Transcript möjligheter och utmaningar för kyrkan i Kambodja och Zimbabwe

TRO OCH
HANDLING
MÖJLIGHETER OCH UTMANINGAR FÖR
KYRKAN I KAMBODJA OCH ZIMBABWE
svenska
missionsrådet
Bilder:
Framsida: Gudstjänst vid förnyelsemöte för lutherska kyrkan i Zimbabwe.
Insida fram: Vardaglig syssla på landsbygden i Kambodja.
Insida bak: I Kambodja kämpar Bunongminoriteten för
rätten till sitt modersmål och god utbildning för sina barn.
EFK:s partner ICC stöder dem i deras strävan.
Baksida: By i provinsen Mondulkiri, Kambodja.
Bilden från Zimbabwe är tagen av Ewa Röllgårdh/IKON,
övriga bilder av Joel Sverker/SMR.
»kyrkan, i sin
mång­fald av
organisations­
former,
samfunds­
inriktningar
och teologiska
tolkningar,
påverkar män­
niskors val …«
»… vem de
lyssnar till,
hur de agerar
och väljer att
tolka ­historia,
nutid och
framtid.«
Innehåll
Inledning
Två fallstudier: Kambodja och Zimbabwe
Att vara kyrka i Kambodja Arvet efter Pol Pot – i samhället och i kyrkan Religionens betydelse
Relationen mellan kristna och buddhister
Ledarskap
Att vara pastor på landsbygden
Kvinnors och mäns roller
Att vara ung i Kambodja
Konflikthantering och försoningsarbete
Att vara kyrka i Zimbabwe
Att leva med ovisshet – i samhället och i kyrkan
Religionens och ekumenikens betydelse
Kyrkornas sociala engagemang – några exempel
Hiv och aids
Att leda i kyrkan – utmaningar, ideal och kvinnors möjligheter
Framtiden – kyrkans roll i arbetet för en positiv samhällsutveckling
Analys
Kyrkan som samhällsaktör
Kyrkan som organisation
Kyrkans betydelse för individen
Slutsats
Appendix
Svenska missionsrådets arbete med kyrkans roll i samhället
Litteraturförteckning
Andra källor:
9
11
14
14
18
18
20
21
22
25
27
29
29
33
35
38
39
42
44
44
46
47
50
52
52
53
53
»inom det inter­­na­tio­nella u
är det viktigt att förstå de
spelar och skulle ku
mot ­förtryck och fa
för demo­krati och m
la utveck­lings­samarbetet
tå den roll ­kyrkorna
le kunna spela i arbetet
ch fattig­dom och
ch mänsk­liga rättigheter.«
Inledning
»
»
Kyrkan kan spela en väldigt viktig roll för konflikthantering och försoningsarbete i samhället.«
Sagt av en lärare inom konflikthantering i Kambodja.
Kyrkan har alltid varit en plats för helande och försoning, och det kommer den fortsätta att vara.«
Sagt av en kyrkoledare i Zimbabwe.
under senare år har det blivit tyd-
ligare för allt fler att religion har stor
betydelse för samhällsutvecklingen.
Såväl Världsbanken och IMF som
regeringar i Nederländerna, Storbritannien och Norge hör till dem som
uppmärksammat vikten av att förstå vilken roll religion spelar i samhället. Bakgrunden till detta är inte minst
en ökad medvetenhet om risken att gå
miste om viktiga aspekter av ett samhälles sociala, politiska och ekonomiska utveckling om inte också religionens roll tas i beaktande. Tro och
religion samlar stora delar av världens
befolkning och spelar en viktig roll på
det civila samhällets arena.
Att den kristna kyrkan är en bety1
delsefull samhällsaktör råder det ingen
tvekan om.1 Det är också anledningen till att Svenska missionsrådet har
tagit fram den skrift du nu håller i din
hand. Kyrkan, i sin mångfald av organisationsformer, samfundsinriktningar och teologiska tolkningar, påverkar människors val, vem de lyssnar till,
hur de agerar och väljer att tolka historia, nutid och framtid. Kyrkan samarbetar också med andra organisationer
– kristna och icke-kristna, religiösa och
icke-religiösa – och samlar människor med vitt skilda bakgrunder. Vilken roll kyrkan har – och tillåts att
ha – varierar dock stort beroende på
sådant som historia, kultur, statsskick
och ledarskapstraditioner.
När begreppet »kyrkan« används i singularis i rapporten ska det förstås som omfat­
tande en stor pluralitet av kyrkor och en mångfald av organisationsformer, samfunds­
tillhörigheter och teologiska inriktningar.
Den här rapporten diskuterar och analyserar kyrkans roll i ­samhället utifrån
två fallstudier som ­Svenska missions­
rådet genomförde under v­ åren 2011 –
en i Kambodja och en i Zimbabwe.2
Vare sig du är kyrkoledare, medlem i
en församling, aktiv inom en internationell biståndsorganisation eller arbetar med internationella utvecklingsfrågor för en myndighet, så är vår förhoppning att du som läsare ska få en
fördjupad inblick i vilken roll kyrkan
spelar och kan spela som en del av det
civila samhället och som en aktör för
samhällsutveckling. Avsikten är också
att materialet ska vara en resurs för
reflexion kring kyrkans identitet och
de möjligheter och utmaningar den
står inför.
Rapporten bygger på det material som
resorna genererade och tar således inte
i anspråk att ge en fullständig bild av
kyrkans roll i Kambodja och Zim­
babwe. Framför allt bygger den på
berättelser och erfarenheter som människor vi mötte delade med sig av.3
Även om vissa jämförelser görs i analysen, ska inte rapporten läsas som en
strikt jämförelse mellan de båda länderna. Den ska framför allt ses som
en möjlighet till en djupdykning i två
olika kontexter, där människor delvis
kämpar med liknande problem och
där kyrkan spelar en viktig roll som en
del av det civila samhället.
2
Anders Malmstigen och Kristina Helgesson Kjellin genomförde resan till Kambodja
3–12/3 2011. Lena Boberg och Kristina Helgesson Kjellin genomförde resan till Zimbab­
we 27/4–7/5 2011.
3
Resorna möjliggjorde olika typer av möten; i Kambodja hade vi möjlighet att träf­
fa kyrkoledare samt yngre och äldre församlingsmedlemmar, medan vi i Zim­
babwe framför allt fick möjlighet att samtala med kyrkoledare eller personer i
ledarpositioner.
Två fallstudier: Kambodja och Zimbabwe
keng är en man i 40-årsåldern. Han är gift och har två barn, en flicka
och en pojke. Keng har under flera år arbetat för Bibelsällskapet i Kam­
bodja, en ekumenisk organisation som översätter Bibeln. Då var han
ofta ute och berättade om Bibeln i olika sammanhang. Han har nyss
slutat och försörjer sig nu bland annat genom taxiverksamhet. Hans
hustru arbetar på en textilfabrik, som så många kambodjanska kvin­
nor. Keng växte upp med sina föräldrar och en bror i en mindre stad.
När Pol Pot kom till makten 1975 skildes han och hans bror från föräld­
rarna, som tvingades arbeta på landsbygden. Senare fick han veta att
föräldrarna hade blivit mördade. Keng och hans bror placerades på
barnhem där de tillbringade flera år av uppväxttiden.
arun är en kvinna i 25–30 årsåldern. Hon är uppvuxen i en liten by
söder om Phnom Penh och vet vad som förväntas av henne; att gifta
sig, få barn och leva ett familjeliv som en kvinna »ska« göra. Men hon
har för länge sedan gjort klart för sina föräldrar att hon inte tänker fin­
na sig i sådana förväntningar. Som en av de första i byn har hon haft
möjlighet att utbilda sig och det finns så mycket hon vill göra. Arun
vill leva ett helt annat liv än vad hennes egen mor har gjort. I tonåren
blev hon kristen och arbetar idag inom en kristen organisation. Med
tiden har föräldrarna accepterat hennes livsval och är numera stolta
över henne och frågar ofta om råd om det är något som de inte vet
svaret på. martha tog examen från high school för ett år sedan. Hon är 18 år
och bor i Bulawayo. Hon funderar mycket över vad hon vill bli i fram­
tiden. Under high school-tiden var hon en aktiv organisatör. Hon ord­
nade seminarier där de diskuterade demokratifrågor och hon tycker
det är roligt att tala inför människor. Det har hänt att hon har predi­
kat för ungdomsgruppen i kyrkan, men har inte blivit uppmuntrad att
fortsätta med det. Däremot har unga män fler gånger fått chansen att
predika. Hon rycker lite på axlarna, och säger att »min tid kommer. Det
är bara att ha lite tålamod.« Martha har två bröder, en som har bosatt
11
sig i Sydafrika och en i USA. Kanske gör hon samma sak och söker sin
lycka utomlands om det visar sig vara svårt att få jobb i Zimbabwe.
mrs chikara är stolt över att vara lutheran. Hon säger det med emfas.
Det är hennes liv och identitet och det finns ingen annan kyrka som
kan locka henne till sig. Hon älskar sin kyrka! Mrs Chikara är engage­
rad i det lokala kvinnoarbetet och har tidigare arbetat nationellt med
kvinnoarbete inom den lutherska kyrkan. Då reste hon runt i Zimbab­
we, träffade kvinnor och pratade med dem om hiv och aids och om
vad man måste göra för att skydda sig från smitta. Nu är hon i 60-års­
åldern och arbetar inte längre. Men hon brinner fortfarande för kvin­
norna och deras situation och menar att kyrkan är en jätteviktig plats
där både kvinnor och män kan få stöd och tröst. Samtidigt oroar hon
sig en del för ungdomarna. Många lockas av de nya pingstkyrkorna
och vill inte vara kvar i den lutherska kyrkan.
Kengs och Aruns erfarenheter är exempel på många av de berättelser vi fick höra under vår resa i Kambodja. Hur Pol Pot-tiden splittrade familjer och hur den tiden fortsätter att prägla det kambodjanska samhället, samt hur fler och fler yngre personer inte längre finner sig i de traditionella förväntningar som ställs på dem från föräldrar och släktingar.
Marthas funderingar inför framtiden visar hur människor försöker hantera de stora problem som råder i det zimbabwiska samhället,
där många unga och välutbildade väljer att lämna landet för att söka
lyckan någon annanstans. Precis som Arun i Kambodja vägrar Martha acceptera traditionella förväntningar som finns på henne som
ung kvinna. Mrs Chikaras stolthet över sin kristna identitet är ett
exempel på vilken stark roll kyrkan i dess mångfald har i Zimbabwe.
Kyrkan erbjuder tillhörighet, identitet, gemenskap och framtidstro,
men även oro. Förändringar i det ekumeniska landskapet inger både
hopp och osäkerhet, något som både den kambodjanska och zimbabwiska kyrkan får leva med.
Både Kambodja och Zimbabwe präglas av stor fattigdom, brist på
mänskliga rättigheter, arv från våld och inbördeskrig, samt av pågående förtryck. I den verkligheten finns kyrkan som en viktig aktör
på samhällsarenan. På många sätt kämpar kyrkorna i Kambodja och
Zimbabwe med liknande problem, samtidigt som stora skillnader
12
råder. I Kambodja är kyrkan i minoritet (cirka 3 procent är kristna 4), medan de kristna i Zimbabwe utgör majoriteten av befolkningen (cirka 70 procent), i Kambodja är kyrkan ung, medan kyrkan har
en lång historia i Zimbabwe.
4
Kambodja är starkt dominerat av buddhismen. Statistiska uppgifter
om antalet kristna varierar. Två till tre procent är återkommande upp­
skattningar. Se till exempel »Faith-Inspired Organizations and Develop­
ment in Cambodia«, s. 31ff.
13
Att vara kyrka i Kambodja
Arvet efter Pol Pot – i samhället och i kyrkan
I augusti 2011 föll den första domen mot en av de ansvariga för Pol
Pot-regimens fasansfulla förtryck mellan 1975 och 1979. Duch, ökänd
chef för fängelset och tortyrcentret Tuol Sleng, nu ett museum, dömdes till 35 års fängelse för brott mot mänskligheten. Ytterligare fyra
personer som innehade höga positioner inom de Röda khmerernas
regim inväntar sina rättegångar. Arvet efter Pol Pot lever kvar. Förtrycket resulterade i cirka 1,7 miljoner dödsoffer, tusentals försvunna och splittrade familjer och landet kämpar ännu med att gå vidare efter det som hände under några år på 70-talet. Många människor lever med stora sår som är oläkta, och domen mot Duch ses av
många kambodjaner som ett första steg mot någon slags rättvisa.
