Transcript 01 INSIKT 4.12

Vårens
Lafakurser
4/12
Hiv i Sverige
INSIKT 4/12
9
15-18
”Mirakelmediciner” håller
hiv i schack
Samtal med hivläkare om
behandling och hälsa.
På kurs med Lafa våren 2013
Hela kursprogrammet presenteras.
19
Så kan man prata om
hiv i skolan
Flera tips för lärare som vill öka
elevernas hivkunskaper.
22
”Vi är friska fast vi har hiv”
Barns tankar om livet med hiv.
”Ilskan ger mig
kraft”
Inger Forsgren har
levt med hiv i tjugosex år.
6
”Hiv gör människor osäkra”
Simon Blom valde att vara öppen
redan från början.
28
Kampen går vidare
Hbt-situationen i Uganda tvingade
Jimmy Waguma på flykt.
30
Film, Böcker m m
12
Hiv på ålderns höst
Hur blir livet som hivpositiv
pensionär?
14
DIANA REYBEKIEL
4
Här tas all oro på allvar
Besök på Noaks Arks
hivtestmottagning.
ULRICA ZWENGER
OMSLAGSFOTON:
Ulrica Zwenger, Flavio Ferreira
24
Nu ska personalen utbildas
Kunskapen om hiv ska öka
inom Stockholms stad.
På gång på Lafa
LAFAS metodmaterial RÖDA
TRÅDEN är under omarbetning
och kommer i framtiden endast
att finnas tillgängligt på nätet.
Det fåtal exemplar som finns kvar
INSIKT – om hiv, sex & sånt
ges ut av Lafa – enheten för
sexualitet och hälsa inom
Stockholms läns landsting
Telefon 08–737 35 50
Fax 08–737 36 40
Postadress:
Box 175 33, 118 91 Stockholm
Besöksadress:
Västgötagatan 2, Stockholm
2 INSIKT
4/12
Redaktörer:
Martina Junström
[email protected]
Telefon 08–737 35 41
Hanna Ådin
[email protected]
Telefon 08–737 35 57
Ansvarig utgivare:
Gunilla Neves Ekman
Under 2013 kommer alla
metodmaterial att läggas ut i
digitalt format på Lafas hemsida.
Mer info på www.lafa.nu.
LAFA FYLLER 25!
kunskapscentrum som arbetar för
att förebygga hiv, sexuellt överförda infektioner och oönskade
graviditeter. Detta kommer vi att
uppmärksamma under våren så
håll utkik på www.lafa.nu.
HÖSTEN 1987, fem år efter att
det första fallet av hiv upptäcktes
i Sverige, startade projektet Lafa
– Landstinget förebygger aids i
Stockholm. Projektet mynnade
efter tre år ut i en permanent
verksamhet och Lafa, som senare
fick tilläggsnamnet ”enheten för
sexualitet och hälsa”, har nu i
tjugofem år varit ett metod- och
Redaktionskommitté:
Karolina Höög
Elin Jacobsson
Martina Junström
Thérèse Juvall
Lis-Marie Kanon
Gunilla Neves Ekman
Hanna Ådin
MARTINA JUNSTRÖM
RABATT PÅ
RÖDA TRÅDEN
i lager säljs ut under december
månad till det rabatterade priset
600 kronor, med försäljningsstopp 1 januari 2013. Samtidigt
sänker vi även priset på våra
andra metodpärmar FRÅGA
CHANS och KROPP OCH SEXUALITET till 600 kronor styck.
Röda Tråden vänder sig till dig
som har sex- och samlevnadsundervisning för 13–19-åringar
och Fråga Chans till dig som
jobbar med 10–13-åringar. Kropp
och sexualitet är ett material för
dig som undervisar personer som
har svenska som andraspråk.
Layout: Lotta Continua
[email protected]
www.lafa.nu
Prenumeration
och adressändring:
[email protected]
Tryckt hos Sjuhäradsbygdens
Tryckeri, Borås ISSN 1104-0912
LEDARE
☎
INSIKT
ringde till …
LOUISE
MANNHEIMER,
FoU-ansvarig på hivenheten på SMI, som just
nu söker forskare för samarbete för att få
igång en kartläggning av den livssituation de
omkring 6 000 hivpositiva i Sverige befinner
sig i.
Vad vill ni göra? Och varför?
– Avsikten är att få mer kunskap om hur människor med
hiv lever idag, om deras livskvalitet och livssituation.
Hur mår de, vilka problem upplever de och hur ser livet
ut? ”Positivt Liv”, en internationell kunskapsöversikt
som SMI har tagit fram, visar att många skattar sin
generella hälsa som god men att många också har
negativa erfarenheter. Särskilt gäller det den sexuella
hälsan, diskriminering genom isolering och utsatthet.
Det är därför viktigt att undersöka hur livssituationen
ser hur för människor som lever med hiv i dagens
svenska samhälle för att i fortsättningen kunna arbeta
för att minska problemen och öka livskvaliteten.
Vilken typ av samarbetspartner söker ni?
– Vi söker ett team, både forskare och kliniker, som tillsammans med oss här på SMI kan genomföra studien.
De ska ha erfarenhet av att undersöka just livskvalitet.
Men det är naturligtvis också viktigt att de har kunskap
och erfarenhet av kronisk sjukdom, särskilt med koppling till hivinfektion och sexuell hälsa. En styr- och
referensgrupp kommer att bildas där bland andra
organisationen Hiv-Sverige kommer att delta.
Vad är det rent konkret forskarna kommer att
få i uppdrag att ta reda på?
– Det är viktigt att göra kartläggningen bred, det vill
säga att många olika aspekter som belyser en livssituation finns med. Fysisk och psykisk status till exempel,
men också hur det sociala nätverket ser ut (familj, vänner, bekanta), socioekonomisk situation (utbildning,
arbete, försörjning), eventuell utsatthet, isolering, diskriminering. Och självkänsla, livsstil med mera. Alla
dessa faktorer hänger ihop med kunskap och attityder i
samhället. Men också med lagar och regler.
Hur ser tidsplanen ut?
– Vi hoppas på att komma igång innan årskiftet med
planering av metod och frågeformulär för att sedan
utföra studien under 2013.
Och sen?
– Tanken är att göra om studien vart fjärde eller femte
år för att regelbundet följa gruppen framöver. Vi hoppas också att den ska leda vidare till fördjupade studier.
Och att kartläggningen kommer att ligga till grund för
insatser inom bland annat vård och omsorg. Kanske
behöver olika personalgrupper utbildning för att ta
hand om morgondagens allt äldre hivpatienter till
exempel.
LOTTA JONSON
2012 – ett år
med hiv i minnet
ÅR 2012 HAR PÅ många sätt präglats av
att det är trettio år sedan hiv kom till
Sverige. Vi är många som följt och berörts
av Rasmus och Benjamin och deras
vänner i tv-serien ”Torka aldrig tårar utan
handskar” eller läst första delen i Jonas
Gardells romantrilogi med samma namn.
I media har hiv och aids uppmärksammats
i många intressanta och välgjorda artiklar
och program, till exempel har Sveriges
radio gjort flera dokumentärer som du
hittar via sökorden hiv 2012 på sr.se.
Årets sista nummer av Insikt har vi valt
att nästan helt ägna år hiv, men i stället för
att anlägga det historiska perspektiv som
dominerat mycket under året i övriga
media, koncentrerar vi oss på situationen i
Sverige idag och försöker blicka framåt. Vi
som var med på 1980-talet minns all oro,
frågorna, okunskapen och skräcken inför
att möta en ny och obegriplig sjukdom
som bara verkade leda till oundviklig död.
Idag är situationen i Sverige på många sätt
annorlunda. När de nya bromsmedicinerna kom i mitten av 1990-talet innebar
det en revolution.
VARJE ÅR FÅR anmäls mellan 400 och
500 nya hivfall i Sverige. För dem och de
cirka 6 000 personer som redan lever med
hiv, deras anhöriga och omgivning, är hiv
inget kapitel i historieboken utan en
daglig realitet att förhålla sig till. Med allt
bättre mediciner har hiv blivit en kronisk
sjukdom som går att kontrollera. Men
fortfarande påverkar framför allt andra
människors rädsla och okunskap många
hivpositivas liv så mycket att de väljer att
inte berätta om sin infektion, trettio år
efter att viruset blev känt.
Enligt den nationella hivstrategin ska
den inhemska smittspridningen vara halverad till år 2016. Enligt samma strategi
har vi en viktig uppgift då det gäller att
motverka att hivpositiva människor diskrimineras och stigmatiseras. Visst har
det gått framåt sedan det första fallet av
hiv konstaterades för trettio år sedan –
men vi har fortfarande långt kvar.
För oss alla som arbetar med hiv, vare
sig vårt fokus är på det förebyggande eller
på vård och stöd till hivpositiva, finns
stora utmaningar. Vi måste klara att arbeta
både mer generellt förebyggande och samtidigt nå särskilt riskutsatta grupper som
män som har sex med män och migranter.
I vården måste man på alla nivåer bli bättre
på att hivtesta och möta människor som
har hiv på ett professionellt och respektfullt sätt. I skolan behövs mer undervisning och samtal om hiv.
Stödet finns i läroplanen, nu gäller det
att omsätta i handling så att dagens unga
får ett historiskt perspektiv på hiv och aids
och kunskap och förståelse för hur det är
att leva med hiv idag.
MEN HIV ÄR INTE enbart en fråga för
vården och skolan. Kunskaperna om hiv
behöver öka generellt i samhället. Det
handlar om att känna till hur hiv smittar
och hur man skyddar sig. Men också om
att veta hur hiv inte smittar.
I detta nummer av Insikt berättar flera
personer öppet om sin hivstatus. Men den
stora majoriteten av alla hivpositiva hemlighåller att de har hiv och känner rädsla
för hur reaktionerna skulle bli om de
berättade. Genom ökad kunskap kan vi
minska osäkerheten kring hiv och skapa
ett klimat som gör det möjligt för alla att
vara öppna.
Till sist vill jag önska alla Insikts läsare
varmt välkomna till World Aids Dayfirandet i Kulturhuset i Stockholm
1 december!
GUNILLA NEVES EKMAN
Gunilla Neves
Ekman,
chef på Lafa
4/12
INSIKT 3
HIV I SVERIGE
”Ilskan ger mig kraft”
Inger Forsgren vill vara en röst för dem som inte orkar prata och ett ansikte för dem som inte
vågar synas. För henne blev hivbeskedet för tjugosex år sedan början på ett drogfritt liv.
K
4 INSIKT
4/12
Båda lyckades bryta sitt drogberoende, men
efter tio år med hiv började Ingers immunförsvar bli mycket dåligt. Hon lades in på Huddinge sjukhus och det konstaterades att hon
utvecklat aids.
– Jag minns inte mycket av den tiden, jag var
så fruktansvärt trött, låg i dvala och ville bara
sova… Jag hade PCP, en slags lunginflammation som är vanlig när man har aids, och
behövde syrsättning hela tiden. Jag fick två
blodtransfusioner och vägde bara 40 kilo.
Tack vare de nya bromsmedicinerna, som
just kommit, blev Inger Forsgren snabbt
bättre och skrevs ut från sjukhuset. Men
precis som tidigare hade hon ingen dörr att
stänga om sig, inget hem hon kunde kalla sitt.
Hon och Kent jobbade gratis långa dagar för
ett rehabiliteringscenter i en stockholmsförort, men fick ingen träningslägenhet, trots
att de var drogfria.
– Jag var den perfekta arbetskraften och
kände mig utnyttjad. Jag har alltid kunnat
passa tider och jobba. Även då jag missbrukade levde jag i två världar, en destruktiv och
en normaliserad.
I ren protest – utled på att aldrig få en chans
att börja ett riktigt liv - slutade Inger Forsgren
med bromsmedicinerna. Ett par år senare blev
hon återigen svårt sjuk i aids. Men hon
kämpade på och ville inte inse hur sjuk hon
verkligen var.
– Jag visste att jag hade svamp i munnen
men inte att den hade gått ned i kroppen och
slagit sig på lungorna. När du är hemlös står
du på benen tills du stupar och det är inte
förrän du hamnar i den där sängen som ingen
kan kasta ut dig ifrån som du tillåter dig att bli
riktigt sjuk. Till slut kunde jag inte ta mer än
tre steg. Kent såg till att jag fick åka ambulans
till sjukhuset. Han sov på sjukhusets toaletter
på nätterna och satt hos mig på dagarna.
Detta var vid millennieskiftet. Inger
Forsgren var ännu en gång en hårsmån från
döden men överlevde. Efter sjukhusvistelsen
kom hon och Kent till Gästhemmet på Noaks
Ark, där aidssjuka på bättringsvägen kunde bo
i en hemliknande miljö med personal tjugofyra timmar om dygnet.
– Gästhemmet var en oas, där kände man att
man hade ett värde som människa. Det
spelade ingen roll att du hade varit missbrukare. Vi hade fem fantastiska veckor där, jag
tror det var precis innan det stängde.
STRAX DÄREFTER kom ännu en vändpunkt i
Inger Forsgrens liv. Tillsammans hade hon
och Kent tillbringat jul och nyår i rekreationshuset Tomtebo i Vingåker, dit de bjudits in av
frivilligorganisationen Convictus*. Stärkta av
omsorgen och vilan sökte de upp det kommunala bostadsbolaget i Vingåker, berättade sin
livshistoria och bad om en chans. De fick den
– i form av ett förstahandskontrakt. Med en
egen lägenhet att landa i fick nu Inger
Forsgren kraft att börja kämpa för hivpositivas rättigheter. Hon nominerades av Convictus till Hiv-Sveriges** styrelse. Hon gick från
suppleant till ordinarie ledamot efter två
dagar och blev senare vice ordförande. 2007
valdes Inger Forsgren till förbundets ordförande, något hon sedan var i fyra år.
– Det var enhälligt på årsmötet att de ville
ha mig och det var ganska fantastiskt. För det
första var jag kvinna i bögvärlden och för det
andra före detta missbrukare. Jag hade stort
stöd av kanslipersonalen, Lasse Lindberg och
Andreas Berglöf. Men visst blev jag ifrågasatt
första tiden, många undrade om jag kunde
föra deras talan.
Men Inger Forsgren vann respekt genom att
fokusera på hiv i relation till mänskliga rättigheter.
▼
ronobergshäktet 1986. Inger Forsgren kämpar med avtändningen från
heroin och mår fruktansvärt dåligt.
En dag får hon frågan om hon vill
testa sig för HTLV3, som hiv kallades då. Hon
följer med för att få komma ut ur cellen och
röra på sig lite, inte för att hon är orolig. Hon
har hört talas om viruset, men bara som ”bögpesten”.
– Det fanns inte i missbrukarnas värld överhuvudtaget då. Jag hade sett Aidsdelegationens affischer men de handlade om sex,
därför tog jag inte till mig budskapet. Jag uppfattade aldrig att det även handlade om blodsmitta och intravenöst missbruk.
En tid senare får Inger Forsgren det oväntade beskedet: Du är smittad.
– Läkaren frågade om jag visste vem jag fått
det ifrån och det gjorde jag, för jag hade bara
delat spruta en enda gång. Jag fick höra att jag i
bästa fall kunde leva ett par år, själv trodde jag
att jag skulle dö i morgon.
När Inger Forsgren släpptes från häktet lyckades hon hålla sig ifrån opiater, ”jag ska fan
inte jaga heroin när jag ska dö”, men började
med amfetamin i stället. Hon fortsatte sitt liv i
hemlöshet och förträngde att hon hade hiv.
– Enligt Socialstyrelsens föreskrifter skulle
alla som fick ett hivbesked få bästa möjliga
stöd men det gällde visst inte missbrukare. Jag
gick en enda gång till frivården och bad om en
försökslägenhet, men fick nej. Jag hanterade
min dödsdom genom att stänga av totalt.
Vändpunkten kom flera år senare, i form av
den stora kärleken. Inger Forsgren träffade
Kent, som hon nu levt med i sjutton år. Han
var också narkotikaberoende men har inte hiv.
– Jag vill gifta mig med dig i alla fall, sa han
när jag berättade.
