Transcript Fältsignalen Nr 2 2014

Fältsignalen
Nr 2 2014 (25)
Beredskapsveteraner 1914
Ledarbyte i TELESEUM
Till ny ordförande efter genmj Åke Jansson har valts genmj Kurt Blixt.
Båda har tjänstgjort vid Upplands Regemente. Åke Jansson som teknisk officer. Han har bl a varit chef för regementets motorverkstad. Kurt Blixt var
truppofficer och tjänstgjort bl a som kompanichef. I deras senare karriärer
har Åke varit chef för FM Log och Kurt chef för huvudavdelning armémateriel
vid FMV. Vi hälsar Kurt välkommen som ordförande och tackar Åke för de år
han lett verksamheten i TELESEUM ´s styrelse.
I förra numret av Fältsignalen påmindes vi om att det var 100 år sedan första
världskriget började. Det påminnes vi om även i detta nummer genom en artikel av Bertil Wååg om det politiska förspelet i vårt land före kriget samt
några exempel på vad museet har i sin ägo från den epoken.
Omslagsbilden visar en officer och två soldater i uniform m/10. Även i det kriget hade Sverige viss beredskap vid gränser och viktiga samhällsfunk-tioner.
Då hade vi inte fienden så nära som under andra världskriget. men å andra
sidan hade vi landgräns mot Ryssland i norr. Vi hade en tid också trupp på
Åland, som då hörde till Ryssland.
Sven Bertilsson har skrivit vad han kallar för Sagan om ätten Signalström.
Det är tankar om hur livet kan ha varit vid Fälttelegrafkåren i svunna tider.
___________________________________________________________
FÄLTSIGNALEN är information från föreningarna TELESEUM och S 1 Musei Vänner.
Redaktör Sven Bertilsson tfn 070-5321222
Postadress: Museet, Ledningsregementet, Pl 920, 749 81 ENKÖPING
e-post: info(snabel a)teleseum.se
Berättelsen/Sagan om ätten Signalström
Del 1 Adam
En vårdag 1867 inträdde genom Pontonjärbataljonens grind vid Jaktvarvsgatan på Kungsholmen i Stockholm den 17-årige ynglingen Adam Signalström. Han hade tagit värvning som pontonjär, fast besluten att avancera
till konduktör. Den tidens konduktörer klippte inte biljetter vid SJ, nej de var
underofficerare vid Kungliga Fortifikationen. Den tidens ledande tekniska
truppslag.
Med i ränseln hade unge Adam en hel del militära traditioner. Fadern hade i
unga år varit signalmatros vid Kungl. Flottan och då tagit namnet Signalström. Första delen efter sin yrkeskategori och andra delen efter sin fader,
den indelte soldaten Johan Nilsson Ström vid Strömsholms kompani uti
Kungl. Västmanlands Regemente. Som signalmatros fick fadern lära sig läsa,
skriva och räkna, inte bara vifta med flaggor. Kunskaperna var tillräckliga för
att han efter muck kunde bli bokhållare på ett företag på Kungsholmen.
Efter vissa kunskapsprov ansågs unge Adam lämplig att få börja på underbefälsskolan, en 11 månader lång utbildning, som ledde fram till graden vicekorpral. Det strecket satt fint på den då 18-årige Adam. Nästa höst började
korpralskolan, även den 11 månader, med teori på vintern och brobyggnad
på sommaren. Därefter hamnade ytterligare ett
streck på vänster överärm. Som korpral fick
Adam vara med på de försök som gjordes med
elektromekanisk signalering vid bataljonen.
Detta intresserade Adam väldeliga. Han fick
lära sig morsealfabetet, men också lik sin fader
vifta med flaggor.
Rykten gick att den högre arméledningen planerade att ett särskilt kompani skulle inrättas
vid bataljonen enbart för signalering. Det kompaniet skulle Adam gärna vilja tillhöra.
Men först måste han gå första året på underofficersskolan, som arrangerades
vid Fortifikationen. Eftersom det var fortifikatörer som var lärare var utbildningen mest inriktad på befästningsbyggnad och beräkningar för broslagning
och sprängtjänst, kartritning och teckning, men även elektricitetens grunder,
vilket var det som mest intresserade vår yngling. Det var mycket matematik,
men även sådana ämnen som militär organisation, hästkunskap och ridning.
