Transcript Fältsignalen Nr 1

1
Fältsignalen
Nr 1 2014 (24)
FÖRORD
Ett år har nu gått sedan vi började med nytt format och namn på Teleseums och
S 1 Musei vänners medlemsblad.
Du såg nog med förundran på bilden på framsidan. Du kände nog också igen att det
är Norra lägerhyddan på Polacksbacken. För närvarande pågår sonderingar om att
överta denna byggnad som vårt museum. Hur det går kanske vår ordförande kan
upplysa om på årsmötet, som blir den 20 mars.
I detta nummer av tidningen har Sven Bertilsson skrivit om den äldsta kända militära
organisation i Mälardalen - LEDUNGEN. Dessutom rapport från invigningen av S 1
gamla soldattorp, som nu står vid Disagården i Gamla Uppsala.
Då vårdkasarna tändes visste ingen varför. Kasen medförde inga ord. Det gjorde
däremot Kuriren. En liten historik om denna form av kommunikation, som
utvecklades till Kungl. Postverket - eller numera bara POSTEN.
Förra året anordnade Lars Navander ännu en Fältövning kallad Väst 2. Den var en
fortsättning på 2012 års Fältövning Väst. Denna gång besöktes också Verdun i
Frankrike. Det för osökt tanken till att det i år är 100 år sedan Första världskriget
började.
På förslag av ordförande för S 1 Musei Vänner har Sven Bertilsson skrivit lite om
detta krig och hur det påverkade Fälttelegrafkåren, dess verksamhet och organisation.
KALLELSE TILL ÅRSMÖTEN FÖR FÖRENINGARNA TELESEUM OCH
S 1 MUSEI VÄNNER TORSDAGEN DEN 20 MARS VID LEDR MUSEUM.
Teleseum årsmöte äger rum kl 1600 och S 1 Musei Vänner kl 1700.
Sedvanliga årsmöteshandlingar kommer att finnas tillgängliga på medlemssidan från
och med den 3 mars, de delas även ut vid årsmötet.
Efter Musei Vänners årsmöte serveras ärtsoppa och pannkaka med sedvanliga
tillbehör.
Anmälan om deltagande görs via mail till forening(snabela)teleseum.se eller tfn till
Anders tfn 070-8272697 eller Sven, se tfn nedan. Glöm ej personnummer. Anmälan
är viktig för inpassering, samt att beräkna behovet av ärtor och pannkaka MT.
Kl 1730 presenterar Esbjörn Bergman tankar och erfarenheter om Rikets civila
högsta och centrala ledning under Kalla kriget.
____________________________________________________________________
FÄLTSIGNALEN är information från föreningarna TELESEUM och S 1 Musei Vänner
Redaktör är Sven Bertilsson tfn 070-5321222 sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
Adress Museet, Ledningsregementet, Pl 920, 749 81 ENKÖPING
3
LEDUNGEN
Upplands indelning i folkland och hundare
Den äldsta kända militära organisationen i de skandinaviska länderna var Ledungen.
Det var ett folkuppbåd för försvar, men också för härjningar i främmande länder.
Ledungen hade också ansvar för bevakning av kust och farleder. Den organiserade
Ledungen i Mälarlandskapen är skriftligt belagd. Den är känd genom Upplandslagen,
men fanns troligen även i andra delar av landet liksom i Danmark och Norge. Enligt
Upplandslagen fanns den under tidig medeltid (1050 - 1250), men olika förstadier till
en liknande organisation kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.
Uppland var indelat i folklanden Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland, som
utgjordes av åtta, tio, respektive fyra hundare. Från upptagningsområdets 22 hundare
fick man ihop cirka 2200 krigare fördelade på omkring 88 skepp. Därtill kom
kustområdet Roden, som indelades i skeppslag.
Hundare (senare härad) betydde att hundaret bestod av ett hundra stridbara fria män.
Varje hundare i Uppland utrustade fyra skepp och varje skeppslag troligen ett skepp.
Varje man skulle vara beväpnad med sköld och svärd, spjut och järnhatt, harnesk
eller pansar och båge med tre tolfter pilar.
Varje skepp hade tolv par åror och en styrman/hövding). Det blir 25 man.
I Upplandslagens tionde flock av Konungabalken står:
Om konungs ledung och skeppsvister
”Nu bjuder konungen ut led och ledung, bjuder ut rodd och reda, då skall nämnas
hamn och stam och skeppsstyrare och roddare alla. Ledung skall bjudas på
kyndelting och städjas på härstämmor. Vid alla konungens utgärder skall bud komma
fjorton nätter innan det utgöres.