Det var 1995 och tillsammans bestämde de
sig för att nu fick det vara nog med droger.
ULRICA ZWENGER
”Jag avskyr orättvisor och ogillar revirtänkande.
Vi är alla människor, skit i om vi är män,
kvinnor, hetero, bögar, svarta, vita. Vi måste
kämpa tillsammans.”
4/12
INSIKT 5
HIV I SVERIGE
”Hiv gör
FÖR FYRA ÅR sedan hade Inger Forsgren
näthinneavlossning och behövde opereras. I
undersökningsrummet på sjukhuset plastade
man in allt och satte upp gula varningsband.
En sjuksköterska tog blodprov och blev sedan
stående med kanylen och utbrast: ”Vad ska jag
göra av den här!?” ”Men ni har väl riskavfall?”
sa Ingers man förvånat och fick svaret: ”Ja,
men kan jag lägga den där!?”. Inför operationen frös Inger på britsen och en sjuksköterska
ville lägga på ett täcke varpå en annan i personalen utropade: ”Hon ska ha papperslakan!”
Senare, när Inger skulle åka hem, behövde
hon gå på toaletten, men blev tillsagd att låta
bli, den hade redan blivit sanerad.
– Det sista jag gjorde var att gå ut i matrummet och säga ”Hej, det är jag som är den där
livsfarliga patienten, jag ska bara säga hej och
hej då”. De andra patienterna blev alldeles förtvivlade för min skull när de hörde hur jag
blivit behandlad.
Inger Forsgren konstaterar lite torrt att ett
universitetssjukhus har kompetens ibland
med inte alltid. Men hon har också erfarenheter av kunnig, empatisk vårdpersonal, som
barnmorskan hon talade i telefon med nyligen
när hon behövde boka om tiden för mammografi och cellprovtagning.
– Hon var fantastisk och hade kunskap, till
6 INSIKT
4/12
Simon Blom har en vision: Att alla
ska kunna leva öppet med hiv.
Själv fick han hiv för ett och ett
halvt år sedan och jobbar nu för att
öka människors kunskap.
exempel om att hivpositiva kvinnor löper
större risk att få livmoderhalscancer än andra
och därför bör ta cellprov oftare.
SEDAN EN TID är Inger Forsgren ordförande i
RFHL*** och kämpar för narkotika- och läkemedelsberoendes rättigheter och hälsa.
Hivfrågorna är förstås en del även i detta
arbete. Sprutbytet som klubbats igenom i
Stockholm, men som tidigast kommer i gång i
februari nästa år, tycker hon är viktigt, inte
minst för att det öppnar dörrar för narkotikaberoende till vård och andra hälsofrämjande
åtgärder.
– Du möter en barnmorska, en kurator, en
läkare, du möter framför allt folk som ser dig
som människa. Själva bytet av sprutan är mest
en ingång till att möta människorna.
Det går inte att ta miste på Inger Forsgrens
stora engagemang, däremot kan man förundras över hur hon orkar.
– Ilskan ger mig kraft att kämpa. Men visst
blir jag supertrött ibland, jag har levt med hiv
länge och medicinerna, eller om det är infektionen, tar på en. Jag har också värk i benen
ibland och lite fettomfördelning här, säger
hon och pekar på ett upphöjt område under
nyckelbenet.
Samtidigt är hon sedan länge ”vän” med sitt
hivvirus som hon menar faktiskt räddade
hennes liv.
– Jag slutade ju med heroinet, annars hade
jag säkert dött av en överdos. Idag är hiv för
mig en kronisk sjukdom som man kan hålla i
schack med medicinering. Det kunde lika
gärna ha varit diabetes eller reumatism eller
någon annan funktionsnedsättning. Jag är glad
och tacksam att jag inte ligger fjättrad i en säng
hela dagarna.
HANNA ÅDIN
* Frivilligorganisationen Convictus ger stöd
till hemlösa och hivpositiva med missbruksbakgrund.
** Hiv-Sverige är en paraplyorganisation på
riksnivå som arbetar med hivpositivas
intressefrågor samt bevakar och försöker
stärka hivpositivas rättigheter i samhället.
*** RFHL står för Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling
och är ett förbund av föreningar och medborgare som tillsammans verkar mot social
diskriminering och för ett samhälle utan
missbruk och beroende.
FLAVIO FERREIRA
▼
– Jag avskyr orättvisor och ogillar revirtänkande. Vi är alla människor, skit i om vi är
män, kvinnor, hetero, bögar, svarta, vita. Vi
måste kämpa tillsammans.
Som Hiv-Sveriges ordförande fick Inger
Forsgren höra många berättelser från hivpositiva i hela Sverige.
– Det gav mig så otroligt mycket insikt i hur
olika våra liv är, vi hivpositiva, men också hur
mycket gemensamt vi har, hur vi får brottas
med okunskap i vården till exempel. Det var
tufft att se hur våra medlemmar ofta blev
behandlade, men jag är glad att jag fick driva
deras frågor.
Genom att vara öppen med sin hivstatus
gav Inger Forsgren hivpositiva ett ansikte.
Hon önskar att fler var öppna med att de har
hiv, men har samtidigt stor förståelse för dem
som väljer att vara tysta.
– Om man inte är säker på att man klarar att
gå ut öppet måste man få tid att låta det mogna
fram. Jag har träffat unga människor som förlorat hela sin bekantskapskrets när de har
berättat. Och vården, alltså utanför hivvården,
är fortfarande livrädd på många håll.
Simon Blom
r människor osäkra”
N
Simon Blom kom ut som homosexuell relativt sent, ville vara helt säker på sin sak. Han
har undvikit att ta stora risker. Ändå fick han
hiv förra våren. Det var veckan innan påsk
som han tog kontakt med en kille på nätet,
som han tidigare fastnat för på ett uteställe.
– Vi träffades egentligen för att mysa och
sova ihop men det ena ledde till det andra och
jag gick ned på honom. Det var det enda som
hände, tio sug på en kuk och så fick jag hiv. Så
förrädiskt kan det vara ibland. Så tror man ju
inte att det ska gå till och jag skulle fortfarande
vilja påstå att oralsex är ett säkert sätt att ha
sex på, risken att bli smittad är så liten.
Simon konfronterade senare killen som
medgav att han har hiv och var ångerfull. Han
började medicinera samtidigt som Simon. Det
tyder på att han hade höga virusnivåer i
kroppen under deras möte, något som kan
förklara att viruset kunde smitta bara genom
försatsen.
– En viktig drivkraft för mig idag är att få
människor att förstå att hivpositiva som
medicinerar, och har omätbara virusnivåer, är
de säkraste personer man kan ha sex med.
Studier visar att den som går på mediciner
inte smittar. Har man däremot oskyddat sex
med någon annan, vem som helst, finns alltid
risken att han eller hon har hiv utan att veta
om det och är väldigt smittsam.
TILL SKILLNAD FRÅN många andra som
smittas med hiv fick Simon Blom en väldigt
kraftig primärinfektion. Ett par veckor efter
smittotillfället började han känna ett starkt
tryck över huvudet och blev illa till mods,
harmonin i kroppen var borta. Han började få
feber så smått och blev lite stel i nacken.
– Jag jobbade som drag queen natten jag
blev riktigt sjuk. Jag stod upp och höll i
karaokemaskinen när jag dansade och kände
att jag inte kunde sätta mig, för i så fall hade
jag inte klarat att resa mig igen. Jag gick hem
och sminkade av mig och kom i säng vid 5tiden, allt gick väldigt långsamt för mig. Sedan
vaknade jag klockan åtta med 41 graders feber
och kunde knappt röra mig.
Någonstans anade Simon att det var hiv han
fått. Bara några månader innan han blev
smittad hade han ett långt samtal med en
kompis som ibland föreläser om att leva med
hiv. Kompisen berättade om hivvirus och primärinfektion och frågade om Simons sexliv.
Simon kände sig lugn eftersom han visste att
han inte tog stora sexuella risker och tänkte:
”Jag behöver nog inte vara orolig förrän den
dag jag blir riktigt, riktigt sjuk, som den
gången jag hade blodförgiftning som liten. Då
är det första jag ska göra ett hivtest, eftersom
jag trots allt tillhör en riskgrupp.”
– Det är annars så svårt att ta de där testerna,
man vill inte gärna veta och man vill inte få
den där stämpeln lösaktig, som många sätter
på alla som fått hiv. Jag hade själv förutfattade
meningar om hivpositiva tidigare.
Några dagar efter att Simon blev sjuk fick
han diagnosen halsfluss och början till lung4/12
INSIKT 7
▼
yfiken och analytisk. Målmedveten
och eftertänksam. Simon Blom är en
25-årig kille med stort driv men en
mjuk framtoning. Nummer tre av
sex syskon, blivande socionom med hästar
och ridning som passion.
– Att få vårda ett djur och kämpa tillsammans med en annan individ har format mig
och stärkt mig mycket. Jag har fått kämpa med
egna pengar och köpa de hästar jag haft råd
med. Sex, sju av dem som jag ridit in och
utbildat går internationellt idag.
HIV I SVERIGE
”Jag tar hellre smällen det kan innebära att berätta öppet än att folk tisslar och tasslar bakom
min rygg. Det är också en drivkraft för mig att hjälpa andra genom att berätta.”
▼
inflammation och började hoppas att det nog
inte var hiv ändå. Men då hade han redan
beställt tid för testning. Simons första reaktion när han fick hivbeskedet var att det var
orättvist.
– Men man får någonstans bestämma sig för
om man ska gå vidare eller deppa ihop och jag
var så sjuk att jag inte kunde kosta på mig att
deppa. Det var bara att bli frisk som gällde.
Närmaste tiden blev han dock bara sjukare.
Virusmängden i kroppen ökade med en
miljon viruskopior per milliliter blod på bara
två dagar. Antalet CD4-celler, som visar hur en
persons immunförsvar fungerar, sjönk snabbt
till 150. Normalt sätter man in bromsmediciner när antalet CD4-celler sjunkit till 350.
Simon började medicinera och läkarna var
förbluffade över hur snabbt medicinerna bet
på infektionen. Efter en månad hade virusmängden sjunkit från 6,3 miljoner till 75 000
viruskopior/ml och CD4-cellerna ökade sakta
men säkert i antal. Men Simon fick väldigt
starka biverkningar av medicinerna, både
fysiska och psykiska. Han fick byta mediciner
efter två månader och biverkningarna minskade, men fortsatte att vara besvärliga.
– Jag kämpar nog fortfarande med att
”komma ihåg” hur det kändes innan jag fick
hiv, det tror jag gäller även dem som fått
cancer eller hamnat i rullstol eller råkat ut för
något annat. Man vill känna igen sig själv,
hitta tillbaka till sig själv, och då behöver man
veta hur det var förut.
– Problemet är att det aldrig riktigt kan bli
som förut. Även om jag känner mig frisk och
vet att jag inte är smittsam så tror många att
jag är sjuk och kan smitta. Och jag känner
fortfarande av medicinerna. Det finns inte så
många olika och jag kan inte byta varje år för
att jag har biverkningar, jag måste ju ta dem
hela livet.
SIMON TYCKER att den svenska hivvården
håller hög klass, rent medicinskt. Han känner
sig trygg med att han kommer att få den vård
han behöver och tvekar inte att kontakta vårdpersonalen om han känner sig lite krasslig och
vill ta ett extra blodprov. Däremot tycker han
att man borde se mer till människan bakom
diagnosen.
– Det är ingen lätt psykisk process att gå
igenom när man får hiv, särskilt med de hårda
lagar vi har i Sverige, med informationsplikt
och kondomtvång, och sättet man ska medicinera på, med tabletter varje dag. Man måste
8 INSIKT
4/12
hjälpa och stötta personen igenom det här.
När Simon Blom fått sitt hivbesked fick han
höra att han alltid ska informera en sexpartner
om att han har hiv, alltid informera personal i
den ”vanliga” vården – men att han ska akta
sig för att berätta om sitt hivvirus i övrigt.
– Jag tycker det är fel. Medicinskt är inte hiv
en jättesvår sjukdom i Sverige längre. Jag
hoppas förstås att medicinerna blir fler och
biverkningarna mindre – men framför allt att
kunskapen i samhället blir större. Det blir den
inte av att sjukvården säger ”var tyst om det”.
Själv valde han, tvärtemot rådet han fick, att
vara öppen.
– Jag hade mått psykiskt dåligt annars, jag
behövde få prata om det. Jag tar hellre smällen
det kan innebära att berätta öppet än att folk
tisslar och tasslar bakom min rygg. Det är
också en drivkraft för mig att hjälpa andra
genom att berätta.
Syskonen fick reda på det sent, Simon ville
ge sin mamma chansen att förbereda sig eftersom hon är den i familjen som alla vänder sig
till när de behöver prata med någon.
– Min syster, som har små barn, blev osäker
eftersom hon inte visste så mycket om hiv.
Annars har min familj nog mest känt sorg
över att jag ska behöva leva med någonting
som till och med dom har fördomar om.
Vännerna tyckte det var sorgligt att se hur
sjuk Simon blev i början, hur han rasade i vikt,
men har hela tiden varit stöttande, lyssnat och
fungerat som bollplank. Svårare har det varit,
och är, med potentiella partner. De flesta
lyssnar när Simon redogör för fakta, men
vågar inte ha sex när det kommer till kritan.
Det hindrar inte Simon Blom från att fortsätta
ta kontakt när han är intresserad.
– Jag vill hitta en partner, det är mitt mål i
livet. När det gäller en person jag vill leva med
har jag självklart lika höga krav som jag hade
tidigare, de har inte ändrats bara för att jag fått
hiv. Sedan är det förstås inte alltid kärlek jag är
ute efter, ibland vill man bara ha sex.
– Det sorgligaste är när jag ibland träffar
någon som jag verkligen tycker om och som
tycker om mig, personkemin stämmer. Men
det blir inget, bara av den anledningen att jag
har hiv. När man har fått den smällen i ryggen
ett par gånger börjar man tvivla på att det
kommer att kunna finnas någon.
Samtidigt kan Simon efteråt se något positivt i situationen.
– Jag har visserligen blivit ratad men personen har i alla fall börjat reflektera. Nästa gång
han träffar någon som har hiv kanske han har
tagit reda på mer, processat informationen
och inte är lika rädd längre.
Osäkerhet är det ord Simon Blom använder
när han beskriver hiv:s inverkan på människor: Osäkerhet hos dem som bär på hiv, osäkerhet hos dem som möter en person med
hiv. Själv bekämpar han osäkerheten genom
att skaffa sig så mycket kunskap som möjligt.
– Jag tänker hela tiden att jag är den som
måste ha mest koll, hålla mig uppdaterad. Jag
är också väldigt observant på mig själv – för att
må bra och för att veta att jag är en säker sexpartner.
TIDIGARE I ÅR valdes Simon Blom in i
RFSL:s förbundsstyrelse, där han är ledamot i
hälsoutskottet. Han vill bland annat jobba för
att ändra människors bild av hiv, så att det blir
möjligt för alla som har hiv att leva öppet.
Föräldragrupper, ungdomsgrupper och lättillgängliga webbplatser, både för dem som fått
ett hivbesked och för dem som vill dejta
någon som har hiv, är några av de idéer som
han vill vara med och förverkliga.
– Jag är glad att hiv har fått så mycket uppmärksamhet nu när det är 30 år sedan första
fallet. Rikard Wolff sa under Stockholm Pride
i somras att man behöver en känslomässig
koppling till det man ska lära sig, för att ta in
kunskapen. Jag hoppas att Jonas Gardells
böcker och film ”Torka aldrig tårar utan
handskar” väcker känslor och ett intresse hos
människor att lära sig mer om hiv.
Simon Blom vill också, genom sitt engagemang i hivfrågor, bidra till att säkerställa att
han om trettio år kommer att få lika bra vård
som idag, om inte bättre. Han skulle till
exempel föredra en spruta i månaden framför
tre tabletter varje dag.
Själv lever han ett bra liv idag, men konstaterar att hiv innebär begränsningar som ibland
är smärtsamma.
– Till exempel gör medicinerna mig muskelsvag och jag kan inte träna som jag vill. Det
är en sorg som behöver bearbetas, precis som
när jag blir avvisad av någon jag gillar.