Efter detta första år blev Adam distinktionskorpral, eftersom någon ledig underofficerstjänst ej fanns. Efter andra året på underofficersutbildningen fick
han titeln underkonduktör. Fältsignalkompaniet sattes upp 1871 och enligt
riksdagsbeslut skulle där finnas fyra underofficerare. Titlarna konduktör och
underkonduktör slopades vid denna tid. Fortifikationens underofficerare fick
därmed samma titlar som övriga truppslag, sergeant och fanjunkare. Första
tiden fick dock Adam nöja sig med titeln underkonduktör och distinktionskorprals lön.
Fältsignalkompaniet
Kompaniets chef var den trettioårige kaptenen Elis Sallberg, som första tiden
endast fick en underlöjtnant, en konduktör en underkonduktör, 60 man och
fem hästar till sitt förfogande. Kompaniet fick överta de vagnar och den försöksmateriel som kåren redan tilldelats. Första tiden blev alltså endast att
försöka finna de former, som kompaniet skulle ha som ett signalkompani.
Ett par år senare fick kompaniet mer materiel, hästar och befäl så att fyra avdelningar kunde organiseras med en officer som chef. Avdelningen delades i
två sektioner under befäl av en sergeant eller distinktionskorpral.
Adam fick då en tjänst, så han kunde tituleras sergeant.
Tjänsten på kompaniet var mycket formell. All verksamhet inövades i detalj. I
sektionen ingick fyra grupper, stolpgrupp, trådgrupp, spänngrupp och avsyningsgrupp. Gruppcheferna var korpraler,
som hade 2 – 6 man i gruppen. Det var
sektionschefens uppgift att drilla dessa
grupper så att de kunde bygga och bryta
trådförbindelser under alla väderförhållanden, även i mörker. Mycken vikt lades vid linjens utstakning med särskilda riktstänger och riktflaggor.
För utbildning av kuskar hade kompaniet en särskild trängavdelning.
Varje grupp hade en kärra för lastning av materielen. Det var en kärra för
stolpar, en för tråd och en för stationsmaterielen, som var två telegrafapparater med batterier.
Trådgruppen hade blanktråd med vilken den kunde
bygga 20 km enkelledande förbindelse. Västra halvan av Kungsholmen hade inte stadsbebyggelse
ännu, där kunde linjebyggnad ske. Efter 1880 tillkom Laxö läger i Älvkarleby och där bedrevs övningar under sommarhalvåret.
Kompaniet skulle ha totalt 120 manskap. Av dessa
var fyra hantverkare, som tjänstgjorde i bataljonens
verkstad, där de fick sin utbildning. Det är svårt att
se hur utbildningen gick till med fyra avdelningar
med åtta kärror, men bara 10 hästar. Det troliga var
att endast en avdelning i taget kunde öva linjebyggnad. Övriga fick ha exercis, telegrafering, skjutning och annan militär utbildning. Så förflöt tjänsten de första 10 åren. 1880 fick armén sin första telefonapparat av Bells konstruktion (se bild). Efter ytterligare sju år kom den
första fältmässiga telefonen m/1887 och en kryptograf m/1887. Därmed blev
det mycket nytänkande. Då hade kompaniet också fått de första 24 värnpliktiga.
Hur gick det för Adam själv? Jo, han hade 1878 träffat en flicka med vilken
han snart gifte sig. Lönen som sergeant var dålig, men de kunde i alla fall
skaffa sig en liten lägenhet på Kungsholmen, där de 1880 fick en liten son,
som kom att få heta Bertil. Denne pojke kommer vi sedan att följa i hans karriär, eftersom han liksom sin fader blev signalist.
Fälttelegrafkompaniet
Enligt 1892 års härordning skedde en del förändringar på Adams arbetsplats.
Pontonjärbataljonen bytte namn till Svea ingenjörregemente och Fältsignalkompaniet blev Fälttelegrafkompaniet.
Nya resurser hade tillförts så att en fälttelegrafavdelning nu hade följande
sammansättning.
Personal: 1 löjtnant, 4 telegrafister (från Telegrafverket med officers tjänsteställning), 3 sergeanter, 10 korpraler och 60 telegrafsoldater och kuskar,
sammanlagt 78 man.
Hästar: 6 rid- och 24 draghästar.
Fordon: 2 stations-, 3 stolp-, 3 tråd-, 2 materiel- och 1 verktygsvagn, sammanlagt 11 tvåspända fordon.