Det kambodjanska samhället präglas av brist på tillit mellan människor. Man vet fortfarande inte vem man kan lita på, vem som kanske kan vara en angivare eller vem som är ens vän. Samtidigt vet
många unga kambodjaner knappt vad som hände under Pol Potregimen och det är först sedan 2011 som det ingår i skolans historieundervisning att undervisa om de Röda khmererna. De demokratiska institutionerna är bräckliga och Kambodja är enligt UNDP ett av
världens fattigaste länder.5
Samtidigt sker en viss ekonomisk utveckling i samhället och det
finns också en stor framtidstro hos många av landets invånare, inte
minst hos den urbana befolkning som har fått uppleva stora positi5
14
<www.beta.undp.org/undp/en/home/librarypage/results/r_cambo­
dia.html>, hämtad 2011-09-14. Se också »Mänskliga rättigheter i Kam­
bodja 2007«, rapport utgiven av det svenska utrikesdepartementet.
va förändringar under senare år. Det har exempelvis skett stora förbättringar inom sjukvården och infrastrukturen, men det är framför allt i städerna och för de mer välbeställda som dessa förändringar
har märkts. Klyftorna växer mellan stad och landsbygd, fattig­domen
är utbredd, korruptionen tilltar och regimen visar en alltmer hårdhänt sida när det gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. En
ny lag för hur enskilda organisationer (NGO:s, Non Governmental Organisations) måste registrera sig och får verka är under 2011 på
väg att verkställas, vilket kommer innebära stora svårigheter för det
civila samhället. Kraven för att få registrera sig beskriver flera som
»absurda« och att de successivt kommer att begränsa handlingsutrymmet. Upplevelsen bland många vi samtalade med är att regimen
vill öka kontrollen och inte släppa ifrån sig makten. Många unga
kambodjaner är frustrerade och de ökande klyftorna leder också till
en allmänt ökad frustration i samhället.
Arvet efter Pol Pot-regimen och de Röda khmerernas folkmord på
sin egen befolkning präglar också kyrkorna. Under Pol Pot-regimen
förbjöds all utövning av religion och kristna, liksom personer med
annan religiös övertygelse, mördades. Först i början av 1990-talet
började kyrkor etableras i Kambodja igen och religionsfrihet garanteras i konstitutionen. Buddhismen är statsreligion. Kyrkornas totala frånvaro från det kambodjanska samhället under ett par decennier innebär att kyrkan idag är väldigt ung, vilket bland annat visar
sig i en stor brist på teologisk utbildning bland kyrkoledare.6 Personer som arbetar på ekumenisk nationell nivå uttrycker att den låga
utbildningsnivån bland pastorer leder till sekterism och brist på til�lit inom kyrkorna, då pastorer inte är säkra i sin roll och därmed inte
vill släppa på kontrollen och delegera ansvar till sina medarbetare.
Resultatet är ett många gånger auktoritärt ledarskap bland pastorer.
6
Bristen på teologisk kunskap bland pastorer är ett återkommande tema
som flera personer på ekumenisk, nationell nivå lyfter. Den religiösa
historien i landet och vad det innebär att vara kristen i en buddhistiskt
kontext liksom hur den brutala historien under Pol Pots regim påver­
kar kristna människors gudsbild idag, är några frågor som Anne-Mette
Jürgensen, som arbetar med teologisk utbildning i Kambodja för Dan­
mission, menar är centrala för kyrkans framtid. En annan är hur utländ­
ska missionärers närvaro har påverkat vilken typ av kristendom som har
etablerats under de senaste decennierna.
15
Som en person uttryckte det: »Identitetsfrågan är central! Om man
är trygg i sin tro vågar man samarbeta med andra.«
Phnom Penh, en söndag i mars 2011
»We would like to welcome you in the name of Jesus.« Den frasen skriven
på väggen möter besökarna som stiger in i den lilla kvarterskyrkan som till­
hör pingstsamfundet Assemblies of God (AOG) mitt i Phnom Penhs myl­
ler av kvarter. Vi tar av våra skor innan vi stiger in i kyrkobyggnaden. Lov­
sångsteamet, bestående av nio män och en kvinna, är i full gång och spelar
och sjunger medan besökarna hälsar på varandra och intar sina platser på
de uppradade plaststolarna. »Har ni tröttnat på att prisa Herren?« frågar
lovsångsledaren uppfordrande mellan sångerna. Bland de cirka 80 besö­
karna är majoriteten kvinnor, många personer är yngre och några är barn.
Lovsångsteamet slutar spela och ungdomsledaren tar vid. Han välkomnar
alla till gudstjänsten och läser några verser ur Bibeln. Församlingen svarar
honom unisont. En lång stund ägnas åt sång och bön. De flesta sånger som
sjungs kommer från Hillsong i Australien, men har översatts till khmer. En
grupp kvinnor går fram och sjunger en traditionell sång på khmer innan
det är dags för ungdomsgruppen, som består av fyra killar och fem tjejer,
att komma fram och sjunga ytterligare en sång.
Sedan stiger pastorn fram för dagens predikan. Huvudbudskapet är att
kristna har ett ansvar att sprida evangeliet till vänner och grannar: »Gud
vill att alla människor ska bli räddade. Precis som lärjungarna berättade för
andra om vad Jesus gjorde måste vi berätta om vår tro för andra männis­
kor. Människor lever i rädsla, de är rädda för magi och för häxkrafter. Jag
kände mig rädd utan Jesus, men när jag mötte Jesus fick jag frid. När man
hör Guds ord och delar med sig av det till andra människor, då blir man väl­
signad. Jag är väldigt glad över att få komma till kyrkan. Ibland kanske en
kompis ringer till dig på en söndag och undrar om ni ska gå på bio. Ta med
din kompis till kyrkan istället.«
Efter predikan delar två kvinnor och två män ut nattvarden. Gudstjäns­
ten fortsätter med bön, lovsång och vittnesbörd. En kvinna går fram och
berättar att hon har gjort något väldigt fel, men att hon nu har bett om
förlåtelse. Man måste vara försiktig är hennes uppmaning till församling­
en, så att man inte lockas in i något som är fel. Gudstjänsten avslutas med
information om vad som är på gång den kommande veckan, bland annat
ett bönemöte och ett kvinnomöte i samband med den internationella
kvinnodagen den 8 mars. Den här församlingen grundades av tre personer och 2004 kunde de
flytta in i den nuvarande kyrkobyggnaden tack vare finansiering från en
16
förmögen medlem. Pastorn får sin lön från församlingen och just nu går
han i bibelskola, någon annan teologisk utbildning har han inte. Efter guds­
tjänsten pratar vi med några av medlemmarna som säger att församling­
en betyder väldigt mycket för dem. Det är viktigt att träffas, att få prisa
Gud tillsammans, betonar de. Det är bra relationer mellan medlemmarna
säger en person och det är viktigt att få växa tillsammans i tron. De träf­
fas flera gånger i veckan för olika möten. Det är flest kvinnor i församling­
en, flera är änkor. Det kristna budskapet verkar locka fler kvinnor än män,
säger de. I många kyrkor är det inte tillåtet för en kvinna att tala från pre­
dikstolen, men i deras kyrka går det bra. Att en kvinna skulle vara pastor
ställer man sig däremot tveksam till.
Många av deras vänner och grannar som inte är kristna tycker att de
är lite konstiga, de förstår inte vad det innebär att vara kristen. En kvin­
na berättar att hon har en butik som hon alltid håller stängd på sönda­
gar. Det tycker många är konstigt, eftersom hon på det sättet missar vik­
tiga inkomster. Men en del vänner är också intresserade av den kristna
tron och församlingsmedlemmarna vi pratar med menar att kyrkans vik­
tigaste uppgift i samhället är att vittna om den kristna tron. Visst kan kyr­
kan bidra till samhället även på andra sätt, men de stora problemen i sam­
hället, som fattigdom, våld, droger och korruption är det svårt för kyrkan
att göra något åt. Men om människor blir kristna, understryker de, då kan
även de problemen förändras till det bättre. 17
Religionens betydelse
Den kristna kyrkans nyetablering i början av 1990-talet – efter Pol
Pot-regimen och det efterföljande inbördeskriget – började i flyktingläger längs gränsen mot Thailand. De få kristna som överlevde
folkmordet flydde till lägren längs gränserna. Dit kom kristna missionärer och medföljande humanitära organisationer under 1980talet och församlingar bildades. Olika evangeliska protestantiska kyrkor var särskilt aktiva i arbetet i flyktinglägren. När många
uttryckte förtvivlan över hur Pol Pot, som var buddhist, kunde utföra sådana fruktansvärda handlingar, erbjöd det kristna budskapet en
ny tolkningsram för att förstå det fasansfulla som hade skett: Gud
hade utvalt och räddat dem för att de hade en särskild uppgift att
utföra i framtiden.7 Efter kommunismens fall 1989 öppnades Kambodja och missionärer som representerade en stor bredd av kyrkor
flockades till landet och församlingar etablerades.
Religion och religiös tillhörighet spelar en viktig roll både i Kambodjas historia och nutid. Kulturen genomsyras av buddhismen och
vi fick i samtal höra att om man är khmer så är man automatiskt
buddhist. Det finns också starka historiska band mellan den politiska makten och buddhismen och dess företrädare som lever vidare idag. Interreligiösa mötesplatser har arrangerats under senare år,
men överlag finns det inte många sådana plattformar för möten och
dialog över religionsgränserna.
Relationen mellan kristna och buddhister
»Förut gjorde jag en massa felaktiga saker, jag levde ett syndigt liv,
men det gör jag inte längre.« Orden kommer från en ung man som
inför församlingen berättar hur hans liv har förändrats sedan han
blev kristen. Han berättar att hans föräldrar inte alls förstår varför
han har valt att bli kristen och vägrar att gifta sig med den buddhistiska kvinna som de har utsett till honom. Han vill istället gifta
sig med en kristen kvinna. Församlingen bemöter honom med jubel
och applåder.
Berättelsen visar på de spänningar som omvändelse till kristendomen ofta leder till inom familjer. Att vara khmer är att vara buddhist.
7
18
»Faith-Inspired Organizations and Development in Cambodia«, s. 34f.
Att välja att byta religiös tillhörighet innebär på många sätt att bryta
mot normen. Omvändelsen får konsekvenser för individen, men
också för de sociala relationer som hon eller han ingår i. Trots det
menar många kristna att de oftast har goda relationer till buddhister
och att det på lokal nivå är vanligt med samarbete. Några ungdomar
i en by strax utanför Phnom Penh säger att de andra i byn som inte
är kristna överlag är positiva till kyrkorna, eftersom de kristna bland
annat ger dem ris när de inte har tillräckligt. De uttrycker också
att kristna har mycket att lära av buddhister; »de är bra människor
med många goda egenskaper som man som kristen kan bli inspirerad av«. På liknande sätt uttrycker några pastorer i Takeo att relationerna med buddhister i byn för det mesta är positiva; man samarbetar kring olika gemensamma frågor och kyrkorna har även bjudit in buddhister till »rice harvest ceremony«. Flera buddhister har
uttryckt att »man kan lita på de kristna, de står för sina ord«.
samtidigt beskriver några församlingsmedlemmar att det finns en
stor skepsis i samhället gentemot kristna och att det bland kristna
råder en stor osäkerhet kring den nya religiösa identiteten. Vad är
accepterat att göra som kristen? Kan jag fortfarande delta i nationella högtider som har buddhistiska rötter? Kan jag fortfarande gå in i
en pagoda? Hur ska ett kristet bröllop eller en kristen begravning gå
till? Vad är kultur och vad är religion? En pastor i en metodistkyrka
säger att det är sådana frågor som han som ledare måste fokusera på
i församlingsarbetet, liksom att öka kunskapen om Bibeln bland församlingsmedlemmarna. Han säger också att äldre kristna ofta känner sig ensamma och sällan får stöd av sina barn och att man därför
behöver jobba mycket med att stärka gemenskapen i församlingen.
Flera kristna ledare uttrycker att osäkerheten bland församlingsmedlemmar är ett återkommande tema som de som ledare kämpar
med. Heng Cheng, generalsekreterare för Evangelical Fellowship of
Cambodia (EFC), betonar att det är mycket viktigt att det inte går
för fort för en nykristen; hon eller han måste få en chans att vänja sig
vid vad det innebär att vara kristen. Man kan inte begära att människor inte längre ska få fira högtider tillsammans med sina familjemedlemmar eller delta i andra viktiga sammanhang. Han menar att
det inte är ovanligt att pastorer tvingar fram ett förändrat beteende
19
hos sina församlingsmedlemmar vilket ofta leder till att personen i
fråga med tiden väljer att lämna kyrkan. »Det gäller att som pastor
gå varsamt fram«, betonar han.
