Transcript Den röda ”Stugan” har blivit vit

Den röda ”Stugan” har blivit vit
Det kan knappast ha undgått
någon den stora förvandling som
har skett på huset som ligger i
blickfånget till vänster om stora
eken när du anländer till Hästö.
Nya ägare till fastigheten Herrgårdsvägen
24, är sen i våras Johan Eriksson och
Eva Älveroth.
Huset har fått uppvärmning med en pelletspanna i annexet via en kulvert. Ny liggande ytterpanel. Takpannorna har ersatts
av plåttak. Invändigt har stora förändringar
skett. Rumsindelning har ändrats och väggarna invändigt har putsats med lera. Ja ni
läste rätt. Lera! Johan är byggnadsantikvarie och murare. Det föll honom naturligt att nyttja sina kunskaper och yrkeskunnande. Leran andas och har gjorts seg
och ändamålsenlig genom inblandning av
bl.a. cellulosafiber. Väggarna är ojämna
och av liggande timmer och troligen över
100 år gamla. Putsningen av lera tar upp
alla ojämnheterna och ger en jämn och fin
vägg.
Alla rummen i huset har kakelugnar.
Vid besiktning och arbete med huset bedömer Johan att grunden i den halva av
huset som ligger närmast vägen är äldst.
Förmodligen från andra halvan av 1800-talet. Resten av grunden är gjord senare.
Bilden är tagen ca 1925 och visar infarten
till herrgården (korsningen Alebrunnsvägen
och Herrgårdsvägen)med grindstolparna av
sten. Eken ovanför pojken är en borttagen
del av eken som välkomnar oss vid infarten
till Hästö. I bakgrunden syns en lada tillhörig
herrgården.
Grindstugan
Ursprungligen var huset en grindstuga
till herrgården och den var betydligt mindre och hade bara en våning. Utanför stugan fanns två stora grindstolpar av sten,
som markerade infarten till Herrgården.
På 1910 och 20-talet exploaterades Hästö
kraftigt. Ägarna till Hästö, Familjen Hellsten, sålde av många tomter.
1922 såldes Grindstugan till grundläggare Gustav Belsing och hustru
Amanda, en på den tiden mycket ak-
”STUGAN” eller Grindstugan till Hästö herrgård på Herrgårdsvägen 24, som den ser ut idag.
tiv företagare boende på Hästö, som
var inblandad många husbyggen på ön.
Belsing byggde till stugan mot söder och
byggde på en våning. I köpebreven som
Hellsten upprättade fick alltid fastigheten ett namn, oftast något som den nye
ägaren bestämde. I det här fallet blev det
”Stugan”, förmodligen för att det var ett
befintligt hus allmänt kallat ”Grindstugan”. Belsing sålde fastigheten till Kakelugnsmakaren Karl Otto Müller och hans
hustru Emma Bertha Müller (f. Pezold),
som flyttade in med sonen Karl Otto.
(Johans iakttagelser om huset stämmer
bra överens med detta skeende. Huset
får ny grund mot söder, virke och utseende stämmer väl överens med byggnadsätt och utseende på hus från 20-talet.
Det troliga scenariot kan vara att kakelugnsmakaren Karl Otto Müller hjälpte till
med bygget och även gjorde kakelugnarna
innan han köpte huset.)
Konservatorn
Förra året avled
kakelugnsmaka rens son Karl Otto
Müller i en ålder
av 93 år. Till yrket
var han konservator, dvs. han ”stoppade upp” djur.
Björn-Eyvind
Foto Ulf Manhammar
Swahn berättar att
han som grabb i slutet på 30-talet på väg
hem från Hästöskolan, ofta tittade in till
Otto i hans ateljé i källaren på huset Herrgårdsvägen 46, för att se alla djur de läst
om, men aldrig sett riktigt avbildade. ”Det
öppnade sig en ny värld för mig”.
Ny ateljé byggs
År 1944 köper Otto och hustrun Eba föräldrarnas fastighet och tre år senare bygger
han en ny ateljé på tomten.
Som närmaste granne umgicks jag med
Müllers barn Bengt, Ulla och Inger. Detta
var på 1950-talet. Ofta plankade jag över
trästaketet mellan tomterna. Det var mycket fascinerande att komma in i Ottos ateljé
och se alla djuren uppsatta på väggarna.
