Transcript 2013-höst - Sotenäs biodlareförening

BI
SURRET!
Sotenäs Biodlareförening HÖSTen 2013
Bankgiro 5711-9885
Torsdagar i jämna veckor träffas vi kl 17.30
i Tossene Bygdegård
Kallelse till årsmöte
Härmed kallas samtliga medlemmar i Sotenäs
Biodlarförening till årsmöte i Tossene Bygdegård
den 14 november kl 18.00
Sedvanliga årsmötesförhandlingar kommer att
hållas.
Medlem som önskar ta upp ärende på årsmötet
ombedes att till styrelsen snarast inlämna detta
för eventuell beredning.
Kalendarium 2013 - 2014
17 oktober
31 oktober
november
14 november
28 november
12 december
Honungsbedömning
Arbetsafton
Vaxinlämning, tid meddelas senare
Sotenäs Biodlarförening, årsmöte kl 18.00
Honungsbedömning, extra tillfälle vid behov
Julavslutning med glögg och pepparkakor
13 januari
Februari
06 Mars
Nybörjarkurs i biodling, planerad start
Årsmöte Göteborgs och Bohusläns Biodlardistrikt
Temakväll i Tossene Hembygdsgård
Klingkyrka på Stora Kornö
Thomas Åsehäll
Årsmöte Sotenäs BF
Kallelse till årsmöte med Sotenäs Biodlarförening i Tossene Bygdegård den
14 november klockan 18.00.
På dagordningen behandlas de sedvanliga frågorna.
På tur att avgå från föreningens styrelse är Urban, Kjell och Inger.
Urban och Kjell avböjer omval. Ann-Charlotte och Anders meddelar att de
önskar avgå från styrelsen före mandattidens utgång.
Samtliga avgångar motiveras med tidsbrist. Urban och Kjell anger privata
skäl medan Ann-Charlotte och Anders redan har ett tidskrävande
engagemang i föreningen som ansvariga för föreningsbigården. AnnCharlotte är dessutom föreningens utbildningsansvarig samt
bitillsyningsman.
Inför en akut kris i föreningens styrelse vädjar därför valberedningen till
föreningens medlemmar att inkomma med förslag på funktionärer såsom
ordförande, samt ledamöter varav en är beredd att ta över kassörsskapet.
I övrigt kan medlemmarna till styrelsen inlämna motioner, förslag och
synpunkter berörande föreningens och distriktets verksamhet samt
biodlarfrågor i allmänhet.
Kjell
Grillafton
Den 8 augusti stod grillafton på Bohus-Malmön på schemat men ett
envetet regnväder gjorde det hela till ett osäkert äventyr.
Efter moget övervägande beslöts emellertid att inbokad grillafton flyttas
till Tossene på grund av överhängande risk för regnskurar även över
Bohus-Malmön.
Tre drottningar hade också anlänt från Heby varför Lotta och några till var
upptagna i bigården med tillsättningen en stund.
När glöden var den rätta på grillen hade drottningarna blivit inkvarterade
in vederbörlig ordning och under Kurts överinseende började grillkorven
strax sprida en förförisk doft runt Tossene Bygdegård. De femton som
trotsat de mörka molnen på himlen lät sig väl smaka och snart var en
munter diskussion i gång som brukligt när biodlare och intresserade
samlas för en stunds samvaro.
Kjell
På kryss med biodlare från Uddevalla och Sotenäs
Lördagen den 25 maj började lovande med ett strålande väder och svaga
vindar.
Efter att anmälningslistan hade sett lite väl tunn ut fram till dagarna innan
kunde vi räkna in ett gäng glada deltagare på 27 stycken.
Klockan halv nio startades dagen i Tossene bygdegård med kaffe och
smörgås för att få tillräckligt med energi som skulle behövas för
strapatserna fram på dagen.
En kort genomgång av dagens program följdes strax av Agne Olaussons
föreläsning och demonstration om jordenergier. Deltagarna fann ämnet
mycket intressant och deltog med liv och lust när alla energier ute på
gårdsplanen skulle detekteras. Snart nog hade man hittat currylinjer och
currykryss samt en vattenåder just utanför bygdegårdens dörr.
En och annan fick också en extra upplevelse när de upptäckte att de hade
gåvan att känna av de energier som strömmar mot oss från underjorden.
Energierna är svaga och det är inte alla förunnat att känna av dem medan
andra kan göra det. Vetenskapen förnekar dock att de finns då de inte är
detekterbara med instrument utan det är människan som är själva
instrumentet. Vissa människor är så känsliga att det påverkar deras
vardag på gott och ont, andra är helt okänsliga och tvivlar på att de finns.
Agne menar att det är en fråga om övning och att mentalt ställa in sig på
att hitta dem.
Nog är det så att vi utsätts för mängder av skilda slag av strålning från
varjehanda källor. Konstant finns en bakgrundsstrålning och det är det vi
hör som brus från rymden när inställningen på radioapparaten hamnar vid
sidan av en radiostation. Andra källor som debatteras är strålningen från
mobiler och mobilmasterna, hushållsapparater av skilda slag och
kraftledningar.
Saken är den att så fort ett föremål eller förbrukare använder elektrisk
energi uppstår ett elektromagnetiskt fält runt kraftkällan, förbrukaren och
ledningen där emellan.
Detta är en sak som elallergikerna kan vittna om. Särskilt allvarligt blir det
när jordpunkterna är otillräckliga eller ligger långt från varandra och
vagabonderande strömmar uppstår. Man kommer då att vistas i ett
konstant strålningsflöde, även då minsta förbrukare är inkopplad.
Detta är en sak man uppmärksammat och medger att problemet finns i
motsatts till de svaga jordenergier som känsliga människor pekar ut.
Skulle man virtuellt ta bort allt i ett hus som inte har med elektriska
installationer att göra skulle vi få något som liknar ett grovmaskigt
fångstnät där vi sitter mitt i.
