Transcript Skriven av: Don Basham. FRÄLS OSS IFRÅN

Don Bashams, år 1972, i boken,
Fräls oss ifrån ondo!
INNEHÅLL.
Flyttningen ……………………………………6
Ett samtal vid lunchtid ……………..................11
Det enögda monstret ………………………….22
Klockan fem på morgonen ……………………25
Sam Jenkins minns ……………………………36
Boken …………………………………………44
Trons skola ……………………………………50
Syster Sadies invändningar …………………...58
Cleveland: Ohio
……………………………..69
Hur de tar sig in ……………………………...80
Vad vi står inför
……………………………..89
Att gå in under villkoren …………………….95
Att behålla befrielsen ………………………..103
Misstag, misstag ……………………………..109
En eftermiddag på bion ……………………...115
Expansion ……………………………………120
Där du är och med detsamma ………………..133
Varandras lemmar …………………………...137
1
Don Bashams anteckningsblock, år 1972, i boken.
Fräls oss ifrån ondo!
I Bibeln fann jag inte någon samlad undervisning om Satan.
Men med hjälp av ordböcker och kommentarer, och med hänsyn tagen till skilda
uppfattningar ifråga om bibeltolkning, kom jag fram till följande bild av Satan och hans
hierarki.
SATANS UPPROR.
Upproret mot Gud började i himlen.
Satan, från början känd som Lucifer, anses av många bibelforskare ha varit en av de tre
främsta ärkeänglarna i himlen.
Dessa tre (de andra två var Mikael och Gabriel) härskade direkt under Gud över de
himmelska skaror, som var av lägre rang och ordning. Alla var de skapade
av Gud genom Jesus Kristus.
Kol 1: 1 – 16.
Men fullkomligheten i denna ursprungliga skapelseordning skulle inte bli bestående.
Någon gång innan människan fanns på jorden, gjorde Lucifer (Ljusbäraren)
uppror mot Gud och blev på så sätt
Satan (Åklagaren). Orsaken till Lucifers uppror och följande fall var stolthet.
Fem gånger i ett kort avsnitt upphöjer han sig och sin vilja mot Gud och Guds vilja.
Jes 14: 12 – 15.
Hur har du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna (Lucifer)! Hur har du
inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sa i ditt hjärta:
”Jag vill stiga upp till himmelen, jag vill ställa min tron högt
ovanför Guds stjärnor. Jag vill sätta mig på gudsförsamlingens berg längst uppe i norr,
jag vill stiga över molnens höjder, jag vill göra mig lik den Högsta”.
Nej, ned till dödsriket måste du fara.
Fastän varken Bibeln eller bibelforskarna försöker fastslå, när upproret inträffade, så
bevittnade Jesus Kristus, som ”i begynnelsen var hos Gud”, fallet, när det än inträffade.
Luk 10: 18.
Då sa han till dem. Jag såg Satan falla ned från himmelen som en blixt.
På grund av sitt uppror drevs Satan med sina änglar ut från himmelen, varpå Satan
upprättade sitt eget rivaliserande rike i himlarymderna.
Ef 6: 12.
För den kamp vi har att utkämpa är en kamp inte mot kött och blod, utan mot, ondskans
andemakter i himlarymderna.
Eller ”mellanhimlen” mellan den ”tredje himlen”, som är Guds boningsplats, och den
synliga himlen.
2 Kor 12: 2 – 4.
Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till
tredje himlen, till paradiset.
2
När Gud satte Adam och Eva i Edens lustgård, fanns Satan där i gestalten av en orm för
att utföra sitt verk och ljuga. Orm är bara en av de många beteckningarna
på Satan i Bibeln.
Upp 12: 9.
Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävulen och
Satan.
MÄNNISKANS FALL.
Gud gjorde inte endast Adam mera lik sig själv än något annat skapat utan gav honom
också gudomlig auktoritet över hela skapelsen på vår planet.
1 Mos 1: 26.
Och Gud sa. Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika och må de råda
över allt liv på hela jorden.
Satan frestade Adam och Eva att göra uppror med samma motivering, som orsakade
hans eget fall, stolthet.
Så att ni blir såsom Gud. (1 Mos 3: 5). När Adam och Eva gav efter för frestelsen och
var olydig mot Gud, bröts Guds plan med människan sönder. Som en följd av deras
olydnad föll inte bara de från sin höga ställning utan även jorden, som Gud hade givit
människan att härska över, blev förstörd.
1 Mos 3: 17.
Och till Adam sa han. Eftersom du åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt.
Du skall inte äta därav, därför vare marken förbannad för din skull.
1Mos 2:17.
Men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, för när du äter därav, skall du
döden dö.
Rom 5: 12.
Därför är det så. Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom
synden döden, och så har döden kommit över alla människor.
SATANS RIKE.
NÄR Adam lyssnade till Djävulen istället för till Gud, bröts hans gemenskap med Gud,
och hans avkomlingar blev efterföljare till Satan, ”olydnadens söner”.
Ef 2: 2.
Ni vandrade förut efter denna världs och tidsålders sätt, i det ni följde fursten över
luftens härsmakt, över den andemakt, som nu är verksam i olydnadens söner.
Dessutom övergick likaså det herravälde över denna planet, som Gud givit människan, i
Satans kontroll. Därför kunde Satan, när han frestade Jesus, skryta med att alla
riken i världen tillhörde honom.
Lägg märke till att Jesus inte förnekade Satans påstående, även om han avvisade
frestelsen. Satans anspråk var tydligen befogat.
3
Ordet ”överlämnad” kan också översätta ”förrådd”.
Luk 4: 5 – 6.
Och Djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i
världen, och sa till honom.
Åt dig vill jag ge makten över allt detta med dess härlighet, för åt mig har den blivit
överlämnad, och åt vem jag vill kan jag ge den.
Rikena i denna värld, över vilken människan skulle ha härskat, förråddes och
överlämnades i Satans händer genom människans olydnad, vilket gjorde Satan till
denna världens ”furste” eller gud.
Joh 14: 30.
För denna världens furste kommer. I mig finns intet som hör honom till.
2 Kor 4: 4.
För de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat.
SATANS HÄRSKAROR.
MEN Satan utför inte sitt djävulska verk ensam.
Han härskar över en omfattande hierarki, vilken innefattar de änglar, som följde honom
i hans uppror (den tredjedel av den himmelska härskaran, som stod under hans befäl?).
upp 12: 7.
Och en strid uppstod i himlen. Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken, och
draken och hans änglar stridde mot dem.
Denna sataniska hierarki beskrivs i Bibeln med termer som tronänglar, herrar, furstar,
väldigheter och makter.
Ef 1: 20 – 21.
Han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska
världen, över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över
allt som kan nämnas, inte allenast i denna tidsålder utan också i den tillkommande.
Ef 3: 10.
För Gud ville, att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bli
kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen.
Ef 6: 11 – 12.
Ikläd er hela Guds vapenrustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens listiga
angrepp. För den kamp vi har att utkämpa är en kamp inte mot kött och blod, utan mot
furstar och väldigheter och världshärskare, som råder i mörkret, mot ondskans
andemakter i himlarymderna.
Det har framkastats, att när Paulus talar om ”furstar och väldigheter”, skulle han tala om
de högsta rangerna bland Satans änglar, de ”furstar” som härskar över stora
landområden i likhet med dem som nämns i Daniel 10. där beskrivs, hur
”fursten” över Persien och ”fursten” över Grekland kämpar mot
ärkeängeln Mikael under tjugoen dagar och fördröjde
4
Guds svar på Daniels bön.
”Världshärskarna som råder här i mörkret” kan motsvara de fallna änglarna, som håller
världen i mörker genom att förhindra, att evangelium om Jesus Kristus sprids.
Och till sist, med ”ondskans andemakter i himlarymderna” avses kanske de lägre
änglarangerna och kanske också det otal demoniska andar, som ockuperar jorden
och fyller den närmast omgivande atmosfären.
DEMONERNA.
Änglarna är himmelska varelser, som Gud skapade för att de skulle vara
hans budbärare.
De som gjorde uppror tillsammans med Satan är förstås ”fallna änglar”, som hellre
lyder honom än Gud.
De demoniska andarna verkar tillhöra en annan klass inom skapelsen. Fastän en del
forskare nöjer sig med att identifiera dem som fallna änglar, så finns det andra teorier.
Historikern Josephus talade om demonerna som ”andarna från avlidna onda människor,
som kommer in i människor som lever”, men det finns ingenting i Bibeln, som stöder
den uppfattningen.
En del bibelforskare tror, att demonerna är andar, som haft en kropp och som utgjort
en klass av varelser före Adams tid.
De skulle ha bott på jorden, innan Gud skapade Adam och Eva, men lierat sig med
eller vilseförts av Satan och hans änglar, när dessa drevs ut från himlen. Denna teori
skulle förklara, varför demonerna så gärna vill ta sin boning i en människa –
eller till och med i ett djurs – kropp. De drivs att söka sin tillflykt i någon fysisk kropp,
som Pember skriver i Earth s Earliest Ages, ”av sin önskan att undfly det
oacceptabla tillståndet att vara avklädda”.
Åter andra forskare framkastar teorin, att demonerna är andarna från ”jättarna”,
avkomman av fallna änglar och jordiska kvinnor.
Denna förbindelse ingår som ett tema i praktiskt taget all antik mytologi.
Denna tanke får ett visst men magert stöd i Bibeln.
1 Mos 6: 2.
Guds söner såg, att människornas döttrar var fagra, och de tog till hustru dem som de
fann mest behag i.
Dessa ”Guds söner” (antagligen änglar) var samma andliga varelser, som tillsammans
med
Satan trädde fram inför Gud i Jobs bok.
Job 1: 6.
Men nu hände sig en dag, att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och
Åklagaren kom också med ibland dem.
Man kan spåra en antydan om en rangordning också inom denna demoniska sfär i de två
grekiska ord, som översätts ”demon”.
Det ena ordet är daimon och det andra ordets diminutivform daimonion, som syftar på
en demon med
ringare kraft eller auktoritet. Jesu ord i Matteus tyder också på att det finns en skillnad.
5
Matt 12: 45.
Då går han åstad och tar med sig sju andra andar, som är värre än han själv, och de går
dit in och bor där, och så blir för den människan det sista värre än det första.
STRIDEN.
Enligt Bibeln utkämpas ett oupphörligt andligt krig mellan Guds rike och Satans rike.
1 Joh 3: 8.
Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet Djävulens
gärningar.
Genom Kristi kropp, församlingen, verkar Gud för att återföra den fallna människan till
sig.
Kol 1: 13.
Han (Gud) har frälst oss ifrån mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike.
Medan Satan, Guds ärkefiende, med sina härskaror försöker att avvärja Guds planer.
2 Kor 4: 4.
För de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat.
Joh 10: 10.
Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra.
Och att fördröja sin egen slutliga och oundvikliga undergång.
Upp 12: 12.
För Djävulen har kommit ned till er i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har
kvar är kort.
Upp 20: 10.
Och Djävulen, blir kastad i samma sjö av eld och svavel, och skall där plågas dag och
natt i evigheternas evigheter.
Befrielsetjänsten – den auktoritet vi kristna fått över Satan och de onda andarna i
Herrens Jesu Kristi namn – förser oss med ett av vapnen i denna kosmiska kamp.
6
Kapitel 1. FLYTTNINGEN.
Det kan inte vara Guds vilja, att vi skall flytta till en sådan här plats!
Sa jag klagande till min fru, Alice, när vi körde längs den
obekanta gatan, som ledde ut ur stan.
Det var en inbjudan att komma och provpredika i East Side Church, som hade fått oss
att köra de 56 milen från Toronto i Canada för att besöka den lilla industristaden Sharon
i Pennsylvania. Helgen hade varit nog så trevlig, vad beträffar människorna
i East Side. Men kontrasten mellan de breda, rena gatorna i Toronto och det dystra
industriområdet i Sharon tycktes bara symbolisera de svårgripbara skillnaderna
mellan de två platserna.
Faktum var, att vi stod mitt i en andlig väckelse i vår församling i Hillcrest i Toronto,
och det finns ingen predikant, som vill lämna en församling, där Gud gör under.
Åtminstone ville inte jag det, och Alice kände det uppenbarligen på samma sätt.
Jag förstår, vad du menar, sa hon.
Efter det som hänt i Hillcrest verkar den här församlingen vara så – självtillräcklig.
Det var precis mitt i prick. Församlingen i Sharon hade just det slags lama det – är –
söndag – så det – är dags – att gå – till – kyrkan inställning, utan några förväntningar,
som församlingen i Toronto hade haft, innan några av oss kom med i det som brukar
kallas den karismatiska förnyelsen. Nu hade alla förutfattade meningar och all
självtillräcklighet svepts undan, allt eftersom vi vecka efter vecka hade sett, hur den
helige Ande verkade på ett övernaturligt sätt. Bland annat hade några anmärkningsvärda
helbrägdagörelser skett som svar på bön.
En av de första av dessa inträffade, när en ung kvinna kom till vårt veckobönemöte på
kryckor och med svår smärta. Hon led av allvarligt nedsatt blodcirkulation i ena benet,
vilket förut hade tvingat henne till flera månaders sjukhusvistelse och gjort henne delvis
förlamad. Till slut hade hon tillfrisknat, men besvären hade återkommit,
och hon hade måst börja använda kryckor igen. Hon kunde inte stödja på
benet och hade ingen känsel i det, men ändå gjorde det outhärdligt
ont att ens vidröra golvet med foten.
Vi samlades runt henne. Redan medan vi bad, började blodcirkulationen att förbättras.
Innan mötet var slut, hade hon lagt den ena kryckan åt sidan och började försiktigt
belasta det skadade benet. Nästa morgon ringde hon och berättade, att hon hade lämnat
den andra kryckan och var fullständigt helad. Händelsen gjorde att
mäktigt intryck på församlingen.
Vid sidan av helbrägda görelseundren förekom upplevelser av profetiska drömmare och
visioner. Somliga av dem som besökte mötena hade kommit in i den andliga erfarenhet,
som kallas dopet i den helige Ande. Denna erfarenhet skildras första gången i Nya
Testamentet i berättelsen om pingstdagen och åtföljs vanligen
av det fenomen, som kallas tungotal.
Jag var djupt tacksam för allt det som hände. Under lång tid hade jag predikat,
att det kristna livet erbjöd glädje och seger och helande. Det som hände var
7
levande illustrationer till den sanning, som jag trodde på.
Det var då inte underligt, att tanken på att lämna församlingen i Hillcrest inte gjorde oss
upprymda. Vi hade svarat ja på inbjudan att besöka Sharon av ren artighet.
Vi hade ingen aning om varför församlingen i East Side hade valt just mig.
Men både Alice och jag hade slagits av att brevet från dem hade kommit vid
just denna tidpunkt. När vi 1961 lämnade en pastorstjänst i huvudstaden
Washington för att flytta till Toronto, planerade vi att stanna tre år
i Canada. Nu var det 1964, och så kom då brevet.
Under den långa körningen tillbaka till Toronto fortsatte Alice och jag att diskutera
saken. East Side saknade inte intressanta aspekter. Det var en sammanslagen
församling, som tidigare varit två skilda församlingar, en baptistisk och en
tillhörig Disciples of Christ. När de förenades, hade man kommit överens
om att välja pastor från respektive samfund varannan gång.
Den förre pastorn hade varit baptist, medan jag var ordinerad inom Disciples
of Christ. Detta gjorde oss mycket intresserade, liksom sammanträffandet i tid.
Men – hur skulle vi kunna slita oss ifrån Hillcrest!
Ingen av oss förstod, att besöket i Sharon var upptakten till en serie händelser, som helt
skulle förändra inriktningen av våra liv. Inte heller förstod vi, att det bland
dessa händelser skulle komma misslyckanden, som var raka motsatsen till
de segrar, som vi just upplevde. Ett misslyckande skulle gälla vännen,
vars svårighet skulle överstiga vår förmåga och slutligen kosta henne livet.
Klockan var långt över midnatt, när vi kom tillbaka hem till pastorsbostaden i Toronto.
Sedan jag kört hem barnvakten i min bil, låste jag dörren och bar resväskorna uppför
trappan. I hallen tog jag Alice i handen.
Ska vi ta oss en titt tillsammans? Det har jag redan gjort, log hon.
Men jag gör det gärna en gång till. Tillsammans gick vi från rum till rum och tittade till
våra fem sovande barn. Den första var Cindi, tretton år, som krupit så djupt ner under
täcket, att endast spetsen av en uppnäsa stack fram genom ett blont hårsvall. Cindi
deltog regelbundet i veckobönemötena.
I nästa sovrum låg Sharon, vår lilla brunögda åttaåring. Hejsan pappa, mumlade hon
sömnigt, när jag böjde mig ner för att kyssa henne.
I sängen mitt emot hennes låg treåriga Lisa, vårt andra blonda, blåögda barn. Alice
tryckte min hand, när vi tittade på henne. Jag förstod, att hon kom ihåg, hur Lisa
några få månader tidigare hade blivit ögonblickligt helad från våldsamma
magkramper under ett av våra bönemöten. Tydligen hade Gud inte bara rört vid henne
fysiskt, för sedan dess talade hon om Jesus på ett lika konkret sätt som om lekkamrater,
som hon kunde se och röra vid. Vi kunde inte förstå det, men vi gladde oss åt det.
I det lilla sovrummet bakom badrummet sov sexåringen Glenn. Där han sov, såg
han ut som en brunhårig ängel. Det var bara leksaksraketerna, flygplanen och
fotbollshjälmen, som vi fick kliva över för att komma fram till sängen, som
påminde om den lilla virvelstorm, som vi om dagen hade i huset.
8
Till sist var det Laura, som sov i sin barnsäng i hörnet i vårt sovrum. Hon var vår
sex månader gamla kanadensiska baby och vårt tredje bloda, blåögda barn.
Att se på henne var som att se både Cindi och Lisa som småbarn,
eftersom likheten mellan de tre var så stor.
Tillsammans tackade Alice och jag Gud för de fem dyrbara liv, som han hade anförtrott
i vår vård. Några minuter senare sov vi själva djupt.
Vet du, vi klarade oss riktigt bra utan dig och Alice den här helgen. Det var Earl
Corbett, ordförande i församlingens styrelse, som morgonen därpå fällde den
halvt skämtsamma kommentaren, när han tittade in till mig på expeditionen
i kyrkan. Earl och hans fru, Irene, hade varit de första i Hillcrest, som hade
mottagit dopet i den helige Ande, följt av ett påtagligt helande några dagar
senare. Earls högra öga, som hade skelat och varit halvt slutet alltsedan
födelsen, återställdes på ett förunderligt sätt genom bön. Dessa upplevelser
sammantagna hade förvandlat honom från en blyg, tillbakadragen
församlingsmedlem till en levande, vittnande kristen.
Men med Earls fru stod det annorlunda till. Irene var stillsamt hängiven sin make och
djupt intresserad i det nya andliga liv, som sjöd omkring henne, men hon tyckte
inte fullt ut kunna komma in i de välsignelser, som andra fick del av. Trots att
hon var lyckligare och känslomässigt säkrare än för, led hon ännu av ett
fysiskt problem, som hade plågat henne sedan barndomen.
Irene var epileptiker.
Skicklig medicinsk vård hade gjort det möjligt för henne att fungera normalt för det
mesta. Men vi var ändå bekymrade, eftersom bön inte tyckte kunna hjälpa henne.
Varför, undrade jag, hade Gud givit Earl en sådan underbar helbrägdagörelse,
medan Irenes tillstånd förblev oförändrat?
Men ännu konstigare var det, tyckte vi då, att Irenes anfall inträffade som de gjorde,
”fast senare skulle jag ana den ödesdigra betydelsen av detta”.
De tycktes vanligen inträffa antingen under gudstjänsten på söndag
förmiddag eller vid bönemötet på onsdag.