Ledarskap
Några av församlingsmedlemmarna som tillhör Assemblies of God
centralt i Phnom Penh berättar om vilken roll de ser att kyrkan har
och skulle kunna ha i samhället och hur de upplever det att vara
kristna i dagens Kambodja. Plötsligt kommer pastorn och sätter sig,
han vill vara med i samtalet och det märks på församlingsmedlemmarna att de inte riktigt kan prata fritt längre. Under gudstjänsten
ville vi som besökare gärna gå fram och hälsa församlingen och säga
varför vi var där, men efteråt fick vi höra att pastorn hade velat veta
i förväg vad vi skulle säga, att han var rädd för vad vi skulle ha för
budskap till församlingen.
Scenariot är väldigt vanligt i kyrkor i Kambodja, får vi senare
höra från flera håll. Kyrkan är ung, pastorerna är ofta unga, de har
inte fått tillgång till någon teologisk utbildning och de är osäkra i sin
roll. Resultatet blir att de inte vill släppa kontrollen, de vill styra och
bestämma. Det kan ses som ett av arven från Pol Pot-regimen och
också som ett uttryck för samhällets allmänna syn på auktoritet och
ledarskap.
Ett annat exempel på en pastor som inte vill släppa på kontrollen
kommer från en annan innerstadsförsamling i Phnom Penh. Församlingen grundades av en kambodjan som flydde landet under de
Röda khmerernas regim och som sedan många år bor i USA. Han
styr församlingen från USA och genom amerikanska kontakter kan
församlingen också finansiera sina utgifter. Pastorn vill inte släppa
ifrån sig ledarskapet »eftersom han inte har hittat någon som han
kan lita på«, berättar en av de lokala ledarna i församlingen.
Heng Cheng beskriver hur dagens pastorer är präglade av folkmordet på 70-talet. Han kallar dem för »den andra generationen«,
de som var barn under Pol Pot-tiden och som nu är i ledarpositioner
i samhället. De har överlag mycket låg utbildning, dålig träning i att
vara ledare och präglas av brist på tillit till andra människor. Han
bedömer att det gäller cirka 60–70 procent av dagens pastorer. Den
»första generationens« ledare, som han räknar sig själv till, kallar han
20
de som hann få en utbildning innan de Röda khmererna kom till
makten, medan den »tredje generationen« är de som föddes efter Pol
Pot-tiden. De, menar han, har fått en något bättre utbildning än den
andra generationen. De är förstås präglade av det som hände under
Pol Pot, men är ändå inte lika skadade som den andra generationens
ledare. Heng Cheng sätter sitt hopp till den tredje generationen, att
de ska kunna stå för en annan typ av ledarskap än dagens ledare och
pastorer gör; ett ledarskap som vågar delegera och involvera medlemmarna i beslut, som ser vilka gåvor församlingsmedlemmar har och
som inte tror att pastorn är den som måste göra allt själv.
»En god ledare är en person som först har genomgått en inre förändring så att han eller hon kan vara en god förebild och ha goda
relationer till människor runtomkring«, säger en pastor i provinsen
Takeo. Pastorerna vi samtalar med tycker att ledarskapet i deras församlingar, som tillhör Assemblies of God, präglas av att man diskuterar tillsammans och sedan kommer fram till ett beslut. I församlingen finns det ofta en kommitté som pastorn rådgör med. Den här
typen av beslutsprocess är inte vanligt förekommande i samhället i
övrigt, menar de. Samtidigt, betonar de, är det inte lätt att stå för ett
annat typ av ledarskap än det som är kulturellt accepterat och gångbart. Det kambodjanska samhället präglas av en hierarkisk och patriarkal ordning, där familjeband och släktband, hierarki och auktoritet är viktigt. En stark ledare är en ledare som själv styr och bestämmer. Att då hävda ett mer horisontellt och demokratiskt ledarskap är
riskabelt om man vill bli accepterad som ledare.
Att vara pastor på landsbygden
Det tar ett par timmar att köra till provinsen Takeo som ligger söder
om Phnom Penh. Provinsen präglas av landsbygd och jordbruk. Två
kvinnliga och tre manliga pastorer, som arbetar inom församlingar som tillhör AOG, berättar om hur de upplever det att vara pastor.
Situationen på landsbygden är besvärlig, säger de. Fattigdomen är
hög och människor är beroende av jordbruk, kycklinguppfödning
och försäljning av exempelvis mango för att överleva. Även pastorerna är beroende av det för sin försörjning då församlingarna inte har
råd att försörja dem. De beskriver också att det är svårt att få till en
stabil församling, människor kommer och går. Mest stabila är ofta
21
barngrupperna. Som pastorer träffas de en gång i månaden för att
dela erfarenheter och för att be tillsammans. Det betyder mycket.
De tycker att de överlag har bra relationer med andra aktörer i
byarna, med bychefer och distriktsledare liksom med buddhister.
De samarbetar i »the Village Development Committee« (VDC).
VDC finns i varje by och en av de kvinnliga pastorerna är med där,
medan två andra pastorer är assistenter till bychefen. De upplever
att de har möjlighet att influera om de har speciella önskemål och
ger ett exempel på ett vägbygge som skulle påverka den lokala kyrkan och där de kunde framföra sina synpunkter. Relationerna med
buddhister är också i stort sett positiva och man samarbetar kring
olika gemensamma frågor. Var tredje månad får de besök från religionsministeriet som vill ha en rapport om aktiviteter församlingen
bedriver och antalet medlemmar. En av kvinnorna säger att de inte
känner sig kontrollerade av regimen.
De stora problem de ser i samhället är våld inom familjer och mellan ungdomsgäng, den svåra försörjningssituationen, spel, polisvåld,
skuldsättning, otrohet, arbetslöshet och alkoholmissbruk. I församlingen kan det ibland vara problem med svartsjuka mellan församlingsmedlemmar. De hoppas få dit någon missionär och få ekonomisk hjälp utifrån så att de kan genomföra mer. Som situationen är
nu har de inte tillräckligt med resurser för att göra det som de skulle vilja göra. Det de hoppas på inför framtiden är att människor ska
få det bättre ställt och bli mer kreativa i att tjäna pengar; »fattigdom
skapar passivitet hos människor«, säger en av männen. De hoppas
också att människor ska bli mer öppna för att bli kristna, idag är det
väldigt svårt för många att lämna buddhismen och animismen för
kristendomen, säger de.
Kvinnors och mäns roller
En av de kvinnliga pastorerna berättar:
»Jag blev kristen 1994 och började tjäna Gud 1999. Innan dess var jag
en affärskvinna, jag sålde mango bland annat utanför en bibelskola.
Det var min läkare som berättade om den kristna tron. Jag var väldigt sjuk, men blev helad efter tre månader och gick då till kyrkan.
[…] Det var väldigt svårt för mig när jag blev kristen. Min man gillade det inte alls och han sa åt mig att flytta. Men nu är även han
22
kristen och han stödjer mig i mitt arbete. […] Jag ville inte bli pastor, men det var Guds plan för mig. Det är ofta väldigt svårt och jag
skulle helst av allt bara ge upp och fly från allt. Det är många människor i samhället runtomkring mig som ser ner på mig. Men jag
tror att Gud är trofast.«
en annan kvinnlig pastor berättar också hon att hennes man rea-
gerade väldigt negativt när hon blev kristen. Han blev aggressiv och
hotade henne. De hade en svår familjesituation och hade svårt att
försörja sig. Men med tiden har även hennes man blivit kristen och
nu är det han som stannar hemma och tar hand om odlingarna,
medan hon jobbar i kyrkan. Han stödjer henne i arbetet, men det
har varit en lång process att komma dit.
Enligt en rapport om kyrkan i Kambodja så är det vanligare med
kvinnliga ledare inom kyrkor än inom andra sektorer i samhället,
även om de är i minoritet.8 Vittnesmålen från de två pastorerna ovan
visar också att kvinnliga pastorer utmanar traditionella könsroller
och patriarkala strukturer och att det är svårare att som kvinna bli
accepterad som pastor än det är för en man.
Kvinnliga pastorer utmanar rådande könsstrukturer. Ett återkommande samhällsproblem som lyftes i samtal med olika personer är den höga graden av mäns våld mot kvinnor inom familjer och
i samhället i stort.
De kvinnliga pastorerna uttrycker att kvinnor ses som andra klassens medborgare i samhället. Det är förstås inget som kvinnor gillar,
betonar de, men man finner sig i situationen. Därför är det viktigt
för kvinnor att träffas i kyrkan, utbyta erfarenheter och ge varandra
stöd. Som pastorer känner de ett starkt stöd från de kvinnliga församlingsmedlemmarna, medan en del av de manliga medlemmarna
har svårt att helt acceptera dem som pastorer. Men det finns också
män som uppmuntrar dem och de betonar att AOG i Kambodja
uppmuntrar kvinnor att bli pastorer.
Att kyrkan är viktig för att stärka kvinnor betonar också
»Women’s Commission«, som är en del av EFC (Evangelical Fel8
»Portrait of the Body of Christ in Cambodia«, Antioch Research,
2008, s. 11.
23
lowship of Cambodia). Women’s Commission startade 1996 för att
ena kristna kvinnor och för att identifiera och stärka kvinnor i deras
roller inom kyrkorna, samt för att bedriva påverkansarbete. Man
har nyligen tagit ett nytt namn, EFC-WAVE, där WAVE står för
»Women, Advocacy, Value, Elevate«. År 2011 har man sex personer
anställda och två volontärer. Direktorn Kry Chenda och sekreteraren Nath Yean Yean beskriver hur man i Women’s Commission till
en början inte blev accepterade i kyrkorna, varken av männen eller
av pastorerna, men att situationen har blivit mycket bättre. Pastorerna erkänner nu att det är ett viktigt arbete som organisationen
bedriver.
Varje månad träffas 60–70 kvinnor från olika församlingar för att
fira gudstjänst tillsammans. Varje år firar man den internationella
kvinnodagen. De besöker också sjuka och organiserar en »Women’s
Prayer Day«. Årligen ordnas även en nationell konferens dit cirka
250 kvinnor från hela landet och från olika samfund kommer. Det
är ett viktigt tillfälle för kvinnor att träffas och dela erfarenheter.
Organisationen driver också ett ledarskapsprogram och arbetar med
bearbetning av trauma och konflikthantering i familjer, baserat på
Bibeln. Det är vanligt att mannen blir våldsam mot kvinnan när
hon blir kristen och man försöker stödja kvinnor som befinner sig i
sådana situationer. Man ser som sin uppgift att stärka kvinnor, att
öka deras självförtroende. Women’s Commission ser en skillnad
mellan stad och landsbygd när det gäller hur man ser på könsroller. I staden finns det generellt sett fler möjligheter för kvinnor än
det finns på landsbygden, där det ofta är mer konservativt. Man ser
också att yngre kvinnor och män tänker annorlunda än den äldre
generationen gör vad gäller könsroller, vilket ses som väldigt hoppfullt. Yngre kvinnor och män finner sig inte i de etablerade och förväntade könsrollerna och unga kvinnor vågar på ett helt annat sätt
stå upp för sig själva och ta för sig. Yngre män är också mycket mer
engagerade i hushållet än vad äldre män är och många yngre kvinnor vill hellre satsa på en karriär än på att gifta sig, vilket fortfarande
är kontroversiellt. Det har Arun fått erfara.