Studerar man djurs beteende kan man finna ut att de har sina
favoritplatser i förhållande till jordenergiernas mönster. Därför vore det
märkligt om inte ett bisamhälle påverkas på ettdera sättet beroende på
var bikupan står i förhållande till jordenergierna. Troligen är också
jordenergierna till nytta för insekter när de navigerar. Studier har visat att
öppet vatten inte utgör hinder för drönare och drottningar under
Biresa 2013 i bilder
Agne säger här finns det vatten
Tro’t om ni vill
Att gå i väggen har fått en ny
betydelse
Göran vid spakarna
En gammal men stolt dam
Stjärnorna på toppen
Död mans hand, ishavssjöstjärna.
Stjärnorna på botten
parningstiderna. Förmodligen klarar också arbetsbina av att ta sig över
öppet vatten med hjälp av jordenergierna vid sin navigation med sina,
relativt sett, välutvecklade sinnen.
Efter att gårdsplanen hade blivit väl undersökt och inrutad med
varjehanda linjer återsamlades vi i stora salen för en summering och
frågestund.
Enligt programmet var det nu dags att ge sig av till Smögen för nästa
punkt i programmet, ett äventyr bland bôar och skär mellan Smögen och
Lysekil.
Kapten Göran Hahne, tillsammans med sin besättning på M/S Soten,
hälsade oss välkomna ombord och lotsade oss strax med van hand ut på
djupt vatten.
Vädret visade sig från sin bästa sida med sol och svaga vindar från
nordväst med en knappast märkbar sjögång.
Snart rundade vi Bohus-Malmön på insidan och Göran visste att berätta
om samhällena vi kunde sikta inåt land men också om den intensiva
stenindustri som bedrevs på Bohus-Malmön en gång i tiden. Mängder av
produkter tillformades med den vackra röda nordbohuslänska graniten
som råmaterial och som sedan skeppades ut för att bli till gator,
monument och byggnadsverk.
En andra våg av stenperiod uppstod när man kunde använda den
skrotsten som låg kvar överallt, till olika byggprojekt och förstärkningar.
Till bland annat Öresundsbron hämtades skrotsten som fyllnadsmaterial
vid förstärkningsarbetena. Så betraktat ur ett vidare perspektiv så finns
en bit av Bohuslän lite var stans i världen och en bohuslänning kan
därmed få lite fosterjord under fötterna på de mest oväntade platser.
Från byssan började det nu komma härliga dofter där Jonas med förtjänst
hade färdigställt lunchen. Alla lät sig väl smaka och kunde inte annat än
att ge full poäng för lunchen, fem laxar av fem möjliga. Heder åt Jonas.
Lunchen hade nätt och jämt hunnit sjunka undan och Christin med
hjälpreda fått röjt av borden förrän Göran lät maskineriets 200 hästar i
Sotens innandöme få ta det lite lugnare.
M/S Soten fändrades av direkt mot en mäktig och lodrät bergvägg på
Bläckhalls västsida och snart låg vi säkert förtöjda.
Den mäktiga bergväggen sträcker sig ytterligare ett tjugotal meter ner
mot botten och skulle utgöra en levande tavla med ett collage av
organismer typiska för den här platsen. Christin som tidigare agerat
jungman och steward bytte än en gång yrke och återgick till sin egentliga
profession, marinbiolog. Christin har en anställning på Tjärnö
havsforskningsstation, eller mer officiellt Sven Lovéns Center för Marina
Vetenskaper, vilket är en avdelning under Göteborgs Universitet.
För dem som var med på 2011 års upplaga av biresa har säkert Tjärnö
och Martin Larsvik i gott minne då detta var ett av stoppen den gången.
Göran lämnade sin plats vid rodret och agerade pilot bakom joysticken
som styr undervattenskameran. M/S Soten såg hel och fin ut i botten utan
påväxt så koncentrationen riktades mot bergväggen med dess växt- och
djurliv. Precis i vattenbrynet härskade havstulpanerna tillsammans med
kubbonger i sitt smala och långsträckta rike utan större konkurens då inte
många andra arter har förmåga att uthärda de ständiga variationerna i
vattenståndet med ömsom luft och ömsom vatten om fötterna.
Kubbonger? Vad är det? Littorina saxatilis på lite finare språk eller mer
vardagligt, littorina snäckor.
Alger älskar ljus och är nästa grupp av organismer att göra bekantskap
med. Alger är växtrikets nisch i vattenmiljön och behöver följaktligen ljus
för sin fotosyntes. Vatten fungerar dock som ett filter för ljuset och olika
arter av alger har därför utvecklats för att tillgodogöra sig ljus för ett visst
djup. Grovt indelat kan man säga att gröna, röda och bruna varianter av
alger delar på den akvatiska nischen. Alger har ett ekonomiskt värde och
bland annat utvinns ämnen som industrin använder i produkter som
konsistensgivare och förtjockningsmedel.
Algbältet är också populärt tillhåll för varjehanda småfisk och idag var det
stensnultror som var statister i tavlan.
På några meters djup avtar ljuset trots klart vatten så pass mycket att
algbältet slutar och en annan typ av miljö tar vid. Eftersom det var en
bergväg vi studerade så blir det djur av olika slag som har förmåga att
klättra runt eller sätta sig fast och med olika metoder fånga och samla in
föda. Trots att det är en bergvägg får vi nog kalla den för en typisk
hårdbotten. Fördelen med en botten på högkant är att sediment faller av
och hamnar på mjukbottnen 20-talet meter nedanför, bergväggen håller
sig ren.
Längre ner i djupet hamnade ett par olika arter av koralldjur framför
linsen. Död mans hand är en kolonibildande sort tillhörande gruppen
läderkoraller. Den har inget kalkskelett och är därmed inte revbildande.
Varje polyp i kolonin sträcker ut sin tentakelkrona för att fånga in
plankton som strömmarna för med sig. Dess släkting bägarkorall kunde vi
också se några exemplar av utmed tavelväggen. Bägarkorallen har ett
kalkskelett men är trots det inte revbildande då den inte är en koloni utan
ensamlevande, en så kallad solitär. Sjöpungar befolkade tavelväggen här
och var. Sjöpungar är mer eller mindre genomskinliga så man kan se
tarmkanalen. Den är en filtrerare, sitter fast på en plats och låter
näringsrikt vatten passera genom sifonliknande öppningar. Märkligt nog
räknas den till ryggradsdjuren då den på larvstadiet uppvisar en
rudimentär ryggsträng.