Två veckor efter det att vi hade kommit tillbaka från Sharon, befann vi oss mitt i ett
veckomöte, när Irene började visa symtom på ett epileptiskt anfall.
Låt oss bedja för Irene, föreslog Alice. Earl, som satt bredvid sin fru, lade bedkyddande
sin arm omkring henne, medan vi förenades i bön. Plötsligt började de främmande,
djurlika, tjattrande ljud, som vi hade kommit att förknippa med Irenes sjukdom, att
flöda från hennes läppar. Hennes kropp skakade våldsamt, och hon sjönk ner mot Earl.
Några ögonblick senare lugnade hon sig, och skakningarna upphörde. Hon satte sig upp,
och som hastigast trodde jag, att våra böner hade fått henne att snabbt återhämta sig.
Sedan såg jag en glödande vrede i hennes ögon, precis som hos ett inburat djur.
Det var ett uttryck, som jag många, många gånger under åren framöver skulle
se hos dem som jag bad med.
Vad är jag? jämrade Irene sig. Vad är detta för ett ställe? Hon började desperat
9
fumla med att öppna handväskan, som låg i hennes knä.
Du är hos mig, Irene, försökte Earl trösta henne. Och vi är på bönemöte i kyrkan.
Han sträckte på sig för att hjälpa henne att öppna handväskan.
Lämna mig i fred! Replikerade Irene skarpt och slog till hans hand med en smäll. Vem
är du? Jag känner dig inte! Hon reste sig ostadigt på fötterna och raglade mot dörren.
Halvvägs mot dörren tog Earl tag i henne och tittade bönfallande på mig.
Jag har inte sett henne så dålig förut. Kan någon köra oss hem?
Det gör jag, Earl, svarade jag. min omsorg om Irene blandades plötsligt med en
främmande, kvävande fruktan, som jag hade svårt att undertrycka. Ni andra
stannar och beder! Earl och jag hjälpte Irene ut genom dörren och trängde in henne
mellan oss i framsätet på min bil. medan jag backade ut från kyrkans parkeringsplats
och satte kurs mot deras lägenhet, fortsatte Irene att slå omkring sig.
Vem är du? Skrek hon mot Earl. Släpp ut mig ur bilen! Hon vräkte sig mot dörren
och famlade efter handtaget, under det att hon försökte krypa över Earl.
Irene, hör på mig! Det är Earl, din make! Vi kör just hem dig! Förstår du inte det?
Vi hans ord kände jag, hur Irene slappnade av bredvid mig. Make? Hem?
Jag har ingen make och inte något hem! Earl hade tagit fram sin
näsduk och torkade hennes läppar och haka.
Jag stannade utanför deras lägenhet. Skulle du vilja be gång till, innan vi går in?
Frågade Earl. Jag nickade med bultande hjärta. Vad var detta för slags
obestämd fruktan, som gnagde inom mig? Den tycktes inte direkt hänga
samman med Irenes epilepsi, utan det var någon slags egen,
bortglömd skräck, som spökade.
Efter bönen tycktes Irene vara lugnare. Jag tar in henne nu, sa Earl, och som ett
fogligt barn följde Irene honom ut ur bilen.
Säg till ifall ni behöver mer hjälp, ropade jag efter dem. Jag kände mig
lättad över att höra Irenes egen vanliga röst svara.
Tack så mycket, pastor Basham. God natt.
Tillbaka i kyrkan försäkrade jag folket, att Irene blivit bättre. Senare, när jag kommit
hem, berättade jag för Alice, hur Irene hade fortsatt att bära sig konstigt åt i bilen.
Jag kan helt enkelt inte förstå det! Slutade jag.
Varför kan inte hon få bestående hjälp, så många andra bönesvar som vi fått?
Alice nickade deltagande. Jag vet, älskling. Jag har också undrat över det. Men du
förstår, ikväll fick Irenes uppträdande mig att undra, om inte hennes problem är något
mer än. Hon avslutade inte meningen.
Me än vad? Mer än bara ett fysiskt problem. Vad menar du?
Det vet jag inte säkert, sa hon sakta. Men – Don, det där var helt enkelt inte Irene!
Under en minut kunde jag faktiskt föreställa mig, att jag såg något annat titta
ut ur hennes ögon! Vad är det du försöker säga? Det vet jag inte.
10
Alice lyfte hjälplöst sina händer. Jag vet bara, att jag såg något ont, något som inte
var en del av den Irene jag känner.
Men låt oss vara förnuftiga, läxade jag upp henne. Jag medger, att hennes uppträdande
var mycket egendomligt, men personlighetsförändringar är förmodligen ett av
symptomen på den här sjukdomen. Jag var besluten att hålla det som hade
hänt inom ett bekant område.
Mycket riktigt, nästa morgon ringde Earl och sa, att Irene hade sovit gott under natten,
och bortsett från att hon kände sig lite trött, tycktes allt vara väl. Vår oro över
det inträffade avtog snart och kom i bakgrunden för en mera
personlig angelägenhet.
Fastän Alice och jag under resan hem från Sharon i Pennsylvania hade varit ense om att
vi inte hade någon önskan att skifta pastorstjänst, så hade jag försummat att skriva och
tala om vårt beslut för den kommitté i Sharon, som arbetade med pastorsfrågan. Några
dagar efter händelsen med Irene fick jag ett brev från församlingen i Sharon.
På ett församlingsmöte hade de beslutat att kalla mig att bli deras pastor.
När Alice och jag bad över saken, kom Earls ord ständigt för mig.
Vi klarade oss riktigt bra utan dig.
Kanske var just detta det tillfälle, som Gud valt för en flyttning – just därför att saker
och ting faktiskt gick så bra här. När hans helige Ande hade tagit över ledningen, var
det kanske dags för hans tjänare att stiga åt sidan, att stiga ned och att söka en plats och
ett folk, där hans eld ännu inte hade fallit.
Vi skrev till kommittén i East Side, att vi skulle komma.
11
Kapitel 2. ETT SAMTAL VID LUNCHTID.
Vi började vår tjänst i Sharon i september 1964. De första månaderna i East Side –
församlingen gick snabbt, medan vi gled in i den mängd rutiner, som hänge samman
med varje ny pastorstjänst. Det gällde att flytta in i pastorsbostaden, att skicka de
äldre barnen till nya skolor, att träffa församlingens kommittéer, att systematiskt
besöka medlemmarna förutom att under bön sätta upp de första målsättningarna.
Från början av min tjänst i Sharon underströk jag bönens betydelse. Dessutom
hänvisade jag i förbigående, men ofta, till den karismatiska förnyelsen i kristenheten
och klargjorde, att jag stödde denna livsnödvändiga rörelse. Min förkunnelse
kontrasterade ganska mycket mot den föregående pastorns, men vid slutet av det första
året kände jag,
att min inställning hade mottagits väl.
När vårt andra år i Sharon började, tog jag också på mig uppgiften att undervisa en stor
vuxenklass i söndagsskolan och att dessutom leda bibelstudier på söndagskvällarna.
Det första andliga genombrottet inträffade som en följd av dessa bibelstudier.
Alice och jag hade sett fram emot den tid, när vi skulle kunna börja ha bönemöten.
Men erfarenheten hade lärt oss, att något sådan måste växa fram ur en äkta
andlig hunger. Ett fungerande bönemöte är inte något, som man helt
enkelt annonserar ut eller organiserar fram.
Vi var därför förtjusta, när månader av ihärdig bibelundervisning skapade den hunger.
En söndagskväll kom några av medlemmarna fram till mig. Varför börjar vi inte
med veckobönemöten? Inte den vanliga sort, som vi hade för flera år sedan,
utan en stund, där vi kan vara verkligt öppna och söka det sorts bönesvar,
som Bibeln talar om.
På så sätt föddes våra bönemöten på onsdagskvällarna, och nästan genast började saker
och ting att hända. Vi fick påtagliga bönesvar, precis som i Toronto. En kvinna,
som kom till sitt första möte med en viss nervositet, kom tillbaka nästa vecka
och vittnade med tårar i ögonen om hur hon under många år hade lidit av
hjärtklappning men hur denna helt hade försvunnit, när hon satt och
tillbad tillsammans med oss. Och hennes helande visade sig
vara bestående.
Andra, som sökte Jesu kraft för att bli helade, insåg, att de aldrig verkligen hade känt
Jesus själv, åtminstone inte på ett personligt sätt. Som en förvånad diakon
kommenterade. Jag har varit medlem i den här församlingen i tjugosju år,
och ändå tills ikväll visste jag inte, att det var möjligt att ha en direkt
gemenskap med min Herre.
Bland det som uppmuntrade oss under vårt första ett och ett halvt år i Sharon var
periodiska besök av medlemmar i Hillcrest – församlingen i Toronto. Vid två
tillfällen tillbringade Earl och Irene Corbett veckoslutet hos oss i vårt hem.
Vi var glada över att höra, att bönemötena i Toronto ännu
fortsatte med kraft.
12
Och vi har fortfarande tro för att Irene skall bli helad, förklarade Earl glatt vid deras
första besök. Irene var sitt vanliga, stillsamma jag, men så vitt vi kunde bedöma,
hade det inte skett någon förändring i hennes tillstånd. De epileptiska
anfallen kom verken mer eller mindre ofta nu än förut.
Vid deras andra besök talade Earl vid vårt bibelstudium på söndag kväll. Folk blev djupt
rörda av hans vittnesbörd om hur hans öga helats och av hans sakliga berättelse om
andra under, som hade hänt på bönemötena i Toronto. En del av händelserna
hade jag tidigare delat med mig av från predikstolen, men på något sätt
tycktes de mera äkta, när de berättades av en lekman.
Dessutom tyckte Earl under deras andra besök vara jublande glad över Irene. Hennes
helande är nästan färdig, sa han till oss. Hon har inte alls haft så många anfall på
senaste tid. Till och med läkarna kan se en förbättring – och de låter henne
ta mindre med medicin nu.
Irene hade faktiskt förändrats och hade en sorts inre utstrålning. Gud har varit så god
mot mig, sa hon. Tänk, att efter alla dessa år håller jag på att bli bättre! Detta var en helt
annorlunda person jämfört med den kvinna, som hade uppträtt så våldsamt i min
bil två år tidigare. Men varför kände jag då denna isande, förvarnande rysning,
när de körde sin väg från pastorsbostaden på måndag morgon?
Vi ses om några månader, ropade Earl, när de backade ut från infarten.
Och då har vi ännu mer att berätta.
Men nästa rapport, som vi skulle få höra från familjen Corbett, skulle vara av
ett helt annat slag och skulle få genomgripande följder för min egen tjänst.
Det anses allmänt bland förkunnare, att det första året eller däromkring i en ny
församling är som en smekmånad. Både pastorn och församlingen visar sig
från sin bästa sida. Pastorn känner inte folket tillräckligt väl för att bli
djupt engagerad i deras problem.
Församlingen å sin sida har en benägenhet att bedöma pastorn efter vad de hoppas,
att han skall vara, istället för efter vad han verkligen är – en man med en
egen kamp och med egna svagheter.
Det var när vi varit ett och ett halvt år i Sharon, som saker och ting började gå snett.
Först gällde det inte några väsentligheter utan bara det slags förvirrande käbbel, som
anstränger humöret och relationerna i vilken församling som helst. Ett tvisteämne gällde
byggnaderna. Några år tidigare hade East Side byggt en ny kyrka, och när jag
kom dit, använde de den gamla kyrkobyggnaden för att inhysa söndagsskolan.
Men det fanns problem med den gamla byggnaden, termiter, ett läckande tak
och ruttnande golvbräder. De flesta av de yngre familjerna i församlingen
menade, att vi i det långa loppet skulle spara pengar genom att riva den
gamla byggnaden och bygga ett nytt undervisningsannex. Men de äldre,
som alltsedan barndomen gått till gudstjänst i den gamla helgedomen,
var fast beslutna att bevara den.
Det var den slags konflikt, som uppstår i varje församling. När sådant hänt i
13
tidigare församlingar, hade jag kunnat fungera som medlare mellan
meningsriktningarna utan att själv ta ställning. När allt kom omkring var det
församlingen, och inte jag, som skulle avgöra frågan.
Men i Sharon verkade det, som om jag skulle bli tvingad att ta ställning. Om du inte
röstar för att rädda den gamla kyrkan, sa en äldre man till mig, så är du inte
längre min pastor.
Röstningen utföll till slut så, att den gamla byggnaden skulle rivas, och jag besökte
dem som skulle uppleva förlusten svårast. Gradvis försonade sig de flesta med
majoritetsbeslutet. Men somliga gjorde det inte – och dessa tycktes hålla mig
personligen ansvarig. Den äldre man, som jag nämnde, han ofta talat om för mig, hur
mycket mitt besök en gång i veckan betydde för honom. Det var en av de få saker, som
hände i hans mycket kringskurna liv. Från och med dagen för omröstningen var han
aldrig hemma, när jag knackade på dörren. Jag kunde se honom sitta på sin veranda, när
jag svängde runt hörnet med min bil, men när jag kom fram till förstutrappan, var
verandan tom. det var bara gungstolen, som rytmiskt gungade
fram och tillbaka på de knirkande bräderna.
Faktiskt började det snart verka på mig, som om det skulle uppstå starka reaktioner
någonstans, vad jag än tog mig för. Jag hade skrivit en artikel för tidskriften
Christian Lefe om våra möten på onsdagskvällarna. När tidskriftens redaktör,
Bob Walker, ringde från en närbelägen stad en lördag, bad jag honom impulsivt,
att han skulle tala i gudstjänsten följande förmiddag. Han tackade älskvärt ja,
och hans tal var både inspirerande och blev till hjälp, vilket jag visste av
kommentarer i efterhand.
Men andra kommentarer var inte så positiva. Ingen hade några invändningar mot Bobs
predikan. Men jag hade bett honom utan att fråga den kommitté, som skulle tillfrågas,
och utan att ha fått tillstånd av de ansvariga kommittéledamöterna. Det hade inte
funnits tid för detta, påpekade jag för folk, om vi skulle kunna få tag i denne
upptagne man, medan han fanns i närheten av oss. Och hur som helst så var
det i de flesta församlingar pastorns privilegium att erbjuda en
gästande talare sin predikstol.
Missnöjda kommentarer fortsatte att nå fram till mina öron. Istället för att avta allt
eftersom tiden gick, växte kritiken – tills slutligen den verkliga frågan kom upp
till ytan. Bob Walker var, verkade det, evangeliskt konservativ, medan East
Side var en liberal församling, som inte gick in för känslosamhet. Att Bobs
predikan inte hade varit det minsta känslosam, betydde uppenbarligen inte
något. Någon djupt rotad fruktan eller öm punkt hade vidrörts. Jag
försökte framföra min djupt grundade övertygelse, att varje
församling både behöver traditionens styrka och evangelisationens skärpa.
Men jag hade en känsla av att en djup klyfta, som vidgade sig allt mer,
hade öppnat sig vid mina fötter.
Andra motsättningar förekom, som rörde upp vattnet under en dag eller en vecka, men
det var ingenting som inte ömsesidig kärlek och tålamod skulle kunnat upplösa.
14
Den första allvarliga splittringen gällde onsdags mötena. Trots all den glädje och kraft,
som dessa kvällar gav, hade jag länge varit medveten om, att det endast var en liten del
av församlingen, som deltog – och jag hade oroat mig över detta. Både från
predikstolen och vid mina hembesök hade jag försökt att öka intresset för deltagande.
Trots en pålaglig brist på framgång i dessa rekryteringssträvanden var jag helt
oförberedd på att mötena hade väckt så stor förbittring, som jag nu fick veta, att de hade
gjort. Ord som exklusiva och privata började sippra fram till Alice och mig. En ilsken
kvinna kallade dem till och med slutna samlingar. Jag rannsakade minnet och samvetet
för att se, om det fanns något berättigat i dessa anklagelser. Plats och tid fanns
anslagna i kyrkans entré och pålystes varje söndag i församlingens programblad.
Inte desto mindre stod det klart, att ett stort antal människor kände sig
utestängda, uteslutna från en utvald innegrupp.
Hade vi, som gick på mötena, fallit i den fällan, att vi ansåg oss själva vara bättre, eller
mer andliga, eller mer hängivna än de som inte kom på mötena? Av alla de sätt, på
vilka vi sårar och vanärar Kristi kropp, hade jag alltid mest fruktat sådana
andliga klickbildningar.
Jag tänkte på detta, medan jag gick hem en eftermiddag, och möttes av Alice vid dörren
till vårt hus med ett brev i handen. Med ett plågat uttryck i ansiktet räckte hon fram det
till mig. Det kom från ett ungt par, som hade brukat delta i våra bönemöten i Toronto.
Jag förmodar, att du har hört den tragiska nyheten om Irene Corbett, började brevet.
Earl tycks ta hennes död mycket bra, men jag tror, att han skulle uppskatta
att höra av dig.
Sakta sjönk jag ned i den stol, som stod närmast dörren. Det hade gått så bra för Irene,
fortsatte brevet, att vi hade hoppats, att hon skulle bli helt helad. Men tydligen hade
anfallen börjat igen och varit värre än någonsin, och det hjälpte inte hur mycket
medicin hon än fick. Earl var rädd för att lämna henne ensam, medan han var
på arbetet. Irene var därför hos sin syster, när det hände.
Vi antar, att hon fick ett anfall, när hon stod längst upp i trappan till källaren.
Hon ramlade ner, innan någon kunde fånga upp henne, och slog huvudet
i källargolvet. Hon dog på sjukhuset utan att återfå medvetandet.
Brevet fick falla från mina fingrar utan att jag läste sista delen. Jag kände Alice lägga
handen på min skuldra. Ledsen, älskling, sa hon.
Jag suckade och reste mig upp. Stackars Earl. Jag skulle tro, att han varit alltför
uppriven för att skriva. Jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet, kände mig förlamad
och försökte att anpassa mig efter nyheten.
Varför? Undrade jag, när hennes helande hade varit så nära. Varför? Vad hade berövat
henne det och berövat henne själva livet? Plötsligt kände jag mig på något sätt ansvarig
för hennes död. När allt kom omkring hade jag varit hennes pastor under tre års tid.
Genom min förkunnelse hade hon fått höra om Jesu Kristi helande kraft. Hon hade
deltagit i de kraftladdade bönemöten, där under hade inträffat, men förvägrats att
själv uppleva ett under. Kanske ändå, om jag hade givit henne mer
15
personlig uppmärksamhet eller bett mer brinnande.
Alice tycktes förstå, vad jag tänkte. Ge dig inte själv skulden, Don, sa hon stilla.
Du gjorde allt du visste om. Det gjorde vi alla.
Samma kväll satte jag mig och skrev ett långt brev till Earl och försökte säga allt som
passade och kunde vara till hjälp, sanningar som jag trodde på men förvisso
inte upplevde just då.
När min depression inte hade lättat följande morgon, började jag att oroa mig. Jag hade
förlorat församlingsmedlemmar förr, sådant händer varje pastor. Dessutom hade jag
under två år inte direkt haft det pastorala ansvaret för Irene, även om hon var en nära
vän. Men hennes död tycktes på något sätt vittna för mig om alla andra misslyckanden i
tjänsten. Jag började värdera mitt arbete i Sharon i negativa termer. Jag påminde mig
om att i en församling på mer än sex hundra medlemmar var det bara några dussin,
som upplevde meningsfulla, andliga svar på sina behov, och att min tjänst antingen
inte nådde flertalet av mina församlingsbor eller – ännu värre – fick dem att känna
sig utstötta och som andra klassens församlingsmedlemmar. Jag visste, att detta
var en ohälsosam tankekedja, men jag kunde inte bryta mig ut ur den.
Det var som om någonting hade lägrat sig över mig under natten, som jag inte hade
kraft att stå emot. Allt eftersom dagarna gick och det inte lättade, upplevde jag en
förändring, där glädjen och effektiviteten i tjänsten ersattes av ett ihärdigt uthärdande.