Avdelningen indelades i två linjesektioner och en stationsreservsektion, de
förra vardera med 26 man, 8 hästar och 3 fordon, senare om 25 man, 14 hästar och 5 fordon.
Med avdelningens materiel kunde byggas 40 km blanktråds- och 7 km kabellinjer samt 7 enkla telegraf- och 4 enkla telefonstationer. Av optisk materiel
medfördes flaggor och fordonens vagnslyktor var ordnade för signalering i
mörker.
Detta låter i teorin väldigt bra, men verkligheten är oftast annorlunda.
Adam hade nu blivit fanjunkare, med andra uppgifter än att leda en linjesektion.
Med så här mycket materiel krävdes en förrådsavdelning, men också en
verkstad. Där experimenterade man för att tillverka en mer fältmässig telefon.
Med Adams långa erfarenhet av signalering, fick han hjälpa till där. Det var ju
främst officerare med gedigen teknisk utbildning, som var drivande, men en
erfaren fanjunkare kunde bidra med mycket.
Sekelskiftet närmade sig och stora förändringar var på gång inom försvaret.
Indelningsverkets vara eller icke vara hade länge diskuterats. Många ansåg
att det var otidsenligt och att de gamla soldaterna inte skulle vara till så stor
nytta i krig. Allmän värnplikt vore nog bättre. Redan 1873 hade faktiskt Riksdagen beslutat om att försvaret skulle bestå av fast anställda officerare och
underofficerare samt allmän värnplikt, men genomförandet tog lång tid och
tills vidare fick det bli vid det gamla.
Adam skulle fylla femtio år 1900. 50 år var pensionsåldern för en fanjunkare.
Adam hade försäkrat sig om arbete efter pensioneringen. Tack vare sina
goda kontakter med Kungl. Telegrafverket, fick han en tjänst där direkt efter
pensionsavgången. Det kändes naturligtvis lite konstigt att lämna soldatlivet,
men han var frisk och handlingskraftig, så det skulle nog bli bra vid Telegrafverket. Dessutom hade han en son vid Fälttelegrafkompaniet, som rapporterade vad där hände. Fanjunkare Adam Signalström avled vid 73 års ålder
1923.
Någon av dessa underofficerare vid Ingenjörsbataljonen 1895,
vari Fälttelegrafkompaniet ingick, kan vara fanj Adam Signalström.
Telegrafiutbildning, materielkunskap
För hundra år sedan …..
såg det ut så här då Landstormen mobiliserades i augusti 1914 efter det att första
världskriget blivit ett faktum den 28 juli. De ödesdigra skotten i Sarajevo hade då
fallit en månad tidigare. Vad hade hänt i Sverige under åren närmast krigsutbrottet?
Var vi i takt med händelseutvecklingen i Europa, eller var det som vanligt?
Om detta skriver Bertil Wååg, ordförande för Götagardisternas kamratförening och
ledamot av S 1 Musei vänners styrelse.
Med 1901 års härordning beslutade Riksdagen att avskaffa det av Karl XI införda indelningsverket samt de värvade regementena. Med denna härordning infördes
värnpliktsarmén. Rikets livgarden hade hittills varit värvade förband, men nu skulle
alltså de kontraktsanställda, bl a de så kallade ”distarna” och ”lodarna”, efter hand
slussas ut i det civila samhället. Nyordningen var helt genomförd vid Göta livgarde
1908 – 1909.
Efter upplösningen av unionen med Norge – som sånär hade kunnat sluta med krig –
präglades samhället av stora sociala motsättningar. Storstrejken 1909 var ett utslag
av dessa. Även säkerhets- och försvarspolitiken präglades av hårda motsättningar,
främst mellan socialister och konservativa. Per Albin Hansson drev linjen: ”Icke en
dag eller ett öre mera åt militarismen”.
De sedan 1906 alltmer märkbara russificeringssträvandena i Finland jämte en ökning
av antalet ryska sågfilare i Sverige, gav näring åt en stark misstänksamhet mot Rysslands intentioner. ”Sågfilarna” var ryska medborgare som vandrade omkring på den
svenska landsbygden och erbjöd bönder och andra hjälp med att skärpa/fila sågblad
och slipa knivar. I Norrbotten förekom sågfilarna särskilt flitigt. (Jfr senare tiders tavelförsäljare). Följden blev att de försvarspolitiska motsättningarna drevs till sin
spets. Framför allt skar sig meningarna i den s k pansarbåtsfrågan. Majoriteten i för-
svarskommittén förordade byggandet av en ny pansarbåt av större, förstärkt typ,
be-nämnd F-båten. Efter häftiga debatter beviljade Riksdagen 4 mkr till byggandet
av denna.