Säger Simon Blom, som haft stor nytta av
sitt favoritmotto när han gett sig i kast med
riktigt svåra övningar på hästryggen: ”Ingenting är omöjligt, en del saker tar bara lite
längre tid.”
– Jag vill väldigt mycket så jag hoppas att jag
får leva ett långt liv.
HANNA ÅDIN
”Mirakelmediciner”
håller hiv i schack
GUDRUN RENBERG
VI TRÄFFAS PÅ Södersjukhuset en måndagseftermiddag i oktober. Anna Mia Ekström är docent och infektionsspecialist som
både jobbar kliniskt på hivmottagningen vid
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge
och forskar om hiv och global hälsa vid Karolinska Institutet.
Bo Hejdeman är infektionsläkare och har
arbetat vid Venhälsan på Södersjukhuset
sedan 1989. Han forskar även på hivvaccin.
De båda läkarna känner till varandra sedan
tidigare men deras patientgrupper ser delvis
olika ut. Till Karolinska Universitetssjukhuset
Huddinge, som har Sveriges största hivmottagning, kommer en bred blandning av människor. Venhälsan har en STI-mottagning som
riktar sig särskilt till män som har sex med
män (MSM) men även en hivmottagning som
är öppen för alla hivpositiva. På grund av STImottagningens profil är det dock främst MSM
som följs även på hivmottagningen.
Det har gått sexton år sedan de kombinationsbehandlingar kom som räddat livet på så
många. Hur ser behandlingssituationen ut
idag?
– Globalt har tillgången till antiviral
behandling ökat väldigt snabbt på senare år.
Anna Mia Ekström och Bo Hejdeman.
4/12
INSIKT 9
▼
Det är 30 år sedan hiv kom till Sverige och medicinskt har perioden inneburit en närmast
ofattbar resa – från hiv som en dödsdom till en infektion som man kan leva ett långt liv med.
Insikt träffade två infektionsläkare för att tala om den hivmedicinska utvecklingen.
HIV I SVERIGE
▼
Till 2005 hade WHO satt upp ett mål att 3
miljoner hivpositiva i låg- och medelinkomstländer skulle få tillgång. Det nåddes inte
riktigt, men 2 miljoner fick då behandling och
det har nu ökat till nära 7 miljoner, berättar
Anna Mia Ekström.
Det är en framgång. Men fortfarande saknar
över hälften av världens hivpositiva som akut
behöver det behandling. Av alla barn med hiv
i akut behov av behandling har färre en fjärdedel tillgång till läkemedel. Tillgången är också
mycket ojämnt fördelad i världen.
”TREATMENT AS PREVENTION”
I Sverige är situationen helt annorlunda. Kvalitetsdataregistret InfCare HIV, som innefattar alla hivpositiva i landet – cirka 6000 personer – är bland annat till för att garantera alla
samma kvalitet i omhändertagandet.
– Den senaste rapporten visar att 87 procent
av de hivinfekterade får behandling. Och här
är det bara medicinska ställningstaganden
som avgör, säger Bo Hejdeman.
Antalet av en viss typ av vita blodkroppar
som kallas T-hjälparceller eller CD4-celler
talar om hur det står till med immunförsvaret.
Dagens nationella riktlinjer säger att behandling bör sättas in när antalet T-hjälparceller
sjunkit till 350-500, men utvecklingen är på
väg mot en rekommendation att alla får
behandling oavsett hur försvagat immunförsvaret hunnit bli och så snart man får en hivdiagnos.
Vi närmar oss därmed i praktiken en
behandlingsmodell som redan används på
många håll, framför allt i USA, och som samtidigt är en preventionsmetod - ”treatment as
prevention”.
– Det innebär att man sätter in behandling
tidigare än vad som immunologiskt egentligen krävs, för att minska smittrisken för en
hivnegativ partner. För om man driver ned
virusnivåerna minskar smittsamheten drastiskt, förklarar Bo Hejdeman.
Skyddseffekten har i studier visat sig vara
långt över 90 procent vid vaginala och orala
samlag om slemhinnorna i övrigt är friska och
det inte finns någon annan STI, som till
exempel klamydia eller gonorré.
– Det kan göra att kondomkravet och informationsplikten kommer att ses över. För det
finns inte vetenskapliga belägg för att man ska
vara så pass försiktig som man varit, menar
Anna Mia Ekström, och Bo Hejdeman håller
med.
De anser båda att reglerna som gäller i
Sverige idag borde uppdateras utifrån ny
kunskap om hur effektiv hivbehandling faktiskt är för att minska smittrisken.
MINDRE BIVERKNINGAR I DAG
Förr väntade läkare längre innan bromsmediciner sattes in, bland annat eftersom riktlinjerna rekommenderade att man skulle vänta
tills immunförsvaret var svagare och för att
läkemedlen kunde ge så besvärliga biverk-
Läkarna om…
… PRE-EXPOSITIONSPROFYLAX (PREP): INNEBÄR STORA RISKER
Omdiskuterad metod som nu är tillåten i USA, men inte i Europa. Den innebär att ett hivläkemedel, Truvada, ges till hivnegativa med en fast, hivpositiv partner för att minska
smittrisken. Studier visar att metoden ger en viss, varierande skyddseffekt.
Men metoden medför en del problem och risker. Läkemedlet kan till exempel ge njurpåverkan och den som behandlas måste därför gå på täta njurkontroller. Användning kräver
också mycket hög följsamhet, vilket kan vara svårt att motivera till när den som behandlas
är symptomfri.
Om man får hiv under behandling med PreP kan resistens skapas för läkemedel som är
nyckelpreparat för behandling av hiv och kronisk hepatit B.
Truvada kan bli tillgängligt via internet men svenska läkare vill varna för riskerna.
… HEMTEST FÖR HIV: INGEN BRA IDÉ
Hemtest är en omdiskuterad fråga, liksom PreP. Det amerikanska läkemedelsverket FDA
godkände i år ett hemhivtest, OraQuick, men det är inte godkänt i Europa.
Argument för hemtest är brist på tillgänglighet för hivtest inom sjukvården, liksom att
skam runt hiv hindrar många från att testa sig. Hemtest skulle kunna få fler att göra det.
Utsatta grupper med bristfällig sjukförsäkring (till exemel i USA) skulle också testa sig i
högre utsträckning, enligt förespråkarna.
Det starkaste argumentet mot hemtest är att ett hivbesked fortfarande kan försätta
människor i chock och kris. De svenska läkarna menar att det inte är lämpligt att vara ensam
med ett sådant besked.
I stället tycker de att man bör öka tillgången till gratis och anonym testning inom
sjukvården. Här finns brister, även i Sverige. En ökad användning av hivtest med snabbsvar
ses också som ett bra alternativ.
10 INSIKT
4/12
ningar. Men detta har kraftigt förbättrats.
– I InfCare registrerar man också självrapporterade biverkningar och 2011 angav 70
procent att de inte hade några biverkningar.
Året innan låg det på cirka 63 procent, berättar
Bo Hejdeman.
Den biverkning som många förknippar med
hiv och som var vanlig med tidigare läkemedel, fettomfördelning, är i dag ytterst sällsynt.
En del biverkningar förekommer ändå. Vanligast är problem med magen, utslag, gula
ögonvitor, ökad ångest eller mardrömmar.
– Olika preparat ger olika biverkningsprofiler och olika individer reagerar olika på dem.
Men det finns så många preparat nu att om
man besväras mycket av en typ av biverkningar så byter man till ett likvärdigt preparat
som inte ger dessa, säger Anna Mia Ekström.
Det finns även andra ställningstaganden att
göra för den behandlande läkaren, som att
viruset hos vissa utvecklar resistens mot läkemedlet. Men resistensproblematiken vid
nyinsatt behandling är liten i Sverige.
Sedan kan andra mediciner samverka negativt med hivläkemedel, som psykofarmaka,
magsårs- och tuberkulosmediciner. Behandlingsresultaten med de moderna preparaten är
mycket goda. Av de närmare 6000 personer
som får hivbehandling och följs vid landets
hivkliniker har cirka 92 procent icke mätbara
virusnivåer i blodet. Då fungerar behandlingen som den ska, menar de båda läkarna.
MÅNGA ”LATE TESTERS”
En tydlig skillnad mellan patienter på Huddingekliniken och Venhälsan handlar om hur
lång tid de burit på viruset när de får sin hivdiagnos. På Venhälsan har 60 procent av patienterna infekterats under den senaste tolvmånadersperioden, vilket ofta innebär att
immunförsvaret ännu inte har hunnit ta så
stor skada. På hivmottagningen i Huddinge är
många late testers, det vill säga infektionen
upptäcks sent, ofta efter flera år. 85 procent av
dem som testas där har behov av behandling
direkt.
En förklaring kan enligt läkarna vara att i
MSM-gruppen, som i stor utsträckning testar
sig på Venhälsan, är medvetenheten om hiv
förhållandevis hög, en del testar sig ofta och
kontaktspårningen fungerar väl.
Till Huddingekliniken kommer en bredare
grupp patienter. Många är migranter eller
injektionsmissbrukare, men hit kommer även
många Sverigefödda som inte tillhör någon
särskild riskgrupp och som kanske inte ens
tänkt tanken att de skulle kunna ha hiv. Inte
heller vårdpersonal vid andra mottagningar,
där dessa patienter först sökt hjälp för sina
symptom, misstänkte att det kunde röra sig
om hiv.
– Det är kanske den gruppen som testas sist.
Fördomar styr tyvärr även bland läkare, säger
Anna Mia Ekström.
DILEMMAT MED HIVVACCIN
En central fråga när det gäller hiv är förstås om
Antal fall
HIVPOSITIVA KVINNOR DISKRIMINERAS
Anna Mia Ekström träffar många hivpositiva
kvinnor som vill få barn. Möjligheterna att
förebygga mor-barnsmitta är i dag mycket
goda om kvinnan får antivirala läkemedel
under graviditeten och undviker att amma
barnet. Då är risken att barnet ska smittas
mindre än 1 procent. Tidigare var man också
rädd för att vissa hivmediciner kunde ge fosterskador. Men nu vet man att de flesta kombinationer inte har någon skadeverkan på fostret.
De nya kunskaperna om den låga smittrisken vid behandling skulle också kunna leda
till ändrade regler för hivpositiva kvinnor som
vill bli gravida, menar Anna Mia Ekström.
– Där finns ett dilemma för oss läkare. Å ena
sidan måste vi följa Smittskyddslagen och de
rekommendationer som finns om att alltid
använda kondom. Å andra sidan vet vi att när
den hivpositiva personen står på välkontrollerad behandling med omätbart virus i blodet så
är risken extremt liten för den hivnegativa
partnern att bli smittad. Så vi ger all den informationen till par som önskar bli gravida.
Sedan gör folk ändå som de vill.
Hon påpekar att IVF, provrörsbefrukning,
inte är tillåtet för hivpositiva kvinnor i
Sverige. Att få adoptera är i princip också
omöjligt med få undantag, så valet står mellan
heminsemination eller att låta bli kondom på
egen risk.
Anna Mia Ekström anser att tillämpningen
av lagar och regler vad gäller hivpositivas möjligheter att skaffa barn är diskriminerande.
– De är inte baserade på dagens medicinska
kunskap. Våra patienter kan leva ett normalt
liv och kommer inte att dö av sin hiv – då
finns inte någon anledning att de inte ska få
adoptera barn. Och i och med att man vet att
risken att överföra virus från mor till barn är
så extremt liten om modern medicineras och
inte ammar finns heller ingen anledning att
inte hjälpa hivpositiva kvinnor med IVF i
Sverige. I Danmark är det till exempel tillåtet.
För de kvinnor som hon möter är det här ett
stort problem. Hon anser att specifika regler
för hivpositiva styrs mer av moral än av
vetenskap. Bo Hejdeman håller med.
– Det verkar inte som att politiker tar till sig
den nya medicinska kunskapen.
Rapporterade fall av hivinfektion totalt samt uppdelat per ursprung
Rapporterade fall av hivinfektion där smittoöverföringen skett i
Sverige per vanligaste smittväg
Antal fall
Men till alla som redan har ett kraftigt försämrat immunförsvar och måste påbörja hivbehandling har hon ändå en del tröst att ge.
– Jag brukar säga till mina patienter att detta
är mirakelmediciner! Och det känns så bra att
kunna säga. Vi kan inte bota hiv, men vi kan
ge mediciner som gör att människor kan leva
ett lika långt liv som om de inte haft hiv, och
må bra. Det är ändå något fantastiskt, säger
Anna Mia Ekström.
Statistiken är hämtad från Smittskyddsinstitutet: www.smi.se
och när man ska lyckas ta fram ett vaccin.
Många satsningar har gjorts de senaste decennierna, men ännu finns inget vaccin i sikte.
Bo Hejdeman medverkar i en del sådan
forskning och förklarar varför just hiv är så
svårt.
– Hiv är en infektion som ingen någonsin
blivit av med på ett naturligt vis. De vacciner
som finns mot andra sjukdomar har kunnat
tas fram därför att de hos en del besegrats av
människans immunförsvar. Men mot hiv har
naturen inte själv lyckats skapa en naturlig
immunitet.
– Vi måste alltså med ett vaccin åstadkomma något som är bättre än vad naturen
själv lyckats åstadkomma, säger Bo Hejdeman. Där ligger dilemmat.
I den så kallade Thaistudien, en stor fas IIIstudie som avslutades för snart tre år sedan,
kunde man visa en 30-procentig skyddseffekt
av ett kombinationsvaccin. Men den var övergående.
– Det var ändå första gången man kunde
visa att man kunde åstadkomma någonting,
säger Bo Hejdeman, som känner hopp.
Han tror att det kommer ett vaccin så småningom, men att det förmodligen inte
kommer att ha hundraprocentig skyddseffekt.
GUDRUN RENBERG
4/12
INSIKT 11
HIV I SVERIGE
Hiv på ålderns höst
– Vi skulle dö i förtid, det var ju så alla trodde. Det har inte funnits någon som helst
förberedelse för att vi skulle bli gamla.
Det säger Anders Björnum, 58 år, ordförande i Posithiva Gruppen. Bara för femton år sedan
var det nog få som trodde att han skulle få anledning att kalla sina medlemmar till
workshops på temat ”På ålderns höst”.
IDAG FÅR EN majoritet av alla hivpositiva i
Sverige mediciner som håller infektionen i
schack och flertalet uppger att de mår relativt
bra. Men utanför specialistklinikernas väggar
haltar fortfarande kunskapen om hiv och dess
konsekvenser. Hur riskerar okunskap och osäkerhet bland till exempel läkare och sjuksköterskor på vårdcentraler, hemtjänstpersonal
och biståndshandläggare att påverka livet för
de närmare 700 av Stockholms pensionärer
som lever med hiv om tio år? Hur kan man
planera så att de får en trygg och bra ålderdom? De frågorna har några medlemmar diskuterat under två workshops i patientorganisationen Posithiva Gruppens regi. Resultatet
blev en rad konkreta förslag på hur äldrevården för hivpositiva kan organiseras.
– Vi har nu tagit kontakt med Socialförvaltningen och presenterat våra idéer. De var
intresserade, men lite tagna på sängen, detta
var ingenting de direkt hade tänkt på, säger
Anders Björnum.
EN AV DE SAKER som oroade deltagarna
mest är hur den medicinska omvårdnaden ska
bli. Vad händer om – och när – de som gamla
inte aktivt orkar eller förmår att söka hjälp?
Om distriktssköterskan som kommer hem till
en till exempel inte har kunskaper nog att
skilja mellan vanliga ålderskrämpor och hivrelaterade symptom som kräver kontakt med
specialistläkare?
Flera har redan nu erfarenheter av läkare på
vårdcentraler som hänvisar tillbaka till infektionskliniken även vid ganska oförargliga
åkommor, eftersom de inte vet hur hivinfektionen och dess medicinering påverkar
behandlingen av andra sjukdomar. Tanken på
den dag de som hivpositiva inte längre själva
kan vara brygga mellan olika vårdgivare
oroar. Curre, 59 år, har levt med hiv i trettio
år, lika länge som viruset varit känt i Sverige.