Fåglar, älghuvuden, harar och ibland för
mig exotiska färggranna fåglar eller djurhuvuden. Paket kunde komma från alla delar
av Europa och Afrika.
Otto hade en snipa med vindruta och
motor. Han var ofta ute och tittade på sjöfågel och metade.
När han inte
hade båt längre kunde man
framförallt på
våren se honom
ge sig av med ett
lång metspö ner
till Ekudden för
att pilka abborre Otto med skissblocket
längst ut vid Col-Foto Ulf Manhammar
dinukorset. Ville det sig väl kunde det bli
ett tjugotal abborrar.
Att vara konservator kräver konstnärliga talanger. På fritiden målade han tavlor
med djurmotiv och hans skicklighet och
blick för hur man uttrycker och fångar djur
i rörelse visade han genom att snida fantastiska skulpturer av djur och människor.
En Jubilar intervjuas
Jag tar mig friheten att citera en
tidningsartikel i BLT med anledning av att Karl Otto fyllde 75 år.
”Han har konserverat över 300 djurarter och sammanlagt upp emot
15 000
djur
från
hela
världen.
Han har arbetat med de minsta fåglarna och det största landdjuret, elefanten.
det är blicken det kommer an på, menar
han. På söndag fyller förre konservatorn
Karl Otto Müller, Karlskrona, 75 år.
Ett konserverat djur, eller ”uppstoppat”
som vi säger till vardags, är inget dött djur.
Dött blir det bara om konservatorn misslyckas.
– Djuret ska se levande ut, påpekar Karl
Otto Müller.
Det är inte så enkelt som det låter
Konservatorn måste till att börja med studera levande djur i dess naturliga miljö. Det
gäller att med blicken kunna fånga djuret
mitt i rörelsen. Att i minnet kunna frysa
ögonblicket för att sedan ha att plocka fram.
Konservatorn eftersträvar bilden av ett djur
i rörelse där just det djurets egenart framträder. Man måste ha fotografiskt minne.
Afrikansk Elefant
Karl Otto Müller är född i Karlskrona. Intresset för djur finns med sedan barndomen.
I unga år konserverade han fåglar och däggdjur som hobby. På 30-talet fick han, efter
rekommendation från Malmö museum,
börja hos den kände konservatorn Gustav
Kilén i Göteborg. Med hustrun som assistent var han sedan verksam i över 40 år som
konservator i Karlskrona.
Genom åren har vissa monteringar givetvis mer än andra etsat sig fast i minnet.
En gång fick vi in en Afrikansk elefant.
Det var i Göteborg och blev ett lagarbete
som tog ett halvår.
Ett annat jättearbete som Müller gärna
minns var den häst som också monterades
i Göteborg, men som numera kan beskådas
på Kalmar slott.
Har det i sig
Att vara konservator är detsamma om att
vara konstnär. Av de större djuren görs först
en lermodell. Denna ligger sedan till grund
för en avgjutning i gips. På gipsmodellen
sätts slutligen skinnet fast.
Man måste kunna modellera för att bli
konservator. Det är något man har i sig, förklarar Karl Otto Müller.
Sedan Müller pensionerade sig för omkring tio år sedan finns ingen yrkeskonservator i Blekinge. Han tror att det i Sverige
finns ett hundratal som kan yrket. En hel del
av dem är knutna till museer och speciella
firmor i storstäderna.
Naturmänniskan
Även Karl Otto Müllers fritid har till stor
del handlat om djur. Ett av hans intressen
har varit att måla i olja, givetvis djurmålningar. Han har även tillbringat sin fritid
med att studera djur ute i naturen.
Jag är en naturmänniska. Det är en
förutsättning för att bli konservator.”
Så stod det i BLT 1987. /Göran Mårtensson
Den röda stugan. På knutbrädorna kunde man se skarven efter påbyggnad av
övervåningen.
En uppstoppad räv står färdig på arbetsbänken i Otto Müllers atelje
De snidade älgarna visar på Otto Müllers fantastiska skicklighet, konstnärsskap och blick
för att fånga djuren i rörelse.