Efter 1911 års val uppdrogs åt Karl Staaf , liberalerna, att bilda regering. Han gick till
val på ett program med en planmässig kostnadsbegränsning för försvaret. Han önskade först bestämma kostnadsramen och därefter jämka de militära uppgifterna
efter denna. (Känns detta igen?). Kort tid efter att Staaf tillträtt, beslutade
regeringen att uppskjuta F-båtsbygget.
F-båtsfrågan utlöste en rasande politisk strid. De konservativa, nu i opposition, pekade på utvecklingen i Balkanländerna, Marocko och Finland – med fortsatta russificeringsförsök – samt de ryska sågfilarna. Upptäcktsresanden Sven Hedin gav ut
broschyren ”Ett varningsord”, medan socialisterna talade om ”det befästa fattighuset”. Privata initiativ togs nu till en insamling av medel till två pansarbåtar. Tanken
var att F-båtsbygget skulle tryggas med privata medel. Pengarna inflöt mycket snabbare än beräknat, och redan efter några månader var hela kostnaden täckt med 17
mkr. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslöt med endast en rösts majoritet
att acceptera folkets gåva. Regeringen mottog pengarna och 1915 kunde pansarbåten Sverige sjösättas.
Sedan striden om F-båtarna upphört, kom försvarsdebatten främst att handla om
övningstiden för de värnpliktiga. Högermännen och försvarsvänliga liberaler yrkade
på att vinterutbildning skulle införas, något som liberala sparsamhetsmän och socialdemokrater motsatte sig. Då splittringen bland politikerna uppfattades som
ohjälpligt stor, började nu, främst bland olika lantmannaorganisationer, dryftas en
uppvaktning hos Konungen, ett bondetåg. Rörelsen fick snart vind i seglen och till
det planerade bondetåget anmälde sig över 30 000 lantmän, vartill 40 000 andra
lant-män och 70 000 andra medborgare avgav sympatiförklaringar.
Den 6 februari tågade bönderna med sina socken- och landskapsfanor upp till Stockholms slott, där Konungen tog emot och höll sitt s k Borggårdstal. I detta hade han
udden riktad mot regeringen, och han krävde att försvarsfrågan skulle lösas
ofördröjligen och i ett sammanhang. Resultatet blev en konstitutionell kris och fick
till följd att Staafs regering avgick, sedan Hjalmar Branting lyckats samla en motdemonstration med 50 000 deltagare.
Göta livgarde kom, liksom övriga garnisonsförband, att beröras av Bondetåget. Regementet beordrades att ordna med inkvartering för mer än 400 deltagare. Under
dagen avdelades också ett grenadjärkompani om 90 man till östra slottsvalvet och
slottstrapporna, samt en grenadjärpluton om 60 man till övriga valv. Regementets
musikkår tjänstgjorde på yttre borggården.
Till ny statsminister utsågs landshövding Hjalmar Hammarskjöld med uppgift att, i
spetsen för en partipolitiskt obunden men konservativ regering, lösa försvarsfrågan.
Regeringen lyckades och resultatet blev 1914 års härordning. I denna blev politikerna till slut överens om utbildningtidens längd och vinterutbildning infördes.
Flottprogrammet jämkades så att antalet F-båtar minskades till två, medan antalet
jagare ökades till fyra. Utrymme gavs för ubåtsbyggen.
För arméns del innebar härordningen att utbildningstidernas längd, som förorsakat
sådana stridigheter, äntligen fastställdes.
Den 2 augusti kallade landets kyrkklockor med ringning till mobilisering. Göta livgarde svarade i krigsorganisationen för två fältregementen, I 2 och I 102. Dessutom
organiserades en självständig bataljon, I 52, samt depå och ett antal landstormsbataljoner (äldre värnpliktiga 32 – 40 år). Beväpningen utgjordes av gevär m/96 för
manskapet och pistol m/07 för off och uoff. De senares beväpning var förstärkt med
en sabel. Understödsvapen saknades helt då de kulsprutekompanier som enligt härordningen skulle ingå, ej hunnit bli organiserade.