Representanter för ordningen tagghudingar visade sig i form av ett par
arter av sjöstjärnor och den s.k. ätliga sjöborren. Båda dessa är
cirkelradiära tagghudingar på så sätt att de inte har någon fram- eller
bakända till skillnad mot sjögurkor. De har dock en ovan- och en
undersida. Gemensamt är dock den silplatta som finns på ovansidan
genom vilken de reglerar trycket i slangfötterna. Den vanliga sjöstjärnan
äter med förkärlek blåmusslor som de med hjälp av slangfötterna och
tålamod öppnar upp. Sjöborren däremot vandrar fram över underlaget där
den i princip betar med hjälp av fem tänder, den s.k. aristoteles lykta.
Ishavssjöstjärnan hade också hittat en plats i tavlan med sin något
gymnastsiska pose. Trots sitt namn trivs den alldeles utmärkt på våra
breddgrader, men är dock inte lika talrik som den vanliga sjöstjärnan som
på musselbankar kan bilda en havets vintergata.
Ett par maskeringskrabbor funderade nog vad det var för ett UFO som
stirrade på dem med ett öga och visste nog inte vilket ben som var bäst
att starta flykten med.
På drygt tjugo meters djup breder en mjukbotten ut sig. Den ser ganska
öde ut men innehåller en biologisk mångfald som vi först kan se om vi
gräver i den. Men eftersom vi biodlare är rädda om naturen och dess
mångfald lämnade vi bottenvåningen i fred och återgick till tavelväggen,
denna gång med övervåningen i sikte. Bottenmålningen på Soten var
fortfarande fin och snart var kamera, kabel och joystick undanstuvat samt
besättningen tillbaka på sina ordinarie platser, tamparna indragna och
rodret med sikte på Stora Kornö, ”nörre minuder bortover vaant”.
På bryggan stod välkomstkommitén i form av Thomas Åsehäll och ”tog
emod änen”.
Folk som hade kommit ut i det fina vädret för att röja upp efter vinterns
härjningar undrade nog vad det var för folk som invaderare deras fredliga
ö så här på lördag middag. Vi blev i alla fall inte avhysta så jag tror att
Kornöfolk är ganska fredliga av naturen. Fast näktergalarna hade fult upp
med att hålla sina grannar på plats. Vid bjöds på en riktig symfoni med
hela repertoaren av skönsång för att varje liten donjuan-fågel skulle få
behålla sin egen sittpinne. Häftig bigård med naturens egen lilla orkester.
Thomas försökte att, i konkurrens med näktergalarna, fånga besökarnas
intresse vilket inte var det lättaste. Jag tror det stod fyra samhällen i
bigården och att de troligen är varroafria. I och med det isolerade läget
blir det svårt att göra avläggare utan att importera parade drottningar.
Detta för det finns det alldeles för lite av drönare med bred ursprungsbas.
Lite frågor och svar bollades runt en stund i sann biodlaranda varefter vi
delade upp gruppen i två delar, en med trötta ben och en med alldeles för
trötta ben. Denna uppbening för att de som var på något bättre ben skulle
kunna göra ett besök i Klingkyrka en bit in på ön.
De som inte varit här tidigare, och vi andra också för den delen,
förundrades över naturens nycker och att märkliga former kan skapas
bara tiden får verka.
Vi tackade Thomas så mycket för att vi fått besvära och störa friden i
idyllen en stund och vände sedan stegen mot bryggan där M/S Soten
majestätiskt och stolt likt en vit svan väntade på sina gäster.
Påföljande timma med stäven mot Smögenbryggan förflöt avslappnat och
sällskapet njöt ånyo av en härlig båttur i kvällssolen utmed Bohusläns
kustkontur.
Väl förtöjd utan missöden och saknade personer tackade vi besättning på
M/S Soten för en härlig tur på havet och som knappast kan göras så
mycket bättre och mer intressant för dem som avnjöt 2013 års upplaga av
Uddevallanejdens och Sotenäs biodlares biresa.
Slutligen vill jag tacka alla som valde att följa med på resan och som med
gott humör satte guldkant på lördagen den 25 maj 2013.
Kjell
Besök av Anders Berg
När Anders Berg besökte distriktets årsmöte i februari, gjorde han klart
att hans framträdande framöver skulle bli ganska begränsade och
studiebesöken i hembigården en udda företeelse.
För Sotenäs BF:s vidkommande blev denna ransonering inte särskilt
uppenbar då han strax därefter kom på besök i Tossene.
Lite avdammade bilder från vinden utgjorde inspirationen för kvällens
övningar, en rapsodi i ord och bild över hur Anders startade och
utvecklade sin biodling i Ryssby och runt Ryssbysjön i mörkaste Småland.
Genom åren har Anders testat både material och metoder i sin biodling
och har därigenom skaffat sig både rutin och en gedigen kunskap över hur
en rationell biodling skall gå till.
Vid sidan av ett liv som biodlare och yrkesmilitär har Anders varit, och
fortfarande är, en flitig skribent i SBR:s Bitidningen där han redogör för
sin syn och sitt sätt att bedriva biodling på.
En kväll går fort när det är intressant och Anders har säkerligen mycket
mer att berätta om när det är dags att runda av kvällen. Men kanske vi i
Sotenäs är privilegierade med tanke på att Anders vid flera tillfällen
meddelat att det är dags att trappa ner på de mer offentliga
engagemangen, men vi är hjärtligt välkomna till Ryssby år 2015 med en
busslast glada bohuslänningar.
Givetvis tackar vi å det varmaste för denna inbjudan och ser fram emot
2015 års upplaga av Sotenäs-Uddevallanejdens biresa.
Kjell
Anders Berg
Biodlare från Västerlöfsta BF.
Lördagen den 8 juni kom tio utav Västerlöfsta BF:s medlemmar på besök
till Tossene Bygdegård och Sotenäs BF.
Dagen började som sig bör med en kaffetår och en allmän presentation av
de aktiviteter som förekommer i Sotenäs BF:s regi. Också Västerlöfsta
presenterade sig genom kassören Gösta Persson, en biodlarförening med
verksamhet i Heby kommun mellan Sala och Uppsala.
