga inblandade­parter. Först då kan samverkan leda till
att part­ernas gemensamma syn på gestaltning av den offentliga
miljön­successivt mognar genom att invanda tankemönster och
22
23
erfarenheter och lärdomar
erfarenheter och lärdomar
skapas bättre förutsättningar för att uppnå långsiktigt hållbara
lösningar där de åtgärder som genomförs samspelar med platsens
tidigare utformning, användning och betydelse. Även lokala nat­
ur-­och klimatförhållanden har i flera av projekten lyfts fram som
viktiga faktorer för att uppnå goda gestaltade offentliga miljöer.
Tidsperspektiven kan lätt gå förlorade i snabba och genomgrip­
ande omvandlingar av miljöer och byggnader där ursprunglig an­
vändning har ersatts – eller kommer att ersättas – med nya funkt­
ioner. Byggnader och miljöer har gestaltats utifrån den aktuella
tidens behov och förutsättningar. I flera av samverkansprojekten
har ett fördjupat förhållande till platsens historia, tidigare an­
vändning och betydelsebärande uttryck och funktion varit vikt­
iga faktorer för gestaltningen av den framtida offentliga miljön.
Bevarande av kulturhistoriska kvaliteter bidrar till utveckling av
platsen och skapar sociala och ekonomiska värden på samma sätt
som förändring och tillskott av nya kvaliteter.
I flera av samverkansprojekten har antikvarier och stadsarkeo­
loger haft viktiga roller, både när det gäller att värna om kultur­
historiska värden och när det gäller att bidra till nya perspektiv på
arkitektoniska och konstnärliga värden och funktioner. Platsens
kulturhistoriska kvaliteter har varit en positiv kraft i gestaltnings­
arbetet. Dessa har ställt krav på lösningar där tekniska, ekonom­
iska, konstnärliga, sociala och kulturhistoriska faktorer sam­
spelar och just därigenom bidrar till en positiv utveckling i såväl
ekonomiskt som socialt och kulturellt avseende.
erfarenheter och lärdomar
Kom tidigt överens om inriktning
och genomförande
Det är viktigt att i inledningen av ett projekt skapa en gemensam
förståelse för projektets förutsättningar och vilka förväntningar
ingående parter har på omfattning, inriktning och arbetsprocess.
Alla aktörer bör i ett tidigt skede enas om riktlinjerna för gestalt­
ningsarbetet och gemensamt formulera övergripande målsätt­
ningar. Formuleringen av målsättningar kan ofta utvecklas. Till
exempel kan ett projekt i en skolmiljö, förutom målet att skapa
en god och hållbar arbetsmiljö, innefatta önskemål om att själva
gestaltningen ska bli en naturlig del av undervisningen. Målsätt­
ningsformuleringen för ett projekt i stadsmiljö kan, förutom till­
gänglighet och beständiga materialval, uttryckligen omfatta mötet
mellan olika åldersgrupper och deras möjlighet till socialt utbyte.
Genom att vidareutveckla formuleringar kring gemensamma mål
kan gestaltningsuppgiften ges större tyngd och giltighet i en proc­
ess som inte bara har den fysiska anläggningen som målpunkt,
utan även omfattar långsiktiga socialt hållbara effekter genom att
bidra till attityd- och beteendeförändringar i den offentliga miljön.
Visioner och idéer för gestaltningen av en plats behöver ut­
vecklas och beskrivas. Det kan exempelvis handla om ekonom­
iska ramar, tidsplaner, vilka kompetenser de olika deltagarna
bidrar­med, vilken roll de ska ha, vilka rutiner som ska följas om
hur information delas och vad man vill uppnå. Särskilt viktig blir
samlingen kring projektets riktlinjer om deltagarna inte tidigare
har arbetat tillsammans.
genomförande behövs för att kunna stämma av utveckl­ingen och
lösa de problem som uppkommer allt eftersom. I flera av pro­jekten
har man betonat vikten av att det har funnits tid att reflektera
över olika möjliga val under processen. Genom att inledningsvis
prior­itera återkommande möten där alla berörda kompetenser
finns med underlättas skapandet av en gemensam förståelse för
platsen och olika ekonomiska, tekniska och juridiska­aspekter i
projektet. På så sätt skapas en beredskap för att vara flexibel och
ändra inriktning om förutsättningarna ändras eller om själva
arbetet­leder fram till oväntade resultat.
Involvera boende och andra
berörda grupper
Allmänhetens engagemang är ett viktigt underlag för politiska
beslut om förändringar av offentliga miljöer. Medborgarnas be­
hov, tankar och drömmar bör integreras i framtidsvisioner för
livsmiljön i det offentliga rummet. Utveckling av visionerna bör
därför ske i nära dialog med medborgarna. Det kan dock vara
svårt att urskilja vem eller vad som har makten över en plats och
som därmed påverkar och formulerar visionen för dess utveckl­
ing. Ofta styr pragmatiska, ekonomiska och tekniska lösningar
villkoren för planering och byggande av offentliga miljöer.
Att avsätta tid i början av projekt för att bygga upp en gemensam
förståelse för platsen och projektets syften innebär ofta att man
vinner i kvalitet. Kontinuerlig kommunikation under projektets
En viktig del i kommunernas övergripande ansvar är att säker­
ställa att planeringen är demokratisk genom att främja delakt­
ighet, dialog och möjligheter att påverka. Omfattningen av,
metoder för och syftet med medborgardialoger i samband med
planering och byggande varierar från kommun till kommun. In­
tresset hos allmänheten – eller hos de som berörs av besluten –
att delta i de samrådsprocesser som plan- och bygglagen ställer
formella krav på, uppfattas ofta från kommunens eller projekt­
ägarens sida som lågt. Informationsmöten är oftast otillräckliga
för att skapa ett djupare engagemang och en vidare dialog om ge­
staltning av bebyggelse och offentliga miljöer. För de flesta med­
borgare är samhällsplanering något diffust som inte berör den
egna vardagen, och det är för många oklart vem som ansvarar
24
25
erfarenheter och lärdomar
föreställningar utmanas. Möjligheten att i ett tidigt skede skapa
samsyn och förankra gestaltningsvisionen ger goda förutsätt­
ningar för att uppnå kvalitet både i processen, som exempelvis
smidigt samarbete och fungerande tidsplan, och i resultatet i form
av den gestaltade miljön­.
I några av samverkansprojekten har visionsarbetet utvecklats i
nära dialog med medborgarna. Genom att gestaltande kompet­
enser gör medborgare delaktiga i processen skapas bättre förut­
sättningar för långsiktigt hållbara lösningar. Avgörande för result­
atet är bland annat att beställaren är beredd att avsätta den tid
och den finansiering som fordras, samt att det finns stöd från en
majoritet politiker och beslutsfattare. Minst lika viktigt när man
bjuder­in till medborgardialoger – oberoende vem som gör det –
är att tydliggöra vilka möjligheter, men också vilka begränsningar­,
som finns för medborgaren att påverka och att fortlöpande­åter­
koppla de beslut som fattas. Medborgardialogen skapar ett hand­
lingsutrymme, och det är lika viktigt för alla parter i dialogen att
tydliggöra ramverket som upprättar detta utrymme och påverkar
vilka förväntningar dialogparterna har på varandra.
En stor utmaning för de fyra myndigheterna, liksom för alla sam­
verkansparter och deltagare i projekten, är att bidra till kontinu­
itet och överförbarhet av de erfarenheter som vunnits så här
långt. En viktig fråga blir hur helhetssynen rörande gestaltningen
av offentliga miljöer kan utvecklas i fortsättningen. Några av sam­
verkansprojekten är avslutade medan andra fortfarande pågår. I
flera fall har projekten resulterat i olika former av fortsättningar
i ordinarie verksamhet eller nya projekt. Aktörer som varit, eller
fortfarande är, delaktiga i projekten är bärare av kunskap hämtad
direkt ur aktuell process.
Genom följeforskning, dokumentation och nedtecknade erfar­
en­heter kan intressenter ta del av kunskapsutvecklingen inom
samverkansprojekten. Den stora utmaningen är att åstadkomma
en generell förändring i fråga om synsätt på gestaltning och dess
kvalitativa effekter på människors livsmiljö samt på gestaltnings­
kompetens och dess betydelse för processens kvalitet och resultat­.
När ett tidsavgränsat projekt genomförts finns alltid risken att
arbetet­återgår till hur det tidigare bedrevs. Det är därför ange­
läget att förhålla sig till de företeelser som projekten synliggjort
och om möjligt överföra erfarenheterna till generella styrmedel
genom åtgärder på både lokal och nationell nivå.◆
Avslutande reflektioner
Genom regeringsuppdraget har tretton samverkansprojekt ge­
nomförts. Liksom andra planerings- och byggprojekt utgör dessa
exempel­på komplexa processer som leder till en förändring i
människors livsmiljö. Det som utmärker de tretton samverkans­
projekten är nya perspektiv på genomförande av planerings- och
byggprocesser, kommunikationen mellan olika parter, samman­
sättningen av olika kompetenser och dokumentationen av proc­
esserna.
26
27
erfarenheter och lärdomar
erfarenheter och lärdomar
för genomförande och resultat. Det behövs därför utvecklade
metoder och nya angreppssätt för att etablera reella dialoger
med olika grupper av medborgare. Man kan exempelvis behöva
använda sig av mer uppsökande metoder, som att upprätta ett
lokalt mötesforum eller arrangera aktiviteter för att etablera kon­
takt med vissa grupper. Konstnärer kan i sin yrkesroll stå utanför
de formella krav som styr en kommunal tjänsteman i mötet med
medborgarna. De kan därför initiera nya former av dialoger om
vilka värden som ska styra den framtida gestaltningen av den
gemensamma miljön.
I samband med att Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet,
Boverket och Arkitektur- och designcentrum fick regeringsupp­
draget utlystes medel till att genomföra konkreta projekt. Syftet
var att genom ett antal pilotprojekt – benämnda samverkans­
projekt – skapa goda exempel och ökad kunskap om hur sam­
verkan kan stärka gestaltningen av offentliga miljöer. Ansöknings­
förfarandet var öppet för alla offentliga och privata aktörer som
beställer, planerar, bygger och förvaltar offentliga miljöer.
Två allmänna utlysningar genomfördes under våren respektive
hösten 2010. Ett trettiotal ansökningar inkom varav elva beviljades
ekonomiskt stöd. Därutöver har myndigheterna initierat ytter­
ligare två projekt. Beviljade samverkansprojekt fick ett ekonomiskt
stöd på upp till 50 % av kostnaden för att anlita gestaltnings­
kompetens och i vissa fall – beroende på typ av projekt – upp till
50 % av produktionskostnaden.
Ansökningsprocessen skedde i två steg. Utifrån en intresse­
anmälan beslutade myndigheterna gemensamt vilka projekt som
skulle presentera en mer detaljerad redovisning av projektens
genomförande, innehåll och ekonomi. För att ta fram dessa
fördjupade handlingar fick samverkansparten stöd av en konsult
från Statens konstråd. Den mer detaljerade redovisningen skulle
28
29
tretton samverkansprojekt
tretton samverkansprojekt
Tretton
samverkansprojekt
om gestaltning
av offentliga miljöer
I detta kapitel redovisas de tretton samverkansprojekt som
genomförts inom ramen för regeringsuppdraget – från små- till
storskaliga och mer komplexa miljöer. Redovisningarna tar upp
väsentliga delar i planerings- respektive byggprocessen samt
vilka möjligheter och hinder som uppstått under arbetets gång
och som därigenom har präglat resultaten. Texterna bygger huvud­
sakligen på den dokumentation som har gjorts av respektive sam­
verkanspart och på resultat från följeforskningen.
De tretton projekten har organiserats likartat med en styr­
grupp och en arbetsgrupp. I de flesta projekten har arkitekter haft
en ledande roll. I arbetsgrupperna har också konstnärer, landskaps­
arkitekter, antikvarier och byggprojektledare ingått i varierande
omfattning. I flera fall har samverkansprojekten utgjort en del av
ett större projekt eller en större process. I varje projekt har en
konsult från Statens konstråd deltagit med ett ansvar att stödja
projektens genomförande vad gäller samverkan och gestaltning.
Ytterligare stöd till samverkansprojekten har skett genom att
myndigheterna har arrangerat nätverksträffar där projektdeltag­
arna har kunnat utbyta erfarenheter och utveckla kunskap kring
centrala frågor om samverkan, gestaltningsprocesser och
medborgardeltagande. Många av projekten har lett till fortsätt­
ningsprojekt som drivs vidare av samverkansparten. Ett av
projekten – Vasaplan i Umeå – är en del av Umeås kulturhuvud­
stadsår 2014, där myndigheterna har valt att kombinera uppdraget
Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer med Statens konst­
råds, Riksantikvarieämbetets och Arkitektur- och designcentrums
respektive regeringsuppdrag att stödja kulturhuvudstadsårets
genomförande.◆
30
Samverkansprojekt
Samverkanspart
Projektperiod Bidrag kkr
Vanstaskolan
Nynäshamns
kommun
okt 2010–jun 2013
240
Ås nya skola
och Sånghusvallens skola
Krokoms kommun
okt 2010–okt 2012
950
Ny färjeterminal
i Tuvesvik
Orust kommun
dec 2010–jun 2013
400
Gummifabriken
Värnamo kommun
okt 2010–2015
580
Resecentrum
Nora kommun
okt 2010–jun 2013
1 055
Bostadsområdet
Badhusberget
Lysekilsbostäder
AB
dec 2010–okt 2012
400
Bostadsområdet
Kvarngärdet
nov 2010–dec 2012
400
Stena Fastigheter
Kvarteret
Valnötsträdet
Kalmar kommun
mars 2011–jun 2013
125
Vasaplan
Umeå kommun
dec 2012–dec 2014
900
Gruvstadsparken
Kiruna kommun
okt 2010–feb 2012
1 000
Hallonbergen
och Ör
Sundbybergs
stad
mar 2011–sep 2012
410
Akademiska
sjukhuset
Landstinget
i Uppsala län
maj 2012–jun 2013
900
H+
Helsingborgs stad
mars 2011–aug 2012
800
31
tretton samverkansprojekt
tretton samverkansprojekt
konkretisera förutsättningarna för att integrera gestaltningsupp­
draget i planerings- och byggprocessen. Den skulle även
visa vilka ekonomiska, tekniska, sociala och kulturhistoriska
begränsningar och möjligheter som fanns.
Den slutliga bedömningen av ansökningarna gjordes utifrån
en rad aspekter. Ambitionen var att uppnå en geografisk spridning
över landet, liksom att omfatta offentliga miljöer av olika karaktär
och skiftande skala. Projekten skulle också främja innovativa
visioner kring gestaltning samt vara förankrade på ledningsnivå i
respektive organisation. Projektens tidsplaner och budget skulle
vara anpassade så att olika gestaltningskompetenser skulle kunna
arbeta integrerat med andra yrkesgrupper i planerings-, projekter­
ings- och byggskeden. En fråga som också vägdes in i bedöm­
ningen var vilka metoder de olika aktörerna skulle använda för att
åstadkomma ett medborgarinflytande. Projekten skulle även vara av
generellt intresse genom att arbetssätt, metoder och erfarenheter
skulle kunna överföras till andra sammanhang och andra aktörer.
I en skogsglänta bredvid Vanstaskolan har en lekfull möt­
esplats skapats som inbjuder till både vila och rörelse.
Det geometriska svartvita mönstret är framtaget av Folkform tillsammans med elever och matematiklärare.
VANSTASKOLAN
Nynäshamns
kommun
I Vanstaskolan har Nynäshamns
Naturskola, industridesigner, lärare
och elever samverkat kring skolans
utemiljö. Skolgården är en viktig
vardagsmiljö där både lärare och
låg-, mellan- och högstadieelever
ska trivas. Genom att sätta gestaltningsfrågorna i centrum är tanken
att skapa en skolgårdsmiljö som ger
bättre möjligheter till både lek och
lärande.
33
berörda kommunala förvaltningar – konkret skulle engageras i
skolgårdens utveckling.
Styrgruppen för SPRING-projektet bestod av bland andra
representanter för Nynäshamns Naturskola (projektledare),
representanter från barn- och utbildningsförvaltningen och park­
enheten, fastighetschef, koordinatorn för folkhälsofrågor samt
en planarkitekt från miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
Denna grupp blev också styrgrupp för samverkansprojektet.
Initiativet att anlita utomstående gestaltningskompetens för delar
av Vanstaskolans utemiljö kom från Nynäshamns Naturskola och
beslut om att så skulle ske fattades våren 2010 av Nynäshamns
kommun. Ambitionen var att, som en fortsättning på SPRINGprojektet, pröva om man skulle kunna utveckla en innovativ
ge­staltningsprocess trots de begränsade ekonomiska medel som
fanns avsatta i kommunens investeringsbudget. Processen skulle
generera lösningar som ligger i linje med målen för skolans utemiljö
och samtidigt involvera personal, elever och föräldrar. Gestaltningsuppdraget gällde skolgården och den angränsande parkmiljön.
Området kring Vanstaskolan innan gestaltningsarbetet tog fart.
Gestaltning av skolgården – en fråga för alla?
Vanstaskolan är en kombinerad F6- och högstadieskola som ligger
i centrala Ösmo i Nynäshamns kommun. Skolan byggdes i mitten
av 1970-talet och är utformad som en enplansbyggnad med en
skolgård som ligger mellan huskropparna. Norra delen av skolgård­
en övergår i ett område med naturmark. Med tiden har skolbygg­
naderna och skolgården blivit ganska slitna. Grundidén har varit att
omgestalta delar av den befintliga skolgårdsmiljön för att ge den
en tydligare identitet för både elever, lärare och boende i Ösmo.
Målet för den nya skolgårdsmiljön var att den skulle upp­
muntra till ökad rörelse och vistelse utomhus, en ambition som
bottnar i det kommunala folkhälsoprojektet SPRING (Skugga,
Pedagogik, Rörelse I Natur- och Gårdsmiljö) som bedrevs 2008–
2011. Målet var även att skolgården skulle kunna vara en del
av den pedagogiska verksamheten. Projektet syftade vidare till att
skolans personal, elever och elevernas föräldrar – vid sidan av
34
Industridesigner med fokus på processen
Industridesigngruppen Folkform, som drivs av Anna Holmquist
och Chandra Ahlsell, anlitades för att bidra till gestaltningen av
skolgårdsmiljön. Uppdraget innebar också att involvera elever
och lärare i arbetet och att skapa miljöer som både kunde användas
i det pedagogiska arbetet samt för lek och avkoppling. Det ident­
itetsskapande momentet var centralt. Deras processinriktade
arbetssätt – som skulle passa in i SPRING-projektets angrepps­
sätt – var en avgörande aspekt vid valet av dem som konsulter.
I det praktiska arbetet samverkade Nynäshamns Naturskola och
Folkform med Vanstaskolans skolgårdsgrupp. Naturskolans
föreståndare Mats Wejdmark var projektledare och även Natur­
skolans pedagog Robert Lättman-Masch deltog i arbetet. De bidrog
med sina erfarenheter från SPRING-projektet och utomhus­
pedagogik samt med kontakter med skola och kommun. Folkform
ansvarade för den konstnärliga gestaltningen och för dialog med
elever och skolpersonal.
Att skapa ett engagemang
I början av höstterminen 2011 anordnade Folkform, skolans bildlärare och pedagogiskt stöd från Statens konstråd en stor workshop
35
vanstaskolan – Nynäshamns kommun
tretton samverkansprojekt
Höga ambitioner men begränsad budget
36
37
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
på ett grundkoncept med geometriska mönster som bygger på
att illustrera bråktal och en gestaltningsmanual för hela miljön.
Vanstaskolans skolgårdsgrupp, med ett femtontal representanter
för skolans personal, spelade en viktig roll i förankringsprocessen
och när det gällde att informera elever och föräldrar.
I mars 2012 höll Folkform en uppföljande workshop med klass
8 B där eleverna utvecklade olika varianter på det geometriska
mönstret. Flaggor tillverkades sedan på slöjden. Mönstret kan
kombineras i ett oändligt antal former och färger och kan användas
i olika delar av utemiljön för att stärka skolans identitet.
En manual för skolmiljöns utveckling
tretton samverkansprojekt
•
•
för omkring 400 elever. Eleverna delades upp i fem grupper och
fick med hjälp av stora planskisser över området fritt utveckla
idéer om hur både skolgården och skolans inomhus­miljö skulle
kunna förbättras. Workshopen ledde till att man såg platsen med
nya ögon och att flera problem uppmärksammades, som till exempel att skolans huvudentré var för anonym och osynlig. Mängder
av förslag på lösningar strömmade in på post it-lappar som
sattes upp vid planskisserna. En grupp kom med förslaget att
bygga en samlingsplats i form av en amfiteater. En annan grupp
koncentrerade sig på sittmöbler medan en tredje grupp önskade
sig en linbana. Genom workshopen förankrades projektet bland
både elever och lärare och de gjordes delaktiga i gestaltningsprocessen. Förutom förslag för utemiljön framkom också många
synpunkter på – och idéer för förbättring av – inomhusmiljön.
Men eftersom budgetramar och avgränsningar för projektet
redan var satta avvaktade Nynäshamns kommun med dessa idéer,
som nu har slussats vidare till kommunens fastighetsenhet.
•
•
•
•
Parken – en mötesplats med sittplatser bakom
skolan, där mönstren finns på skärmar och bildar en
»scen«. Här är det matematiska mönstret svartvitt.
Idén illustrerar ledorden pedagogik och skugga.
Fasaden – skärmar med det matematiska mönstret i
olika färger på fasaden till idrottshallen. Ledordet är
identitet och här redovisas också behovet av en skylt
med skolans namn som idag saknas, en entréflagga i
mönstret och en färgkodning av mönstret för att öka
orienterbarheten.
Dörrar, skyltar, entréer – ledordet är identitet. Idén
är att skapa den tydlighet som eleverna efterfrågat
med hjälp av färgsättning och olika sätt att använda
det grafiska mönstret för att skapa identitet i de olika
delarna av skolan.
Möbleringslösningar – förslag på nya sittplatser,
papperskorgar, cykelställ och mönster på asfalten.
Ljussättning – förslag till att se över belysningen,
eftersträva en enhetlighet i armaturer och skapa ett
bättre belyst område.
Rörelse/lekskulptur – att utgå från cirkeln som
geografiskt mönster och skapa en färgglad
hinderbana/lekskulptur.
Utöver detta påpekade Folkform att även skolans inomhusmiljö
var i behov av upprustning, ett önskemål som framkom från både
personal och elever.
Med materialet från den inledande workshopen utarbetade Folkform ett helhetsförslag gällande förändringar av utemiljön. I
november 2011 fick styrgruppen se de första visualiseringarna
38
39
vanstaskolan – Nynäshamns kommun
I det förslag Folkform presenterade fanns sex delar som utvecklats
utifrån projektets grundidé och workshopar med eleverna:
Gör det själv?
Parallellt med Folkforms arbete har SPRING-projektet uppfört en
rörelsepark i norra delen av skolgården, där stockar och stenar
bildar en inbjudande miljö. Här var Nynäshamns Naturskola ansvarig
för utformningen och på grund av bristande ekonomiska medel
ingick inte Folkform i denna del av arbetet. Andra aktiviteter har
genomförts som följd av Folkforms gestaltnings­manual och arbetet
med eleverna. Under sommaren 2012 målade feriearbetande
ungdomar det geometriska mönstret på asfalten både inne på skolgården och på gångvägen mellan skolan och den äng där Folkform
skapat en mötesplats. Skolelever har också tillverkat en skylt som
satts upp över skolans entré. Ett antal bänkar och bord har köpts
in och man planerar att fortsätta kom­plettera med fler sittplatser
efter hand.
Ovan: På fasaden till Vanstaskolans idrottshall har, i enlighet med Folkforms
manual för skolmiljöns utveckling, ett antal mönster placerats som synliggör
byggnadens entré och ger området en ny identitet.
Nedan: Tidigare skyltning.
En stor utmaning i arbetet har varit att det inte funnits ett pågående byggprojekt med redan existerande teknisk, ekonomisk och
annan kompetens, utan varje fråga har fått lösas separat. Det har
också påverkat den begränsade samverkan mellan den inblandade
expertisen i projektet. Folkform och Nynäshamns Naturskola har
säkerställt att gestaltningen har anpassats till de kriterier för god
skolgårdsmiljö som utarbetades inom SPRING-projektet. De har
även samverkat kring alla de praktiska frågor som uppkommer
kring bygglovsansökningar, upphandling och byggande samt olika
typer av regleringar kring säkerhetsaspekter på barns och ungas
miljöer. Folkform har också arbetat aktivt med elevernas och
lärarnas erfarenhet av hur skolan fungerar och används.
Kunskapsbyggande
Under hösten 2012 och våren 2013 genomfördes anläggningen
av den nya utemiljön stegvis. Den ursprungliga tanken att i
SPRING-modellens anda bjuda in ideella krafter att samverka
i byggprocessen visade sig svår att genomföra. Istället har olika
företag upphandlats.
I samverkan med elever och lärare har Folkform skapat en
mötesplats i den angränsande parken. Mötesplatsen är placerad
på en låg kulle som byggts upp i anslutning till existerande
40
41
vanstaskolan – Nynäshamns kommun
tretton samverkansprojekt
Hösten 2011 och efterföljande vinter vidareutvecklade Folkform
olika förslag för skolans utemiljö samtidigt som de hade direkta
kontakter med kommunen och lämpliga leverantörer av material
och tjänster. Främst handlade det om att utforma en sittplats i
den angränsande parkmiljön, men även ett skyltsystem som skulle
ge tydligare identitet till den angränsande idrottshallen – vilken
är det första som möter besökaren.
42
43
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Det viktigaste resultatet av satsningen är själva kunskapsbygg­
andet, knutet till gestaltningsmanualens förslag för hur gestalt­
ningsprocessen kan fortskrida. Med nya infallsvinklar gällande
gestaltning, samverkan och skolgården som offentlig miljö är förhoppningen att Vanstaskolans framtida elever och lärare själva
ska kunna fortsätta processen, medan andra delar utförs inom
kommunens ordinarie arbete. Här kan manualen vara ett stöd. Det
kan handla om att hitta nya användningsområden för de matematiska bråktalsmönstren eller kanske helt andra uppslag som
sittbänkar, planteringar och gräsytor. Det finns även en möjlighet
att använda exempelvis idéer om skyltprogram vid upprustning
av andra skolgårdar i kommunen.◆
Vanstaskolan i Ösmo
Nynäshamns kommun
Gestaltning för utveckling av skolmiljö
Tidsperiod:
Oktober 2011–juni 2013
Samverkanspart/beställare:
Nynäshamns Naturskola, Nynäshamns kommun
Projektledare:
Mats Wejdmark (föreståndare, Nynäshamns
Naturskola)
Gestaltningskompetens:
Chandra Ahlsell (industridesigner, Folkform) och
Anna Holmquist (industridesigner, Folkform)
Statens konstråds konsult:
Marianne Jonsson
I projektet medverkade också bland andra:
Tommy Ahlberg (teknisk förvaltare, Nynäshamns
kommun), Cathrine Forsberg (folkhälsosamordnare,
Nynäshamns kommun), Lotta Hjelm (bygglovshandläggare, Nynäshamns kommun), Marie Lööf
(områdeschef för alla skolor, Nynäshamns kommun),
Heli Rosendahl (fysisk planerare, Nynäshamns
kommun), Kjell Stokki (park- och naturchef,
Nynäshamns kommun), Robert Lättman-Masch
(naturskolepedagog, Nynäshamns Naturskola) och
Cecilia Boldemann (docent, Karolinska Institutet)
44
45
vanstaskolan – Nynäshamns kommun
tretton samverkansprojekt
rosbuskar och lövträd. Platsen inramas av ett vindskydd bestående
av två mönstersatta skärmar. Förutom att uppmuntra – främst
högstadieeleverna – till utomhusvistelse kan mötesplatsen också
användas i matematik-, slöjd- eller bildundervisningen. Upprustningen har även inneburit nya sittbänkar och på idrottshallens ena
gavel, som ligger parallellt med skolbyggnadens entréer, har ett
tiotal reproduktioner av flaggorna från workshopen monterats på
fasaden för att ge byggnaden en tydligare identitet. Man planerar
att använda flaggorna även vid skolans entréer. Förslaget att måla
idrottshallen svart kunde inte genomföras av kostnadsskäl. Inte
heller förslaget att montera en skylt med skolans namn på idrottshallens gavel gick att genomföra då byggnadsdelen formellt inte
är en del av skolan – trots att den uppfattas som det – utan en
fristående kommunal idrottshall.
I arbetet med att gestalta skolornas offentliga rum har
tre konstnärer tillsammans med arkitekter och landskaps­
arkitekter skapat tankeväckande och lekfulla inom- och
utomhusmiljöer.
ÅS NYA SKOLA
OCH SÅNGHUSVALLENS SKOLA
Krokoms kommun
Krokoms kommun satte arkitektur
och konst i centrum när de skulle
bygga två nya klimatsmarta skolor.
Deras metod var att i förfrågnings­
underlaget skapa utrymme för
samverkan mellan arkitekter och
konstnärer gällande olika gestalt­
ningar inom- och utomhus.
Resultatet är två genomarbetade
skolmiljöer där arkitektur och
konstnärliga inslag är i samklang
med teknik, ekonomi och miljö.
47
Det storslagna landskapet, och närheten till Östersund och Åre,
har bidragit till att många unga familjer de senaste åren har flyttat
till Krokoms kommun. Bygden kännetecknas av ett uppodlat
kulturlandskap med öppna vyer och utsikt över vattendrag och fjäll.
När kommunen år 2010 beslutade att bygga två nya skolor – Ås
nya skola och Sånghusvallens skola – var hållbar utveckling
och förnyelsebar energi givna ledord, men även arkitektoniskt och
konstnärligt hög kvalitet ansågs vara viktigt.
Sånghusvallens skola (ovan) och Ås nya skola (nedan) i Krokoms kommun är två nya klimatsmarta skolor.
Att samordna arkitektur och konst i
projektering och byggande
Under projekteringen av skolorna hade Krokoms kommun en nära
dialog om konstens betydelse med de arkitekter och landskapsarkitekter som hade anlitats för att rita skolbyggnaderna och utomhusmiljöerna. Det fanns en enighet om att konstnärliga inslag är
viktiga i skolmiljöer, både för att tillföra estetiska kvaliteter och för
att stimulera till lek och lärande. Med utgångspunkt i denna fråga
identifierades olika funktioner lämpade för samverkan med konstnärer. Arkitekterna definierade vilka dessa funktioner var och tre
områden valdes ut:
•
•
•
Gestaltningen av den öppna dagvattenhanteringen på
Sånghusvallens skola.
Utformningen av en inomhustrappa för lek och rörelse
på Sånghusvallens skola.
Konstens möjligheter att visualisera energiför­
brukningen på Ås nya skola.