Detta var illa nog, men dessutom öppnade min dåliga sinnesstämning dörren, så att ett
mera akut problem kunde återkomma. Det gällde det där, som jag hade känt röras
upp inom mig den kväll, då jag körde Irene Corbett hem. Det var en känsla av
fruktan, av hemsökande inre skräck utan verkligt namn.
Så länge som jag kunde komma ihåg, hade detta spöke periodvis stigit upp inom mig.
Det som gjorde det särskilt skrämmande var, att jag aldrig visste när det skulle visa sig
utan bara at det skulle göra det. Det var odefinierbart, mäktigt och obarmhärtigt och i
dess grepp tycktes även de enklaste rutinsaker erfordra enorma kraftansträngningar.
Jag bad emot det, jag använde mitt förnuft för att ta spjärn emot det, och jag sökte hjälp
hos andra. Men ingenting hjälpte. Till sist kunde jag ingenting annat än att eländigt
hanka mig fram, tills det gav sig iväg. Det kunde hålla på några minuter, några
timmar eller några dagar. Ibland var jag fri från det i månader – och det hade
jag nyss varit – och då vågade jag hoppas, att det hade försvunnit för alltid.
Men det kom alltid tillbaka.
Denna gång dök det upp igen en eftermiddag, när jag var på väg för att avlägga mina
sedvanliga besök på sjukhuset. Där jag körde på Sharons gator, kände jag plötsligt
skräckkänslor inför tanken på att gå in i sjukhuset. Löjligt! Där gick jag in och ut
ett halvt dussin gånger i veckan! Men när jag närmade mig parkeringsplatsen,
växte sig fruktan så stark, att jag var tvungen att köra runt kvarteret två gånger,
innan jag kunde förmå mig att köra in.
Jag klev ur bilen och smällde igen dörren så hårt, att en kvinna i närheten vände sig om
och stirrade på mig. Så gick jag mot sjukhusets entré. Allt förmår jag i honom, som ger
mig kraft, sa jag högt.
16
Sa Ni något till mig? Undrade en man, som stod på sjukhus trappan.
Jag pratade bara för mig själv, sa jag med ett nervöst leende och sköt upp dörren
framför mig. När jag kände den sötaktiga, antiseptiska sjukhus doften, tvärstannade jag.
Magen vände sig i mig, och för en kort stund trodde jag, att jag skulle bli sjuk
där mitt i vestibulen. Jag störtade ut genom dörren och tog ett djupt andetag
med frisk, kylig luft och försökte strunta i att mannen, som stod på
trappan, stirrade nyfiket.
Skärp dig nu, Basham, tänkte jag. på det här sjukhuset har du varit hundratals gånger.
Jag visste, att fruktan egentligen inte hade något att göra med byggnaden eller med
de människor, som fanns där inne. Den hade istället sitt ursprung inom mig själv.
Ändå kunde jag inte gå in. Jag stod där på trappan i två eller tre minuter
och kände mig smärtsamt medveten om mig själv.
Sedan jag tagit ännu ett djupt andetag, vände jag mig om och gick in igen. Med en
nickning besvarade jag receptionistens artiga God eftermiddag, pastorn, och gick
med långa steg till hissen. Två timmar och åtta besök senare lämnade jag
sjukhuset och satte kurs hemåt med en sprängande huvudvärk.
Alice, var är aspirinet? Var det första jag sa. Försiktigt gick jag in i köket, eftersom
varje höftig rörelse gjorde, att det bultade ännu värre i huvudet. En besvärlig dag igen?
Frågade Alice och räknade upp fyra vita tabletter i handen på mig.
Jag nickade. Det där skrämselspöket slog till igen. På sjukhuset. Jag tittade på Alice
över randen på mitt glas. Kan du tänka dig, hur det kändes att försöka be med sjuka, när
jag själv måste kämpa så? Jag svalde aspirinet och gick ut i vardagsrummet,
satte på teven och sjönk ner i närmaste stol.
Morgonen därpå blev inte mycket bättre. Fruktan var borta – den hade krupit tillbaka in
i det okända gömsle, där den fanns mellan attackerna – men insikten om att detta var ett
område, där min kristendom verkade kraftlös, förvärrade rent av min depression.
Ingenting fungerade, från det att jag steg ur sängen den morgonen. Det tog längre
tid än vanligt för barnen att bli klädda, vilket gjorde frukosten till och med mera
jäktig än vanligt, vilket betydde, att jag, när jag skulle ge mig av till expeditionen,
var så uppjagad, att jag glömde att kyssa Alice adjö.
Det var förstås helt och hållet barnens fel, inte mitt.
Nervositeten hade ingenting att göra med det obehagliga bankbesök, som jag måste
göra om några timmar. Vilket uselt sätt att börja en dag på, muttrade jag, medan jag
låste upp dörren till mitt arbetsrum och klev in. Hur grått och dävet luktade inte den här
kyrkan, i vilket fall som helst! Jag satte mig ner vid skrivbordet och slog upp Bibeln,
som var väl innött sedan svunna dar, när jag funnit tillfredsställelse i dess sidor. Kanske
skulle det hjälpa att läsa en psalm. Men efter fem minuter slog jag igen Bibeln. Den
morgonen tycktes David vara alltför andlig för mig. Istället började jag arbeta på min
predikan, men anteckningarna var precis lika torra och livlösa, som de hade varit dagen
innan.
Jag lutade mig tillbaka i stolen och stirrade ut genom fönstret. Var alla
predikanter tvungna att gå igenom sådana depressionsperioder? Vad hade hänt med
17
den glädje och seger, som jag haft de sista månaderna i Toronto och det första
året i Sharon?
Kämpade sig varje pastor igenom sina plikter, och förverkligade han sin höga kallelse
som ett tråkigt rutingöra? Det gjorde han förstås – åtminstone ibland. Men jag kunde
inte låta bli att tänka på, hur jag i nästan femton år varit ordinerad pastor, men det
var ändå endast vid sällsynta tillfällen, som jag hade närmat mig den effektivitetsnivå,
som jag drömt om på seminariet. Så få människor verkade ha fått hjälp under dessa
år, och ingen på senare tid. Hur skulle jag kunna fortsätta att predika seger, när mitt
eget liv just nu inte kunde visa upp något annat än missräkningar?
Mina ögon föll på en packe böcker på skrivbordet, som alla handlade om skilda
aspekter av den karismatiska förnyelsen. Jag snurrade på packen, så att jag inte skulle
behöva se titlarna. De fick mig endast att känna mig värre däran. Till för några veckor
sedan hade jag tyckt dem vara spännande och nyttiga. Faktiskt hade jag börjat arbeta på
ett eget
bok manuskript. Nu kändes det som skrymteri att ens ha dem på skrivbordet.
Hopsjunken i stolen den morgonen kunde jag inte se, att just dessa besvikelser inom
kort skulle driva mig till en andlig upptäckt. Den upptäckten skulle befria mig från
mycket av det som band mig själv och på samma gång slunga mig in i en tjänst, som
skulle bli mycket mer krävande, än vad jag någonsin kunnat drömma om.
För tillfället kunde jag inte se något av Guds hand i det som hände.
Jag suckade och reste mig upp.
Dumheter, att du tycker synd om dig själv, Basham, mumlade jag, där jag gick fram och
tillbaka i mitt arbetsrum. Men att säga det förändrade inte faktum. Jag var på humör för
självmedlidande, så jag lät det flöda och letade efter saker att klaga över. Jag stannade
framför en tavla på väggen. Kyrkan i Hillcrest, Toronto. Det påminde inte endast om
Irenes tragiska död utan också om andra obehagliga minnen. Jag erinrade mig, hur
en medlem i den välbärgade församlingen, som mycket väl visste vilken blygsam
lön som församlingen betalade mig, ändå verkade förvånad över att jag inte
anställde en hemhjälp.
Det skulle göra saker och ting så mycket lättare för Alice.
Vet du inte, sa jag till den minnesbilden, att fem dollar i pastorns hand inte räcker till
fler hamburgare än vad de gör för en bankdirektör?
Under de månader, då jag haft andlig seger, hade jag knappt ägnat ekonomin en tanke,
men nu återvände alla mina penningbekymmer med kraft. Redan på seminariet hade
Alice och jag varit medvetna om hur lite pastorer tjänar, och våra år i pastorstjänst
hade inte förändrat tänk – vad – vi – saknar – mönstret. Löneökningarna hade mer
än väl uppvägts av vår snabbt växande familj. Endast genom ständiga
inskränkningar hade vi lyckats förbli skuldfria.
Nåja, nästan skuldfria. Vi hade för länge sedan tagit vår tillflykt till det obehagliga med
nödvändiga knepet att samla ihop våra skulder till en enda. När räkningarna nådde en
kritisk nivå, brukade jag låna 500 dollar i bank och betala skulderna. Medan vi sedan
betalade av lånet, brukade räkningarna hopa sig ännu en gång, så att när lånet var
18
slutbetalt, var vi tvungna att låna alltsammans om igen. På det sättet höll vi våra
kreditorer lyckliga, banken var lycklig och själv höll vi oss nätt och
jämnt flytande.
Den här förmiddagen skulle jag till banken ännu en gång. Jag plockade upp hatten och
rocken och lämnade expeditionen, steg in i bilen och körde ner mot stan. Det var
den andra turen till banken på sex månader. Vår ekonomiska situation hade
blivit akut, sedan vi flyttade till Sharon. Vi levde lika enkelt som förut,
men vår äldsta dotter, Cindi, hade börjat på gymnasiet, och Lisa hade
börjat i lekskola, vilket som var värst för garderoben, visste jag inte.
Där jag körde genom förmiddagstrafiken gav jag min förbittring näring med
funderingen om att hela systemet var orättvist. En pastor måste ha lika mycket
utbildning som
andra yrkesmän, och han hade lika mycket ansvar, men han fick bara en
bråkdel av inkomsten. Sophämtare tjänade lika mycket som jag.
Inte heller tanken på det möte mitt på dagen, där jag förväntades vara närvarande,
kunde få mig på bättre humör, där jag satt på en bänk utanför avdelningen för privata
lån. Det skulle vara en del i det ovidkommande håll – i – gång, som gjorde livet surt för
alla i församlingen, både för pastorer och lekmän. Aktiviteter, som inte motsvarade
folkets verkliga behov. Aktiviteter för aktiviteternas egen skull. Och för det mesta,
medgav
jag modfälld för mig själv, var församlingen i East Side inte bättre än någon annan.
Bönemöten och bibelstudier till trots, så arbetade vi mycket mer med att ordna
förplägnad, förströelse och gemenskap (hur skulle jag inte komma att avsky
den trefalden!) Än med att ta itu med vårt förhållande till Gud och till varandra.
Just för tillfället hade vi en serie ändlösa kommittésammanträden för att finna
metoder att få in pengar för att bygga det nya annexet, där vi skulle ha fler
rum att ha fler sammanträden i.
Varför gömde vi oss bakom en sådan rökridå av engagerat arbete? I min dysterhet
tycktes det mig nästan, som om det funnes någon sorts stor, tyst sammansvärjning, som
arbetade för att vår församling – eller vilken församling som helst – skulle förhindras att
verka
på en nivå av verklig betydelse, genom att ständigt plåga oss med bagateller.
Men det möte, som jag skulle till nu, gällde för en gångs skull inte byggnadskampanjen
i East Side. Det var pastorsförbundets månatliga lunch – och det var vid de
tillställningarna, som jag ofta mest påtagligt upplevde overkligheten i det som jag
sysslade med. Medan jag fortfarande gick på seminariet, hade jag blivit medveten
om det faktum, att jag formades för en roll. Jag skulle inte vara mig själv, jag
skulle vara en Pastor, en Högvördighet, - om jag får be. Efter sju års utbildning
var jag inte bara en kristen, som hette Don Basham. Jag var Hans
Högvördighet Don Wilson Basham, fil. Kand., teol. Kand.
En man vederbörligt skickad att spela pastorsspelet.
Men det var ett spel, i vilket vi var de första förlorarna. Jag visste, att den depression,
som jag för tillfället hade, i grund och botten härrörde från ett bristfälligt förhållande
19
till Gud. Men det var nästan omöjligt för mig att tala om detta, särskilt med andra
pastorer. Spelets regler fordrade försiktighet andliga svar på personliga frågor.
Var effektiva, var vänlig och tala nästan aldrig om Gud. Det var receptet.
Till sist kallade den tjänsteman, som skötte lånen, fram mig till sitt skrivbord. Många
blanketter och frågor senare lämnade jag banken med 500 dollars ökad kredit på
checkkontot och med ett öga på klockan. Jag skulle genast vara på lunchen,
där pastorsspelet skulle vara i full gång. Spelet började klockan tolv, spelplatsen
var matsalen i en närbelägen restaurang och spelarna tolv förkunnare från platsen.
Spelets namn var pastoral gemenskap. Från början hade jag hoppats att lära känna
mina kolleger mera personligt vid dessa möten, men så hade det inte visat sig bli.
Till och med på dessa informella samlingar hade vi nogsamt maskerna på oss.
När jag gick in och satte mig, tittade jag runt bordet och tänkte på de problem,
som vi alla visste att vi hade, problem som vi aldrig delade med varandra,
problem som vi aldrig bad tillsammans över.
Pastorn mitt emot mig, som var ny på platsen, hade skiljt sig från sin fru under sin
föregående tjänst. Hans nuvarande församling hade anställt honom först efter
påtryckningar från de överordnade i samfundet. Flera månader senare kämpade han
fortfarande med att finna ett sätt, på viket han skulle kunna fungera som
pastor för en fientlig församling.
Bredvid honom satt en stillsam, gråhårig pastor, vars fru låg sjuk på lasarettet i obotlig
cancer. Denne lyssnade utan kommentarer till kollegans redogörelse för ett
premiesystem i söndagsskolan.
Bakom de båda satt en undersätsig och skallig pastor med prästkrage, dånande
röst och två asociala, tonåriga döttrar.
Bredvid mig satt en glad, utåtvänd pastor, som hade en liten församling och som
undervisade i engelska i en skola i en närbelägen stad. Han log alltid lika jovialt.
Han hade haft det leende, som aldrig helt dolde smärtan i hans ögon, alltsedan
den dag, då hans fru hade tagits in på ett mentalsjukhus.
Varenda en i rummet, noterade jag, hade något privat elände. Jag visste, att dessa män
kämpade lika ärligt som jag med sina problem. Men vi tycktes alla bundna av nederlag.
Och hela tiden bidrog vår yrkesroll till att hindra oss från att dela med oss av
det som djupast angick oss.
Hur som helst, idag var jag så desperat, att jag beslöt att lägga av mig masken. Det
skulle kräva lite manövrerande, för spelet pågick som planerat, man berättade gemytliga
historier och höll sig noga till ytligt prat. Ändå var jag besluten att göra
ett försök. Vid efterrätten började jag.
ni förstår bröder, jag skulle behöva hjälp av er. Jag avsåg att tala om min fruktan, men
av någon anledning sa jag. jag har varit i en riktig kris sista tiden. Min tjänst tycks vara
ett slöseri med tid. Det känns, som om . . som om Gud hade övergivit mig. Har någon
av er känt det så någon gång?
Rummet blev plötsligt mycket tyst. Jag väntade på de första förstående orden.
20
Mannen mitt emot mig tittade på pastorn bredvid sig och sedan ner i sin
kaffekopp. Jag försökte igen.
På sistone har jag haft en känsla av att jag bara spelar . . att jag genomför programmet
utan att någonting verkligen fungerar. Det är, som om jag spelade med i ett stort,
meningslöst spel . . förstår ni, vad jag menar?
Jag såg mig omkring i rummet igen, röd i ansiktet. Jag hade inte trott, att det skulle
vara så svårt. Inte ett öga mötte mina ögon. Rätterna på bordet tycktes vara enormt
fascinerande. Eländig till mods försökte jag en gång till. Denna gång berättade jag om
min återkommande fruktan och om upplevelsen på sjukhuset.
Jag tycks helt enkelt inte kunna göra något åt denna fruktan. Jag skulle önska, att ni
talade om era synpunkter. Jag vet, att det inte står på ert program för idag,
men jag skulle verkligen behöva . .
Den utåtvände pastorn, som satt bredvid mig, sträckte plötsligt på sig och dunkade mig i
ryggen. Basham, du tar dig själv alldeles för allvarligt! Du behöver ta dig ledigt en dag!
Åk från stan några timmar! Du blir kvickt av med det!
Han vände sig till de andra. Hör på, jag kom just att tänka på, att det vore en fin ide!
Tänk, om vi skulle ordna en heldagsretreat? Bara vi tolv? Sedan tillade han, som
om han skrämts av sin impulsivitet. Jag är förstås alltför upptagen för att det
skull kunna bli av den närmaste tiden. Han tog fram sin lilla svarta almanacka.
Skulle det passa direkt efter påsk?
Jag betraktade, hur de allesammans tog fram sina små svarta böcker. Allesammans
instämde i att för närvarande hade de för mycket att göra men att det kanske
skulle passa efter påsk.
Problemet var, att de hade för mycket att göra. Jag förstod deras dilemma, för jag hade
det likadant. Det gjordes alltid anspråk på vår tid. Ett oändligt antal organisatoriska
plikter pressade oss, som om de vore oändligt viktiga. Behovet att se lyckliga,
intelligenta och framgångsrika ut, även om vi inte var det. Skuldkänslan när
vi satte av tid för oss själva och familjerna. Fruktan att om vi visade
våra svagheter, skulle vi på något sätt förråda vår kallelse.
Jag lyssnade på hur de återgick till sitt ivriga kallprat. De undvek nogsamt min vädjan
om hjälp. Jag förstod, att många av dem visste, vad jag talade om, och sympatiserade
med min kamp, men spelets regler tillät oss helt enkelt inte att medge, att detta fanns.
Precis som jag var de fångade i systemet.
Till slut kunde jag inte stå ut längre. Jag mumlade fram en ursäkt om brådskande
pastorala plikter och skyndade ut ur rummet. Det dröjde ett lite tag, innan jag
uppfattade, att någon hade följt efter mig. Det var Chester Bates, en mager, skallig man
i femtioårsåldern. Jag visste, att han var pastor i en liten, konservativ församling
i Sharon och känd för sin bibeltroende fundamentalism och sitt högljudda,
skrikiga sätt att predika. Men han var mjuk i rösten, när han talade till
mig på trottoaren utanför restaurangen.
21
Don, jag vill inte, att du skall åka utan att jag har fått dela med mig något, som kanske
kan hjälpa dig. Jag lyssnade och var tacksam för att åtminstone en av dem skulle
ta av sig masken.
Jag inser, att du och de flesta av de andra där inne har mycket mer utbildning än jag, sa
han med en axelryckning i riktning mot det rum, som vi just kommit ut ur.
Men det problem, som du beskrev, lät så likt en period, som jag gick igenom för några
år sedan. Han gjorde ett uppehåll och stirrade allvarligt på mig genom sina glasögon
med bågar av metall. Vet du, vad som visade sig hjälpa mig mer än något annat?
Jag skakade på huvudet.
Det var insikten om att jag hade en personlig fiende, som var ute efter att undergräva
min tjänst. Oförstående stirrade jag på honom.
Men Chester, jag vet inte om någon här i Sharon, som skulle - .
Chester Bates skakade på huvudet. Det är inte det jag menar. Jag tänker på en andlig
motståndare. En fiende i himlarymderna.
I Bibeln kallas han Satan. När jag väl förstod, vem det var som stod emot mig.
Jag hade svårt att hålla ordning på ansiktsmusklerna.