Nästa punkt på programmet var ett studiebesök hos Anna Askne så både
gäster och värdfolk fyllde att antal bilar och svängde strax in på
gårdsplanen där Anna tog emot.
Anna presenterade sig och sin biodling för de intresserade åhörarna
varefter en rundvandring följde i byggnaden som inrymmer lager,
slungrum, tappning och kyllager.
Efter rundvandringen och många frågor och svar var det snart dags för
Nordens Ark och en närmare titt på de nordiska bina där.
Klockan 12.30 serverades lunch och alla lät sig väl smaka. Därefter kunde
den som var intresserad göra en rundvandring i parken och beundra det
arbete som utförs för att bevara utrotningshotade djurarter.
Framåt eftermiddagen samlades gänget åter igen i stora salen i Tossene
Bygdegård för eftermiddagskaffet och en summering av dagen. Strax var
diskussionen i gång och avrundades med Ann-Charlottes information om
planerna att skapa ett bi-institut.
Alla var eniga om att dagen hade varit intressant varvid Gösta Persson
tackade för besöket genom att överräcka ett presentkort på tre
drottningar till föreningens bigård.
Som slutord lovade vi att hålla kontakten och att vid tillfälle återgälda
besöket genom att folk från Sotenäs BF kommer till Heby.
Anna Askne visar sitt honungsrum
för bl.a. Gösta Persson
Kjell
Gösta Persson berättar om Västerlöfsta BF
Blommor och Bin på arken
Lördagen den 6 juli bjöd på ett strålande solsken trots våra farhågor då
det varit lite si och så med den varan på försommaren. Elisabeth var tidigt
på plats och dirigerade med stor ackuratess de olika deltagarna inför
blommor och bin dagen.
Kurts prunkande blomsterbord bjöd på fägring för både bi och folk. En
rabatt med kryddväxter inte bara sätter krydda på tillvaron för gemene
man, utan bin söker med förkärlek också upp en sådan oas.
Helene ställde upp ett helt batteri med smaksatt honung som tveklöst alla
skulle kunna hitta en favorit bland.
Anna ställde upp en hel pyramid av förstklassig honung på bordet intill
Helene.
Näst i raden av bord följde en kombination av utställning och försäljning
av olika produkter. Två visningskupor med bin tronade mitt på bordet och
tilldrog sig ett stort intresse från såväl ungdom som till pensionär.
Anders, Lotta och Elisabeth skötte med stor entusiasm försäljning och
information till alla som visade minsta intresse.
Ragnhild hade dukat upp inte bara prov på sin utsökta honung utan också
saft och juice baserat på råvaror från den egna täppan.
Inger hade, tillsammans med Tavlebords folk, fått en plats i solen som vid
dagens slut renderade i en färg värdigt Rivieran. Ingers vykort trängdes
med burkar med olika innehåll medan Tavlebord exponerade prov på
utsökt honung från Orust.
Längre bort i skuggan av några träd hittar vi Mats och Meta från Orust och
Vinningstorps Bigård med rätt att sälja material från MS
Biredskapsfabriken i Töreboda.
Baba Hallbäck hade lyckats få fart på tomatodlingen och hade ett antal
fina plantor till salu från sitt bord.
Fram emot fyra fem-tiden kunde vi summera dagen som lyckad med
många intresserade av blommor och bin. Några så pass intresserade att
de med till visshet gränsande sannolikhet kommer att bli med bin inom en
snar framtid.
Det blev också en del skrammel i kassaskrinen så på det stora hela kan
man utan överdrift säga att det blev en lyckad dag med blommor och bin
på Arken.
Lovvärt är också samarbetet med Nordens Ark som upplåter utrymme för
att kunna exponera svensk biodling när den är som bäst. Att kunna ge
svensk biodling ett ansikte utanför biodlarkretsar är ovärderligt och
garanterar dess fortvarande och utveckling med förhoppningsvis många
nya biodlare.
En Blom och Bi dag med mersmak och med en bismak av honung kan
sägas vara en kortfattad sammanfattning av den 6 juli på Nordens Ark.
Kjell
Jane
År 1957 bestämmer sig Jane, en ung engelsk dam, att lämna de trygga
kvarteren i London för en mer oviss framtid i Afrika. Som barn utvecklade
hon ett passionerat intresse för djur och detta intresse skulle föra henne
till en god vän i Kenya. Ganska bestämd att stanna ett tag söker hon
arbete och hittade ett jobb som sekreterare.
Den gode vännen är medveten om det stora intresse för djur som hennes
gäst har och råder henne att ta kontakt med Louis Leakey, en kenyansk
antropolog och arkeolog, för att prata om djurlivet i Afrika.
Leakey ser vissa kvaliteter hos Jane men säger inget om sina egentliga
tankar utan anställer henne som sekreterare. Tillsammans men sin fru
Mary bedriver Leakeys utgrävningar i Olduvai Gorge, en ravin i Tanzania
med oräkneliga fynd av förhistoriska människor och djur. Leakey skickar
dit Jane och nu först berättar han om sina egentliga planer, att under en
längre tid bedriva studier på chimpanser och deras beteende.
Jane har ingen högre utbildning varför Leakey först skickar henne till
London för att studera primaters anatomi.
Så i juli 1960 beger sig Jane för första gången till Gombe Stream National
Park i Tanzania vid Tanganyikasjöns östra strand.
1962 skickar Leakey iväg Jane till England igen, men denna gång till
universitetet i Cambridge för att studera etnologi.
Studierna mynnade 1965 ut i en filosofie doktorsexamen, där hennes
uppsats baserades på studierna av chimpanserna i Gombe under hennes
fem första år.
Jane lyckades med tålmodighet bli accepterad i chimpansernas miljö och
kunde noggrant studera deras beteende. Hon upptäckte att det fanns
många likheter med oss människor på flera sätt. De kunde uppvisa flera
sinnestämningar från glad till arg eller missmodig. Förmågan att tillverka
verktyg har varit förbehållen människan, tills Jane observerade hur en
chimpans i flocken tog en kvist, skalade av all löv och småkvistar och på
så sätt fick ett metspö att fiska termiter med. Spöet kördes ner i ett hål i
en termitstack och drogs upp med termiter på färdiga för att serveras.