Det är laga ledung: fyra skepp från vart hundare. Vill konungen själv utrikes fara
eller här sin ut sända, råde själv för hur länge han vill ute vara. Och han kommer att
utbåda ledung efter hur länge han vill ute vara. Detta bud är i första skeppsvisten.
Sitter han kvar, vill ej själv ut fara och ej här sin utrikes sända, då är laga ledung åtta
pund och åtta spann i var hamna i första skeppsvist: i Tiundaland och Attundaland
efter uppsalaspann, i Fjädrundaland efter enköpingsspann. I andra skeppsvisten skall
vara sex pund och sex spann. Två skeppsvister skola med penningar utgöras, fyrtio
marker för vart skepp”.
Då ledungen upphörde i slutet av 1200-talet, ersattes den med de i Alsnö stadga fria
män som kunde sätta upp häst med ryttare. Vi fick då ett kavalleri. Infanteri var
sannolikt det allmänna uppbådet.
//Sven Bertilsson
sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
Källa: huvudsakligen Wikipedia
5
KURIRPOST
I Fältsignalen nr 1 behandlades telegrafen, i nr 2 vårdkasen och den optiska
telegrafen. Vårdkasen var nog det äldsta kommunikationsmedlet. Nackdelen med den
var att den medförde inga ord. Fördelen var att den var relativt snabb, men vad var
det som hände? Varför tändes kasarna?
En som däremot medförde ord var kuriren. Alla minns säkert Snoilskys dikt om
Stenbocks kurir, men han var långt ifrån den förste. Redan Gustav Vasa hade ett
system med rikskurirer, som meddelade konungens order till länsherrar och
slottsfogdar, vilka i sin tur fick sända meddelanden vidare till underlydande fogdar
och länsmän. Något liknade hade kyrkan med sin organisation av biskopar och
kyrkoherdar.
Under trettioåriga kriget inrättades en postlinje på sträckan Stockholm - Markaryd Hamburg. På den europeiska kontinenten fanns redan ett väl utbyggt postväsen,
organiserat som ett stafettsystem och i huvudsak administrerat av släkten Thurn und
Taxis. När svenskarna under trettioåriga kriget trängde ner i Tyskland fördrevs de
Taxiska postmästarna. Efter Taxisk förebild organiserade svenskarna ett eget
postväsen med kontor främst i Leipzig och Frankfurt, men också i Mainz, Speyer,
Stuttgart, Hamburg och Stettin. Kontoren i Leipzig förestods av Andreas Wechsel.
Postlinjen Stockholm - Hamburg blir det svensk-tyska postväsendets livlina till
huvudstaden.
Efter förslag av rikskanslern Axel Oxenstierna beslutar riksrådet 1636 att anta en
förordning om postbåden (postbuden), vilket innebar att ett postväsen byggt på
stafettsystemet inrättades i rikets alla provinser. Postlinjerna skapades genom att man
varannan eller var tredje mil efter landsvägarna tillsatte en postbonde med skyldighet
att vidarebefordra posten.
Rekryteringen av postbönder startade redan dagen före utfärdandet av Förordningen
om postbåden. Den 19 februari 1636 fick Sveriges landshövdingar order om att
identifiera dugliga – och helst läskunniga – män som bodde längs de allmänna
vägarna. Dessa skulle sedan i sin tur anställa två postdrängar - även dessa helst
läskunniga. Den första tiden skulle dessa postdrängar springa med posten mellan
postgårdarna. Som beväpning mot rånare och vilda djur hade de spjut. Då de närmade
sig en postgård skulle de tuta i det medföljande posthornet, så att postdrängen på den
gården var beredd att ta postväskan och föra den till nästa gård. Någon tyngre
beväpning ansågs inte nödvändig eftersom den viktiga militära posten tog armén
själv hand om, med betryggande eskort.
Efter några år beslutades att postdrängarna skulle rida. De beväpnades då med sabel.
De som befordrade den viktiga utlandsposten hade både sabel och två pistoler.
Postbonden fick en viss ersättning från staten så att han kunde hålla häst för
postbefordringen. Annars var hans ersättning endast befrielse att också vara
rotebonde, d v s hålla soldat till ”det ständiga knektehållet”.