Han menade väl inte bokstavligen. Men när han fortsatte att tala, stod det klart, att det
gjorde han. Här stod vi, två vuxna som antogs vara mentalt friska, en tisdag
eftermiddag på gatan mitt emot en Esso-mack och diskuterade Satan, som
om han skulle kunna komma promenerande förbi vilken stund som helst.
Chester, avbröt jag till sist, jag uppskattar ditt deltagande och ditt intresse, det gör jag
verkligen. Jag hoppades, att jag inte lät så nedlåtande, som jag kände mig. Det betyder
en hel del för mig. Jag tryckte hans hand alltför energiskt och skyndade iväg till bilen.
Så är det med dem som tar Bibeln bokstavligt, rasade jag och körde iväg med en
rivstart. Ett patentsvar på allting, så att man slipper besväret att tänka. Han hörde
hemma i medeltiden! Satan, jo tack! Vilken ytterst bekväm ursäkt – när vår egen brist
på
tro eller slöhet eller dåliga planering förstör allting, då är det djävulens fel!
Min fundamentalistiska vän hade menat väl, men allt som han lyckats med var att göra
mig irriterad förutom deprimerad. Väl hemma svalde jag lite mer aspirin och slog mig
ner framför teven. Under de sista veckorna hade jag upptäckt, att jag allt oftare
försökte fly från mina problem genom att titta på repriser av gamla filmer.
De hjälpte inte, men jag tittade på dem i alla fall. Ju mer besviken jag
kände mig, ju mer tittade jag på teve.
Lagom till kvällsmaten hade jag övertygat mig själv om att jag egentligen inte behövde
vara med på det tråkiga planeringssammanträdet med en allianskommitté samma kväll.
När jag stängde av teven klockan ett på natten, började jag igen fundera över
eftermiddagens pastorsmöte. De måste allesammans ha förstått mitt rop, det visste jag,
eftersom de var och en hade något eget, tyngande problem. Ändå hade bara en av
dem kommit med något som helst råd, och det var alltför extremt att ta på allvar.
Inte desto mindre, suckade jag, när jag klädde av mig i det mörklagda sovrummet,
tycks något ha tagit strypgrepp på församlingen. Och på mig också.
22
Kapitel 3. DET ENÖGDA MONSTRET.
När jag ser tillbaka, förstår jag, att följande punkter var och en för sig var en bit i ett
jättepuzzle. (1) mitt andedop, (2) min försmak av en glädjefylld tjänst i kraft och min
besvikelse över att inte kunna leva kvar i det som jag smakat på, (3) ett växande
medvetande om att mina kolleger i fulltidstjänst också var kraftlösa
och därför tvungna att spela ett spel, och (4) avsky över upprepade personliga
tillkortakommande. Nu förstod jag, att allt detta ingick i en förberedelsetid, so Herren
måste föra mig igenom, innan jag skulle vara redo att gå in i en tjänst, som emellanåt
skulle bli olidligt besvärlig, med mig som en ensam pionjär.
I främste hand var det två lektioner, som jag måste lära mig, innan han
kunde sända mig till en sådan krävande front. Jag hade ännu inte
lärt mig, vad verklig disciplin var. Jag hade ännu inte lärt mig,
vad det verkligen betydde att förtrösta på Gud.
Disciplinlektionen började först. Dagen efter det att jag stannat uppe till ett på natten
och tittade på teve, kunde jag knappt släpa mig upp ur sängen.
Alice märkte, att jag var tyst under frukosten, och gav mig en
extra kyss, när jag gav mig iväg till kyrkan.
Glöm inte vem vi tillhör.
Jag kysste henne till svar. Hur många gånger hade vi inte under vårt äktenskap påmint
varandra om att hur svårt det än blev, så tillhörde vi
ändå Jesus Kristus!
Väl inne på expeditionen återkom emellertid min depression. Jag måste tvinga mig
igenom de vanliga administrativa plikterna. De vanliga punkterna på programmet skulle
gås igenom med församlingens sekreterare. Jag ringde de vanliga telefonsamtalen och
gjorde några anteckningar som förberedelse
till nästa söndags predikan.
På eftermiddagen gjorde jag en serie hembesök och for till sjukhuset ännu en gång. Gud
vare lov, att fruktan inte kom tillbaka – men vad jag än tog mig
för släpade jag på en grå trötthet. Ikväll skulle det vara bönemöte i kyrkan,
och det brukade jag se fram emot hela veckan. Men denna gång tycktes
till och med utsikten av ett bönemöte tråkig och meningslös.
Innan jag gav mig iväg till kyrkan, knäppte jag på sjunyheterna, man måste ju hålla sig
underrättad om vad som händer i världen. Men i grund och botten visste jag det verkliga
skälet, jag ville se vilken långfilm, som skulle visas.
Efter nyheterna påannonserades alltid programmet för kvällen. Ikväll skulle det, precis
som man kunde ana, bli en spännande flygfilm. Det är så, att jag råkar vara flygbiten.
Som pojke gjorde jag flygplansmodeller, som tonåring läste jag böcker och tidskrifter
om flygning, och när jag väl blivit vuxen tog jag flyglektioner och fick
privatflygcertifikat. När jag i påannonsen såg en snutt av de våghalsiga konsterna i
skyn, blev jag plötsligt och oresonligt rasande på bönemötet och på varenda en, som
skulle komma dit. Varför måste det vara ikväll? Sedan började jag planera i tankarna.
23
Teveprogrammet började inte förrän klocka 21.00. Om jag kortade av den inledande
bönestunden, och om bara inte Elsie Krieder satte igång att berätta om sina drömmar.
Jag sa skyndsamt adjö till Alice och hoppade in i bilen. Det tjöt lite om däcken, när jag
satte fart och alltför tvärt svängde runt första gathörnet för att hinna före rött ljus.
Ungefär halvvägs till kyrkan saktade jag ner farten. En film fick mig att uppträda så här.
En idiotisk film. Teven hade ett sådant grepp över mig, att jag kunde tänka mig att
förställa mig inför dem som jag bad tillsammans med och planera att förkorta ett möte,
som skulle kunna vara oerhört betydelsefullt för någon av de närvarande.
Jag stannade vid trottoarkanten. Äcklad över min upproriskhet vred jag av motorn.
Herre, jag lovar dig nu, att jag inte skall korta av mötet bara för en idiotisk films skull.
Det gjorde jag inte heller. Sedan alla andra gått hem klockan tio, gick jag in i den
tomma kyrksalen. Där spelade jag piano för mig själv och sjöng
lovsånger med hög röst till klockan elva, då filmen skulle ta slut.
När jag tog på mig rocken och släckte belysningen i kyrkan, visste jag, att detta var en
vändpunkt för mig. Jag gick ut till bilen. En kall dimma hade lagt sig under kvällen, och
det började frysa till. Försiktigt körde jag hem på de hala gatorna, ställde in bilen i
garaget och smög in i huset. Alice och barnen sov.
Jag hängde in rocken i garderoben och lossade på slipsen på väg mot trappan till andra
våningen. När jag trampade på första trappstegen, stannade jag. Nej!
Jag tänker inte gå och lägga mig, förrän jag fått klarhet i detta.
Jag gick fram till fönstret. Det leka ljusskenet från gatlyktan i gathörnet framkallade
långa, spöklika skuggor från de isbelagda träden och buskarna.
Ett vindpiskat, iskallt regn piskade och slog mot glasrutan. Vädret därute motsvarade
exakt mitt inre tillstånd. Jag satt nära fönstret och gick igenom de problem, som jag
kämpade med, ekonomiska bekymmer, min avsmak för yrkesrollen i tjänsten, min kamp
mot fruktan och mina gäckade och gagnlösa försök att undfly hela röran genom att titta
på teve. Just då framstod mitt sjukliga intresse för teveapparaten som ett exempel på
alla mina problem.
Jag tittade tvärs över rummet. Där stod den som en fet, självbelåten Buddhastaty och
stirrade på mig med sitt stora, mörka öga. Herre, sa jag högt, det är inte teven, som är
problemet. Det är mig det gäller. Herre, det står inte väl
till med mig. Jag behöver din hjälp!
Och där framför teveapparaten stirrade blick omslöt mig en stilla, majestätisk Närvaro.
Jag upplevde en frid, som jag inte hade känt på veckor. I det ögonblicket visste jag, att
Herren var med mig i kampen. Vad jag nu än kämpade mot, så var det inte mot Gud.
Han stod på min sida, han varken fördömde eller kritiserade mig – utan önskade endast,
att jag skulle komma till honom. Jag kände mig överväldigad, när jag förnam hans
kärlek.
Ur den frid, som intog mig, föddes ett lysande litet beslut. Genom Guds nåd skulle jag
ta mig ur den modfälldhet, som jag befann mig i. jag tog ett djupt andetag och klädde
mitt inre beslut i ord.
Till avgrunden med teve!
24
Häpen över att jag talat med så hög röst, tittade jag upp i taket och undrade,
om jag hade stört Alice och barnen en trappa upp. Allt förblev tyst däruppe. Efter denna
avsvärjelse visste jag, att problemet med teven inte längre fanns.
Jag kunde inte förklara det. Lika väl som jag tidigare hade vetat, att teven
var en snara för mig, så visste jag nu, att jag var fri.
Men därefter hände något speciellt, något som jag aldrig glömt bort över åren, när jag
mött andra frestelser, andra snaror. Jag märkte, hur närvaron dröjde
kvar hos mig i rummet. Det tycktes vänta på något.
Det kändes, som om jag knuffade framåt att ta ett andra steg. Att bryta med en negativ
vana verkade inte vara nog. En positiv överlåtelse måste också göras, kände jag, innan
jag kunde vara säker på seger. Hur ofta skulle jag inte i den tjänst, som snart skulle
öppna sig, påminna mig den läxa, som jag lärde mig
den vinterkvällen, medan dimman frös på träden utanför. Att bli fri från
det negativa i ens liv är bara halva kampen. Något nytt måste genast
få ersätta varje sak, som man blir fri från.
Jag hörde mig själv säga. Jag skall börja stiga upp klockan fem på morgonen och
tillbringa två timmar tillsammans med dig, Herre, också denna gång förvånades jag
över mina ord. Men när jag väl hade uttalat dem, kände
jag mig bunden av dem.
Jag reste mig upp och tittade ut genom fönstret. Vinden hade lagt sig och det
underkylda regnet hade slutat att falla. I morgon blir det klart väder, tänkte jag. på
vägen till trappan tittade jag ännu en gång på teveapparaten i hörnet.
På något sätt verkade den mindre.
25
Kapitel 4. KLOCKAN FEM PÅ MORGONEN.
Jag tänker inte antyda, att det som skulle plussas till i denna andliga matematik var
särskilt enkelt. Det var det inte. När väckarklockan ringde klockan fem följande
morgon, kunde jag inte komma på, varför jag hade ställt den på ringning.
Medan handen trevade efter avstängningsknappen, kom jag ihåg det.
Dumheter! Stönade jag. det kommer inte att bli till någon nytta.
Vad är det, älskling? Alices röst var mjuk och sömndrucken.
Det är något, som jag måste göra, svarade jag svävande. Somna du igen.
Tanken på hur skönt det skulle vara att dra sig ett par timmar till fanns kvar hos mig,
medan jag stretade upp ur sängkläderna, klädde mig och trevade mig nerför trappan.
Vardagsrummet var kolmörkt och sällsynt ogästvänligt, när jag såg ut över det från
trappans nedre del klockan fem över fem den morgonen. Jag tände en lampa längst fram
över soffan och slog mig ner med Bibeln. Vågor av sömn sköljde över mig.
Det tjänar inget till, tänkte jag, sedan jag nickat till med huvudet för femte gången.
Jag bytte ställning och böjde knä, framåtlutad över soffan. Fem minuter senare reste jag
mig upp och vankade omkring. Jag gick till kylskåpet och hällde upp ett glas fruktjuice.
Jag läste högt ur Bibeln och hoppades, att ljudet av min egen röst skulle hålla mig
vaken. Till sist, efter en evighet, hörde jag Alice och barnen röra sig.
Det var kort och gott ett rejält misslyckat första försök.
Följande morgon blev precis lika besvärlig. Liksom nästa. Inte ens efter en vecka hade
det blivit någon förändring. Det var lika kämpigt att stiga upp och en lika svår kamp att
hålla sig vaken. Jag frestades att pruta av på mitt åtagande, men en envis beslutsamhet
höll mig fast vid det. Varje morgon lyckades jag, på något sätt, komma över både
själens och kroppens protester och stiga upp ur sängen.
Mot slutet av andra veckan började saker och ting förändras.
Fastän det var lika besvärligt som någonsin att stiga upp, tycktes vardagsrummet
börja välkomna vid den tolfte morgonen ungefär. Jag kände en stilla tillförsikt om att
himmelen iakttog mina ansträngningar att bryta mig ut ur depressionen och gillade dem.
Pö om pö lät sig min ande påverkas av min nya vana, och de tidiga timmarnas stillhet
började lockande vinka på mig. Det var lika uppskakande som förut att
behöva stiga upp, men när jag väl stigit upp och klätt mig, märkte jag, att jag
nästan var ivrig att börja be. Att vara i Guds närvaro gav näring till min
törstiga själ likt solsken för en trädgård.
Som en följd började också yttre saker förändras. Gradvis började jag åter kunna
predika med liv och kraft. Jag blev mera tålmodig med tråkiga, torra och ineffektiva
sammankomster. Den huvudvärk, som plågat mig under åtskilliga veckor, försvann. Jag
tog åter fram det bok manus, som jag arbetade på. I det berättade jag
personligt om hur jag sökt den helige Andes kraft.
En morgon när jag vankade av och an på expeditionen i kyrkan och kämpade med
manuset, tvärstannade jag plötsligt. För första gången förstod jag, att det var
26
möjligt, att det som hade hänt i mitt liv skulle leda någon vart.
Framför mig låg stapeln med böcker om den karismatiska rörelsen. De låg kvar på
skrivbordet, så som jag hade lämnat dem för flera veckor sedan, med titlarna bortvända,
så att jag inte skulle bli påmind om kristna, vilkas liv tycktes fyllda med seger och kraft.
Med en något självmedveten gest vände jag fram titlarna igen. Allt som hade hänt
började nämligen skymta som delar i ett mönster.
Kanske är det så, att vi efter dopet i den helige Ande alltid råkar in i en förvirrande tid,
innan vi tar de mått och steg, som Gud vill, att vi skall ta. Ande dopet är det tillfälle, när
Gud bekläder sitt folk med kraft. I sin helhetsplan väntar sig Gud utan tvivel, att vi var
och en skall använda den kraften i någon viss tjänst i Kristi kropp,
helande, evangelisation, profetia.
Men om vi av någon anledning inte förstått, vilket som skall vara vår tjänst, eller om vi
inte kan använda vår nya kraft på grund av situationen i den lokala församlingen,
kommer vi då inte att stå där och känna oss mycket förvirrade? Jag hade gått igenom en
svår pers. var då detta Guds sätt att visa mig, att jag ännu inte förstått,
vart han ville leda mitt arbete?
Mitt under gudstjänsten en söndag förmiddag kände jag mig manad att byta ämne för
min predikan. Det var mycket sällan, som jag gjorde detta. Men lydig maningen la
jag vid just denna gudstjänst mitt utkast åt sidan och talade enkelt och oförberett
om hur nödvändigt det är att lita på Guds Ord. Medan jag talade, drogs min
uppmärksamhet gång på gång till en viss församlingsmedlem, fru Stern.
Fru Stern var en mycket kraftig kvinna, som alltid satt i tredje bänkraden framifrån.
Under gudstjänsten denna förmiddag började hon instämmande eller avvisande
skaka på huvudet, beroende på om hon instämde eller inte i det som jag sa.
Läs Guds Ord, om du vill förstå hans vilja, sa jag till församlingen. För Guds Ord och
Guds vilja stämmer överens. Allt vad han lovar i sitt Ord har vi som kristna rätt att göra
anspråk på. Gud talar ännu idag till oss genom Bibeln. Jag leddes att belysa denna
improviserade predikan med personliga vittnesbörd, om hur Bibeln vid
skilda tillfällen hade talat till mig själv på ett mycket mäktigt sätt.
Fru Sterns skakningar på huvudet blev mer och mer negativa.
Efter gudstjänsten fattade jag posto vid porten – det tillhörde pastorsspelet och gav mig
chansen att vara trevlig mot maximalt många med ett minimum av engagemang för var
och en. Med en fruktan som jag inte kunde förklara, såg jag fru Stern bana
sig väg i riktning mot mig. Hennes läppar var bistert slutna. Jag kunde omöjligen
veta, att hon faktiskt var en av dem som Gud skulle använda för
att visa mig vägen.
Fru Stern låtsade inte se min utsträckta hand. Med hög röst började hon. Självfallet skall
predikanter tala om Bibeln, pastor Williams – förlåt, Basham. Fru Stern envisades med
att kalla mig vid min företrädares namn, trots att jag hade varit i East Side i mer än
två år. Men Gud talar också till oss på andra sätt. För min egen del tycker jag, att
det är tråkigt att läsa Bibeln. Jag vill mycket hellre,
att Gud skall tala till mig direkt, när jag ber.
27
Jag ryggade tillbaka inför hennes nedlåtande ton och mumlande något om att man
bör granska sina personliga uppenbarelser mot det skrivna ordet.
Jag känner igen Guds röst, när han talar till mig, förkunnade fru Stern. Hon struntade
i min ännu utsträckta hand och svepte förbi mig och ut genom dörren.
Jag hälsade på dem som var kvar med bara halvt intresse. Fru Sterns fientlighet hade
bringat mig ur fattning. Så uppträdde hon inte mot någon annan utan endast mot mig.
Hon var känd i hela församlingen för att vara mycket vänlig och tjänstvillig. Varför
riktade sig hennes vrede mot mig? Berodde det på att jag inte hade tagit tillräckligt
intryck av hennes andlighet? Så fort ordet blev fritt, hade hon någon ny insikt att dela
med sig, som jag ofta tyckte lät överspänd och vid sidan om. En gång talade hon med
ett underligt, drömmande uttryck i ansiktet om, att hennes gudsförhållande hade blivit
så intimt, att det liknade en fysisk kärlekshistoria. Om hennes make försökte röra vid
hennes kropp, reagerade hon därför häftigt mot detta. Jag hade antytt för fru Stern, att
sådana sinnliga upplevelser inte nödvändigtvis kom från Gud. Med det menade jag –
vid den tiden – bara, att de kanske kom från hennes undermedvetna. Fastän jag
hade framfört den kommentaren i enskildhet för att inte göra henne generad och
fastän jag hade uttryckt mig så taktfullt, som jag bara kunde, så stod det klart,
att hon aldrig hade förlåtit mig.
Följande onsdag fick jag höra en berättelse, som samtidigt gjorde mig uppmuntrad och
förbryllad. Under en hembesöksrunda kom jag sent på eftermiddagen till ett hem, där
det bodde ett ungt par, som jag visste hade ekonomiska bekymmer. Hustrun
välkomnade mig vid dörren med oväntad värme.
Kom in bara! Sa hon och visade mig till den enda fåtöljen i det sparsamt möblerade
vardagsrummet. Jag skulle önska, att John varit här. Han har eftermiddagsskiftet i
fabriken, förstår du. Det är något viktigt, som jag vill tala om för dig.
Din predikan i söndags räddade vårt äktenskap. Gjorde den? Hur så?
Jo, du förstår, min man spelar om pengar, åtminstone tidigare. Vi har förlorat tusentals
dollar de senaste åren för den sakens skull. Så fort jag klagade över det, skrattade
han bara och sa. Jag kan inte hjälpa det, älskling. Speldjävulen bor i mig.
Till slut fick jag nog, fortsatte hon, och beslöt, att jag skulle skilja mig från honom. Jag
tänkte ge mig iväg på måndag, men jag ville gå till kyrkan en gång till först.