Jane lyckade komma en flock så nära att hon accepterades som en
medlem i flocken för 22 månader, låt vara som lägst rankad, ända tills en
ny alfa hanne inte längre accepterade Janes närvaro.
Genom åren i Gombe har Jane producerat mängder med anteckningar
över sina observationer och en del av detta är sammanställt i de fjorton
böcker hon skrivit i ämnet.
I dag bor Jane Goodall i Dar es Salaam i Tanzania och har lämnat över till
andra att fortsätta studierna i Gombe. Jane är dock inte sysslolös utan
reser bortemot 300 dagar om året, trots sina 79 år, och är en uppskattad
föreläsare.
Hon är en ivrig förkämpe för djur och natur i allmänhet och i synnerhet
chimpanser.
1991 grundade Jane Roots and Shoots med hjälp av en grupp tanzaniska
studenter för att göra ungdomar uppmärksamma på miljöfrågor. I dag har
föreningen bortemot 150 000 medlemmar i över 120 länder.
Två gånger har jag haft förmånen att besöka Gombe för att ta en titt på
Janes chimpanser. Det är en ganska sällsam känsla att sitta tillsammans
med en flock chimpanser mitt ute i skogen.
Trots att flocken sedan länge är van vid människor måste man respektera
att det är deras bakgård man besöker och att det är deras villkor som
gäller.
Det mångåriga arbete i Olduvai Gorge som Mary och Louis Leakey
genomförde ligger i mångt och mycket till grund för tesen att
mänsklighetens vagga en gång stod här. Mary står för bedriften att ha
hittat fragment av en skalle från en förhistorisk människa som gick
omkring här för 1,8 miljoner år sedan.
Inte långt härifrån har man hittat fotspår efter tre homonider som
uppskattas ha gått förbi här för 3,75 miljoner år sedan.
Den moderna människan började inte uppträda här förrän för 17 000 år
sedan. Dock uppskattas den moderna människan som art betraktat vara
cirka 200 000 år gammal då fynd på annat håll i Afrika uppskattas vara
195 000 år gamla.
I dag är Mary och Louise Leakey borta sedan länge men deras son Richard
går bildligt talat i deras fotspår och har gjort betydande arkeologiska fynd
i Östafrika.
Kjell
Kulturbegreppet och invandringen
Kulturbegreppet har under de senaste decennierna blivit laddat och
infekterat samt inte minst föremål för osämja och träta. Begreppet svensk
kultur har inom den svenska politiska debatten till och med blivit
tabubelagt medan man samtidigt gärna bejakar all annan
kulturtillhörighet.
Orsaken till det hela är naturligtvis den pågående utomeuropeiska
massinvandringen till Europa och Norden och syftet med den ofta
snedvridna debatten är att få folk att acceptera läget. Kritikerna anklagas
för att vara både nazister och rasister. Rasisttemat har tveklöst blivit ett
mycket effektivt vapen, inte minst bland våra egna politiker, i syfte att
skrämma kritikerna till tystnad.
Det som händer just nu kommer kulturellt och demografiskt att förändra
Sverige för all framtid. Därför är tabustämpeln och locket på attityden när
det gäller debatten i allra högsta grad allvarlig och sorglig. Det mest
skrämmande är att höra politikernas till synes total brist på kunskap när
det gäller kulturbegreppet, historien och de sociala beteendemönstren.
Det följande är ett försök att utveckla ett sätt att se på begreppet kultur
och dess funktioner.
Kulturimpulser och idéer har under historiens lopp spridits från samhälle
till samhälle och över tid utvecklats till större områden med en mer
enhetlig kulturtradition. Man står så att säga inom sådana områden i hög
grad på samma kulturella plattform.
Fjärran Östern, Mellanöstern och Europa är tre exempel på just sådana
kulturområden. Vart och ett av dessa områden innesluter flera folkgrupper
och nationer, vilka är sammanlänkade socialt och kulturellt genom framför
allt religion med vidhängande människosyn och värdegrund. Detta har
inom respektive område bland annat skapat goda förutsättningar för fred
och likformighet. Dock har detta inte sällan uppnåtts genom ren
tvångsassimilering efter vunna krigshandlingar.
Det Europeiska kulturområdet.
Den med lite historisk kunskap vet att Europas stater under de senaste
tusen åren i huvudsak legat inom samma kulturtradition. När det gäller
Skandinavien har invandringen till Norden fram för allt kommit från
Tyskland, Holland och Belgien, områden som vi allt sedan 600-talet stått i
nära kontakt med.
Detsamma kan sägas om den Baltiska regionen som under vissa tider till
och med stått under svenskt styre. Under 1900-talet hade vi även
arbetskraftsinvandringar från Mellaneuropa, Grekland, Italien och
Portugal. Även dessa länder integrerades i den europeiska kulturella väv
som redan under senantiken och framåt började växa fram och formas.
Genom den kristna kyrkan och det frankiska riket med namn som Karl
Den Store spreds denna kulturella väv vidare, ofta genom strider och
blodsspillan, för att slutligen omfatta och binda samman de olika
europeiska folken till en kulturell homogenitet. Ett lapptäcke i olika
mönster men knuten i samma tradition och teknik.
Sverige ingår i denna europeiska kulturtradition där vi alla kollektivt delar
den antika kristna traditionen med tillhörande människosyn och
värdegrund. Liksom varje annat land på det regionala nationella planet
uppvisar vi även vår egen unika historia och egna kulturella särart som vi
skall värna om och vara stolta över. Det svenska kulturarvet är just vår
alldeles egna unika lilla fingeravtryck i världen och som inte återfinns
någon annan stans.
Detta kulturarv är en fantastisk och viktig gåva till oss från tidigare
generationer. Ett slags kitt vars funktion är att binda oss samman som
grupp samt skänka oss identitet och självkänsla. Utan identitet och
grupptillhörighet blir vi historielösa. Vi blir rotlösa och vilsna och förlorar
förmågan att fullt utnyttja de fördelar vårt nedärvda beteendemönster
gett oss som art och gruppvarelser.