Han hör till dem som inte har lust att chansa
på primärvårdens vingliga kunskaper:
– Jag går bara till Venhälsan, där känner jag
mig trygg med att all medicinering blir rätt.
Jag vägrar gå till en vanlig vårdcentral.
DELTAGARNA I Posithiva Gruppens workshops var överens om att varje hivpositiv
äldre borde ha en ”coach” med relevanta kunskaper om både medicinska och psykosociala
aspekter av hiv.
– En sådan skulle med patienten i fokus sitta
i navet och ha kontakt med sjukvårdspersonal, biståndshandläggare, socialtjänsten, ja,
alla inblandade aktörer. Även patienten själv
ska förstås vara inblandad i detta för att man
ska kunna hitta fram till bra lösningar för alla
parter, säger Anders Björnum.
Ett annat förslag var att specialteam med
läkare och sjuksköterskor med särskild hivkompetens skulle kunna trygga den medicinska omvårdnaden, även när den måste ske i
hemmet.
– Vi har ju till exempel en del superba läkare
Så många hivpositiva kommer att vara 65 år och äldre under de kommande tjugo åren
i Stockholms län (SLL) respektive hela riket. Källa: InfCare HIV
År
2012
2017
2022
2032
SLL
191
390
682
1556
Riket
411
754
1258
2829
12 INSIKT
4/12
och sköterskor på Venhälsan som tyvärr
närmar sig pensionsåldern själva. De kanske
skulle vara intresserade av en deltidstjänst
även sedan de gått i pension. De har ju även
fördelen av att känna flera av oss sedan tidigare, säger Anders Björnum.
De allra flesta workshopdeltagarna vill ha
möjlighet att bo hemma så länge som möjligt.
Då behöver all personal inom äldrevården ha
grundläggande kunskaper om hiv, även för sin
egen skull, anser Anders Björnum. Ingen som
lever med hiv och blivit gammal vill hamna i
situationen att bli illa, okunnigt eller klumpigt bemött av dem som kommer för att
hjälpa en i ens eget hem. Och ingen i personalen ska heller behöva vara rädd till exempel
för att bli smittad på sitt jobb, på grund av att
de inte vet hur hiv överförs.
DET ÄR INTE BARA hivkompetens som
krävs för att hivpositiva äldre ska få ett bra
bemötande, påpekar Anders Björnum. Hivpositiva utgör en heterogen grupp människor
med olika kulturella bakgrunder, livsförhållanden och sexuell identitet. Vad som är
viktigt i bemötandet för en homosexuell
svensk man är inte på alla punkter det samma
som för en heterosexuell etiopisk kvinna med
dåliga kunskaper i svenska. Gemensamt för
många är dock att de inte lever öppet med sin
hivstatus och är rädda för att inblandning av
hemtjänst skulle göra deras infektion känd för
andra i deras omgivning. Förutom omgivningens okunskap är skam och självstigma
tyvärr något som följer många av dem som
lever med hiv.
Man måste inte berätta om sin hivstatus,
varken för hemtjänstpersonal eller biståndshandläggare, men för många skulle det av flera
anledningar kunna kännas som en lättnad att
våga vara öppen inför de människor som
kommer för att ta hand om en och veta att de
har relevanta kunskaper. Anders Björnum
tycker att det skulle vara bra att erbjuda
specialteam även inom hemtjänsten:
– Personer med ett särskilt intresse för den här
gruppen. Där skulle kunna ingå personer som
själva har hiv. Det skulle ju vara ett bra sätt att
erbjuda dem arbetstillfällen också.
EN ANNAN SAK som diskuterades var vilka
former av boende som skulle passa dem som
inte kan, eller inte vill, bo kvar hemma när
krafterna inte längre räcker för att klara sig
själv. Ett kollektivhus för personer som lever
med hiv, geriatriska avdelningar enbart för
hivpositiva, ett sjukhus likt Ersta med både
öppenvård och möjligheter till boende, förslagen var många under PG:s workshops.
Birgitta, 69 år, hör till dem som tycker att
ett våningsplan med smålägenheter på ett
reguljärt äldreboende skulle vara att föredra.
mycket, men inte om hiv. Jag har ingen stor
släkt och min dotter kan jag tycka har haft nog
med hiv i sitt liv, jag vill inte belasta henne
ytterligare med det. Jag vill klara mig själv och
då är mina hivpositiva vänner som delar
samma erfarenheter som jag väldigt viktiga.
Vi förstår varandra.
DET VAR MÅNGA under workshopen som
uttryckte en oro för att bli sittande isolerade i
sin ensamhet när kroppen inte längre orkar ta
sig ut, berättar Anders Björnum:
– Depression är ett problem för många hivpositiva generellt. Det gör att det är viktigt att
träffa andra som är i samma situation som
man själv är och fortsätta delta i det sociala
livet. Där har vi som patientorganisation en
viktig uppgift att fortsätta erbjuda aktiviteter
även för äldre.
MARTINA JUNSTRÖM
ULRICA ZWENGER
Kunskap om hiv behövs för att äldre hivpositiva
ska få ett gott bemötande.
Inte ett särskilt boende bara för hivpositiva.
– Jag vill helst bara att vi ska smälta in i den
övriga omgivningen. Om barnbarnen ska
komma och hälsa på, vill man kanske inte att
de ska gå till ”Hivhuset” – det blir ett utpekande.
Efter många år som aktiv inom Kvinnocirkeln Sverige, KCS, en stödgrupp för hivpositiva kvinnor, vet hon att risken att inte kunna
behålla möjligheten att välja för vem man
berättar om sin hivstatus skrämmer många.
– Många kvinnor vill inte lämna ut sig, de
har inte berättat för någon. De känner en slags
skam, berättar Birgitta. En del har själva
arbetat inom vården, men de litar inte på tystnadsplikten.
Däremot är det viktigt att ha möjligheten att
bo i närheten av andra hivpositiva när man
blir gammal, tycker Birgitta:
– Med andra vänner kan man prata om
4/12
INSIKT 13
HIV I SVERIGE
Nu ska personalen
utbildas
Blivande undersköterskor som är anställda inom Stockholms stad ska
få utbildning om hiv. I vår står chefer inom äldreomsorgen på tur.
DEN KOMMANDE kommunaliseringen av
hemsjukvården kommer att underlätta samordningen av vården inom äldreomsorgen,
anser Linda Wikman. Den kommer att innebära att kommunen är huvudman för allt stöd
och all hjälp i hemmet, både hälso- och sjukvårdsinsatser och hemtjänst, ett ansvar som
tidigare har varit uppdelat mellan kommun
och landsting Hon tror att ett sådant system
kommer att ge bättre förutsättningar för en
samordnad och god omvårdnad av hivpositiva
äldre som bor hemma, bland annat minskar
riskerna för att dålig kommunikation mellan
olika vårdgivare går ut över patientens hälsa.
– Allt kommer att kunna hänga ihop på ett
helt annat sätt än det gör idag. Men självklart
måste också samverkan mellan landsting och
kommun utvecklas, säger Linda Wikman.
Ett tillägg om värdegrund för äldreomsorg i
Socialtjänstlagen (SoL 5:4) 2011 kommer
14 INSIKT
4/12
MÅNGA AV DE förslag Posithiva Gruppen
nu kommit med har alltså stöd i lagen.
– Man kan väl säga att värdegrunden i lagen
ger ökade förutsättningar för att förbättra kvalitén inom äldreomsorgen. Nyckelorden är
individanpassning, självbestämmande och
valfrihet. Vi kommer att behöva ge upp
tanken om äldre som enbart grålockiga små
tanter med stickning, sittande i gungstolen
framför Allsång på Skansen och istället
anpassa äldreomsorgen till verkligheten. Och
den består av människor med väldigt olika
bakgrund och individuella behov.
För att äldreomsorgen i Stockholm ska
HANNA ÅDIN
också att få betydelse för äldre personer med
hiv, menar Linda Wikman. Enligt det ska
socialtjänstens omsorg inriktas på att äldre
personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Lagtexten tydliggör flera aspekter
av detta, bland annat rätten till privatliv,
kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning. Äldre har rätt
till ett gott bemötande, att leva och bo under
trygga förhållanden, och att ha en meningsfull
tillvaro i gemenskap med andra.
Linda Wikman, strateg på äldreförvaltningen inom
Stockholms stad.
kunna erbjuda bästa möjliga omsorg åt hivpositiva krävs information och utbildning och
att frågan väcks bland personal, tjänstemän
och beslutsfattande politiker. I det arbetet är
hivpositiva själva några av de viktigaste aktörerna, ingen vet mer om deras verklighet och
önskemål än de själva, påpekar Linda
Wikman.
MARTINA JUNSTRÖM
VILKA ÄR DE VIKTIGASTE UTMANINGARNA
NÄR DET GÄLLER HIV I SVERIGE?
LENA LINDBORG,
läkare och verksamhetschef för STI-mottagningen Venhälsan på Södersjukhuset:
– På ett generellt plan behöver allmänheten information och större
kunskaper om hiv. Många förstår inte allvaret, visserligen finns det
behandling av hiv idag men man blir inte frisk och många har besvärliga
biverkningar.
– En mer specifik utmaning är att många hivpositiva börjar bli äldre, drabbas
av hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, förkalkning av skelettet och andra åldersrelaterade sjukdomar, och behöver vård för detta. Vi som arbetar på
Venhälsan är specialiserade på hiv och har inte den rätta kompetensen,
dessutom saknar vi uppdrag och resurser att ta hand om dessa sjukdomar.
– Problemet är att hivpositiva får ett bristfälligt bemötande i öppenvården, det finns bara ett fåtal
husläkare som vi kan rekommendera. Dessutom är risken stor att de får andra mediciner som inte
fungerar ihop med behandlingen av hiv. Det behövs alltså mer dialog mellan hivspecialister och
öppenvården, och öppenvården måste få utbildning om hiv.
ULRICA ZWENGER
– JAG KAN FÖRSTÅ hivpositivas oro, i dagsläget är den nog tyvärr ganska befogad. Men
jag är övertygad om att det här kommer att bli
bra, säger Linda Wikman, strateg på äldreförvaltningen inom Stockholms stad.
Linda Wikman är en av de tjänstemän som
Posithiva Gruppen har vänt sig till med de
förslag som kom upp under patientorganisationens workshops ”På ålderns höst”. Hon
arbetar bland annat med utbildning av äldreomsorgspersonal på olika nivåer. Frågan om
hur hivpositivas behov av äldreomsorg ska
tillgodoses är ny, men viktig tycker hon:
– Vi planerar nu för att Posithiva Gruppen
ska gå in och föreläsa för våra blivande undersköterskor om basfakta då det gäller hiv, både
om psykosociala aspekter och till exempel om
hur det smittar och inte. Det är ju kunskap
som fallit bort lite, säger Linda Wikman.
Även chefer och biståndshandläggare
behöver få allmänna kunskaper om hiv. Redan
i vår kommer ämnet att beröras på en utbildning för chefer på Karolinska Institutet.
– Det är jätteviktigt att lyfta frågan och
utbilda så många som möjligt på alla nivåer,
annars är det svårt att få genomslag, menar
Linda Wikman.
● Lafas kurser erbjuds i
första hand till sökanden
från Stockholms län och
Region Gotland.
I mån av plats välkomnar
vi även andra deltagare.
● Vårens metod- och
fördjupningskurser kostar
250 kronor för halvdag och
500 kronor för heldag.
Grundkurser och
seminarier är gratis.
Kursdeltagare som inte
meddelat återbud kommer
att debiteras 500 kronor.
Kursavgifter för övriga
landet, se www.lafa.nu.
● Adressuppgifter och
telefonnummer till Lafa
hittar du på www.lafa.nu.
Mycket mer
om sex och
samlevnad
finns på Lafas
sajter:
www.lafa.nu
www.frågachans.nu
www.säkraresex.se
Frågor om kurser och
seminarier besvaras av
Thérèse Juvall, 08-737 35 49,
[email protected]
På kurs med
våren 2013
Hej!
Välkomna till vårens spännande kurser! Vi har fullt av ”gamla och nya
godingar” i vårens kursutbud, och vi kommer att ha två spännande och högaktuella seminarier på temat abort respektive hiv. Datum för seminarierna är
inte fastlagda ännu, men vi kommer att annonsera dem i god tid på vår
hemsida www.lafa.nu.
För andra året i rad kommer vi att erbjuda våra två efterfrågade
introduktionskurser som i första hand vänder sig till dig som inte tidigare
har arbetat så mycket med sex och samlevnad. Vi rekommenderar att du
anmäler dig till båda introduktionskurserna, eftersom de har lite olika
inriktning.
Vi har haft stor efterfrågan på vår kurs Fråga chans – sex och
samlevnad för 10-13-åringar och därför är vi glada att kunna erbjuda
kursen vid två tillfällen under våren. Passa på att anmäla er, kursen blir fort
fulltecknad! Om du är nyfiken på vilka kurser Lafa kommer att erbjuda under
hösten 2013, så gå in på www.lafa.nu/kurser. Där kommer vi redan nu
att lägga ut höstens kurser så att ni i god tid kan planera för er ”kurshöst”!
Mer utförlig information om alla kurser och seminarier ligger på Lafas
hemsida, www.lafa.nu/kurser, där du också kan anmäla dig.
Besök gärna vårt fina bibliotek Lusthuset!
Där kan du läsa och förkovra dig, boka
träff med dina kollegor, dricka en
kopp kaffe och förbereda dina sexoch samlevnadslektioner.
Lusthuset är öppet varje måndag
och fredag kl 13–16!
Om du vill ha kontinuerlig information från
Lafa kan du prenumerera på vårt
nyhetsbrev. Beställ på www.lafa.nu.
Med vänlig hälsning,
Thérèse Juvall
Skol- och utbildningsansvarig
ULRICA ZWENGER
● Du kan anmäla dig till
vårens kurser och seminarier på www.lafa.nu och
där kan du också ladda
ner kurskatalogen.
Kurser våren 2013
För samtliga kurser gäller:
Plats: se kallelse
Kostnad: se föregående sida
Anmälan: www.lafa.nu/kurser
Vill du veta mer? Thérèse Juvall,
08-737 35 49, [email protected]
INTRODUKTIONSKURS
En eftermiddag om sexualitet
Torsdag 31 januari kl 13–16.30
I de nya läroplanerna Lgr 11 och Lgy 2011 ges utrymme för
skolan att på ett helt nytt sätt arbeta med frågor som rör
sexualitet och samlevnad. Fler ämnen än tidigare är berörda,
exempelvis bild, idrott och hälsa och religion.
Den här kursen vänder sig i första hand till dig som inte tidigare har arbetat så mycket med sex och samlevnad i skolan
och som vill få en första introduktion i ämnet.
INNEHÅLL
■ Min roll i sex- och samlevnadsundervisningen.
■ Vad ska undervisningen innehålla?
■ Hur kan ett undervisningsupplägg se ut?
■ Tid för möten och reflektion.
KURSLEDARE
Thérèse Juvall, socionom, Lafa.
Erik Centerwall, sexualupplysare och författare.
Elin Jacobsson, folkhälsovetare, Lafa.
Ä
R?
INTRODUKTIONSKURS
En eftermiddag om metoder
Onsdag 20 februari kl 13–16.30
I de nya läroplanerna Lgr 11 och Lgy 2011 ges utrymme för
skolan att på ett helt nytt sätt arbeta med frågor som rör
sexualitet och samlevnad. Fler ämnen än tidigare är berörda,
exempelvis bild, idrott och hälsa och religion.
Den här kursen vänder sig i första hand till dig som inte tidigare har arbetat så mycket med sex och samlevnad i skolan
och som vill få en första introduktion kring metoder.
INNEHÅLL
■ Genomgång av praktiska och pedagogiska metoder.
■ Pröva på och träna hur du kan använda dem i sex- och
samlevnadsarbetet.
KURSLEDARE
Thérèse Juvall, socionom, Lafa.
Erik Centerwall, sexualupplysare och författare.