Där sa du, att vi skall leva av Guds Ord. I söndags kväll kunde jag inte somna
utan låg och tänkte på det. Herre, sa jag, om du vill, så skulle du kunna tala
till mig genom ditt Ord just nu. Sedan tog jag fram Bibeln, drog ett djupt
andetag och slog upp den.
Kvinnan darrade på rösten, och det syntes tårar i hennes ögon. Det första jag läste var.
Vad Gud har förenat, det må människan inte åtskilja.
Hon skakade på huvudet. Jag blev chockad. Jag förstod, att det var mer än en slump.
Morgonen därpå talade jag om för John, att jag tänkt lämna honom på grund av att
han spelade, till dess att jag läste den versen. För första gången i vårt tioåriga äktenskap
grät John. Sedan sa han. Älskling, vad det än är, som fått mig att spela,
28
så vill jag bli fri från det. Sedan bad han Jesus om hjälp.
Förut var det alltid så, att John själv löste in checken med avlöningen. Barnen och jag
fick aldrig se mycket av pengarna. Men igår kväll – hon blinkade undan tårar av
tacksamhet – igår kväll tog han hem checken och gav den till mig.
På vägen hem kände jag, hur jag svettades i handflatorna. Berättelsen om hur familjen
försonats borde ha fått mig att känna mig väl till mods – och det gjorde jag också. Men
det fanns något mer i den här händelsen, något som jag inte kunde komma ifrån. Jag
gick igenom den i tankarna gång på gång. Det var, som om Gud försökte
göra mig uppmärksam på något, som jag helt enkelt inte förstod.
Ungefär tre månader efter det att jag började med min disciplinerade morgonbön,
inträffade en del händelser, som jag vid den tanken inte kunde se vara Guds sätt att
knuffa mig framåt utan snarare smärre katastrofer. Den första episoden inträffade
vid ett ordinarie sammanträde med äldstekåren. Mötet började nog så rutinmässig. Men
efter halva tiden gjorde Ward Weatherby, en äldste som aldrig tidigare
uttryckt några invändningar mot mig, en kritisk anmärkning.
Don, sa han med viss skärpa i rösten, jag tycker det verkar, som om du blivit så
upptagen med att tänka på det som du kallar församlingens andliga liv, att du
försummar dina administrativa plikter. Men att leda en församling innebär mer än att
predika och besöka de sjuka och leda några bönemöten.
Jag avsåg att svara med takt och tålamod. Jag hade alltid varit stolt över min
förmåga att klara sådana situationer.
Men istället började jag försvara mig, och för varje ord kom jag ut på svagare is.
Det som börjat som en stilla diskussion utvecklade sig till ett rejält gräl.
De andra äldstebröderna blandade sig också i grälet och slungade ilska kommentarer
både mot Ward Weatherby och mot mig. Till min bestörtning föll hela
sammanträdet sönder, och fiendskap och antagonism flammade upp överallt.
Till sist ajournerade ordföranden vad som i realiteten hade upphört att vara
ett sammanträde. Jag traskade ut till bilen och körde hem. Jag var upprörd,
men inte över Ward Weatherby och de andra utan över mig själv.
Ward Weatherbys kritik var egentligen inte alls så skarp, medgav jag vid frukosten
morgonen därpå för Alice och barnen. Jag förstod inte, hur vi så fort kunde
förlora kontrollen över det hela. Det var som om något ont svepte in i
rummet och fick sammanträdet att flyga i luften!
Men det var inte nog med sammanträdet. Kunde du hjälpa familjen Morley?
Frågade församlingens sekreterare mig, när jag några minuter
senare steg in på expeditionen.
Familjen Morley? Upprepade jag. det var en av de aktivaste och mest
inflytelserika familjerna i församlingen.
Sekreteraren såg oförstående ut. Såg du inte lappen, som jag lagt på ditt skrivbord?
29
Jag gick in på mitt rum. Där låg lappen, mitt på skrivbordet. Harold Morley ringde –
han vill träffa dig – det är brådskande. Jag kan inte fatta, att jag inte såg den! Sa jag.
(Numera är jag inte säker på att jag skulle uttrycka mig så).
Jag körde genast hem till familjen Morley och bad om ursäkt. Men jag kom för sent.
De hade behövt hjälp igår, inte nu. En uppstudsig son hade hotat att åka hemifrån,
och föräldrarna ville, att jag skulle tala med honom. Pojken gick med på att vänta, men
när jag inte dök upp, packade han förargad sina saker och gav sig iväg. Föräldrarna var
bittra, och jag måste medge, att ursäkten.
”Jag fick inte ert meddelande” lät lam.
Du har gjort bort dig igen! Sa jag halvhögt, när jag körde från deras hem.
Nästa eftermiddag ringde fru Stern upp mig, hon ville träffa mig omgående.
Hon öppnade dörren, redan innan jag hann ringa på klockan.
Jag visste inte, om du skulle komma, efter det som hänt med familjen Morley, sa hon.
Dåliga nyheter sprider sig snabbt! Men det var inte det som jag ville tala med dig om,
pastor Williams. Jag förstår, att det som jag tänker säga kanske låter konstigt. Hon
tystnade några ögonblick. Jag, jag skulle vilja, att du ber för mig. Det kostade
tydligen på för henne att be om detta. Be? Vad då för? Frågade jag försiktigt.
Jo, det låter kanske dumt, men jag har haft en så ryslig känsla på sistone. Det känns,
som om något försökte hindra mig från att lyda Gud, något, ondskefullt!
Hon ryste lite.
Ibland upplever vi det alla på det sättet, fru Stern, svarade jag med mitt bästa
pastorala tonfall. Människan är i grunden självisk, och det kristna livet
är en ständig kamp att - .
men fru Stern var uppenbarligen inte på humör för en föreläsning. Med en handviftning
snoppade hon tvärt av vad jag sa. Allt det vet jag. Det jag talar om
är något helt annorlunda. Det är mer som, som. Medan jag såg, hur hon letade efter
det rätta ordet, tycktes en skugga dra över ansiktet på henne, och hon knöt händerna.
Orimligt nog kom jag plötsligt att minnas, hur Irene Corbett hade betett sig den
där kvällen på bönemötet i Toronto. Jag ruskade på huvudet för att skaka av
mig den förnimmelsen och tog fram mitt Nya Testamentet.
Låt mig få läsa ett bibelställe, som kan vara till hjälp, fru Stern, sa jag och slog upp
Romarbrevet. Till och med Paulus var ju tvungen att kämpa mot jaget.
Så finner jag nu hos mig, som har viljan att göra det goda, den lagen, att det onda fastmer är
tillstädes hos mig. För efter min invärtes människa har jag min lust i Guds lag, men i mina
lemmar ser jag en annan lag, en som ligger i strid med den lag, som är i min håg, en som
gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. (Rom 7: 21 – 23).
Men Paulus ropade till Herren om hjälp och fick det, slutade jag.
Och det kan vi också göra. Vi kan be Gud hjälpa dig med detta.
Fru Stern verkade inte övertygad men var villig att låta mig be. Jag tror,
sa jag, när jag bett färdigt, att det kommer att bli bättre till i morgon.
30
Men nästa dag hade fru Stern inte blivit bättre. Hon ringde mig fyra gånge på lika
många dagar för att tala om, att hon fortfarande kände sig ansatt och att mina böner inte
hjälpte. Efter fjärde samtalet kände jag mig ytterst modfälld. Jag visste, att nästa åtgärd
skulle vara at hänvisa fru Stern till god, psykologisk behandling. Kanske
var tiden mogen för det? Jag bestämde mig för att jag skulle tillbringa min
bönevaka nästa morgon med att söka få klarhet om fru Stern. Föga anade jag,
att när den stunden var inne, skulle jag upptas av en förtvivlad
förbön för mitt eget liv.
För tillfället hade jag en predikan att förbereda. Anteckningarna låg på skrivbordet,
orörda sedan kvällen för det katastrofala äldstesammanträdet. Texten verkade
driva gäck med mig med tanke på vad som hänt de senaste dagarna. Jag har
kommit för att de skall ha liv och ha över nog. Upplevde Morleys son ett
överflödande liv? Och fru Stern? Varför fungerade inte detta löfte
i församlingen i East Side 1966?
Men just som jag ställde frågan, kom det för mig, att jag endast citerade en del av
versen ifråga. Jag slog upp Bibeln och bläddrade fram till tionde kapitlet i Johannes
evangelium, där resten fanns.
Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra.
Jag har kommit för att de skall ha liv och ha över nog.
En tjuv, tjuven kommer. Konstigt nog var det precis så, som det kändes. Som om något
hela tiden bestal oss på den glädje och frid och kraft, som Jesus klart och
tydligt sagt, att vi kunde få. Jag grimaserade lite torrt vid den tanken. Du
kommer snart att låta som Chester Bates, förebrådde jag mig själv.
Men ändå – vad var det för en tjuv, som Jesus talade om? Vad var denna kraft eller detta
väsen, som var så motsatt honom själv? Oh ja, givetvis visste jag, vad de som lyssnade
till honom på den tiden föreställde sig. På seminariet hade vi studerat det första
århundradets tidshistoria med dess naiva världsuppfattning och dess tro på en personlig
djävul. För den obeläste bonden i Palestina betydde tjuven helt enkelt Satan eller
Belsebub. I vår upplysta tid insåg vi givetvis, att det var en av Jesu livfulla liknelser,
påtaglig och målande, väl anpassade till den tidens tänkesätt.
På seminariet hade jag lärt mig, att tanken på att Satan bokstavligen existerade som en
personifiering av det onda hade sin rot i antik teologi. Den härrörde från de bibliska
författarnas antropomorfa uppfattning av det onda och det goda. I modern teologi finns
inte rum för en sådan primitiv dualism, där verkligheten delas upp mellan
en god Gud och en ond gud. Det finns endast en källa, från vilken allt
flyter fram, existensgrunden för allt som finns till.
Men som jag upprepade dessa oantastliga fraser, flöt en del gnagande tvivel, som jag
länge undertryckt, upp till ytan. Ärligt talat måste jag medge, att samma teologi, som
avfärdade tanken på en personifierad ondska och Satan som en myt, inte heller lämnade
något utrymme för de Andens kraftfyllda gåvor och tjänster,
som så djupt hade berört mitt eget liv.
Och hur skulle ett tränat intellekt kunna hysa tanken på att Satan verkligen existerade?
31
De verkade spöklikt att tänka sig en negativ personlighet någonstans där ute, någon som
stal och slaktade och förgjorde. Det passade inte ihop med vår moderna insikt
om hur det undermedvetna och samhället bidrog till våra svårigheter. Den tanken lät,
som om den kom från någon, som trodde sig vara förföljd. Någon därute vill komma åt
mig! Det fanns ett slags sinnessjukdom, där man såg en fiende bakom varje
gatlyktsstolpe och tolkade varje missöde, som att man var förföljd av den Onde.
Jag hade träffat en eller ett par sådana människor, och de var beklagansvärda.
Jag slog igen Bibeln och reste mig upp. I Toronto hade jag predikat över texten
om överflödande liv. Jag skulle helt enkelt ta fram det förra
predikoutkastet och arbeta vidare från det.
Följande morgon klockan fem ringde väckarklockan som vanligt, så att det skar i
ryggmärgen. Några minuter senare hade jag slagit mig ner i soffan. Bibeln låg
uppslagen i mitt knä, och problemet med fru Stern upptog mina tankar. När jag
kände som en tunn, kall hinna över ansikte, började jag ana svårigheter. Först
trodde jag att jag höll på att få en ny attack av fruktan, liknande den som jag
fick på sjukhuset. Men – det kändes inte på det sättet. Detta var något annat,
något mycket värre. Det var som om en osynlig, kvävande slöja sakta föll
över mig, så att jag inte fick luft. Jag kämpade efter andan, jag försökte resa
mig upp, men jag var insvept i detta kvävande något, som fanns där.
Vad är det som händer? Skrek jag. Gode Gud, hjälp mig!
Lungorna drog efter luft, och hjärtat dunkade i halsgropen. Tanken. Du kommer inte
undan, kom gång på gång. Du kommer inte undan. Jag ansträngde mig förtvivlad
att ta mig upp från soffan, att vrida mig ur detta kusliga, som slöt sig omkring mig, men
jag kunde inte röra benen. Det var otroligt, men jag höll på att dö. Tänk att
dö här i vardagsrummet med Alice en trappa upp.
Det är hjärtat, tänkte jag. jag har fått en hjärtattack.
Jag klamrade mig fast vid medvetande. Kroppen och sinnet domnade, och efter
domnandet kändes det, som om varje cell i kroppen piskats av en isande storm.
Jag skalv av obehärskad frossa och började kallsvettas. Uppbådande det sista
uns av kraft, som jag kunde prestera, skrek jag högt, Herren Jesus,
jag släpper dig inte!
I förtvivlan slog jag armarna runt kroppen och omfamnade mig själv som om jag
försökte hålla livet självt kvar inom mig.
Precis som en virvelstorm ställer till förödelse och snabbt drar vidare i sitt raseri,
så drog sig det kvävande höljet tillbaka. Med svårighet drog jag ett djupt andetag.
Tack Herre, tack! Flämtade jag.
Medan andhämtningen och pulsen blev normal igen, tänkte jag. jag måste till en läkare!
Men när jag tänkte gå och ringa, visste jag, att attacken faktiskt var över.
En känsla av lugn intog mig. När familjen steg upp klockan sju, kände jag mig i god
form. Ingenting fanns kvar efter upplevelsen utan det skämmande minnet av den. Flera
gånger under dagens lopp funderade jag på att kontakta en läkare, men jag
32
beslöt mig för att inte göra det. Inte heller berättade jag något för Alice.
Åtminstone inte förrän det hände igen.
Attack nummer två kom en vecka senare. Som vanligt vaknade jag klockan fem.
Just som jag sträckte på mig för att stänga av väckarklockan, förnam jag
en stigande känsla av fruktan och förebådan.
Det kommer! Det kommer! Tänkte ja. Jag hade armen stäckt mot nattduksbordet,
och väckarklockan ringde fortfarande, när den kvävande luftbristen kom över mig.
Också denna gång kändes det omöjligt att vara sig andas eller be sig igenom
detta kvävande något, som slöt sig omkring mig. Jag ville springa – ut genom dörren,
nerför trappan, ut ur huset – vart som helst. Med en yttersta kraftansträngning
hävde jag mig upp i sittande ställning. Alice tände ljuset.
Vad är det, älskling? Det fanns fruktan i hennes röst. Vet inte! Det känns konstigt!
Alice kom runt sängen och stängde av väckarklockan.
Hon satte sig bredvid mig och tog mina händer i sina. Kraftlös lutade jag mig mot
hennes skuldra, medan den ruskiga, isande stormen skar som en kniv i min kropp.
Också denna gång hörde jag mig säga. Jesus, jag släpper dig aldrig! Jag kramade Alices
händer så hårt, att hon försökte dra undan dem. Precis som den första attacken så avtog
den lika fort, som den hade kommit.
Tack, Gud, suckade jag och satte mig upprätt igen.
Alice la handen på min panna. Don! Vad är det! Inget, sa jag och svalde, tacksam över
att kunna andas. Nu är det inget. Don, något är alldeles på tok! Kryp ner under
täcket, medan jag ringer efter doktorn. Hon sträckte sig efter telefonen.
Nej, gör inte det! Det behövs inte. Jag försäkrar, det är inte något fel med mig.
Alice la motvilligt tillbaka luren.
Vad i all världen var det?
Bara någon sorts konstig yrselattack, skulle jag tro. Men jag känner mig bra nu.
Jag reste mig upp och började klä mig. Jag går en trappa ner. Fortsätt du att sova.
Alice försökte ännu en stund övertyga mig om att ringa och ville sedan följa med mig
ner i vardagsrummet. De två följande timmarna tillbringade vi omväxlade med att tacka
Gud, för att han hjälpt mig igenom den fruktansvärda attacken, och med att be honom
uppenbara för oss, vad som pågick. Varför utsattes jag för dessa underliga attacker, nu
när mitt personliga förhållande till Gud blivit bättre än någonsin förr?
Den eftermiddagen kom fru Stern till expeditionen i kyrkan och var mycket upprörd.
Hennes tonfall och till och med hennes ansiktsuttryck förändrades och växlade snabbt,
medan hon talade. När jag antydde, att jag kände till namnet på flera duktiga
psykiatriker, blev hon rasande.
Hennes sista ord genljöd länge i det lilla rummet.
Jag har kommit till dig för att få hjälp. Kan jag inte få det?
Jag lutade mig bakåt i stolen, sedan hon gått, och stirrade tungsint ut gnom fönstret.
Så mycket hade hänt på senare tid, som tycktes stå i strid med andliga principer,
så som jag förstod dem. Utan någon som helst tvekan visste jag, att en andlig
33
seger ton hade slagits an, när jag började min tidigare bönevaka. Både inre
och yttre tecken gjorde detta uppenbart.
Men mot detta faktum stod en serie katastrofer. Äldstemötet till exempel.
Jag var ännu förbluffad över det otäcka utbrottet, och det var jag inte ensam om.
Dagarna efter sammanträdet bad flera av männen mig om ursäkt för sådant, som de
sagt. De verkade lika förbryllade som jag över det som hänt. Och det uteblivna
sammanträffandet med familjen Morley! Jag kunde fortfarande inte förstå, vad som
förblindade mig, så att jag inte såg lappen på mitt skrivbord. De hade inte varit i kyrkan
efter den händelsen.
Inför nästa minnesbild bet jag mig i läppen. Dessa konstiga attacker på mig kroppsligen
under tiden för morgonbönen! Hade det varit mer än ett sammanträffande, att både hade
inträffat, som de gjorde! Under ett flyktigt ögonblick kom jag att tänka på hur Irene
Corbetts anfall – åtminstone flertalet av dem – tyckte
inträffa under bönemötena.
Och till sist min uppenbara oförmåga att hjälpa fru Stern. Vad det än var, som plågade
henne, så tycktes det hånskratta åt mina ansträngningar att hjälpa henne. Hur skulle jag
kunna överbrygga den uppenbara motsättningen mellan mitt förbättrade personliga
förhållande till Gud och denna serie med – ja, nära nog överfall på min tjänst?
Självfallet var det inga överfall. Det vill säga, det skulle förutsätta, att det var någon
därute, som svarade för överfallen. Att allt detta inträffade vid samma tid var helt enkelt
en slump, en serie olyckliga omständigheter, som råkade inträffa samtidigt
med att jag gjorde framsteg på andra områden i min tjänst. Det kunde knappast
finnas något samband mellan – och då kom jag ihåg något.
Jesu egen tjänst. Alldeles i början, när han hade mottagit Faderns välbehag och den
helige Ande hade kommit över honom och han var helt beredd att göra Guds gärningar
– vad var då hans allra första upplevelse? En uppgörelse med Satan
”vad än vi nu i det tjugonde århundradet skulle lägga in i det ordet”.
Men vad eller vem denne Satan än var, var det tydligt, att i det skedet hade någonting
uppträtt, som motsatte sig Jesu uppdrag. Någonting, som försökt tränga sig på och
förstöra saker och ting, som försökte avleda honom och få honom på avvägar.
Jag misstänker, att det var hans mänskliga natur eller släktets kollektivundermedvetande
eller någon sorts inflytande – men vad det än var, så hade han fått utstå, att hans tjänst
angreps, precis som min.
mitt hjärta hoppade till. Också i detta fall hade han gått före oss för att visa oss vägen!
Också i detta avseende skulle han vara förebilden, efter vilken vi skulle forma vårt liv.
Även om benämningarna och sättet att uttrycka tankarna hade förändrats under två
tusen år, så hade inte den grundläggande sanningen det. Jag skulle läsa Nya Testamentet
för att ta reda på, hur Jesus hade tagit itu med denna opposition
eller negativa kraft – hur olika man än uppfattade saken i vår tid och i hans tid.