Vi har också förmågan till kollektivt empatiskt tänkande och osjälvisk
uppoffring till den större gruppens gagn. Inte minst gäller detta förmågan
till förståelse och acceptans även för andra grupper utanför vårt egna
revir och territorium.
Som biologiska och sociala varelser styrs vi av nedärvda instinkter i givna
situationer. Vi är precis som alla andra biologiska varelser
förprogrammerade redan vid födseln, i det avseendet skiljer vi oss heller
inte nämnvärt från den förhistoriska människan. På det mentala sociala
planet reagerar vi instinktivt på hot och förändringar på precis samma sätt
som samlarjägarna under vår egen stenålder. I dessa sammanhang
betyder 7000 år absolut ingenting.
Arkeologen och forskaren Tomas Johansson, som tyvärr lämnade oss
alldeles för tidigt, sa en gång ungefär så här:
- Människan är den enda varelse som genom årmiljonerna varit
teknikberoende för sin överlevnad. Kan det vara så att evolutionen
gynnat dem som varit praktiskt lagda? Är det därför vi lyckats så väl
med teknisk utveckling? Är det därför vi lyckats lösa alla de
praktiska problemen med att till exempel åka till månen? Men ofta
beter vi oss som simpla primater när det gäller att lösa våra
allmänmänskliga sociala problem.
Invandringen till Norden har under seklernas gång i stort sett varit
problemfri. Den har varit behövlig, selektiv, ansvarsfull och moderat samt
tillfört landet mycken ny värdefull kunskap. Inom järnhanteringens
område blev till exempel under 1600 och 1700-talen sådan ny kunskap
revolutionerande.
Integrationsproblem av den art vi ser i dagens samhälle har tidigare
knappast ens existerat eftersom invandringen i huvudsak haft Europa som
ursprungsområde med människor stående på vår egen kulturella
plattform.
Den massiva invandring vi i dag ser från Mellanöstern och Afrika är en helt
ny och en främmande företeelse i Europa och Norden.
Denna typ av invandring har helt enkelt aldrig tidigare förekommit och
kulturkrockar och motsättningar ser vi i dag över hela Europa. Dessa
reaktioner är dock förståeliga och helt naturliga.
Kan vi människor med våra sociala färdigheter år 2013 över huvud taget
förväntas vara tillräckligt mogna, kloka och kompetenta att hantera denna
nya situation utan konflikter? Kan den väg våra politiker valt anses vara
lösningen? Nämligen den att bespotta, förneka och förkasta sin egen
kultur, identitet och historia och samtidigt lyfta fram främmande kulturers
förträfflighet.
Etnisk mångfald är bra och något att eftersträva. Att folk blandas är till
och med en förutsättning för vår arts överlevnad. Mångkultur är däremot
en ren omöjlighet som leder till konflikter och splittring mellan olika
grupper, vilket redan kan ses runt om i landet. Ett lands innevånare måste
dela samma människosyn och värdegrund samt dra åt samma håll, där
har vi hela världshistorien som facit.
Därför är krav på assimilering en absolut nödvändighet. Annars blir detta
mångkulturella projekt i sista ändan inget annat än ett grymt och
hänsynslöst experimenterande med människor som är dömt till ett totalt
misslyckande och fiasko.
Tanken att flera vitt skilda kulturer helt plötsligt, i en värld som till stora
delar fortfarande brinner av motsättningar, skall kunna samsas sida vid
sida inom ett och samma land är fin och vacker men tyvärr en omöjlighet.
En vansinnigt naiv tanke då vi människor ännu inte är mogna för denna
utmaning.
Vi är helt enkelt ännu inte där i vår sociala utveckling, Sverige och
svenskarna är inget undantag.
Rolf Sundberg
Rolf Sundberg är sedan gammalt en nära vän till mig och vi har gjort kulturella
resor tillsammans både reellt och fiktivt, bland annat till Sri Lankas
mångkulturella land. Kultur, arkeologi och historia är ämnen som ligger varmt
om hjärtat hos Rolf som i ämnet arkeologi har en fil.kand.
Kjell
Slagfärdiga barn.
En liten flicka pratade med sin lärare om valar. Läraren sa att det var
fysiskt omöjligt för en val att svälja en människa då valen, fastän den är
ett väldigt stort däggdjur, har en väldigt smal hals.
Den lilla flicka sa då att Jona svaldes av en val. Irriterad upprepade
läraren att en val inte kan svälja en människa; det är fysiskt omöjligt. Den
lilla flickan sa, "När jag kommer till himlen ska jag fråga Jona".
Läraren frågade, "Men tänk om Jona hamnade i helvetet?"
Den lilla flickan svarade, "Då får du fråga honom".
En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då
gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade.
När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt frågade läraren
vad flickan ritade.
Flickan svarade, "jag ritar Gud".
Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut".
Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan:
"Det kommer de veta om en liten stund".
En söndagsskolelärare diskuterade de tio budorden med hennes fem- och
sexåringar.
Efter att ha förklarat budordet att "hedra din fader och din moder",
frågade läraren, "finns det ett budord som lär hos hur vi ska behandla
våra syskon?"
Svaret kom direkt från en liten pojke (den äldste i sin familj): "Du skall
inte döda.."
En dag satt en liten flicka och tittade på medan hennes mamma diskade i
kökshon. Hon upptäckte plötsligt att hennes mamma hade flera vita
hårstrån som syntes väl som kontrast mot hennes bruna hår. Flickan såg
på sin mamma och frågade nyfiket: "Varför är en del av ditt hår vitt,
mamma?"
Hennes mamma svarade: "Tja, varje gång du gör något dåligt och får mig
att gråta eller vara olycklig, så blir ett av mina hårstrån vitt."
Den lilla flickan tänkte en stund på detta och sa sedan: "Mamma, varför är
mormors hår HELT vitt?"
Barnen hade alla blivit fotograferade och läraren försökte övertyga dem
alla att köpa varsin kopia av gruppfotot.