24
Att vara ung i Kambodja
»Jag tänker inte gifta mig än på många år. Det är så mycket annat jag
vill göra.« Orden är Aruns, den unga kvinnan som vi mötte i inledningen. Ly, en annan ung kvinna som studerar internationella relationer i Phnom Penh och som arbetar med utbildning av pastorer,
säger på samma sätt att hon inte är intresserad av att gifta sig. »Det är
så många problem i familjer idag«, säger hon. »Det är kvinnorna som
tar hand om hemmet och om barnen, medan mannen ger sig ut till
karaokebarer på kvällarna och dricker och roar sig med andra kvinnor. Det är mycket våld också inom familjer. Så vill inte jag ha det.«
Hon betonar att det finns bra män också, men tyvärr är det fortfarande så att kvinnor överlag ses som andra klassens medborgare och
som underordnade männen. Det är exempelvis väldigt svårt för en
frånskild kvinna att lyckas gifta om sig, därför stannar många kvinnor kvar i dåliga relationer. De har helt enkelt inget val och ser inte
att de kan klara sig på egen hand. Ly hoppas att familjerelationerna
kommer att bli bättre i framtiden, men så länge det är så här så tänker i alla fall inte hon gifta sig bara för att uppfylla de förväntningar
som finns på vad en ung kvinna ska göra.
i samtal med människor från olika sammanhang framkommer det
tydligt att många ser en ökad klyfta mellan yngre och äldre i samhället, där den unga generationen allt mindre vill göra som föräldrarna säger. Istället vill man utbilda sig, kanske flytta in till staden,
där det till exempel finns tillgång till internet. En grupp ungdomar
som är med i en kyrka i en by utanför Phnom Penh uttrycker att de
största problemen de ser i samhället är den låga kvaliteten på utbildningen, det utbredda användandet av droger och det stora antalet
trafik­olyckor och aborter. De träffas varje söndag eftermiddag för att
ha bibelstudier och för att prata om olika saker som berör dem som
unga. Flera av dem studerar vid universitetet, några av dem jobbar
och några är arbetslösa. De har svårt att se att kyrkan kan göra något
åt de här samhällsproblemen, kyrkan kan mer hjälpa människor
på individnivå, exempelvis genom barnhem. Trots skillnader mellan generationerna så anser de att de äldre i församlingen lyssnar på
dem, att de har möjlighet att säga vad de tycker, och att de kan inneha olika ledarpositioner i församlingen. De tycker inte heller att det
25
är någon skillnad på vad flickor och pojkar har möjlighet att göra i
församlingen.
Inom EFC-Key har man däremot erfarenhet av att det ofta uppstår problem och ibland konflikter mellan yngre och äldre i församlingar. Denna kommission inom Evangelical Fellowship of Cambodia arbetar med ungdomar, och KEY står för »Kingdom Equipped Youth«. Kommissionen startade sitt arbete 1995 och har idag
17 anställda och finns även representerad på tre andra ställen utanför Phnom Penh. Kommissionen arbetar med ledarskapsprogram,
»Community Impact« – som exempelvis handlar om att ungdomar
hjälper familjer att bygga hus – och ett mentorsprogram riktat till
barnhemsbarn. Man har även sportaktiviteter och ett drop-in center där ungdomar kan lära sig engelska, få datorkunskaper och spela
musik. Tillsammans med andra organisationer involverar man sig
också i olika MR-kampanjer.
Genom ledarskapsprogrammet vill EFC-Key stärka ungdomar
som redan är i ledarskapspositioner i församlingarna. Man utgår
bland annat från vilka ledarskapsmodeller som finns representerade
i Bibeln och använder dem som förebilder. I programmet betonas ett
annat slags ledarskap än det hierarkiska som dominerar i samhället.
Man lyfter istället fram vikten av att en ledare är en »tjänande ledare«, med Jesus som förebild. När ungdomarna sedan återvänder till
sina församlingar med nya tankar kring hur de vill vara som ledare,
är det inte ovanligt att det uppstår konflikter med pastorer och äldre
personer inom församlingen som inte tycker att ett mer demokratiskt ledarskap är ett »riktigt« ledarskap.
Många av ungdomarna som kommissionen träffar genom sitt
arbete kämpar med den höga arbetslösheten och med den klyfta som
finns mellan »traditionella« föräldrar och »moderna« ungdomar. Föräldrarna har ofta förväntningar på sina barn och ungdomar som de
inte finner sig i. Det resulterar ofta i konflikter inom familjen, speciellt om föräldrarna är buddhister och barnen är kristna. Sexualitet är ett annat laddat område som det ofta uppstår konflikter kring
mellan barn och föräldrar. EFC-Key försöker också lyfta det området och undervisa ungdomar utifrån en kristen tro. »Det kommer så
många influenser från hela världen som förvirrar ungdomar idag«,
säger en av ledarna.
26
Synen på barn och ungdomar förändras successivt och det finns
exempel på kyrkor som är involverade i ett arbete för att lyfta barns
rättigheter. Ledare inom olika församlingar i en region samlas exempelvis regelbundet för att lära sig om och diskutera vad barns rättigheter innebär. Deltagarna får lära sig om barns fysiska, emotionella
och sexuella utveckling, om hiv och aids, och man får tillfälle att diskutera uppfostran och synen på barn förr och nu.9 Idéerna om barns
rättigheter är inte självklara och det är också känsligt att prata om
vissa saker, såsom barns och ungdomars sexuella utveckling. Andra
områden där det blir uppenbara krockar har med föräldrars auktoritet kontra barns individuella rättigheter att göra, liksom med starka traditioner som prioriterar kollektivet före individen och ett hierarkiskt tänkande kontra tankar om jämlikhet.10 De här områdena
knyter an till den krock som beskrivs ovan mellan »traditionella« föräldrar och »moderna« ungdomar. I arbetet med att lyfta de frågorna
kan kyrkan, som en plats där olika generationer möts, fylla en viktig
funktion, menar de som driver projektet.
Konflikthantering och försoningsarbete
Problem i samhället som betonas av kambodjaner i olika positioner
handlar i mångt och mycket om hur konflikter kan hanteras och hur
man kan arbeta för försoning. Vilken roll kan kyrkan spela?
»Kyrkan är inte förskonad från konflikter utan kämpar med
samma problem som det övriga samhället gör. De starka banden
till utländska kyrkor och missionärer, som så mycket har präglat
den kambodjanska kyrkan, har inte alltid underlättat, utan till och
med förstärkt konflikter.« Det säger en av ledarna för organisationen
Peace Bridges. Peace Bridges jobbar med kurser och utbildningar i
konflikthantering, bland annat riktade till kyrkor och kristna organisationer. Organisationen växte fram ur ett behov som fanns inom
kyrkorna. Under det tidiga 1990-talet kom det mängder av missio9
Projektet genomförs i samarbete mellan EFC och ICC (International Co­
operation Cambodia) och stöds bland annat av Evangeliska Frikyrkan
(EFK). Projektet fokuserar på områdena »safe church«, »safe family«,
berättar Maria Finnevidsson, EFK.
10 För mer information, se »The Middle Way. Bridging the Gap Between
Cambodian Culture and Children’s Rights«, av Steve Gourley, NGO Com­
mittee on the Rights of the Child (NGOCRC).
27
närer med olika agendor till Kambodja, och ofta uppstod konflikter
mellan missionärerna och medlemmarna i de lokala församlingarna,
bland annat på grund av olika bibeltolkningar. Därför grundades
Peace Bridges år 2002 för att hjälpa ledare att hantera relationen med
missionärerna och för att lära dem mer om konflikthantering. Det är
fortfarande vissa problem med utländska missionärer, även om situationen är mycket bättre idag, säger en av kursledarna på Peace Bridges. Av kursdeltagarna är cirka 30 procent missionärer och 70 procent kambodjanska pastorer. Även om organisationen växte fram
ur ett behov inom kyrkorna arbetar man idag också med konflikthantering inom andra delar av samhället. Problemet med våld inom
familjer och bland ungdomar är utbrett. Genom åren har man utbildat cirka 60 pastorer och 150 »peacebuilders« som jobbar med »training of trainers«. Man jobbar också för att utöka sitt program till att
inkludera deltagare från olika religioner och på så sätt hantera interreligiösa konflikter som uppstår.
En av lärarna menar att många kambodjaner är konflikträdda på
grund av det som hände under Pol Pot-regimen. Istället för att ta itu
med problem och konflikter väljer man att låta det vara. Vad Peace
Bridges försöker göra är att få deltagarna att förstå att det inte är farligt att ha en konflikt eller ha olika åsikter, utan att det avgörande är
hur man hanterar konflikten och olikheterna. En av ledarna menar
att kyrkan kan spela en väldigt viktig roll för konflikthantering och
försoningsarbete i samhället om man lär sig att hantera konflikter på
ett bra sätt.11 Han fortsätter: »Kyrkornas ledare måste bli mer holistiska i sitt tänkande och i sitt arbete och inte bara fokusera på den
andliga dimensionen. Att bli omvänd till kristendomen är ett stort
steg att ta. Det måste pastorer förstå och de måste respektera människor för var de befinner sig.«
11
28
Se också »Peacebuilding in Cambodia: The Role of Religion«, Working
Paper, 2000, av Catherine Morris, <http://www.peacemakers.ca/re­
search/Cambodia/ReligionandPeacebuildingReportJan2001PT.html.>
Att vara kyrka i Zimbabwe
Att leva med ovisshet – i samhället och i kyrkan
»Situationen i landet är väldigt nyckfull, ingen vet vilka rykten som
stämmer och det är precis den här ovissheten som regimen spelar
på.« 12 Den beskrivningen återkommer när vi frågar människor hur
de upplever den nuvarande situationen i Zimbabwe. Rykten om vad
som ska hända och den ovisshet och rädsla som det skapar präglar
samhället i stort, också kyrkan. Kan jag lita på honom eller henne?
Vågar jag säga vad jag tycker, eller blir jag anmäld då? Flera menar
att politiken nästlar sig in överallt och att det hela tiden gäller att
anpassa sig efter olika situationer och efter vilka människor som
är närvarande. Den politiska situationen under president Mugabes
regim och Morgan Tsvangirais försök att påverka den för att bland
annat få till en ny konstitution, rör varje individ och varje livssituation. Maktmissbruk, rädsla och brist på tillit, förföljelse om man
opponerar sig mot regimen, fattigdom, brist på mat och på elektricitet, och till råga på allt spridningen av hiv och aids, är de stora problem som Zimbabwe kämpar med och som människor berättar om.
Kyrkan i Zimbabwe slipper inte undan de här problemen, utan präglas av samma problem som det övriga samhället. Däremot varierar
det hur kyrkan, i sin mångfald av samfundsinriktningar och teologiska tolkningar, förhåller sig till detta och hur man sedan agerar.
Zimbabwe har under många decennier präglats av orättvisor, våld
och konflikter; först under kolonialtiden då Storbritannien styrde landet, sedan under 1970-talets befrielsekrig och kamp för självständighet, och därefter genom den nuvarande regimens våld och
12
På grund av den osäkerhet som råder i landet så väljer vi i den här delen
av rapporten att inte skriva ut namnen på kyrkoledare och andra ledare
som vi har samtalat med liksom i de flesta fall inte heller namnen på de
kyrkor, samfund och organisationer som de representerar.
29
förtryck gentemot den egna befolkningen. 1980-talets massaker i
Matabeleland i södra Zimbabwe följdes av ett relativt lugnt 1990tal, medan landreformerna under 2000-talet innebar att vita bönder
tvingades lämna landet och jordbruket kördes i botten. Dessutom
tillkommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna
som regimen utsätter befolkningen för. Sammantaget har dessa faktorer fört landet ner i djup misär.
Det här har resulterat i att många unga och välutbildade zimbabwier under flera års tid har valt att lämna landet och bosätta sig i
andra länder. Många flyttar till Australien och Nya Zeeland, eller
till Sydafrika och USA, som Marthas – den 18-åriga kvinnan i inledningen – båda bröder har gjort. 2007 fram till mitten av 2009 var
krisen i landet som värst, med en skenande inflation, tomma butikshyllor och en fattigdom som blev alltmer desperat och påtaglig.13
Flera personer berättade hur man fick bege sig till grannländerna för
att få tag på bröd, ris och matolja och att stadsbor bedrev byteshandel med människor på landsbygden. Sedan dess har den ekonomiska situationen förbättrats, den amerikanska dollarn används parallellt som valuta och i matbutikerna finns det gott om varor, men
kampen för en dräglig tillvaro fortsätter med en arbetslöshet på närmare 90 procent. Den politiska krisen fortsätter också. År 2009
ingick oppositionsledaren Morgan Tsvangirai från MDC en koalition med Robert Mugabe och ZANU-PF, med förhoppningen om
att en politisk förändring skulle vara möjlig att genomföra. Förändringarna har dock låtit vänta på sig. Därför finns det idag mycket lite i det zimbabwiska samhällets politiska styre som ger några
positiva signaler. I det här sammanhanget fyller kyrkan en viktig
funktion. Den kristna tron erbjuder människor hopp och framtidstro. Och kyrkan erbjuder, enligt personer vi pratade med, identitet
och gemenskap.
13
30
Under en veckas tid i juni 2007 tredubblades exempelvis priset på en
limpa bröd.
Harare, en söndag i maj 2011
Dagen går mot kväll och staden fylls av tusentals människor som är på
väg hem från kyrkan. De är finklädda och bär Bibeln i handen. Helt säkert
har de allra flesta tillbringat en stor del av dagen tillsammans med sin
församling.