Fyra minuter över fem morgonen därpå tände jag lampan över soffan i vardagsrummet
och tog fram penna och anteckningsblock. Jag öppnade Bibeln, bläddrade igenom
evangelierna och noterade de bibelställen, som handlade om Satan. Till min häpnad
34
ställdes jag nästan genast inför ett faktum, som var ännu mindre smakligt för förnuftet.
Medan Jesus i öknen kallade sin motståndare Satan eller Djävulen, hade han i sin tjänst
för det mesta inte att göra med detta väsen utan med onda andar och
demoner, inte med en enda fiende utan med en flertalig fiende.
Jag tuggade på pennan inför denna upplysning. Det kändes ungefär, som om jag höll på
att öppna Pandoras ask. Demoner? Onda andar? Små fulingar, som ränner omkring?
Den tanken var ännu mer frånstötande än begreppet Satan.
Jag förmodar, att det enda, som hindrade mig från att låta hela ämnet falla redan då, var,
att jag inte kunde glömma Irene Corbett. Jag kunde inte avfärda tanken på att något ont
hade tillvällt sig kontrollen över henne, något som berövade henne hennes helande och
ledde till hennes död. Det var, vad Alice hade antytt samma kväll,
som Irene uppträtt så konstigt. Mer än något annat ville jag ha svar på varför
så många förböner för henne inte hade blivit bevarade.
Hade jag ens för ett ögonblick misstänkt, vilken drastisk effekt mina forskningar skulle
få på mitt eget liv och min tjänst, så skulle jag noga ha lämnat ämnet åt sidan.
Men det visste jag inte, och därför fortsatte jag att läsa och fyllde sida efter sida i
anteckningsblocket. Jag blev alltmera häpen över att upptäcka, vilken stor del av
Jesu tjänst, som hade att göra med dessa onda andar. Andeutdrivning och
helande tycktes gå hand i hand. Men när det hade blivit afton, förde man
till honom många, som var demoniserade, och han drev ut andarna med
sitt blotta ord, och alla som var sjuka botade han. (Matt 8: 16 grek)
ännu mer uppskakande var, att han tycktes förvänta sig, att hans lärjungar skulle
fortsätta i denna dubbla funktion. Och han kallade till sig sina tolv lärjungar och
gav dem makt över orena andar, till att driva ut dem, så och makt att bota alla
slags sjukdomar och allt slags skröplighet (Matt 10: 1). Lärjungarna gjorde,
som han sagt. Och de sjuttiotvå kom tillbaka, uppfylld av glädje, och sa.
Herre, också de onda andarna är oss underdåniga
genom ditt namn(Luk 10: 17).
Givetvis var detta hans tids tänkesätt, inskärpte jag för mig själv. Jesus sa, demoner eller
onda andar, när han talade till dem som följde honom, därför att detta var begrepp, som
de förstod. Till oss skulle han säga psykosomatisk sjukdom eller schizofreni eller
psykos eller något i den stilen. Det var inte första gången,
som jag förundrade mig över Guds outgrundliga visdom. Han hade hela
historien att välja på för inkarnationen, men ändå valde han en tidsepok
och ett folk med så besynnerliga trosuppfattningar.
Tredje morgonen för min forskning lade jag märke till något annat. Vilken sjukdomsbild
det än var, som man under det första århundradet gav beteckningen andebesättelse, så
fungerade Jesu tillvägagångssätt, och fungerade ögonblickligen.
När hans lärjungar gick till verket, blev folk omgående fria från de symptom eller
beteendesätt, som hade plågat dem. Trots att vi tycktes ha nått fram till en bättre
diagnos av dessa problem, var vi inte ens i närheten av dessa enkla människors
prestationer, när det gällde att behandla dem. Jag kände inte till någon psykiater, hur
35
god utbildning han än hade, som kunde lindra psykosomatiska symptom med ett ord
eller ta auktoritet över förföljelsemani. Om hans patienter blev bättre, var det först efter
långa och dyrbar behandling.
Detta var samma paradox som i andra delar av läkekonsten. Petrus visste troligen
mindre än en tioåring idag om människans anatomi, men vid hans ord började den lame
gå, medan vi idag med all vår kunskap endast – om vi lyckas – kan bota förlamningar
efter smärtsamma kirurgiska ingrepp. Jag trodde både på det ögonblickliga, mirakulösa
slag av helande, som beskrivs i Bibeln, och på medicinskt helande, eftersom jag sett
båda inträffa. Vad skulle man då säga om att driva ut onda inflytande över kropp och
sinne, vilket nämndes åtminstone lika ofta i Bibeln som helande. Skulle folk få hjälp,
vare sig jag förstod det eller inte? Det fanns en fråga, som jag hade underlåtit att ställa,
om jag ville vara trogen min tidsepok. Det var den enda fråga, som är förnuftig för en
vetenskaplig och pragmatisk tid.
Fungerar det?
Experimentera. Observera. Pröva och se. Detta är min tids metoder.
Jag reste mig upp från soffan och ställde mig vid fönstret och betraktade, hur träden
började ta gestalt i det första grå gryningsljuset. Tänk om jag några dagar eller några
veckor skulle uppträda, som om det fanns demoner? Utan att försöka göra det
begripligt. Exakt följa det bibliska mönstret. Göra precis som
Jesus gjorde – och se efter.
36
Kapitel 5 SAM JENKINS MINNS.
Medan Alice och jag åt lunch några dagar senare, knackade det
ursinnigt på köksdörren.
Det var fru Stern. Jag bjöd henne att stiga in. Med sin ansenliga kroppsbyggnad sjönk
hon ned i en av våra trånga köksstolar och stirrade förtvivlat på golvet,
till dess att Alice taktfull gick därifrån. Efter en liten stund lyfte hon ögonen.
Pastor Basham (denna gång tog hon inte miste på mitt namn!) Det har hänt något, som
jag inte förstår. Hon gjorde ett uppehåll, tog ett skälvande andetag och fortsatte. När jag
bad i morse, började en röst att tala inuti mig. Jag trodde, att det var Gud, därför att det
var samma viskande röst, som jag har hört förut.
Hon försökte återvinna fattningen och fortsatte sedan.
Men i morse började rösten komma med otuktiga propåer. När jag protesterade, började
den svära! Den skröt, att jag tillhörde den, och sa, att jag skulle råka mycket illa ut, om
jag inte lydde den. Vad skall jag göra? Jag är rädd.
Så lugnt som mitt bultande hjärta medgav, svarade jag. Fru Stern, att döma av vad du
sagt, tror jag, att vi måste räkna med möjligheten, att det är en ond ande, som plågar
dig. Tänk om vi skulle be.
Men när jag uttalade orden ond ande, rusade fru Stern upp. Jag borde aldrig kommit hit,
det visste jag! jag måste härifrån! Hon störtade mot dörren.
Protesterande följde jag efter.
Fru Stern, du får inte ge dig iväg, när du är så uppriven. Kom tillbaka och sätt dig igen.
Jag tog henne vid armen och försökte styre henne till en stol.
Rör mig inte! Hon slet sig lös. Lämna mig ifred!
Hon flydde ut genom dörren och tvärs över gården till sin bil. Gående följde jag henne.
Snälla fru Stern! Kom in igen! Du kan inte köra bil, som du är nu!
Som ett sätt att få kontroll igen över situationen tänkte jag ta bort nycklarna från
tändningslåset. Men jag sa inte något. Mina ögon släppte inte hennes, och jag rörde mig
inte i riktning mot bilen. Trots detta gled ett slugt uttryck över fru Sterns ansikte. Det
skulle bara fattas! Sa hon.
Hon ryckte upp bildörren, sträckte sig in och tog bort tändningsnycklarna.
Sedan smällde hon igen bildörren och rusade över gatan in på grannens tomt. Där
travade hon fram och tillbaka som ett inburat djur och skrek.
Lämna mig ifred! Håll er borta från mig!
Jag trodde inte mina ögon. Alice kom ut och såg på, lika hjälplös som jag. Ingenting i
min seminarieutbildning, ingenting i mina kurser i pastoralpsykologi och ingenting i
min mångåriga erfarenhet hade lärt mig, hur man på bästa sätt skulle få fatt i en mer än
uppretad kvinnlig församlingsmedlem, som sprang omkring på grannens tomt. Bilar
saktade farten. Grannar tittade ut ur sina fönster och stirrade. Jag kunde
inget annat än att skaka på huvudet och tänka. Detta är en ond dröm.
Ännu en stund tiggde och bad jag fru Stern att komma in, men hon rörde sig bara
snabbare och skrek högre. Till slut nickade jag till Alice, och vi gick båda in
37
i huset, eftersom jag inte visste något annat, som jag kunde ta mig för.
Så snart jag hade stängt dörren, skyndade sig fru Stern tillbaka
över gatan, hoppade in i sin bil och vrålande i väg.
Det är bäst, att du ringer hennes man, Don, sa Alice.
Jag ringde till herr Stern på hans arbete och beskrev det som hade hänt på ett så föga
oroande sätt som möjligt. Men jag rådde honom att ta med sig sin fru till deras
läkare för att få lite lugnande medel.
Senare fick jag höra, att husläkaren hade remitterat fru Stern till en psykiater.
Olyckligtvis kunde inte heller psykiatern hjälpa henne.
Hon förblev spänd, nervös och irrationell.
Som pastor hade jag misslyckats med fru Stern. Hon hade kommit till mig för att få
hjälp, och jag hade inte kunnat ge henne den. Men ändå hade jag på något oförklarligt
sätt en känsla av att jag inte helt och hållet var inne på fel spår. Det gällde hennes
onormala beteende, som modern medicin inte kunde göra något åt, liksom hennes
underliga och överdrivna sätt att reagera, när jag talade om onda andar. Till detta
kom förändringen i hennes röst, när hon blev upprörd och lät som – ja, nästan
som en buktalare, som talade genom munnen på en marionett.
Det kändes, som om jag varit just på gränsen till att upptäcka något verkligt och
livs förvandlande – när jag som vanligt förstört det genom min klumpighet.
Vad i all världen hade fått mig att nämna för den oförberedda fru Stern i vilken riktning,
som mina egna funderingar hade börjat gå? Jag hade glömt, att medan
jag hade forskat i och funderat över hela detta kufiska område, så hade inte hon det. Det
var inte konstigt, att jag nästan hade gjort henne vettskrämd!
Hade jag då vetat, att jag många gånger skulle komma att få se precis samma
irrationella beteende upprepas hos människor, som just skulle få uppleva dramatisk och
effektiv hjälp, så skulle jag inte ha behövt känna mig lika nedslagen över detta första
misslyckande. Men för tillfället kunde jag bara se, att mitt tillvägagångssätt hade
slungat in fru Stern i en psykotisk reaktion och försatt mig själv i en
ytterst generande situation.
Jag hade fått en djup avsmak för hela ämnet om demoner och demonbesättelse. Jag
beslöt, att jag aldrig mer skulle ta upp ämnet. Om någon skulle komma till mig i det
ärende, någon som trodde på sådant och ville ha hjälp, nåja, i så fall skulle jag inte
avfärda hela iden lika automatiskt, som jag tidigare skulle ha gjort, förmodade jag. men
jag tänkte inte utsätta oskyldigt folk för något så suspekt.
Risken att någon i vår tid skulle be mig driva ut en and ande var ungefär lika stor som
att få besök av en hovnarr, tänkte jag lugnande.
Följande vecka inbjöds jag att tala i en liten stad väster om Pittsburgh. En vacker, solig
söndag körde jag de elva milen dit på slingrande vägar genom västra Pennsylvanias
pittoreska kullar och dalgångar. Kyrkan låg på en lugn gata, kantad av almar. När det
började skymma, svängde jag in på gården vid kyrkan, mättad av skönheten i sceneriet.
En enkel, vitmålad kyrka avtecknade sig mot en bakgrund av träd. Ett dämpat ljus
38
lyste välkomnande genom fönsterbågarna, och det höga tornet på kyrkan verkade
uppmana folk att skåda uppåt för att se Gud.
Jag presenterade mig för pastorn, och vi pratade på kyrktrappan, medan fler bilar körde
in på parkeringsplatsen. Snart fick vi sällskap av en grovhuggen man med gråhårig
kalufs, vilken inte verkade ha kammats på hela dagen, och av en kvinna
i blommig klänning. Min värd föreställde oss för varandra. Det var broder Dawson och
hans fru Stella. Broder Dawson var pastor i en närbelägen landsortsförsamling. Ikväll
skulle han medverka tillsammans med mig.
Det var snart dags, att gudstjänsten skulle börja, och jag slog mig ned bredvid broder
Dawson. Jag satt och gick igenom punkterna i min predikan, när broder Dawson någon
gång mellan den inledande lovsången och pålysningarna böjde sig fram mot mig.
Förmodligen tänkte han viska, men hans röst var hög nog att
höras tolv bänkrader ner.
Det är en man här ikväll, som är besatt av onda andar, och vi vill,
att du ska be för honom.
Om någon hade kastat ett las kallt vatten i ansiktet på mig, kunde jag inte ha blivit mera
bestört. Här hade jag hovnarren, samt trubadurer och riddare i
aktion – hela det medeltida panoramat.
Jaså? Mumlade jag utan att vända på blicken och försökte låta, som om jag brukade få
den begäran ett dussin gånger i veckan. I själva verket var det med panik, som jag
mindes fru Stern. Jag såg visioner om hur jag försökte fånga in en
vild man, som rusade omkring i kyrkan.
Sedan var det svårt för mig att koncentrera mig på gudstjänsten. Vid avslutningen bad vi
och samtalade med dem som sökte hjälp, till dess att vi bara var fem kvar, pastorn,
gråhårige broder Dawson, hans fru Stella, jag själv och – mannen som var besatt.
Jag granskade honom förstulet. Han var liten och tärd och närmade sig troligen
de sextio. Hans tårade ögon blinkade i ett gulblekt ansikte. Vad i all
världen var det, jag hade råkat in i!
pastorn föreslog, att vi skulle gå ned till ett bönerum i källarplanet i kyrkan. Det var
tomt och kallt. Golvet saknade matta, och det fanns inga gardiner för fönstren uppe vid
taket. Orden fick därför en ihålig klang. Gruppen vände sig till mig.
Ska vi börja? Frågade min värd.
Vad skulle jag egentligen göra nu?
Jag böjde huvudet, och vi stod där tysta. Jag ville inte tala om för dessa kära vänner, hur
lite jag visste om denna sorts tjänst, eftersom jag var rädd att undergräva deras tro.
Inombords skalv jag, när jag kände, hur de tittade på mig med oskuldsfullt
förtroende. Jag var den betydande gästtalaren från annan plats,
utexaminerade från seminariet, den andliga experten.
Jag slöt ögonen. Herre Jesus, andades jag tyst, skydda dessa dina barn för de
misstag, som jag kanske gör. Ska vi börja? Frågade min värd igen.
Jag gav tecken till den lille mannen, att han skulle sätta sig ned. Han skakade.
39
Jag visste, hur han kände sig.
Jag försökte verka lugnare, än vad jag var. Därför sa jag till honom, att han skulle
koppla av, at vi var där för att hjälpa honom, att han inte behövde vara rädd.
Du tror, att Gud kan hjälpa dig, eller hur?
Han nickade nervöst. Det skulle jag tro, m- men vad tänker ni göra?
Du vill bli kvitt dom där, som plågar dig, eller hur Sam? Frågade broder Dawson och la
sin väldiga näve på Sams skuldra. Sam sänkte huvudet. Ja, det vill jag.
Sätt igång, broder Basham.
Utom mig försökte jag dra mig till minnes, vad jag läst i Bibeln om sådana situationer.
Vad tycks vara Sams svårighet? Undrade jag för att vinna tid.
Broder Dawson stod bakom Sam och knackade på hans panna med sitt pekfinger.
Han kan inte minnas något. Vi fick ut honom från sjukhuset för två veckor sedan.
Jag våndades, när jag hörde den nyheten. Ett riktigt mentalfall är då allt man
kan önska sig, tänkte jag.
han tror han håller på att förlora fattningsförmågan, fortsatte broder Dawson.
Stella och jag har försökt lära honom bibelverser, men när vi ber honom
upprepa dem, blir han alldeles tom i huvudet.
Det stämmer, avbröt Sam och blinkade som en uggla med ögonen.
Jag blir alldeles tom i huvudet – alldeles tom!
Sedan tillade Dawson, att Sam själv trodde, att han var bunden av en ond ande.
Det var det du sa, eller hur Sam? Han klappade Sam på axeln. Sam sa, att det stämde.
Därför tog vi hit dig för att bli fri, eller hur Sam?
Sams ansikte rynkade och han pep, blir alldeles tom i huvudet.
Dawson steg åt sidan, och än en gång riktade alla sina ögon mot mig.
Jag kämpade ännu med paniken men bad högt Jesus, att han skulle skydda oss i allt det
som vi skulle företa oss. Sedan mindes jag något. Innan Jesus tog itu med
den våldsamme mannen i Gadarenernasland, hade han befallt den ande,
som plågade mannen, att tala om sitt namn.
Enligt Bibeln, sa jag, har onda andar namn. Döv ande, stum ande, legion, och andra
sådana namn. Jag kom också ihåg meningen. Med auktoritet befaller han de orena
andarna. Därför beslöt jag mig för att låta auktoritativ. Jag borde ha förberett Sam, men
eftersom jag kände mig både dum och desperat, böjde jag mig över honom och röt med
hög röst.
Med Jesu Kristi auktoritet befaller jag dig att tala om, vad du heter! Sam reagerade
omedelbart. Han hoppade högt i stolen och skrek till. Sam Jenkins! Ropade han.
Det heter jag, Sam Jenkins! Broder Dawson blinkade med sina milda ögon. Nåja,
han kom åtminstone ihåg sitt namn.
Jag bad om ursäkt och hoppades, att jag inte såg lika idiotisk ut, som jag kände mig.
Nej, Sam, du har inte förstått. Jag talade inte till dig, utan jag talade till dom, till den.
Jag kunde inte förmå mig att säga det. Jag talade till det där, som plågar dig.
40
Förstår du?
Du menar demonen?
Ja, Sam. Jag menar, öh, demonen. Vi vill ta reda på, vad det är. Ska vi försöka igen då?
Du onde ande, som plågar Sam, sa jag med mjukare röst, med Jesu Kristi auktoritet
befaller jag dig att tala om för mig, vem du är! Sam gjorde en grimas. Glömska.
Jag tittade på pastorn. Glömska? Upprepade jag. pastorn nickade uppmuntrande.
Jag drog ännu ett djupt andetag, och tog sedan sats.
All right, du glömskans ande, jag befaller dig att komma ut ur Sam!
Sam ryckte till lite lätt och suckade.
Jag tittade noga på honom ett kort ögonblick, men inget mer hände.
Tror du, att den farit ut, Sam? Frågade broder Dawson.
Sam öppnade ögonen. Han såg lite lugnare ut. Vet inte. Kanske.
Låt oss försöka igen, sa jag. jag upprepade befallningen. Även denna gång tyckte Sam
ofrivilligt rycka till lite. Höll verkligen något på att hända? Ännu en gång befallde
jag glömskans ande att ge sig av.
Sam darrade till igen, kraftigare denna gång. Under flera sekunder verkade det, som om
han hade fått något slags anfall. Just som jag började bli rädd, slutade skakningarna.
Sedan såg jag något, som gjorde mig häpen och som helt förändrade stämningen över
det som hände i det där ekande bönerummet i källaren. En osynlig mask tycktes
nämligen dras bort från Sam ansikte, och något slags lurande – skulle jag våga
säga närvaro – tycktes smälta bort från hans ögon. Det är svårt att precis
uttrycka i ord, hur Sam förändrades. Det var ungefär, som om han hade
glasögon, som förvanskade hans verkliga utseende. De glasögonen togs nu bort.