Parallellt med postbåden fanns också skjutshemman och gästgiverier. I viss mån
samverkade dessa. 1830 blev gästgivare skyldiga att befordra post, och systemet med
posthemman avvecklades. 1830-talet innebar också starten för postdiligenserna, med
bl a en linje mellan Stockholm och Göteborg. Antalet linjer var som störst under
1870-talet. Diligenserna tog även passagerare Familjen Thurn und Taxis har GULT
som sin familjefärg. Därför infördes den gula färgen på postlådor och diligenser i
Tyskland. Samma blev det i Sverige. Det lär också ha ett samband med den gula
färgen på taxibilar i New York och andra städer i USA.
//Sven Bertilsson
sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
Källa: Huvudsakligen Wikipedia
7
Invigning av Disagårdens soldattorp
Upplands Regemente hade i sin ägo ett soldattorp nr 116 från Rasbo kompani. Detta
hade skänkts av ägaren till Vittulsberg och monterats upp på Polacksbacken av f d
indelta knektar.
Där stod det i ett sandtag strax norr om kasern I, omgivet av en stor trädgård. Vid S 1
flyttning till Enköping kunde torpet inte tas med. Det överlämnades då till Statens
Fastighetsnämnd, som sedan försålde ett stort område till Eklundshofs källarmästare
Folke Bennbom. Han skänkte i sin tur torpet till Upplandsmuseet.
Tiden gick och 2005 lastades torpet upp på en trailer och kördes till l Disagården i
Gamla Uppsala, där det åter monterades upp. Sedan hände inte så mycket förutom att
torpet kompletterades med en liten ladugård, men det var allt. Invändigt i torpet
hände inget, förutom att en kakelugn installerades. Men så, sommaren 2013 fick vårt
museum en förfrågan om deltagande i invigning av soldattorpet. Det var nu färdigt,
det saknades bara möbler mm. Upplandsmuseet önskade att vi ställde upp med några
medverkande, helst i tidsenliga uniformer. Upplandsmuseet hade införskaffat en
trumpetare från hemvärnsmusiken. Hade vi någon uniform till honom också?
Söndagen den 18 augusti samlades Anders Gustafsson, Håkan Palm, Sven Bertilsson
och Svante Söderlund vid Disagården uppklädda i uniform m/ä. Det var blandat,
uniformer från I 8 och S 1. Fler åskådare hade samlats än vi hade vågat hoppas på.
Programmet bestod av att chefen för Upplandsmuseet invigningstalade, torpets
projektledare berättade om vedermödorna vid flyttningen o s v. Sedan fick Sven
Bertilsson berätta om de uniformer vi bar. Håkan Palm gav en tillbakablick om det
ständiga knektehållet (indelningsverket) och Anders Gustafsson fick hänga upp den
nytillverkade soldatskylten. Flyttlasset med torpets möbler anlände med häst och bars
upp till torpet, för att sedan installeras.
Anders hänger upp soldatskylten
Flyttlasset anlände
Därefter bjöd Upplandsmuseet på inflyttningssup och det hela avslutades med kaffe
och våfflor i Disagården
Foto: Emma Bertilsson
Anders Gustafsson, Svante Söderlund, trumpetaren, Håkan Palm och Sven Bertilsson
Anders och trumpetaren i uniform för Fälttelegrafkåren. Svante, Håkan och Sven i
I 8:s uniform
Anders: ”Skål grabbar, nu tar vi flyttsupen!”
P S. Soldattorpet vid LedR är en kopia av ovan nämnda soldattorp.
//Sven Bertilsson
sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
9
Fältövning Väst 2
Förra året genomförde vi en fältövning i västra Tyskland, som benämndes Fältövning
Väst. Denna kompletterades under en vecka i år. Övningsledare var som vanligt Lars
Navander. Deltagare från Teleseum var Håkan Palm, Anders Edlund, Kenneth
Johansson, Kalle Mård, Roland Plan samt undertecknad Sven Bertilsson. Navander
hade dessutom utökat antalet med ytterligare åtta ”civila” deltagare. Flygplatsen i
Düsseldorf var samlingsplatsen. Fyra deltagare flög via Köpenhamn, där det var
strejk, vilket orsakade 2 timmars tidsförlust. Två deltagare från Oslo blev av med sitt
bagage, vilket aldrig kom tillrätta under övningen.
