22

UTTRYCK 2010

Inspiration, imitation eller rent plagiat?

TEXT:

Malin Jönsson

ILLUSTRATION:

Erika Hedbom Att författare låter sig inspireras av sina före gångare är varken ovanligt eller konstigt. Men hur långt får man egentligen gå?

Frågan aktualiserades tidigare denna vår, då det avslöjades att den tyska författarinnan Helene Hegemann lånat delar av sin kritikerrosade romandebut på nya sätt.

Axolotl Roadkill

från andra skribenter. Det som verkligen upprörde var en hel sida text som, med få ändringar, hämtats direkt ur författarpseudo nymen Airens mindre uppmärksammade roman

Strobo

Givetvis räcker ett sådant påstående inte till för att rätt . Hegemann erkände genast att hon lånat avsnittet, och bad om ursäkt för att hon inte lyft fram upphovsmannen. Men hon förklarade också att hon tillhör en ny generation, som är vana att plocka fritt ur det kulturella utbudet och matcha bitarna färdiga plagiat. Men nog ligger det en sanning bakom orden. Hegemann har med sina 17 år fyllda vuxit upp i en tid då det ”kollaborativa skrivandet” hyllats som ideal, med Wikipdia som det mest skinande exemplet. Författarinnans försva rare jämför hennes litterära metod med DJ-kulturen, där man skapar nytt genom att låna delar av andras musik. Är Hegemann ett nytt sätt att skapa litteratur på spåren, en slags collageteknik, eller har hon helt enkelt låtit sig inspireras

lite för mycket

stöld. ? Säkert är att hon sällar sig till en namnkunnig skara författare, som genom historien anklagats för litterär

Ett i dubbEl bEmärkElsE

klassiskt exempel är Vergilius, som skrev det romerska nationaleposet

Aneiden

efter Home ros mönster. Likheterna med förlagorna

Iliaden

och

Odysséen

är stora; så stora att vi här kan tala om inspiration som gränsar till imitation. Men trots – eller kanske tack vare – detta gjorde Aneiden succé bland romarna, och vann senare uppskattning och beundran hos medeltidens och renässansens lärde. Först på 1800-talet började kritiska röster höjas mot Vergilius, vars epos nu sågs som en blek kopia av Homeros lysande original. Då hade ett nytt ideal letat sig in det kollektiva medvetan det, nämligen

Originaliteten

. ”Anta att en Imitatör besitter stor skicklighet”, skrev den brittiske poeten Edward Young 1759, ”han bygger trots allt bara vidare på en annans grund; hans skuld är åtminstone lika stor som hans ära; som därför sammantaget inte kan vara särskilt stor” (min översättning). Vergilius måste ha känt sig träffad där han låg i sin grav. I Edwards Youngs kölvatten utvecklades en originalitets vurm i Storbritannien, som en bit in på 1800-talet nått så stora proportioner att författaren Thomas de Quincy ondgjorde sig över de ”tusentals dussinskribenter som lever på att spåra stölder, verkliga eller inbillade”. Tidens kritiker hade för vandlat sökandet efter behandlas.

de verkliga upphovsmännen

till en ädel konst, och anklagelser om plagiat riktades åt alla håll. Även Shakespeares namn befläckades, när det blev allmänt känt att intrigerna i flera av hans dramer hämtats från antika före bilder. Mottreaktionen kom från en lång rad författare, som i den offentliga debatten försvarade återbruket som litterär metod. Det är inte ämnets originalitet som avgör kvaliteten hos ett verk, argumenterade man, utan med vilken äkthet det

mEn originalitEtEn

som konstnärsideal har överlevt in i våra dagar. En förklaring kan vara att de som försvarar rätten att låta sig inspireras och influeras – det vill säga konstnär erna, författarna - också har ett intresse av att skydda sin egen intellektuella egendom. Det är ju den egendomen de lever av. På 1800-talet fanns inga lagar som skyddade ett litterärt verk utanför ursprungslandets gränser. Ett faktum som mån ga utnyttjade, inte minst den brittiske författaren Charles Reade. Reade var samtida med Dickens, och tjänade liksom han bra på att sälja följetongsromaner till olika tidningar. Reades litterära metod var enkel: Han plockade ut delar ur okända franska dramer – dialogen från ett, intrigen från ett annat, miljön från ett tredje… – och sammanfogade till en ny helhet. Resultatet gick hem hos läsarna, och Reade uppnådde eftersträvad ekonomisk effekt. Må så vara att han idag är helt bortglömd. Det var inte bara Reade som skodde sig på andras kreativ itet. Under 1800-talet gjorde piratförlag i Europa och USA stora förtjänster på att trycka upp och sälja populära bok titlar utan upphovsmännens godkännande. Författare såg sina verk spridas, men fick själva ingen del av förtjänsten. Mot den bakgrunden skapades en stark opinion för en internatio nell upphovsrättslagstiftning, med Frankrikes litteräre gigant Victor Hugo i spetsen. En ivrig lobbyverksamhet utmynnade 1886 i Bernkonventionen, som ligger till grund för dagens internationella upphovsrätt. I konventionen fastställdes origi nalitet, individualitet och självständighet som krav för att ett verk ska uppnå så kallad verkstatus, och därmed omfattas av upphovsrätten. Åter en knäpp på näsan för Vergilius, kan man kanske säga.