För att skapa utrymme att integrera det konstnärliga perspektivet
lämnades dessa områden öppna i projektets byggnadsbeskrivning
och de förfrågningsunderlag som användes för upphandling av
entreprenadarbeten. Även den ekonomiska ramen kring de tre
48
49
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
tretton samverkansprojekt
Lekfulla och hållbart gestaltade skolmiljöer
50
51
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
tretton samverkansprojekt
tretton samverkansprojekt
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
De gula och gröna bollarna i konstnären Albin Karlssons gestaltning Solsystemet
visar i realtid hur mycket elenergi solpanelerna på byggnadens tak genererar.
52
55
Kolumntitel
Konstnären Mikael Åbergs Utkastare använder dagvattnet som konstnärligt material. Rännor, hinkar och vattenkannor töms på vatten i
olika takt beroende på storlek och balans.
Miljöer för lek och lärande
56
Utformningen av Sångshusvallens skola (F–5) påminner om ett
rymdskepp som landat i en jämtländsk talldunge. Byggnaden är
anpassad efter tomtens naturliga terräng och utformad för att
väcka både nyfikenhet och leklust. Utomhusmiljöns rumsbildningar
ger lärare och elever nya möjligheter att använda skolgården i det
pedagogiska arbetet. Bakom det estetiska uttrycket finns också
en medvetenhet om att formen spelar en viktig roll för energiförbrukningen. Skolans tak är belagt med solpaneler och byggnadens hästskoliknande halvcirkelform ökar deras verkningsgrad.
Arkitekt Can Savran på Grön Form och Helene Wahlberg på
Tema landskapsarkitektur har samarbetat med konstnärerna
Mikael Åberg, som fick uppdraget att gestalta dagvattenhanteringen, och Sofie Weibull, som fick till uppgift att gestalta skolans
inomhustrappa.
Diskussionerna mellan Mikael Åberg och bland andra Helene
Wahlberg kretsade länge kring att leda regnvatten inuti byggnaden,
men det visade sig vara för tekniskt komplicerat. Istället valde
man den kreativa och tekniskt enkla lösningen att låta regnvattnet
ledas via takets hängrännor till rörliga hinkar och vattenkannor
i olika storlekar, vilka har ersatt de vanliga stuprören. Hinkarna och
kannorna balanserar av sin egen vikt, men allt eftersom de fylls
på av regnvatten ändras balansen och de töms en efter en. Vattnet
fortsätter sedan sin väg mot skolgårdens lägsta punkt via ett
system av diken och dammar som utformats av landskapsarkitekten.
På gården återkommer hinkar som avgjutningar i färggranna
epoxilaminat, nu med nya funktioner som kombinerade sittplatser
och gårdsbelysning.
57
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
tretton samverkansprojekt
områdena lämnades öppen i upphandlingen. Kommunen var beredd
att diskutera och eventuellt öka finansieringen för dessa om det
skulle visa sig nödvändigt i projektering och byggande. Motivet
var att skapa förutsättningar för att konstnärer, arkitekter, kon­
struktörer, entreprenörer och skolans personal och elever skulle
kunna arbeta tillsammans i gestaltningsprocessen även efter det
att upphandlingen var avgjord. Krokoms kommun anlitade konstnärerna Albin Karlsson (Ås nya skola), Mikael Åberg och Sofie
Weibull (Sånghusvallens skola). Den referensgrupp med skolpersonal som redan fanns för byggandet av skolorna blev också
referensgrupp för de konstnärliga inslagen.
Byggandet av skolorna inleddes hösten 2010 och planen var
att de skulle stå klara till höstterminen 2011. Av upphandlingstekniska skäl i byggandet kunde invigningen av Sånghusvallens
skola först ske till höstterminen 2012. Ås nya skola var klar och
togs i bruk höstterminen 2011.
fångares och solcellers funktion. Albin Karlsson fick uppdraget att
gestalta produktionen av solenergi. Resultatet är en konstruktion
av genomskinliga banor med rosa botten på två av väggarna
i skolans entré. Gula bollar skjuts till synes slumpartat ut i rören.
Under ytan råder dock en matematisk ordning. Bollarnas väg
genom systemet visar den faktiska produktionen av solenergi
och följer på förhand uträknade banor. Varje gång solpanelerna
på skolans tak har producerat två kilowattimmar skjuts en gul
boll ut som sedan slussas genom labyrinten för att sorteras och
samlas i en behållare. När 500 gula bollar har samlats i behållaren
skjuts en grön boll ut till en annan behållare som visar att en
megawattimme har producerats. Bollarna illustrerar solpanelernas
elproduktion. Gestaltningen är ett räkneverk där lärare, elever och
andra kan studera de binära och decimala talsystemen.◆
Att visualisera en klimatsmart arkitektur
Arkitekt Åke Månssons klimatsmarta energilösningar för tillbygg­
naden av Ås skola, där så mycket takyta som möjligt har utnyttjats
för solenergi, har gjort Ås nya skola (F–9) till en mycket energieffektiv byggnad. Takens vinklar har utformats för att maximera sol58
59
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
tretton samverkansprojekt
Sofie Weibull har i dialog med Can Savran gestaltat Sånghusvallens centralt placerade inomhustrappa, som förutom att vara
en förbindelse mellan olika våningsplan fyller en rad andra funkt­
ioner. Den är både ett auditorium, en plats för lek och rörelse, ett
pedagogiskt hjälpmedel för att diskutera rörelseenergi och en
fantasifull symbol för mittpunkten i skolbyggnadens »blodomlopp«.
En stor utmaning i arbetet var att nå fram till en lösning som var
estetiskt tillfredsställande och samtidigt uppfyllde gällande lagkrav
för utformningen av trappor. Några trappsteg är bredare än andra
och kan användas som sittplatser. Bredvid trappan finns en rutschkana – ett stort rött rör – där pulserande hjärtljud hörs på vägen
ner. I samarbete med en tillverkare av lekplatsutrustningar
utvecklades en konstruktion som uppfyller kraven på säkerhet
och tillgänglighet.
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
I Sånghusvallens skola finns nu Sofie Weibulls rutschkana i
trappan. När man kanar ner hörs pulserande hjärtljud.
60
61
62
63
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
tretton samverkansprojekt
Konstnären Sofie Weibull har i Husets kärna tagit fasta på elevernas behov av rörelse och lek.
Gestaltning i projekterings- och byggskede av skolmiljö
Tidsperiod:
Oktober 2010–oktober 2012
tretton samverkansprojekt
Samverkanspart/beställare:
Krokoms kommun
Projektledare:
Anne Dahlgren (stadsarkitekt, Krokoms kommun)
Mikael Åbergs hinkar är kombinerade sittplatser och gårdsbelysning – och en del av barnens lekmiljö
– på Sånghusvallens skolgård.
Gestaltningskompetens:
Albin Karlsson (konstnär), Mikael Åberg (konstnär)
och Sofie Weibull (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Peter Lundström
I projektet medverkade också bland andra:
Martijn Caarls, Hans Hällholm, Affe Jonsson, My
Lindskog Andersson, Charlotte Norberg och Berit
Rosenau (samtliga referensgrupp, Ås skola och
Sånghusvallens skola), Annika Lööf-Sjölund (rektor,
Ås skola), Christina Olofsson (rektor, Ås skola), Can
Savran (arkitekt, Grön Form), Helene Wahlberg
(landskapsarkitekt, Tema landskapsarkitektur), Åke
Månsson (arkitekt, Månsson & Hansson AB), Staffan
Eriksson (projektledare, Krokoms kommun), Ulrik
Ottosson (projektledare, Krokoms kommun), Kenneth
Sandberg (biträdande projektledare, Krokoms
kommun), Kajsa Eklund (verksamhetsansvarig
för skola, Krokoms kommun) och Mats Hurtig
(kulturansvarig, Krokoms kommun)
64
65
ås nya skola och sånghusvallens skola – krokoms kommun
Ås nya skola och
Sånghusvallens skola
Krokoms kommun
NY FÄRJETERMINAL
I TUVESVIK
Orust kommun
När en ny färjeterminal skulle byggas
i Tuvesvik på Orust var ambitionen
att anlita konstnärlig gestaltnings­
kompetens i utformningen av de
delar av utemiljön som kommunen
ansvarar för. Det visade sig vara
svårare än beräknat att förverkliga
dessa ambitioner eftersom idéerna
kom i ett skede då mycket redan var
projekterat och beslutat. Arbetet
kom att röra en utsiktspunkt och
resulterade i en skulpturalt gestaltad
trappa mellan planen framför den
nya huvudbyggnaden för färjeterm­
inalen och omgivande klippor.
67
Färjeläget i Tuvesvik i mitten av 1900-talet och den nya färjeterminalen år 2013.
Tuvesvik på Lavön utanför Orust kännetecknas av dramatiska
bergsformationer och mjukt böljande klipphällar. Härifrån
går färjetrafik till Käringön och Gullholmen/Härmanö där de
attraktiva besöksmålen Gullholmens fiskeläge och Härmanö
naturreservat finns.
Den stora mängden resenärer ledde till att Orust kommun
och länstrafikföretaget Västtrafik AB beslutade att en ny färje­
terminal skulle byggas i ett befintligt hamnområde i Tuvesvik.
Detaljplanen antogs i maj 2006. Terminalbyggnaden med busshållplatser har byggts och finansierats av Västtrafik AB, medan utemiljöer har byggts och finansierats av Orust kommun. Anläggningen
invigdes i juni 2013. På området finns idag omkring 1 600 nya
parkeringsplatser (finansierade av Orust kommun med bidrag
från staten), vilket har medfört sprängning, schaktning och
asfaltering. Infrastrukt­ursatsningen har stor betydelse för både
bofasta och sommar­turister genom att den både ökar kapaciteten
och binder ihop busstrafik med färjetrafik.
Tankarna bakom gestaltning av den nya
färjeterminalens byggnader och miljöer
Orust kommun ingår i Fyrbodals kommunalförbund, där kommunen
tillsammans med tretton andra kommuner under flera år deltagit
i projektet Offentlig miljö som konstform. Projektets grundidé
har varit att lyfta fram de offentliga miljöerna som allas samt den
viktiga roll de spelar för relationer mellan människor. Syftet med
satsningen har varit att medvetet bidra till en ökad förståelse för
– och kunskap om – gestaltningsfrågor i relation till de offentliga
rummens olika funktioner.
Med beslutet om att bygga det nya färjelägret i Tuvesvik såg
Orust kommun en möjlighet att i praktiken pröva hur gestaltningsfrågor kan drivas. Tanken var att kommunen skulle skapa en organiserad samverkan med Västtrafik AB, olika tekniska kompetenser,
68
69
ny färjeterminal i tuvesvik – orust kommun
tretton samverkansprojekt
En ny färjeterminal blir till
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Den nya trappan i corténstål, gestaltad av konstnärerna Leo Pettersson
och Mia Fkih Mabrouk, har getts ett skulpturalt uttryck och infogats i
den bohuslänska granitklippan. Den ligger på samma plats där det sedan
generationer har funnits en enkel trätrappa.
70
71
72
73
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
arkitekter och konstnärer. Genom att integrera gestaltningsfrågorna i byggprocessen var målsättningen att skapa en miljö som
tar hänsyn till både natur- och kulturvärden. En övergripande
ambition var att genomförandet skulle resultera i en metodbeskrivning som skulle kunna utgöra underlag för nya rutiner och
arbetsprocesser för gestaltning av offentliga miljöer i kommunens
framtida planering och byggande.
tretton samverkansprojekt
Sommaren 2011 tillsatte kommunen en samverkansgrupp, ledd av
dåvarande stadsarkitekt Daniel Holdenmark, där exploateringschefen Annika Carlén, arkitekten Niclas Nydevall från Kanozi
arkitekter (ansvarig för terminalbyggnaden), konst­närerna Leo
Pettersson och Mia Fkih Mabrouk samt Statens konstråds konsult
Cecilia Hjelm ingick. Utgångspunkt för gruppen var att samverka
kring utformningen av terminalbygg­nadens utemiljö, exempelvis
vägmark, parkeringsplatser, gräs­ytor, belysning, planteringar och
bryggor. Även bergens snittytor där de behövde sprängas bort för
att ge plats åt parkeringsplatser var utpekade som en möjlig del i
gestaltningsprojektet.
Idén om samverkan kring gestaltningen av utemiljön visade sig
ha behövt förankras långt tidigare hos färjeterminalens beställare
och finansiär, Västtrafik AB, och hos kommunens tekniska förvaltning som ansvarade för projektering av mark och parkeringsytor. Stora markytor var redan låsta av Västtrafiks funktionskrav
på utformning av vändplaner och angöringar. Även färjeterminalens vänthall, ritad av Kanozi arkitekter, och de nya busshållplatserna var redan beslutade av Västtrafik AB. I efterhand kan det
konstateras att kommunens programarbete för gestaltningen av
utemiljön kring den nya färjeterminalen skedde i ett alltför sent
skede för att kunna samordnas med Västtrafiks och kommunens
egen tidsplan för planering, projektering och byggande. När
gestaltningsprojektet skulle inledas hösten 2011 var markarbeten,
markbeläggning, bänkar och belysningsarmaturer för utomhusmiljön redan projekterade och upphandlade av kommunens tekniska
förvaltning, och cirka 50 % av de klipphällar som omgav platsen
hade sprängts och schaktats bort för att ge plats åt bland annat
parkeringsplatser och nya vägar.
Att anpassa samverkan till
verklighetens förutsättningar
Relativt snart beslöt samverkansgruppen att koncentrera projektet
till gestaltning av en utsiktsplats på klipporna ovanför färjeterminalen, en markyta som kommunen var ägare till. Sedan länge
74
75
ny färjeterminal i tuvesvik – orust kommun
Att samverka i ett alltför sent skede
ny färjeterminal i tuvesvik – orust kommun
tretton samverkansprojekt
har det på denna plats funnits en provisorisk trätrappa. Denna
beslutade man nu att ersätta med en permanent. Hösten 2011 och
våren 2012 hade konstnärerna diskuterat att koncentrera
projektet till en större skulptur som skulle markera terminalens
plats i landskapet och knyta an till dess historia. Konstnärerna och
arkitekten hade också ett samarbete med Henånskolans bildlärare,
vars elever fick besöka platsen och sedan bygga modeller över
hur den skulle kunna se ut. Sommaren 2012 presenterades en rad
idéer till en skulptur för platsen för de politiskt ansvariga, men det
visade sig att de pengar som skulle behövts utöver projektmedlen
inte var möjliga att avsätta. I augusti 2012 beslutade samverkansgruppen därför att koncentrera insatserna till den nya trappan.
På detta sätt kunde anläggningsprojektets och samverkansprojektets personella och ekonomiska resurser samnyttjas. Samtidigt
som detta beslut fattades lämnade stadsarkitekten Daniel
Holdenmark projektet efter att ha fått en ny tjänst i en annan
kommun och mark- och exploateringschefen Annika Carlén, som
även tidigare haft insyn i projektet, tog över som projektledare.
En begränsad samverkan kring
trappans gestaltning
Trappan hade funnits med som ett sidospår från starten av sam­
verkansprojektet och hade även lyfts fram av skoleleverna. Med
en skulpturalt gestaltad trappa var tanken att symboliskt markera
utsiktsplatsen ovanför färjeterminalen och skapa tillgång till en
storslagen vy över klipplandskapet och havet. Trappan är både en
trappa, en skulptur och en plats där resenärer kan slå sig ned i
väntan på färjan. Den är tillverkad i bockat trögrostande corténstål
som naturligt bildar ett rött rostskyddande oxidskikt. En kilformad
fördjupning i granithällen har sågats ut för att rymma trappans
form. Med tiden är förhoppningen att trappans och granitklippans
bearbetade ytor får en allt vackrare patina och på så sätt smälter
in i de böljande klipphällarna. I projektet kom konstnärernas
roller att likna dem som konstnärer ofta ges i traditionella offentliga konstuppdrag.◆
76
77
Gestaltning i projekterings- och byggskede av utemiljö
vid färjeterminal
Tidsperiod:
December 2010–juni 2013
Samverkanspart/beställare:
Orust kommun
Projektledare:
Daniel Holdenmark (f.d. stadsarkitekt, Orust
kommun) och Annika Carlén (mark- och
exploateringschef, Orust kommun)
Gestaltningskompetens:
Leo Pettersson (konstnär) och Mia Fkih Mabrouk
(konstnär)
Statens konstråds konsult:
Cecilia Hjelm
I projektet medverkade också bland andra:
Håkan Falk (konsult och byggledare) och Niclas
Nydevall (arkitekt, Kanozi arkitekter)
78
79
ny färjeterminal i tuvesvik – orust kommun
tretton samverkansprojekt
Ny färjeterminal i Tuvesvik
Orust kommun
Vid mitten av 1900-talet var Värnamo gummifabrik ortens
största arbetsplats. Den numera tomma fabriksbyggnaden
omvandlas nu till en mötesplats för kultur, näringsliv och
utbildning.
GUMMIFABRIKEN
Värnamo kommun
År 2008 köpte Värnamo kommun en
industrifastighet – Gummifabriken
– som nu omvandlas till ett kulturoch aktivitetshus. Byggnaden utgör
regionens nya offentliga mötesplats
med kultur-, utbildnings- och när­
ingslivsverksamhet. För att ge
bygg­­naden och utemiljön hög
kvalitet har frågor om arkitektur,
konst och kulturhistoria fått stort
utrymme i såväl planering som
genomförande.
81
tretton samverkansprojekt
Arkitekter och konstnärer i samverkan
– en klassisk konstellation
Värnamo Gummifabrik är en tidstypisk industribyggnad belägen
intill järnvägsområdet och uppförd på 1920-talet i lokalproducerat
tegel. Gummitillverkningen växte successivt och flera tillbyggnader
gjordes därför under 1930- och 40-talen. På 1950-talet var
fabriken med omkring 1 000 anställda den största arbetsplatsen
i Värnamo. Vid senaste sekelskiftet upphörde tillverkningen av
bland annat cykeldäck, slangar, gummistövlar, golvbeläggningar,
regnkappor och tekniska gummiartiklar. När Värnamo kommun
år 2008 köpte den tomma fabriksbyggnaden var visionen att
bygga om den cirka 19 000 kvadratmeter stora fastigheten till
en offentlig mötesplats med bibliotek, biograf, konferenssalar,
restaurang, näringslivsutvecklingscentrum och lokaler för stadens
campus. Tvååriga högskoleutbildningar etablerades hösten 2007
och kommunens näringslivsbolag flyttade 2008 in i de modernare
delarna av byggnaden.
Redan på planeringsstadiet för Gummifabriken bestämde sig
Värnamo kommun – efter samråd med MA Arkitekter, som hade
anlitats för omvandlingen av fabriksbyggnaden – att involvera ett
antal konstnärer i den arbetsgrupp som skulle ansvara för omgestaltningen. MA Arkitekter hade goda erfarenheter av samarbete
med konstnärer från bland annat utbyggnaden av Högskolan i
Borås några år tidigare. Som första led i att organisera samverkan
bildades en arbetsgrupp ledd av Stefan Simonsson, dåvarande
projektledare för Gummifabriken. Till gruppen knöts kommunens
byggprojektledare Claes Karlsson, arkitekterna Bo Ekström och
Kia Bengtsson Ekström (MA Arkitekter), Statens konstråds
konsult Cecilia Hjelm och kommunens kulturchef Monika Lembke.
Den sistnämnda tog över projektledarrollen 2012. Antikvarisk
kompetens tillfördes gruppen genom den externa konsulten Sölve
Johansson. Tillsammans enades de om ett antal platser där konstnärer skulle kunna engageras för att främst samverka med MA
Arkitekter och komplettera deras koncept Oversized, i vilket det
redan fanns långt utvecklade byggnadsritningar och tankar kring
form och material för byggnadens framtida skepnad.
I februari 2011 bjöds fem konstnärer, som hade valts ut i en
process tidigare samma år, till Värnamo för att presentera sina
konstnärskap och ta del av den då fortfarande intakta miljön med
spår av decenniers gummiframställning. Eftersom projekteringen,
både av husets nya arkitektur och utemiljöns utformning, hade
kommit relativt långt byggde samverkan mellan arkitekter och
konstnärer på att de konstnärliga inslagen skulle komplettera
platsen och byggnaden. Inom ramarna för samverkansprojektet
82
83
Från industri till utbildnings-,
näringslivs- och kulturverksamhet
gummifabriken – värnamo kommun
Som en del av Värnamos industrihistoria har Gummifabriken ett
stort kulturhistoriskt värde. År 2009 gjorde Jönköpings
länsmuseum en byggnadsantikvarisk kartläggning som visar att
anläggningen har spelat en viktig roll i det moderna Värnamos
utveckling och att många i staden har minnen därifrån eller har
släktingar, vänner eller bekanta som har arbetat på fabriken.
Målsättningen med ombyggnaden har varit att genom varsam
modernisering lyfta fram byggnadens kulturhistoriska kvaliteter
och att skapa en växelverkan mellan olika tidsepoker. Platsens
nya entréyta mot staden och byggnadens nya entrérum bedömdes
som ett avgörande tillägg som genom sin gestaltning symboliskt
ska markera den nya mötesplatsens betydelse i staden och regionen. Här såg Värnamo kommun stora fördelar med att arkitekter
och konstnärer samverkade kring gestaltningen med antikvarier,
tekniker och andra i plan- och byggprocessen.
gummifabriken – värnamo kommun
tretton samverkansprojekt
Värnamo kommun har skapat möten mellan arkitektur, konst och kulturhist­
oria i arbetet med omvandlingen av Gummifabriken. För entréområdet har
MA Arkitekter och konstnärerna Malin Bogholt och Carl Richard Söderström
tagit fasta på spår och minnen från gummitillverkningen.
84
85
Ett öppet samtals- och arbetsklimat
I maj 2011 ägde det första gemensamma arbetsmötet rum i arbetsgruppen – nu utökad med de fem konstnärerna. Värnamo kommun
hade som målsättning att skapa en lärandeprocess istället för att
på förhand definiera hur entréytor, entrérum och andra delar av
byggnaden skulle gestaltas. Detta gjorde det svårt att förutbestämma tidsåtgång, kostnader och etappmål för konstnärernas
deltagande. Tyngdpunkten lades därför istället på att skapa en
kreativ och dynamisk process – ett öppet samtals- och arbetsklimat där allas idéer kunde respekteras även om de i ett senare
skede skulle väljas bort på grund av till exempel ekonomiska eller
funktionella krav.
Gestaltning av entrétorget mot öster
Tidig konstruktionsmodellering av Jesper Stödberg över Gummifabrikens entrérum med
Malin Bogholts skulpturala träkonstruktion. Placering och konstruktion har därefter
omarbetats och vidareutvecklats.
med Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitekturmuseet (nuvarande Arkitektur- och designcentrum) fanns
ekonomiskt utrymme att arbeta med två konstnärer på två olika
platser i Gummifabriken: entrétorget mot öster och entrérummet.
Konstnärerna Carl Richard Söderström och Malin Bogholt anlitades
för detta. Eftersom Värnamo kommun hade ytterligare medel
avsatta för konstnärlig gestaltning beslutade man att även anlita
de tre andra konstnärerna för samverkan med MA Arkitekter.
Stefan Johansson fick i uppdrag att samverka kring den välvda
hörsalsväggen i entrérummet, Kajsa Mattas kring skulptural gestaltning i en trädgård vid västra entrétorget och David Svensson
kring auditoriets foajé. Oavsett vilken part som finansierade konstnärernas medverkan hanterades samverkansprocessen mellan
arkitekter och konstnärer likartat av Värnamo kommun. Minnet av
Gummifabrikens verksamhet var en gemensam nämnare för hela
gestaltningsprojektet.
86
Entrétorget mot öster är Gummifabrikens framsida och den huvud­
sakliga entrén för besökare till bland annat stadsbibliotek, konsert­
sal, restaurang, Värnamo Näringsliv och Campus Värnamo. Stor
vikt har lagts vid att genom konstnärlig gestaltning förmedla
platsens industrihistoriska minnen. Konstnären Carl Richard
Söderström arbetade med entrétorget tillsammans med landskapsoch byggnadsarkitekter samt belysningsdesigner. Samverkan
ledde till att flera omtag fick göras när arkitektoniska och konst­
närliga idéer skulle balanseras mot såväl tillgänglighet och säkerhet
som krav på sittplatser, cykelställ och lastplatser – vilka alla
skulle rymmas på en relativt begränsad yta. Ett första förslag med
fiktiva däckspår i markstenen gick inte att förverkliga på grund av
tillgänglighets- och förvaltningsaspekter. Istället valde arbets­
gruppen att fokusera på det lokala minnet av olika sorters gummi­
produkter. Det manifesteras i en skulptural gestaltning som reser
sig ur marken likt förstelnade rester av en underjordisk gummiåder
– en nutidsmytologisk gestaltning av den epok då gummiprodukt­
ionen var den viktigaste näringen i Värnamo kommun.
Gummifabrikens entrérum är utformat av MA Arkitekter som en
öppen glasbyggnad och dess konstruktion bärs upp av avsiktligt
överdimensionerade pelare och balkar i limträ. När MA Arkitekter
valde att involvera konstnären Malin Bogholt i arbetet med utformningen av entrérummet såg man möjligheten att skapa en kontrast
till de bärande träkonstruktionerna. Hennes förslag byggde på att
föra in ett irrationellt skulpturalt element: en sinnrik och bräcklig
träkonstruktion som balanserar på en kon placerad mitt på entrérummets golv. Träkonstruktionen löper kors och tvärs genom
entréns luftrum för att avslutas med en stor sugpropp – liknande
dem som en gång masstillverkades där – fäst mot entréns glas­yta.
87
gummifabriken – värnamo kommun
tretton samverkansprojekt
och Gummifabrikens entrérum
Arbetet med entrén och entrétorget mot öster pågår under 2013
och 2014. Invigning av Värnamos nya mötesplats Gummifabriken
beräknas ske under 2015.◆
Gestaltning i planerings- och byggskede av utemiljö
och byggnad
Tidsplan:
Oktober 2010–2015
Arkitekt Kia Bengtsson Ekström, konstnär Malin Bogholt och arkitekt Bo Ekström diskuterar integreringen av Malin Bogholts konstverk i Gummifabrikens entré.
Samverkanspart/beställare:
Värnamo kommun
Projektledare:
Stefan Simonsson (f.d. projektledare) och Monica
Lembke (kulturchef, Värnamo kommun)
Gestaltningskompetens:
Konstruktionen var tekniskt komplicerad och en kon­struktions­
modell arbetades fram i samarbete med BSV Arkitekter och ingenj­
örer AB och studenten Jesper Stödberg från Campus Värnamo.
De tre övriga konstnärerna Stefan Johansson, Kajsa Mattas och
David Svensson har på ungefär samma sätt som Carl Richard
Söderström och Malin Bogholt utvecklat sina konstnärliga idéer
i samverkan med MA Arkitekter för att uppnå ett samspel med
byggnadens arkitektur och kulturhistoria.
De processer som konstnärerna har använt sig av för att
förverkliga skissförslagen är en kombination av traditionella till­
vägagångssätt som normalt tillämpas vid beställningar av offentlig
konst – där konstnärerna självständigt har utvecklat idéer och
förslag – och samverkan med bland annat arkitekter, landskaps­
arkitekter, konstruktörer, belysningskonsulter och antikvariska
konsulter.
88
Carl Richard Söderström (konstnär), Malin Bogholt
(konstnär), David Svensson (konstnär), Kajsa Mattas
(konstnär) och Stefan Johansson (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Cecilia Hjelm
I projektet medverkade också bland andra:
Claes Karlsson (byggprojektledare, Värnamo kommun),
Bo Ekström (arkitekt, MA Arkitekter), Kia Bengtsson
Ekström (arkitekt, MA Arkitekter), Jan-Inge
Gustafsson (akustiker), Niklas Ödmann (ljusdesigner,
Black Ljusdesign), Per Andersson (landskapsarkitekt,
Sydväst arkitektur och landskap) och Sölve Johansson
(antikvarisk konsult)
89
gummifabriken – värnamo kommun
tretton samverkansprojekt
Gummifabriken
Värnamo kommun
RESECENTRUM
Nora kommun
Mitt i Noras järnvägsmiljö från
1800-talet skulle kommunen bygga
ett nytt resecentrum – en förändring
som krävde stor hänsyn till platsens
befintliga värden. Gestaltningsarbetet inleddes i ett sent skede,
men trots stor tidspress kunde arkitekter och konstnärer i samverkan
med övriga i projektorganisationen
skapa lösningar som korresponderar
väl med platsens kulturhistoriska
kvaliteter.
91
Kulturhistoriska värden och samtida byggande
Att samverka på distans
Nora är en av Sveriges bäst bevarade trästäder med byggnader
från framför allt 1700- och 1800-talen. Staden har tre gånger
fått det europeiska kulturarvspriset Europa Nostra. Stadsmiljön
skyddas av områdesbestämmelser och är av riksintresse för
kulturmiljövården. Med vidsträckt utsikt över Norasjön ligger
stadens byggnadsminnesförklarade järnvägsstation. Den uppfördes
i slutet av 1800-talet i en tidstypisk nationalromantisk arkitektur
med en varierad fasad av handslaget tegel och ett koppartak krönt
med tinnar och torn. Som vid många andra stationsområden från
denna tid anlades en offentlig park mellan stationen och staden,
avsedd att ge resenärerna ett välkomnande intryck men också
för att minska risken att gnistor från ångloken startade en eldsvåda. Den reguljära tågtrafiken har sedan länge upphört men
sommartid trafikeras fortfarande tågsträckan Nora–Örebro av den
lokala järnvägshistoriska föreningen.
En grundfråga i projektet var vilka gestaltningskompetenser som
behövde anlitas. I november 2010 bjöd Nora kommun in flera
konstnärer och arkitekter för att de på plats skulle kunna berätta
om sina tankar kring gestaltningen av det nya resecentrumet.
Efter noggrant övervägande anlitades inredningsarkitekten Karin
Tyrefors och konstnären Magnus Carlén. De kompletterade
varandra med sina olika erfarenheter av utformning och färgsättning av offentliga miljöer. Tillsammans med Nora kommun kom
de överens om att samarbeta kring hela resecentrumets miljö
– både med varandra och med exempelvis stadsarkitekten,
stadsträdgårdsmästaren och länsantikvarien – istället för att dela
upp arbetsuppgifterna sinsemellan. Arbetet berörde bussterminalens markytor, gestaltning av den omgivande parkmiljön, utformningen av resecentrumets nya perrong med skyddstak och
den rumsliga möbleringen av stationsmiljön.
92
93
resecentrum – nora kommun
tretton samverkansprojekt
År 2010 låg Nora kommun i startgroparna för att bygga ett nytt
resecentrum i anslutning till den kulturhistoriskt värdefulla
stationsmiljön. En detaljplan som medgav att den regionala busstrafiken skulle flyttas från Stora torget till stationsområdet var
redan antagen. Stationsområdet skulle omvandlas till ett funktionellt och modernt resecentrum med ny bussterminal och nya
perronger samtidigt som befintlig parkmiljö skulle rustas. Vid
sidan av tekniska och funktionella krav fanns en bärande idé att
form och material skulle länka samman gammalt med nytt. Genom
en medveten arkitektur och noggranna materialval skulle den
samtida gestaltningen av det nya resecentrumet förmedla en
återklang av bygdens kulturhistoria och hantverkstraditioner.
