Transcript Textsammanställning Sven Nilsson

Textsammanställning
Sven Nilsson
Text och illustrationer: Erika Rosengren
Sven Nilsson föddes den 8 mars 1787 i Asmundtorps socken i västra Skåne. Hans föräldrar,
bonden Nils Nilsson och Thora Svensson, fick sammanlagt sex barn varav Sven var yngst.
Redan som ung var han intresserad av naturen och ägnade sig gärna åt jakt och
fågelskådning.
”Dock nödgas jag tillstå, att den icke nog mångsidiga skolundervisningen under hela min
lifstid lagt hinder i vägen för min utbildning.”
Han fick tillgång till reglerad undervisning först i 10-årsåldern men visade sig vara mycket
begåvad i skolan. Han skämdes för sin anspråkslösa bakgrund och han försökte förtvivlat
dölja sin skånska bonddialekt.
Sven Nilssons enastående intellekt och stora naturintresse medförde att han fick en tjänst
som docent i naturalhistoria och amanuens vid naturaliekabinettet vid Lunds universitet.
Åren som följde skrev Sven Nilsson ett par uppsatser och avhandlingar i
däggdjurssystematik och ornitologi.
"...att i Naturalhistorien får man välja en enda sak till hufvudstudium och söka framtränga
i den så långt man kan. Ornithologien är den del af Naturens stora bok, som jag anser mig
hafva fått till min lexa och denna lexa vill jag med ifver studera."
Som framgår av ett brev från 1813 till den dåvarande professorn i naturalhistoria, Carl
Fredrik Fallén var det fåglarna som Sven Nilsson inledningsvis inriktade sig på.
"Ännu delibrerar jag hvad vitae genus jag bör välja. Så länge mitt lilla arf […] räcker, kan
jag väl träget studera det mitt favorityrke - Naturalhistorien - men inom få år tar både det
ena och det andra slut, och med Lund är alldeles inga utsigter - Läkare eller Präst är de två
sysslor som återstå för mig att välja."
Sven Nilsson oroade sig ständigt för sin ekonomi och han funderade ett par gånger på att
ge upp sin karriär inom naturvetenskapen. Med anledning av detta skrev han ovanstående
till sin mecenat Justitiekanslern Hans Gabriel Trolle Wachtmeister år 1815.
Sven Nilsson lät prästviga sig 1838 och erhöll på så vis Västra Nöbbelövs och Skivarps
pastorat mot att han utförde vissa kyrkliga förrättningar. Flera av hans predikningar finns
bevarade.
"Är det icke denna dag då den åter uppväckta naturen prunkar i ungdomlig skönhet och
glans! Nu ligger Skapelsen för oss som en öppen, lättläslig bok, hvari står skrifvet om Guds
herrliga egenskaper, nu ligger han som en uppslagen Bibel, full av uppenbarelser om den
outgrundlige kärleksrike Skaparen."
Särskilt Sven Nilssons tyvärr odaterade midsommarpredikan är en hyllning till naturen som
en förlängning av Gud, helt i enlighet med den naturfilosofi hans vetenskapliga principer
grundade sig på.
Sven Nilsson hade ett stort behov av att hävda sig och var mycket känslig för kritik. Hans
taktik gick ut på att förekomma framför att förekommas och kritiken av samtida forskares
arbeten utmynnade inte sällan i rena personangrepp.
”[…]för att ej blifwa alldeles sönderkrossad, förswara mig mot Molbechs grymma anfall,
som icke hade för afsigt att rätta och förbättra hvad möjligen kunde befinnas felaktigt,
utan deremot att bortdrifwa och i grund förstöra. Det war ett utrotningskrig. Det war
frågan om ingenting mindre än to be or not to be.”
Som framgår av föregående citat till Bror Emil Hildebrand från år 1844 hade Sven Nilsson
hade ett hetsigt temperament. Det påverkade alla i familjen och gjorde ofta honom ovän
med omgivningen. Följden blev att han hade svårt att få och behålla nära vänner.
"Jag har under flera postdagar intet bref från mitt hem – intet fått. Idag åter postdag; jag
väntade säkert; intet kom! Gud! Kanske jag ej mera har hustru eller familj – Att jag inga
venbref. [eller?] vänner eger, har jag länge erfarit. Hvad jag lider der kan ingen [...] känna
än jag. Intet fr. Stholm! intet fr. Lund!"
I en av de få personliga noteringarna i de talrika dagböckerna drabbas Sven Nilsson av
nedstämdhet när han sitter på sitt hotellrum under en resa till Paris 1836. Han beklagar sig
melodramatiskt över att han inte har några nära vänner och känner sig övergiven av sin
familj som han inte har hört av på flera dagar.
Hans hustru, Elisabet Cecilia Berg, var en djupt religiös kvinna som hängivet tog hand om
deras två flickor och fyra pojkar. När Sven Nilsson inte arbetade sökte han familjens
sällskap då han inte trivdes med att vara ensam.