Elin Jacobsson, folkhälsovetare, Lafa.N
GRUNDKURS
Fakta och perspektiv på ungdom,
sexualitet och hiv/aids
Onsdag–torsdag 13-14 mars kl 8.30–16.30
Två grundläggande dagar i Lafas utbildningsverksamhet och
en önskvärd bas för vårt övriga kursutbud. Kursen riktar sig
till dig som arbetar med och/eller är intresserad av sex- och
samlevnadsfrågor. Kursen är två heldagar i föreläsningsform.
INNEHÅLL
■ Att arbeta förebyggande med hälsofrågor; tonårssexualitet;
aspekter på unga mäns sexualitet; sexuellt överförda infektioner; ung och hbt; normkritisk pedagogik; att prata sex
med ungdomar med utländsk bakgrund; oönskade graviditeter; genus, klass och sexualitet; hiv/aids.
FÖRELÄSARE
Se www.lafa.nu/kurser
GRUNDKURS
Fråga chans – sex och
samlevnad för 10-13-åringar
OBS! Kursen ges vid två tillfällen
Onsdag–torsdag 13–14 februari kl 9–16
Onsdag–torsdag 17–18 april kl 9–16
Tvådagars grundkurs med teoretiska föreläsningar, praktiska
och pedagogiska metoder och fördjupad kunskap i sex- och
samlevnadsarbetet. För lärare, elevhälsopersonal och fritidspersonal som arbetar med 10–13-åringar.
INNEHÅLL
■ Hur kan man arbeta med sex och samlevnad
bland 10-13-åringar?
■ Vad är det som skiljer ”mellanstadiebarn” från
tonåringar?
■ Hur ser sexualiteten ut och vilka uttryck tar den sig
i den här åldersgruppen?
■ Vilka frågor har barnen?
■ Hur påverkar den fysiska utvecklingen och
kroppsuppfattningen självkänslan?
■ Hur kan vi planera och organisera undervisningen?
KURSLEDARE
Thérèse Juvall, socionom, Lafa.
Erik Centerwall, sexualupplysare och författare.
METODKURS
”Den bästa kondomen är den
som kommer på”
Torsdag 11 april kl 13–16.30
För dig som arbetar med ungdomar och vill diskutera
”säkrare sex”-frågor. En inspirerande eftermiddag där kondomen står i fokus. Eftermiddagen innehåller arbete i helgrupp
och smågrupper, diskussioner och praktiska övningar.
■ Hur kan du arbeta pedagogiskt med normkritik i
undervisningen?
■ Öva och pröva på metoder i sex- och samlevnadsarbetet.
■ Diskussion och reflektion.
KURSLEDARE
Renita Sörensdotter,
fil dr, genusvetenskap, Stockholms universitet.
KURSLEDARE
FÖRDJUPNINGSKURS
FÖRDJUPNINGSKURS
Onsdag–torsdag 24–25 april kl 9–16
Olle Waller, sexualupplysare, Lafa.
Daniel Foxhage, socionom, sexualupplysare.
Att prata porr med ungdomar
Måndag 18 mars kl 13–16.30
Pornografi är ett hett ämne som vanligen leder till att vi
snabbt halkar ner i gamla hjulspår och intar ståndpunkter
för eller emot. Men visst går det att prata pornografi med
unga människor på ett inkännande och icke fördömande
sätt, oavsett vilka åsikter man har i frågan. Under seminariet
kommer det bland annat att presenteras en modell för hur
dessa samtal kan föras.
KURSLEDARE
Olle Waller, sexualupplysare, Lafa.
FÖRDJUPNINGSKURS
Att belysa och ifrågasätta normer
Torsdag 21 mars kl 13–16.30
För dig som arbetar med ungdomar i åldern 10–19 år.
Att arbeta normkritiskt handlar om att vända på perspektiven
och istället belysa och ifrågasätta de normer som gör att
vissa människor anses ”normala” och andra ”avvikande”.
Det viktigaste i normkritisk pedagogik är att börja arbeta
normbrytande och arbeta för att skapa en mer inkluderande
miljö.
INNEHÅLL
■ En teoretisk introduktion till normkritisk pedagogik.
Vårens seminarier
Lafa bjuder regelbundet in till seminarier kring
intressanta och aktuella ämnen. Dessa är öppna för
alla som är intresserade av sex- och samlevnadsfrågor och förebyggande arbete.
Under våren 2013 kommer Lafa att erbjuda två spännande
och högaktuella seminarier på temat abort respektive hiv.
Datum för seminarierna är inte fastlagda ännu, men vi kommer att annonsera dem i god tid på vår hemsida ww.lafa.nu.
Kropp och sexualitet – en kurs i sex och
samlevnad för dig som möter personer
med utländsk bakgrund
Kursen riktar sig till dig som arbetar med eller är intresserad
av sex- och samlevnadsfrågor och möter personer med
utländsk bakgrund. Kursen behandlar bland annat frågor
kring språkförståelse, ordens laddning och värderingar samt
frågor om likheter och olikheter när det gäller syn på sexualitet och genus i Sverige jämfört med andra länder.
KURSLEDARE
Olle Waller, sexualupplysare, Lafa.
Daniel Foxhage, socionom, sexualupplysare.
GRUND- OCH FÖRDJUPNINGSKURS
Smittspårning för primärvårdspersonal
I Smittskyddslagen är det lagstadgat att det krävs särskild
kompetens för att få utföra smittspårning vid positiv STI.
Sesamenheterna vid Karolinska universitetssjukhuset
(Sesam City och Hudinge), Danderyds sjukhus och
Södersjukhuset erbjuder grund- och fördjupningskurser
i smittspårning vid STI.
Under våren erbjuds följande utbildningstillfälle:
GRUNDKURS
Fredag 15 februari, kl 8.30–16
ANMÄLAN SAMT MER INFORMATION
OM INNEHÅLL, PLATS OCH VÅRENS ÖVRIGA KURSER:
www.sexosam.info, under fliken
Vårdgivare, Kurser och utbildningar.
Vi kommer också att skicka ut information om
seminarierna via vårt nyhetsbrev. Beställ på www.lafa.nu.
Anmälan till seminarierna: Se www.lafa.nu
Plats: Meddelas i kallelsen.
Kostnad: Alla seminarier är kostnadsfria.
Vill du veta mer?
Thérèse Juvall, tel 08-737 35 49,
[email protected]
Kalendarium
Januari
9 januari
Sista anmälningsdag: En eftermiddag om sexualitet
23 januari
Sista anmälningsdag: En eftermiddag om metoder
16 januari
VÅREN 2013
Sista anmälningsdag: Fråga chans – sex och samlevnad för 10–13 åringar
(13-14 februari)
31 januari
En eftermiddag om sexualitet
1 februari
Sista anmälningsdag: Smittspårning för primärvårdspersonal GRUNDKURS
Februari
13 februari
Sista anmälningsdag: Fakta och perspektiv på ungdom, sexualitet och hiv/aids
13–14 februari Fråga chans – sex och samlevnad för 10–13-åringar
15 februari
Smittspårning för primärvårdspersonal GRUNDKURS
20 februari
En eftermiddag om metoder
18 februari
21 februari
Mars
Sista anmälningsdag: Att prata porr med ungdomar
Sista anmälningsdag: Att belysa och ifrågasätta normer
13–14 mars
Fakta och perspektiv på ungdom, sexualitet och hiv/aids
18 mars
Att prata porr med ungdomar
14 mars
20 mars
21 mars
27 mars
April
Sista anmälningsdag: ”Den bästa kondomen är den som kommer på”
Sista anmälningsdag: Fråga chans – sex och samlevnad för 10–13 åringar
(17–18 april)
Att belysa och ifrågasätta normer
Sista anmälningsdag: Kropp och sexualitet – en kurs i sex och samlevnad för
dig som möter personer med utländsk bakgrund
11 april
”Den bästa kondomen är den som kommer på”
24–25 april
Kropp och sexualitet – en kurs i sex och samlevnad för dig som
möter personer med utländsk bakgrund
17–18 april
Fråga chans – sex och samlevnad för 10–13-åringar
= för dig som arbetar med 10–13-åringar
HIV I SVERIGE
Många unga saknar kunskaper om hiv. Hur det smittar, var det finns
och om det går att bota. Skolan har en viktig funktion här.
Med en bra sex- och samlevnadsundervisning kan man hjälpa unga att
minska risktagandet och samtidigt avliva myter om hiv. Men hur gör man?
Insikt har pratat med två experter.
– JAG ÄR FASCINERAD över hur vuxna
krånglar till saker. Hos unga finns en nyfikenhet som man ska ta tag i. Det är ett fantastiskt
möte!
Det säger Steve Sjöquist, sedan många år
föreläsare, pedagog, hivpositiv och numera
diakon i svenska kyrkan, om hur skolan kan
arbeta med sex och samlevnad och förebygga
hiv. Han vill ”bringa ljus på hivfrågan”. Därför
har han, sedan han fick sitt hivbesked för 25 år
4/12
INSIKT 19
▼
ULRICA ZWENGER
Så kan man prata
om hiv i skolan
HIV I SVERIGE
● Biologi och naturkunskap: Prata om hur hiv överförs, vad som händer i kroppen när man
har hiv, hur man behandlar det.
● Svenska: Arbeta med frågor om identitet utifrån skönlitteratur eller artiklar om hiv i tidningar.
● Samhällskunskap: Diskutera utifrån mänskliga rättigheter, sexuell och reproduktiv hälsa
samt diskrimineringsfrågor.
● Geografi: Ta upp befolkningsutveckling: Vad händer i ett land där 30 procent bär på hiv
och, som i vissa afrikanska länder, hela generationer slås ut? Vad ger det för effekter på
folkhälsan och samhället i stort?
● Religion: Ta upp synen på kön, sexualitet och kondomanvändning inom olika religioner
och livsåskådningar. Man kan också titta på vilka konflikter som kan uppstå i sekulära samhällen där en ny samhällssyn krockar med gamla värderingar.
STEVE SJÖQUIST säger sedan att han under
sina besök i skolor runt om i landet ser att det
på många ställen finns en genomtänkt sexoch samlevnadsundervisning där man arbetar
ämnesövergripande. Det ger en mer sammanhållen kunskap och förståelse för det man
håller på med.
– Unga behöver struktur för att lära på ett
djupare plan. Att saker sätts i sammanhang.
Som föreläsare i sexualitet behöver man gott
om tid för att kunna undervisa på ett
meningsfullt sätt. Och då handlar det även om
relationer, närhet, värme och kunskaper man
behöver för att kunna göra bra val. Hiv är en
bra katalysator för att föra samtal kring detta,
säger han.
Han brukar använda sig av korta filmer och
musik som hjälpmedel för att sätta en ton i
föreläsningen och öppna upp för diskussion.
Men, menar han, varje lärare måste hitta en
egen form och vara personlig när man pratar
om svåra saker.
– Man kan inte vara objektiv utan ska visa
att man är engagerad. Då menar jag inte att
man behöver vara privat.
Steve Sjöquist poängterar att unga också har
livserfarenheter och att det gäller att möta
dem där de är.
– Man kan fråga om de känner någon som
varit svårt sjuk, eller dött. Då kan man också
säga att hiv är en tyst sjukdom, att många inte
vågar vara öppna med att de bär på den och
fråga hur det skulle kännas om det var du. Det
är inte svårt att få med sig ungdomarna här.
20 INSIKT
4/12
Han tycker att det är viktigt att prata om val,
och om att inte göra saker som man inte är
med på själv. Men också att man inte ska
skuldbelägga sig själv eller andra om man
misslyckas med det.
– Det här med sexualitet är inte alltid rationellt. När man är kär, kåt och ihop med någon
måste man ställa sig frågan vad man är beredd
att göra? Man kan ha de godaste intentioner
men mycket kan hända som gör att det inte
blir som man tänkt sig, till exempel när
alkohol är inblandat. Om man tänkt igenom
allt innan så är chanserna större att man inte
hamnar i situationer som man kan få ångra
efteråt.
Steve Sjöquist tycker att det finns goda förutsättningar för att våga prata hiv med unga.
Han menar att de är mer öppna nuförtiden
och särskilt pojkarna vågar vara delaktiga och
ställa fler frågor.
– Det gäller att inte vara rädd, man kommer
att behöva ta upp ”svåra saker” men behöver
inte nödvändigtvis krångla till det. När man
pratar sex och samlevnad måste man också
prata om munsex, vaginalsex, analsex på ett
öppet sätt. Tidigare, för 15 år sen, kunde det
bli fniss och skratt, men det tycker jag har förändrats. Kanske att det är nätets förtjänst att
de hört och sett det mesta. Även om det också
finns baksidor med hur sex exponeras där.
OLA NILSSON
Steve Sjöquist, författare och föreläsare samt
Tommy Eriksson, Skolverket, t h.
ERIK LUNDBACK
▼
Prata om hiv, ämne för ämne:
sedan, rest runt och hållit föredrag och besökt
mängder av skolor. Barn och unga är en grupp
han prioriterar.
– Jag vill ge eleverna en resa och berätta
utifrån mina erfarenheter, men också skildra
en historia. Hiv har funnits i 30 år men det
finns en enorm historielöshet. Unga idag vet
till exempel inte att man då sa att hivsmittade
skulle brännmärkas och sättas på en öde ö,
säger han och fortsätter:
– Svenskar tänkte länge att det bara är bögar,
narkomaner och prostituerade som får aids.
Och unga tror idag att det bara finns i Afrika –
där borta. Myten om att hiv går att bota med
piller är också viktig att ta död på.
PÅ SKOLVERKETS enhet för kvalitetsutveckling arbetar Tommy Eriksson med sex- och
samlevnadsfrågor. Han har tidigare varit gymnasielärare i svenska, psykologi och livskunskap och har stor vana från sex- och samlevnadsundervisning. Han säger att sedan de nya
kurs- och ämnesplanerna infördes förra
hösten har förutsättningarna ökat för att sexoch samlevnadsundervisningen inte ska falla
mellan stolarna. Nu har den ämnesintegrerats,
vilket ger lärare bättre möjligheter att samarbeta utifrån sina olika kompetenser och
ämneskunskaper.
– Det är orimligt att tro att en lärare ska fixa
VILKA ÄR DE VIKTIGASTE UTMANINGARNA
NÄR DET GÄLLER HIV I SVERIGE?
alla perspektiven på egen hand. Jag hade själv
inte kunnat prata hiv lika bra när jag var lärare
om jag inte haft samhälls- och religionsläraren att samarbeta med. Vi kunde förankra hivdiskussionen på ett helt annat sätt, menar
Tommy Eriksson.
Enligt honom känner sig en del lärare
oroliga över hur de ska klara av att undervisa i
sex- och samlevnadsundervisning, som de
kanske aldrig har gjort tidigare. Han tror att
den gamla bilden av vad ämnet innebär lever
kvar:
– En del blir fundersamma när de tar del av
de nya styrdokumenten: ”Ska jag undervisa
om sex i religion?” Man kanske har en bild av
att det bara handlar om den biologiska sexualiteten, hur man gör, hur man skyddar sig etc.
Men om man får stöd inledningsvis så förstår
man snart hur ens eget ämne kommer in.
Tommy Eriksson säger sedan att när man
arbetar ämnesövergripande med hiv/aids så är
det bra att utgå från var eleverna är och vilka
frågor de har. Det är också viktigt att lämna
utrymme för reflektion och samtal, annars är
det lätt att det blir envägskommunikation.
– Det är i reflektionen som kunskaperna
sätter sig.
Hur vet man vad man ska ta upp? Tommy
Eriksson poängterar att det går att närma sig
frågor om hiv på många olika sätt.
– Man kan prata om allt från spridningsvägar, mörkertal och testning till bistånd och
situationen i andra länder, säger han och fortsätter:
– I Sverige behöver vi prata mer om stigmatisering av personer som lever med hiv än tillgången till medicinering, och den diskussionen är inte alltid så lätt att ta. Men man kan
jobba med fakta, diskutera, resonera och lösa
upp en del föreställningar och felaktiga myter.
Sedan kan man diskutera varför man bemöts
på ett visst sätt när man har hiv, varifrån
kommer skammen och skulden? Är det för att
sjukdomen är kopplad till sexualitet?