Kommunens ambition var att utveckla platsen genom varsamma
förändringar för att värna om dess kulturvärden.
Inför projekteringen av det nya resecentrumet uppstod dock
en problemställning. Trafikverket som medfinansierade projektet
ställde villkoret att byggstart skulle ske 2010. Tidsplanen för ett fördjupat programarbete var med andra ord mycket snäv. Därför
gjordes en första teknisk projektering av bussterminalernas angöringsplatser så att denna del kunde påbörjas före årets utgång. Själva
planeringen och byggandet av perrongerna med gestaltning av
skärmtak, bussterminalens ytbeläggning och parkmiljö med växtlighet och stenläggningar kunde därmed genomföras stegvis under
2011. En oväntad faktor som förlängde projektet var de arkeologiska utgrävningar som genomfördes sommaren 2011. Detta ledde
indirekt till att mer tid kunde avsättas för att pröva en rad olika koncept och skissförslag. Ursprungligen skulle resecentrumet stå klart
våren 2012 men invigningen flyttades fram till sommaren 2013.
Stadsarkitekten Peter Ljungnés skiss lade grunden för gestaltningsarbetet.
Samverkan i projektet organiserades efter tre faser: en idé­
grupp som hanterade programfasen, en grupp för projekterings­
fasen och en byggnadsorganisation för entreprenadarbeten.
Lars-Gunnar Björklund, projektledare för Nora kommun, etablerade
kontakter åt Karin Tyrefors och Magnus Carlén med övriga parter
i projektet, bland andra konsultföretaget WSP som ansvarade
för att ta fram ritningar och förfrågningsunderlag.
En aspekt som försvårade nära samverkan under program­
fasen och projekteringen var att de olika deltagarna var verksamma
på olika orter i Sverige. Detta begränsade möjligheterna att hålla
gemensamma möten där allas uppfattningar och åsik­ter om gestaltningsarbetet kunde ventileras. Efter hand utkristall­iserades dock
gestaltningslösningar som anknöt till områdets kulturhist­oriska
värden, både när det gällde buss­terminalens fasta delar – såsom
markbeläggning, perronger och skärmtak – och parkens landskap.
Val av nya armaturer och deras placering ingick även i projektet.
94
95
resecentrum – nora kommun
tretton samverkansprojekt
Nora järnvägsstation uppförd i nationalromantisk stil i slutet av 1800-talet, idag byggnadsminne.
Ett stängt godsmagasin och en före detta vändplats har omvandlats till ett nutida resecentrum.
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Konstnären Magnus Carlén och arkitekten Karin Tyrefors har i samverkan
med konsultföretaget WSP och Nora kommun eftersträvat lösningar som
korresponderar väl med platsens kulturhistoriska kvaliteter.
96
97
98
99
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Järnvägsparkens gångvägar sammanstrålar i en spiralform. I den upphöjda
cirkelformade planteringen står en av de två väldiga pelarekarna man valt
att bevara.
100
101
resecentrum – nora kommun
tretton samverkansprojekt
Ljusgrått asfaltgrus valdes som beläggning på bussterminalens markyta för
att skapa en harmoni med stadens stenbelagda gator.
Förslag till nya sittmöbler och väntkurer utarbetades också, men
i gestaltningsprocessen valdes dessa bort till förmån för standardlösningar. Motivet bakom detta val var att kunna lägga större
del av budgeten på miljöns fasta delar som har en varaktighet på
många decennier – kanske till och med sekler.
Grundidén om att utgå från lokala material (som till exempel gjutjärn) visade sig bland annat utifrån funktionskrav och ekonomiska
argument vara svår att förverkliga. Ett exempel var att de tekniska
och ekonomiska kraven på bussterminalernas angöringsplatser
motiverade asfalt som markbeläggning istället för den gatusten
som återfinns i Nora. För att få ytan att harmoniera med den
befintliga miljön valde man ljusgrått asfaltgrus (asfalt med gruskaraktär) som beläggning. Genom varierad läggning av kantsten i
granit, äldre gatusten och markplattor i betong har både perronger
och omgivande markytor fått ett konstnärligt uttryck som har
kopplingar till både nu- och dåtid. Perrongernas skärmtak i planglas
bärs upp av en smideskonstruktion av svetsad stålplåt – en samtida tolkning av äldre järnvägsmiljöers perrongtak i kraftiga nitade
gjutjärnskonstruktioner. Väntkurerna i glas och stål och perrongens
skärmtak binder samman platsen med sina på en och samma gång
transparenta och kraftfulla uttryck.
Stor omsorg lades också på utformningen av järnvägsparken
som vetter mot bussterminalen och Norasjön. Parkens gångvägar
102
103
Medborgardialogen kring gestaltningen har i detta projekt koncentrerats till trygghet och tillgänglighet. Genom möten med
intressegrupper och företrädare för pensionärer, ungdomar och
rörelsehindrade har deras synpunkter kunnat vägas in i det löpande
arbetet med gestaltningen av resecentrumets utemiljö.
Lokala material – en svår utmaning
Resecentrum
Nora kommun
Gestaltning i projekterings- och byggskede av resecentrum
Tidsperiod:
Oktober 2010–juni 2013
Samverkanspart/beställare:
Nora kommun
Projektledare:
Lars-Gunnar Björklund (f.d. projektledare,
Bergslagens kommunalteknik) och Jan-Erik
Beckerman (projektledare, Bergslagens
kommunalteknik)
Gestaltningskompetens:
Karin Tyrefors (inredningsarkitekt) och Magnus
Carlén (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Marianne Jonsson
I projektet medverkade också bland andra:
Jan Nordlund (kommunchef, Nora Kommun), Rolf
Nielsen (kulturchef, Nora kommun), Peter Ljungné
(stadsarkitekt, Nora Kommun), Arne Tschentscher
(stadsträdgårdsmästare, Nora kommun), Eje Larsson
(utredare, Länstrafiken), Hans Wixner (informatör,
Länstrafiken), Mats Abrahamsson (representant för
NBJV), Claes Henry Falck (representant för NBJV),
Raoul Hjärtström (ansvarig byggnadskultur,
Länsstyrelsen), Peter Svedin (projektör, WSP) och
Rolf Pettersson (projektör, WSP)
104
105
resecentrum – nora kommun
tretton samverkansprojekt
har utformats för att ge en naturlig anslutning till kringliggande
gatunät. Genom varierat bearbetade, slipade och huggna granitytor gavs trappor, stödmurar och gångvägar uttryck som samspelar
med platsens kulturhistoriska värden. Parkens mjukt utformade
gångvägar sammanstrålar i en spiralform. En av utmaningarna
var att behålla två väldiga pelarekar och integrera dem i den nya
gestaltningen. I mitten av parken finns en upphöjd, cirkelformad
plantering med parkbänkar runtom där ett av de befintliga träden
– just en pelarek – medvetet har fått en lätt asymmetrisk placering.
Kring planteringarna samarbetade Magnus Carlén och Karin
Tyrefors med stadsträdgårdsmästaren i Nora, Arne Tschentscher.
Efter upphandling av entreprenörer kunde arbetet med
att anlägga bussterminalen och parkmiljön påbörjas våren 2012.
Under försommaren 2013 har bussterminalens grusade yta
anlagts och perrongens skärmtak monterats. Under byggtiden
har Magnus Carlén och Karin Tyrefors haft inledande kontakt med
grävmaskinister och plattsättare för att stämma av frågor kring
utformningen.
Nora kommun har nu beslutat att vidareutveckla erfarenheterna från projektet och applicera dem på arbetet med
upprustningen av Glasstorget – en välkänd plats mitt i Nora som
sommartid samlar ett stort antal invånare och turister.◆
Katarina Vallbos konstverk Ansiktet – skälens spegel lyser upp
bostadsområdets fasad.
BOSTADSOMRÅDET
BADHUSBERGET
Lysekilsbostäder
106
Relationerna mellan hyresgästerna
stod i centrum när bostadsbolaget
Lysekilsbostäder skulle renovera
en av fyra innergårdar i bostadsområdet Badhusberget. Genom att
se gestaltning som en social och
kommunikativ process, där olika
människor tillsammans diskuterar
sina behov och idéer, har projektet
inte bara skapat en ny gårdsmiljö utan även en ny gemenskap
och stolthet i området.
107
Offentlig miljö som konstform
Lysekils kommun ingår i Fyrbodals kommunalförbund, där kommunen tillsammans med tretton andra kommuner (bland andra
Orust, som du kan läsa om på sidan 67) under flera år har
deltagit i projektet Offentlig miljö som konstform. Projektets
grundidé har varit att lyfta fram de offentliga miljöerna som allas
och den viktiga roll de spelar för relationer mellan människor.
Syftet med satsningen har varit att medvetet bidra till en ökad
förståelse för – och kunskap om – gestaltningsfrågor i relation till
de offentliga rummens olika funktioner.
Bostadsbolaget Lysekilsbostäder siktade högt när de skulle förändra en av Badhusbergets fyra gårdsmiljöer. Istället för att enbart
se till funktion, ekonomi och teknik var målsättningen också att
de boende skulle känna gemenskap, glädje och stolthet över
sin boendemiljö. Under 2010 genomförde studenter från
Arkitekturutbildningen på Chalmers tekniska högskola ett projekt
i Badhusberget på temat »hållbara bostadsområden och
medborgardeltagande«. Detta projekt lade grunden till arbetet.
Bostadsområdet Badhusberget ligger högt med utsikt över Västerhavet.
Om Badhusberget
Hyreshusområdet Badhusberget i Lysekil byggdes på 1970-talet.
Tidigare låg där ett stenbrott som levererade granit till byggprojekt
över hela världen. Trevåningshusen, med sammanlagt omkring
400 lägenheter, ligger högst upp på Bohusklipporna med strålande
utsikt över Västerhavet. Fyra slutna innergårdsmiljöer utgör om­
rådets gemensamma rum med bland annat gräsmattor, fristående
tvättstugor och lekplatser. Runt hyreshusen finns stora öppna
gräsytor där det ofta blåser friskt. I början av 1990-talet gjordes
en renovering då balkonger och entréer på respektive gård fick
en individuell färgsättning. Trots områdets höga och havsnära
läge och trots att det ligger mycket centralt, har Badhusberget
länge setts som Lysekils baksida. Det är inte många andra än de
som bor där som har vägarna förbi.
108
De flesta av Badhusbergets hyresgäster kommer från olika delar
av världen och har inte hunnit bo i Lysekil så pass lång tid att
de etablerat några djupare relationer till vare sig Badhusberget
eller turist- och industriorten Lysekil. Tidigare har flera av lägenheterna hyrts ut till Migrationsverket för korttidsboenden. Den
centrala frågeställningen i projektet kom därför att handla om
hur de boende – i alla åldrar och med vitt skilda erfarenheter och
bakgrunder – själva skulle kunna engageras i utformningen av
gårdsmiljön. Från första början var man på det klara med att det
var nödvändigt att arbeta på plats för att etablera nära relationer
till de boende. En projektgrupp formades tidigt, med bland
annat Lysekilsbostäders projektledare Kiki Eldh, arkitekten Hans
Grönlund och konstnären Katarina Vallbo.
Kontaktsvårigheter
Som boende i Lysekil kunde Kiki Eldh se till att projektgruppen
i praktiken »flyttade in« i en av de 86 lägenheterna på gården.
Att förlägga gestaltningsarbetet till en trerumslägenhet på nedre
botten skulle visa sig vara en både nödvändig och framgångsrik
strategi för att på sikt etablera kontakter och börja samverka med
de boende.
Metoder som förslagslådor och informationsblad visade
sig redan tidigt i projektet vara fel väg för att få kontakt med de
109
bostadsområdet badhusberget – lysekilsbostäder
tretton samverkansprojekt
Närhet
boende. Inte heller de möten som tidigt anordnades om gårdens
utformning lockade. Projektet flyttade då ut sin verksamhet på
gården, med kombinerade möten och fritt skulpterande i lera för
alla som ville komma. Först då fick man kontakt med människor,
inte minst barnen, som var nyfikna på vad som hände. Så
småningom utgick allt från Gröna gården, uppkallad efter färgen
på balkonger och portar, och projektet fick kort och gott heta
Gårdsprojektet.
I dialog med Badhusbergets hyresgäster växte det fram en vision
om att skapa mervärden kring de platser där människor möts i
vardagen: tvättstugor, lekytor och gångvägar. Parallellt ordnades
workshopar med skolelever. Dessutom anordnades kollo med kulturoch fritidsaktiviteter för barn. Under de olika workshoparna gjordes
modeller och ritningar som sedan samlades i projektlägenheten och
där blev synliga genom ett av fönstren mot gården. Genom ett
annat fönster kunde förbipasserande ta del av bilder och information om gestaltningsprojektet. Allteftersom fick lägenheten nya
funktioner för möten och samtal och under sommaren 2012 användes den som bas för två dagläger med kulturinriktning för barn.
Ovan: Stenhuggaren Johan Augusts trädgårdstäppa på Badhusberget omkring år 1900.
Nedan: Innergården före gestaltningsarbetet påbörjades.
Det offentliga rummet som livsmiljö
Samverkan mellan olika yrkesgrupper fokuserade främst på att
tidigt skapa ett idéutbyte kring hur arkitektur, konst, belysning,
planteringar med mera skulle utformas i samklang med de
boendes behov och önskemål. När grundidéerna kring gestalt­
ningen av innergårdsmiljön som helhet väl hade tagit form, tog de
olika deltagande kompetenserna – i dialog med entreprenörer –
ansvar för produktionen av de enskilda delarna i innergårdsmiljön.
En ny helhet
Konstnären Katarina Vallbo har på temat »gårdens identitet« gjort
en gestaltning i fyra delar med titeln Ansiktet – skälens spegel.
För gårdsrummet har hon format tre större skulpturer föreställande
olika ansikten. Hon har dessutom modellerat ett unikt litet ansikte
för varje lägenhet. Dessa har gjutits i betong i tre exemplar och
placerats i en liten låda. Under projektets gång har Kiki Eldh och
Katarina Vallbo gått runt och knackat dörr för att lära känna
de boende och som en symbolisk gåva överlämnat de tre små
skulpturerna till varje lägenhetsinnehavare. Dessa har erbjudits
att behålla en för egen del, gömma en i Lysekil och skicka den
tredje till en utvald person någonstans i världen.
110
111
bostadsområdet badhusberget – lysekilsbostäder
tretton samverkansprojekt
Dialog
Varje lägenhetsinnehavare fick tre likadana exemplar av Katarina Vallbos skulpterade betongansikten
– ett för att behålla själv, ett för att skicka till valfri person i världen och ett för att gömma någonstans i Lysekil.
112
113
bostadsområdet badhusberget – lysekilsbostäder
tretton samverkansprojekt
Kontakt med hyresgästerna var utgångspunkten i Katarina Vallbos konst­projekt Ansiktet – skälens spegel.
114
115
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Ljusdesignduon Olsson & Linder (Erik Olsson och Jöran Linder),
som arbetar med belysningsdesign främst i storskaliga modernistiska områden, fick uppdraget att sätta nytt ljus på Badhusberget.
Denna del av helhetsgestaltningen stöddes delvis av bidrag från
Fyrbodals kommunalförbund. Olsson & Linder iscensatte och
guidade en ljusvandring i området och arrangerade en föreläsningsshow för boende och speciellt inbjudna. Genom att låta de boende
medverka på plats i konkreta ljuslaborationer kunde deras synpunkter och önskemål vägas in i den belysningsplan som utarbetades för Gröna gården. Inredningsarkitekten Marie Erbéus ledde
arbetet med färgsättning och målning av trappupp­gångar och
gårdshus. Den nya färgsättningen förstärker och uppdaterar
gårdens ursprungliga färgtema.
Drömmen om en egen trädgårdstäppa
Längtan efter en egen trädgårdstäppa – från arkitekt Hans Grönlunds skiss till anläggning.
I gårdsprojektet har man också hämtat inspiration från vad som
fanns på platsen långt innan bostadsområdet byggdes. Sten­
huggaren Johan August hade vid förra sekelskiftet sin trädgårds­
täppa i ett gammalt stenbrott på Badhusberget. Att få tillgång till
en bit mark för odling har länge varit ett önskemål också bland
dagens invånare. Några odlingslotter har nu på försök anlagts på
en grässlänt som gränsar till gården. Den tomma planen utanför
tvättstugan med sin övergivna sandlåda omvandlades till en lummig
oas med pergolaplanteringar, tillgång till skugga och avskilda sittplatser. Denna gestaltades av arkitekten Hans Grönlund i samarbete
med trädgårdskonsulten Peter Hilton och var ett svar på de
boendes önskemål om en gård för alla, där de vuxna kan sitta och
prata och barnen leka.
Gårdsprojektet fortsätter i nya former
Ombyggnaden gjordes under sensommaren 2012 och invigningen
hade formen av en stor gårdsfest. Lysekilsbostäder beslutade
därefter att omvandla projektlägenheten till en plattform för
konstnärer och kulturarbetare som vill samarbeta med barn och
unga i bostadsområdet Badhusberget.
116
117
bostadsområdet badhusberget – lysekilsbostäder
tretton samverkansprojekt
Konsten blev ett sätt att få kontakt med de boende och diskutera
olika frågeställningar kring innergården som ett gemensamt
offentligt rum. I den samlade konstnärliga gestaltningen ingår även
en ljusprojektion – ett ansikte som lyser upp en av husfasaderna
och som vänder sig ut mot de andra gårdarna. Ytterligare en
skulptural installation som ger en orientering till projektets olika
delar är placerad vid gårdens tvättstuga.
tretton samverkansprojekt
Bostadsområdet Badhusberget
Lysekilsbostäder
Gestaltning i projekterings- och byggskede av
bostadsmiljö
Tidsperiod:
December 2010–oktober 2012
Samverkanspart/beställare:
Lysekilsbostäder AB
Projektledare:
Kiki Eldh
Gestaltningskompetens:
Katarina Vallbo (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Cecilia Hjelm
I projektet medverkade också bland andra:
Hans Grönlund (arkitekt), Peter Hilton (konsult/
trädgårdskonsulent), Erik Olsson (konsult/
belysningsdesigner, Olsson & Linder), Jöran Linder
(konsult/belysningsdesigner, Olsson & Linder),
Marie Erbéus (inredningsarkitekt), Marianna
Andersson (beredningsansvarig kultur, Fyrbodals
kommunalförbund) och Torbjörn Karlsson (VD,
Lysekilsbostäder AB)
118
119
bostadsområdet badhusberget – lysekilsbostäder
Gårdsprojektet finns dokumenterat på bloggen badhusberget.
wordpress.com. Verksamheten i projektlägenheten kallas Artworker 4A efter numret på trappuppgången och beskrivs närmare
på bloggen www.artworker4a.com/.◆
BOSTADSOMRÅDET
KVARNGÄRDET
Stena Fastigheter
Stena Fastigheter har tidigare er­
farenheter av att arbeta med konst
i sin fastighetsutveckling. När bo­
stadsområdet Kvarngärdet i Uppsala
skulle renoveras beslutade man att
företagets verksamhetsutvecklare,
fastighetschef och förvaltare skulle
samarbeta med en konstnär. Till­
sammans har de utvecklat en ny
belysning för områdets innergårdar,
som både förstärker den tidstypiska
arkitekturen och lägger till samtida
konstnärliga värden.
121
Stena Fastigheter
En renovering
tretton samverkansprojekt
med hög ambitionsnivå
Kvarngärdet, Uppsala, vintern 1965. Ovanför entréerna syns panelerna som vid renoveringen 2012
omgestaltades i belysningsprojektet.
Bostadsområdet Kvarngärdet i Uppsala ritades av arkitekten Stig
Anker i början av 1960-talet och är idag klassat som kulturhist­
oriskt värdefullt av Uppsala kommun. När hyreshusen byggdes var
de ett av Europas första exempel på låghusbebyggelse i stadsmiljö
och fick därför stor uppmärksamhet. Området har en tät, stadsmässig karaktär med slutna kvarter och stora lummiga innergårdar.
År 2010 inledde Stena Fastigheter den första etappen av en
totalrenovering av sina knappt 700 hyreslägenheter i Kvarngärdet.
Exteriört har byggnadernas tidstypiska modernistiska arkitektur
bevarats, medan lägenheternas interiör har rustats till modern standard. För att öka tryggheten i utemiljöerna har särskild omsorg lagts
på ny belysning på innergårdarna. Man bestämde sig i ett tidigt
skede för att anlita en konstnär för gestaltningen av belysningen.
Dennes arbete skulle ingå som en integrerad del av ombyggnadsprocessen. Ambitionen har varit att belysningen ska harmoniera
med områdets arkitektoniska karaktär och kunna upplevas under
dygnets alla timmar. Belysningen ska förmedla trygghet och konstnärliga värden och vara ekonomiskt och miljömässigt hållbar.
Konstnären som konsult?
Stena Fastigheters ambition är att alltid lägga medel på konstnärlig
utsmyckning och/eller gestaltning i nyproduktion och ombyggn­
ation. En fråga som tidigt ställdes var hur en konstnär skulle
engageras i den komplexa process som utveckling och serietill­
verkning av nya armaturer skulle innebära. Här insåg företaget
att det var nödvändigt att pröva nya samverkansformer. Den
traditionella processen för offentlig konst – med en konstnär som
gör skissförslag och själv producerar sitt konstverk – bedömdes
122
123
bostadsområdet kvarngärdet – stena fastigheter
Stena Fastigheter är en av Sveriges större privata fastighetsägare.
De har tidigare samarbetat med Statens konstråd i projektet
Fisksätra mönsterarkiv åren 2007–2008.
som alltför begränsad i arbetet med att utveckla lösningar för ny
belysning. Därför valde man att anlita konstnären som konsult, på
samma grunder som exempelvis arkitekter, antikvarier och landskapsarkitekter.
I oktober 2010 bildades en projektgrupp med verksamhetsut­
vecklaren Anna Dybeck, fastighetschefen Mats Winkler, fastighetsförvaltaren Johan Nilsson och Statens konstråds konsult Peter
Hagdal. Ambitionen var att alla gemensamt skulle bidra med sin
kompetens och komma fram till lösningar på hur konstnärliga och
arkitektoniska kvaliteter skulle utvecklas i samklang med tekniska,
ekonomiska och miljömässiga krav. Ett antal konstnärer bjöds
sedan in för att presentera sig och sina tankar kring uppdraget.
Den som fick uppdraget var konstnären Katarina Löfström, som
sedan många år har arbetat med ljus och rörlig bild som konst.
Projektgruppen, där Katarina Löfström nu ingick, tog gemensamt
fram en projektplan med avgränsningar och krav, mötesstrukturer
och roller, riktlinjer för boendedialog, tidsplan och ekonomi.
Katarina Löfström fick en roll i gränslandet mellan konstnär och
belysningskonsult. Man beslutade också att hon och Stena Fastigheter gemensamt skulle inneha upphovs­rätten till belysningen,
vilket i praktiken innebär att båda parter i framtiden fritt får
utveckla och mångfaldiga den.
bostadsområdet kvarngärdet – stena fastigheter
tretton samverkansprojekt
Samverkan organiseras
Estetiska utmaningar
Satsningen fick namnet Se och synas. I början av 2011 tillbringade
Katarina Löfström tid i Kvarngärdet för att på plats lära känna
områdets arkitektur, utemiljöer och invånare. Efter att ha tittat
på funktioner som lekplatser och gångvägar beslutade arbets­
gruppen att koncentrera arbetet till husens portar, vilka sätter
stor prägel på hela bostadsområdet.
Några månader senare presenterade Katarina Löfström ett
förslag som tog fasta på arkitekturens strama formspråk och
kulturhistoriska värden samtidigt som det lade till en ny konstnärlig
dimension till området. Ovanför varje port är ett tjugotal mindre
träpaneler monterade i ett rektangulärt fält som sträcker sig från
dörrens överstycke till takfoten. Katarina Löfströms förslag var
att byta ut vissa av träpanelerna mot ljuspaneler på ett urval av
gårdens portar. Tillsammans kan ljuspanelerna och de befintliga
träpanelerna kombineras på flera hundra sätt och varje port få
ett unikt uttryck. Även den inbördes relationen mellan portarnas
olika ljuskompositioner tillför hela bostadsområdet Kvarngärdet
en rytmiskt varierad mönsterverkan.
124
125
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Katarina Löfströms gestaltning Att se och synas samspelar med arkitekten Stig
Anckers modernistiska estetik och tillför samtidigt entréerna nya identiteter.
126
127
128
129
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
130
131
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
tretton samverkansprojekt
Från början stod det klart att tillverkningen av ljuspanelen var
tvungen att ske industriellt och med hög teknisk standard. Under
våren 2011 tog projektgruppen kontakt med flera tänkbara tillverkare. Först efter sommaren fick man kontakt med en konstruktör
som hade kapacitet att utarbeta prototyper i dialog med Katarina
Löfström. Man valde att använda lysdioder och skivor av akrylglas
med utfrästa ljusbrytande spår på baksidan. Konstruktionen ger
låg energiförbrukning och hög ljusverkan. Ljuspanelens mått är
identiska med träpanelernas och tillverkade i hel och halv storlek
på samma sätt som originalpanelen. De första prototyperna provmonterades i december 2011 ovanför en av ombyggnadsetappens
portar och i januari 2012 genomfördes en belysningspromenad med
runt ett tjugotal boende. Deras respons på den nya belysningen
var mycket positiv, vilket blev en avgörande faktor i beslutet att gå
från prototyp till serietillverkning.
Från prototyp till färdig belysning
Även om prototypen fungerade väl fanns det fortfarande flera
frågor kring estetik, ljusverkan, teknisk konstruktion och ekonomi
som behövde lösas innan ljuspanelen kunde tillverkas i en större
serie. Att lösa dessa frågor tog längre tid än beräknat och de
första färdiga armaturerna levererades efter sommaren 2012.
I december samma år hade tolv av områdets portar försetts med
ljuspaneler och kunde invigas med en ljusvandring i vintermörkret
och luciakaffe i Hyresgästföreningens lokal. Under våren 2013
har några av panelerna efterjusterats. Stena Fastigheter planerar
att genomföra belysningsprojektet även i resten av sitt område i
Kvarngärdet. Renoveringen av området avslutas år 2014.
bostadsområdet kvarngärdet
Stena Fastigheter, Uppsala
Gestaltning i projekterings- och byggskede av bostadsmiljö
Tidsperiod:
November 2010–december 2012
Samverkanspart/beställare:
Stena Fastigheter
Projektledare:
Belysningsprojektet i Kvarngärdet skiljer sig från traditionella konstnärliga uppdrag eftersom det medvetet har syftat till att utveckla
en ny process, där konstnären ingår som konsult i den organisation
som planerar och bygger offentliga miljöer.◆
Anna Dybeck (chef för verksamhetsutveckling,
Stena Fastigheter)
Gestaltningskompetens:
Katarina Löfström (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Peter Hagdahl
I projektet medverkade också bland andra:
Mats Winkler (fastighetschef, Stena Fastigheter),
Johan Nilsson (fastighetsförvaltare, Stena
Fastigheter), Sören Sjöstrand (extern byggprojektledare) och Jarek Bator (konstruktör, Donk Industries)
132
133
bostadsområdet kvarngärdet – stena fastigheter
Konst och produktutveckling
Arkeologi har satt stor prägel på riktlinjerna för detaljplanearbetet (etapp 2) som ska styra framtida gestaltning av kvarteret
Valnötsträdet i Kalmar.
KVARTERET
VALNÖTSTRÄDET
Kalmar kommun
I kvarteret Valnötsträdet i Kalmar
pågår ett utforskande projekt där
planerare, arkeologer, landskapsarkitekter och en konstnär på ett tidigt
stadium i planprocessen har samverkat och tagit fram riktlinjer för
gestaltning av utemiljön. Arbetsgruppen har tillsammans arbetat
fram ett kreativt synliggörande av
den idag dolda medeltida stadskärnan. En grundfråga har varit hur
man med ett helhetsperspektiv långsiktigt stärker och skyddar en tomts
kulturhistoriska värden i ett område
som till stora delar privatiseras.
Gruppen har prövat om, och i så fall
hur, riktlinjerna kan förankras formellt i detaljplanens bestämmelser.
Detta är ett unikt projekt där landskap, arkeologi och konst samverkar
i en gemensamt skapad helhetssyn.
135
Bilden visar kvarteret Valnötsträdets centrala läge med närheten till Kalmar slott och havet.
Att gestalta det icke synliga
Kvarteret Valnötsträdet omfattar rester av den medeltida stads­
kärnan från 1200-talets början fram till slutet av 1600-talet, en
tid då Kalmar hade en central roll i Sveriges östkustförsvar och
handel med andra länder. Kvarteret ligger i anslutning till stads­
parken och Kalmar slott i ett större område klassat som riksintresse
för kulturmiljövården. Inom kvarteret finns idag lasaretts­byggnader
från slutet av 1800-talet och några senare tillkomna byggnader,
omgivna av den medeltida Gamla kyrkogården och en park. Här
fanns på medeltiden stadens kärna med kyrka, torg och rådhus.
När staden under 1600-talet flyttades ungefär en kilometer, till
Kvarnholmen, togs marken kring Valnötsträdet i anspråk för
odling och var därför till största delen obebyggd fram till slutet av
1800-talet då Kalmars nya lasarett uppfördes. Sjukhusepokens
struktur inom kvarteret är idag tydlig genom byggnadernas strikta
placering och förankring mot Slottsallén. Kvarteret Valnötsträdet
136
När Kalmar kommun 2008 planerade att sälja området till en privat
fastighetsägare – med syfte att omvandla lasaretts­byggnaderna
till hyresbostäder och eventuellt uppföra ett nytt bostadshus –
aktualiserades frågan hur förändringarna skulle kunna genom­föras
med hänsyn till platsens kulturhistoriska värden och för­tätade
atmosfär. Mot bakgrund av försäljningen inledde Kalmar kommun
i samarbete med Nyréns Arkitektkontor arbetet med att ta fram
ett planprogram för området som underlag för detaljplanearbetet.
För att stödja arbetet med områdets framtida utformning beslutade
kommunen även att inom ramen för plan­processen utarbeta ett
gestaltningsprogram som kan användas som vägledning i framtida
lovprocesser och som stöd för projektering och förvaltning. Syftet
var att så långt som möjligt säkerställa att kvarterets kulturhistoriska kvaliteter bevaras och synliggörs samt att betona betydelsen
av att området kan hållas tillgängligt för allmänheten. Kommunens
tidigare goda erfarenheter av gestaltningsprojekt i historiska
miljöer – till exempel Stortorget som belönades med Sienapriset
2004 – innebär att man erkänner kulturhistoriska värdens plats
i stadsutvecklingen. De är också avgörande för målet att stärka
Kalmar som ett besöksområde med internationell attraktionskraft.
En arbetsgrupp med uppdrag att ta fram gestaltnings­
programmet tillsattes under våren 2011 med Kalmar kommuns
planhandläggare Elena Kakavandi som projektledare. Där ingick
bland andra landskapsarkitekterna Anna Frank och Pia Englund
från Nyréns Arkitektkontor, konstnären Päivi Ernkvist samt arkeologerna Hanna Menander och Stefan Larsson från Riks­antikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet. Ambitionen var
att skapa en korsbefruktning mellan landskaps­arkitektur, konst
och arkeologi för att stärka arbetet med både gestaltningsprogrammet och kommunens planarbete.