Sam såg annorlunda ut. Med ett blygt leende såg han upp på Dawson och dennes fru.
Jag började för första gången på allvar undra, om detta var mer än en meningslös ritual.
Jag hade efterapat vissa bibliska händelser, men ärligt talat hade jag innerst
inne tvivlat och varit rädd, att jag givit mig in på ett område, som man gjorde
klokt i att lämna till mystikerna och till dem som hade en särskild kraft.
Och sedan hände det som gjorde mig helt perplex. Sam började nämligen tala.
Lova Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova Herren, min själ,
och förgät inte vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar
och helar alla dina sjukdomar.
Med stilla röst fortsatte Sam att citera bibelord efter bibelord.
Det är dom bibelversarna, som vi lärt honom! Sa Stella. Han har aldrig kunnat
läsa upp en enda. Under åtskilliga minuter lyssnade vi med förundran
till hur Sam återgav avsnitt efter avsnitt.
Tårar rann nedför hans kinder. Det fanns några på mina kinder också.
Tack, gode Gud, sa Dawson mycket stilla. Åh, tack Gud.
Jag var förbluffad. Det kändes skräckinjagande. Det kändes, som om jag vore tre meter
lång. På vägen ut ur kyrkan drog sig Sam intill mig och grep min hand.
41
Han såg yngre ut.
Tack, broder Basham, sa han. Man måste ha stor tro för att kunna göra något sådant.
Nej, Sam, svarade jag. Sanningen att säga, så var jag lika rädd som du. Men vi kan
tacka Gud för vad han gjorde för dig ikväll.
Ja, nickade Sam. Sedan tillade han närmast paritetiskt. Du förstår, i åratal har jag hört
en konstig röst. Den tjatade faktiskt på mig hela den här kvällen. Om du går till det
där mötet, så kommer du att dö! Sa den. Den sa samma sak om och om igen.
Det var därför, som jag var så rädd!
Sedan log han. Men Djävulen har alltid varit en lögnare, eller hur?
När jag körde tillbaka till Sharon, hade jag mycket att tänka på. En del serie oväntade
händelser hade eftertryckligt påverkat och format min tjänst, alltsedan tiden för de
kraftfyllda bönemötena i Toronto. När jag funderade över detta, kunde jag inte
skaka av mig känslan av att det som hänt denna kväll var av avgörande betydelse.
Men å andra sidan var den bisarra händelse, som jag just varit med om, nästan alltför
extrem för att tas på allvar. Skulle inte det som hänt med Sam kunna förklaras
psykologiskt? Kunde inte mitt auktoritativa rollspel ha fått något gammalt trauma,
något som hänt i barndomen, att dyka upp till ytan, så att han kunde skaka det av sig?
Hur skulle någon kunna tro, någon som levde på nittonhundratalet och var vid sina
sinnens fulla bruk, att vi verkligen skulle ha avhyst ett främmande, ont,
andligt väsen från Sam personlighet?
Men för närvarande hade jag bestämt mig för att inte ta hänsyn till vårt århundrades
föreställningar, påpekade jag för mig själv. Tills vidare tillämpade jag bara den
vetenskapliga metoden, gör först iakttagelserna och försök sedan systematisera
observationerna. Att bokstavligen ta Bibeln på ordet hade – det måste jag medge – gett
resultat. Sam hade förändrats, och förändrats till det bättre. Det kunde man inte
bortförklara. Den kvällen gick jag till sängs med en första glimt av hopp
inför detta besynnerliga ämne.
Den läxa, som jag haft så svårt att lära mig, glömde jag omgående. Jag hade blivit
inbjuden att leda ett bönemöte i ett hem i grannstaten Ohio. Utan att komma ihåg
de förödande konsekvenserna av att oförberett ha tagit upp ämnet med fru Stern
gav jag en livlig beskrivning av upplevelsen med Sam Jenkins.
Med in i rösten avbröt värdinnan mig.
Jag tillåter mig aldrig att tänka på rysligheter som Satan och onda andar, sa hon.
Jag tänker alltid på Jesus.
Vad är det för något rysligt med att en människa blir fri från det som plågat?
Började jag – och drog mig sedan alltför sent till minnes, hur det tagit mig
många veckor att ens komma fram till den halvt objektiva ståndpunkt, som
jag nu försökte inta om sådana ting. Kanske återgav jag händelsen lite väl
dramatiskt, ursäktade jag mig. Men i vilket fall som helst hände det
precis så, som jag berättade.
Kvinnan gav sig dock inte. Vi bad dig komma hit, grälade hon, för att tala om den
helige Andes gåvor och om de underbara, rena saker, som hänt i din församling.
42
Vi hade ingen aning om att du var inblandad i något så extremt. Det slår mig,
att din vän Sam Jenkins – eller någon annan – lider av alltför livlig fantasi.
Av tonen i hennes röst kunde man inte missta sig på vems fantasi, som hon avsåg.
Basham, när ska du lära dig att hålla käft? Frågade jag mig, när jag steg in i bilen två
ansträngda och resultatlösa timmar senare. Låt bli, inskärpte jag under hela hemresan,
låt bli att någonsin ta upp det ämnet själv! Vänta tills folk kommer till dig, om de
nu ska göra det. Om Gud vill lära dig mer om detta område, så kommer han at
leda dig in i situationerna. Men utsätt dig inte självmant för svårigheter!
Redan nästa vecka föreföll det, som om en sådan situation gav sig själv. En kvinna, som
tillhörde en annan församling i Sharon, ringde och frågade, om hon kunde få komma
och tala om sina svårigheter. Hon beskrev i telefon, hur hennes man
uppträdde våldsamt och oförskämt.
Följande morgon kom hon till expeditionen i kyrkan, och under en dryg timme återgav
hon detaljerna i problemet. Jag känner mig så förföljd, avslutade hon.
Ibland undrar jag, om inte min man har en, en demon eller något sådant,
för han är så grym!
Mitt hjärta hoppade över ett slag. Kunde det vara så, att Gud erbjöd mig ännu ett
tillfälle att pröva de bibliska verktygen? Alldeles för snabbt kastade jag mig in
i en beskrivning av den auktoritet över onda andar, som de första lärjungarna
hade tagit för givet, att de hade i Jesu namn.
Jag fattar inte, vad du menar, sa kvinnan. Jag menar våldets ande i din man.
Kvinnan reste sig ur sin stol. Hennes ögon var fästa på mina och fyllda med skepsis. Du
låter, som om du hörde hemma i medeltiden, sa hon.
Är du säker på at du vet, vad du talar om?
Jag kände, hur jag rodnade. Nej, jag var inte alls säker på min sak. Utan tvivel borde jag
ha tagit upp ämnet på ett mera försiktigt sätt. Istället begick jag ett nytt misstag genom
att ursäkta det förra. Men det var du, som började tala o demoner,
försvarade jag mig.
Jaså, det där! Det var bara en – ett bildspråk. Jag menar inte, att du skulle ta det
bokstavligt. Hon satte sig ner igen. Skulle du inte kunna be lite för mig?
Jag kom hit för att få mer kraft. Hon öppnade handväskan och tog
fram en näsduk, som hon tryckte mot kinden.
Jag insåg, att jag hade gjort bort mig igen och återtog rollen som den tröstande pastorn.
I ytterligare en halv timme lyssnade jag till hennes svårigheter och
bad till sist en lång och troligtvis resultatlös bön. Nar jag slutade, verkade
hon emellertid lättade. Hon log, klappade mig på handen och reste sig upp.
Tack ska du ha för bönen och för att du lyssnat till alla mina problem.
Jag känner mig mycket bättre nu.
43
Med handen på dörrhandtaget hejdade hon sig. Jo, du skrämde mig verkligen, när du
började tala om -, hon ryste lite – onda andar. Sedan skrattade hon till. Men min
mans sätt att förfölja mig är däremot något, som verkligen finns. Det är inte
bara någon sorts inbillad demon eller något sådant. Hon suckade. Bönen
var helt enkelt underbar. Ni pastorer är verkligen en tröst.
Jag följde henne till ytterdörren och återvände sedan till min expedition och sjönk ner
vid skrivbordet. Just då struntade jag fullständigt i om onda andar var inbillningar eller
inte. Jag var grundligt utled på hela detta ovälkomna ämne, som inte
tycktes ge mig något annat än obehag och besvär.
Från och med nu skulle jag koncentrera mig på de positiva sidorna i kristendomen.
Jag skulle glömma hela det motbjudande ämnet om Satan och onda makter och på nytt
börja arbeta på mitt bok manus. Det verkade vara en mera tillrådlig sysselsättning. Jag
förstod inte, att just detta beslut skulle visa sig vara av stor betydelse, när det gällde att
driva mig ut på precis det område, som jag önskade undvika.
44
Kapitel 6 BOKEN.
I mer än tre år hade jag – av och till – arbetet med boken. Nu började jag skriva på den
ännu en gång och stal många timmars gemenskap från Alice och barnen för att istället
gräva ner mig bakom skrivmaskinen. Men på något sätt tycktes resultatet vara ovanligt
otillfredsställande. Jag tvivlade på att det som jag skrev skulle bli tillräckligt bra för att
publiceras, och de tvivlen verkade förfölja mig för varje sida, som jag skrev.
Ändå fortsatte jag att skriva, medveten om att ett av motiven var fruktan. Jag hoppades,
att en tänkbar inkomst av en bok skulle bidra till att lösa de allt större ekonomiska
problem, som Alice och jag stod inför. Högen med räkningar växte för varje månad, och
för varje ny penningkris blev pressen att skriva färdigt manuset allt starkare.
På så sätt blev naturligtvis alla problem med manuset dubbelt hotade. Och jag hade
verkligen problem. Ju mera färdig boken blev, desto mera missnöjd blev jag med
den. Berättelserna stämde allt igenom, men de lät inte sanna. Jag putsade och
putsade om igen, men ingenting hjälpte. Upprepade gånger la jag manuset åt
sidan några dagar och gick sedan tillbaka och granskade det för att se, om
jag skulle kunna komma på vad det var, som var fel. Berättelsen om våra
andliga upptäckter var nog så sakliga, men på något sätt handlade
den helt enkelt inte om oss.
En morgon under min bönestund klockan fem bad jag Gud, att han antingen skulle visa
mig, vad det var, som var fel, eller också låta mig helt sluta arbeta med manuset. Nästan
genast korsade en underlig tanke min hjärna.
Skriv alltsammans!
Orden var så oväntade, att jag snubblade över dem.
Hade jag inte skrivit om allt det som jag borde berätta om?
Men tanken dröjde sig kvar så levande, att jag tog fram sista versionen av manuset
och läste det rakt igenom. Steg för steg började jag förstå, vad
”Skriv alltsammans!” betydde.
Min skildring var endast halv. Jag hade talat om de andliga segrarna men inte om den
kamp, som omgav dem. Jag hade beskrivit bergstopparna men inte de dalar, som låg
mellan dem. Det var inte konstigt, att landskapet såg förvrängt ut.
Skriv alltsammans! Det var precis vad jag gjorde under de följande veckorna.
Jag formade om berättelsen, så att vår familj framstod i en mycket mindre
hjältemodig dager. Boken blev dock åtminstone ärlig. Och de andliga
segrarna verkade faktiskt ännu mer slående mot en pressad bakgrund.
Övertygad om att jag till slut var på rätt väg, började jag skicka utkast och provkapitel
till förläggare. Ibland verkade det, som om min förfrågan knappt hade ramlat till botten
i brevlådan, innan standardavslaget kom tillbaka i det frimärkta kuvert,
som jag adresserat till mig själv.
Vi beklagar, att Ert manuskript för närvarande inte passar in i vår planerade utgivning.
45
För varje avslag blev min sinnesstämning allt dystrare. De tvivel, som jag tidigare hyst,
hade varit befogade – manuset var värdelöst. Så kom det ett brev från en liten
förläggare i Kalifornien. Det kom just som jag tänkte kasta alltsammans – tillsammans
med skrivmaskinen – i soptunnan.
Han tyckte om mitt manus och undrade, när han kunde få det i dess helhet.
Därefter arbetade jag dag och natt. Så fort ett kapitel var färdigt, rusade jag från
skrivbordet till brevlådan. Face Upwith a Miracle kom ut sommaren 1967. försäljningen
var till att börja med utan tvivel blygsam, mätt med etablerade författares nått, men den
var enormt uppmuntrande för mig. Gensvaret via telefon och brev var också positivt,
även om mycket av detta givetvis kom från bekanta.
Allt eftersom kommentarerna blev allt fler, började jag inse, att boken – trots sina
brister – tycktes visa sig vara en verklig hjälp för många människor. Jag började
också ana det skrivna ordets inflytande och märkte lätt road, att folk blir
imponerade av en författare. Med en bok bakom mig tycktes jag på en
enda gång bli något av en expert på det kristna livet.
Visste du, att din man håller på att bli en mindre berömdhet? Skojade jag med Alice en
dag. Se till, att du behandlar honom därefter. Jag sträckte fram ett brev till henne,
i vilket jag inbjöds att tala på ett pastorsmöte i en grannstad. Jag insåg ännu inte,
vilka problem sådana inbjudningar skulle föra med sig.
Ännu en överraskning var det sätt, på vilket läsare av boken reagerade mot mig och min
familj. Fullkomliga främlingar kunde komma fram och börja prata med Alice och mig,
som om vi vore släktingar man inte mött på länge, och ställa personliga frågor och
berätta egna erfarenheter. Först baxnade vi, men snart insåg vi, att de hade känt igen sig
själva i vår berättelse. Nu förstod jag visdomen i att jag måste skriva om boken och ta
med fruktan, misslyckanden och allt. Folk såg sig själva i allt detta.
Kanske var det breven, som gav det mest glädjande gensvaret. Snart fick vi motta en
liten men ihållande ström av post från pastorer, missionärer, affärsmän, hemmafruar och
studerande från hela U.S.A. En del kom till och med från Europa och Asien. Någonting
smälte inom mig, när jag insåg, att min tjänst genom boken hade
sträckt ut över halva världen.
Trots att boken förde med sig så stor tillfredsställelse, skapade den också problem.
Under min tjänst i församlingen i East Side hade jag försökt att undervisa om de andliga
principer, som händelserna i boken belyste. Detta hade föga påverkat flertalet i
församlingen. De var ärliga, hårt arbetande människor, som för det mesta tycktes nöjd
med att församlingen fungerade så, som den alltid gjort, och som
inte delade mitt intresse för andlig förnyelse.
Boken gjorde det svårare att sopa dessa skillnader under mattan. Visserligen var det
några församlingsbor, som inte tagit intryck av vad de hört mig tala men som nu
blev intresserade av vad de läste. Nya ansikten började dyka upp vid
veckobönemötena. Flertalet i församlingen reagerade dock inte så positivt.
De tyckte, att vittnesbördet i boken var alltför personligt och alltför känslomässigt.
46
Jag fick allt fler kallelser att komma och tala. Först var jag tacksam för att få en
möjlighet att vittna i näraliggande församlingar. Men när inbjudningen till
mer avlägsna platser började komma, undrade ja, vad jag skulle göra.
Tre månader efter det att boken kommit ut, ombads jag att delta i en fyra dagars
konferens i New York, där man skulle göra reklam för min bok vid bokbordet.
Jag hade en veckas semester kvar, och församlingens styrelse gick med på att
jag fick använda den för att resa till New York. De som deltog i konferensen
var öppna för min förkunnelse, och några dagar där kändes lika givande
andligt sett som ett helt år i församlingen hemma. Det var en mäktig
och berusande upplevelse.
När jag kom hem igen, var jag tvungen att inse, att detta också varit den sista utflykten
av det slaget. I fortsättningen måste jag begränsa mina framträdanden som talar på
annan plats till de tillfällen, som inte krävde mer än en halv dag eller en kväll av min
tid. Somliga församlingsmedlemmar knorrar alltid, när pastorn predikar någon
annanstans – och vem skulle ha större rätt att ha en åsikt om detta än de som
betalar hans lön! Likväl fortsatte kallelserna att komma.
En dag märkte jag, hur jag tänkte.
Om jag ändå inte haft församling, så skulle jag kunnat tacka ja till varenda en!
Redan när jag sa det, visste jag, att det bara var önsketänkande. Hur skulle det vara
möjligt för mig att lämna det arbete, som jag haft i mer än femton år? Hur skulle
jag kunna börja ett nytt liv vid fyrtio ett års ålder med fru och fem barn att försörja?
Bara tanken på det var löjligt!
Men ju mer förnuftet förkastade den tanken, desto mer påträngande blev den. Hur skulle
det kännas att vara fri från den ändlösa raden av administrativa detaljer och
kommittésammanträden? Att vara fri att satsa all min energi på det slags tjänst,
som jag tyckte var viktigast? Att ha frihet att endast tala till dem som var redo
att lyssna till det som jag hade att delge? Det lät spännande, och omöjligt.
Vad skulle vi leva av? I teorin skulle vi få in en del pengar som royalty för boken och
vissa honorar, när jag kallades som talare. Dessa två inkomstkällor skulle dock vara helt
otillräckliga. Redan som vi hade det nu – lön varje månad, anslag till vissa
omkostnader, tjänstebostad – ökade de obetalda räkningarna. Hade jag inte
haft nog med sömnlösa nätter för de ekonomiska bekymrens skull?
Och varje gång som jag kom till den punkten i mina funderingar, hörde jag en annan
röst, en eggande, inre röst, som föreföll säga. Lita på Honom! Kasta dig och din familj
på Gud i totalt beroende. Överlåt dig helt åt ett liv i tro. Pastorer och missionärer hade
gjort det förr, och deras livs vittnesbörd hade inspirerat miljoner. Skulle jag kunna göra
det? Mera precist uttryckt, skulle jag verkligen ta steget ut i totalt beroende av Gud,
eller skulle det endast vara ett dåraktigt försök att undfly det ansvar, som
varje sysselsättning medför?
Och hur låg det till med mina skyldigheter mot den församling, som jag tjänade?
Undervisningsannexet till kyrkan skulle just börja byggas. Ett församlingsmöte skulle
snart rösta om arkitektens förslag. Vår församling var aktiv och expansiv, oh jag var
strängt upptagen med de uppgifter, som varje pastor är utbildad för och som
47
man förväntar sig, att han skall fullgöra.
Dessutom trivdes min familj i Sharon. Vi hade ett trevligt hem i en fin omgivning.
Barnen fann sig väl till rätta i skolan, och vi hade skapat oss en position i samhället,
som var bekväm och användbar. Visserligen hade jag skrivit en bok, som hade gett mig
möjligheten att predika lite extra. Men sluta min pastorstjänst? Rycka upp familjen med
rötterna och bli något slags kringresande evangelist utan egen församling och utan
någon direkt garanti för att min familj skulle få,
vad den behövde?
Nej, ju mer jag tänkte igenom riskerna, desto mer tilldragande syntes
församlingstjänsten vara. Det fanns ingen anledning att göra något dumt eller
opraktiskt. Jag kunde fortsätta min tjänst, där jag var i Sharon, och tacka ja till en
och annan tillfällig inbjudan att tala någon annanstans. Det var en kompromiss,
men när allt kommer omkring är hela livet en kompromiss.
Under de följande veckorna sa jag nej till flertalet av de kallelser, som jag fick. De som
jag faktiskt tackade ja till gladde mig mycket. Medan folket i East Side ofta stod emot,
när jag talade om helande och Andens gåvor, var det precis tvärt om, när jag var på
annat håll. Gradvis märkte jag, att det arrangemang, som lät så förnuftigt, inte gav mig
någon frid. Vecka efter vecka försökte jag balansera de två tjänsterna. Jag hade hoppats
att kunna förena det bästa från de två skilda möjligheterna, men detta visade sig
ogörligt. För att få mig ur dödläget måste Herren ge mig en stöt – och den stöten kom i
en riktning, som jag minst av allt hade väntat mig.