Tommy Eriksson ger också rådet att ta hjälp
av styrdokumenten, som anger var man kan
lyfta fram hiv. Han är noga med att påpeka att
även rektorer är ansvariga för att det ämnesövergripande arbetet med sex och samlevnad
genomförs.
ANNA KNÖFEL MAGNUSSON
CHRISTINA FRANZÉN, ordförande i Hiv-Sverige:
– För oss i Hiv-Sverige är det kriminaliseringen av hiv. Det svenska rättsväsendet är inte uppdaterat. Straffsatserna har inte förändrats sedan 1980talet, man dömer fortfarande som innan det fanns effektiva mediciner, trots
att den som får behandling idag har omätbara virusnivåer. Vi vill att informationsplikten tas bort eftersom den är kontraproduktiv, att regeringen gör en
översyn av smittskyddslagen och att Sverige följer UNAIDS rekommendation
att du bara ska dömas om du haft uppsåt att föra hiv vidare.
– Vi kommer också att lobba mot utvisning av hivpositiva asylsökande och
jobba för att hivpositiva ska känna till sina rättigheter och inte bara sina
skyldigheter. Många vet inte att de har rätt till psykosocialt stöd, rehabilitering och andra stödinsatser.
– Sist men inte minst vill vi minska fördomar och stigma genom att förändra attityder, vilket kan
ske genom ökad kunskapsspridning.
MIKAEL JONSSON,
handläggare hiv och hälsa, RFSL:s förbundskansli:
– En av de viktigaste utmaningarna är att få till stånd en riktad, evidensbaserad hivprevention till prioriterade grupper, alltså de som löper störst
risk att få hiv. Vi inom RFSL menar att det förebyggande arbetet har kommit
att inriktas på stora målgrupper som inte är primära preventionsgrupper.
Det gäller att ”känna sin epidemi”, vilka är det som får hiv i Sverige idag?
Statistiken talar sitt tydliga språk, många som smittas sexuellt är MSM,
män som har sex med män. Detta måste uppmärksammas så att vi får
möjlighet att göra fler och bättre preventionsinsatser direkt riktade till den
gruppen.
– En annan utmaning är att skapa en tydligare samordning nationellt/regionalt, för att hitta
synergieffekter i det förebyggande arbetet. Idag saknas ofta dialog mellan det lokal-regionala
och det nationella preventionsarbetet. Det behövs arenor, till exempel återkommande träffar, där
man kan diskutera och visa upp vad man jobbar med från respektive håll. Hivpreventionen
behöver bli mer praktisk och hands on.
ANKI ALMQVIST
NÅGRA SOM oroat sig över sin roll i det nya
är elevhälsan, som sedan länge är engagerade i
sex- och samlevnadsarbetet på många skolor.
– De undrar ibland om deras roll är överspelad i och med att sex och samlevnad nu ska
bedrivas i så många ämnen. Jag tror på samverkan mellan elevhälsan, lärare och utomstående aktörer som exempelvis ungdomsmottagningen. Vi måste inkludera flera i det här
arbetet och elevhälsan har en stor roll fortsättningsvis också. Inte minst som bollplank för
lärarna, säger Tommy Eriksson.
MONIKA IDESTRÖM,
chef enheten för hivprevention och sexuell hälsa på Smittskyddsinstitutet:
– Det finns flera. Vi måste bli bättre på att nå personer i riskutsatta grupper med testning
och rådgivning, främst migranter från länder där hiv har stor spridning. Det räcker inte med
att asylsökande testas vid hälsoundersökningen, vi behöver nå alla migranter oavsett juridisk
status. Vi måste också hitta sätt att väcka motivation att testa sig, utgå från individuella behov.
– En annan viktig utmaning är att visa ungdomar och unga vuxna på
möjligheten att skydda sig genom att använda kondom. Kondomen
kommer aldrig att bli någon kul grej, men den ger frihet att ha sex utan
att bli smittad.
– Sedan måste stigma och diskriminering minska, både genom stöd till
personer som lever med hiv och ökad kunskap hos allmänheten. Mediebilden
av hiv har blivit bättre på sista tiden, men har tidigare framställt hivpositiva
som väldigt farliga, fast det i själva verket är de som inte tagit reda på sin
hivstatus som utgör den största risken för andra.
JUKKA AMINOFF, kanslichef på Riksförbundet Noaks Ark:
– Den absolut viktigaste utmaningen är att rikta resurserna dit behoven är
som störst. Det innebär att identifiera nyckelpopulationer med ökad expositionsrisk och inom dessa grupper nå individer med hög sårbarhet med relevanta hjälpinsatser.
– Sex- och samlevnadsundervisning, kondomutdelning och informationskampanjer på fnitternivå är inte tillfyllest. Stöd kring relationsproblematik,
enskild rådgivning, målgruppsinriktad utbildning och psykoteraputiska insatser behöver prioriteras högre.
– Det finns sannolikt en underdiagnostisering även av andra sexuellt överförda infektioner i nyckelpopulationer, vilka ytterligare ökar risken för hivöverföring. Vi måste i
mycket högre utsträckning erbjuda fler alternativa former och ställen för hivtestning, inte utgå
från byråkratiska strukturer utan från patienternas behov och önskemål.
4/12
INSIKT 21
HIV I SVERIGE
”Vi är friska
fast vi har hiv”
Vad händer om det kommer blod i vattnet? Hur gör man barn utan att
smitta? Varför pratar man inte lika öppet om hiv som om cancer? Ska jag
själv berätta? Det är några av de funderingar som barn och ungdomar
med hiv har. I tonåren blir tankarna mer existentiella. Men i vardagen
betyder diagnosen inte så mycket mer än mediciner och sjukhusbesök.
MAJA NANNESON har träffat många av de
barn och ungdomar som lever med hiv i
Sverige idag. Hon är socionom och projektansvarig för Hivskolan, en återkommande
lägerverksamhet som samlar barn och unga
med hiv från hela landet.
– Jag har nog mött ett hundratal barn med
hiv, berättade Maja Nanneson när hon tog
plats på scenen under den konferens som
Nationellt Kunskaps- och Resurscentrum för
barn och unga med hiv anordnade i Stockholm tidigare i höst.
Centrumet finns vid Karolinska Universitetssjukhuset och står även bakom Hivskolan.
vara frisk som en röd tråd genom berättelserna. ”Vi är friska fast vi har hiv”, som ett av
barnen konstaterade. Det enda som ”stör”
den upplevelsen är sjukhusbesök med besvärliga blodprov - och medicinerna.
– Förskolebarn kan undra hur länge de ska
fortsätta med sina mediciner. De har kompisar
på förskolan som äter mediciner av något
annat skäl, men då är det oftast under en
begränsad period.
De allra minsta resonerar egentligen inte
kring hiv i sig. Tankarna handlar främst om
medicinerna.
Att det är jobbigt med medicinerna, tycker
många barn, såväl yngre som äldre. De
beskrivs som äckliga och besvärliga att svälja.
Någon mår illa av att ta dem. Det kan ibland
vara svårt att komma ihåg dem. Och vad
händer egentligen om man glömmer? I likhet
med sjukhusbesöken kan tabletterna också
fungera som en påminnelse om en diagnos
som annars glöms bort. När man är ute med
kompisar kan det kännas svårt att gå undan för
att ta sina mediciner.
Maja Nanneson
22 INSIKT
4/12
ULRICA ZWENGER
DET VAR BARNENS egna funderingar om
hiv som Maja Nanneson delade med sig av på
konferensen. Och även om tankarna förändras med ålder och mognad går känslan av att
I SKOLÅLDERN dyker det också upp andra
funderingar. I tioårsåldern är många av barnen
oerhört vetgiriga, enligt Maja Nanneson, som
gav exempel på några av de kunskapstörstande barnens frågor: Hur kom hiv till människan? Vad gör hiv i kroppen? Kan insekter och
djur få hiv? Kan man tappa håret av hiv?
Samtidigt har de redan då en god grundläggande kunskap om hiv. De vet att det är en
kronisk sjukdom som finns i blodet. De vet att
de ska vara försiktiga med sitt blod, men att
det inte är någon fara att till exempel äta från
samma sked som någon annan. De vet också
att de kan bli sjuka om de inte äter sina mediciner. Hos vissa finns dock ett slags kunskapsglapp när det gäller den egna situationen,
sådant som hänger ihop med hur man pratar
om hiv i familjen.
På läger med Hivskolan kan barn och ungdomar
prata fritt om sina erfarenheter.
– Vissa barn vet till exempel inte hur de
själva har smittats med hiv och det är inget vi
kan berätta. De kan också undra hur det
kommer sig att deras syskon inte har hiv.
Maja Nanneson förklarar senare att en del
föräldrar inte vill att barnen ska veta att
mamma och/eller pappa också har hiv, vilket
hon och annan vårdpersonal tvingas respektera. På Hivskolan berättar de att den vanligaste smittvägen för barn är genom mamman.
Hivskolan fyller en viktig funktion som
samtalsforum. Där kan barn och ungdomar
med liknande erfarenheter prata fritt - utan
föräldrar. Maja Nanneson visade bilder på små
färgglada lappar där barn och ungdomar på
Hivskolan skrivit ned tankar och frågor. Hon
berättade att diskussionerna fungerar bättre
med lapparna som utgångspunkt, än om de
sitter i ring och låter ordet gå runt.
Många funderar kring öppenhet. För dem
som håller sin diagnos hemlig kan tystnaden
ILLUSTRATION: DIANA REYBEKIEL
bli tung att bära. Samtidigt är de rädda för vad
som skulle hända om de berättade. Kanske
riskerar de att bli mobbade? En del ser hemlighållandet som något självklart och ganska
oproblematiskt. Andra vittnar om att de har
berättat för en eller flera kompisar. Oftast
utan dramatiska följder.
– Flera av de lite äldre barnen har berättat för
andra. Det kan vara väldigt svårt att göra det,
men utifrån det vi har fått höra verkar det gå
bra. Kompisarna reagerar sällan med oro.
Oavsett hur barnen och ungdomarna väljer
att förhålla sig till öppenheten, är det något de
måste få prata om, betonar Maja Nanneson.
Smussel och hemlighållande är en central
fråga i alla åldrar.
I TONÅREN ÄNDRAR tankarna karaktär.
Frågorna går från att vara mer allmänt faktarelaterade till att handla mer om det egna livet
och hur man kommer att påverkas av att leva
med hiv. Det är först då insikten om att diagnosen kommer att följa med livet ut verkligen
sjunker in. Frågorna kan handla om det mer
praktiska, som till exempel om det går att
jobba med vad som helst trots att man har
hiv? Men existentiella grubblerier som ”varför
just jag” blir också vanligare. Även tankarna
kring smitta förändras i tonåren. Lite förenklat kan man säga att fokus skiftar från blod till
sex. De yngre barnen undrar vad som händer
om de slår sig och börjar blöda i vattnet
medan tonåringarna vill veta om de kan
hångla och ha oralsex. Och hur fungerar det
om båda har hiv – måste man använda
kondom då? En del känner oro för att sprida
smitta och rädsla för att bli avvisade vid framtida sexuella relationer, medan andra är lugna.
– Tonåringarna funderar också mer på
omgivningens förhållningssätt till hiv. De
undrar varför människor är rädda för hiv och
varför man inte pratar lika öppet om hiv som
man gör om cancer?
För många kan det bli en krock mellan den
egna upplevelsen av att vara frisk och omgivningens syn på den som lever med hiv som
sjuk. I tonåringarnas egna berättelser om
glädje och sorg, nuet och framtiden verkar
hivdiagnosen spela en underordnad roll. Men
den är inte oviktig. I drömmarna om framtiden figurerar karriärer som skådespelerska,
affärsman, designer och fotbollsspelare – men
också ett botemedel mot hiv.
ANNA DAHLQVIST
FAKTA BARN MED HIV
I Sverige lever idag omkring 150 barn
och ungdomar under 18 år med hiv.
Ungefär hälften bor i Stockholm.
De flesta är utlandsfödda. Mellan
2000 och 2011 föddes fyra barn med
hiv i Sverige. Med rätt behandling är
risken för överföring mellan mor och
barn under 1 procent. Sedan 1996
har ett barn avlidit till följd av hiv i
Sverige. I det fallet upptäcktes infektionen sent.
Källa: Lars Navér, överläkare vid
Astrid Lindgrens Barnsjukhus
4/12
INSIKT 23
HIV I SVERIGE
Här tas all
oro på allvar
Noaks Arks hivtestmottagning vänder sig i första hand till migranter,
personer med riskfyllt sexuellt beteende och de som har stor rädsla för
hiv. Men idag kommer också många unga som blivit nekade att testa sig
för att de inte anses tillhöra en riskgrupp.
24 INSIKT
4/12
– Jag var livrädd för att någon skulle se mig
gå in på hivmottagningen så jag missade hellre
en läkartid än att avslöja för en landsman att
jag var smittad, säger hon. Det var den känslan
vi ville undvika genom att öppna mottagningen. Våra lokaler ligger mer anonymt, man
slipper sjukhusmiljön och då vågar fler
komma och testa sig. Att det är drop in och
man inte behöver boka tid är också viktigt.
NOAKS ARK STARTADE mottagningen 2009
i samarbete med Venhälsan på Södersjukhuset. I projektet vände man sig framför allt till
tre målgrupper: migranter, personer med ett
riskfyllt sexuellt beteende och personer med
svår oro för hiv. Genom att nå dessa grupper
och få dem att testa sig skulle de som behöver
kunna få rätt stöd, vård och behandling.
Noaks Arks mottagning blev snabbt populär,
på ett halvår mångdubblades antalet besökare.
Alla som kommer erbjuds tester som är gratis
och anonyma.
– Vi nekar aldrig någon att testa sig, utan tar
alla besökares oro på allvar, säger Peder Ahlin.
Att göra ett hivtest kan vara oerhört ångestladdat, det går inte att jämföra med en vanlig
hälsokontroll. Dessutom är testningen ett tillfälle att ge viktig information och rådgivning.
IDAG UTGÖR utlandsfödda cirka 25 procent
av besökarna, men de är inte alltid från högendemiska länder. Peder Ahlin berättar att
▼
PARKETTGOLVEN knarrar hemtrevligt när
Peder Ahlin slussar mig genom huset till
Noaks Arks hivtestmottagning. Överallt syns
konst i starka färger och i väntrummet med
sköna fåtöljer hänger en oljemålning som
nästan täcker halva väggen. Här finns också
Ville, kanske Sveriges enda mottagningshund, som hoppar upp och vill hälsa.
– Om några av besökarna är väldigt oroliga
kallas han in och fungerar som en ångestdämpare, ler Peder Ahlin, som är hivrådgivare och
psykoterapeut.
En av drivkrafterna bakom hivtestmottagningen är Ophelia Haanyama Ørum, senior
advisor på Noaks Ark. Ophelia, som
ursprungligen kommer från Zambia, är själv
hivpositiv. Hennes tanke var att erbjuda en
plats där man kunde testa sig utanför sjukhusmiljön och därmed kunna få kontakt med
målgrupper som är svåra att nå, som exempelvis migranter.
Ophelia Haanyama Ørum går tillbaka till
sina egna erfarenheter då hon precis hade fått
sitt hivbesked 1991 och var tvungen att besöka
mottagningen på Danderyds sjukhus regelbundet. Hon minns hur hon åkte upp i hissen
och nästan smög ut i korridoren mot Infektionskliniken, hela tiden med en vaksam blick
över axeln. Om hon såg en annan patient från
ett afrikanskt land hände det att hon vände
och gick in i hissen igen eller promenerade
iväg åt motsatt håll.
4/12
INSIKT 25
ULRICA ZWENGER
– Vi vill inspirera andra att öppna fler liknande mottagningar utanför sjukhusmiljö så att det blir lättare
att testa sig, säger Helena Granholm och lägger
till att Noaks Ark i Malmö planerar att starta en
mottagning som erbjuder hivtest med snabbsvar.