Arkeologi som utvecklingskraft
i samtida stadsplanering
De två stadsarkeologiska utgrävningarna som genomfördes 2011
och 2012 skulle visa sig få en avgörande betydelse för projektets
utveckling. Att det arkeologiska arbetet skedde parallellt med
137
kvarteret valnötsträdet – kalmar kommun
tretton samverkansprojekt
har både ett högt upplevelsevärde och ett mycket stort vetenskapligt värde, inte bara för Kalmar utan även för förståelsen av
skapandet av den nordeuropeiska stads­kulturen i stort. Här finns
en unik möjlighet att berätta hur den politiska makten påverkade
stadsutvecklingen. Kungamaktens, kyrkans och borgerskapets
maktkamp är synlig genom den medel­tida stadens grundläggande
under 1200-talet, dess beordrade rivning och därefter uppbyggandet av 1600-talets Kvarnholmen.
Illustrationsplan som visar hur det medeltida torget kan återskapas i en nutida tolkning som baseras
på arkeologisk information från utförda undersökningar.
detaljplanearbetet, istället för som brukligt under exploaterings­
skedet, var en förutsättning för att nyvunnen kunskap skulle
kunna påverka detaljplanerna. Utgrävningarna har också haft stor
påverkan på de riktlinjer för gestaltning som arbetsgruppen
presenterade våren 2013. Lämningar av unik karaktär har grävts
fram. Ett par decimeter under markytan hittades resterna av den
ursprungliga medeltida stadskärnan med lämningar av grunder
och källargolv till mäktiga stenhus. Man fann även olika tidslager
av det medeltida torgets stenbeläggning och en stenlagd gata med
en bredd upp till åtta meter. Fynden gav ny kunskap om platsens
bärande roll i det medeltida Kalmar.
Arbetsgruppens gemensamma gestaltningsuppdrag har inneburit
en kreativ omtolkning och ett levandegörande av dolda tidsskikt
i kvarteret Valnötsträdet. Arbetsprocessen har varit interdisciplinär
med ett nytänkande utbyte av kunskap. Genom att de arkeologiska
undersökningarna genomfördes parallellt med planarbetet gavs
reella förutsättningar för att de olika parterna skulle kunna sam­
verka. Här har även den konstnärliga kompetensen lyft osynliga
värden och starkt bidragit till nya infallsvinklar. Projektet har
dessutom skapat en ny förståelse för och kunskap om Kalmars
både nationella och internationella betydelse under medeltiden
– ett intresse inom kommunen och hos byggherren, men också
hos allmänheten, som visade ett stort engagemang under
utgrävningarna.
Gestaltningsprogrammets
innehåll och slutsatser
Redan när gestaltningsprogrammet diskuterades 2010 fanns
grundidén att i programarbetet tydliggöra det idag dolda torget
Våren 2013 presenterades det färdiga gestaltningsprogrammet.
Programmet har rikliga illustrationer och referensbilder för att
förmedla både områdets kulturvärden och de värderingsprinciper
som bör tillämpas. Stor vikt har lagts vid att i detalj dokumentera
och analysera områdets karaktär i form av markbeläggning,
gräsytor, befintliga träd, dagvattensystem, skyltning och belysning.
138
139
Samtida gestaltning med rötter
i det medeltida Kalmar
kvarteret valnötsträdet – kalmar kommun
tretton samverkansprojekt
samt den atmosfär som Gamla kyrkogården bidrar med. När denna
tanke ställdes mot resultatet från de stadsarkeologiska utgrävningarna fördjupades visionen. Projektet har prövat arbets­former
där landskapets historiska och rumsliga värden vävts samman
med arkeologiska värden och konstnärlig gestaltning. Förslaget
till gestaltningsprogrammet är i hög grad ett gemensamt verk där
var och ens specialkunskaper har haft stor betydelse för helheten.
Projektet presenterades på en konferens med temat »Kulturhistoria som drivkraft i stadsutvecklingen« som kommunen våren
2012 genomförde i samarbete med SKL, Regionförbundet i Kalmar
län och Kalmar Konstmuseum. Arbetsgruppen reste till Åbo och
Lund för att studera andra referensprojekt där arkeologiska fynd
har använts för att gestalta historiska tidslager i samband med
samtida stadsutveckling. Parallellt skedde en löpande dialog med
Boverket om hur gestaltningsprogrammets slutsatser skulle kunna
formaliseras i kommande detaljplaner.
Det avslutande arbetet kring själva innehållet och formen
i gestaltningsprogrammet gjordes i en mindre grupp bestående av
konstnären och de två landskapsarkitekterna från Nyréns Arkitektkontor. Man knöt också en grafisk formgivare till arbetsgruppen
med uppgift att visualisera gestaltningsprogrammets slutsatser
och förslag.
Gestaltningsprogrammets funktion
Utgrävningarna har synliggjort den medeltida stadens svunna gatunät och stenbyggnader.
Gestaltningsprogrammet beskriver dels övergripande principer
för gestaltning, dels riktlinjer för åtgärder inom allmän platsmark
respektive kvartersmark. Programmet ska också stödja detalj­
planens bestämmelser, utveckla möjliga lösningar samt redogöra
för intentionen bakom planarbetet. Riktlinjerna omfattar hela
området och ska utgöra vägledning vid kommande lovansökningar.
Ett gestaltningsprogram kan även utgöra underlag vid förhandling
om avtal gällande områdets framtida användning.
Gestaltningen måste balansera de nya krav som förändrad
markanvändning innebär när lasarettsområdet omvandlas från
offentlig miljö till privata bostäder med viss publik verksamhet. Utemiljöerna mellan lasarettsbyggnaderna föreslås därför att i detaljplan regleras som allmän platsmark för att garantera allmänhetens
tillgänglighet. Oavsett reglering föreslås att all mark inordnas i de
historiska strukturerna samt att kommande åtgärder inte skapar
nya synliga gränser. Övergripande gäller att områdets kulturhistoriska och landskapliga värden bör utvecklas och tydliggöras samt
att historiska rörelsemönster ska förstärkas.
Kalmar kommun har i gestaltningsprogrammet valt att
betrakta det medeltida tidsskiktet som mest värdefullt genom att
lyfta fram dess rumsliga struktur med Storkyrkan, torget och
rådhuset som viktiga karaktärsskapande delar. Även den fysiska
140
141
kvarteret valnötsträdet – kalmar kommun
tretton samverkansprojekt
Detta för att i framtiden begränsa risken för att den samman­
hållna miljön splittras med ogenomtänkta lösningar, både vad gäller
val av material och konstruktioner. Berättelsen om det medeltida
Kalmar har också fått stort utrymme i gestaltningsprogrammet.
I gestaltningsprogrammet föreslås att det medeltida torgets
centrala betydelse markeras genom att platsens markbeläggning
och marknivåer utformas efter en tolkning av den historiska
stadsplanen. Det föreslås även att i en av de befintliga byggnaderna
inreda ett utställningsrum som kan förmedla stadens historia och
synliggöra de arkeologiska fynden. Ett framtida konstprogram
för området ingår också. Här föreslås att den forna treskeppiga
Storkyrkan, som var platsen för unionskungens kröning, synliggörs
med ett rumsskapande kalkstensgolv som visar kyrkans stora
dimensioner och som blir ett konstverk i sig. Konstprogrammet
innehåller också belysning och tydliggörande av entréerna till
området. Temporära, interaktiva konstprojekt kan bland annat
skapa upplevelser och medvetenhet om den medeltida muren
som omgärdade platsen och ljudprojekt kan levandegöra Gamla
kyrkogården. Det framtida, sluttande torgets stenbeläggning kan
bli ett kraftcentrum som de övriga konstnärliga gestaltningarna
förhåller sig till.
kopplingen mellan slottet, hamnen och stadsmuren är viktig. Det
nyanlagda torget ska enligt förslaget gestaltas med en stark
rumslig karaktär där marken består av en sammanhängande stenbeläggning vars gränser markerar den dåtida kringliggande
bebyggelsen och där byggnadernas placering runt torget utgör
uttryck för en medveten stadsplanering. Genom att visa kyrkans
storlek och riktning skapas förståelse för sammanhangen och
relationerna i den medeltida stadskärnan. I gestaltningens topo­
grafi och stenbeläggningens dimensioner understryks kyrkans
betydelse, liksom genom de solfjäderformade markeringarna som
även visar bebyggelsestrukturens riktning och läge.
Det är idag vanligt att kulturhistoriskt värdefulla områden som
tidigare haft en allmän användning helt eller delvis privatiseras.
Detta innebär större krav på detaljplaners utformning med en
helhetssyn där byggnader och utemiljö bör samverka. Samtidigt
finns det väsentliga skillnader i hur bland annat gestaltande värden
kan regleras beroende på om marken detaljplaneläggs som
allmän platsmark eller kvartersmark. Även för genomförandet har
detta betydelse. Projektet har visat de svårigheter som finns
att säkerställa utemiljöns kulturhistoriska värden och även belyst
behovet av ett gemensamt språkbruk för att beskriva och definiera
kulturhistoriska värden på tomtmark.
kvarteret valnötsträdet
Kalmar kommun
Gestaltningsprogram i planskede för kulturhistoriskt
känslig stadsmiljö
Tidsperiod:
November 2010–juni 2013
Samverkanspart/beställare:
Kalmar kommun
Projektledare:
Samhällsbyggnadsnämnden godkände i april 2013 gestaltnings­
programmet som vägledande dokument. I september samma år
antog kommunfullmäktige detaljplanen för andra etappen inom
kvarteret Valnötsträdet.◆
Elena Kakavandi (planhandläggare, Kalmar kommun)
Gestaltningskompetens:
Päivi Ernvist (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Marianne Jonsson
I projektet medverkade också bland andra:
Anna Frank (landskapsarkitekt, Nyréns Arkitektkontor),
Pia Englund (landskapsarkitekt, Nyréns Arkitektkontor), Lovisa Berg (praktikant, Nyréns Arkitektkontor), Hanna Menander (arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV Öst), Stefan Larsson (arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV Syd), Helén Nordin (landskapsarkitekt, Kalmar kommun), Patrik Ihrman (markingenjör,
Kalmar kommun), Staffan Lindholm (stadsarkitekt,
Kalmar kommun), Per Lekberg (Kalmar Länsmuseum)
och Lisa Olausson (grafisk formgivare)
142
143
kvarteret valnötsträdet – kalmar kommun
tretton samverkansprojekt
Reglering i detaljplan
VASAPLAN
Umeå kommun
Umeå kommun har fördubblat sin
befolkning de senaste 40 åren och
deras vision är att till år 2050
ytterligare öka invånarantalet från
120 000 till 200 000 personer. Ett
viktigt mål för att kunna uppfylla
visionen är att skapa en attraktiv
stad, bland annat genom att ge­stalta
stadens offentliga rum med omsorg
utifrån befolkningens behov och
önskemål. Som en del i arbetet kring
kulturhuvudstadsåret som infaller
2014 har kommunen därför valt att
samverka kring ge­staltning av
Vasaplan. Ambitionen är att utveckla
planeringsformer där arkitektur,
konst och kultur­historia får stort
utrymme och stadens invånare ges
goda möj­ligheter att själva delta
och påverka.
145
Projektet Vasaplan är en del av Umeå Urban Forum, ett stadsut­
vecklingsprojekt inom ramen för Umeås utnämning till Europas
kulturhuvudstad 2014. Umeå Urban Forum tar sin utgångspunkt
i stadens offentliga rum genom att undersöka hur de fungerar för
olika grupper av människor och hur de kan utvecklas för att
stärka en hållbar stadsutveckling. Flera av Umeås mest centrala
stadsrum kommer att förändras och finns med i kommunens
investeringsplaner för den närmaste tioårsperioden. Vasaplan står
först på tur att omvandlas, med byggstart 2015 och en budget
på 45 miljoner kronor. För att undersöka vilka principer som bör
styra omvandlingen av Vasaplan och andra offentliga rum i
staden genomförs ett samverkansprojekt under åren 2013 och
2014. Formellt ska projektet resultera i ett gestaltningsprogram
som ska styra detaljprojekteringen av planerad ombyggnad. Pro­
grammet ska också vara en framtidsmodell för ökad delaktighet
och medskapande i Umeås stadsplanering.
Vasaplan är en av de viktigaste mötesplatserna i Umeå, en
offentlig plats som används av i stort sett alla Umeåbor och turister.
Platsen ska fylla många centrala funktioner både i stadslivet och
för kollektivtrafiken i regionen. Som stadens centrala bussterminal
är det en knutpunkt men också en plats för handel, restauranger,
hotell och bostäder. Vid Vasaplan finns flera kulturverksamheter
som stadsbibliotek, teater och Umeå Folkets hus. Förutom ett
antal äldre träbyggnader domineras Vasaplan arkitektoniskt av
bebyggelse från 1980-talet. Då genomgick platsen en stor ombyggnad som syftade till att skapa bättre funktioner för busstrafiken och en småstadsmässig miljö. Sedan dess har platsen
utsatts för ett hårt slitage genom dagligt nyttjande. Idag innehåller
Vasaplan en mängd utmaningar som kan förbättras genom
planerad fysisk gestaltning, förbättrad teknik, effektivare logistik
och utveckling av platsen som en social mötesplats i Umeå.
146
Vasaplan, Umeås centrala bussterminal, är en plats som har förändrats etappvis under 1900-talet för
att möta olika tiders stadsbyggnadsideal.
147
vasaplan – umeå kommun
tretton samverkansprojekt
Vasaplan – en central mötesplats i staden
kring gestaltning
Umeå kommun vill med projektet skapa en gestaltningsprocess
med många olika yrkesgrupper, bland annat planerare, arkitekter,
konstnärer och antikvarier. Tillsammans ska de undersöka frågan
om vems prioriteringar och behov som ska ligga till grund för
omgestaltningen av Vasaplan 2015. En central del i projektet är
att involvera Umeåborna i gestaltningsfrågorna tidigt i processen.
Samverkan kommer att ledas av Carl Arnö – projektledare
från kommunens verksamhet för gator och parker, det vill säga
beställare av den framtida ombyggnaden. I organisationen kommer
även representanter från kommunens verksamheter för kultur,
utbildning och samhällsbyggnad att ingå. Umeås tekniska nämnd
är projektägare och den part i kommunen som kommer besluta om
det slutliga gestaltningsprogrammet och detaljplanen för Vasaplan.
I projektet medverkar även en bred referensgrupp med representanter från bland annat Umeå universitet och Länsstyrelsen samt
olika verksamheter som har intresse av platsen såsom fastighetsägare, verksamhetsutövare och olika användargrupper.
149
vasaplan – umeå kommun
Vasaplan ligger mitt i Umeå och är stadens centrala bussterminal.
Inom de närmaste åren kommer platsen att byggas om. Därför
tar Umeå kommun fram en ny detaljplan för Vasaplan där
man prövar alternativa samverkansprocesser för att både ge
arkitektur, konst och kulturhistoria stort utrymme och stadens
invånare direkta möjligheter att delta och påverka.
tretton samverkansprojekt
148
En öppen inbjudan att samverka
Satsningen ska tillföra kommunen nya perspektiv på planering,
byggande och gestaltning som kan användas vid andra framtida
om­vandlingar av offentliga platser som parker, skolgårdar och
bostadsområden. Därför är projektet för Vasaplan helt integrerat
i kommunens ordinarie planerings- och byggprocesser. I styroch arbetsgrupper ingår även en rad tjänstemän som ansvarar för
planering och byggande liksom personer som ansvarar för drift
och underhåll av kommunens offentliga miljöer.
Organisationen bakom gestaltningsprojektet för Vasaplan
sattes samman 2013. Umeå kommun inledde projektet sommaren
2013 med en öppen inbjudan till olika gestaltningskompetenser,
som exempelvis konstnärer, arkitekter, antikvarier och designer, att
lämna en intresseanmälan för att delta i samverkansprojektet.
Bland dessa kommer ett antal personer att väljas ut som ska ingå i
samverkansprojektet.
perspektiv på gestaltning
Som en del av Urban Forum och kulturhuvudstadsårets program
2014 kommer en rad olika tillfälliga aktiviteter att prövas på plats
i Vasaplans offentliga rum under årets olika årstider. Det kan handla
om till exempel relationella konstprojekt där människor interagerar
med konsten, seminarier om stadsbyggnad, stadsodlingsprojekt
och rumsliga installationer som förändrar platsens funktioner.
I projekten kommer även olika metoder för medborgardialoger att
användas. Sammantaget ska de planerade aktiviteterna generera
ökad kunskap i kommunens organisation om Vasaplan och om dem
som brukar den. Dessa ska visa olika inriktningar och förutsätt­ningar
som ska vara utgångspunkter för Vasaplans framtida gestaltning.
Vasaplan
Umeå kommun
Gestaltningsprogram i planskede för stadsmiljö
Tidsplan:
December 2012–december 2014
Samverkanspart/beställare:
Umeå kommun
Projektledare:
Carl Arnö (projektchef, Umeå kommun)
Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser från projektet kring
Vasaplan. Först från och med slutet av 2014 kommer de
samverkansprocesser som har genomförts att kunna utvärderas
i samband med att det gestaltningsprogram som ska ligga till
grund för omvandlingen av Vasaplan upprättas 2015. Men trots
att det är för tidigt att sammanfatta projektet i sin helhet kan
det konstateras att den organisationsuppbyggnad som nu sker
i projektet skapar goda förutsättningar för en mångfacetterad
satsning som ger arkitektur, konst och kulturhistoria möjligheter
att sammanstråla i planerings- och byggprocessen. Likaså ökar
möjligheterna för en stor mängd människor och aktörer att föra
dialog och påverka utifrån sina erfarenheter och perspektiv.◆
150
Statens konstråds konsult:
Peter Lundström
I projektet medverkade från Umeå
kommun också bland andra:
Anja Bohman (konstsekreterare), Anna Flatholm
(stadsträdgårdsmästare), Britta Strömgren
(kommunikatör), Gunnar Teglund (gatuprojektchef),
Karin Isaksson (park- och gatuchef), Lars Sahlin
(biträdande kulturchef), Mikael Hultdin (tekniker),
Olle Forsgren (stadsarkitekt), Tomas Strömberg
(planchef), Ulf Samuelsson (konstintendent) och
Urban Norén (ekonom)
151
vasaplan – umeå kommun
tretton samverkansprojekt
Metodutveckling för ett helhets-
Linjen markerar området för den framtida Gruvstads­parken.
Byggnaderna som ligger där idag kommer inom en nära framtid
att flyttas eller rivas.
GRUVSTADSPARKEN
Kiruna kommun
I takt med att gruvdriften expand­
erar kommer många byggnader och
miljöer i Kiruna stad att rivas eller
flyttas. Det är en storskalig för­
ändring av människors livsmiljö
där den framtida arkitekturen och
konsten spelar en viktig roll. I
anläggandet av en ny stadspark,
Gruvstadsparken, har Kiruna kom­
mun satsat på en medveten gestalt­
ning av den offentliga miljön och
skapat en nära samverkan mellan en
rad olika aktörer och kompetenser.
153
Gruvstadsparken kommer att ligga i gränsområdet mellan Kiruna
stad och LKAB:s gruva i Kirunavaara, där en av världens största
sammanhängande järnmalmsfyndigheter finns. Gruvverksamhetens
omfattande underjordsbrytning orsakar rörelser och sättningar i
marken. I takt med att gruvbrytningen fortgår kommer deformationer på marknivå gradvis röra sig mot stadens centrum. På sikt
kommer stadens centrum därför att behöva flyttas. Det område
som idag ligger närmast gruvan – med bland annat bostadsområdet
Ullspiran och flera symbolbyggnader med högt kulturhistoriskt
värde som Kiruna stadshus, Bolagshotellet, arbetarbostäderna
Bläckhornen och Hjalmar Lundbohmsgården – kommer redan inom
något år att påverkas och successivt behöva flyttas eller rivas. En
park, Gruvstadsparken, kommer att anläggas för att skilja gruvan
från staden.
Omvandlingen av Kiruna kommer bokstavligen att riva upp
stora fysiska och mentala sår i staden och hos medborgarna. Det
är en känslig process som handlar om mycket mer än den fysiska
miljöns omvandling. Som vid många andra storskaliga stadsom­
vandlingar är utmaningen att forma den framtida staden med
förståelse för dess historia, att länka samman nytt med gammalt.
I förlängningen handlar det om att skapa ett framtida Kiruna som
kännetecknas av långsiktigt goda och hållbara livsmiljöer.
På området för den blivande Gruvstadsparken ligger flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, bland
annat Bolagshotellet (ovan) och Hjalmar Lundbohmgården (nedan).
Tankarna bakom en
ny stadspark tar form
Idén om anläggandet av en ny stadspark – Gruvstadsparken – har
funnits med under flera år i planeringen av det nya Kiruna. Målsätt­
ningen har varit att skapa ett gestaltat område som visar respekt
för det förflutna och samtiden, men med en länk till framtiden.
Hösten 2010 bildades en projektgrupp med stadsarkitekt
Thomas Nylund, kultursekreterare Lennart Lantto, projektledare
Sanna Porter Öhman från Ishotellet i Jukkasjärvi och Statens
154
155
gruvstadsparken – kiruna kommun
tretton samverkansprojekt
En stad i snabb förändring
Lysmasken ska avgränsa parken från gruvområdet samtidigt som den med sin stora skala och signalröda­skulpturala form blir ett blickfång i det vidsträckta fjällandskapet. Den har utformats av arkitekterna
Markus Aerni och Boel Hellman, Happyspace, och konstruktionen vidareutvecklas i samarbete med
Kiruna kommun och LKAB.
Samverkan i praktiken
I maj 2011 träffades arkitekterna och konstnärerna i Kiruna för att
inleda arbetet tillsammans med Kiruna kommun. Kirunas stadsarkitekt blev projektledare och en referensgrupp sattes samman
med representanter för bland annat LKAB, vilka i förlängningen
finansierar projektering och byggande av den nya parken utifrån
de krav som svensk gruvlagstiftning ställer på återställande av
markområden.
En försvårande faktor för samverkan var de geografiska avstånden mellan arkitekterna och konstnärerna (som bodde i
Stockholm, på Öland och i Tyskland) respektive kommunen och
LKAB i Kiruna. De långa avstånden begränsade möjligheterna att
kontinuerligt samverka på nära håll och på plats i Kiruna. Projekt­
möten hölls huvudsakligen i Stockholm. Under hela hösten 2011
pågick ett utvecklingsarbete, där LKAB hade en stor roll i diskuss­
ionen om förslagens utveckling. Under hösten kom Sandra
Viklund, konsult på Ramböll och anlitad av LKAB, in som projekt­
ledare. Stegvis överfördes projektansvaret från Kiruna kommun
till LKAB. Sandra Viklund fick även uppdraget att i nästa skede
vara ansvarig projektledare för Gruvstadsparkens utformning.
Arkitekternas och konstnärernas arbete koordinerades med den
övriga projektorganisationen för Gruvstadsparken, som ansvarade
för ekonomi, teknik, miljö, tillgänglighet och andra centrala frågor
för planerings- och byggprocessen.
I februari 2012 var den första programfasen klar och Kiruna
kommun och LKAB presenterade resultatet för allmänheten i en
utställning i Kiruna stadshus.
156
Att synliggöra gränsen
mellan gruva och stad
Arkitekternas förslag till avgränsning – Lysmasken – är utformad
som en utsträckt skulptural signalröd stålkonstruktion. Lysmasken
är tänkt att flyttas i takt med att gruvområdets gräns kommer
närmare staden, vilket ställer krav på konstruktionen.
I Lysmasken finns en kokongliknande utsiktsplats över gruvområdet, där man kan blicka ut över byggnader och miljöer som
har blivit otillgängliga genom gruvans expansion. Kokongen kan
fungera som ett utställningsrum och ger förutsättningar att i bild
och text berätta om förändringarna i Kiruna.
Genom sin skala, och genom att den är upplyst när det är
mörkt, blir Lysmasken ett landmärke som synliggör gruvprocessens
betydelse för Kiruna samtidigt som den ger männ­iskor möjlighet
att direkt uppleva stadens förvandling i det förflutna, i samtiden
och i framtiden.
Rivningsmassor som en länk mellan
det förflutna och framtid
Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter fokuserade på
gestaltningen av Gruvstadsparken som helhet. Deras förslag bygger
på att de rivningsmassor som genereras i området tas tillvara och
används för att i ett kublandskap gestalta en berättelse om Kirunas
utveckling och förvandling.
157
gruvstadsparken – kiruna kommun
tretton samverkansprojekt
konstråds konsult Peter Lundström. De beslutade att bjuda in
arkitekter och konstnärer i ett tidigt programskede och utifrån
givna funktionella och tekniska förutsättningar. Uppgiften var att
ta fram olika tankar och idéer som skulle kunna ligga till grund
för utformandet av den framtida parkmiljön. Tillsammans formulerade projektgruppen fyra teman för ett gestaltningsuppdrag:
»Identitetsskapande«, »Gränsen mellan park och gruva«,
»Historiska spår« och »Förändring«. I början av 2011 genomfördes en öppen idétävling för temat »Gränsen mellan park och
gruva« parallellt med en inbjudan att lämna en intresseanmälan
för övriga teman, med resultatet att 75 intresseanmälningar och
47 bidrag till idétävlingen inkom. Arkitekterna Markus Aerni och
Boel Hellman från arkitektbyrån Happyspace fick uppdraget att
utveckla ett förslag till hur gränsen mellan gruvan och parken
skulle kunna gestaltas. De tre konstnärerna Sofia Sundberg, Karl
Tuikkanen och Ingo Vetter fick i uppdrag att gemensamt utveckla
ett gestaltningsförslag för de tre övriga temana.
Förslaget innebär att byggnadsmaterial krossas på plats med
en mobil stenkross och sorteras i gabioner, ett slags ståltråds­burar
som ofta används för att hantera krossmaterial vid väg­byggen
och andra storskaliga byggprojekt. Här används gabionerna som
byggklossar för att gestalta byggnader som rivs. Gabionerna
bildar ett kublandskap som markerar de tidigare byggnadernas
huskroppar. När gruvan med tiden expanderar kommer gestalt­
ningen att återtas av naturen och hamna bakom avspärrningarna
till gruvområdet. Tillsammans med spår av gator och gångvägar
kommer de att påminna om det som en gång varit.
Från idéprogram till förstudie
tretton samverkansprojekt
Presentationen i Kiruna stadshus i februari 2012 fick positiv respons
och LKAB beslutade, i dialog med kommunen, att gå vidare med en
förstudie kring både gränsverket och kublandskapet. I och med
presentationen avslutades samverkansprojektet med de fyra
centrala myndigheterna och ansvaret för genomförandet gick
formellt över från kommunen till LKAB. För att stödja den fortsatta
processen förlängdes Statens konstråds konsults medverkan i
projektet. Under våren och sommaren samarbetade konstnärer,
arkitekter, planerare, konstruktörer och ingenjörer för att utreda
hur gestaltningsförslagen skulle kunna omsättas till verklighet inom
givna ekonomiska, tekniska och miljömässiga ramar. I oktober
2012 presenterades förstudien för Gruvstadsparken etapp 1.
LKAB valde att gå vidare med en förprojektering, trots att
man kunde konstatera att parken skulle få en begränsad livslängd.
Det symboliska värdet av att omsorgsfullt gestalta förändrings­
processen i kombination med relativt låga kostnader vägde tungt.
Dessutom uppfyllde förslagen tekniska krav på flyttbarhet, kvalitet,
säkerhet och tillgänglighet.
I februari 2013 var förprojekteringen, vars syfte var att
utreda två kostnadsalternativ för genomförandet, klar. Det första
alternativet byggde i princip på det omfattande förslag som
presenterades i Kiruna stadshus i februari 2012, medan det andra
alternativet baserades på en nedskalad version av kub­landskapet
med gabionerna och Lysmasken. I ett första skede kommer den
att markera 200 meter av den kilometerlånga gränsen. Konstnärer,
arkitekter, markprojektörer och landskaps­arkitekter arbetade
tillsammans med förprojekteringen. Utifrån förprojekteringen
beslöt LKAB i april 2013 att gå vidare med det andra alternativet
– Lysmasken och kublandskapet. Anläggandet av parken planeras
ske under 2014.
158
159
gruvstadsparken – kiruna kommun
och förprojektering
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter har i sam­
arbete med Kiruna kommun och LKAB utvecklat lösningar på hur rivningsmassor från bostadshusen kan återanvändas för att gestalta tomrum efter
och minnen av människors livsmiljöer.
160
161
Att gå från samverkan i tanke till samverkan i handling ställer nya
krav på alla parter. När de konstnärliga och arkitektoniska visionerna skulle omsättas till verklighet ställdes gestaltningsfrågorna
mot ekonomi, teknik, miljö, tillgänglighet och andra styrande
faktorer. I detta skede behövdes allt från materialval och formvärldar till idébaserade budskap och berättelser kommuniceras
och göras gemensamma för att kunna motivera genomförandet.
I samband med projekteringsskedet kom flera nya aktörer – som
tekniska projektledare och entreprenörer – in i projektet, medan
andra – som exempelvis kommunens stadsarkitekt – lämnade.
Saker som hade tagits för givet blev plötsligt föremål för nya
diskussioner. En fråga som uppstod i samband med att projekteringen av Gruvstadsparken inleddes är hur kublandskapets idé
om rumslighet kunde förenas med kraven på säkra och tillgängliga
miljöer, vilket direkt påverkade möjligheterna att använda rivningsmassor för att bygga på höjden. I sådana diskussioner har Sandra
Viklund som projektledare spelat en viktig roll. Hon har bevakat
gestaltningsfrågorna gentemot övriga målsättningar i projektet.