Vi har spenderat dagen strax utanför Harare, i en församling som tillhör
Assemblies of God. Kyrkobyggnaden är av sten och börjar bli för liten för
den stora församlingen. På samma tomt bygger man därför en ny kyrka
som kommer rymma många fler och förhoppningsvis ska räcka till. Dagen
efter är en ledig dag och då ska församlingsborna fortsätta med kyrkobyg­
get. Pastorn manar dem att komma, så många män som möjligt behövs
för att bygget ska gå framåt och kvinnorna uppmanas att laga mat och ta
med sig till männen. Alla får skriva upp sig på en lista och tala om vad man
tar med sig, »annars kommer ingen«, säger pastorn. Församlingen skrattar.
Församlingen sitter på enkla träbänkar, männen till vänster och kvinnor­
na till höger. Alla är uppklädda och kvinnorna ståtar i hatt. Barnen kläng­
er på sina mammor, tjatar om något att äta och springer ut och in under
gudstjänstens gång. Det är cirka 50 personer där, många av dem är ung­
domar. Längst fram står ett litet altare dekorerat med en lila duk och en
blomma i en kruka. Klockan är runt nio på morgonen och när pastorn häl­
sat alla välkomna börjar gudstjänsten med sång. Sången är kraftfull och
böljar mellan männen och kvinnorna. En kör går fram och sjunger i stäm­
mor. Sången byggs på från lägsta bas till sopranstämman och hela försam­
lingen är med, sjunger och rör sig till musiken. Därefter stiger pastorn fram. Församlingen reser sig och sjunger medan
han går fram och sätter sig när han tar till orda. Han talar omväxlande på
shona och engelska och hans budskap till församlingen är att människan
genom synden blir avskuren från Gud, just vad som hände Adam och Eva.
Därför måste vi alltid tänka på att inte synda, eftersom vi då kommer läng­
re bort från Gud. Samtidigt innebar Jesu död på korset att vi alltid kan vara
nära Gud, det finns inte längre några gränser! »Oavsett vad du har på hjär­
tat idag, så är Gud här och hör din bön!« Pastorn ropar ut budskapet och
församlingen svarar honom, ibland med rop och ibland med sång. »Vi får
aldrig glömma vad Jesus har gjort för oss«, utbrister han. »Vi har alla syn­
dat, vi kanske har följt traditioner som leder bort från Gud, men det finns
alltid möjlighet att återvända till Gud och bli förlåten.«
Nattvarden förbereds under sång och bröd och druvsaft skickas runt mel­
lan bänkarna. »Jesu blod förlorar aldrig sin kraft«, säger pastorn, och gör
en koppling till Zimbabwes historia: »Mycket blod har spillts i Zimbabwe
genom åren, många människor har fått offra sina liv för vår frihet, och
unga människor idag vet inte ens om vilka offer deras föräldrar och far- 31
och morföräldrar har gjort för dem. Blodet de offrade har förlorat sin kraft.
Men med Jesu offerblod är det annorlunda, det förlorar aldrig sin kraft.«
Han fortsätter och betonar att vi alla måste vara beredda på att Jesus kom­
mer tillbaka när som helst: »Är ni beredda? Många kommer att bli överras­
kade. Kyrkan måste vara förberedd. Vissa i församlingen kommer att vara
kvar, medan andra kommer att ha försvunnit ur bänkraderna. Det kom­
mer att synas tecken innan Jesu återkomst och vi måste vara beredda på
det. Många är inte redo, alltför många människor förlitar sig på trolldom
och onda andar.«
Efter några timmars gudstjänst är det dags för en kort paus, innan näs­
ta gudstjänst tar vid. Under pausen samlas församlingens flickor för att ha
en egen gudstjänst och prata om sådant som de har på hjärtat, kanske pla­
nera för något som händer den kommande tiden. Vi får tillfälle att samtala
med vår kvinnliga tolk. Hon och hennes man arbetar på en skola och hon
berättar om de svåra åren 2007 och 2008 när det inte fanns några matva­
ror i butikerna, inflationen bara steg och steg och pengarna räckte inte till.
Nu finns det i alla fall mat att köpa, även om det fortfarande är en väldigt
svår situation för många. Nästa gudstjänst börjar och nu är det ungdomarna som leder den. Det
blir sång, bön och vittnesbörd innan det blir ännu en predikan. Temat från
den förra predikan tas upp igen, att ingen vet när Jesus kommer tillbaka
och att vi därför behöver vara redo. När gudstjänsten går mot sitt slut är
det redan kväll. Det är tydligt att församlingen engagerar hela familjer och
människors hela liv. Församlingsgemenskapen är viktig och det är värde­
fullt att få dela söndagen tillsammans, berättar en man medan vi åker till­
baka in mot Harare. 32
Religionens och ekumenikens betydelse
Av Zimbabwes drygt 12 miljoner invånare räknas över 70 procent
som kristna. Beskrivningen ovan från en söndagskväll i Harare ger
en bild av den betydelse som kyrkan spelar för zimbabwier idag.
De kristna kyrkorna och samfunden är organiserade i tre större
ekumeniska organisationer: Zimbabwe Council of Churches (ZCC),
Evangelical Fellowship of Zimbabwe (EFZ) och Zimbabwe Catholic
Bishops’ Conference (ZCBC). Dessa fungerar som paraplyorganisationer och samarbetar tidvis, exempelvis i påtryckningsarbete gentemot regimen.14 Flera personer poängterar att de ekumeniska organisationerna fungerar som skydd för lokala kyrkoledare. Om det uppstår en svår och känslig situation i relation till politiker så kan man
alltid som lokal ledare hänvisa till sin ekumeniska paraplyorganisation och därmed själv slippa hamna i svårigheter.
Generalsekreteraren för en av de ekumeniska organisationerna
beskriver det arbete man gör: »Som organisation vill vi samla våra
medlemmar och både arbeta med utvecklingsarbete, kapacitetsstärkande arbete och med påverkansarbete. Vi arbetar exempelvis med
utbildning kring hiv och aids, ledarskapsfrågor, kyrkans roll i samhället, kvinnoarbete och familjerelationer.« Man försöker även lyfta
mansrollen genom ett »Men’s Fellowship«, men generalsekreteraren beskriver att det är mycket svårare att nå männen och diskutera mansrollen och maskulinitetsideal än det är att nå kvinnorna. Klimatfrågan försöker man också adressera, bland annat genom samarbete med andra aktörer i samhället. Syftet med organisationen är
att koordinera kyrkorna, arbeta för fred och rättvisa i landet och stå
14
År 2006 publicerades ett gemensamt dokument, »The Zimbabwe We
Want. Towards a National Vision for Zimbabwe«, där de tre paraply­
organisationerna formulerade de förändringar som de såg som nöd­
vändiga för att forma ett samhälle för alla människor att leva i, där de
mänskliga rättigheterna respekteras. Dokumentet tar bland annat upp
landfrågan, försoningsarbete och vilka värderingar man önskar ska
råda i ett framtida Zimbabwe. Självkritiskt skriver man också att kyr­
kan, i dess mångfald, inte har gjort tillräckligt för att försöka påverka
den rådande situationen. I dokumentet betonas att kyrkan inte längre
kan vara tyst när man bevittnar grova brott mot de mänskliga rättighe­
terna och att den har en skyldighet att se till hela människan, som den
fysiska och andliga varelse hon är. 33
på de svagas sida. Han menar att en av de viktigaste uppgifterna är
att vara en profetisk röst i samhället och göra människor medvetna om sina rättigheter så att de vågar säga vad de tycker. Genom att
utbilda personer inom olika områden är förhoppningen att de ska
sprida kunskaperna vidare inom sina församlingar och nätverk. Den
stora utmaningen för organisationen och för alla kyrkogemenskaper
i Zimbabwe är att stå utanför politiken och inte låta den politiska
polariseringen som präglar samhället också prägla kyrkan. Generalsekreteraren menar att det är en svår balansgång att å ena sidan arbeta mot förtryck och orättvisor och å andra sidan hålla sig utanför det
politiska spelet.
Inom Evangelical Fellowship of Zimbabwe samarbetar kyrkor
som tillhör de pentekostala och evangelikala kyrkofamiljerna. Generalsekreteraren för en av medlemskyrkorna berättar att man bland
annat träffas på konferenser där man försöker hitta gemensamma
vägar framåt kring olika problem såsom hiv och aids, fattigdomsfrågor och den politiska situationen. Han beskriver att hans samfund historiskt sett har varit fokuserat på att predika ett frälsningsbudskap och att man inte har haft ett särskilt stort eller genomtänkt
socialt arbete. Men med tiden har det blivit uppenbart att det som
kyrka inte går att blunda för den situation som råder i landet och
som församlingsmedlemmarna befinner sig i. Därför har kyrkorna
successivt börjat engagera sig mer i sociala frågor. Det handlar om
att ha ett holistiskt synsätt på vad kristen kärlek och medmänsklighet innebär, menar han. Genom EFZ får kyrkor och kyrkliga ledare
stöd för hur man kan och bör arbeta socialt.
Samarbetet mellan de tre ekumeniska organisationerna beskrivs
av flera personer som bra. Trots olikheter i doktriner och traditioner så inser man att det ligger i allas intresse att samarbeta för att
påverka situationen i landet. Tillsammans har man exempelvis skrivit brev, som har publicerats i dagstidningarna, riktade till politikerna, där man gemensamt kräver förändringar i landet. Kyrkan är en
maktfaktor att räkna med i samhället och en röst som det är svårt
för politiker att bortse ifrån. De trakasserier som till exempel den
anglikanska kyrkan kontinuerligt utsätts för, visar på att regimen
34
ser ett behov av att kontrollera en kyrka som når många tusentals
människor.15
Det är däremot inte självklart att det finns ett samarbete kyrkor
emellan på den lokala nivån, tvärtom är det inte ovanligt med viss
skepsis från de mer etablerade kyrkorna gentemot pingstkyrkor som
attraherar nya medlemmar. Inte minst lockar de nya kyrkorna till
sig ungdomarna. Men även de äldre pingstsamfunden, som Assemblies of God, möts ibland med skepsis från andra samfund och vice
versa. Ekumeniska relationer kan till och med uppfattas som hotande gentemot den egna kyrkoidentiteten, berättar en kvinna. En kvinna som tillhör Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe (ELCZ)
poängterar att det är ovanligt att man möts över samfundsgränserna.
Framförallt, säger hon, är det ovanligt att lutheraner och pingstvänner träffas, även om det förekommer. Men hon tycker att det är viktigt att lära känna varandra: »Det finns många fördomar som lever
vidare om vi inte försöker förstå varandra«, säger hon. 16
Kyrkornas sociala engagemang – några exempel
En kvinna berättar om vilka förhoppningar hon har för den damm
som nu byggs där hon bor: »Jag ser framför mig hur jag kan plantera grönsaker och att vi ska kunna fiska i dammen. Och jag ser också
framför mig hur boskapen går ner till dammen och dricker av vattnet.« Förhoppningen att dammbygget ska leda till förbättrade levnadsvillkor delar hon med de andra i byn.
Dammbygget pågår i södra Zimbabwe. Det finansieras och drivs
av en kristen organisation som utgör den diakonala delen av en etablerad kyrka. Organisationen bedriver projekt som fokuserar på försörjningsfrågor, säker tillgång till vatten och mat, fattigdomsbekämpning och att organisera sig lokalt. Det kan handla om att bygga
dammar, borra brunnar, organisera odlingar, göra det möjligt för
en grupp människor att organisera sig för att driva ett företag eller
15
Se <www.archbishopofcanterbury.org/articles.php/2209/archbishopsmeet-with-zimbabwean-president>, hämtat 2011-10-14.
16 Det är viktigt att betona att det också finns exempel på goda, ekume­
niska relationer på lokal nivå. I Gweru träffas exempelvis metodister,
baptister och anglikaner årligen för gemensamma kampanjer och pas­
torerna från olika samfund möts också regelbundet, berättar Gerd Pet­
tersson, Svenska Alliansmissionen (SAM).
35
organisera mikrolån. Ett omfattande arbete gäller också föräldralösa
barn, bland annat genom betalning av skolavgifter så att de har möjlighet att fullfölja skolgången. Hiv och aids är också ett område som
man är involverad i genom olika slags projekt.