dEt är knappast någon

slump att behovet av ett fung erande upphovsrättssystem uppstod just vid denna tid, under industrialismens glansdagar. 1800-talet var en tid av stora omvälvningar i Europa, vilket naturligtvis också satte sina spår i litteraturen. Effektivare tryckpressar, i kombination

UTTRYCK 2010

“

Är Hegemann ett nytt sätt att skapa litteratur på spåren, en slags collage teknik, eller har hon helt enkelt låtit sig inspireras

lite för mycket

?

” med en växande medelklass med läslust och pengar att spend era, hade gjort litteraturen till en marknadsvara. Det öppnade upp för pirater och skojare som Charles Reade, men medförde också nytt fokus för författarna: Att behaga den stora massan. Och det lättaste sättet att göra det är förstås att hålla sig till välkända framgångsrecept. Däri ligger kanske också förklar ingen till det plötsliga suget efter originalitet: Man tröttnade helt enkelt på dussinlitteraturen. tanke på de massiva protester från tyska författare som följde på nomineringen, var det kanske klokt att priset i slutändan tilldelades en annan kandidat. ”Originalitet existerar ändå inte, bara äkthet”, förklarade Hegemann i ett uttalande strax efter att nyheten om de stulna orden kommit ut. Har vi inte hört det argumentet förut?

FAKTA | Berkonventionen

Vad kan Vi då säga om

vår egen tid? Återigen har samhäl let genomgått stora förändringar på kort tid. Digitaliseringen har skapat nya former av litteratur – bloggarna är ett exempel – och sänkt trösklarna för att bli publicerad och läst. Upphovsrätten tycks föra en tynande tillvaro, när allt fler väljer gratis nedladdning av böcker, filmer och musik framför att betala för sig. Om vi får tro Helene Hegemann har kan ske den traditionella upphovsrätten spelat ut sin roll? Ska vi istället eftersträva ett samhälle där var och en får plocka fritt ur det kulturella utbudet, för sin egen förströelse, eller för att skapa någonting nytt?

Knappast. Snarare får vi nog acceptera att konstnärens rätt till sina verk i viss mån inkräktar på det fria skapandet. För inte heller Hegemann skulle sannolikt uppskatta att hennes verk spreds, utan att hon själv fick del av ära och ekonomiska förtjänster. Så i valet mellan absolut konstnärlig frihet och upphovsmännens rättigheter gör vi nog rätt i att även i fort- sättningen prioritera det senare. Icke desto mindre kommer gränserna mellan inspira tion, imitation och rent plagiat även i fortsättningen vara svåra att urskilja. Vart på skalan Hegemann placerar in sig är inte jag rätt person att ta ställning till. Juryn för Leipzig mässans bokpris tog däremot ganska tydlig ställning, när de i februari nominerade

Axolotl Roadkill

till priset på 15 000 euro. Detta trots att de kände till författarinnans litterära lån. Med Bernkonventionen är en internationell överenskom melse för skydd av litterära och konstnärliga verk. Det ursprungliga avtalet skrevs 1886, men har sedermera omarbetats vid ett flertal tillfällen. Medlemsländernas upphovsrättslagar måste i huvuddrag överrensstämma med konventionen, men det finns utrymme för lokala lösningar.

En viktig utgångspunkt i Bernkonventionen är att upp-hovsrätten ska uppstå automatiskt; det krävs in gen registrering eller liknande för att ett verk ska skyd das. Däremot måste verket ha uppnått endast dess unika form eller uttryck.

hovsmannen framstår i dålig dager.

behövs enligt Bernkonventionen.

verkshöjd

, vilket innebär att det uppvisar originalitet, individualitet och självständighet, och därmed inte hade kunnat framstäl las av någon annan än upphovsmannen. Verkshöjden inbegriper inte idéerna eller innehållet i ett verk, utan Bernkonventionen föreskriver flera undatag från upphovsrätten, exempelvis rätten att citera delar av ett verk, så länge det inte görs på ett sådant sätt att upp 160 länder runt om i världen är idag anslutna till Bernkonventionen. USA tillkom så sent som 1989, vilket är skälet till att man där fortfarande använder det tidi gare obligatoriska copyrightmärket, trots att detta inte 23