Genom att ha deltagit i projektet från första idéstadium till genomförande har även Statens konstråds konsult Peter Lundström
haft en viktig roll i detta arbete. Det är emellertid ännu för tidigt att
säga hur dessa processer kommer att sluta och hur Markus Aernis,
Boel Hellmans, Sofia Sundbergs, Karl Tuikkanens och Ingo Vetters
idéer slutligen kommer att materialiseras. Först om några år
kommer Gruvstadsparken kunna upplevas i sin första skepnad, för
att sedan förändras allteftersom malmbrytningen påverkar staden.◆
Gruvstadsparken
Kiruna kommun
Gestaltning i planeringsskede av parkmiljö
Tidsperiod:
Oktober 2010–februari 2012
Samverkanspart/beställare:
Kiruna kommun
Projektledare:
Thomas Nylund (f.d. stadsarkitekt, Kiruna kommun)
och Sandra Viklund (delprojektledare, Ramböll)
Gestaltningskompetens:
Markus Aerni (arkitekt, Happyspace), Boel Hellman
(arkitekt, Happyspace), Sofia Sundberg (konstnär),
Karl Tuikkanen (konstnär) och Ingo Vetter (konstnär) Statens konstråds konsult:
Peter Lundström
I projektet medverkade också bland andra:
Christer Vinsa (projektchef stadsomvandlingen,
Kiruna kommun), Lennart Lantto (kultursekreterare,
Kiruna kommun), Karin Pålsson (projektkoordinator,
Kiruna kommun), Joakim Norman (projektledare,
LKAB), Mikael Westerlund (planeringschef, LKAB),
Niklas Nordin (delprojektledare anläggning, LKAB),
Stefan Holmblad (projektchef, LKAB), Magnus
Lindmark (projektledare, SWECO), Mats Nilsson
(chef, avdelning Teknik, Tekniska verken i Kiruna AB),
Lars Johansson (delprojektledare drift och underhåll,
Tekniska Verken i Kiruna AB), Sanna Porter Öhman
(projektledare, Ishotellet i Jukkasjärvi), Eva Wenngren
(landskapsarkitekt, Ramböll) och Jan Forsmark
(Designat Ljus Europa AB)
162
163
gruvstadsparken – kiruna kommun
tretton samverkansprojekt
Fortsatt samverkan
HALLONBERGEN
OCH ÖR
Sundbybergs stad
När Sundbybergs stad skulle ta
fram en detaljplan för förtätning i
Hallonbergen och Ör valde man att
pröva en ny samrådsprocess. Det
konstnärsledda projektet PARK
LEK har gett upphov till ett långt
offentligt samtal om områdets
förutsättningar mellan kommunens
förvaltningar, byggherrarna och de
som bor och bedriver verksamhet
i området.
165
Sundbybergs stad gränsar till Stockholms kommun och väntas
växa från 40 000 till 60 000 invånare till år 2020. Tolvhundra nya
lägenheter, främst bostadsrätter, planeras i stadsdelarna Hallonbergen och Ör. De två stadsdelarna gränsar till varandra och har
rika naturområden som en gemensam tillgång.
Olof Palme kallade vid invigningen 1973 Hallonbergen för »den
bästa bostadsmiljön i Sverige«. Området är en del av det så
kallade miljonprogrammet och har omkring 4 000 lägenheter.
Husen är placerade på en höjd i öppna kvarter. Genom området
skär idag ett obebyggt stråk efter en tidigare kraftledningsgata.
De första hyresgästerna flyttade in 1969 och merparten av
lägenheterna är än idag hyresrätter som ägs av det kommunala
bostadsbolaget Förvaltaren.
I Ör flyttade de första hyresgästerna in 1964. Det finns
omkring 1 000 lägenheter i området och många av invånarna har
bott där sedan det byggdes. Omkring 10 % av lägenheterna har
idag omvandlats till bostadsrätter. Bostadshusen, som anses vara
i stort behov av upprustning, ligger utspridda i ett kuperat skogslandskap som är mycket uppskattat av de boende.
Stadsdelen Ör stod klar i början av 1960-talet, medan Hallonbergen invigdes år 1973 av statsminister
Olof Palme.
År 2005 antogs en fördjupad översiktsplan för Rissne, Hallonbergen och Ör. Syftet var att koppla samman de tre områdena
i högre grad, bland annat genom att bygga nya bostäder. Samma
år tecknade Sundbybergs stad ett ramavtal med en byggherregrupp omfattande sex privata byggföretag och det kommunala
bostadsbolaget Förvaltaren. Avtalet innebar 2 800 nya lägenheter, varav 2 000 skulle placeras i Hallonbergen och Ör. År
2009 beslutade kommunen att påbörja ett detaljplanearbete
för Ör och delar av Hallonbergen. I planuppdraget betonades
behovet av kontinuerlig information och dialog. I uppdraget
ingick också att göra en analys av de sociala konsekvenserna
av förtätningen.
166
167
hallonbergen och ör – sundbybergs stad
tretton samverkansprojekt
Hallonbergen och Ör
En arena för nyskapande samverkan
tretton samverkansprojekt
Plats för personliga samtal
i det offentliga rummet
I Hallonbergen och Ör har det under projektets gång funnits en
oro bland boende att kommunen och byggherrarna ska strunta
i deras synpunkter när det väl kommer till kritan. En intressant
fråga är därför om konstnärliga interventioner kan användas som
en metod för att vända på planeringens perspektiv. Ytterst handlar
PARK LEK II om att stärka planeringens demokratiska grund och
att öka medborgarnas inflytande på stadens utveckling genom att
hundratals människors personliga erfarenheter, behov och drömmar
används som grund för utformningen av stadsrummen.
Arkitekt Karin Milles har i egenskap av stadsarkitekt vid Sundbybergs stad varit projektledare för PARK LEK II och säkrat
projektets otraditionella »open end«-struktur samt kontaktytan
till och medverkan av kommunens interna och externa
gestaltningskompetenser.
Kerstin Bergendals formella uppdrag som konstnär i detaljplanearbetet fokuserade på själva livet mellan byggnaderna. I
praktiken bestod hennes uppdrag av upprättandet av en temporär
men långvarig frizon. I denna kunde ett stort antal boende och
andra lokala aktörer inte bara ta ställning till förslaget om den
planerade förtätningen av Hallonbergen och Ör – de kunde också
få assistans av olika gestaltnings- och konstruktionskompetenser
för att utforma sina egna »mot­förslag« eller komplettera stadens
programförslag.
168
169
hallonbergen och ör – sundbybergs stad
På Marabouparkens konsthall genomförde konstnären Kerstin
Bergendal år 2010 projektet PARK LEK bestående av sex samtal
med en gradvis utvidgad krets av kommunens tjänstemän och
politiker, som diskuterade parkens betydelse för medborgarnas
gemenskap.
I Marabouparken träffades Kerstin Bergendal och stadsarkitekt Karin Milles. Under ett par promenader i Hallonbergen och
Ör växte idén om PARK LEK II fram för att använda konsten som
katalysator i samrådsprocesserna. Som fristående konstnär har
Kerstin Bergendal under många år utfört konstnärliga interventioner
i samband med gestaltning av offentliga miljöer och nya urbana
rum. Hennes metod vilar på lång tids närvaro och personliga
samtal, ofta med hundratals boende och andra aktörer. Projektet
har fått stöd av kommunens politiker och byggherregruppen.
Inom ramen för detaljplanearbetet för Hallonbergen och Ör har Sundbybergs stad anlitat konstnären
Kerstin Bergendal. Med konstnärliga interventioner som metod har hon under lång tid fört personliga
samtal med hundratals människor om vad de anser är viktigt att värna om och utveckla i de framtida
bostadsområdena.
Ett vidgat perspektiv på gestaltning
PARK LEK II startade i oktober 2011 med ett möte för politiker,
tjänstemän och byggherrar. På stora affischer uppmanade konstnären boende och andra att ta kontakt. Hon ville »se staden
genom deras fönster«. Under några månader hösten 2011 bodde
Kerstin Bergendal i Hallonbergen och upplevde livet i stadsdelarna
under dygnets alla timmar. Under denna tid lärde hon också känna
många ungdomar, föräldrar, ensamstående, pensionärer, föreningsmedlemmar och företagare.
Under samma period inleddes det formella samrådet kring
planprogrammet till detaljplanen. När samrådsprocessen mötte
PARK LEK II öppnades nya dörrar för kritiska samtal om förtätning
Våren 2012 bjöds tidigare deltagare in till två stycken två dagar
långa workshopar i Hallonbergen och Ör, genomförda av Kerstin
Bergendal i samarbete med arkitekten Marie Cathrine Trabut
Jørgensen, planeraren Peter Schultz Jørgensen och stadsarkitekt
Karin Milles. Ytterligare cirka 70 personer anslöt sig här till
samtalet. Kring en åtta kvadratmeter stor modell diskuterades
gemensamt och i grupper vad som borde lämnas orört och vad
som kunde bebyggas. Varje grupp fick assistans av en student från
arkitekturutbildningen på KTH som »översatte« diskussioner till
planskisser. Modellen kompletterades här löpande med förslag
och en gemensam alternativ plan uppstod. Denna presenterades
avslutningsvis av två externa konsulter – arkitekten Gustav Apell
och landskapsarkitekten Johan Paju – som också bidrog till ett
slutdokument om processen.
Ett centralt element i detta slutdokument var förslaget
att flytta den bilväg som idag delar Hallonbergen och Ör och att
170
171
Konsten att gestalta en
samrådsprocess
hallonbergen och ör – sundbybergs stad
tretton samverkansprojekt
av bostadsområdena. Detta ledde till att fler än vanligt kom med
synpunkter vid samrådsmötet med allmänheten. Kritiken handlade
främst om programförslagets idé att bebygga centrala och
värdefulla delar av områdets orörda naturområden, samtidigt som
problem i Hallonbergen och Ör ignorerades helt.
De boendes synpunkter gav kommunen ett incitament att ta
ett omtag i processen. Man beslutade i december 2011 att, med
stöd av byggherregruppen, avvakta med detaljplaneprocessen
för att invänta resultaten från PARK LEK II. Under det följande
halvåret förde Kerstin Bergendal djupgående samtal med 70
boende, mestadels i deras egna hem. Förutom boende talade hon
med ytterligare 60 personer från polisen, lokala föreningar,
fastighetsägare, politiker, tjänstemän, bibliotekspersonal och affärsidkare. Personer vars synpunkter sällan eller aldrig efterfrågas i ett
programsamråd. Av dessa samtal dokumenterades 46 stycken
som korta videofilmer, vilka har offentliggjorts på www.parklek.com
och på Youtube. Filmerna berör vitt skilda ämnen som exempelvis
bostadsrättsomvandlingar som konflikthärdar i Ör, förbättringar
av Hallonbergens centrum, hur nedläggningen av skolan påverkar
barnen och hur stadsodlingar kan motverka segregation.
Nya nätverk och former av samverkan mellan människor,
grupper och föreningar har uppstått efter det att samtalen publicerades. Med filmerna skapades en arena för subjektiva berättelser
om att bo eller arbeta i områdena och om de mellanmänskliga
relationer som präglar den enskildes vardag. Dessa berättelser
har också synliggjort de strukturella problem som behöver lösas
i planprocessen.
172
173
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
istället använda marken till bostadsbyggande. På så sätt skulle de
nya bostadshusen binda samman Hallonbergen och Ör samtidigt
som södersluttningarna mot Lötsjön skulle kunna bevaras som
obebyggda grönområden. I maj 2012 presenterades filmerna och
modellen med det reviderade förslaget för kommunens tjänstemän,
politiker samt för byggherregruppen. Under hösten 2012 kunde
Marabouparkens publik se modellen och höra om PARK LEK II
i utställningen Hembyg(g)d. Projektet fick stor uppmärksamhet
i lokala och rikstäckande medier.
Kerstin Bergendal har fört djupgående samtal med boende och verksamma i området. Av dessa har ett
fyrtiotal publicerats som korta videofilmer på www.parklek.com.
I Hallonbergens centrum finns nu ett öppet projektrum där möten hålls och samtal förs inom
projektets tredje fas PARK LEK PARLAMENT.
174
Kommunen ansåg att det var viktigt att föra en fortsatt nära dialog
med invånarna i Hallonbergen och Ör. De ville också hålla kvar
tanken om ett lokalt samägarskap som utgångspunkt för planeringen av kommande förtätningar av stadsdelarna. Från år 2013
genomförs därför en tredje fas av PARK LEK. Denna fas har fått
namnet PARK LEK PARLAMENT. Detta dels eftersom förtätningsförslaget nu realiseras av Sundbybergs stad under ledning av
Åsa Steen från stadsbyggnads- och miljöförvaltningen, dels för att
staden och Kerstin Bergendal förverkligar denna tredje fas som
en gemensamt definierad »experimentell bro« mellan konstprojektets utopiska dimension och stadsutvecklingsprojektets
realistiska planering.
I PARK LEK PARLAMENT arbetar man på två olika plan.
Det första planet är att föra de förslag som konstprojektet har
utarbetat vidare till konkret planering, förankra en förändring av
områdena lokalt och säkra lösningsmodeller som är specifika
för stadsdelarna. I ett öppet hörn av köpcentret i Hallonbergen har
man upprättat ett projektrum och här genomfört tre möten
vardera med sex lokala fokusgrupper. Grupper bland annat för barn
och ungdomars fritid, skolor och förskolor, bebyggelse, trafik och
vägar samt seniorliv. Dessa grupper har utöver boende också
inkluderat stadens gestaltningskompetenser gällande planering,
arkitektur och lands­kap samt byggherrar och externa konsulter.
Kerstin Bergendal har koordinerat dessa samtal och utformat en
rad konkluderande visualiseringar och koncept i sam­arbete med
arkitekt Marie Cathrine Trabut Jørgensen. Projektsekretariatet
består av stadsplanerarna Lisa Brattström, Helena Dunberg och
Nina Lindfors från Sundbybergs stad.
Det andra planet av arbetet med PARK LEK PARLAMENT
innebär att man vill prova ett paradigmskifte i samhällsplaneringen.
PARK LEK-projektet har pekat på behovet av att ersätta en
planering med rent produktionsekonomiskt fokus med en modell
där fokus istället ligger på levda erfaren­heter och möjligheter på
platsen. En planering som syftar till att på sikt generera ekonomisk
175
hallonbergen och ör – sundbybergs stad
tretton samverkansprojekt
Från PARK LEK II till PARK LEK PARLAMENT
Hallonbergen och Ör
Sundbybergs stad
Gestaltning i planskede av stadsmiljö
Tidsperiod:
Mars 2011–september 2012
Samverkanspart/beställare:
Sundbybergs stad
Projektledare:
Karin Milles (stadsarkitekt, Sundbybergs stad)
All efterföljande gestaltning av närmiljö och bostadsrum utformas
av professionell gestaltningskompetens och på sedvanligt
sätt, men i linje med de planer som växer fram genom PARK LEKprocessen. Sundbybergs stad utvärderar samtidigt internt
erfarenheterna från processen ur ett jämställdhetsperspektiv och
producerar under hösten 2013 en rad korta videofilmer där
medarbetare svarar på PARK LEK:s filmer genom att berätta hur
de ser på projektets metod och möjligheter.◆
Gestaltningskompetens:
Kerstin Bergendal (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Peter Hagdahl
I projektet medverkade också bland andra:
Elisabeth Ståhle (förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, Sundbybergs stad), Göran Langer
(förvaltningschef, stadsbyggnads- och miljöförvaltningen, Sundbybergs stad), Karin Sandstedt
(kulturassistent, Sundbybergs stad), Louise Schlyter
(enhetschef Kultur, Sundbybergs stad), Yvonne
Söderberg (trädgårdsmästare, Sundbybergs stad),
Urban Holm (chef Fastighets-avdelningen, Fastighets
AB Förvaltarens representant i byggherregruppen),
Arne Olsson (VD, Folkhem) och Helena Selder (konstintendent/curator, Marabouparken)
176
177
hallonbergen och ör – sundbybergs stad
tretton samverkansprojekt
tillväxt via en utveckling av området. Därför letar man brett under
samtalen efter alla typer av möjligheter. Man värderar olika
aktörers kunskap och inflytande lika, förväntar att de samarbetar
och ger dem samma ansvar för utvecklingen. Man har inte konsensus som mål för processen. Det är politikerna som står för alla
avgörande beslut – men just därför kan mer än en lösningsmodell
läggas fram och diskuteras.
I en nyupprättad referensgrupp, HÖG (Hallonbergen och
Ör-gruppen), ges dessutom alla fastighetsägare i stadsdelarna samt
representanter för boende och ungdomar – med utgångspunkt
i sin lokalkännedom, sin erfarenhet av bostadsområdena och sitt
långsiktiga intresse för stadsdelarna – möjligheten att agera referensgrupp för alla förslag från PARK LEK PARLAMENT som ska
läggas fram för stadens politiker. Detta öppnar för en förkortad
samrådsprocess.
Byggherregruppen – som består av det kommunala bostadsföretaget Fastighets AB Förvaltaren, Riksbyggen, Folkhem,
Veidekke, Skanska, JM och HSB – kommer att stå för genomförandet av de förtätningsprojekt som processen genererar. Detta
är i linje med vad den fördjupade översiktsplanen förutsätter och
i enlighet med ramavtalet från 2005. Byggherregruppen deltar
därför också aktivt i de fokusgrupper som rör den fysiska miljön.
Härutöver deltar Fastighets AB Förvaltaren aktivt i PARK LEK:s
lokala arbete i Hallonbergen och Ör, häribland vd Annett Sand,
Urban Holm och Lena Boman.
Akademiska sjukhuset ligger centralt i Uppsala på ett område som
till ytan motsvarar cirka 20 stadskvarter.
AKADEMISKA
SJUKHUSET
Landstinget i
Uppsala län
Landstinget i Uppsala län har
2012–2013 tagit fram ett övergrip­
ande gestaltningsprogram för
Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Projektet är ett exempel på hur
bred samverkan kan bidra till ökad
kunskap och förståelse för gestaltningsfrågor. Gestaltningsprogrammet syftar till att strategiskt
stärka arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska värden
när landstinget de kommande
decenni­erna ska göra mångmiljard­
investeringar i såväl byggnader
som utemiljö.
179
tretton samverkansprojekt
Visionen kring en läkande miljö
Från 1800-talets klassicistiska solitärbyggnad med omgivande sjukhuspark har Akademiska sjukhuset
under 1900-talet förändrats i takt med olika tiders vårdideologier och arkitektoniska ideal.
Ett område i ständig förvandling
Akademiska sjukhuset är centralt beläget i Uppsala och en del
av det institutionsstråk som sträcker sig från Uppsala universitets
byggnader i norr till Lantbruksuniversitetet i söder. Direkt i
anslutning till området finns bland annat Uppsala slott, Stadsparken
och Studenternas IP. Dagens sjukhusområde motsvarar i storlek
stadens centrum, eller ungefär 20 stadskvarter. Sjukhusområdet
rymmer en rik kulturhistoria med bland annat byggnader och
platsspecifika konstnärliga gestaltningar som i flera fall samspelar
med arkitekturen.
I mitten av 1800-talet uppfördes den första sjukhusbygg­
naden, byggd efter dåtidens antika ideal och omgiven av en
barockpark vars gångar och planteringar bildade ett centralper­
spektiv med sjukhusets entré som mittpunkt. Sjukhusområdet
har byggts ut i etapper under 1900-talet i enlighet med respektive
tids vårdideologi och arkitektoniska ideal. Byggnader, trädgårdar,
180
Ett starkt motiv för att ta fram ett gestaltningsprogram är att
samtida forskning har visat att en trygg och harmoniskt utformad
miljö har positiv inverkan på läkningsprocessen och bidrar till
minskad stress för både sjukhuspersonal och patienter. Visionen
för gestaltningsprojektet har därför varit att skapa en läkande
miljö även där inte själva vården bedrivs. Man vill också länka
sjukhusområdet på ett bättre sätt till den omgivande staden och
skapa en miljö som speglar den avancerade vård som bedrivs.
Programmet ska konceptuellt och konkret utgöra ett stöd för
Landstinget i Uppsala län i alla frågor kring gestaltning i planering
och projektering av förändringar inom sjukhusområdet. Genom
att identifiera exempelvis sambanden med den omgivande staden,
människors möjligheter att träffas och röra sig i området,
skyltning, byggnaders identitet samt entréers synlighet ska programmet övergripande ge vägledning och stöd i framtida ny- och
ombyggnadsprojekt. Detta berör bland andra byggprojekt­ledare,
arkitekter, tekniska konsulter och konstnärer som anlitas, men
även beslutsfattare och andra som har betydelse för den slutliga
utformningen. Genom att implementera gestaltnings­programmet
i landstingets organisation för upphandling, projekt­ering och
byggande – och konsekvent använda dess principer vid såväl små
som stora projekt – ökar möjligheten till en helhets­syn på områdets
utveckling och skapandet av en läkande miljö.
Samverkan i stor skala
De första tankarna kring samverkan formulerades 2011 av Åke
Forsgren, projektledare för offentlig konst på Kultur i länet, Landstinget i Uppsala län, och Thord Hägg, förvaltningsdirektör på
Landstingsservice och huvudansvarig för den långsiktiga fastighetsutvecklingsplanen. Mot bakgrund av de mångmiljardinvesteringar
181
akademiska sjukhuset – landstinget i uppsala län
planteringar och konst utfördes ofta av för tiden välkända namn.
»Framtidens Akademiska« är en miljardsatsning på ny- och
ombyggnation med en tidsplan bortom år 2020. Som grund för
denna satsning har Landstinget i Uppsala län tagit fram en fastighetsutvecklingsplan. Våren 2011 uppmärksammades behovet
av att komplettera gällande fastighetsutvecklingsplan med ett
övergripande gestaltningsprogram som borgar för att kommande
investeringar också främjar en god arkitektonisk, konstnärlig
och kulturhistorisk utveckling som ger en positiv upplevelse av att
arbeta, vårdas och vistas på området. Idag upplevs sjukhusområdet
som otydligt och fragmenterat med oklara samband, vilket gör
det svårt att orientera sig.
akademiska sjukhuset – landstinget i uppsala län
tretton samverkansprojekt
Teknik, ekonomi och funktion har under senare år i allt högre grad fått styra utformningen
av områdets utemiljöer.
182
183
Organisationen av arbetet
Det stod tidigt klart att det skulle komma att ställas höga krav på
processledning för att samla alla parter kring gestaltnings­
programmet. Förutom alla specialister som behövde kopplas till
programarbetet, skedde en stegvis parallell implementering
genom att involvera de femtiotal projektledare som ansvarar för
att koordinera pågående projekterings- och byggprojekt. För
184
Arbetet med att ta fram gestaltningsprogrammet har skett i en
samverkansgrupp som utgjorts av en styrgrupp och en expert­
grupp. Styrgruppen har bestått av intressenter från Landstings­
service, Kultur i länet, Akademiska sjukhuset, Uppsala kommun,
Uppsala universitet och Statens konstråd. Expertgruppen som
varit den operativa arbetsgruppen har bestått av arkitekten
Margaretha Nilsson och landskapsarkitekten Anders E. Johansson
från White Arkitekter, bebyggelseantikvarien Per Lundgren från
Uppsalamuseet, konstnären Marianne Jonsson och samråds­experten Suzanne de Laval från Arkitekturanalys Sthlm AB.
Styrgruppens sammansättning gjordes utifrån flera syften.
Ett var att samla personer med chefsbefattningar inom landstinget för att förankra arbetsprocessen och ge en tyngd åt
gestaltningsprogrammet i framtida projekt. Ett annat var att samla
representanter från landstinget, kommunen och Uppsala
universitet för att ta in deras erfarenheter och synpunkter i arbetet
i den större samverkansgruppen, men också för att för­ankra
arbetet i relation till deras verksamheter. Speciellt väsentligt har
det varit att förankra arbetet gentemot kommunen för att underlätta framtida kommunikation kring detaljplaner och lovgiv­ning
inom sjukhusområdet. Genom att förankra frågan om framtida
gestaltning av området på ledningsnivå har den fått ett stort
genomslag i både landstingets politiska ledning och dess förvaltningsorganisation, men också i Akademiska sjukhusets organisation, hos kommunen och universitetet.
Samverkansgruppen har samordnats av den externa projekt­
ledaren Tony Corbell från Hifab. Möten har skett löpande under
projekttiden dels i samverkansgruppen som helhet, dels i styr­
gruppen respektive expertgruppen. En externt anlitad arkitekt,
Margaretha Nilsson, har varit huvudansvarig för framtagandet av
gestaltningsprogrammet. Stora delar av arbetet har dock skett
gemensamt i expertgruppen där var och en bidragit med analyser,
texter och olika typer av underlag. Gemensamt har alla i gruppen
steg för steg diskuterat och enats om vilka aspekter och grund­
läggande principer som ska genomsyra gestaltningsprogrammet.
185
akademiska sjukhuset – landstinget i uppsala län
Delar av den läkande utemiljön består av konst och planteringar. Arne
Jones skulpturala gestaltning från 1960, Sten på sten (Laxtrappan),
vid huvudentrén till sjukhusområdet är ett exempel på hur konst och
landskap har integrerats.
tretton samverkansprojekt
som ska göras framstod det som nödvändigt att utveckla kunskap
kring hur arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska
värden kan ges samma utrymme vid utvecklingen av sjukhusområdet som de dominerande begreppen i fastighetsutvecklingsplanen:
ekonomi, teknik och funktion. I dialog med Statens konstråd,
Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designcentrum utformades grunderna för ett gestaltningsprojekt som
skulle involvera en mängd olika yrkesgrupper inom Landstinget i
Uppsala län, men också andra organisationer i länet och kommunen,
privata konsulter, patienter, landstingspolitiker, sjukhuspersonal
och invånare i Uppsala. Idén om en storskalig samverkan för ett
gestaltningsprogram växte stegvis fram.
närvarande pågår drygt 200 projekt. Statens konstråds konsult,
arkitekten Örjan Wikforss, spelade en viktig roll när det kom till
att organisera samverkansprojektet. Han skulle stödja projektet
från tidig organisationsfas till genomförande. Det handlade bland
annat om att ge strategiska råd kring val av arkitektoniska,
antikvariska och konstnärliga kompetenser som skulle ingå i projektets arbetsgrupp samt val av arbets- och kommunikationsmetoder som skulle bidra till idéutveckling, problemlösning och
förankring av gestaltningsprogrammet.
Metoder för kunskaps-
För att utveckla en bred kunskap om – och förståelse för – hur
gestaltning kan tolkas och tillämpas på Akademiska sjukhusets
miljöer, och samtidigt bidra till förankring av arbetet och frågorna,
har tre huvudmetoder kombinerats.
Under hösten 2012 har två workshopar, organiserade efter
White Innovation Process, WIP, genomförts i samverkansgruppen.
De har bidragit till en analys av områdets kvaliteter, grundläggande
problem samt möjliga och önskvärda lösningar från de olika part­
ernas och kunskapsområdenas perspektiv. Metoden i sig syftar
till att underlätta hantering av multidisciplinära problemställningar
i projekt, skapa gemensamma målbilder och ena organisationen
kring vilka resultat som eftersträvas.
Gåtur är en metod där deltagarna tillsammans går enligt en
förutbestämd rutt och gör egna noteringar av sina upplevelser för
att sedan diskutera dessa med övriga deltagare. Metoden ger en
bred kunskap om hur människor upplever platser. Grupper som
deltagit är främst patienter, personal, studenter, skolbarn, sjukhus­
värdar, projektledare, landstingspolitiker och medlemmar i projekt­
organisationen – sammanlagt 150 personer. Gåturerna har varit
viktiga för förståelsen av hur olika grupper upplever området och
hur det används, vilka delar som upplevs som mer problematiska
och vad man önskar. För personal och andra som dagligen eller
regelbundet befinner sig i området innebar det för många en
ögon­öppnare för den fysiska miljön och de nuvarande bristerna
i orienterbarhet, entréer, avsaknad av sittplatser och liknande.
Öppet hus är en metod som ger möjlighet att presentera
projektet och föra en dialog med en vidare målgrupp. Ett öppet
hus, där såväl allmänhet, sjukhuspersonal och andra yrkes­
grupper bjöds in, arrangerades under ett par dagar i slutet av
november 2012.
186
187
uppbyggnad och förankring
akademiska sjukhuset – landstinget i uppsala län
Utöver detta har två seminarier arrangerats – ett i projektets
inledande fas och ett i dess avslutande. På dessa seminarier deltog
samverkansgruppen, representanter för de fyra centrala myndigheterna och projektets intressenter i form av politiker
(representanter för landstingsstyrelse och produktionsstyrelse),
representanter från Akademiska sjukhusets ledningsgrupp och
representanter från Uppsala kommun.
Dessutom har experterna utarbetat separata platsanalyser
för bebyggelsestruktur och trafik, bebyggelseutvecklingen ur ett
kulturhistoriskt perspektiv samt för befintlig konst. Dessa har
presenterats i samverkansgruppen, vid öppet hus och i andra
sammanhang. De finns också redovisade i gestaltningsprogrammet
och har varit viktiga vid utarbetandet av gestaltningsprinciperna.
tretton samverkansprojekt
Gestaltningsprogrammet
Uppsala kommuns översiktsplan 2010 har fungerat som ramverk
för gestaltningsprogrammets övergripande idéer om sjukhusom­
rådets förhållande till den omgivande stadens karaktär, byggnader,
parker och historiska arv. Estetiskt har gestaltningsprogrammet
utgått från ledorden »vackert«, »funktionellt« och »hållbart«.
Principerna har fungerat som vägledning för hur Landstingsservice
ska ta hänsyn till byggnaders och platsers placering, form, skala,
kulör och material vid ny- och ombyggnation. Programmet
beskriver i text och bild sjukhusområdets yttre miljö och visar kon­
kret på fruktbara förhållningssätt och inriktningar för kommande
förändringar och omvandlingar. Landstingsservice har ambitionen
att kontinuerligt utveckla programmet och komplettera det med
bilagor av olika slag som kan komma att bli aktuella, exempelvis
belysnings- och skyltprogram.
En grund för projektet har varit analysen av områdets kultur­
historia, vilken kan indelas i fyra arkitektoniska epoker: Solitärsjuk­
huset, Paviljongsjukhuset, Sjukhusstaden och Blocksjukhuset.
Genom Upplandsmuseets medverkan har sjukhusets utvecklings­
linje synliggjorts och varit en grund att utgå från i arbetet med
gestaltningsprogrammet. Inom Akademiska sjukhusets område
finns ett stort antal konstnärliga gestaltningar. Genom att en
konstnär har varit delaktig i arbetsgruppen har sjukhusets rika
samling av konst och dess betydelse för personalens, patienternas
och besökarnas upplevelse av sjukhuset synliggjorts. En
inventering av samtliga befintliga konstverk har gjorts för att dra
upp riktlinjer för hur dessa ska hanteras i framtida fastighets­
utveckling. Även samverkan mellan konstenheten på Kultur i länet
och Landstingsservice har beskrivits för att öka möjligheterna att
föra in konstnärer i programskeden och skapa en nära samverkan
med arkitekter och projektledare.
188
Landstinget i Uppsala län har organiserat en storskalig och komplex samverkan för gestaltning av
Akademiska sjukhusets framtida utemiljöer. Resultatet är ett gestaltningsprogram som ska användas
i de hundratals planerings- och byggprojekt som ständigt pågår.
189
Implementering av
Förankring av gestaltningsprogrammet har stegvis skett under
projektets genomförande hos alla parter som direkt eller indirekt
berörs av planering och byggande på området. Under gåturer,
workshopar och informationstillfällen har programmets mål och
syften gjorts tydliga för alla parter. För att alla som ansvarar för att
planera, bygga och förvalta ska kunna implementera programmet
har även två utbildningstillfällen genomförts med landstingets
byggprojektledare och fastighetsförvaltare. Sammanlagt ett
fyrtiotal personer har deltagit. Deltagarna har tillsammans med
expertgruppen fått en heldagsutbildning i programmets innehåll
och har utifrån sina erfarenheter fått diskutera hur det praktiskt
ska implementeras. Vidare har hänvisningar till gestaltningspro­
grammet skrivits in i Handbok för projektledning inom Landstings­
service – den manual som ska följas i samtliga projekt.