"Tänk bara hur roligt det blir att titta på fotot när ni har vuxit upp och
säga 'där är Jennifer, hon är advokat' eller 'där är Michael, han är läkare'."
En liten röst hördes någonstans ifrån rummet, "Och där är läraren, hon är
död."
En lärare höll en lektion om blodcirkulation. I ett försök att förklara
närmare sa hon, "Om jag ställde mig på huvudet nu skulle blodet som ni
vet rinna ner i det och jag skulle bli röd i ansiktet."
"Ja", sa klassen.
"Hur kommer det sig då att när jag står upprätt som vanligt så rinner inte
blodet ner i mina fötter?"
En liten grabb ropade:
"För att dina fötter inte är tomma."
Barnen stod i kö i matsalen i en katolsk lågstadieskola för att få sin lunch.
Längst fram på bordet fanns en stor hög med äpplen. En nunna skrev en
lapp och satte den på äppelskålen:
"Ta bara EN. Gud tittar på."
Längre bort i lunchkön, på den bortre delen av bordet fanns en stor hög
med chokladkakor. Ett barn hade skrivit en lapp: "Ta så många du vill.
Gud tittar på äpplena."
Sotenäs biodlareförening
Styrelsen 2012 - 2013
Ordf
Urban Andersson
Lärkvägen 3
[email protected]
0523 – 133 75 0702 47 07 50
453 40 Lysekil
Kassör
Kjell Hermansson
Rörvall 138
[email protected]
0707 33 49 36
454 91 Brastad
[email protected]
Sekreterare
Inger Dahlberg
Skårve 102
[email protected]
0523-410 37 0703 91 32 64
454 92 Brastad
Ledamot
Ann-Charlotte Berntsson
0523 – 541 55 0702 91 81 74
Tveten 5
450 71 Fjällbacka
[email protected]
Ledamot
Anders Backman
Tveten 5
0523-541 55
450 71 Fjällbacka
Suppleant Ragnhild Eneling
Fåglekärr Kryddhagen 2
[email protected]
0524-701 10 709 96 19 72
450 52 Dingle
Suppleant Eskil Lekting
Banken Askum
0523-520 13
450 46 Hunnebostrand
Övriga funktionärer 2012 – 2013
Revisorer Bertil Johansson
Långevik 21
Gunnar Andersson
Henriksberg 1120
Suppleant Agne Olausson
Kyrkby Skummedal 140
[email protected]
0523-314 52 0738 01 72 62
456 44 Kungshamn
0523-521 75
456 94 Hunnebostrand
0523-66 25 92
453 92 Lysekil
0768 35 62 44
Valb.
Elizabeth Zetterlund
0706 28 57 84
Bro-Häller 408
454 94 Brastad
[email protected]
Lars Adriansson
Sandhålevägen 8
[email protected]
0523-128 59 0706 82 20 59
451 78 Fiskebäckskil
Ombud
Urban Andersson
Distriktet Ann-Charlotte Berntsson
Kjell Hermansson
Utbildning Ann-Charlotte Berntsson
0523–541 55
0702 61 81 74
Material
&
Bigård
Ann-Charlotte Berntsson
0523-451 55
0702 61 81 74
Anders backman
Tveten
0523-451 55
450 71 Fjällbacka
Honungs- Urban Andersson
bedömn. Lennart Brorsson
Elisabeth Zetterlund
Ragnhild Eneling
0523-133 75
0523-478 16
0706 28 57 84
0524-701 10
Hemsida
Ingemar Nielsen
0523-660 220
Sörkila 200
453 01 Lysekil
[email protected]
[email protected]
0705 94 95 95
Bitonen
Ingemar Almqvist
Lysekilsvägen 28
0523-480 82
0730 42 77 08
454 30 Brastad
Johnny Almqvist
Uteby 145
[email protected]
0523-412 46
0702 76 47 17
454 92 Brastad
Inte bara honung
Filmen Inte Bara Honung visades på två ställen i vårt distrikt, dels i
Stenungsund och dels i Gerlesborg.
Själv valde jag att åka till Gerlesborgsskolan där filmen visades den 13
september med Bottna Kulturfestival som arrangör och i samarbete med
Folkets Bio samt SBR.
Ett femtiotal personer kom för att se den i åtminstone biodlarkretsar
omtalade filmen. De flesta var biodlare från föreningarna i närheten men
också ett antal personer utan biodlarkunskaper hade hittat hit.
För oss som är biodlare fanns egentligen inga nyheter men i fantastiska
bilder åskådliggör filmaren Magnus Imhoff biodlarnas vardag i fyra
världsdelar.
Allt från den småskaliga hobbybiodlingen till den kommersiella och
industriella biodlingen berörs och tar upp de hot och risker som biodlingen
står inför. Särskilt berörs den hastiga bidöden som drabbat biodlingen
världen över. Vad detta beror på, konstaterar Imhoff, är en kombination
av orsaker som samverkar men pekar också ut varroakvalstret som det
största hotet. Än så länge har Australien klarat sig undan angrepp av
varroa och kan bedriva biodling tämligen giftfritt.
Några saker som även berörde rutinerade biodlare var bland annat den
handpollineringen man tvingats till i områden i Kina där naturliga
pollinerare utrotats samt den enormt storskaliga mandelodlingen i USA.
Nog har man hört talas om mandelodlingarna men i filmen fick den en
annan dimension, mandelträd så långt ögat kunde se. I en så stor
monokultur är man tvingad till att använda besprutning med gifter för att
klara sig från angrepp av skadegörare.
För pollineringen hyr man in bisamhällen i stor skala och betalar 150
dollar per samhälle. Givetvis måste besprutningen av mandelträden
upphöra just under perioden för pollineringen. När denna period är över
måste de företag som hyr ut bisamhällen ändå flytta dessa vidare då det
absolut inte finns något annat för bina att överleva på.
Denna hantering av bin är enormt storskalig och katastrofen ligger nära
till hands om den drabbas av den plötsliga bidöden.
Afrikaniserade bin med dåligt temperament är också ett orosmoment då
ett sådant inslag omöjliggör en säker och rationell hantering både för
biodlarna och för deras omgivning.
Kjell
Faktorer som påverkar bins överlevnad.