Övningens huvudmål var att studera terrängen där sju av Tysklands tio
pansardivisioner framryckte genom Ardennerna, mot floden Meuse och övergångarna
där. Främst fransk och belgisk militär kunskap 1940 påvisade att det var omöjligt att
framrycka med stridsvagnsförband genom Ardennerna, även äldre tyska generaler var
av samma åsikt, vilket skulle motbevisas. De tyska generalerna von Manstein och
Guderian hade en annan uppfattning och fick Hitlers öra. Detta blev huvudorsaken
till den förkrossande tyska segern.
Bakgrunden var att sedan Tyskland anföll Polen den 1 september 1939 förklarade
Frankrike och England krig, varefter de mobiliserade och besatte gränsområdena mot
Tyskland. Det blev inte mer än vad som kallades ”låtsaskriget”. Våren 1940 hade
Hitler skickat tre armégrupper mot gränsen i väst. Detta blev Operation Gul som
startade den 10 maj. Förra året var vi och såg Hitlers ledningsplats Felsennest
(Klippnästet), som nyttjades 10 maj till 6 juni. Dessa bunkrar är numera sprängda.
Från Düsseldorf for vi i tre inhyrda bilar mot Luxemburg där Armégrupp von
Rundstedt framryckte. Detta var den tyska kraftsamlingen. Vi for på vägar där
stridsvagnskolonnerna ryckt fram, krokiga och smala. Det är naturligtvis en väldig
skillnad på dagens vägnät mot då. En stridsvagn med t ex motorstopp blev ett
allvarligt hinder. Den måste ovillkorligen bort, om så bara att knuffa ner den utför en
brant vid sidan av vägen. Det var framförallt två befälhavare, som intresserade oss,
generallöjtnant Guderian, chef för 19. Pansarkåren och genmajor Rommel, chef för 7.
Pansardivisionen. Dessa två generaler var föregångsmän när det gällde att leda
pansarförband.
Resan gick till Luxemburg, där vi besökte ett riktigt prylmuseum i Diekirch. Det var
samlingar från andra världskriget och verkligt sevärt. Första övernattningen var också
i Luxemburg innan vi nästa dag besökte Bastogne i Belgien. Kan du lite om VK 2 så
känner du säkert till staden och den amerikanske befälhavaren, som där uppmanades
av tyskarna att kapitulera, men svarade NUTS, men det var under tyskarnas
Ardenneroffensiv 1944.
Vi fortsatte in i Belgien för att se på Führerns nästa stabsplats, Wolfsslucht, i byn
Bruly de Perche. På vägen dit passerade vi floden Meuse i Dinant, en viktig
flodövergång för de tyska pansarstyrkorna på väg mot Engelska kanalen.
Vi följde Meuse för att övernatta i Boullion i Belgien. Där hade gen Guderian haft sin
stabsplats. Boullion ligger vid en stor dal. Hotellet låg på ena sidan dalen och på den
andra sidan var en gammal riddarborg
Nästa dag for vi till den franska staden Sedan där 19. pansarkåren gick över Meuse.
Där var då rent kaos. Franska trupper låg på andra sidan floden och besköt alla försök
att komma över floden för att upprätta ett brohuvud och kunna bygga en bro.
Fransmännen var livrädda. Stukabombare anföll och dessa utsände kraftiga
visselsignaler då de dök. Rykten gick om pansar, fast de ännu inte var framme.
Tyskarna lyckades till slut få över en gummibåt med en grupp, som kunde leda
artillerield som förstörde de franska bunkrarna. Därefter kunde fältbroar byggas och
pansarkåren kunde fortsätta.
Eftersom vi var i Frankrike och det inte var långt till Verdun for vi dit. Vi följde
floden Meuse genom det franska landskapet där för ett hundra år sedan väldiga
strider ägt rum. Man kunde fortfarande se spår i terrängen efter skyttegravar och
artillerikrevader.
Staden var omgivet av åtta fort, varav ett, Douaumont, är museum. Där har
fransmännen också en stor krigskyrkogård med museum. Vi övernattade i stadens
närhet innan vi nästa dag återvände till Tyskland, där det strax innanför gränsen finns
ett Westwalle-museum. Västvallen, eller Sigfriedlinjen var tyskarnas svar på
Maginotlinjen.
Efter att besett denna fästning var det dags för mer behaglig turism, som bestod i
vinprovning i staden Bernkassel Kues i Moseldalen, där vi övernattade på Hotell
Römische Keiser. Moseldalen med alla vinodlingar och riddarborgar är fantastiskt
vacker.