Direktorn för organisationen beskriver hur rädsla och brist på til�lit präglar det zimbabwiska samhället. Också hon och hennes kollegor kämpar med den balansgång som den nuvarande situationen
innebär, där arbete mot orättvisor och för mänskliga rättigheter ses
som kritik av regimen, vilket i sin tur innebär en stor osäkerhet i
arbetet. Hon säger att det bland människor finns stora förväntningar på vad organisationen ska åstadkomma. »Men«, påpekar hon, »det
är ju inte vi som har ansvaret för medborgarnas välbefinnande, det
är politikerna! Däremot är det inte alltid som människor förstår det.«
»Det finns väldigt stora förväntningar på kyrkan och på kyrkans ledare, men det är inte lätt att möta alla behov. Hur leder man
ett hungrigt folk?«, undrar en av ledarna inom den lutherska kyrkan ELCZ.17 Det sociala engagemanget har varit en självklar del av
den lutherska kyrkan ända sedan de svenska missionärerna grundade den. Kyrkan spelar en viktig roll i svåra tider, poängterar han, det
är tydligt att människor behöver Gud när man har det svårt. Men
det är svårt att möta alla behov och det är inte självklart att kyrkan
kan möta människors förväntningar. Samtidigt tycker han att man
kan se att människor blir mer hjälpsamma gentemot varandra i svåra
tider; man hjälper varandra så gott det går.
Inom de ekumeniska paraplyorganisationerna pågår det kontinuerligt en teologisk reflektion kring sociala frågor, något som en
av ledarna poängterar. Även inom ELCZ finns det vissa sociala frågor som lyfts teologiskt, berättar han och menar att det diakonala arbetet bör vara något som varje präst är engagerad i. Inte något
som kyrkan överlämnar till någon annan att sköta. Direktorn för
organisationen som beskrivs ovan poängterar att det är viktigt att
17
36
Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe har växt ur det missionsar­
bete som Svenska kyrkan etablerade i Zimbabwe år 1903. År 1962 blev
ELCZ självständig, men det finns än idag starka band mellan ELCZ och
Svenska kyrkan. För mer information, se »The History of The Evangeli­
cal Lutheran Church in Zimbabwe«, 2003, av Söderström, Bergman och
Bergman.
fundera över vad det innebär för en kyrka att det diakonala arbetet
utförs av en professionell organisation och att kyrkan därmed överlämnar det diakonala ansvaret till dem. Eller kan det professionella diakonala arbetet existera parallellt med det diakonala arbete som
en församling utför? Diakonalt arbete, som en central del av en kyrkas väsen och identitet, får inte överges och enbart ligga i händerna
på »proffsen«, poängterar direktorn och undrar: »Vad är kyrkans och
den kristna diakonins specifika mervärde? Skiljer sig diakonalt arbete från annat socialt arbete som utförs av sekulära organisationer?«
Hur kyrkan på bästa sätt ska organisera sitt diakonala arbete är
något som man också funderar på inom ett av pingstsamfunden.
»Hur kan kyrkan vara relevant i samhället?« Generalsekreteraren för
samfundet ställer frågan när vi träffar honom på hans kontor. Han
fortsätter: »Människor är desperata, de är hungriga, de svälter, de är
fattiga – hur kan vi som kyrka välja att inte engagera oss? Jesus var en
social person, han brydde sig om människor och samhällen.« Också
han beskriver hur den stora utmaningen i dagens Zimbabwe ligger i
hur man som kyrkan kan engagera sig utan att bli en del av den politiska polariseringen av landet. Ett sätt som de har funnit är genom
utbildning i jordbruksmetoder. Det har visat sig att kunskapen hos
gemene man när det gäller odlingsmetoder som är hållbara också för
miljön har minskat, vilket gör att många människor blir väldigt sårbara i svåra tider, och också lättmanipulerade av politiker som erbjuder dem mat och andra förmåner. Genom att utbilda människor i
odlingsmetoder kan de bli självförsörjande och därmed inte lika sårbara eller beroende av matdistribution från lokala politiker. Generalsekreteraren säger att programmet så här långt har fallit väl ut och
att man som kyrka känner att man har funnit en bra metod att tackla flera akuta frågor på samma gång. Den lokala kyrkan spelar en
viktig roll för genomförandet av programmet och på så sätt har kyrkan blivit en relevant aktör i det lokala sammanhanget.
Som nämns ovan så har man historiskt sett inom många pingstsamfund inte poängterat ett socialt engagemang, utan fokus har
legat på den individuella frälsningen. Idag, däremot, finns det i
många pingstförsamlingar en medvetenhet, också teologiskt, om
vikten av att se till människan ur ett holistiskt perspektiv. Vad som
har lett till den här förändringen är svårt att säga, men någonstans
37
på vägen har det blivit uppenbart för kyrkan att om man vill vara
relevant i samhället så måste man se till hela människan, berättar
generalsekreteraren.
Kyrkornas sociala engagemang handlar om arbete för människors
värdighet och för deras mänskliga rättigheter. I dagens Zimbabwe är
det dock farligt att gå ut med att man arbetar för mänskliga rättigheter, då riskerar man trakasserier och problem med regimen. Återigen handlar det om en balansgång och inte minst om vilket språkbruk man använder sig av. Men vill man som kyrka vara relevant i
samhället kan man inte bortse från de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som människor hela tiden utsätts för, man kan inte
låta bli att engagera sig, som flera uttrycker det. Däremot är det inte
alltid så lätt för omvärlden att förstå den balansgång kyrkan befinner
sig i, att det inte är självklart att högröstat protestera mot regimens
övergrepp. Men, som flera påpekar, det betyder inte att man inte gör
något. »Något liknande den arabiska våren kommer inte att hända
i Zimbabwe«, säger en kvinna. Hon menar att det inte är värt det.
»Det är inte länge sedan som vi hade vårt eget befrielsekrig. Många
människor dog i den kampen och det lever fortfarande starkt i människors minnen. Zimbabwierna har sett för mycket blodsspillan.«
Hiv och aids
»Många kristna låtsas fortfarande som att hiv och aids inte existerar, så även om det är mer öppet att prata om det idag än det var
för några år sedan, är det fortfarande tabubelagt i många sammanhang.« Det säger Mrs Chikara, som vi mötte i inledningen. Hon är
en kvinna i 60-årsåldern som tidigare har arbetat inom ELCZ. I det
arbetet var hon ofta ute på resande fot och besökte olika landsdelar
och informerade kvinnogrupper om hur man kan skydda sig mot
hiv. Mrs Chikara brinner för sin kyrka, och hon tycker att kyrkan
skulle kunna göra så mycket mer än vad den gör. Hon har exempelvis föreslagit biskoparna att man borde organisera seminarier och
mötesplatser där frågor som hiv och aids och andra sociala problem
diskuteras. Kyrkan måste engagera sig socialt, det finns inget alternativ, poängterar hon. Kyrkans roll, menar Mrs Chikara, är dels att
predika ordet, men också att leva ut det: att ge till de fattiga, ta hand
38
om de föräldralösa, änkorna och de sjuka. Ordet måste få liv genom
handling.
Generalsekreteraren för ett av pingstsamfunden säger att många
kristna fortfarande tror att hiv och aids är ett straff från Gud och
han menar att det tar tid att få människor att tänka på ett mindre
dömande sätt kring sjukdomen. Samfundet har insett att man måste
engagera sig i det arbetet. Generalsekreteraren för en av de ekumeniska organisationerna menar att många kyrkoledare idag har förstått att man inte längre kan ignorera hiv och aids, men att det fortfarande är ett område som det är svårt att prata om inom kyrkorna.
Genom utbildning kan de ändå se att det är möjligt att förändra attityder, även om det är en lång process. »Som kyrkor måste vi också
arbeta med de här frågorna teologiskt«, säger han.18
Agneta Jurisoo har arbetat många år i Zimbabwe för Svenska kyrkan med hiv- och aidsfrågor. Hon säger att det inte är självklart att
den teologiska reflektionen kring hiv och aids finns på den lokala
nivån. Den lokala kyrkans uppgift är att förmedla ett hopp, men
det är inte säkert att hiv och aids lyfts av den lokala prästen. Inte
heller ser hon att mansrollen och mannens sexualitet, som en del av
hiv och aidsproblematiken, är något som man pratar om inom kyrkan. Men, poängterar hon, kyrkan har en stark och självklar roll i
det lokala sammanhanget. Andlighet är viktigt, inte minst i en tid
som präglas av så stor osäkerhet och där sjukdom och död är ständigt närvarande.
Att leda i kyrkan
– utmaningar, ideal och kvinnors möjligheter
»Det är en stor utmaning att vara kyrkoledare i Zimbabwe idag.« Det
säger generalsekreteraren för en av de ekumeniska paraplyorganisationerna och hänvisar till den sårbara situation som landets kyrkor
befinner sig i med tanke på politiska påtryckningar. Han beskriver
18
Inom »The Alliance Church in Zimbabwe« pratar man idag ganska öp­
pet om hiv och aids och det är inte heller någon dömande attityd gen­
temot de som bär på sjukdomen, säger Gerd Pettersson, Svenska Alli­
ansmissionen. Allianskyrkorna i södra Afrika har också gett ut ett stu­
diematerial byggt på kristen grund som kyrkor och andra grupper kan
använda sig av. Materialet heter »HIV AIDS – the Church Cares«.
39
att man alltid får vara beredd på att politiska infiltratörer, som på
olika sätt försöker splittra församlingar, dyker upp när man minst
anar det. Det finns också många exempel på kyrkoledare som har
låtit sig lockas av flotta erbjudanden från regimen, vilket har inneburit stor skada för kyrkor både lokalt och nationellt. Vem kan man lita
på? Vem är uppburen av regimen och vem lyckas stå emot? Det krävs
stor integritet hos dagens präster och pastorer för att kunna stå emot
olika erbjudanden, betonar han.
En annan person poängterar att det är stor skillnad på en hungrig och på en mätt ledare. Det är inte konstigt att en hungrig ledare
trillar dit när han blir erbjuden stora förmåner från regimen. »Ledare måste stärkas i sin roll, man klarar sig inte själv«, säger hon och
understryker vikten av att ledare får en holistisk utbildning och tränas i integritet, så att de kan stå emot lockande erbjudanden och
vågar stå upp för ett rättfärdigt ledarskap. I sitt eget ledarskap för
en kristen organisation strävar hon efter att motivera de anställda.
Genom att investera i människor, investerar man i organisationen
man leder, menar hon. »Jag leder inte en institution, utan jag leder
människor. Om man respekterar människor så kan det inte bli fel.
Bibeln har sunda ledarskapsprinciper att använda sig av.«
Generalsekreteraren för ett av pingstsamfunden berättar att han
började sitt samhällsengagemang inom fackföreningsrörelsen, men
mer och mer kände att han ville arbeta med människors andliga och
inte bara deras materiella behov. Som ledare för ett samfund som historiskt sett inte har betonat människans sociala och fysiska behov
lika mycket som hennes andliga, tror han att bakgrunden inom fackföreningsrörelsen bidrar till andra perspektiv än de som ofta dominerar bland pingstsamfunden.
under 1980-och 90-talen inspirerades den zimbabwiska fackfören-
ingsrörelsen av modellen med studiecirklar från Norge och Sverige,
där utbildning och diskussioner skedde i grupp, utan någon given
ledare. Det, beskriver han, har format honom och hans syn på ledarskap. Han vill inte vara en ledare som bestämmer allt, som styr och
ställer själv, utan han vill delegera uppgifter till medarbetare. Men
det har visat sig att hans ledarskapssyn oftast inte överensstämmer
med vad människor i församlingarna förväntar sig av honom som
40
pastor. Församlingsmedlemmar vill ha en pastor som bestämmer
själv, då uppfattas man som en stark ledare. En ledare som lyssnar in,
som delegerar och som är tolerant uppfattas som en svag ledare. Idealet är ett auktoritärt ledarskap och han har ibland blivit anklagad
för att vara alltför svag i sin roll. Men han håller fast vid sina ideal
och försöker omge sig med bra medarbetare som han kan dela tankar och diskutera med.
Inom pingstsamfunden i Zimbabwe är det generellt sett mycket
ovanligt med kvinnliga pastorer. Men det har hänt en del under de
senaste fem åren. Frågan lyftes på en av samfundens konferenser för
några år sedan och därefter beslutades det att kvinnor ska kunna
ordineras till pastorer. Beslutet föregicks av ett reflektionsarbete
både på lokal och nationell nivå, och det var viktigt, berättar generalsekreteraren. Men det är fortfarande så att kvinnliga pastorer stöter på motstånd, både från kvinnor och män inom en viss ålderskategori. Det tar tid att förändra attityder, konstaterar han. Men det är
ändå en skillnad jämfört med för några år sedan, då kunde en kvinna inte ens avsluta en gudstjänst med en bön framför församlingen, berättar han. Och som vi kunde se i gudstjänsten utanför Harare
deltog speciellt yngre kvinnor aktivt i gudstjänsten genom sång och
vittnesbörd.