I krigsorganisationen förekom alltsedan 1901 brigader. Dessa sammanfördes i
arméfördelningar som totalt blev sex till antalet i landet. I varje fördelning ingick två
brigader som var och en omfattade två regementen. Göta och Svea livgarde utgjorde tillsammans 7. brigaden (Gardesbrigaden), som ingick i IV. fördelningen där
de utgjorde fördelningsreserv.
Territoriell indelning av armén har förekommit till och från sedan 1700-talet. 1901
års härordning föreskrev att landet vid krig skulle indelas i försvarsområden. Dessa
tilldelades aldrig några resurser, vare sig personella eller ekonomiska. Mobiliseringsplaner uppgjordes dock, och vid krigsutbrottet organiserades fyra försvarsområden: Norrbottens, Gävleborgs, Norra Upplands och Norrköpings. Gemensamt för dem var att de inrättades dels längs landgränsen mot det av Ryssland
behärskade Finland, dels längs viktiga partier av ostkusten.
Norra Upplands försvarsområde, med stabsplats i Harg, ansvarade för bevakningen
av norra delen av Roslagskusten. Inledningsvis disponerade man lokala landstormsförband från Upplands regemente. Efter hand tillfördes skyddstrupper
ur Upplands och Västmanlands regementen. När dessa tagit över uppgifterna, kunde Landstormen demobiliseras, vilket genomfördes i oktober 1914.
Vad var då skyddstrupper? Enligt gällande mobiliseringsplaner skulle s k skyddstrupper genast organiseras av inneliggande årsklass värnpliktiga, omedelbart efter att
order om mobilisering givits. (Jfr senare tiders ”kupporganisation”) För Göta livgardes del utgjordes skyddstruppen av två fältstarka kompanier, sammanförda till en
halvbataljon med en reducerad bataljonsstab. De båda kompanierna omfattade
vardera 188 man jämte stab och en trosstropp om 16 man.
Förbandet fick benämningen IV.bat I2. Förbandet sändes till kuststräckan Grisslehamn – Norrtälje, där det avlöste landstormsförband från Stockholm som sedan
demobiliserades i oktober. Bataljonen blev kvar i samma område, men de värnpliktiga avlöstes var sjätte vecka.
Materiel från denna epok, som finns vid museet:
Museiinfo
I museet fortsätter vi att träffas varje tisdag och vid varje tillfälle är vi minst ett tiotal
medarbetare som utbyter tankar och erfarenheter, varvat med museiarbete.
VÄLKOMMEN.
Förutom att vi försöker utveckla museet i by 21 finns flera restaurerings-projekt på
gång:
Arbetet med Sambandshytten och Radiolänkcentralen har framskridit och vi har nu
beslutat att de skall återställas i skick med fjärrskrift, då vi bedömer att det har störst
potential att fungera över tid.
Renoveringen av ra 630 och UN-radiohytten har gått så bra att vi kommer att ha dessa i
drift under Regementets dag den 27 sept.
Televapen 80/85 projektet har kommit igång och vi söker nu efter både dokumentation
och systemkomponenter.
Våra vänner från luftvärnsmuseet i Norrtälje har jobbat vidare med PS 04, men det
finns ändock utrymme för mer restaureringsarbete.
Arbetat med den gamla stridsledningsdatorn DS 9000 från tidigt 60-tal fortsätter och
arbetet kommer eventuellt att flyttas över till lokaler i Hässleholm, som ligger mer centralt i förhållande till var personalen bor.
I Linköping har arbetet kommit så långt med renoveringen av PJ 21 att den har flyttats
intill lokaler i Linköping, som har större takhöjd för antennen. Det finns planer på att
den skall få en plats i Flygvapenmuseums utställningar.
Fordonen som finns i samlingarna behöver kontinuerlig tillsyn och det finns planer och
arbete för det.
Det kanske även har märkts att det arbetas med stridsvagnen på Gardesplan, och den
kommer att vara i betydligt bättre skick inför Regementets dag.
Slutligen kan vi förtälja att redovisningen av föremål nu sker i system PRIMUS, som är
kopplat till www.digitaltmuseum.se
Som synes har vi många projekt i gång och det finns alltid plats för fler kamrater i gänget.
Du kan även stödja verksamheten genom att bli medlem i S 1 Musei Vänner, avgiften är
”minst” 50:- och pgo är 1670420-7, ange namn och adress.
Gör en annorlunda APT
Välkommen att göra den i museet, resurser finns