På återvägen till Düsseldorf stannade vi till i Remagen vid Rhen där amerikanarna
1945 gick över floden på en då ännu inte sprängd bro. Detta gjorde Hitler
rosenrasande. Han befallde att de officerare, som var ansvariga till att bron inte var
sprängd skulle skjutas.
Som vanligt hade Lars Navander lagt upp en trevlig och givande fältövning. Han har
planer på en ny resa nästa år till Berlin. Då blir det åter besök i den enorma stabs- och
sambandsbunkern i Zossen samt besök på Selöwhöjden. Dessutom museer i själva
Berlin och studier över slutstriden i Berlin.
Detta är bara ett sammandrag av resan. På museets hemsida Teleseum.se/aktiviteter/
fältövningar/fältövning Väst 2 finns den fullständiga reseskildringen. Du kan också
söka på Google efter de platser, som är nämnda ovan så hittar du mängder av bilder.
Håkan Palm har också skrivit en längre reseberättelse i Kamratföreningens tidning
Upplandssignalisten 2013.
//Sven Bertilsson
sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
11
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
1914 - 1918
I år är det 100 år sedan första världskriget startade. Det skall vi inte fira, bara minnas
eftersom det satte så stora spår efter sig, bl a för Fälttelegrafkåren.
BAKGRUND.
Fyra av Europas stater var starkt imperialistiska. De ville utbreda sina territorier på andra
folks bekostnad.
Dessa var:
Brittiska Imperiet, Ryska Tsardömet, Tyska Kejsardömet och
Kejsardömet Österrike-Ungern.
Storbritannien hade väldens största och starkaste flotta med vilken de behärskade
världshaven och hade kolonier över hela världen.
Tyskland ville gärna konkurrera med Storbritannien och byggde därför ut sin flotta. Även
Tyskland hade kolonier i Afrika och Asien. Kontroversiella områden var Elsass och
Lothringen. Områden som sedan tysk-franska kriget 1871 tillhörde Tyskland.
Frankrike, Storbritannien och Ryssland kände sig osäkra mot Tyskland, som blivit en
industriell och ekonomisk stormakt, varför de ingick en allians, entanten, med inriktning
även mot Österrike-Ungern.
Det tidigare så mäktiga Osmanska riket var under upplösning. På Balkanhalvön jäste det.
Där ville alla staterna bli självständiga, gjorde uppror och utropade sig som självständiga.
Grekland först, som blev självständigt redan under 1820-talet. 1912 började det första
Balkankriget och 1913 det andra Balkankriget. Dessa krig har kallats ouvertyren till det
Första Världskriget.
Österrike-Ungern hade lagt beslag på Slovenien, Kroatien och Bosnien-Herzegovina. Det
gillade inte Serbien, som hade stormaktsdrömmar och ville ha dessa stater i sitt rike. Känns
detta igen från 1990-talet?
Ryssland stödde Serbien i dess anspråk. Tyskland stödde Österrike-Ungern. De inblandade
staterna rustade för fullt. Även Bulgarien ansåg sig vilja utöka sitt rike.
I Österrike härskade kejsare Franz-Joseph, vars son kronprinsen, hade skjutit sig och
älskarinnan i det s k Meyerlingdramat. Som ny tronföljare utsågs ärkehertigen Franz
Ferdinand, som med hustru besökte Bosnien 1914, där han mördades den 28 juni av den
serbiske nationalisten Gavrilo Princip. Detta drama kallas skotten i Sarajevo och var
startskottet för första världskriget.
Det stora kriget
Som svar förklarade Österrike-Ungern Serbien krig. Serbien var allierat med Ryssland och
Frankrike. Ryssland reagerade med att mobilisera och skicka sin armé mot ÖsterrikeUngern, vilket gav den tyske kejsaren Wilhelm II anledning att förklara krig mot Ryssland
och Frankrike. Eftersom Storbritannien var förbundet med Frankrike och Ryssland i
entanten, gick också det brittiska imperiet med i kriget, som därvid var i full gång. Alla
staterna var väl förberedda för kriget, mobiliseringsplanerna sattes i verket. Tåg med
soldater och materiel rullade mot fronterna och civilbefolkningen jublade. Kriget skulle ju
var klart till jul då alla soldater skulle få komma hem.
Så blev det ju inte. Snart låstes fronterna fast både i västra och östra Europa. Miljoner män
stupade på båda sidor och fler och fler stater drogs in i kriget. De skandinaviska länderna
klarade sig, men Finland, som var en del av det ryska tsardömet drogs därför med, men
ganska lindrigt.