En fråga som har uppstått i samband med implementering
är vem som framöver ska vara huvudansvarig för förvaltning och
utveckling av programmet. Även behovet av en arkitekt eller
gestaltningssamordnare för Akademiska sjukhuset har synlig­
gjorts. En person med ett sammanhållande ansvar för gestaltning
har under många år saknats, och nu diskuteras i vilken form
gestaltningskompetens bäst kan tillföras organisationen för att
säkerställa att gestaltningsprogrammet förvaltas och utvecklas i
takt med att planering och ny- och ombyggnation kommer att ske.
Det skulle ge en möjlighet för Landstingsservice att få kontroll
över hur alla små och stora förändringar som löpande sker
sammantaget kan bidra till att uppnå bättre offentliga utemiljöer.
Utemiljöer som i sin tur förhoppningsvis resulterar i ökat
välbefinnande för patienter, anställda och besökare. Landstings­
service planerar att omgående inrätta en gestaltningssamordnare
i organisationen.◆
190
Akademiska sjukhuset
Landstinget i Uppsala län
Gestaltningsprogram inför projektering och byggande av
sjukhusmiljö
Akademiska sjukhuset i Uppsala
Tidsplan:
Maj 2012–juni 2013
Samverkanspart/beställare:
Landstinget i Uppsala län
Projektledare:
Tony Corbell (projektledare, Hifab)
Statens konstråds konsult:
Örjan Wikforss
I projektet medverkade också bland andra:
Björn Ragnarsson (tf sjukhuschef, Akademiska
sjukhuset), Sonja Ekström Boström (chef
lokalplanering, Akademiska sjukhuset), Sören Hill
(projektchef, Landstingsservice), Thord Hägg
(förvaltningsdirektör, styrgrupp ordförande,
Landstingsservice), Carina Bräck (sekreterare/
samordning, Landstingsservice), Calle Nathansson
(kulturdirektör, Kultur i länet), Åke Forsgren
(projektledare konst, Kultur i länet), Dan Thunman
(kontoret för samhällsutveckling, Uppsala Kommun),
Håkan Qvarnström (planarkitekt, Uppsala kommun),
Karin Åkerblom (processledare, kontoret för
samhällsutveckling, Uppsala Kommun), Lennart
Ilke (byggnadschef, Uppsala universitet), Anders E.
Johansson (landskapsarkitekt, White Arkitekter),
Margaretha Nilsson (husarkitekt, White Arkitekter),
Marianne Jonsson (konstkonsult), Per Lundgren
(kulturmiljö, Upplandsmuseet), Suzanne de Laval
(samrådskonsult, Arkitekturanalys Sthlm AB)
191
akademiska sjukhuset – landstinget i uppsala län
tretton samverkansprojekt
gestaltningsprogrammet
H+
Helsingborgs stad
I Helsingborg ska ett storskaligt
hamnområde omvandlas till ett
område med bostäder och kontor.
I stadsbyggnadsprocessen har
konstnärer och designer fått ta
plats för att bidra med idéer och
prototyper till områdets offentliga
miljöers framtida gestaltning.
192
193
gentrifiering av de södra centrala stadsdelarna. Därför är gestaltningen av områdets framtida offentliga rum en viktig fråga.
tretton samverkansprojekt
Under parollen »Var med och påverka södra Helsingborgs fram­tid«
bjöd kommunen tidigt in stadens alla invånare i arbetet med
den fördjupade översiktsplanen för H+. Stadsbyggnadskontoret
eftersträvade att utveckla en metod för open source-planering.
Namnet är hämtat från dataindustrin där open source är ett
samlingsbegrepp för programvaror där källkoden är fri, det vill säga
tillgänglig att använda, läsa, modifiera och vidaredistribuera
för den som vill. Översatt till planprocessen blir open source en
metod som bjuder in medborgarna att själva vara delaktiga i
stadsbyggnadsprocessen för att få fram lösningar som utgår från
deras egna behov. Att arbeta med konst i det offentliga rummet
och med prototyper är en viktig del i planeringsmetoden, där man
genom skapandet av frizoner kan prova sig fram.
Om H+
H+ är en långsiktig och storskalig stadsomvandling av Helsing­
borgs hamnområden och stadens centrala södra delar. Namnet är
en referens till de tidigare stadsbyggnadsprojekten H55 och H99
med skillnaden att H+ inte har ett definitivt slutdatum. Området
omfattar totalt cirka 1 000 000 kvadratmeter markyta och stads­
byggnadsprocessen sträcker sig bortom år 2030.
För att ytterligare vidga perspektiven på hur framtida offentliga
miljöer kan gestaltas har kommunen sedan flera år tillbaka byggt
upp en tvärsektoriell samverkansorganisation. Kompetenser som
konstcuratorer, konstnärer, designer och musiker anlitas i plan­
eringsarbetet och samverkar med arkitekter, ingenjörer, planer­
are, landskapsarkitekter och antikvarier. De konstnärliga delarna
är integrerade i stadsbyggnadsprojektet och kallas för Folkets
hamn (tidigare Konst i H+). Genom att låta konsten verka socialt
har nära dialoger skapats med en mängd olika grupper av invånare
och föreningar. Jessica Segerlund, konstnärlig ledare för Folkets
hamn, har tillsammans med arkitekten Kristoffer Nilsson – som
liksom Segerlund är anställd på Stadsbyggnadskontoret – varit
viktiga för att generera nytänkande i planeringsprocessen.
Helsingborgs stad tog tidigt kontakt med Statens konstråd
som ett led i sitt arbete med att testa och utveckla idén om open
source-planering. Inom ramen för Folkets hamn har man prövat att
involvera konstnärer och designer i planeringsarbetet med delområdena Oceanpiren och Bredgatan. Detta har skett parallellt med
kommunens arbete att ta fram nya detaljplaner för dessa områden.
Var med och påverka södra
Helsingborgs framtid
Oceanpiren och Bredgatan
Att ge individer, föreningar och andra intressegrupper möjlighet att
i praktiken uttrycka sina egna önskemål och visioner för områdets
framtida utveckling är viktigt för Helsingborgs stad. Stadsomvandlingen kommer att förändra stadslivet och de historiska
sammanhangen i grunden – ett faktum som man är väl medveten
om. Det finns dessutom en risk att förnyelsearbetet leder till en
Oceanpirens hamnmiljö har höga kulturhistoriska värden och
platsen präglas av storskaliga murade terminal- och magasinsbygg­
nader, till stor del byggda av lokalproducerat Helsingborgstegel.
Piren byggdes på 1920-talet för att kunna ta emot större last­
fartyg men har idag ersatts av en containerhamn längre söderut.
194
195
h+ – helsingborgs stad
Otraditionella samverkansprocesser
h+ – helsingborgs stad
tretton samverkansprojekt
Schönherr landscape och
arkitektkontoret ADEPT:s
visionsbild från H+-manualen
(2010) för det framtida bostadsområdet Oceanhamnen.
Gestaltning med rötter
i stadens historia
Vissa terminaler och magasin kommer successivt att rivas för att
frigöra markyta för byggande av nya bostadshus. Nära Oceanpiren
finns flera välkända äldre byggnader som Helsingborgs socker­
fabrik och Gummifabriken Tretorn, numera Ikeas huvudkontor
respektive Campus Helsingborg, som är en del av Lunds universitet.
Bredgatan är en del av visionen om ett blågrönt stråk, ett grön­
skande vardagsrum mitt i staden, en central axel genom området
för H+ som ska koppla samman stadsrummen både socialt och
fysiskt. Genom att öppna upp dagvattensystemet ska nya gröna
vattennära miljöer skapas som ska sträcka sig från stadens inre
delar till Oceanpiren och havet.
196
Designgruppen Front har arbetat med frågan om hur material från
de byggnader som ska rivas kan ges nya betydelser och funktioner
i det framtida bostadsområdets offentliga miljöer. De har intresserat sig för de speciella förutsättningar som finns i området och
hur lokala material, gammalt hantverk, kunskap och historia kan
återanvändas. Det handlar om att skapa nya offentliga platser
som innehåller berättelser och spår från det Helsingborg som inom
några år kommer att vara omgestaltat.
Intresset för stadens berättelser ligger i linje med kommunens
ambition att värna om områdets kulturhistoriska immateriella
värden. Fronts lösning handlar om att återanvända material från
hamnmagasinen när dessa rivs. Som regel tas rivningsmaterial
om hand av de företag som har entreprenad på rivningsarbeten
och används som fyllnadsmassor vid bland annat väggbyggen.
Front har synliggjort kvaliteten i magasinsbyggnadernas tegelfas197
ader och pekat på möjligheten att låta materialet återuppstå i
form av för platsen speciellt gestaltade sittbänkar, vindskydd och
grillplatser. Det är ett ekonomiskt och tekniskt hållbart förslag som
stärker platsens historiska samman­hang. Front har även gjort ett
förslag till hur grafiskt utformade »vägmarkeringar« kan användas
som mönster för att förändra uppfattningen om det offentliga
rummets ytor och tillhörighet. Förslagen har sammanställts i en
manual som kan användas av Helsingborgs stad i arbetet med
Oceanpiren.
I storskaliga stadsomvandlingar finns det som regel en stor risk att
den mänskliga skalan går förlorad, att omvandlingen inte uppfyller
människors behov av varierade rumsligheter och socialt dynamiska
livsmiljöer. I området kring Bredgatan finns en rad skiftande verk­
samheter – allt från småskalig industri och föreningsliv till bostäder
och universitet.
För att få nya perspektiv på livet i området bjöd kommunen
2011–2012 in den brittiske konstnären Simon Starling. På plats
kom han i kontakt med många olika människor och verksamheter.
Där träffade han också Helsingborgs brevduveförening. Fören­
ingen har ett antal duvslag och ett trettiotal medlemmar. Själva
duv­slagen ser inte mycket ut för världen, men här samlas
medlem­marna dagligen för att ge duvorna mat, vatten och träning.
Brevduvesporten har en lång historia. Vid tävling transporteras
duvorna till en avlägsen plats där de släpps för att sedan på kortast
möjliga tid flyga tillbaka till sina duvslag.
För att få oss att se staden med nya ögon har Simon Starling
riktat ljuset mot duvslagen. Tre av duvslagen, som hotades av
omlokalisering, har flugits med helikopter till en av Oceanpirens
lagerbyggnader och sänkts ned genom utskurna hål i byggnadens
korrugerade plåttak. De till synes fallfärdiga duvslagen är ut­
placerade på hamnmagasinets golv och upplysta av dagsljuset från
de cirkelformade taköppningarna, som på en scen. Projektet har
fått titeln Loft Lift. Det är både ett konstverk och ett försök att
påverka de tankar som ligger bakom planeringsprocessen för H+.
I Loft Lift har duvslagen transformerats till konstverk som
lekfullt kritiserar tankarna bakom Bredgatan och dess framtida
offentliga rum. Det sätter också fokus på två platser i stadsom­
vandlingen – brevduveföreningens område som riskerar att för­
svinna och de hamnbyggnader som kommer rivas för att ge plats
åt de framtida bostäderna. Frågan om vad som värdesätts i en
rationellt styrd stadsomvandling hänger i luften. Hur ser egentligen
den mänskliga skalan ut och vilka offentliga miljöer bidrar till en
ökad livskvalitet?
198
h+ – helsingborgs stad
tretton samverkansprojekt
Att se staden med nya ögon
199
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Konstnären Simon Starling har i Loft Lift bokstavligen lyft fram den
lokala brevduveföreningen som sedan länge varit verksam på området
där den nya stadsdelen H+ planeras. Verket väcker frågor om hur
stadens liv påverkas av storskalig stadsomvandling.
200
201
202
203
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
204
205
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
h+ – helsingborgs stad
tretton samverkansprojekt
Designgruppen Front har tagit fram en manual och prototyper för offentliga utemöbler, vilka är tänkta
att muras i återanvänt tegel från hamnmagasinen som till stora delar kommer att rivas.
En festival mitt i planprocessen
Konsten i detaljplaneprocessen
Inom ramen för H+ har en rad publika arrangemang skett i hamn­
området för att bjuda in allmänheten till det i vanliga fall stängda
hamnområdet. Ett av dem var en festival med film, musik och
konst runt Oceanpiren/Osloterminalen där besökarna både kunde
se en utställning om planerna för H+ och temporära verk av flera
konstnärer. Utanför terminalen fanns exempelvis designgruppen
Fronts prototyper till grillplatser, bänkar och vindskydd som var
fria att användas för att tillaga medhavd mat och som samtidigt
fungerade som en mötesplats. Genom stora runda hål i lagerbyggnadens korrugerade plåtväggar kunde besökarna kliva in och se
duvslagen i Simon Starlings projekt Loft Lift. Festivalen var viktig
för att aktivera området och ingick i open source-planer­ingen.
Genom att öppna området för allmänheten och ge människor
möjlighet att bidra med sina tankar och idéer skapas förutsätt­ningar
för en transparent planeringsprocess.
År 2013 inledde Helsingborgs stad ett intensivt arbete med de två
detaljplanerna för Oceanpiren och Bredgatan som ska vara klara
2014. Fokus ligger på att skapa en bra blandning mellan bostäder
och kontor. I planeringen ingår också att gå från en storskalig
hamnmiljö till en mer småskalig stadsmiljö med fokus på människan.
Konstnärliga processer är en integrerad del av H+ och kommer
att fortsätta prägla stadsbyggnadsprocessen i många år. Men
vilken konkret påverkan dessa processer får för stadens framtida
gestaltning kommer att visa sig när de första stadsdelarna börjar
byggas om några år.◆
206
207
208
209
Kolumntitel
tretton samverkansprojekt
Gestaltning i planskede av stadsmiljö
Tidsperiod:
Mars 2011–augusti 2012
Samverkanspart/beställare:
Helsingborgs stad
Projektledare:
Jessica Segerlund (konstnärlig ledare, Helsingborgs
stad)
Gestaltningskompetens:
Sofia Lagerkvist (designer, Front), Charlotte von der
Lancken (designer, Front), Anna Lindgren (designer,
Front) och Simon Starling (konstnär)
Statens konstråds konsult:
Peter Hagdahl
I projektet medverkade också bland andra:
Håkan Asmoarp (projektledare, H+), Kristoffer Nilsson
(programarkitekt, Helsingborgs stad), Malin Rizell
(översiktsplanarkitekt, Helsingborgs stad), Martin
Krogh (arkitekt, Adept Arkitekter) och Martin Laursen
(arkitekt, Adept Arkitekter)
210
211
h+ – helsingborgs stad
tretton samverkansprojekt
H+
Helsingborgs stad
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
kolumntitel: text titel
Vidgade synsätt
på gestaltning av
offentliga miljöer
för att ge fördjupade perspektiv på
samverkan kring gestaltning av offentliga
miljöer har fem forskare ombetts att
reflektera över fyra centrala begrepp i
regeringsuppdraget – gestaltning, offentliga miljöer, samverkan och medborgardialog – och ge en internationell utblick.
Texterna innehåller teoretiska resone­
mang som berör frågor och utmaningar
som har präglat både uppdraget i sin helhet och de enskilda projekten. Författarna
ansvarar för innehållet i respektive artikel.
213
Catharina Gabrielsson
Tänk dig att du vandrar i skogen och plötsligt blir varse en upp­
höjning i marken där gräset växer lenare och grönare. Kanske det
ligger stenar där i vad som tycks bilda ett mönster, tillsammans
med några vissnande blommor – omisskänneliga tecken på att
någon, före dig, varit där. Uppenbarligen har du stött på ett ställe
som är brukat och bär på betydelser, och utan att du vet hur eller­
varför förnimmer du en stark känsla av närvaro. Här finns en
skillnad i förhållande till omgivningen, det uppstår en plats där
det annars inte funnits någon. Vad är det du hittat? En grav, en
kultplats, konst, arkitektur, eller bara lämningarna efter en lek?
Utan tillgång till koder och tolkningsramar som medger en mer
exakt bestämmelse kan vi kalla det en »gestaltning«, rätt och slätt,
uttryck för begäret att skapa en smula ordning i kaos.
I vardaglig och praktisk mening är gestaltning detsamma som
att utforma eller formge delar av den mänskligt skapade världen
av föremål, rum och landskap. Ordet har en nära anknytning till
designbegreppet, som enligt en entusiastisk förespråkare utgår
från »den mänskliga förmågan att forma och göra om vår miljö
på ett sätt som inte tidigare förekommit i naturen och som tjänar
våra behov och ger livet mening«.1 Designen behöver inte vara av
215
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Konsten att gestalta
det gemensamma eller verkligheten betraktad genom ett
konstnärligt temperament
catharina gabrielsson
tinglig eller rumslig karaktär utan kan också omfatta rent tids­
liga eller relationella företeelser, som till exempel processer och
tjänster. Det finns en risk med ett sådant utvidgat designbegrepp,
eftersom det därmed kommer att omfatta i stort sett samtliga
skapa(n)de områden på ett sätt som hotar att utplåna termens
specificitet såväl som de etablerade praktiker och kunskaps­
områden det söker ersätta. Men fortfarande har idén om gestalt­
ning som formgivning en starkare anknytning till design än vad
den har till konst, eftersom den associerar till nytta och ända­
målsenlighet. Den bär på en kausal logik eftersom form och
innehåll, behov och funktion, avsikt och tolkning uppfattas som
inbördes bestämmande och avhängiga varandra.
Gestaltning härrör etymologiskt från ordet gestalt, som enligt
Nationalencyklopedin utgör »en enhetlig, sammanhållen form
oavsett vad den föreställer eller vilken identitet den har«. Neuro­
logisk forskning kan delvis bekräfta gestaltpsykologins teser från
tidigt 1900-tal, eftersom vi numera vet att hjärnan är inriktad på
att ordna sinnesintrycken till enhetliga och meningsfulla »möns­
ter«. Varseblivning är en selektiv och sammansatt process, där
sinnesintrycken från omvärlden sorteras och kompletteras på så
sätt att verkligheten framstår som begriplig. Det rör sig om en
produktion av verklighet, snarare än en återgivning; ett ständigt
pågående meningsskapande avhängigt minnet och språket, värd­
eringar, intentioner, fördomar och önskningar. Människans sätt
att uppfatta och förstå sin omvärld är därför inte bara socialt och
kulturellt betingat utan även i grunden konservativt, eftersom
varseblivningen är inriktad på att uppfylla förväntningar och på
så sätt upprätthålla psykisk stabilitet. Denna på en gång skapande
och bevarande förmåga, inriktad mot upplevelsen av mening och
helhet, karaktäriserar oss som biologiska varelser.
De fria konsterna tycks höra till ett annat register: mera en frå­
ga om avbildning än formgivning, snarare brott än kontinuitet.
Förhållandet till »det verkliga« har alltsedan den moderna tidens
intåg oupphörligen problematiserats och bidragit till sökandet
efter nya uttryck och medel, där frågor som rör konstens identi­
tet, legitimitet, värde och gränser ständigt satts på spel. Men även
konsten gestaltar. Ett motiv, ett tema eller en problematik kan
gestaltas litterärt, poetiskt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt,
rumsligt – i ljus, färg, ljud eller i andra material. Men gestalt­
ningen är inte implicit i konstbegreppet utan utgör snarare en
kvalitativ aspekt av en konstnärs förmåga, kanske uttryck för en
viss sensibilitet. Gestaltning, i det här avseendet, handlar om att
konkretisera, materialisera eller förmedla en konstnärlig idé i det
material som anses lämpa sig bäst. Föreställningar om mening
och helhet, kausalitet och ändamålsenlighet, spelar fortfarande in
– men på ett annat och mer invecklat sätt. Undantaget är arkitek­
tur som av tradition betraktats som just en »gestaltande« konst­
art, inskriven någonstans mittemellan design, teknik och konst.
Uppdraget att samverka om gestaltning av offentliga miljöer
– vilket föranleder den här publikationen – tycks i första hand
peka mot en designpraktik, och det ringar in ett fält som i hist­
orisk mening hört till stadsbyggnadskonstens och arkitekturens
ansvarsområden. Konstvetaren Miwon Kwon skräder inte orden
när hon beskriver hur 1970-talets amerikanska kulturpolitik, in­
riktad på just gestaltningen av stadsrum, medverkar till att de­
valvera idén om »public art« genom att låta konstnärer utforma
sittbänkar och blomsterplanteringar. Istället för att gestalta det
offentliga rummet har samtidskonsten huvudsakligen varit in­
riktad på att intervenera, att undersöka och avslöja de strukturer
och konventioner som bidrar till att framställa dessa rum som
»givna«. Det finns alltså spänningar i uppdraget, inte minst efter­
som det väcker en potentiell konkurrens mellan olika yrken och
kunskapsområden vilka var och en (i enlighet med discipliner­
nas historik) hävdar besittningsrätt över sitt revir. Jag tycker mig
minnas att man för inte alltför länge sedan istället talade om den
»estetiska utformningen« av allmänna miljöer. Ordvalen rymmer
en skillnad, eftersom »gestaltning« knyter starkare an till praktisk
förmåga medan frågan om vad som utgör en »estetisk utform­
ning« ger upphov till ett gungfly av hotande meningsmotsätt­
ningar av smak-karaktär. Man kan se det som ett skifte från ett
konsument- till ett producentperspektiv, följdriktigt med en ny
betoning på beställarfunktionen och med ett tydligare mandat till
konstnärer och arkitekter som estetiskt sakkunniga.
I historisk mening har i stort sett alla storskaliga, sofistikerade
rumsliga anläggningar varit avhängiga en egenmäktig beställar­
instans. När Gustav III kallar in bland andra den franske teater­
216
217
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
konsten att gestalta det gemensamma…
catharina gabrielsson
arkitekten Louis Jean Desprez för att utforma Hagaparken enligt
tidens ideal (1780–1792) kan vi anta att det är en relativt enkel
procedur. Processen styrs av ett personligt begär snarare än av ett
regelverk utformat med tanke på mångfald, rättvisa och transpar­
ens. Men den här typen av platser är inte offentliga i modern me­
ning utan hör till en tidigare ordning – en »representativ« offent­
lighet kopplad till maktens symboliska framträdande, vars glans
och härlighet är avsedda att förstärka denna makts legitimitet.
Efters­om de formats av en överordnad estetisk vilja har emellertid
dessa platser ofta en robust karaktär som gör dem hållbara över
tid, även om detaljer och finesser kan slitas ut av ålder och oakt­
samhet. Inte sällan överlever de samhällets skiften och medger
ett överskridande av sina en gång avsedda funktioner. De många
gånger upprörande sociala villkor som betingat de här platserna
och skapat de resurser som investerats i dem har en tendens att
sjunka ner i historiens mörker. Kvar finns bara den fysiska for­
men som i bästa fall behåller en produktiv kraft genom att väcka
beundran, skänka trivsel eller tjäna en mångsidig användbarhet.
Gestaltningen av det gemensamma är fortfarande en fråga om
makt, om vem som tilldelas makt, och varför. Den kulturpolitiska
ansatsen att »långsiktigt stärka den konstnärliga och arkitektonis­
ka gestaltningen av offentliga byggnader, platser och landskap«
– som uppdraget presenteras på Statens konstråds hemsida – vitt­
nar om behovet att tillföra värden som saknas, som uppstår till
följd av kunskaper och förmågor som marginaliseras i nuvarande
system. Men därmed talar man också implicit om överlämnan­
det av makt till personer som tilldelas förtroendet att fatta kanske
långsiktigt verkande beslut på grundval av överväganden som
alla inte delar, eller ens förstår. Det kan tyckas stå i konflikt med
tanken om demokrati i termer av medbestämmande, och det ska­
ver mot föreställningar om tillgänglighet. Konsten att gestalta har
nämligen mycket lite att göra med konsensus och samråd. Det rör
sig med nödvändighet om en selektiv, urskiljande och priorite­
rande process där något hålls fram på bekostnad av allting annat.
Oavsett om denna praktik bedrivs inom ramen för konst, arkitek­
tur, stadsbyggnad, landskapsarkitektur eller »urban design« – för
att bara nämna några av de discipliner som gör anspråk på ex­
pertis inom området och vars utövare närmar sig uppgiften med
olika synsätt, förståelse, bakgrundskunskaper och metoder – för­
utsätts de makthavande att bestämma, begränsa och utestänga.
En gestaltning är något annat och mer än summan av sina be­
ståndsdelar. Den »helhet« och »mening« som åsyftas kan inte, per
definition, omfatta allting och alla. Hur kan den ändå motiveras?
Mot konsten att gestalta kan vi ställa den »konstlösa« gestalt­
ningen, bedriven av opersonliga krafter som är osynliga för ögat
men som har sin grund i en förhärskande ordning – ett sätt att
premiera vissa system, värden och tankesätt som likaså är på be­
kostnad av andra. Oftast är det överväganden av teknokratisk,
byråkratisk och ekonomisk karaktär som avsätter spår i det ge­
mensamma och som ytterst ger form åt rummen, platserna och
landskapen. Sociologen Henri Lefebvre underströk att rummet är
en social produktion, varmed han menade att vårt sätt att tänka­,
forma och uppleva rummet är betingat av samhällskrafterna. Det
innebär att rummet är delaktigt i upprätthållandet av en viss ideo­
logisk ordning, att det bekräftar våra förväntningar och stärker
oss i många av våra fördomar. Men som mänskligt formad arte­
fakt är det fysiska rummet också en ständigt närvarande möjlig­
het att gripa in i sakernas tillstånd och förändra betingelserna för
det gemensamma. Det gör den konstnärliga gestaltningen mer
befogad, ja kanske till och med nödvändig.
Men hur? Jag menar att om gestaltningen av det gemensamma
ska vara giltig måste den överskrida formgivningens snäva pre­
misser, men kan heller inte reduceras till ett subjektivt godtycke.
Vi kan föreställa oss en sådan gestaltning som »verklig­heten
betraktad genom ett konstnärligt temperament«, vilket är hur
Émile Zola en gång definierade den realistiska romanen. Det är
en utsaga­med djup kunskapsteoretisk förankring eftersom verk­
ligheten är filtrerad och kunskapen situerad i enlighet med vårt
ständigt pågående, socialt konstruerade och biologiskt betingade
mönsterseende. Den realistiska romanen gestaltar erfarenheter
och företeelser på ett sådant sätt att det personliga »jaget« (berätt­
aren eller författaren) uppnår en högst specifik men likväl allmän
giltighet. Det förutsätter rigorösa undersökningar, ett metodiskt
iakttagande och noterande, och i likhet med alla konsekvent ge­
nomförda empiriska undersökningar innebär det en upplösning
av de konventionella gränserna mellan inre och yttre, subjekt
218
219
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
konsten att gestalta det gemensamma…
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
och objekt. Den realistiska romanen framkallar verklighet, och
den gör det på olika sätt – författare som Marcel Proust, Virginia
Woolf, Karl Ove Knausgård och Zadie Smith är alla exempel på
detta. En motsvarande »realism« i gestaltningen av det gemen­
samma skulle innebära att frågan om vad gestaltningen betyder
(avsikter och intentioner) eller vad den är (konst, arkitektur, eller
lämningarna efter en lek?) inte är så viktiga längre. Värdet skulle
istället ligga i vad gestaltningen gör – vilka impulser, känslor och
insikter den ger upphov till, vilka slags krafter den föder, och vart
de krafterna för; om de höjer eller sänker vår livsduglighet.◆
catharina gabrielsson
Fotnoter
1 Heskett, Design: en introduktion, s. 17.
Referenser
Carol Burns & Andrea Khan (red.). Site Matters: Design Concepts, Histories, and Strategies.
New York and London: Routledge, 2005.
Catharina Gabrielsson. Att göra skillnad: de
offentliga rummet som medium för konst,
arkitektur och föreställningar om det politiska.
Stockholm: Axl Books, 2006.
Peter Gärdenfors. Den meningssökande människan. Stockholm: Natur & Kultur, 2006.
John Heskett. Design: en introduktion. Stock­
holm: Raster, 2006.
Miwon Kwon. One Place after Another; Site –
Specific Art and Locational Identity. Cam­
bridge, Mass., London, England: The MIT
Press, 2002.
Catharina Gabrielsson är arkitekt och biträdande lektor i urbanteori på Arkitekturskolan KTH, tidigare projektledare på Statens
konstråd. Sedan avhandlingen Att göra skillnad: det offentliga
rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar har hennes forskning inriktats på arkitekturens relation till
föränderlighet, ideologi och politisk ekonomi. Tillsammans med
Helena Mattsson bedriver hon för närvarande projektet Avregleringarnas arkitektur: politik och postmodernism i svenskt byggande 1975–1995 finansierat av Vetenskapsrådet.
220
221
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
konsten att gestalta det gemensamma…
kolumntitel: text titel
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Bosse Bergman
En av grunderna i dagens demokratier är att vägar, gator och torg
är tillgängliga för alla på lika villkor. Utvecklingen bort från sär­
skilda regler för tjänstefolks och utpekade folkgruppers närvaro
på gatan handlade därför lika mycket om att säkra allas fredade
vistelse där, också överhetens i folkvimlet. Att allmän plats be­
nämndes offentlig föregicks av ordets koppling till maktutövning
och påbud riktade mot folket och allmänheten. Att offentliggöra
något blev först så småningom liktydigt med att själv göra och
visa något inför vilka som helst och alla. Den allmänna platsen
fick alltså även karaktären av offentligt medium, offentligt rum,
offentlig miljö. Och trots att så mycket av all information som
tidigare förmedlades via gatan, livet och människorna där idag
sker genom andra medier måste den offentliga miljöns roll i det
här avseendet ges största betydelse: Den är den enda helt säkra
arenan för vem som helst att göra sig sedd och hörd. Juridiskt
är det dessutom endast mark ägd eller reglerad som allmän som
garanterar detta. Internet ger förvisso samma möjligheter (men
under­andra villkor), för närvarande inte minst ett närmast
gränslöst och oreglerat utrymme för alla tänkbara personangrepp
och kommentarer.
222
223
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Offentliga miljöer
i ständig omvandling
bosse bergman
Det allmänna väg- och gatunätet knyter samman samhällets
alla privata och särskilda ägor, tomter och bebyggelser men an­
sluter även till allmänna platser att huvudsakligen vistas på –
torg, stränder, parker och även naturområden reglerade av alle­
mansrätten. De offentliga miljöerna har också en socialiserande
funktion: möten, träffpunkter, trängsel. Många söker troligen
där något slags behov av bekräftelse och delaktighet i samhället,
vilket­framstår som lika angeläget för olika kollektiv, föreningar
och gemenskaper. Den offentliga miljön får därmed en kulturpol­
itisk och samhällelig roll och dess utformning kan inte reduceras
till enbart en fråga om trivsel och attraktivitet.
Städernas utvidgning med både glesare bebyggelser, täta bo­
stads- och kontorsområden, centra och trafikknutpunkter har
också medfört en ökning av mängden och variationen miljöer
för offentligt liv. Detta inte minst för att det offentliga livet blivit
mindre formellt och friare vad gäller klädsel, umgängesformer,
sätt att vara, röra sig och utnyttja gaturum och parker. Vår kun­
skap om olika åldrar, kön, yrkesgrupper och etniska grupper har
ökat med hjälp av olika medier (press, film, TV och internet) och
gjort titulatur och social ställning mindre viktigt för umgänget
på gatan. Vi kan tala om en informalisering och trivialisering av
stadslivet, som i sin tur öppnat för utlevelse och manifesterade
livsstilar och grupptillhörigheter. Detta gäller såväl längs gågator,
i bostadsområden och glesa mellanområden som bland individer,
sällskap och större publika folksamlingar. De idéer om »den farliga
gatan« som ännu förekom vid 1900-talets mitt överflyglas numera
allmänt av en positiv inställning till offentliga miljöer som folkliga
mötesplatser och rentav som avgörande för städers attraktivitet.