HIV I SVERIGE
man på olika sätt marknadsfört mottagningen, bland annat genom att bjuda in representanter från ambassaderna för länder i
framför allt södra Afrika. Man har även tryckt
affischer och broschyrer till invandrarföreningar och apotek för att nå fler med information. Tidigare samarbetade Noaks Ark även
med Läkare i Världen som ger sjukvård till
papperslösa flyktingar på en mottagning med
hemlig adress i Stockholm.
– Vi tar emot en del personer på vår mottagning som är papperslösa och därför inte vågar
söka sig till den vanliga sjukvården, säger
Helena Granholm, som tidigare arbetade på
Venhälsan som sjuksköterska, men är anställd
på heltid på Noaks Ark sedan i januari.
Noaks Ark är en av de mottagningar i Stockholm som erbjuder hivtest med snabbsvar.
”Vanliga” hivtester analyseras i ett laboratorium och patienten måste vänta i en vecka på
svar, vilket gör många ännu mer oroliga och
nervösa. Testet med snabbsvar öppnar också
för bra rådgivning, menar Peder Ahlin.
– Patienten sitter i samma rum som hivråd-
VILKA ÄR DE VIKTIGASTE UTMANINGARNA
NÄR DET GÄLLER HIV I SVERIGE?
ANDERS SÖNNERBORG, professor Karolinska Institutet:
– Att identifiera de personer som är smittade men som inte vet om sin hivinfektion. Dels därför att de löper risk att utveckla aids innan infektionen
upptäcks och dels därför att den vanligaste orsaken till att hiv förs vidare är
att den hivpositive inte känner till sin hivstatus.
– Hitta bot mot hivinfektion. Antingen en funktionell bot, där viruspartiklar
finns kvar, men i så låga nivåer att kroppen kan hantera dem utan mediciner
och utan att man smittar andra. Eller en reell bot som eliminerar alla viruspartiklar helt och hållet. Det är en lång väg kvar att gå, men sedan en man i
Berlin troligen har botats från sin hivinfektion efter att ha genomgått en benmärgstransplantation, finns ett nyvaknat intresse inom forskarvärlden. Fallet har väckt stor uppmärksamhet. Den metod som användes i Berlinfallet kommer visserligen inte att kunna använda på
ett större antal människor, men visar på möjligheten att hiv kan komma att kunna botas. I USA
sker nu flera tidiga och mycket experimentella studier.
– På Karolinska Institutet har vi nyligen startat Centrum för hivforskning. Alla KI:s hivforskare
ingår i detta virtuella samarbete och en av våra målsättningar är att göra en kraftsamling och
utnyttja våra olika kompetenser för att hitta bot.
CLAES HEIJBEL, verksamhetschef för Convictus, som arbetar med hemlöshet, missbruk och hälsa:
– För oss som arbetar för gruppen injektionsmissbrukare är en viktig utmaning att hålla frågan om hiv och även hepatit levande genom målgruppsanpassade hälsoinsatser. Det innebär att nå människor där de befinner sig i
sin vardag, att erbjuda testning, vaccination och rådgivning på fältet.
Vi vill förstås förhindra smittspridning, men när det gäller aktiva injektionsmissbrukare, som har en rad andra hälsoproblem, känns det mer naturligt
att ta ett bredare grepp. Det preventiva arbetet med hiv och hepatit blir då
en del av omsorgen om målgruppens hälsa.
– Convictus har redan ett eget sprutbyte i Estland och Ukraina och vi välkomnar sprutbytet i Stockholm, som vi ser som ytterligare en kontaktyta och en möjlighet att nå människor. Vi har sedan länge ett omfattande uppsökande arbete här i Stockholm och kommer att
fungera som en länk till sprutbytet när det kommer igång.
ORDFÖRANDEN I OASEN, kamratförening för hivpositiva med utländsk bakgrund
(vill vara anonym):
– Det finns två stora utmaningar när det gäller hiv i Sverige idag. Den ena handlar om
bromsmedicinerna, som måste bli mer effektiva och ge mindre biverkningar. Problemet med
biverkningar är mycket eftersatt i dag, trots att det har allvarliga konsekvenser. Många
människor lider av olika smärtor och förlamning och ingenting görs. Vi hoppas förstås också att
man snart lyckas få fram ett vaccin.
– Den andra utmaningen är att göra fler uppmärksamma på hiv och på så sätt arbeta
förebyggande. Det finns en tendens att försumma förebyggande arbete trots att hiv fortsätter
att spridas.
26 INSIKT
4/12
givaren och det direkta mötet gör att det blir
ett väldigt bra samtal. Eftersom det tar
ungefär 20 minuter innan svaret syns på teststickan kan patienten under tiden ventilera
sin oro och ställa frågor, säger Peder Ahlin och
lägger till att de haft patienter från hela landet
som kommit för att kunna göra denna form av
hivtest.
En grupp som man inte tänkt vända sig till
ursprungligen är unga mellan 15 och 23 år,
som ju har tillgång till ungdomsmottagningar.
Onsdagskvällar då det är drop in kan det sitta
så många som tio unga i väntrummet. Flera
ungdomar berättar att de sökt sig till Noaks
Ark då de blivit ifrågasatta och okänsligt
bemötta i vården, till exempel på en ungdomsmottagning eller vårdcentral. De har
blivit övertalade att inte testa sig eftersom de
inte anses tillhöra en riskgrupp. Eller så har de
fått höra att de måste betala för testet och inte
kan vara anonyma, trots att alla enligt lag har
rätt att testa sig för hiv både gratis och under
sekretess. Det förefaller också som att unga
tjejer mer sällan får möjlighet att testa sig än
killar.
– En del verkar ha en bild av att killar är mer
sexuellt aktiva och behöver leka av sig –
medan man tror att unga tjejer håller på sig
mer. Många tjejer berättar också att de fått fördomsfulla frågor som: ”Har du haft sex med
någon från Afrika?”, säger Helena Granholm.
Sedan finns det förstås många barnmorskor
som gör ett fantastiskt arbete, men vi hör ju
bara om det som inte fungerar.
I APRIL 2012 kom Socialstyrelsen med
skärpta föreskrifter till bland annat ungdomsmottagningar och primärvård med uppmaningen om att göra hivtestningen mer generös
och tillgänglig.
– Det verkar inte ha hänt så mycket, vi ser i
alla fall ingen skillnad här. Jag tycker att man
tänker fel om man nekar en ung person ett
hivtest, menar Peder Ahlin. Det är förstås
viktigt att veta att man inte är hivpositiv och
inte minst är det värdefullt och viktigt att man
förblir negativ. Om hiv kommer in i ungdomsgruppen, som vi vet har mycket oskyddat sex, hur får vi veta det om unga inte får
testa sig?
På drop in-mottagningen en gång i veckan
kommer i genomsnitt 15–20 personer. Det
märks att de är nervösa – en del kommer
direkt från Arlanda och har aldrig testat sig
tidigare.
– Rädslan är en mycket stark kraft, men här
kan man vara rädd, gråta och regrediera, säger
Peder Ahlin. Man kan till och med ligga på
mattan i testrummet och ta provet om man är
så nervös att man tror att man ska svimma –
det funkar ändå.
Personer med svår oro kan erbjudas stöd
och samtal hos någon av psykoterapeuterna
på Noaks Ark. Om det visar sig att en patient
Ophelia Haanyama Ørum, senior advisor på
Noaks Ark och en av drivkrafterna bakom
hivtestmottagningen.
testar positivt hänvisar mottagningen till
en medicinskt ansvarig läkare på Venhälsan.
– Det är otroligt viktigt med den länken och
att vi vet att kliniken ger bästa möjliga vård. Vi
bokar en tid och följer med till sjukhuset. Och
vi lovar också att ringa patienten samma kväll
eller morgonen efter, säger Peder Ahlin.
EN ANNAN GRUPP som kontaktar Noaks
Ark är de personer som har så kallad hivångest. Gemensamt för många av dem är att
de sexdebuterade när det skrevs som mest om
hiv i slutet av 1980-talet. De minns bilderna
och kampanjerna, och skräcken och hysterin
som då rördes upp cementerades hos dem.
– Det påverkar fortfarande deras liv – de
vågar knappt ha sex, och om de har sex kan de
inte njuta av det, förklarar Peder Ahlin.
Han beskriver att personer med hivskräck
ofta är heterosexuella som inte tillhör högriskgrupper. Majoriteten är välutbildade, högfungerande med mycket höga krav på sig –
men just det här ligger helt utanför deras kontroll.
Peder Ahlin berättar att han haft telefonkontakt med många under lång tid via telefonrådgivningen Noaks Ark Direkt och att de som
ringer kommer från hela landet.
Helena Granholm lägger till:
– Många surfar på nätet och hittar symtom
som stämmer in på hiv och hävdar att de är
smittade. De gör sig till slut omöjliga på andra
mottagningar och för dem blir Noaks Ark då
en fristad.
ULRICA ZWENGER
PÅ FRÅGAN OM stigmatiseringen har
minskat under alla dessa år med hiv i Sverige
suckar de båda samtidigt:
– Inte mycket. Frågorna är desamma:
”Kommer jag att bli helt ensam nu?” och ”Vad
ska mamma och pappa säga när de får veta?”
Stigmatiseringen sitter i individens eget
huvud och skapar skräck för att förlora allt,
familj, vänner och jobb.
Både Peder Ahlin och Helena Granholm är
också överens om att det fortfarande är alltför
tyst om hiv och aids.
– I Frankrike kan du få frågan om du vill
testa dig vid exempelvis en vanlig gynundersökning. Vi borde erbjuda testning inom sjukvården oftare här i Sverige – om vi alltid fick
frågan skulle hiv kunna bli mindre ångestladdat och omfattas av mindre stigma.
AGNETA LARSSON
4/12
INSIKT 27
RAPPORT UTIFRÅN
TOMMY PERSSON
Jimmy Waguma, projektledare på RFSL i
Stockholm. Han ”outades” som homosexuell i en
av Kampalas tabloider 2009 och blev arresterad
vid tre tillfällen innan han flydde till Sverige.
HBT-SITUATIONEN I UGANDA:
Kampen går vidare
Hetskampanjer mot homosexuella har de senaste åren blivit allt
vanligare i flera afrikanska länder. Ett av de länder som uppmärksammats
internationellt är Uganda där ett omdiskuterat lagförslag mot
homosexualitet är aktuellt igen. Inspiratör till lagförslaget är
amerikanske pastorn Scott Lively, som nu riskerar att åtalas i USA för
människorättsbrott.
28 INSIKT
4/12
et var redan 2009 som parlamentsledamoten David Bahati lade fram
ett förslag om dödsstraff för de personer som vid upprepade tillfällen
har sex med andra av samma kön. Även sex
med en minderårig, eller om den åtalade är
hivpositiv, ska kunna leda till dödsstraff. I förslaget kriminaliseras även aktivister som
arbetar för hbt-personers rättigheter och som
därmed riskerar att dömas till minst fem års
fängelse.
Lagförslaget lades på is efter häftig kritik
från omvärlden och det internationella samfundet, däribland Sverige. Under våren 2012
D
ENLIGT WAGUMA är David Bahati, som står
bakom det kontroversiella lagförslaget mot
homosexualitet, inspirerad av den amerikanska kristna högern. Bahati har starka
kopplingar till Scott Lively, amerikansk
pastor och ordförande för den reaktionära
organisationen Abiding Truth Ministries.
Lively har i flera år verkat mot hbt-reformer i
länder som Uganda, Lettland och Moldavien
och yrkat på strängare straff för homosexuella.
I mars 2009 föreläste Scott Lively i Kampala
på en konferens arrangerad av ugandiska
evangelister i organisationen Family Life
Network. Konferensen ledde till hatkampanjer mot homosexuella i Uganda och krav på en
skärpt lagstiftning. Parlamentsledamoten
Bahati inspirerades att lägga fram lagförslaget
The Anti-Homosexuality Bill senare samma
år.
De kristna evangelisterna i Uganda, som
ofta är finansierade av organisationer i USA,
hävdar i sin smutskastning av homosexuella
att de antastar barn och att homosexualitet
därför kan likställas med pedofili.
– Den här kampanjen är som en stor propagandamaskin och bygger helt på rädsla, menar
Jimmy Waguma. Evangelisterna är ute efter
att demonisera hbt-personer och hotar med
att vi kommer att ta över samhället med vår
kultur och våra värderingar. Bahatis lagförslag
har ett stort stöd bland reaktionära religiösa
ledare, community leaders och flera konser-
vativa politiker. När evangelisterna säger att
barn kan råka illa ut får de givetvis också stöd
av oroliga föräldrar.
Jimmy Waguma säger att han själv inte
kände till något om homosexualitet när han
var ung. Ämnet diskuteras inte i skolan och i
de skolor som har sexualundervisning utgår
man ofta bara från biologi och kroppens funktioner, som exempelvis befruktning och gravidet.
– Ungdomar tar kontakt med olika hbtorganisationer för att få råd om homosexualitet eftersom de inte kan prata med sina föräldrar och heller inte har någon annan att vända
sig till. Därför har våra motståndare startat en
ryktesspridning om att vi ”rekryterar” och
”omvänder” barnen.
I VÅRAS BLEV Scott Lively stämd av Sexual
Minorities Uganda (SMUG). Den ugandiska
hbt-rörelsen anklagar Lively för att ha brutit
mot internationell lag och uppviglat till förföljelse av homosexuella i Uganda. Till sin
hjälp har de den amerikanska människorättsorganisationen Center for Constitutional
Rights (CCR) som driver det civila skadeståndsmålet i USA. Genom den så kallade
Alien Tort Statute, en del i grundlagen, är det
möjligt att pröva även människorättsbrott
som begåtts utanför landets gränser i amerikansk domstol. I en intervju i New York
Times i mars i år har Scott Lively sagt att han
tycker stämningen mot honom är löjeväckande. Han hävdar att han bara predikat evangeliet och sagt vad han tycker om den ”homosexuella frågan” i Uganda. Scott Livelys
advokat har lämnat in en begäran om att
avskriva fallet.
Trakasserierna mot hbt-personer i Uganda
kan ta sig många olika uttryck. Homosexuella
hotas till döden, de riskerar att rånas, våldtas
och stenas. Jimmy Waguma beskriver hur
hbt-aktivister som blivit igenkända har
slängts av från bussar av aggressiva medpassagerare. Andra har nekats behandling på
sjukhus för att de är homosexuella.
VÅLDET FÖRSTÄRKS av en aggressiv medierapportering. Tidningar hänger regelbundet
ut homosexuella, ofta med foto, hemadress
och information om arbetsplatser. I oktober
2010 publicerade den ugandiska tidningen
Rolling Stone namnen på hundra homosexuella personer med uppmaningen ”Hang
them”. Den kände hbt-aktivisten David Kato
Kisule, som fanns med på listan, stämde tillsammans med två andra personer tidningen i
november 2010. De vann målet och det ledde
till att Rolling Stone dömdes till skadestånd.
– David Kato Kisule bestämde sig för att
stoppa tidningarnas ryktesspridning även om
han visste att han riskerade sitt liv – och det
ledde till att han blev mördad.
Tre månader senare tog sig en man in i hans
hem och misshandlade honom till döds med
en hammare. Förövaren hävdade att det var i
självförsvar men dömdes till 15 års fängelse.
Jimmy Waguma har själv blivit igenkänd
och trakasserad efter att ha ”outats” i en av
Kampalas tabloider 2009. Han har också blivit
arresterad vid tre tillfällen.
– Jag hamnade i slagsmål vid gripandet men
blev däremot inte slagen eller misshandlad i
häktet. Eftersom korruptionen inom polisen
är så stor sitter man häktad två–tre dagar,
sedan kan man muta sig ut. Men efter det
tredje gripandet orkade jag inte mer och
bestämde mig för att lämna Uganda.
Men hbt-rörelsen i Uganda är fortfarande
stark, menar Jimmy Waguma. När han bodde
i Kampala var han själv aktiv i Spectrum
Uganda och det finns flera andra nätverk och
aktivister som kämpar för hbt-personers rättigheter. Eftersom de inte har så mycket stöd
inom landet försöker man få så många internationella samarbetspartner som möjligt, som
exempelvis RFSL i Sverige. Den svenska regeringen och Gunilla Carlsson uttalade sig
starkt kritiskt då parlamentsledamoten David
Bahati lade fram sitt lagförslag första gången
och hotade att dra in det svenska biståndet.