I väst utvecklades kriget till ett skyttegravskrig med offensiver och motoffensiver, som
slutade i stora dödstal men inga territorialvinster att tala om. Båda sidor försökte hitta på
nya vapen för att komma ur dödläget.
På östfronten gick det bättre för tyskarna. Där hade ryssarna invaderat Ostpreussen den 31
juli och vann i början stora segrar tack vare stor överlägsenhet i manskap. Tyskland satte då
in generalerna Hindenburg och Ludendorff samt överförde tyska divisioner från västfronten.
Nästa stora slag stod i Tannenberg, där flera hundra år tidigare en tysk riddararmé förlorat
mot en slavisk invasionsarmé. Detta sågs av tyskarna som en tysk hämnd. Ryssarna drevs ut
ur Ostpreussen, men det gick bättre för dem mot Österrike-Ungern i Galizien.
13
Gaskriget
1915 satte Tyskland in ett fruktansvärt vapen. GAS. Det var klorgas, som smög ner i
fiendens skyttevärn och kvävde besättningen eller gjorde dem blinda. Motmedel sattes in i
form av gasmasker. Snart använde båda sidorna sig av detta vapen. En annan gas var
senapsgas, vilket gav hemska sår på oskyddad hud.
Gas kom inte att användas under andra världskriget. Kanske berodde det på att Adolf Hitler
drabbades av senapsgas i ögonen och fick tillbringa en tid på krigssjukhus.
Ett nytt vapensystem - stridsvagnen
I England grubblades det, vad kan vi göra. England var en sjöfartsnation där järnbeklädda
fartyg tog sig fram försedda med kanoner. Man började experimentera med fordon på ett
motsvarande sätt. Så föddes stridsvagnen, men till att börja med kallades den för ”landship”.
För att dölja vad man höll på med kallade man fordonet för en tank (behållare), som gick på
larvband i stället för hjul. Sådana traktorer hade man redan i jordbruket.
De första 32 stridsvagnarna sattes in i offensiven vid Somme hösten 1916. Av dessa körde
fem vagnar fast i leran, nio gick sönder och nio andra var för långsamma, men tio vagnar
kom fram, gick genom taggtrådar och forcerade skyttegravar. De tyska soldaterna fick
fullständig panik. Vagnarna sköt med sina kanoner och kulsprutor, men var fullständigt
osårbara mot tyska vapen och handgranater. Denna första vagn var också ett helvete för
besättningen. Motorn inne i vagnen blev jättevarm och avgaser kom in i vagnen. Den var
trång och besättningen kunde varken stå rakt eller sitta. Men nya konstruktioner kom till,
vilka var bättre. Snart började även Tyskland och Frankrike tillverka stridsvagnar.
I Sverige började försök med stridsvagnar under 1920-talet. De första vagnarna köptes från
Tyskland och försöken bedrevs vid Kungl Göta Livgarde i Stockholm. 1942 tillkom
pansartrupperna och det första pansarregementet blev Kungl Göta pansarlivgarde, P 1,
men förlades till Enköping. Kaserner byggdes och regementet blev klart för inflyttning
1945, men då var kriget slut. Övriga pansarförband blev K 2 i Helsingborg med benämning
P 2, I 10 i Strängnäs blev P 3, och I 9 i Skövde P 4. P 2 flyttade från Helsingborg till
Hässleholm 1947.
Ballonger och flyg
Fransmännen hade redan på 1700-talet haft ballonger. Detta vapen kom till användning
både för eldledning och spaning. En del ballonger var fast förankrade i marken, varifrån
eldledare via telegrafi eller telefoni kunde leda artillerield. Friflygande ballonger användes
främst för strategisk spaning. För taktisk spaning utnyttjades som tidigare kavalleriet.
I Sverige introducerades ballongen efter kapten KAB Amundsons tjänstgöring som
militärattache i Paris tidigt 1900-tal. Han insåg ballongens användbarhet i krig. Några
ballonger inköptes 1909 och ett ballongövningskompani inrättades. Från 1916, med
erfarenhet från det pågående världskriget, uppsattes ett ballongkompani vid Kungl
Fälttelegrafkåren på Lilla Frösunda i Solna.