Globalt förekommer oförklarliga förluster av bisamhällen i stor skala, så
också i Sverige.
Forskare och experter står frågande då ingen enskild faktor kan pekas ut.
Det troliga är att det är en kombination av faktorer som spelar in. Dock är
det ganska klart att förlusterna beror på förändringar i miljön orsakade av
mänskliga aktiviteter.
Nedan följer ett antal faktorer som påverkar ett bisamhälles överlevnad.
Dessa faktorer kan utgöra ett underlag för vidare diskussioner vid kurser
och sammankomster.
Arv:
Raser
Avel
Parning
Miljö:
Klimat
Störningar
Dragväxter
Gifter
Sjukdomar:
Virus och sporer
Skötsel:
Odlingssystem
Biodlaren
Behandlingsmetoder
Foder
Dessa punkter kan med fördel användas vid grupparbeten i mindre
arbetsgrupper.
Varje punkt kan spaltas upp ytterligare och fler kan läggas till.
Till exempel kan punkten foder delas upp i sockerlösning alternativt Bifor.
Har detta någon betydelse för samhällets förmåga att stå emot negativa
faktorer? Finns det statistik över typ av foder vid förlusterna?
Som märks kan frågorna bli många och entydiga svar svåra att hitta men
en större kunskap om binas förmåga att överleva i den moderna miljön
skulle otvetydigt bli resultatet av en fördjupning med den här modellen av
skärskådning.
Kjell
Kjells täppa
Kurts täppa utgår i denna utgåva på grund av tidsbrist.
I stället skall jag redogöra lite för min egen täppa. I den finns varjehanda
ogräs där en del arter är till stort gagn för vilda och tama bin samt
humlor, fjärilar och andra sötsugna insekter.
Vilda bin är dock inte det enda vilda som förekommer i min trädgård utan
den liknar mer ett zoo. Rådjur tillsammans med sorkar, har en alldeles
speciell förkärlek till mina privata domäner trots att jag inte odlar mer
lyxbetonade primörer. När äpplena går till går också älgen till. Det vill
säga älgen går till anfall mot mina äppleträd så grenarna hänger slokande
rakt ner. Eftersom vi lever i en fredlig del av världen har jag ännu så
länge inte gått till motanfall. Jag har funderat på lite olika mer eller
mindre drastiska anfallsplaner. Jag är inte så mycket för de metoder som
inkluderar krut så jag har funderingar på att lägga mitt krut på mer
passiva och billigare åtgärder. Att såga ner äppleträden och elda upp dem
i köksspisen tilltalar mig mer i så fall. Det finns knappast något mer
hemtrevligt än när det knastrar och sprakar i spisen och nordanvinden
tjuter runt knuten samt att en stor skål med äpplen inhandlade på ICA
står på bordet.
Äpplena behöver man inte äta upp då de säker är fulla med insektsgift och
väljer man röda så är de mycket vackra att titta på.
Grävlingarna är inte lika aggressiva utan nöjer sig med det som ramlar
ner på backen. Men de måste tåla fallfrukten dåligt och får problem med
matsmältningen. Stora skithögar bredvid min trappa vittnar om detta på
ett uppenbart sätt. Jag skall googla och se om någon har konstruerat ett
grävlingavträde så att min entré kan bli lite mer presentabel och mer likna
en entré och inte ett dass.
Skator och nötskrikor tycker också om min trädgård i hög grad. De blir
alldeles till sig när det börjar bli lite körsbär i några av träden och snart
finns det inte körsbär i några träd.
Sammantaget liknar anfallen mot min trädgård som totalt krig med
attacker från underjorden, på marken och i luften. Inget önskeläge för en
general med en enmansarmé till förfogande.
Brännässlor är inte särskilt vackra men en nyttig vårprimör. Däremot är
både maskros och tistel vackra att se på och är till fromma då de främjar
insektslivet.
Under flera år har ett par tornseglare valt mitt hustak för att förmera sin
art. Här fungerar min trädgård som övningsbana för hela familjen och jag
slutar aldrig att förundras över den skicklighet de besitter i att manövrera
mellan hus, häckar och träd när de susar fram som gripenplan på låg höjd
i högsta fart. Faktiskt är det något som jag saknar i min trädgård framåt
hösten då de ställt in kompassen med sikte på varmare breddgrader. Låt
vara att de kan vara ett hot mot mina ungdrottningar på friarstråt men än
har jag inte saknat någon drottning på grund av tornseglarna.
Kjell
Långpannebröd med havregryn och honung
INGREDIENSER
50 g
5 dl
0,5 dl
50g
1 tsk
5 dl
12 dl
jäst
vatten
honung
smält margarin
salt
havregryn
vetemjöl
GÖR SÅ HÄR
1. Smula jästen i en degbunke, värm vattnet till 37 grader, häll vattnet
över jästen och rör tills den löser upp sig. Blanda ner honung, smör,
salt och havregryn.
2. Ha i större delen av mjölet och knåda tills degen är slät och precis
börjar släppa från degbunkens vägg. Strö lite mjöl över, täck bunken
med en handduk, och låt den jäsa till dubbel storlek på varm och
dragfri plats, ca 40 min.
3. VIKTIGT: Se upp för att knåda in för mycket mjöl i första omgången.
Havregrynen drar åt sig ganska mycket vätska.
4. Ta degen ur bunken och knåda den smidig för hand på mjölat
bakbord.
5. Kavla eller platta ut degen i en bakpappersklädd långpanna (35x40
cm). Dela i rutor med mjölad kniv, 12 eller 16 st. Nagga med mjölad
gaffel och strö lite mjöl över hela brödet.
6. Täck brödet med handduk och ställ att jäsa ca 30 min.
7. Grädda långpannebrödet mitt i ugnen i 15 minuter, i 225 grader.
8. Låt svalna på galler, övertäckt med handduk.
Jag hittade detta recept på kokaihop.se. Bröd med havregryn hör till mina
favoriter och var det enda grova jag hade tillgång till i Afrika. Blötlägg
gärna havregrynen innan så är det lättare att ha kontroll på konsistensen
på degen vid knådningen.
Kjell