Bilden störs dock av både otrygghet i obefolkade miljöer och
av en alltför tät trafik på många ställen, med utsläpp, buller och
olycksrisker som följd. Säkerhet och övervakning är därför också
något som vi i offentliga miljöer idag fått börja vänja oss vid.
Även en kritik mot många miljöers kommersialisering gör sig
hörd. I en kultur med en så explosiv utveckling av medieutbudet
och individuell fritids- och överflödskonsumtion är det givetvis
inte förvånande att en så stor del av livet utanför det privata sker
där det kan kombineras med shopping och inköp. Sambandet
»ingen handel utan stadsliv« har i det närmaste inverterats, och
även om shopping är nöje och en i många fall kulturformande er­
farenhet ger det de individuella besluten förtur. Den blomstrande
cafékulturen har framhållits som en socialiserande motkraft men
är naturligtvis lika mycket en del av välfärdskonsumtionen. För
de välbefolkade offentliga miljöerna kvarstår faktum: de är gan­
ska tomma när affärerna stängt.
Vi kan också konstatera att de sociala sammanhang av publik
och offentlig karaktär som inte tilldrar sig på allmän mark blir
allt fler, i gallerior och vissa hotell- och kontorslobbyer och sedan
tidigare på stationer och till och med i självbetjäningens varu­
hus och butiker. De upplöser därmed den dikotomi och tydliga
gräns mellan offentligt och privat som många fortfarande anser
som avgörande för stadslivet. Inomhuscentra och gallerior är
det vanlig­aste exemplet på utvecklingen. Väktare och övervak­
ning står här mot bekvämlighet under tak. De flestas umgänge
sker dock i stort på offentlighetens villkor: fri cirkulation, alla be­
handlade lika, inga ofrivilliga krav på visad social ställning. Även
småbutiker med tips- och IT-tjänster intas som träffpunkter utan
inblandning av ansvarig personal. Vi kan knappast beskriva detta
som privat­isering av stadslivet, utan snarare som en differentie­
ring av dess former. Men samtidigt handlar det om en bannlys­
ning av vissa publika aktiviteter och ofta även utestängning av
vissa personer. Som social kategori har offentligheten i gallerian
helt enkelt­en annan karaktär och ett annat regelverk än vad som
gäller­på gatan­utanför, i den allmänna gatuoffentligheten. Är
köpmiljöerna inom­hus väl förbundna med livfulla terminaler
och stationer är det dock oftast normerna för stadslivet i de sen­
are som smittar av sig på atmosfären i de förra.
Till skillnad från kollektivtrafikens knutpunkter är dock inom­
huscentra oftast mer undandragna myndigheters engagemang,
även om utformningen av entréer och skyltsidor samspelar med
användningen av anslutande gator och torg. Särskilt försummade
är externhandelns miljöer, ofta med enkla butikshallar på rad
framför stora parkeringar som ett slags »externhandelns egen
gata«, men för många kunder de mest folkrika miljöer som de
regelbundet besöker. En uppgradering som stadsrum framstår
därför som angelägen och antagligen även möjlig genom över­
enskommelser mellan kommuner och privata ägare vad gäller
224
225
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling
bosse bergman
tillbyggnader, skyltning, trafikföring etcetera. Samtidigt måste
givetvis externhandelns inverkan på mindre lokalcentra tas på
allvar, liksom villkoren och möjligheterna för ännu en revolution
inom detaljhandeln med bland annat e-handelns hjälp.
Gågatorna i stadskärnorna lyfts ofta fram som exempel på
mångsidiga offentliga miljöer och har i mindre städer en självklar
funktion som en plats för alla att se och synas. Men som stadsupp­
levelse är gågatornas vimmel annars ganska förutsägbart. Även
tanken att människor av olika slag, etnicitet och hudfärg i samma
gatu- och citymiljö skulle bidra till olika gruppers integration i
samhället är oftast överdriven – skola, arbete och boende har visat
sig mer avgörande. Vi kan också jämföra med miljöer som domin­
eras av en bestämd yrkes- eller befolkningsgrupp, men välkomnar
utomstående. Det behöver inte vara Chinatown i New York, utan
något förstadstorg, en gatumarknad, myllrande turistattraktion
eller skateboardpark. Besök i sådana miljöer ger oss ofta något
annat, en annorlunda, kanske mer lärorik erfarenhet.
De offentliga miljöernas detaljutformning erbjuder också
stora valmöjligheter: torg och parker med ett överflöd sittmöj­
ligheter eller främst utsmyckningar, dyrbara stensättningar och
liggovänliga bänkar; öppna gemensamma ytor för många olika
användningar eller handfast indelning av ytor och utrustning för
att motverka eventuella konflikter? Olika gruppers, sällskaps och
gängs val av tillhåll och samlingspunkter i offentliga miljöer kan
givetvis vara på både gott och ont. Alla kommuner bör därför för­
säkra sig om mer än bara en polisiär förståelse av vad som händer
och kan hända på platser som alla anser sig ha tillträde och rätt
till. Detta eftersom umgänget där ofta är följden av en förtroende­
relation och förhandling mellan berörda parter – befolk­ning,
före­tag och myndigheter – och kan få stor betydelse för hemkäns­
lan och atmosfären i varje samhälle.
Idag är samhälls- och stadsutvecklingen dessutom för­bunden
med krav på hållbarhet, något som otvivelaktigt påverkar de
offent­liga miljöerna. Attraktivitet beträffande arkitektur och grön­
ska kompletteras ofta av mer uttalat sociala aspekter som tillgäng­
lighet, användning och trygghet. Pådrivande aktörer och myndig­
heter antog dessutom tidigt en inriktning till gagn för städernas
förtätning och även blandning av verksamheter, bland annat för
att minska bilresandet. Mot hypermobilitetens princip ställs när­
hetens, även om mobiliteten som kulturell erövring i vid mening
knappast är hotad. Förtätning verkar förvisso vara en rimlig ut­
gångspunkt för många stadsprojekt. Som generell princip har den
dock bidragit till ett normativt stadsideal som utan övertygande
vetenskaplig legitimitet vilar på tanken om den fysiska formens
nästan deterministiska inverkan på stadslivet. Med blicken mot
tiden före modernismen stödjer den sig ofta väl lättvindigt på
begreppet stad i traditionell mening. Skiftande förortsbebygg­
elser, en av förutsättningarna för det omhuldade mångsidiga
utbudet i täta innerstadskvarter, betraktas till exempel inte som
»lika mycket­stad«, om ens stad överhuvudtaget. Snarare talar de
mest enögda förespråkarna om att där »bygga stad«, en hållning
som både fördunklar stadsbegreppets skiftande kvalitativa inne­
börder och oreflekterat tillåter sig att främst läsa och förstå staden
områdes­vis, det vill säga såsom den säljs på bostadsmarknaden.
Stadsplaneringen måste emellertid idag utgå från att städer är
regioner och består av områden, orter, centra och trafik-, odlingsoch naturlandskap, i olika grad beroende av varandra genom
näringsgrenar, arbetsmarknader och sociala nätverk. Den tid­
igare distinkta uppdelningen mellan tätort och landsbygd är i det
närmaste överspelad, inte minst på grund av mobiliteten. Vissa
grupper av städer befrämjar till och med uppkomsten av region­
ala formationer som skulle kunna hanteras som en ny stadstyp,
liksom i de flesta regioner med viktiga relationer långt utanför
sina administrativa gränser. De mest påtagliga regionala sam­
banden är givetvis nätverket av städer, tätorter och centra och det
är också där som de flesta välbefolkade offentliga miljöerna finns.
Kommunernas förvaltningar och näringslivets olika branscher
ingår dessutom i egna nätverk som påverkar orterna och också
ger upphov till egna offentligheter såsom badstränder, handelsoch fritidsområden. Men de regionala sambanden består också av
platser, trafikleder och landskap med en specifik orientering mot
exempelvis detaljhandel, fritids- och friluftsliv, turism, utbildning
och olika produktionsgrenar. Dessa griper in i varandra genom
bland annat särskilt anpassade offentliga miljöer, exempel­vis traf­
iklandskapens »trepack« (hotell, restaurang, bensinmack) som
nya mötespunkter mellan trafikanter och lokal­befolkning. Även
226
227
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling
bosse bergman
lantgårdar med alternativ odling, direktför­
säljning och mat­
ställen, fritidsanläggningar med gym, tävlingsbanor och caféer
eller turismens knutpunkter kan fungera på motsvarande sätt.
Överhuvudtaget gör regionaliseringen det nödvändigt att inte
alltför snävt fokusera på enskilda platser och områden utan också
tala om stadslandskap, där planeringens alla gestaltande kompe­
tenser kan ges någorlunda likvärdiga roller­: trafik-, bebyggelseoch landskapsplaneraren såväl som miljö- och energiingenjören,
något som ofta har kallats »landskapsurbanism« (Landscape
urban­ism).
allt mer betydelsefulla regionaliseringen, mobiliteten och ITanvändningen, sker det emellertid samtidigt en närmast oöver­
skådlig rumslig utvidgning av den offentliga sfären och dess oli­
ka domäner, där möjligheterna att anpassa stadsrum och miljöer
till olika behov och användare i många fall ännu knappt ens har
upptäckts.◆
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
offentliga miljöer i ständig omvandling
En summering visar att det förutom hanteringen av de traditio­
nellt uppmärksammade offentliga torgen, gatorna, parkerna och
miljöerna handlar om åtminstone fyra utmaningar:
◆
Att överallt resolut och generöst säkra förekomsten av
lättillgängliga och trygga nätverk av allmänna stads­
rum och ytor för alla.
◆
Att erkänna och bättre uppmärksamma det offent­liga
stadsliv som idag tilldrar sig i allt fler miljöer regl­erade
av andra normer än den allmänna offentliga platsen.
◆
Att också »tänka« stadslandskap och exempelvis i för­
orterna binda samman mellanliggande natur­områden
och »överskottsytor« till välutnyttjade rumsliga nät­
verk eller mer medvetet ge de urbana trafik­landskapen
den specifika roll som bebyggda miljöer som de ändå
så småningom tenderar att få.
◆
Att alltid räkna med orters och platsers beroenden av
varandra i de allt viktigare regionala nätverken och allt
mer urbana sammanhangen.
Den offentliga miljön och dess användning kan idag tyckas som
alltmer kringskuren av marknadskrafter och krav på säkerhet,
minskade störningar, hållbarhet och estetiska ideal. Med tanke på
stadslivets informalisering och värdemässiga uppgradering, den
228
Bosse Bergman är stadsbyggnadshistoriker och forskare vid
institutionen Samhällsplanering och miljö på KTH, avdelningen för
urbana studier och miljö. Han har varit inblandad i arbeten kring
detaljhandelns offentligheter och E4:an som »stadsbyggare« i
Stockholm, men är nu mest upptagen av turism och strategier för
eftersatta orters tillbakaväxt.
229
kolumntitel: text titel
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Örjan Wikforss
»Jag bedömer det jag ser, ingenting annat.« Så svarade konst­
kännaren Ulf Linde en arkitekt som ville förklara varför det ny­
byggda huset såg ut som det gjorde, vad som hade hänt på vägen
och vad som hade kompromissats bort.
Det vi ser är alltid rumsligt, har alltid en fysisk dimension, är alltid
till sist en fråga om arkitektur och stadsbyggnad och en del av vår
kultur. Det vi ser formar vår uppfattning om vår tid och vårt sam­
hälle och vår framtid. Det har också en tidsdimension: minnet­av
hur det var och hur det förvandlas. Blir det till det bättre?
Människor som läser planer för att bilda sig en uppfattning om
ett förslag till förändring bedömer området som helhet – vad det
innehåller, hur det fungerar och hur det ser ut. Att det är identi­
fierbart och har originalitet och en historia att kunna relatera till.
Orienterbarhet, skala och rörelsemönster är andra viktiga fakt­orer,­­
liksom att det är praktiskt, vackert och robust. När männ­iskor­tar
byggda miljöer i användning, är det fogarna – ägogräns­erna, för­
valtningsgränserna och kompetensgränserna – som ställer till det
och förstör helheten och den praktiska användbarheten.
230
231
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Samverkan
vid gestaltning av
offentliga miljöer
örjan wikforss
Helheten är aldrig en enskild aktörs ensak. En bra plan är
result­atet av flera aktörers förmåga att samverka – vilket även
gäller­när man därefter faktiskt ska lyckas bygga det tänkta, plan­
erade och utlovade. Det är de allmänna platserna, gaturummen,
torgen och parkerna som bildar stadens grundstruktur. I ett allt
mer avreglerat, marknadsorienterat och föränderligt samhälle
där många enskilda aktörer driver förändringsprojekt är det mer
angeläget än någonsin med en sammanhållande samhällsplan­
ering på översiktlig och detaljerad nivå som medverkar till att
över tid skapa väl fungerande helheter. Det gäller att finna en
balans mellan­enskilda och allmänna intressen. Att åstadkomma
god samverkan över olika ansvarsgränser är därför en nyckel­
fråga vid gestaltning av offentliga miljöer.
Samarbete och samverkan är positivt laddade värdeord som
få ifrågasätter. Men vad betyder samverkan? Det är uppenbart
att det är något frivilligt, som ligger utanför bindande avtal med
jurid­iska och ekonomiska konsekvenser. Genom samverkan ska
man kunna åstadkomma något mer än vad en enskild aktör­kan
och det ska vara till nytta för alla medverkande. Ja, ibland säger
man att samverkan ska sätta nyttan för tredje man före den egna
nyttan. Samverkan används också i syfte att få strikt upphandlade
organ­isationer att fungera smidigare. En särskild samverkans­
ledare förväntas agera coach för att överbrygga avtalsgräns­
erna och få aktörerna att samarbeta bättre. Ofta sker det utan
att kontrakts­formerna förändras och då är uppgiften svår. Sam­
verkan definieras här som en inbjudan till alla aktörer att genom­
fördjupad kommunikation bidra till projektet med sin komp­
etens. Tanken är att en kombination av flera kompetenser ger
större möjligheter att finna goda lösningar och genomförande­
möjligheter. Många medverkande aktörer ställer i gengäld krav
på organisering och ledarskap.
I många fall finns det en tydlig huvudman i ett gestaltnings­
projekt. Det kan vara en fastighetsägare, till exempel ett bostads­
bolag som står i begrepp att rusta upp en miljö men som är be­
roende av andra fastighetsägare, kommunens olika förvaltningar
och de boende för att helheten ska bli bra. I andra fall är det inte
lika klart vem som har huvudansvaret och som ska ta på sig ledar­
skapet. Detta är en återkommande fråga i samverkansprojekt:
Kan man bedriva samverkan med delat ledarskap? Kräver inte
samverkan mellan många aktörer just ett tydligt ledarskap? Eller
är ett delat ledarskap ett tecken på att samverkan fungerar, att man
delar ansvar? Mitt svar är att samverkan kräver ett huvudmanna­
skap, ett tydligt ledarskap och väl definierade ansvarsområden för
de medverkande. Ett delat ledarskap i samverkansprojekt är dock
en intressant möjlighet och en fråga att studera vidare.
Anledningen till att det krävs ett tydligt ledarskap är att fri­
villig samverkan handlar om att finna och bjuda in alla aktörer;
att samla dem för att gemensamt formulera en idé, en vision och
en strategi för arbetet. Det är viktigt att det finns en drift framåt i
arbetet, att alla kan se att olika mått och steg vidtas som leder vid­
are. Någon måste inledningsvis kunna visa de ömsesidiga fördel­
arna av samarbetet; visa att det är värt ansträngningar och upp­
offringar. Det handlar inte minst om att ha ekonomiska resurser
och kunna ta en viss risk i ett inledande skede, för att på så sätt ge
de andra aktörerna tid och möjlighet att mobilisera sina resurser.
När bollen väl är i rullning kan samverkansprojekt utvecklas till
mycket kraftfulla organisationer som kan åstadkomma förändr­ing.
Det finns ett projekt före projektet: det arbete som resulterar
i ett beslut om att starta ett projekt och tillsätta en projektorgan­
isation som får ett tydligt tids- och resursbegränsat uppdrag. I
denna fas står alla möjligheter ännu öppna, papperet är bokstav­
ligen blankt. Det är här framgångsrika samverkansprojekt har
sin början. Olika aktörer som trevar sig fram till en gemensam
beskrivning av problemställningar och möjliga lösningar. Ideal,
hugskott och referensexempel appliceras på det aktuella objektet
och medverkar till att en idé eller vision om vad man vill åstad­
komma kan formuleras. Ur detta söker man sig fram till vilka
kompetenser och resurser som krävs. Man går bakvägen från
»lösning« till »förutsättning« och kan fatta beslut om projektstart.
Byggandet har alltid organiserats i projektform. Projektorgan­
isationen är per definition temporär och består av människor
med olika yrken och utbildningsbakgrund. De kommer från
olika­organ­isationer och företag med olika yrkeskulturer och
fackspråk, men också med olika stödjande system. Projektformen
gör det möjligt att välja ut och kombinera de kompetenser som
behövs för det unika uppdraget. En temporär organisation kräver
232
233
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
örjan wikforss
i synnerhet väl fungerande kommunikation för att projektdeltag­
arna ska lära känna varandra och kunna samarbeta. För att arki­
tektonisk och konstnärlig gestaltning inte ska stanna vid tillägg,
utan utgöra en integrerad del av det byggda resultatet, måste även
gestaltningsarbetet integreras i projektorganisationen. De eko­
nomiska och tekniska aspekterna tar ofta överhanden. Här krävs
förändringar från två håll. Dels måste arkitektonisk och konst­
närlig gestaltning bli en naturlig del av byggandets huvudpro­
cesser, dels måste dessa processer anpassas så att de till fullo tar
till vara på gestaltningskunskapen.
Dagens sätt att organisera byggprojekt rymmer avsevärda
svårig­heter för att få till stånd integrerad gestaltning, men bär
paradoxalt nog samtidigt på möjligheter för att nå målet. Svårig­
heterna är de många gränser mellan aktörerna som modern
projekt­ledning ofta skapar. Möjligheterna ligger dels i friheten att
välja ut och kombinera kompetenser, dels i projektkommunik­
ationens suveräna problemlösningsförmåga.
För varje medverkande aktör upprättas ett kontrakt – efter
upphandling i konkurrens där lägsta pris ofta är en avgörande
faktor – i vilket respektive arbetsinsats och informationsleverans
noga specificeras. Allt upphandlas och avtalas, även ledarskap
och kommunikation. Allt »onödigt« utrymme rensas bort i syfte
att sänka kostnader och korta produktionstider, men med bibe­
hållande av utlovad kvalitet. Relationen tid, kostnad och kvalitet
optimeras. De risker detta medför rör möjligheterna att parera de
oförutsedda händelser som utan undantag hör projekt till.
Den stora floran av kontrakt skapar också gränser mellan akt­
örerna och behov av kontrollpunkter. Varje medverkande aktör
måste ju bevaka sitt åtagande i projektet – vad som ligger inom
och utom kontrakterad arbetsinsats och informationsleverans –
för att affärsmässigt ro hem det egna uppdraget. Projektmötena
tenderar därför att ha karaktären av en ständigt pågående för­
handling. I en förhandling vinner som bekant den som har ett
informationsövertag. Det kan därför vara smart att inte berätta
allt, att hålla inne med information fram till den tidpunkt när det
gynnar det egna företaget. Detta försvårar kommunikationen och
den gemensamma problemlösningen. Kommunikationen blir en
kamp i en upphandlad värld.1
Det kan på detta sätt uppstå en professionell kamp och ett
värnande­om den egna yrkesdomänen till men för kommunik­
ationen. Olika yrkesgrupper har olika stark ställning i olika
skeden­av processen. Utformningskunskapen har en stark ställ­
ning i tidiga skeden och produktionskunskapen i sena skeden.
Denna kamp sker med risk för att de bärande idéerna inte full­
följs i produktionen och att produktionskunnandet inte tas om
hand i projekteringen. Man kan också iaktta en spänning mellan
yrken­som står på en naturvetenskaplig grund å ena sidan och en
designvetenskaplig grund å den andra. Tankefiguren »så här är
det« står mot tankefiguren »så här skulle det kunna vara«. Tanke­
figuren »är« har en stark och dominerande ställning i vår kultur,
medan »borde vara«-figuren hotar det rådande, skapar motstånd
och uppfattas vara besvärlig.2
Trots alla dessa ansträngningar att kontrollera informations­
flödet och styra det i enlighet med beslutsvägarna söker sig in­
formationen andra vägar. Uttryck som att organisationen »läcker
som ett såll« och att »information är som vatten« – som tar sig
fram precis över allt, kors och tvärs mellan aktörerna – betecknar­
väl vad det är fråga om. I förstone kan det hända att man blir
förskräckt inför detta synbara kaos, inte minst med tanke på den
stora komplexiteten i byggandet och de stora värden som står
på spel. Men vid närmare iakttagelse framstår denna informella
kommunikation som oljan i maskineriet som får projektorganis­
ationen att fungera.
Socialpsykologen Johan Asplund 3 visar att problemlösnings­
processen byggs upp av replikskiften och att denna dialogiska
modell finns i all problemlösning. Problemlösning är lika med
kommunikation. Även när vi i ensamhet tänker tyst tänker vi dia­
logiskt, inte monologiskt. Vi talar med oss själva när vi tänker­,
spelar ett parti enpersonsschack med en virtuell motstånd­
are/medspelare, möter bilden av den skisserade lösningen på
papperet­eller skärmen framför oss och justerar den steg för steg
som i ett replikskifte.
Om problemlösningsprocessen byggs upp av replikskiften
kommer kvaliteten på projektkommunikationen att vara avgör­
ande för kvaliteten i det byggda resultatet. Med denna definition
blir projektkommunikationen lika med projektets problemlös­
234
235
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
ningsförmåga – dess intelligens om vi så vill. Då går det inte att
ta kommunikationen för given. Kommunikationen blir istället
den centrala frågan för projektledningen att lösa. Den för­skjuter
också­på ett tankeväckande sätt fokus från projektledaren till
projekt­medlemmarna. Det är deras förmåga att bygga upp replik­
skiften och bidra med kunskap genom kommunikation som är
avgörande för framgången.
Detta är en av byggandets allra största förmågor: inter­aktiv
problem­lösning i förtroende mellan företrädare för olika pro­
fessioner och kompetenser. Paradoxalt nog ryms inte denna
förmåga­i de formella organisationsplanerna. Den tillämpas­
informellt, men med stor kraft. Det är i denna samverkan
gestaltningsfråg­orna avgörs. Här måste arkitekter och konstnärer
delta med sina kunskaper och argument.
För att samverkan kring gestaltning av offentliga miljöer ska
fungera i praktiken krävs att gestaltning görs till en integrerad del
i byggandets huvudprocesser. Gestaltningsfrågorna måste finnas­
med i byggandets olika styrdokument. De ska finnas med vid
upphandling och kvalitetskontroll. Gestaltningsfrågorna måste
medvetandegöras. Det är först när gestaltningsfrågorna formul­­
ras i ord som de kommer att finnas med i huvudprocesserna. Det
betyder att det är viktigt att skriva gestaltningsprogram som an­ger
inriktning och ambitionsnivå. En särskild gestaltningssamord­n­
are kan hålla den röda tråden levande i det enskilda projektet,
men också förmedla erfarenheter mellan olika projekt. Projekt­
ledare och andra aktörer måste utbildas i hur de kan medverka till
att gestaltningsmålen nås. Ingen ska kunna blunda för det byggda
resultatet.◆
örjan wikforss
Fotnoter
1 Söderholm, »Kampen om kommunika­
tionen«.
2 Edeholt, Design, innovation och andra
paradoxer – om förändring satt i system.
3 Asplund, Genom huvudet – problemlösningens socialpsykologi.
Referenser
Johan Asplund. Genom huvudet – problem­
lösningens socialpsykologi. Göteborg: Bokför­
laget Korpen, 2002.
Håkan Edeholt. Design, innovation och andra
paradoxer – om förändring satt i system. Göte­
borg: Chalmers tekniska högskola, 2004.
Anders Söderholm. »Kampen om kommu­
nikationen«. Kampen om kommunikationen.
Om projektledningen informationsteknologi,
Örjan Wikforss (red.). Stockholm: KTH, 2006.
Örjan Wikforss. »Kommunikation och
problemlösningsförmåga«. Byggsektorns
förmågor, Tina Karrbom Gustavsson (red.).
Stockholm: KTH, 2011.
Örjan Wikforss är arkitekt och professor emeritus i projektkommunikation vid KTH. Han har varit Statens konstråds konsult i
arbetet med gestaltningsprogrammet för Akademiska sjukhuset i
Uppsala. Idag är han verksam i företaget Arkitekturanalys AB.
236
237
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
samverkan vid gestaltning av offentliga miljöer
kolumntitel: text titel
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Carina Listerborn
och Ragnhild Claesson
Offentliga miljöer betraktas ofta som demokratiska arenor till­
gängliga för alla medborgare och som potentiella platser för
möten­mellan olika samhällsgrupper. Men att offentliga rum inte
är tillgängliga på lika villkor för alla har forskare med intresse för
frågor om makt och rum argumenterat sedan 1970-talet. Även om
många intentioner är goda, är det svårt att veta hur medborgar­
inflytande i praktiken fungerar på bästa sätt. Planerares och
konstnärers engagemang av medborgare i olika utvecklings­
processer kan självklart verka inkluderande och förnyande, men
kan också riskera att förstärka, reproducera eller befästa underoch överordningar. Om man tänker sig att platser och rumslighet
skapas genom sociala processer är det viktigt att reflektera över
vad konsekvenserna blir av planerings- och deltagandeprocesser.
Alla sociala relationer ingår i olika maktförhållanden och fram­
träder i både professionella och vardagliga praktiker. Dessa prakt­
iker är centrala för hur rummet ständigt utvecklas och förändras.
Alla materiella gestaltningar är på så sätt socialt producerade, och
därmed återspeglar stadens fysiska utveckling existerande makt­
ordningar. Det blir då relevant att diskutera olika betydelser av
medborgardeltagande i gestaltningsprocesser och planering.
238
239
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Att synas och ta plats i
staden – om medborgarinflytande
i förändringsprocesser
carina listerborn och ragnhild claesson
Det finns många argument för att offentliga miljöer, i betyd­elsen
allmänna platser, har en central roll i ett demokratiskt samhälle.
Möjligheterna att göra sin röst hörd i offentliga samtal, i möten
med andra människor eller att bara få synliggöra sin existens är
delar av det offentliga rummets värde. Arkitekturen och konstens
uttryck tolkas på skilda sätt av olika medborgare, vilket innebär
att gestaltning kan verka exkluderande. Det finns därför anled­
ning att kritiskt reflektera över de professionellas roller och deras­
positioner. Vid en demokratisk transformation av staden kan
råd­ande arkitektkultur komma att utmanas, och om en sådan
utmaning­antas kan den leda till en utveckling av arkitektens
praktik­och förståelse för alternativa estetiker och rumsligheter.
där inflyttande individer har en svagare socioekonomisk profil än
de utflyttande och där bostadsområden blir utarmade. Gentrifie­
ring å ena sidan och filtrering å den andra är en konsekvens av
två decenniers fritt flytande bostadsmarknad som idag har lett
till en djupgående och nästintill permanent bostadssegregation. I
förlängningen får detta också betydelse för vilka platser individer
känner att de kan använda. En segregerad stad kan på en indivi­
duell nivå leda till ytterligare exkluderingspro­cesser från offent­
liga platser, till exempel genom en rädsla för våld eller­andra­
upplevelser av personlig utsatthet. Sådana subjektiva erfaren­
heter härrörande från en delad stad bidrar till ökad rädsla och
oro mellan­olika sociala grupper och invånare i skilda delar av
staden, vilket påverkar hur och var vi rör oss.
Gentrifiering och filtrering
Medborgardialog i
planeringsprocessen
Utestängningsmekanismer i offentliga miljöer kan fungera på
olika sätt och riktas mot skilda grupper. Inte minst har en ökad
kommersialisering av offentliga platser bidragit till att bara väl­
komna potentiella konsumenter. Kommersialiseringen och priv­
atiseringen av stadens rum innebär också specifika regelverk för
hur platser får användas, vilket i praktiken innebär en begräns­
ning gällande yttrandefriheten. Medborgare har inga rättig­heter
att demonstrera eller på andra sätt inta privatiserade rum i staden­.
I samband med en ökad privatisering av platser förändras också
rummens sociala status och symboliska värden när områden­görs
mer attraktiva genom kommersiella intressen. Områden upp­
graderas och nya – mer köpstarka – grupper intar olika delar av
staden. Gentrifieringsprocesser kan initieras på olika sätt, men
inte sällan spelar typen av verksamheter och butiker en central
roll. Sharon Zukin har till exempel pekat på just kulturens och
konstens betydelse i sådana processer.
Användningen av konst och kultur i gentrifieringsprocesser är
inte neutral eller apolitisk, utan kan bidra till – eller motverka­–
platsers demokratiska utveckling och användning av olika grup­
per. Motsatsen till gentrifiering, eller ibland en föregående pro­
cess, är vad som brukar benämnas som filtrering. Filtrering är
förknippat med en förslumningsprocess av ett bostadsområde,
Det är inte bara i själva användandet av platser som det är vikt­
igt att olika grupper i samhället får synas och vara delaktiga, det
är också en viktig del i själva planeringsprocessen av offentliga
miljöer. I en traditionell planprocess är samrådsfasen den in­
stitutionaliserade formen av medborgarinflytande. Syftet med
samrådsprocessen är »att få fram ett så bra beslutsunderlag som
möjligt och samtidigt ge alla berörda möjlighet till insyn och på­
verkan«1 och att kommunen ska ge kända sakägare och andra
berörda tillfälle till samråd. Medborgarperspektivet är inte själva
fokus i lagtexten utan endast de sakägare, inklusive boende, som
är berörda och kända åsyftas i lagen. Det blir alltså i praktiken ett
mycket lokalt fokus och graden av inflytande avgörs av individers
personliga intresse i ärendet. Om ansvaret hamnar på fastighets­
ägaren att informera kan det till och med leda till att inte alla be­
rörda medborgare blir medvetna om sina rättigheter att påverka.
Ett bredare och djupare medborgarinflytande fungerar egentligen
endast som rekommendationer, och ofta blir det en kostnadsfråga­
ifall dessa kommer att förverkligas i planprocessen.