Flyg hade endast några år på nacken, trots det hade de stridande parterna flyg redan från
början. Tyskland hade t ex 250 plan samt dessutom zeppelinare. England startade luftkriget
med 60 plan men hade den största flygindustrin. De första planen var klena och sårbara
som flögs av oerfarna piloter. Det tog dock inte lång tid förrän piloterna hade erfarenhet och
lärt sig flygtaktik. Fransmännen var inte sämre och snart började man strida med revolver
mot varandra i luften. Tekniken utvecklades snabbt och planen fick fast monterade
kulsprutor samt teknik så det gick att skjuta genom propellern. Bomber fick piloterna själva
kasta mot fiendens linjer. Utvecklingen kom snart med särskilda bombplan. Trots detta kom
inte flyget att bli någon avgörande faktor i detta krig.
Det var åter den aeronautiskt intresserade KAB Amundson, som låg bakom att armén 1912
bildade Kungl Fälttelegrafkårens Flygavdelning.. Eftersom flyg var tekniskt var det
naturligt att Fortifikationen blev huvudman. Två flygplan införskaffades från Frankrike en
Breguet och en Nieuport. Försöken förlades först till Axvalla och sedan på Malmslätt.
Avsikten var spaningsverksamhet. 1916 blev flygavdelningen 5.kompaniet vid
Fälttelegrafkåren, men redan 1926 överfördes flygverksamheten till det då bildade Kungl
Flygvapnet med Amundson som chef med generalmajors grad.
För eldledning från luften behövdes kommunikation med marken. Det gick inte med telefon.
Det blev trådlös telegrafi som fick lösa uppgiften. Denna var dåligt utvecklad med stora och
klumpiga apparater, men även där gick utvecklingen framåt. Samma sak gällde på marken.
Där drogs telegraf- och telefonledningar härs och tvärs mellan skyttegravar och staber, men
vid nästa artilleribeskjutning sköts förbindelserna sönder. Då var det radio som gällde. Ett
annat tillförlitligt sätt var ordonnanser, vilket korpralen Adolf Hitler var under kriget. Det
var som sådan han fick sitt järnkors, som han sedan med stolthet alltid bar.
Redan 1903 gjordes försök med radio vid Fälttelegrafkåren. Det var åter Amundson, som
tog intiativet. Försöken gick inget vidare. Nya försök gjordes några år senare. Då gick det
bättre. Den radiomateriel man då hade var gnistsändare, som lånades från AEG i Tyskland.
Riksdagen anslog senare medel så att 11 stationer kunde inköpas. Ett par av dessa
utnyttjades vid Malmslätt för försök med flyg. Ett radiokompani och radioverkstad förlades
till Lilla Frösunda.
Kriget i Europa utvecklades mer och mer till att bli ett världskrig. Britter och fransmän
delade upp det Osmanska riket sig emellan. Riket upplöstes och i stället tillkom Turkiet,
som anslöt sig till Tyskland. De brittiska kolonierna blev inblandade liksom de franska.
Italien var först förbundna med Tyskland, men bytte till entanten.
Sjökriget
Till havs inrättades minspärrar och den civila sjöfarten attackerades. Britterna gick in för att
stoppa all tillförsel av förnödenheter till Tyskland med resultat att det bröt ut hungersnöd
där. Den mat som fanns att tillgå gick i första hand till krigsmakten. Det var så illa att då
den svenska drottningen besökte sina släktingar i Tyskland hade hon mat med sig.
I Schweiz satt Lenin och skrev sina revolutionära skrifter. Han kontaktades där av Tyskland,
som erbjöd honom fri resa genom Tyskland hem till Ryssland, med förhoppning att han
15
skulle göra revolution och stoppa kriget. Detta lyckades och Ryssland begärde vapenvila,
som undertecknades i Brest-Litovsk. För Ryssland var det en hård fred eftersom de fick
avträda mycket mark medan Tyskland kunde överföra trupper till västfronten. Det hjälpte
inte. Kriget fortsatte i stå. Det blev ingen större förändring förrän USA under 1918 med
färska trupper blandade sig i på England-Frankrikes sida. USA kom dit med över en miljon
man.
Den 11 november 1918 upphörde kriget med vapenvilan i Versailles. Då hade tre kejsare i
Europa avsatts. Dessa var Kejsaren Karl I av Österrike-Ungern, kejsaren Wilhelm II av
Tyskland och Tsar Nikolaj II av Ryssland. Tyskland såg det nödvändigt att kapitulera trots
att armén inte var besegrad. Detta sågs som förräderi i Tyskland, vilket gav upphov till den
s k ”dolkstötslegenden”. Sammanlagt hade mer är 10 miljoner soldater stupat samt nästan
lika många civila hade dött i detta till synes meningslösa krig.