”Det är rätt och billigt att ej antaga något som afgjordt, förr än man fullkomligt öfvertygat
sig om dess riktighet”.
Sven Nilsson hade en passionerad tro på vetenskapen och detta uttrycks bäst i inledningen
till Skandinavisk Fauna från 1847. Hans stora vetenskapliga bredd låg till grund för mycket
av den kritik han fick utstå från samtiden.
Kritiken var inte sällan välgrundad - Sven Nilssons revolutionerande upptäckter
motsvarades av nästan lika många misstag och han var inte alltid medveten om luckorna i
de egna kunskaperna.
"Kunna både de [rundslitna kislar] och den förstörande floden och deraf afsatta lösa sandoch gruslager ha varit en följd af samma öfversvämning som från Östersjön bröt sina
vägar fram genom Sundet och Belterna??"
Utifrån de sparsamma geoarkeologiska data som fanns att tillgå vid denna tid tillsammans
med skriftliga källor lyckades Sven Nilsson sluta sig till att det existerat en landförbindelse
mellan Skåne, Danmark och Tyskland.
Under början av 1800-talet pågick debatten om istidens vara eller icke vara som mest
intensivt. Genom sina geologiska studier hade det blivit uppenbart för Sven Nilsson att det
i forntiden skett betydande klimatförändringar.
"Alla dessa facta visa att det varit glacierer som nedglidit från fjällryggen (1841)".
Som framgår av anteckningen i marginalen på ett av utkasten till hans privata
föreläsningar var han den förste svenske forskaren som slog fast att det inträffat en
nedisning i Skandinavien under vilken den då levande djurvärlden gått under. Trots att han
inte formellt erkänts som det.
”Väl tillhör ifrågavarande ämne icke egentligen zoologien; men den och ethnologien ligga
hvarandra mycket nära – och skall frågan utredas så kan det ej gerna ske af en blott
boklärd antiquar, utan af någon som sysselsatt sig med fiske och jagt, ty han torde lättast
kunna inse hvartill ifrågavarande redskap begagnats.”
Sven Nilsson utvecklade och tillämpade den komparativa metoden vilket möjliggjorde
tolkningen att flintartefakter var forntida jakt- och fiskeredskap snarare än vapen och
symboler.
I sina tidiga arbeten ursäktade han sig för att han som naturforskare befattade sig med
arkeologin men självförtroendet ökade i takt med att hans idéer vann gehör så till den
grad att han så småningom kom att beteckna sig själv som upphovsmannen till den
moderna arkeologin!
"Det resultat hvartill [jag?] kommit att våra äldsta antiquiteter närmast liknar de verktyg
som användes af Grönländarna innan de fingo jern och smeder från Köpenhamn..."
Sven Nilsson jämförde etnografiska föremål från ”primitiva” kulturer från såväl Grönland,
Söderhavet, Nordamerika och annorstädes med förhistoriska stenartefakter från
Skandinavien.
Han myntade benämningen "gånggrift" för kammargravar från yngre stenålder men han
trodde att den yttre likheten med inuiternas igloos var ett argument för att dessa faktiskt
även kunde ha fungerat som bostäder.
”Som ett tillägg till bevisen för mina åsigters riktighet får jag även nämna att General
Direct. Ekströmer som nyligen var här några dagar, såg min samling av kranier, serien af
Lappskallar och fornskallar, och bedyrade att de tillhört en och samma folkstam och att
han ansåg omöjligt att kunna twifla derpå sedan man sett dem.
Sven Nilsson klassificerade forntida folk utifrån skallmätning, kraniologi. Tillsammans med
Anders Adolf Retzius uppfanns metoden och Sven Nilsson använde den i ett försök att
fastställa de Skandinaviska urinvånarnas ursprung.
Forskningen var behäftad med dåtidens imperialistiska föreställningar om vissa rasers
mindre värde och genom sitt stora inflytande bidrog Sven Nilsson till att introducera en
naturvetenskapligt grundad rasism.
”Många skall måhända anse mig för en fantast, som vid så hög ålder inlåter mig i sådana
företag; men jag beder Gud att få till dödsstunden bibehålla samma lefvande intresse för
vetensk. forskning, ty denna utgör mitt lifs lycka och både själens och kroppens helsa.”
Det drev honom att fortsätta samla, resa och skriva långt efter att han lämnade sin tjänst
vid universitetet år 1856.
År 1883 avled han hela 96 år gammal.
Till följd av att han i sin senare arkeologiska forskning hängav sig åt alltför fantasifulla
teorier blev han efter sin död misskrediterad som vetenskapsman och hans roll som
centralgestalt inom 1800-talets zoologiska forskning har fallit i glömska.
I sina självbiografiska anteckningar skrev Sven Nilsson: "Gud vet, om någon annan haft så
många afundsmän och förtalare som jag - och dock har jag gått oskadd ur deras klor."
Ytterligare information finns att finna I boken Sven Nilsson och
Skånes postglaciala fauna