Marcus Johansson och Abdul Khakee menar i boken Etik i stadsplanering att syftet med medborgarinflytandet är att få männ­iskor
240
241
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden…
carina listerborn och ragnhild claesson
att känna sig delaktiga i olika processer och att få invånares egna
initiativ och förslag att komma fram. Ur ett plan­eringsperspektiv
kan en demokratisk process vara tidseffektiv eftersom det för­
hoppningsvis leder till färre överklaganden i ett senare skede. Det
finns också en pedagogisk poäng med deltagande­processer då ett
kollaborativt undersökande kan leda till en – för alla deltagande
– ny kunskap om en plats. Flera forskare­och praktiker har dock
påpekat att medborgarinflytande ofta kommer försent in i pro­
cessen, vilket gör att det är svårt att integrera ny kunskap eller att
möta eventuella åsikter och behov som kommer fram då. Men
lika viktigt som när dialogen sker, eller vad som tillförs processen
från medborgarna, är hur de professionella tar emot bidragen,
det vill säga deras förmåga att lyssna, vara öppna och förstå olika
perspektiv. På vilket sätt offentlig konst har en social »effekt« kan
vara svårt att utvärdera och därför är själva engagemanget i en
medborgardialog en viktig aspekt. Fler undersökningar av hur
olika medborgare upplever offentlig konst och kollaborativa ge­
staltningsprocesser skulle dock hjälpa i förståelsen av konstens
roll i stadsplanering. En kritik som lyfts mot hur offentlig konst
används i stadsutveckling är att dess förespråkare kan vara svåra
att kritisera då konst underförstått ses som en god sak »i sig själv«,
och då andra grundläggande värden oproblematiskt tillskrivs
konst – som »identitet«, »själ« och »natur« – utan att hänsyn tas
till att dessa begrepp faktiskt beskriver föränderliga egenskaper
som ständigt kan ifrågasättas.
Historiskt präglas planerares och arkitekters yrkesutövning av
tunga traditioner att axla och ta spjärn mot, inte minst ett ration­
ellt och abstrakt tänkande hämtat från modernismens funktion­
alism. Planerare förväntas vara »neutrala« och har genom sin ut­
bildning tränats att sträva efter opartiskhet, och svenska planerare
har ofta bilden av sig själva som opolitiska. Men det finns en fara
att ett »osynligt« och objektivt subjekt ser världen ovanifrån och
visualiserar och organiserar, utan att själv träda fram och göra
sig eller sin avsikt synlig för att kunna ställas till svars. Kartor,
ritningar och symboler förefaller från detta perspektiv att vara
neutrala, men innebär ställningstaganden, även om de är osyn­
liga. För en medborgare otränad i att läsa rumsliga representa­
tioner som ritningar kan det vara svårt att kommunicera genom
detta speciella språk, liksom att känna sig inkluderad i arkitekters
fotografier och montage, som ofta är starkt värderande och på­
bjuder en speciell livsstil och föreställning om en önskad fram­
tid. Arkitekter och konstnärer förväntas dock – till skillnad från
planeraren – vara subjektiva i sina uttryck. Just dessa gestaltande
professioner har i en humanistisk tradition utvecklats till att få
en »autörens« (den skapande som all-omfattar alla kompetenser)
auktoritet; den enskilda konstnärens autonomi. En sådan posi­
tion står i kontrast till ett kollaborativt skapande som kan utmana
en traditionell syn på vem som äger tolknings- och gestaltnings­
företräde. Det är därför även för dessa professioner viktigt att ha
en självreflexiv ansats, så att deltagandeprojekt inte riskerar att
förstärka existerande maktordningar mellan privilegierade grup­
per (de professionella) och underprivilegierade grupper (de som
ska inkluderas, boende och verksamma i området). En studie
från Malmö2 visar hur svårt det är att verkligen se medborgarnas
behov, och hur lätt det är att reproducera existerande genus- och
etnicitetsordningar. Även goda intentioner kan riskera att för­
stärka stereotyper och ingå i stigmatiserande processer. Frågan är
ifall det är möjligt att genom en förändrad process också utmana
existerande maktordningar.
242
243
Nya planeringsmetoder
– nya roller?
För vem är medborgarinflytandet bra och meningsfullt? Är med­
borgarinflytandet främst en process för att minska framtida kon­
flikter, informera och upplysa boende om pågående förändr­ingar,
samt eventuellt få in nya perspektiv för den som initierar en för­
ändring eller ett gestaltningsuppdrag? Eller är det en fråga om att
ta till vara kunskap som finns bland dem som lever och verkar i
ett område, och öka deras möjligheter att göra sig synliga i sam­
hället? Här har en mer kritisk diskussion inom forskningen om
medborgarinflytande vuxit fram som påpekar att planeringen bör
vara grundad i människors behov och erfarenheter. Det är en re­
spons på en traditionell, rationalistisk och ofta paternalistisk pla­
neringstradition. Forskare som Leonie Sandercock, Barbara Eck­
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden…
stein och James Throgmorton pekar på behovet av att låta olika­
medborgares berättelser, erfarenheter och kunskaper få utgöra
grunden i förändringsprocesser för att inkludera grupper i marg­
inaliserade områden som vanligtvis inte kan göra sin röst hörd
i etablerade planeringsforum. Med andra metoder – inte minst
konstnärliga – vill de argumentera för att lyfta fram vardagslivs­
perspektiv som kanske inte utgår från samma sammanhang som
planerarens. I en process där alla positionerar sig utifrån likart­
ade förutsättningar kan erfarenhetsutbyte ske på lika villkor.
En central fråga här är vilken kunskap och erfarenhet som
betraktas som viktig och värdefull, och med vilka metoder man
arbetar i en process som vill lyfta fram en annan kunskap och er­
farenhet. Även här måste prioriteringar göras och intressen värd­
eras. Medborgare och boende i olika områden är ju inte heller de
som alltid »bäst« förstår vilka åtgärder som behöver genomföras.
De kan till och med motverka en demokratisk utveckling genom
att starkt driva en särskild fråga. Ett erfarenhetsbaserat perspektiv
reser alltså frågor om vad som är kunskap och söker lokalisera
och kontextualisera kunskapen – även de professionellas­kunskap­
– och se kunskapen som »situerad«. Mary Gail Snyder­menar att
ifall vi inom planeringsprocesser återkommande reproducerar
maktordningar genom våra handlingar, så är det kanske dags
att kritiskt granska våra metoder och vilka teorier vi bygger vår
praktik på. Leonie Sandercock utvecklar detta vidare när hon
argu­menterar för nya metoder i deltagandeprocesser, där kun­
skap förvärvas i handling och berättelser.
Det finns inga enkla recept på demokratiska processer, men
genom att experimentera med och förändra invanda roller och
förutsättningar för planeringsprocessen kan maktrelationer
»störas­« och kommunikationen kring stadens rum och framtid
expandera. På så sätt kan förhoppningsvis nya praktiker skapas
som gör att fler medborgare, perspektiv och berättelser syns och
tar plats i staden.◆
244
carina listerborn och ragnhild claesson
Fotnoter
1 Boverket, www.boverket.se/Vagledningar/
PBL-kunskapsbanken/Detaljplanering/Detalj­
planeprocessen/
2 Listerborn, »Who speaks? And who lis­
tens? The relationship between planners and
women’s participation in local planning in a
multi-cultural urban environment«, 2008.
Doreen Massey. For Space. London: SAGE, 2005.
Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy
Till. »Introduction«. Architecture and Participation,
Peter Blundell Jones, Doina Petrescu & Jeremy
Till (red.). New York: Taylor & Francis, 2005.
Boverket. www.boverket.se/Vagledningar/
PBL-kunskapsbanken/Detaljplanering/Detalj­
planeprocessen/
Tim Hall & Iain Robertson. »Public Art and
Urban Regeneration: advocacy, claims and
critical debates«. Landscape Research, vol. 26,
nr 1 (2001): s. 5–26.
Donna Haraway. »Situated Knowledges: The
Science Question in Feminism and the Privi­
lege of Partial Perspective«. Feminist Studies,
vol. 14, nr 3 (1988): s. 575–599.
Karin Hedin. Gentrifiering, socialgeografisk
polarisering och bostadspolitiskt skifte, Lic.
Marcus Johansson & Abdul Khakee. Etik i
stadsplanering, Lund: Studentlitteratur, 2009.
Carina Listerborn. »Who speaks? And who
listens? The relationship between planners
and women’s participation in local planning
in a multi-cultural urban environment«. GeoJournal, vol. 70, nr 1 (2008): s. 61–74.
Referenser
Ash Amin. Land of Strangers. Cambridge:
Polity, 2012.
Barbara Eckstein & James Throgmorton
(red.). Story and Sustainability: Planning,
Practice, and Possibility for American Cities.
Cambridge, Mass.: MIT Press, 2003.
Lund: Lunds universitet, 2010.
Plan- och bygglagen (2010:900) 5 kap. 11, 14, 17 §§.
Leonie Sandercock. Towards Cosmopolis:
Planning for Multicultural Cities. Chichester:
John Wiley & Sons, 1998.
Joanne Sharp, Venda Pollock & Ronan Paddison.
»Just Art for a Just City: Public Art and Social
Inclusion in Urban Regeneration«. Urban
Studies, vol. 42, nr 5/6 (2005): s. 1001–1023.
Mary Gail Snyder. »Feminist Theory and
Planning Theory: Lessons from Feminist
Epistemologies«. Berkeley Planning Journal,
vol. 10 (1995): s. 91–106.
Jenny Stenberg. »Medborgarens roll i
planeringen – globalt och lokalt perspektiv«.
Framtiden är redan här – hur invånare kan
bli medskapare i stadens utveckling, Jenny
Stenberg m.fl. Göteborg: Chalmers tekniska
högskola, 2013.
Sharon Zukin. Loft Living: Culture and Capital in Urban Change. New Brunswick: Rutgers
University Press, 1989.
Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, Institutionen för
urbana studier, Malmö högskola. Disput­erade 2002 vid Chalmers
Tekniska Högskola med avhandlingen Trygg stad – diskurser om
kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik.
Listerborn forskar om relationen mellan rum, makt och sociala
förändringsprocesser.
Ragnhild Claesson, doktorand i landskapsplanering på Sveriges
lantbruksuniversitet och medverkande i forskningsprojektet
Omvandl­ing av fragmenterade städer på Instit­utionen för urbana
studier, Malmö högskola. Claesson studerar­hur berättelser och
kulturarv förekommer i stadsplanering där fysiska förändr­ingar
och gestaltning integreras med kommunala mål om social hållbarhet.
245
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
att synas och ta plats i staden…
kolumntitel: text titel
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Helen Runting
världen över befinner sig städer idag i en mycket speciell situ­
ation som präglas av intensiv, konkret men ändå ytterst differen­
tierad förändring – en situation som har lett till kommentarer
som exempelvis denna från holländska arkitektkontoret OMA:
»Vår tid har ingen aning om hur den ska lösa den ekvation som
är vår framtid och vars båda led är dels radikal förändring, dels
radikal oföränderlighet.«1 I motsats till den bedömningen (som
dessutom härrör från mästerprovokatören Rem Koolhaas) går
det faktiskt bra att hävda att det är i förhandlandet mellan ekvat­
ionens båda led som grunden formas för det arbete som idag
utförs av ett oändligt antal stadsplanerare, ingenjörer, arkitekter,
byggherrar, exploatörer, kulturarvskonsulenter och konstnärer
världen över. Snarare än att »inte ha en aning« så verkar samtiden
kännetecknas av en uppsjö aningar och idéer om stadsförändr­
ing, tankar som både motsäger och kompletterar varandra och
som har sitt ursprung i både det globala Nord och det globala Syd
samt i (nätverkande) rumsligheter som är oberoende av eventu­
ella rumskoordinater.
Offentliga rum fungerar som platser där man kan föreställa
sig specifika förvandlingar och förverkliga, genomföra och kon­
246
247
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
En relationell urbanism
helen runting
frontera dem. Därför är det i de offentliga rummen som ett inter­
nationellt nätverk för olika former av gestaltande praktiker kan
etabl­era sig. Dessa rum utgör skärningspunkter mellan männ­
iskor som »samarbetar« mot gemensamma mål. I det här kapitlet
försöker jag presentera en (av nödvändighet ofullständig) typo­
logi över olika sorters praktiker och diskutera deras respektive
problem och möjligheter samt de tvärfackliga utbyten de ger
upphov till och ger uttryck för.
På den 10:e arkitekturbiennalen i Venedig uppförde en grupp
franska arkitekter en tillfällig byggnad som de bodde i. »Huset«­
som var konstruerat av byggnadsställningar och åter­använda
byggnadselement hade ett kök och ett hotell, en bastu och en miniswimmingpool – allt inuti eller ovanpå franska paviljongen.
Arkitektkollektivet Exyzts (med Patrick Bouchain) Metavilla
förkroppsligar ett ögonblick i arkitekturens försök att hantera
det offent­liga rummet; ett ögonblick som prägla(de)s av tillverkningen av tillfälliga byggnader för umgänge, kritiska samtal
och förströelse. Jag tror att det ögonblicket kan förklaras med
utgångs­punkt i det som konstkritikern Claire Bishop (i och för
sig gällande »deltagande konst« och »relationell konst«) har
kallat­ett »återvändande till det sociala« med vars hjälp konst­
närer börj­ade se som sin uppgift att »hitta på sociala situationer
som ett dematerialiserat, marknadsfientligt, politiskt engagerat
projekt där de för vidare avantgardets kall att göra konsten till en
viktig beståndsdel av livet«.2 Många verk i den genren (som jag
föreslår att vi i och med sambandet med den relationella konsten
döper till relationell arkitektur) har byggts, ställts ut och fått stor
publicitet. De har utförts av en liten grupp arkitektkontor eller
arkitektkollektiv, till exempel Parisbaserade atelier d’architecture
autogérée (aaa), Berlinbaserade raumlabor, Rombaserade Stalker,
Bukarestbaserade studioBASAR, nordiska Fantastic Norway och
Rintala Eggertsson, Londonbaserade muf och duon STEALTH.
unlimited från Rotterdam och Belgrad.
Dessa aktörer har flera gemensamma drag. För det första an­
vänder de sig av gallerier som både en plats för att visa upp sin
produktion­och som en källa för finansiering av produktionen.
Vid­are har arkitektkontoren haft en tendens att välja liknande
platser för uppförandet av sina verk, i allmänhet »icke-platser« i ett
ofta europeiskt sammanhang: infrastrukturella rum (raumlabors­
provi­
soriska opera i tunnelbanestationen Eichenbaum­2009),
nedlagda hamnområden (Rintala Eggertssons flytande badhus
Pyr i Køge) eller obebyggda tomter i förfallna innerstadskvarter
(aaa:s ECObox-trädgård i Paris från 2001, som figurerat flitigt i
media). De i genren uppförda projekten har en tendens att vara
förvillande lika varandra till utseendet. Detta kan bero på förkär­
leken för likartade urbana miljöer och de gemensamma hist­oriska
referensramarna. De genomförda projekten känne­tecknas samt­
liga av en påtaglig postindustriell estetik, grundad på använd­
andet av containrar, byggnadsställningar, plywood­skivor, last­
pallar, uppblåsbara byggelement och andra standardpro­dukter
som byggmaterial.
Den relationella arkitekturen har en avväpnande charm och
har varit enormt framgångsrik med att skapa billiga, funktionella
och estetiskt »kul« plattformar för midnattssamtal, improvis­
erade före­läsningar, medborgarmöten, trädgårdskollektiv, sopp­
kök, filmkvällar och andra slags sammankomster. Istället för
att storskaligt bygga (om) rumsliga strukturer i samtidsstaden
har kontoren och kollektiven placerat sina projekt i befintliga
samman­hang (ibland till och med utan tillstånd, som i fallet med
studioBASAR:s Letter Bench i Bukarest) och föreslagit alter­nativa
användningar av den befintliga bebyggelsen. Verk som Exyzts
Metavilla och deras senare projekt Southwark Lido från 2008
är ett par bra exempel på detta. Med den franska curatorn och
konstkritikern Nicholas Bourriauds ord handlar det om att »lära
sig leva i världen på ett annat sätt«.3
Den relationella arkitekturen fungerar som den relationella
konsten och skapar »mikrotopier«. De svagheter hos genren som
bland andra konstkritikern Claire Bishop påpekat bör därför tas
med i bedömningen av de ovan nämnda projekten. I varje enskilt
fall måste vi alltså fråga oss vilka sociala uteslutningsmekan­ismer
som oavsiktligt kan tillföras ett offentligt rum när ett mer öppet,
248
249
en typologi över fyra former
av gestaltande praktiker
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
en relationell urbanism
helen runting
motsättningsfyllt offentlighetsbegrepp ersätts av ett mysigare,
konsensusbaserat gemenskapsideal. Vi måste dessutom fundera
över konsekvenserna av att den sortens projekt använder sig
av postindustriella platser och avfallet från ett industrisamhälle
i snabb avveckling, samt av platser som är känsliga för gentrifie­
ring. Projekten är även strikt begränsade i tid, materialkvalitet
och storlek och lämnar inte många spår efter sig när de mont­
erats ner. Vid bedömningen av verk i genren är det därför vik­
tigt att ställa sig följande frågor: Vem deltar? Vilket mervärde
skapas och hur påverkar det en given situation? Vad blir kvar
när festen är slut?
En utväg ur provisoriets dilemma som jag beskriver ovan kan
vara att växla rumsföreställning. I ett slags eko av Koolhaas krav
på »bigness« (storskalighet) från 1995 har arkitekturen det senaste
årtiondet gjort sig stor nog att rymma skapandet av plattformar
som spänner över hela kvarter och stadsdelar. Paradexemplen på
den utvecklingen – High Line i New York och Superkilen i Köpen­
hamn – handlar om relationell infrastruktur, offentliga rum som
fungerar på samma skala som staden själv. High Line bygger på
James Corners ekologiska fantasier om »dynamiska­förhåll­anden
och processenergier«.4 Superkilen verkar mer inspir­erad av det
»stora rum« som Robert Venturi och Denise Scott-Brown filosof­
erade kring 1972 med anledning av A&P:s parkerings­platser och
reklamskyltarna längs motorvägarna kring Las Vegas­. De är båda
exempel på enorma offentliga rum som skapats­i komplic­erade
samarbetsprojekt. High Line brukar i allmän­het lovprisas för sam­
verkansprocessen mellan boende i området, arki­tekter och konst­
närer. Superkilen (som är ett sam­arbete mellan­stjärn­arkitekterna
på BIG, konstkollektivet­Superflex­och landskaps­
arkitekterna
Topotek 1) har däremot visat­sig ytterst kontrovers­iell. Även om
Superkilen har varit synnerligen stimulerande för debatten och
lett till en virvelstorm av »kritiska bett« i vissa kretsar­så är den
ändå ett misslyckande vad beträffar den usla demo­kratiska pro­
cessen, den tvetydiga privatfinansieringen och de icke-hållbara
materialen.
Inom den strategiska stadsplaneringen kan man också –
i synner­het i USA – skönja en tendens till vad som kan kallas­
relationella­ strategier. I New York City har den välkända konst­
nären Mary Miss använt »visionsförklaringen« (en gängse term
i samtida stadsplanering) som medium för att föreslå en strategi­
– staden som ett levande laboratorium – för att »knyta ihop konst
och kultur med hållbarhet och hjälpa oss hitta på och skapa­städer­
som omdefinierar hur vi lever våra liv, använder våra resurser­,
kommunicerar, utbildar oss och arbetar«.5 I Houston har den
ideella kulturföreningen Project Row Houses tagit på sig bygg­
herrens roll. De förvaltar 40 fastigheter och hyr ut lägen­heter åt
inkomstsvaga grupper. Den populära konstnären, formgivaren
och stadsplaneraren Candy Chang använder dessutom sin tvär­
fackliga bakgrund i projekt – till exempel Before I Die (Innan
jag dör) från 2011– som fungerar som »verktygslådor« för lokala
grupper som vill skapa sig en ny framtid. I de relationella strategi­
erna ser vi konstnärer ta på sig konsultrollen och utnyttja estetik­
och metodik från både konsultvärld och stadsplanering för att
stötta gräsrotsinitiativ. Det är en komplicerad lek där konsten
upp­träder förklädd i företags- och byråkratdräkt. Det blir extremt
viktigt att bibehålla den demokratiska legitimiteten, insynen och
ansvarsskyldigheten, då konsten annars snabbt kan bli förvillan­
de lik affärs­verksamhet.
Slutligen finns en fjärde kategori av verk som fungerar i en
helt annan kontext. Vi hittar dem inom skapandet av relationella
nätverk. DAAR (Decolonizing Architecture Art Residency) i Beit
Sahour i Palestina och IFP (Institute for Provocation) i Beijing är
två gästkonstnärsprogram för arbete med verk som utgår ifrån
radikala­möten mellan olika kulturer. För IFP är mötet själva roten­
i deras »provokation«, inte något slags öppen aktivism eller inter­
ventionism. När DAAR säger att den »koloniala ockupationens­
befintliga infrastruktur ska undergrävas, återanvändas och pro­
faneras«6 föreslår de ett samarbete där deltagarna tillsammans
bygger ett rum som är väsentligt annorlunda än de exempel på
relationell arkitektur som diskuterats ovan. Istället för att placera
gemytliga rum i befintliga strukturer skapar denna praxis nya
rum, rum som vägrar att spegla de förvrängda maktförhållanden
som präglar deras respektive platser idag – och som därför i sin
vägran erbjuder nya alternativ till den gamla ordningen.
250
251
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
en relationell urbanism
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
Kyssen och bettet: det gränsöverskridande samarbetets potential
När arkitekturteoretikern Sylvia Lavin skriver om gränslandet
mellan konst och arkitektur använder hon kyssen som metafor
för mötet mellan de två fackområdena. Hon hävdar att mötet
kännetecknas av en intim friktion som »suddar ut gränsen mellan­
två kroppar och tillfälligt definierar nya trösklar som fungerar
genom sugningar och glidningar snarare än rågångar och skilje­
linjer«.7 Kyssen är en kraftfull metafor och förklaringsmodell
för samarbetsprojektet. Den pekar på ett ögonblick när de båda
parterna – konstnären och planeraren, arkitekten och kulturarvs­
konsulenten, byggherren och musikern – flyktigt rycks med i en
kortvarig men ömsesidig förvandlingsupplevelse.
Lavins teori om den tvärfackliga kyssen tar sin utgångspunkt
i den schweiziska konstnären Pipilotti Rists verk Pour Your Body
Out (7354 Metres) (Utgjut din kropp (7534 meter) från 2008), där
idylliska drömlika scener projicerades på innerväggarna i Yoshio
Taniguchis MoMA i New York. Men det offentliga rummet är trots
allt väsensskilt från gallerirummets förfining. I egenskap av »ting«
som befinner sig i »konstant tillblivelse« formas och upprätthålls
offentliga rum genom förhandling och ifrågasättanden: de är (det
nödvändiga) resultatet av (nödvändiga) konflikter. Som jag har
visat­i det här kapitlet är ett samarbete något helt ann­at än den ytli­
ga projiceringen av ett konstverk ovanpå ett annat. Samarbeten be­
står av en konflikt mellan subjekt med olika behov och önskemål.
»Kyssen kan aldrig vara kritisk«, hävdar Lavin, »inte ens om
den är alienerad och deformerad. En kritisk kyss är ett bett, inte
en kyss.«8 Samarbeten om skapandet av offentliga rum handlar
alltså om bett och kyssar – att skapa möten som ibland går utöver­
det rent gemytliga mötet mellan gamla vänner eller det ytliga
minglandet. I samarbetsprojekten krockar arbetsprocessens olika
önskemål med varandra. Men viktigare är att de dessutom kan
åstadkomma kollisioner mellan önskemålen hos användarna av
rummen som de skapar – och därmed utdela de bett som behövs
för att upprätthålla demokratin i våra städer i en tid som präglas
av »dels radikal förändring, dels radikal oföränderlighet«.◆
helen runting
Fotnoter
1 Citatet ingick i Office for Metropolitan Ar­
chitectures (2010) utställning Cronocaos på 10:e
internationella arkitekturbiennalen i Venedig.
2 Bishop, Artificial hells: participatory art
and the politics of spectatorship, s. 13.
James Corner. »Terra fluxus«. The Land­scape
Urbanism Reader, Charles Waldheim (red.).
New York: Princeton Architectural Press, 2006.
DAAR – Decolonizing Architecture Art
Residency. http://www.decolonizing.ps/site/
about/.
3 Bourriaud, Relational aesthetics, s. 13.
Rosalyn Deutsche. Evictions art and spatial
politics. Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996.
Max Gerthel, curator och arkitekt, Institute
for Provocation. Intervju 12 maj 2013.
4 Corner, »Terra fluxus«, The Landscape
Urbanism Reader, s. 29.
5 Miss, City as Living Laboratory.
Rem Koolhaas & Bruce Mau. Small, medium,
large, extra-large. Rotterdam: 010 Publishers,
1995.
6 DAAR, www.decolonizing.ps/site/about/.
7 Lavin, Kissing architecture, s. 5.
Sylvia Lavin. Kissing architecture. New Jersey:
Princeton University Press, 2011.
8 Lavin, s. 14.
Doreen Massey. For space. London: SAGE, 2005.
Referenser
Marc Augé. Non-places: introduction to an
anthropology of supermodernity. London:
Verso, 1995.
Mary Miss. City as Living Laboratory. Från
webben (2 maj 2013): www.cityaslivinglab.org.
Ouroussoff, Nicolai. »Why is Rem Koolhaas
the World’s Most Controversial Architect?«.
The Smithsonian Magazine, september 2012.
Från webben (10 maj 2013): www.smithso­
nianmag.com/arts-culture/Why-is-RemKoolhaas-the-Worlds-Most-ControversialArchitect-165593696.html#ixzz2TM6JgVkv.
Lars Bang Larsen. »The Long Nineties«.
Frieze, nr 144 (januari–februari 2012).
Claire Bishop. »Antagonism and Relational
Aesthetics«. October, nr 110 (hösten 2004).
Claire Bishop. Artificial hells: participatory
art and the politics of spectatorship. London:
Verso, 2012.
Brett Bloom. »Superkilen: Participatory Park
Extreme!« (engelsk version). Kritik, nr 207,
april 2013. Från webben (12 maj 2013):
static.squarespace.com/static/50fe1e5be4b000
014e7e4407/t/516d7617e4b0bb1f91d56b17/13661
28151442/SUPERKILEN_Brett_Bloom_2013.pdf.
Robert Venturi, Denise Scott Brown &
Steven Izenour. Learning from Las Vegas: the
forgotten symbolism of architectural form. (Ny
reviderad utgåva.) Cambridge, Mass.: MIT
Press, 1977 (1972).
Iris Marion Young. Justice and the politics of
difference. New Jersey: Princeton University
Press, 1990.
Nicolas Bourriaud. Relational aesthetics.
Dijon: Presses du réel, 2002.
Helen Runting är doktorand vid Arkitekturskolan­KTH. Hon har
arbetat som stadsplanerare och urban designer i Australien och
Sverige och dessutom medverkat i storskaliga strategiska planprojekt i Vietnam och Finland. Efter flytten till Stockholm 2007
har hon inriktat sig på gränslandet mellan planering, konst och
arkitektonisk utformning.
(Översättning: Magnus Nordén)
252
253
vidgade synsätt på gestaltning av offentliga miljöer
en relationell urbanism
254
Redaktion:
Henrik Orrje och Anna Lindholm (huvudredaktörer,
Statens konstråd), Krister Olsson (Riksantikvarieämbetet), Suzanne Pluntke och Lena Dübeck
(Boverket), Malin Zimm (Statens centrum för
arkitektur och design), Maria Håkansson (KTH)
Produktion:
Lyth & Co
redigering:
Hedvig Ohlsson (Lyth & Co)
Grafisk form:
Stefan Engblom (Lyth & Co)
Bildredaktör:
Lamin Kivelä (Statens konstråd)
Bildresearch:
Matilda Ekström (Statens konstråd)
Översättning s. 247 – 253 (från engelska till svenska):
Magnus Nordén
Konstverk i denna trycksak är upphovsrättsskyddade. Konstverk av konstnärer som representeras av Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) är återgivna med tillstånd från BUS.
© Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och
Statens centrum för arkitektur och design samt respektive
författare, konstnär och fotograf.
Vi har försökt hitta rättighetsinnehavare till bilderna på
sidorna 80, 82, 94 (ovan), 122, 125, 144, 167 (ovan), 180, och
182 (ovan) utan resultat. Om du äger rättigheterna till någon
av dessa bilder, hör gärna av dig till Statens konstråd:
Statens konstråd, Box 45 134, 104 30 Stockholm
repro och Tryck:
Elanders Fälth & Hässler, Värnamo, 2013
ISBN#:
978-91-980945-1-0
255
kolofon
bildregister / fotografer
Alm, Anders
158 (ovan)
Béranger, Jean-Baptiste
46, 48, 50–51, 52–53, 54–55,
56, 58–59, 60–61, 62, 63, 64, 90, 92, 96–97,
98–99, 100–101, 102–103, 164, 170, 172–173
Björklund, Lars-Gunnar
94 (nedan)
Eldh, Gunnar
106, 114–115
Eldh, Kiki
108, 111 (nedan), 113, 117 (nedan),
118 (ovan t.h., nedan)
Englund, Pia
141 (ovan)
Fotograf okänd
80, 82, 94 (ovan), 122, 125, 144,
147 (ovan), 167 (ovan), 180, 182 (ovan)
Frank, Anna
141 (nedan)
Grönlund, Hans
117 (ovan), 118 (ovan t.v.)
Happyspace
157, 158 (nedan)
Hedvall, Anders
68 (ovan)
Helsingborgs stad
194, 199, 200, 202, 206, 207
Holm, Uffe
201
Hugoson, Erik
167 (nedan), 168, 178
Höjer Aspemyr, Inger
38
Johnson, Andrea
41 (nedan)
Jonsson, Marianne
34, 184
Kalmar kommun
134, 136
Landstinget i Uppsala län
186–187
de Laval, Suzanne
183
Leandersson, Bert 66, 68 (nedan), 70–71, 72, 73, 77, 78
Ljungné, Peter
95
Mesch, Borg
155
Nylund, Tomas
152
Nyréns Arkitektkontor
138
Orrje, Henrik
174 (nedan)
Perlmutter, Michael
120, 126–127, 128–129, 130–131
Pettersson, Leo
74
Samuelsson, Dan
111 (ovan)
Schönherr Adept
196
Simonsson, Stefan
88
Sundberg, Sofia, Tuikkanen, Karl, Vetter, Ingo
160–161
Sundgren, Gunnar
182 (nedan)
Strömwall, Charlotte T. 192, 203, 204–205, 208–209, 210
Stödberg, Jesper
86
Sydväst Arkitektur och Landskap
84–85
Vallbo, Katarina
112
White Arkitekter AB
189
Yang, Gouwei
32, 36–37, 41 (ovan),
42–43, 147 (nedan), 148, 148–149
Det finns inte några genvägar för att
skapa hållbara offentliga miljöer.
Ofta handlar det om att bryta invanda
tankemönster för att på nya sätt
kunna verka tillsammans när offentliga
byggnader, platser och landskap ska
gestaltas.
Denna bok skildrar hur ett stort antal
offentliga och privata aktörer, samt
fyra statliga myndigheter, under fyra
år har samverkat för att stärka en
helhetssyn som i högre grad förmår
väga samman olika perspektiv för
att stärka olika gestaltningsområdens
roll i samhällsutvecklingen.