Konsekvenser.
Liksom efter alla större krig samlades segermakterna för att dela upp förlorarnas riken. Det
skulle ske genom att folk- och språkgrupper skulle bestämma gränserna. Europas karta kom
att få stora förändringar. Österrike-Ungern splittrades, Ryssland blev Sovjetunionen och
Osmanska riket blev Turkiet. Flera nya stater tillkom: Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien,
Finland, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland förlorade sina kolonier i Asien och Afrika.
Tyskland ådömdes ett jättelikt krigsskadestånd och kraftiga restriktioner för
armé och flotta.
Flygvapen och ubåtar förbjöds.
Nationernas Förbund bildades, som skulle
tillse att krig aldrig mer kunde ske.
Åtminstone inte av den omfattningen.
Hur blev det? Det tog tjugo år och så
upprepades alltihop, fast med ännu fler
dödade.
//Sven Bertilsson
sven.bertilsson(snabela)teleseum.se
Till hösten finns planer på en eventuell resa till Finland/Helsingfors med Mannerheim-
museet, Pansarmuseet vid Parola och Igormuseet i Porkala den 1 – 4 september 2014.
Möjligheten till studiebesök vid pansarbrigaden i Parolannummi undersöks.
S 1 Musei Vänner, Teleseum och övriga kamratföreningar vid regementet kommer att
inbjudas deltaga i resan.
Information kommer senare att finnas på respektive hemsida, håll utkik !!
Skriftlig inbjudan kommer inte att sändas ut av kostnadsskäl.
Museiinfo
Vi har under året oförtrutet arbetat med att skapa ett nytt försvarshistoriskt telemuseum. Vi
har bedömt det som mycket värdefullt att museet kan etableras i Enköping med tanke på
närheten till Ledningsregementet och framtida behov av personalförsörjning.
Sonderingar har dock påbörjats för en etablering på S 1 gamla kasernområde Polacksbacken
i Uppsala.
Det har varit mycket aktiviteter under det gångna året och museet har varit öppet varje
tisdag där vi träffas och utbyter tankar och erfarenheter, varvat med museiarbete.
VÄLKOMMEN.
Under våren genomfördes ett fantastiskt bra föredrag om Folke Bernadotte då Andreas
Quistberg från Fredsmuseum i Uppsala föreläste under ett par timmar i Enköpings bibliotek,
som vi ”förhyrt” för tillfället och det kom c:a 50 åhörare.
I vårt stora magasin har arbetet fortsatt och under året har minst ett trettiotal pallar med
elektronikskrot fraktats iväg. Mycket arbete återstår dock.
Renoveringen av Signalkontrollbilen är i princip klar och arbetet med Sambandshytten och
Radiolänkcentralen har framskridit ganska bra, precis som med Signalstationsvagnen. Jobb
finns för intresserade.
Renovering av Ra 630 har påbörjats och framskrider bra, ARQ:n fungerar!!!.
Ra 620 och Mttgbil 937 väntar på sin tur, även här finns jobb.
PS 04 vagnen har fått sig en ordentlig genomgång av kamrater från luftvärnsmuseet i
Norrtälje, men även här finns utrymme för mer restaureringsarbete.
I Kristianstad har våra därstädes kamrater arbetat med den gamla stridsledningsdatorn DS
9000 från tidigt 60-tal. Nu finns den på F 17 museum, där arbetet fortsätter. Vi får se hur det
blir med resurser i Enköping.
Gänget i Linköping har kommit otroligt långt med renoveringen PJ 21 och kommer att flytta
till lokaler i Linköping, som har större takhöjd för antennen, där arbetet med den sista (?) av
fordonen nu pågår. PJ 21/R är då redo för att ställas ut någonstans, men v
Vi har hämtat en fpl 37 cockpit, som nu skall iordningställas.
AT-stationen, med en std m/41 växel, från ”Televerket” har under året varit föremål för
reparationsinsatser med gott resultat. Återstår dock ett ”litet” fel, som vi nog får leva med.
A-204 växeln har kommit på plats och väntar på driftsättning och sammankoppling med std
m/41.
De som sett filmen om Monica Z har säkert observerat de välbekanta växlarna i filmen.
Dessa kommer från museet vid LedR.
//Anders Gustafsson
anders.gustafsson(snabela)teleseum.se
Gör annorlunda APT
Förlägg den till museet, resurser finns