En kvinna säger att hon inte har upplevt några problem att verka
som ledare. Hon menar att det överlag inte är några problem för
kvinnor att få olika slags ledarskapspositioner i det zimbabwiska samhället. Idag finner man kvinnor och kvinnliga ledare inom
alla sektorer i samhället, även om det ofta är svårare inom kyrkorna.
Och inom den lutherska kyrkan finns det en relativt lång tradition
av kvinnliga präster. De första kvinnliga prästerna inom ELCZ ordinerades 1989–1990, och under det senaste året har 4 kvinnor ordinerats till präster inom ELCZ, berättar en av kyrkans ledare. Och,
säger han, på de teologiska utbildningarna är idag ungefär hälften av
studenterna kvinnor och hälften män. Han menar också att kvinnliga präster inte är någon stor eller kontroversiell fråga inom ELCZ
idag. Anledningen till det är att frågan förbereddes väl och att det
gavs utrymme för diskussioner, både lokalt och nationellt.
41
Framtiden
– kyrkans roll i arbetet för en positiv samhällsutveckling
Att kyrkan i Zimbabwe spelar en viktig roll på flera samhällsnivåer är
inte svårt att se. Den ger tillflykt, tillhörighet, gemenskap, hopp och
identitet till enskilda individer. Genom socialt och diakonalt arbete försöker man bidra till att människor ska få ett bättre liv fysiskt
och materiellt, och i det ekumeniska arbetet försöker man på olika
sätt påverka regimen för att få till bestående samhällsförändringar i
landet. Samtidigt är inte kyrkan bortkopplad från det övriga samhället och samma problem som finns i andra samhällsinstitutioner
finns också i kyrkan, såsom maktmissbruk, korruption och splittring. Vilken roll kan kyrkan spela framöver i arbetet för en positiv
samhällsutveckling?
Ledaren för en av de ekumeniska paraplyorganisationerna säger
att han fortsätter att hoppas på en positiv utveckling men, medger
han, »vi har hoppats så länge, utan att det har hänt något«. Trots allt
tror han på en bättre framtid, och det är ju ändå bättre än 2007–
2008 när den ekonomiska situationen var katastrofal. Den stora
utmaningen är att påverka den politiska arenan och i det arbetet gäller det att vara klok. Det gäller att stödja de politiker som är bra och
som ofta blir motarbetade, säger han. Kyrkan har sina egna, interna
problem, och han räknar upp några av dem som han ser som mest
problematiska: brist på finanser, dålig disciplin när det gäller hur
man ska hantera finanser, kyrkopolitik som lätt speglar partipolitiken, ledare som inte släpper taget, och framgångsteologi som lockar
fattiga och desperata människor med löften om snabb framgång och
rikedom. Men samtidigt, betonar han, erbjuder kyrkan ett budskap
om hopp, frid och frälsning, den erbjuder en stödjande och kärleksfull gemenskap och det finns många goda förutsättningar för kyrkan att fungera som en stabilisator i en orolig och osäker tid. Han
tror därför att den kan bidra till en positiv samhällsförändring, men
som han redan vet alltför väl, så kommer det inte att bli enkelt. »Det
som ger mig hopp och energi är arbetet för fred och rättvisa. Som en
nation kan vi åstadkomma mycket mer än vi gör idag! Det motiverar
mig att försöka bidra till en positiv förändring.«
En annan kyrkoledare menar också att kyrkan kan spela en viktig
roll i samhället som en »profetisk röst«. Men, säger han, »det kräver
42
orädda ledare«. Kyrkan har en unik position i landet, ingen annan
institution samlar så många människor varje vecka och varje söndag, och den skulle verkligen kunna ena folket. Kyrkan skulle exempelvis kunna utbilda sina församlingsmedlemmar i demokratifrågor,
hur man röstar och så vidare. De gemensamma brev som de tre ekumeniska paraplyorganisationerna har formulerat och publicerat ser
han som hoppfulla steg och menar att det finns en unik möjlighet
för kyrkan att påverka den situation som landet just nu befinner sig i,
där bland annat en ny konstitution står på spel.
»Kyrkan i Zimbabwe har blivit starkare under de senaste tio åren
och alla har också mer och mer börjat inse att vi måste samarbeta
med varandra över samfundsgränserna«, säger en pingstpastor. Det
tycker han känns hoppfullt inför framtiden, även om det förstås är
stora utmaningar som väntar. Han betonar också hur viktigt det är
med stöd från andra länder, att kyrkan i Zimbabwe behöver få uppmuntran och stöd att fortsätta utmana politikerna och att fortsätta samarbeta. Han är trots allt hoppfull och tror att saker och ting
kommer att förändras inom en snar framtid. Han tror också att kyrkan kommer att spela en viktig roll för fred och försoning: »Kyrkan
har alltid varit en plats för helande och försoning, och det kommer
den fortsätta att vara.«
Ytterligare en kyrkoledare säger att han är hoppfull inför framtiden, inte minst tycker han att det är hoppfullt att många zimbabwier som har lämnat landet nu faktiskt väljer att återvända och att
det inte längre är lika många välutbildade som lämnar landet som
förut. Men allt hänger på vad som händer på det politiska planet,
säger han. »Det är avgörande för hur kyrkan kan fungera och agera i
framtiden.« En kvinna vi talar med menar att väldigt mycket hänger på vilka ledare som kommer styra både landet och kyrkan i framtiden: »Våra ledare stannar för länge på sina positioner. Vi behöver
alla Guds ledning och Guds inblandning i Zimbabwe, annars kommer det inte att gå.«
43
Analys
Varför är det viktigt att analysera och försöka förstå vilken roll kyrkor spelar i världen idag? Mötena med de människor vars röster har
hörts i den här rapporten talar sitt tydliga språk: den kristna tron är
för många människor grunden i deras liv, den erbjuder en identitet
och för många är den en drivkraft till ett samhällsengagemang. Tron
för människor till kyrkor där deras andliga behov möts. Där erbjuds
de också en gemenskap och där lyssnar de till ledare som ofta har
stort inflytande. Ofta agerar kyrkor också tillsammans i gemensamma ekumeniska organisationer och försöker att på så sätt påverka samhället i stort, något som vi har sett både i Kambodja och i
Zimbabwe.
Kyrkan som samhällsaktör
I båda länderna finns kyrkorna i en kontext präglad av en mängd
olika faktorer som på flera sätt liknar varandra: en historia och nutid
präglad av våld och konflikter, stor fattigdom, sjukdomar, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och osäkerhet inför framtiden.
Religionsfriheten som en förutsättning för troende människor och
kyrkor att agera fritt är i båda sammanhangen kringskuren genom
ett i Kambodja alltmer begränsat utrymme för organisationer att
verka fritt i samhället och i Zimbabwe genom de hot och trakasserier
som kyrkor och kristna organisationer ständigt utsätts för.
Att vara en ung kyrka eller en kyrka med en lång historia, samt att
representera en minoritetsreligion eller en majoritetsreligion, utgör
olika förutsättningar för vilken roll kyrkan kan spela i ett samhälle. Som ung kyrka finns det många möjligheter att utvecklas, och
kanske våga utmana och ställa andra frågor än en gammal kyrka gör
som kan ha fastnat i organisationsformer, teologiska tolkningar och
mer eller mindre givna strukturer. Samtidigt påverkas en ung kyrka
44
lätt av utomstående aktörer, missionärer och andra, som otåligt vill
forma kyrkan efter en viss modell, och inte låta den växa fram utifrån sina egna förutsättningar. En äldre kyrka har en historia att förhålla sig till, som kan vara till hjälp, men som också kan utgöra en
börda och det kan vara svårare att bryta mot hur »man alltid har
gjort«. Å andra sidan har man en struktur och ett självförtroende
som aktör, vilket gör att man har en mer given position i samhället.
I en situation som i Zimbabwe är det uppenbart vilken balansgång det är för kyrkor och deras ledare att agera för en förändring i
samhället. Att arbeta för att förbättra livssituationen för människor
och kämpa för deras rättigheter tolkas som kritik mot regimen, vilket det i många fall också är, och därmed utsätter man sig som ledare och som kyrka för stora faror. I en sådan situation är det lätt att
välja att vara tyst och fokusera på »ofarlig« församlingsverksamhet.
Men exemplet Zimbabwe visar också att en kyrka både kan verka för
förändring och samtidigt utgöra en stabiliserande faktor i samhället.
Kyrkan utgör en plats dit människor får komma för att finna gemenskap, tröst och glädje, samtidigt som den engagerar sig socialt för att
åstadkomma förändring.
i kambodja ser vi hur en liten, men växande, kyrka utmanar samhället på olika sätt. Individers omvändelse till kristendomen utmanar den dominerande livsstilen som buddhist och påverkar familje- och vänskapsrelationer. Påverkan på samhällsnivå märks framför
allt på bynivå, där bygemenskaper och samarbeten i bykommittéer påverkas av kristnas närvaro. Men även genom de nationella ekumeniska organisationerna gör kyrkan sin röst hörd på olika sätt och
försöker adressera samhällsproblem utifrån en kristen grundsyn. En
jämförelse mellan länderna visar hur både en kyrka i minoritetsställning och en kyrka i majoritetsställning kan uppfattas som hotande. I
Kambodja utmanar kristendomen givna normer och identiteter och
uppfattas därmed av vissa som hotande, och i Zimbabwe uppfattas
kyrkan som en hotande maktfaktor av den sittande regimen. Maktdimensioner gör sig gällande på olika nivåer, där även internationella samarbeten och partnerskapsrelationer spelar roll. När bidrar partnerskap och internationella samarbeten till att stärka en lokal aktör,
och när skapar det splittring och problem? Som vi ser med exemplet
45
Kambodja så har det inte varit oproblematiskt med många utomstående aktörer som vill engagera sig i den framväxande kyrkan, samtidigt som internationellt stöd kan betyda oerhört mycket i en situation som den i Zimbabwe. Men återigen kan internationellt stöd
se olika ut och kunskapen om de lokala kulturella och politiska förhållandena är central för om en internationell partner utgör ett stöd
eller inte.
Kyrkan som organisation
Vad är specifikt med kyrkan som organisation? Som alla mer eller
mindre organiserade gemenskapsformer är det människorna som
formar kyrkan, och ledaren spelar förstås en central roll. Makt i olika
former yttrar sig strukturellt i en kyrka, inte minst genom vem eller
vilka som tillåts inneha olika ledarskapspositioner och därmed ges
tolkningsföreträde. Makt är också situationell. Ett kvinnomöte, ett
äldstemöte, ett ungdomsmöte eller en körövning har alla sin dynamik med ledare, både formella och informella, som har en avgörande röst. Genomgående universella maktordningar, oavsett samhälle,
kultur eller organisation, manifesteras genom ålder och kön, och blir
tydliga också i en kyrka.
Ledarens roll och ställning varierar stort och påverkas av en rad
faktorer, som vi har sett. Kyrkan går inte att separeras från det övriga samhället, utan formas av historia, kultur och det nutida politiska
läget. Att bryta mot ledarskapsideal som finns i det omgivande samhället är inte självklart, varken när kyrkan utgör en minoritet eller
en majoritet. Det krävs starka individer med integritet och det krävs
ett stödjande nätverk där prästen eller pastorn kan få stöd och uppmuntran. Det krävs också utbildning, både i teologi och inom andra
relevanta områden, för att ledare ska känna sig trygga i sin identitet
och med sin uppgift. När ledaren är trygg i sin roll vågar han eller
hon ingå i dialog och samarbeten med andra kyrkor och samfund,
med företrädare för andra religioner eller med internationella aktörer. Brist på tillit, som vi har sett är utmärkande för både Kambodja
och Zimbabwe, kan däremot leda till missriktade uttryck av auktoritet och maktutövande.
Det är intressant att notera att en ung kyrka, som den i Kambodja, mer än det omgivande samhället tycks möjliggöra för kvinnor att
46
inneha ledarpositioner. Det finns många andra exempel, både historiskt och i nutid, där kyrkor i sin framväxt möjliggjort och möjliggör för både kvinnor och män att bryta mot rådande genusideal och normer. Men någonstans i processen mot institutionalisering är det vanligt att en mer traditionell genusordning, med manliga ledare och kvinnliga deltagare, etableras. Vad är det som sker i
den processen när det utrymmet successivt begränsas? Hur yttrar sig
makt i de här processerna? Vem eller vilka tillåts ha tolkningsföreträdet? Det är frågor att beakta i analysen av kyrkan som organisation,
där gudstron och teologiska tolkningar kan användas både för att
begränsa och befria människor.