– Vi har ett stort internationellt stöd med
många bra samarbetspartner utomlands. Hbtrörelsen har också börjat samarbeta med MRorganisationer i Uganda. Att låta det civila
samhället kämpa tillsammans är den enda
vägen att gå. På så vis gör vi detta till mer än en
hbt-fråga, det handlar istället om mänskliga
rättigheter.
Men om hbt-aktivism kriminaliseras, som
föreslås i det liggande lagförslaget, kan det
internationella samarbetet vara hotat eftersom hbt-organisationerna inte längre får
legalt stöd utifrån. Enligt Jimmy Waguma kan
det att leda till att hbt-rörelsen kollapsar.
– Vi måste då arbeta illegalt och det gör
förstås arbetet mycket svårare. Det kommer
att innebära stora risker för oss hbt-aktivister
– men kampen måste gå vidare.
AGNETA LARSSON
Protest mot den föreslagna Anti-Homosexuality
Bill utanför Uganda House i New York, november
2009.
KAYTEE RIEK
presenterades förslaget ännu en gång i parlamentet men har inte behandlats än.
– Jag tror att man modifierat lagen något för
att vilseleda och tysta kritikerna både i
Uganda och inom det internationella samfundet, säger Jimmy Waguma, som arbetar
med hbt-hälsa och migrationsfrågor på RFSL
Stockholm.
Redan idag är sexuella kontakter mellan
män kriminaliserade i Uganda och bestraffas
med upp till livstids fängelse. President
Yoweri Museveni har vid flera tillfällen
uttalat sig homofobiskt i medierna. Ett av
argumenten är att homosexualitet är en livsstil som är oafrikansk och har importerats
från väst. Museveni har också slagit fast att
västländer inte ska lägga sig i afrikanska
staters angelägenheter och hota med indraget
bistånd när det gäller situationen för hbt-personer.
Medier i Uganda publicerar regelbundet
listor över homosexuella personer och våld
mot hbt-aktivister har blivit en del av vardagen. I januari 2011 mördades Ugandas ledande
aktivist David Kato Kisule i sitt hem.
Hetskampanjerna har tvingat många hbtpersoner att fly landet. Jimmy Waguma
lämnade själv Kampala för två år sedan och
lever nu i exil i Sverige. Han har ett fängelsestraff hängande över sig och kan inte återvända till Uganda.
4/12
INSIKT 29
FILM BÖCKER M M
Call girl drar mjukisbrallorna av 70-talet
MIKAEL MARCIMAINS debutlångfilm Call girl kommer säkert
att åter sätta fart på debatten om
Geijeraffären på 1970-talet. Ett
stort antal män i samhällets övre
skikt, bland andra dåvarande justitieminister Lennart Geijer,
utpekades som kunder hos de
prostituerade kvinnor som ingick
i bordellmamman Doris Hopps
koppleriverksamhet. Man kan
hoppas att debatten inte fastnar i
skvallerfacket om vem som faktiskt gjorde vad, eller i en harmsen diskussion om vad man får
eller inte får antyda om nu döda
politiker i en fiktiv berättelse.
70-talets Sverige skildras i dag
ofta genom ett nostalgiskt filter
som gjort detta årtionde synonymt med ett brunorange folkhem, mjukisvänster, ”Vilse i
pannkakan”, jämställdhet, ut-
jämnade inkomstklyftor och
sexuell frigörelse. ”Call girls”
stora förtjänst är att den sliter,
snarare än lyfter, locket av denna
fingerfärgskletiga minnesask i det
kollektiva medvetandet. Det är en
unken doft som stiger upp. För
bakom 1976 års valparoller om
daghem åt alla, frihet och solidaritet döljer sig en kompakt patriarkal makthierarki över parti- och
ideologigränserna, som aldrig i
grunden varit ifrågasatt eller hotad. Tvärtom kan dess representanter dra nytta av den nya tidens
slagord och framstå som radikala
förnyare på kvinnors sida, samtidigt som de sätter på en fjortonårig call girl utan dåligt samvete.
Samhällsidén om den sexuella
revolutionen och ungas rätt att
uttrycka sin sexualitet finns till
hands för att döva eventuella sam-
Pernilla August och Sofia Karemyr i ”Call girl”.
vetsförebråelser med tanken ”hon
vill nog själv”.
Det är riktigt äckligt och väldigt
bra skildrat. ”Call girl” snurrar
kring Iris (spelad av Sofia Karemyr), en fjortonåring som i början
tas in på en ungdomsvårdsskola.
Den styrs enligt tidens anda av
välmenande socialarbetare med
bergfast tilltro till tonåringars
egen kraft att klara upp sina liv
utan någon som helst aning om
hur deras förutsättningar ser ut.
Iris och Sonja (Josefin Asplund)
rymmer på nattliga eskapader i
Stockholms city. De dras snabbt
in i kretsarna kring bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla
August), en närvarande modersfigur i raffset där andra vuxna
lämnat walk over. Hon binder
framför allt Iris hårt till sig med
den skickliga manipulatörens
klassiska knep: Slösande smicker,
dyrbara presenter och ett frikostligt förråd av knark och sprit så
länge Iris gör som hon säger.
Våld och hot om att bli utkörd
ur gemenskapen när hon så småningom försöker bryta sig loss.
När Dagmar Glans verksamhet
avslöjas och namnet på hennes
kunder hotas avslöjas inför en
större publik strax innan valet
1976 är allt tal om det öppna,
demokratiska samhället ett minne
blott. De polismän som tappert
försöker ta reda på sanningen är
chanslösa inför samarbetet mellan
män långt upp i makthierarkin
som bestämt sig för att tysta ner
skandalen ”för det allmännas
bästa”. I det här sammanhanget
väger en fjortonårig prostituerad
flickas vittnesmål så lätt att ingen
ens bryr sig om att lyssna på det.
Istället placeras Iris på en rymningssäker ungdomsvårdsskola
och tvingas titta på hur hennes
före detta kunder debatterar i
godan ro på den flimrande tvrutan i dagrummet. När hon
bryter ihop inför åsynen, börjar
skrika och kasta saker släpas hon
till sitt rum av myndiga vårdare
för att begrunda sin uppstudsighet i ensamhet. I anklagande ton
blir hon upplyst om att det faktiskt är viktigt att titta på nyheter,
det är ju där man lär sig något om
samhället: ”Vad är det med dig,
Iris?”
140 minuter är ganska långt för
en film. Ändå lyckas regissören
Mikael Marcimain, känd för tvproduktioner som ”Upp till
kamp” och ”Lasermannen”, och
manusförfattaren Marietta von
Hausswolff von Baumgarten
med konststycket att hålla
betraktarens intresse kvar. Oavsett vem av herrarna som gjorde
vad i verklighetens Geijeraffär är
detta, förutom en spännande
politisk thriller, ett välkommet
tidsdokument. Filmen komplicerar den ganska onyanserade och
nostalgiska bild av ett svunnet
folkhem som idag sprids i många
populärkulturella berättelser om
1960- och 70-talets Sverige.
MARTINA JUNSTRÖM
Erotiskt för unga
EROTISK litteratur är inne och
varför inte rikta genren också till
en yngre publik. Novellsamlingen
Het bryter enligt presentationen
pekpinnar och ”ifrågasätter gamla
sanningar om sexualiet”. Nja…
Däremot handlar de tio historierna
om miljöer och problem som de
flesta tonåringar säkert känner
igen. Den erotiska berättelsen ska
balansera mellan det möjliga och
snudd på omöjliga för att kittla
som mest. Novellformatet passar
utmärkt för lustfyllda sammanhang. Pang på utan att man hinner
30 INSIKT
4/12
tröttna på för mycket kringsnack.
En par randanmärkningar dock:
I ”Het” har spriten ibland för stor
betydelse för att få igång sexet. Så
är det visserligen i verkligheten
men här blir det lite trist. Skildringen banaliseras och personerna
känns mer fångade i konventioner
än sexuellt befriade. ”Het” väjer
inte heller för att beskriva kåtheten även i ytterst diskutabla sammahang. Ett par noveller tar upp
relationer mellan unga killar och
äldre kvinnor. Tyvärr slutar det i
något som somliga skulle kalla
våldtäkt respektive tjänstefel.
Men kanske är det den erotiska
litteraturens själva nerv, att ta sig
vissa friheter – även om de rör
lagbrott. Allt är ju bara upphetsande drömmar. Eller?
Bäst gillar jag Ingrid Olssons
korta novell om tjejen som lever
ut sitt begär genom att lukta på
en tröja. Det är lockande men
samtidigt inte så lite tragiskt.
Också Inti Chavez Perez beskrivning av killen som kliver ur
garderoben är mycket fin.
LOTTA JONSON
HET
Text: Åsa Anderberg Strollo m fl
Förlag: Gilla Böcker, 2012
Försonad och mer ödmjuk inför livet
DEBATTEN OM HIV har fått nytt
liv efter att tv-serien ”Torka
aldrig tårar” visats på SVT under
hösten. Serien, som setts av en
miljonpublik och blivit en stor
tittarsuccé, bygger på Jonas
Gardells omtalade romansvit
om 1980-talets aidsutbrott i
Sverige.
Ungefär samtidigt som första
delen i Jonas Gardells boktrilogi
kom ut, släpptes artisten
Andreas Lundstedts självbiografiska bok Mitt positiva liv,
som han har skrivit ihop med
journalisten Cecilia Blankens.
Andreas Lundstedt, mest känd
från den storsäljande popgruppen Alcazar, berättar självutlämnande om livet som hivpositiv.
Han skriver om uppväxten i
Knivsta, om hur han upptäckte
att han är gay, om artistdrömmarna som väcktes tidigt och om
åren då Alcazar erövrade Europa
och blev ett av de mest eftertraktade popbanden. Men framförallt
är det här en drabbande historia
om hur det är att leva med hiv
utan att berätta om det för någon.
Andreas Lundstedt vet inte
exakt när han fick hiv. Kanske var
det den där hotellnatten i Miami,
då han blev drogad och våldtagen
av macho-latinokillen han träffade i baren tidigare på kvällen.
Eller fick han det av någon vanlig
Joakim eller Jens hemma i Stockholm. Men det har aldrig varit
viktigt att veta, skriver han.
I tio långa år lyckades Andreas
Lundstedt hålla sjukdomen hemlig innan han i december 2007
”kom ut” som hivpositiv i tidningen QX, efter att mer eller
mindre ha blivit tvingad till det.
Ryktet hade florerat under flera
år. Alcazar-stjärnan hade fått ta
emot många telefonsamtal från
kvällstidningsjournalister som
ville få ryktet bekräftat. En av de
mest nitiska reportrarna ringde
till hivmottagningen på sjukhuset, där Lundstedt var patient,
och utgav sig för att vara han.
Personalen hörde att rösten inte
var hans och lyckades avstyra
samtalet.
När Andreas under uppmärksammande former berättade om
sin hivstatus hade det gått 20 år
sedan Sighsten Herrgård som
första offentliga person i Sverige
avslöjade att han hade hiv. På den
tiden fanns inga bromsmediciner
och Sighsten Herrgård dog två år
senare i sviterna av aids. Även
om det sedan länge finns effektiv
behandling, och man kan leva ett
normalt liv med hiv i dag, lever
stigmat kring sjukdomen kvar.
För Andreas Lundstedt var
skammen över att ha fått hiv så
stor att han valde att lägga locket
på. Självhatet, och rädslan att
karriären skulle ta slut och vännerna vända honom ryggen om
han berättade, var bråddjupa.
Ingen skulle få veta. Inte ens hans
familj eller närmaste vänner.
Han flydde in i ett tungt narkotikamissbruk, som var nära att
knäcka honom. Livet kretsade
kring drogerna och han började
missköta medicineringen, vilket
resulterade i försämrade värden –
livsfarligt när man är hivpositiv.
Beskrivningen av det destruktiva livet med verklighetsflykt,
droger och hårt festande hör till
de svartaste kapitlen i boken.
Det är lätt att leva sig in i hur
långt nere på botten Andreas
MITT POSITIVA LIV
Text: Andreas Lundstedt och
Cecilia Blankens
Förlag: Norstedts, 2012
Lundstedt verkligen befann sig.
Därför är det med lättnad man
läser om vägen tillbaka, och att
han till sist lyckades försonas
med sjukdomen, som i dag är en
del av honom och har gjort
honom ödmjuk inför livet.
ANNA BLOMQVIST
KORTFATTAT OM WAD
UTSTÄLLNING OM
DESIGN OCH HIV
MYCKET HINNER HÄNDA på
trettio år, till exempel inom
mode, musik, design och teknikutveckling. Annat tycks stå
stilla, till exempel den mediala
bilden av hiv som dominerats av
rädsla och fördomar allt sedan
viruset blev känt i början av
1980-talet.
Detta är temat för en utställning på designmuseet Röhsska i
Göteborg som öppnar lagom till
Världsaidsdagen 1 december och
kommer att pågå fram till sommaren 2013.
Initiativtagare är World Aids
Day-nätverket i Västra Götaland
som sedan 2008 arbetar för att
bryta tystnaden kring hiv och
motverka vanföreställningar och
fördomar om människor som
lever med hiv.
HIVTEST PÅ WORLD AIDS DAY
LÖRDAG 1 DECEMBER klockan 12–15 håller Venhälsan på
Södersjukhuset i Stockholm öppet för dig som vill göra
ett hivtest med snabbsvar. På plats finns även representanter för bland annat patientorganisationen Posithiva Gruppen.
VÄRLDSAIDSDAGEN PÅ NOAKS ARK
NOAKS ARK HÅLLER ÖPPET HUS 1 december klockan 12–17 i sina
lokaler på Eriksbergsgatan 46 i Stockholm. Läkaren och forskaren
HANS ROSLING föreläser med efterföljande paneldiskussion i Spårvägshallarna, föranmälan på www.noaksark.org.
Kvällen avslutas med en konsert i Engelbrektskyrkan med artisten och
författaren GABRIEL FORSS och gospelkören One Voice. Gästartist
CAROLA HÄGGKVIST.
CONVICTUS
FRIVILLIGORGANISATIONEN CONVICTUS högtidlighåller Världsaidsdagen i Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm klockan
16–18. Tal av bland andra BARBRO WESTERHOLM, riksdagsman FP
och tidigare ordförande i Läkare mot Aids och MARTIN KÅBERG, infektions- och beroendeläkare med medicinskt ansvar för uppbyggnaden av
det nya sprutbytet i Stockholm.
Convictus är en ideell, politiskt och religiöst obunden förening som
arbetar med hemlöshet, missbruk och hälsa.
4/12
INSIKT 31
POSTTIDNING B
Lafa
Box 175 33
118 91 Stockholm
Anmäl ändrad adress!
World
Aids Day
2012
Program 1 december i Kulturhuset, Scen
Plattan. Kostnadsfritt. Vi bjuder på
fika, bok- och informationsbord finns på
plats från 13.00.
13. 30
30 år med hiv i Sverige
15.30
Teater: Nej, ingen vet!
HANS NILSSON, Posithiva gruppen
Södra Latins teaterelever under ledning av läraren
ANTONIO ALONSO
14.00
På väg mot noll – vart tog sexualiteten
vägen i preventionen?
JANNE NORDSTEDT, ordförande Afrikagrupperna
14. 30
Behandling är prevention!
KRISTINA BOLME KÜHN, ordförande
Läkare utan gränser
15.00
Film: Women at the frontline
Samtal med TONI ROOS som medverkar i filmen
16.00
Filmpremiär:
Den längsta resan är resan inåt
Samtal med medverkande STEVE SJÖQUIST och
regissör STAFFAN HILDEBRAND
All info på www.wadstockholm.se.
Välkommen!
ARRANGÖRER: Botkyrka ungdomsmottagning, Hiv-Sverige, Lafa- enheten för
sexualitet och hälsa inom Stockholms läns landsting, Infektionsmottagning 2 på
Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, Nationellt kunskaps- och resurscentrum
för barn och unga med hiv, Posithiva gruppen, Sesammottagningarna.