Detsamma gäller ungdomars ställning i församlingen, där exemplet från Kambodja är tydligast och där ungdomar inom kyrkan
bland annat ges möjlighet att utbildas till ett ledarskap som är mer
demokratiskt till sin karaktär jämfört med det mer auktoritära ledarskapsidealet som dominerar i samhället. Klyftan mellan yngre och
äldre märks också i Zimbabwe, där unga personer delvis lämnar de
mer etablerade kyrkorna och dras till de nyare, ofta pentekostala,
kyrkorna. Hur kan både yngre och äldre samsas inom församlingen?
Det är ingen ny fråga, utan återkommer i varje generation. Kyrkan
som en plats där generationer möts har unika möjligheter att skapa
plattformar för dialog mellan yngre och äldre. När dialogen inte äger
rum och man upplever en klyfta mellan ungdomar och äldre församlingsmedlemmar handlar det ofta om maktutövande och tolkningsföreträde, där olika förståelse av relationen mellan yngre och
äldre krockar, som vi såg i Kambodja.
Kyrkans betydelse för individen
Vad innebär det att vara kristen? Vad betyder det för identiteten, för
relationerna och för hur man lever sitt liv? Det finns förstås inga
enkla svar på det; variationerna är lika många som det finns kristna människor. Däremot kan man konstatera att en religiös identitet
aldrig går att frånkoppla tidigare erfarenheter. Om man är kvinna
eller man, ung eller gammal, om man bor i stad eller på landsbygd;
den religiösa identiteten samverkar alltid med en rad andra faktorer och en identitet är inte heller något konstant och oföränderligt.
47
Tvärtom formas och förändras den hela tiden i relation till dessa och
andra faktorer.
Kyrkan är viktig som mötesplats och rum för gemenskap och delaktighet. Där spelar språkbruket en viktig roll för upplevelsen av
inkludering eller exkludering. En människas omvändelseupplevelse, hennes känsla av tillhörighet och den identitet som en församling kan erbjuda, handlar om att man som individ kan känna sig
stark och bemyndigad (»empowered«) trots till synes hopplösa förutsättningar i det omgivande samhället. I förståelsen av kyrkan som
organisation eller som kollektiv måste man alltid komma ihåg individers roller och erfarenheter som ju kyrkan består av. Den individuella erfarenheten ges ett utrymme i kyrkan, där delandet av berättelser och erfarenheter skapar en gemensam erfarenhet.
Kyrkan och församlingen som gemenskap kan inte heller underskattas när människor kämpar med fattigdom, förtryck, krig och
sjukdom. För internationella samarbetsorganisationer som ofta önskar se mer påverkansarbete gentemot förtryckande regimer är det
viktigt att komma ihåg att kyrkan framför allt är en trosgemenskap,
men en gemenskap som i förlängningen kan utgöra en viktig maktfaktor eftersom den ofta samlar en stor del av ett lands befolkning,
som i Zimbabwe. I en situation som den i Kambodja, där man som
kristen utgör en liten minoritet, är det också tydligt att församlingsgemenskapen är viktig för att man ska orka fortsätta vara kristen.
Men, som vi såg, så är det en balansgång hur pastorerna hanterar
församlingsmedlemmarnas situation. Om man som kristen tvingas bryta med sin familj och inte tillåts delta i buddhistiska högtider,
ofta av stor betydelse för familjen, är risken stor att man väljer att
lämna församlingen. Det krävs därför ledare som förstår att identitetsskapande är en process, där byte av religiös tillhörighet ofta innebär stora förändringar.
Det är också angeläget att betona kyrkan och den enskilda församlingen som en plats för lärande och medvetandegörande. I
många länder har kyrkor och kyrkoledare spelat en viktig roll i kampen mot förtryck och i arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Historiskt sett var den kopplingen stark i det svenska samhället, under senare år har vi i bland annat Sydafrika, Liberia och olika
latinamerikanska länder sett vilken maktfaktor som troende män-
48
niskor och kyrkoledare kan utgöra. Genom en församlingsgemenskap kan man således få kunskap om och ett engagemang för sådana
stora samhällsfrågor. Men också i det mindre sammanhanget utgör
församlingen ofta ett nätverk där många olika kompetenser finns
representerade. Som till exempel i den församling utanför Harare
där man med gemensamma krafter kunde bygga en ny kyrka tillsammans. Rätt förvaltat kan delandet av kunskaper komma både
församlingen som kollektiv och dess enskilda medlemmar till del.
49
Slutsats
Kyrkans roll i samhället kan inte begränsas till en samhällsnivå, den
spelar en roll både på den stora arenan och på den lilla, både i relation till politiker och makthavare, och i relation till den enskilda
medlemmens livssituation. Kyrkan utgör en viktig och specifik del
av det civila samhället som skiljer sig från andra typer av organisationer, men som också liknar dem på många sätt.
Den här rapporten visar att man inte kan bortse ifrån religiösa
aktörer som en del av det civila samhället om man vill förstå vad som
sker i ett visst land eller hur ett samhälle förändras och utvecklas över
tid. Samhällsutveckling handlar om många aspekter, där kunskapen
om religion och om människors andliga behov är viktig för att förstå
politiska, ekonomiska och sociala processer. Inom det internationella utvecklingssamarbetet är det viktigt att förstå den roll dessa aktörer spelar och skulle kunna spela i arbetet mot förtryck och fattigdom och för demokrati och mänskliga rättigheter.
Som kyrka och enskild församling är det angeläget att fundera
kring vem man är och hur man agerar: Varför har vi den struktur vi
har? Vad menar vi är ett gott ledarskap? Vilka konsekvenser får teologiska tolkningar för vilket utrymme enskilda medlemmar, kvinnor, män och ungdomar, får i en församling? Vilka konsekvenser får
det för hur vi som kyrka agerar i relation till andra aktörer i det civila
samhället och till makthavare? Det är frågor som är lika aktuella att
ställa för en kyrka i Sverige som i Kambodja eller i Zimbabwe.
Det gynnar kyrkans utveckling att reflektera kring sig själv, och
att kyrkan finns i en dialog med andra kyrkor liksom med andra,
sekulära samhällsaktörer. I förståelsen av vilken roll kyrkan spelar i
världen idag finns det inte utrymme för generaliseringar; varje kontext måste förstås utifrån den specifika situation som råder där, och
50
utifrån den specifika situationen måste kyrkans roll studeras. Det
finns inga enkla svar på när kyrkan bidrar till en positiv samhällsförändring och när den inte gör det; vad som anses positivt varierar
också mellan kyrkor och individer. Det krävs däremot kunskap om
processer över tid för att se åt vilket håll en utveckling går. Genom
inblickarna i Kambodja och Zimbabwe år 2011 förstår vi något av de
processer som är på gång i de båda länderna och som kristna individer och kyrkor som institutioner i respektive land har att förhålla sig
till.
51
Appendix
Svenska missionsrådets arbete med kyrkans roll i samhället
Svenska missionsrådet har under flera års tid arbetat med reflektionsområ­
det »Kyrkans roll i samhället«. Inom det arbetet har fyra internationella se­
minarier genomförts: i Kongo-Kinshasa 2005, Peru 2007, Thailand 2008 och
i Zimbabwe 2010. Upplägget på seminarierna har varierat, men fokus har
legat på deltagande, gruppövningar, diskussioner, individuella reflektioner
och diskussioner efter samfundstillhörighet.
Fokus för seminariet i Kongo-Kinshasa låg på aktuella utmaningar, yttre fak­
torer som påverkar kyrkan samt styrkor och resurser i kyrkan. Några av de
utmaningar som diskuterades var fattigdom, krig och konflikt, hiv och aids,
ledarskapsfrågor samt det fortsatta beroendet av givare i nord. Samtidigt
diskuterades partnerskap med kyrkor i nord som en styrka. Andra styrkor
och resurser man såg i kyrkan var den starka församlingstillväxten, kyrkans
roll i arbetet för fred och försoning samt kyrkans enhet.
På seminariet i Peru diskuterades förhållandet mellan bön och arbete samt
vardagen som gudstjänst. Är gudstjänsten något som pågår bara i kyrkan
eller är det en ständigt pågående och naturlig del av det kristna livet? Vida­
re diskuterades kyrkan som hinder eller som kraft för utveckling samt hur
kyrkan ska arbeta för samhällsförändring: på individnivå, på samhällsnivå
eller både och? Värdet av ekumeniska relationer samt av att ha goda relatio­
ner med andra samhällsaktörer var ytterligare ämnen som togs upp under
seminariet.
Teman som diskuterades under seminariet i Thailand var kyrkans identitet,
kyrkans relation till marknaden och till staten, kyrkans förhållande till andra
aktörer inom det civila samhället samt hur kyrkor kan bidra till att stärka det
civila samhället. Centralt för seminariet var frågan om hur teologi och iden­
titet gestaltas genom vem kyrkan är, vad kyrkan gör samt hur kyrkan relate­
rar till andra. Teologi som tillgång eller som hinder för kyrkans delaktighet
i samhällsutvecklingen samt hur kyrkan ska arbeta med påverkansarbete
gentemot staten, diskuterades också.
Seminariet i Zimbabwe fokuserade också det på kyrkans relationer till an­
dra aktörer i det civila samhället. Kyrkan som gemenskap, kvinnors, mäns
och ungdomars plats och roller, ledarskapsfrågor, kyrkans roll för demo­
kratiutveckling, hiv och aids-problematiken samt nord-syd-relationen var
andra områden som diskuterades. Maktbegreppet återkom i alla dessa
diskussioner.
52
Litteraturförteckning
»Faith-Inspired Organizations and Development in Cambodia.« World Faiths
Development Dialogue, 2010.
»HIV AIDS – the Church Cares.« Studiematerial utgivet av Allianskyrkorna i
södra Afrika.
»Mänskliga rättigheter i Kambodja 2007.« Rapport utgiven av svenska
utrikesdepartementet.
»Peacebuilding in Cambodia: The Role of Religion.« Catherine Morris, Wor­
king Paper, 2000, <www.peacemakers.ca/research/Cambodia/Religion>.
»Portrait of the Body of Christ in Cambodia. A Detailed Statistical Survey of
the Church in Cambodia and Its Characteristics.« Antioch Research, 2008.
»The History of The Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe 1903–2003.«
Hugo Söderström, Sten Bergman, Tore Bergman, Uppsala stift, 2003.
»The Middle Way. Bridging the Gap Between Cambodian Culture and
Children’s Rights.« Steve Gourley, NGO Committee on the Rights of the Child
(NGOCRC), 2009.
»The Zimbabwe We Want. Towards a National Vision for Zimbabwe.« The
Zimbabwe Catholic Bishops Conference, The Evangelical Fellowship of Zim­
babwe och The Zimbabwe Council of Churches, 2006.
Andra källor:
<www.beta.undp.org/undp/en/home/librarypage/results/r_cambodia.
html>, 2011-09-14.
<www.archbishopofcanterbury.org/articles.php/2209/archbishops-meetwith-zimbabwean-president>, 2011-10-14.
Tack
Författare till skriften är Kristina Helgesson Kjellin: »Under arbetet med den här skriften har vi mött många fantastiska
­människor som generöst delat med sig av sina erfarenheter. Utan er hade
det här inte varit möjligt att skriva. Ett stort och varmt tack till er alla!«
Denna skrift är producerad med ekonomiskt stöd från Sida. Sida ansvarar inte för dess innehåll eller form.
Layout: Cecilia Medin
Tryck: Modins, 2012
ISBN: 91-85141-15-1
under senare år har det blivit tydligare för allt fler att religion har stor betydelse för samhällsutvecklingen. Världsbanken, IMF, regeringar i Nederländerna, Storbritannien och Norge har uppmärksammat detta. Bakgrunden är inte
minst en ökad medvetenhet om religionens roll för ett samhälles sociala, politiska och ekonomiska utveckling. Tro och religion samlar stora delar av världens
befolkning och spelar en viktig roll på det civila samhällets arena.
Att den kristna kyrkan är en betydelsefull samhällsaktör råder det ingen tvekan om. Denna rapport diskuterar och analyserar kyrkans roll i samhället utifrån
två fallstudier som Svenska missionsrådet genomförde under våren 2011 – en i
Kambodja och en i Zimbabwe. Syftet är att ge en fördjupad inblick i vilken roll kyrkan spelar och kan spela som en del av det civila samhället och som en aktör för
samhällsutveckling. Avsikten är också att materialet ska vara en resurs för
reflexion kring kyrkans identitet och de möjligheter och utmaningar den står inför.
Svenska missionsrådet
Box 14038
se-167 14 Bromma
www.missioncouncil.se
Grafisk form: Cecilia Medin.
Tryck: Modins 2012.
svenska
missionsrådet