En söndag kväll hade jag kallats att predika i Newcastle Revival Center i Newcastle i
Pennsylvania. Vid slutet av gudstjänsten bad församlingens pastor, fru Virginia Bright,
att Alice och jag skulle böja knä vid altarringen. Församlingen skulle be för oss, som de
brukade göra för besökande. En liten grupp samlandes bakom oss, och några la
händerna på våra skuldror. Och sedan hörde jag fru Brights röst nära mitt öra.
Herren visar mig, att du kommer att bli mycket använd i en befrielsetjänst,
där du kommer att identifiera och driva ut onda andar.
Hjärtat slutade nästan att slå i bröstet på mig. Under flera månader hade jag inte haft en
tanke på det otäcka området, som gällde Satan och demonerna. Och förvisso visste
Virginia Bright ingenting om mitt tidigare intresse för dessa suspekta ting.
Sedan kom en obekant man fram till mig, medan vi gjorde oss färdiga att lämna kyrkan.
Han kunde inte ha hört Virginias profetia, och han hade förvisso ingen som helst
kunskap om mig. Jag hade aldrig sett honom förut. Men ändå skakade han hand med
mig och sa. Jag har just haft en vision, Basham. I den såg jag dig tala i en stor lokal,
många gånger större än denna. Den var fylld med hundratals människor, och du talade
till dem om den mäktiga auktoritet, som vi kristna har i Jesu namn. Sedan såg jag, hur
du befallde onda andar att komma ut och hur många blev befriade.
Jag blev alltför paff för att kunna säga något. Innan jag ens kunde ta reda på
vem han var, hade den okände gått sin väg.
48
Medan Alice och jag körde tillbaka till Sharon, drog jag mig till minnes de generande
händelserna, när jag försökt befria folk som inte ville bli befriade, eller när jag tagit upp
ämnet med det enda resultatet, att alla i rummet slagit det ifrån sig.
Jag trodde, att alla konstigheterna med onda andar låg bakom oss, så som saker och ting
utvecklat sig, sedan boken kom ut, knotade jag. jag trodde allt var klart,
när det gäller min tjänst.
Älskling, Alices röst var mild men allvarsam, jag tror inte, att Gud fört dig igenom allt
det som har gjort – inräknat upplevelsen med Sam Jenkins – bara för att låta dig
glömma av det. Och jag tror inte, att det är klokt att försöka stänga dörrar,
som Herren öppnar för dig.
Djupt inom mig visste jag, att Alice sagt sanningen. Det fanns någonting här,
det gjorde det, någonting som kristenheten dåligt förstått och länge förbisett.
Någon skulle bli tvungen att undersöka det en vacker dag. Det kände
jag mig säker på, bara det inte gällde mig.
Därför måste Herren ge mig en lite hårdare knuff, vilket denna gång visade
sig få genomgripande följder.
Församlingsmötet skulle äga rum följande vecka. Jag hade planerat en särskild
gudstjänst och en predikan, lämpad för tillfället. Det verkade säkert, att
byggnadskommitténs förslag skulle gå igenom och att vi inom kort
skulle ha påbörjat arbetet med den nya byggnaden.
Själva gudstjänsten förlöpte nog så välsmort. Det syntes instämmande leenden överallt i
församlingen, när jag utmanade varje medlem att satsa hängivet. När gudstjänsten var
slut, kallade byggnadskommitténs ordförande samman församlingen. En talesman för
kommittén redogjorde för arkitektens förslag och visade effektfullt en bild i färg av den
tilltänkta byggnaden. Jag stod längst ner i kyrkan och såg på förhandlingarna. Jag
visste, att jag till det yttersta spelade rollen som professionell pastor, när jag
uppmuntrade byggandet av större byggnader, som kunde ge rum åt fler effektiva
kommittéer, som kunde planera större byggnader. Men eftersom jag beslutat mig
för att stå kvar i pastorstjänst, så visste jag, att jag måste leva med detta sätt att arbeta.
Herr ordförande! En av medlemmarna i kommittén reste sig upp för att framföra ett
yrkande. Herr ordförande, jag föreslår, att församlingen godkänner förslaget
så, som det presenterats.
Ännu en kommittémedlem var snabb med att understödja förslaget. Därefter steg flera
inflytelserika medlemmar i församlingen upp och uttryckte sitt obetingade
stöd. Hela mötet förlöpte gnisselfritt mot det avsedda målet.
Herr ordförande, det är något jag vill säga. Det var Ward Weatherby, som gick och
ställde sig längst fram i kyrkan. De flesta av er vet redan, vad jag tycker om det här
byggnadsprojektet, började han. Jag har varit hundraprocentigt för det från början.
Inte desto mindre känner jag, att jag måste uppmana samtliga närvarande att
rösta mot förslaget.
49
Han gjorde ett uppehåll, och folk tittade undrande på varandra.
Jag känner, att vi bör rösta mot förslaget, fortsatte Ward, inte därför, att jag är emot
byggnadsprojektet, utan därför att jag känner djupt för en sak, som är väsentlig för
församlingens utveckling. Jag känner, att det är dags att avgöra, om vi ska fortsätta i
vårt samfundsbeprövade traditioner eller om vi ska följa vår pastor i hans okritiska
svärmeri. Detta andedop, detta prat om under, dessa bönemöten där man babblar på
något slags rotvälska, allt detta har för mig en fanatisk prägel. Detta bekymrar mig så
djupt, att jag vill be er alla att rösta mot byggnadsprojektet och att – medan hela
församlingen ännu är samlad – diskutera den väg, som församlingen slagit in på.
Det är allt jag har att säga.
Han hade sagt tillräckligt. Vårt noggrant planerade församlingsmöte föll sönder.
Överallt började folk på en gång att prata. En man hoppade upp på sina fötter.
Vad vi än bestämmer oss för, så får vi inte låta det splittra församlingen!
Vi måste fortsätta att hålla ihop. Vi måste ta det lugnt! Han lät allt annat än lugn.
Därefter gick en kvinna snabbt fram i kyrkan. Mitt mod sjönk. Hon hade haft det svårt
och var mycket känslomässig och benägen att brista ut i tårar, men hon hade till en del
fått hjälp i bönemötena. Hon vände sig mot folket i bänkraderna och började försvara
mitt arbete, men efter ett halvt dussin meningar bröt hon ihop och började gråta
osammanhängande. Hon snyftade hela vägen tillbaka till sin plats.
Medan andra reste sig upp för att kommentera, tycktes det plötsligt, som om jag
betraktade allt det obehagliga, som hände, från långt håll. Ett slags överväldigande
svårmod kom över mig. Jag förstod, att Gud visade mig hur min framtid skulle se ut,
om jag stannade kvar i pastorstjänst. Det skulle betyda många, många möten som detta.
Jag kunde förutse, antingen att jag under åratal skulle kompromissa i mitt vittnesbörd,
medan jag bemödade mig att spela pastorsspelet, eller att
församlingarna skulle bli upprörda och delade och verken lära sig att älska
Gud eller varandra, om jag framhärdade enligt det ljus, som jag hade.
Herre, viskade jag. nu ser jag det. Jag ber dig om förlåtelse för att jag hållit mig fast i
det här arbetet av fruktan – vare sig den gäller ekonomi, standard eller något annat. Jag
lovar, att jag ska lita på dig, bara du inte låter församlingen slitas sönder för
den här sakens skull. Vart du än leder mig, vill jag följa dig.
Jag gick fram i kyrkan och med en egendomlig frid vände jag mig mot församlingen.
Jag uppskattar, att Ward Weatherby är så angelägen, och jag är inte förvånad över hans
reaktion. Vi har lite skilda uppfattningar om församlingens uppgift,
Ward och jag. men det här mötet har inte kallats samman för att diskutera vårt andliga
liv. Det kallades samman av det enda skälet, att vi skulle rösta om byggnadskommitténs
förslag. Jag hemställer att vi begränsar diskussionen till ifrågavarande ärende.
Jag satte mig ner, och ordföranden ställde proposition på frågan. Förslaget gick igenom.
Krisen var över. Byggnadsprogrammet hade räddats. Två dagar
därefter sa jag upp mig med sex veckors uppsägningstid.
50
Kapitel 7 TRONS SKOLA.
Det är svårt att beskriva, hur jag kände mig, sedan jag meddelade församlingens styrelse
mitt beslut att lämna pastorstjänsten.
Spänning, förväntan, nära nog panik – allt fanns där. Natten efter det att jag sagt upp
mig, sov jag mycket litet. Med Alice var det annorlunda, hon tycktes konstigt nog ha en
underbar frid över beslutet. Jag vred mig oroligt i sängen, och medan jag hörde
en avlägsen klocka slå timmarna, återkom jag gång på gång till den centrala
frågan, vad skulle min familj leva av?
En morgon fyra veckor innan jag skulle lämna tjänsten, bad mig min vän Bill Bair, att
vi skulle äta lunch tillsammans. Bill hade tagit det steg, som jag stod i begrepp att ta,
och hade lämnat ett bra arbete på Allmänna Gas- och Elektricitetsverket i Pennsylvania
för att på heltid ägna sig åt arbetet att placera missanpassade ungdomar i kristna
fosterhem. Sedan vi hade valt maträtt, lutade sig Bill fram över bordet och såg
mig i ögonen.
Don, sa han, jag tror, att Herren säger till mig, att du ska arbeta tillsammans med oss.
Vi behöver någon, som kan fungera som någon slags kringflackande ambassadör,
någon som kan resa runt i landet och tala om vår målsättning. Vi betalar dig
samma lön, som du fått från East Side, och ordnar bostad åt dig och betalar
bil kostnaderna. Du får frihet att resa och tala vart du än känner dig led.
Bill lutade sig tillbaka i stolen. Nå, vad tror du om det?
Jag hade bara en enda reaktion. Hurra! Bill det låter fantastiskt, och tidpunkten är
nästan otrolig! Här lämnar jag tryggheten den ena dagen, och nästa dag erbjuds jag få
den tillbaka på mina egna villkor. Men jag ville inte låta alltför ivrig, så jag tillade.
Jag ska tala med Alice om saken. Vi ger dig definitivt besked i morgon.
Men till min förvåning såg Alice mer konfunderad än förtjust ut, när jag meddelade den
goda nyheten. Det är generöst av honom, medgav hon, men – men, Don, är det för
detta, som du lämnar pastorstjänsten? Att bli indragen i en annan organisation?
Hennes fråga fick mig att nyktra till, och jag började tänka igenom det hela en gång till.
Och ju mer jag tänkte över det, ju mer jag bad över det, desto starkare blev
övertygelsen, att detta inte var Guds väg för oss. Motvilligt ringde jag Bill och talade
om för honom,
att vi inte kunde ta emot erbjudandet. Och inte heller vet jag varför – utom att jag
hela tiden får en känsla av att jag inte bör binda mig för något.
Vi vill inte binda dig vid något, Don. Vi vill bara, att du berättar om oss.
Kan du tänka dig att arbeta deltid för oss?
Bill var en man, som det var svårt att säga nej till. Och om en månad skulle vi
ju faktiskt inte ha någonstans att bo.
Jag har ett förslag, sa jag. Jag representerar er på deltid, och ni kan hjälpa till att täcka
kostnaden för at hyra ett hus. Ska vi säga – etthundrafemtio dollar i månaden? När allt
kom omkring, hade vi under många år fått vår bostad ordnad genom de församlingar,
som vi tjänat, resonerade jag.
51
bra! Svarade Bill. Från och med nästa månad får du en check på etthundrafemtio
dollar varje månad. Vi är glada, att du kommit med oss.
Under tiden måste vi fatta ett annat beslut, var skulle vi bosätta oss? Om mitt
huvudsakliga arbete skulle vara att tala och skiva, kunde vi teoretiskt ha vårt hem
var som helst. New England! Röstade Alice för. Jag har alltid velat bo där!
Det ä min favoritdel av landet också, sa jag, men – ska vi ta vägen dit Gud vill
eller dit vi vill?
Dit han vill, försåt. Men hur ska vi få reda på det? För ett ögonblick teg vi båda, som
om namnet på en delstat eller en stad skulle genljuda i luften. Nåja, sa jag, vi får be om
vägledning. Låt oss se efter, varifrån inbjudningarna att tala kommer.
Låt oss se efter, var boken blir läst.
Under de två följande veckorna förde jag därför en geografisk statistik över varje brev
och telefonsamtal, som gällde dessa saker. När jag räknade samman den, kunde
jag knappt tro resultatet. Trots ett jag den senaste tiden hade talat i många olika
delar av landet, kom över hälften av breven och en tredjedel av
telefonsamtalen från en enda delstat.
Florida! Utbrast Alice, när jag visade henne resultatet av min lilla undersökning.
Åh, Don, jag kan inte tänka mig det! Insekter och värme och sand och – .
Och gamla damer, som sitter där i sina gungstolar, tillade jag som min förutfattade
mening om platsen. Men titta här. En beställning från Fort Lauderdale på femtio
ex av boken. Tio till en bokhandel i Miami och sex till Fort Pierce. Det har bara
kommit beställningar på tolv böcker till hela landet i övrigt. Det är sex
förfrågningar om predikobesök, varav fyra från Florida! Orlando,
Tallahassee, Miami och West Palm beach. Ett efter ett lät jag
breven falla på köksbordet.
Alice stirrade på dem och vände sig sedan till diskhon igen. Inga höstfärger, sa hon.
Veckan därpå besökte jag två av platserna i Florida och kom hem med en helt annan
uppfattning om staten. Det där om gungstolar tar jag tillbaka, sa jag till Alice.
Jag har aldrig förr mött så mycket ungdomar!
Dessutom hade en äldstebroder i en presbyteriansk församling, dar jag talat, givit mig
en broschyr, som visade, att Florida hade de lägsta levnadskostnaderna i hela USA
(jag medgav, att han var mäklare). Vi får inga kostnader för uppvärmning, påpekade jag.
och det behövs inga vinterkläder. Sju vinterrockar – hur mycket skulle vi inte spara
redan där? Dessutom, älskling, har du tänkt på vad vintern i New England skulle
betyda, om jag ska resa omkring? Vem ska sätta snökedjorna på bilen,
innan Glenn blivit gammal nog?
Alice såg allt annat än övertygad ut. Sedan ringde telefonen mindre än en vecka efter
det att jag enligt överenskommelsen hade börjat representera Bill Bair på deltid. Det var
våra vänner Nelson och Sue Makinson, som kom med et otroligt generöst erbjudande.
Gud hade manat dem, sa de, att erbjuda oss sitt hus mot att de endast fick
52
sina omkostnader för huset betald. Var fanns huset? I Pompano Beach, Florida.
Hur mycket kostade det per månad? Etthundrafemtio dollar.
Ställd inför en sådan ledning började Alices visioner om flugor och kackerlackor
att ge vika. Vi tog tacksamt emot Makinsons erbjudande och började ge bort
slädar och vinterkläder.
Min högsta önskan var att kunna lämna Sharon skuldfri. Sedan jag sist besökte banken,
hade de obetalda räkningarna som vanligt hopat sig. Inräknat vad vi fortfarande var
skyldiga för vår stationsvagn, uppgick skulden till mer än 2000 dollar.
Hur skulle jag få tag i så mycket pengar?
Den enda tillgång, som jag överhuvudtaget hade, var samfundets pensionsfond, som jag
skickat en och annan dollar till, så ofta jag kunnat. Och den tänkte jag sannerligen
inte ta av! De pengarna skulle Alice och jag ha, när vi pensionerades.
Medan jag en morgon satt och räknade samman siffrorna vid mitt skrivbord, svepte
löjligheten i situationen över mig. Här höll vi på att förbereda oss för att förtrösta
på Gud för alla våra behov – och jag gömde i all försiktighet undan lite kontanta
medel för vår ålderdom. Om vi kunde lita på Gud för i idag, så kunde vi lita
på honom för imorgon. Jag skrev till samfundets expedition och sa upp
de fonderade medlen. Återbetalningen uppgick till något över 2000 dollar.
Nu hoppades jag bara, att vi skulle kunna förbli skuldfria. Vilken bank skulle nästa gång
gå med på att ge mig ett lån! Jag såg den välbekanta, gula ansökningsblanketten framför
mig. Arbetsgivare? Ej anställd. Inkomst? Saknas. Makes anställning? Ingen.
Övriga inkomster? 150 dollar i månaden.
Den dag flyttkarlarna kom, snöade det. Uppfarten till vårt hus var så isig, att flyttbilen
måste parkera på gatan, och flyttkarlarna fick kämpa sig fram genom femton
centimeter snö på gräsmattan. Då och då under dagen tittade församlingsmedlemmar
in för att önska oss farväl.
En kvinna dröjde sig kvar vid dörren.
Jag vet inte, hur jag ska uttrycka mig, började hon. Jag trodde inte, att ni verkligen
menade allvar med allt det som ni sa. Men nu, hon tittade sig omkring i de nästan
tomma rummen, nu förstår jag, att ni verkligen tror på det. Det gör en fantastisk
skillnad i , , i allting! Hennes ögon började bli fuktiga. Så gav hon Alice en
stor kram och gick ut i snön, som ännu föll.
Bland dem av våra grannar i Pompano Beack, som vi först lärde känna, var en advokat,
som hette Jack Musselman. Han och hans fru Anne hade bönemöte i sitt hem varje
vecka. Fast vi inte misstänkte det då, var det där, som vi skulle få uppleva några
av de mest dramatiska händelserna i vårt liv. Men första torsdagskvällen vi
var där, blev vi så bringade ur fattningen av en viss kvinns, att vi nästan
beslöt oss för att inte komma igen.
Syster Sadie, som hon presenterade sig, bar en långärmad, svart klänning, som var enkel
till det yttersta, och hade en stor, svart bibel. Hennes ansikte var mycket långsmalt och
omgivet av långt, grånat hår. Ungefär mitt i mötet hoppade Syster Sadie upp på fötterna,
slöt ögonen och började tala med hög, klagande röst.
53
O ja, Herre, ropade hon. Ja, ja, Herre. Åh halleluja! Ja, Herre! Sedan började hon ge ut
något, som jag förmodar skulle vara en profetia. Budskapet handlade på något sätt om
att Guds dom skulle drabba denna onda värld och de onda avfällingarna i
församlingarna. Jag reagerade så negativt, att jag nästan skämdes. På mig verkade det
som en karikatyr av en äkta, andlig erfarenhet. Jag kunde inte förutse, att Syster
Sadie ganska snart skulle ställa några ytterst besvärande frågor
om min tjänst till mig.
Och hela tiden gick jag i skola och lärde mig att förtrösta på Gud. Vår enda garanterade
inkomst var 15 dollar i månaden från Bairs stiftelse. Hur mycket predikobesöken skulle
ge var omöjligt att förutsäga, ibland ingenting, ibland 25 dollar, ibland hundra eller mer.
Precis som man kunde ana, kom i mars den kris, som jag hade väntat mig, vi hade tömt
vårt bankkonto. Jag talade om nyheten för Alice, men hon bara log och rörde i
kastrullen, där det fanns en riklig portion med ris men futtigt lite med hamburgare. Tror
du inte, att Gud vet om det? Sa hon. Han kommer att se till oss! Det ska du få se.
Jag önskade, att jag hade kunnat vara så säker. Morgonen därpå öppnade jag plånboken
och tittade med förskräckelse på den bashamska familjens samlade ekonomiska
resurser. En enda tiodollarsedel och två ensamma endollarsedlar.
Dessutom stod jag inför en omedelbar utgift. Kvällen innan hade jag lagt märke till,
att en av strålkastarna på vår stationsvagn hade slocknat.
Se till att du genast byter strålkastare!
Rösten hördes så tydligt, att jag nästan såg mig omkring. Nog var det väl mitt psyke,
som spelade mig spratt? Intrycket fanns dock kvar i mitt inre. Om du hade
hundratals dollar på banken, fortsatte den stilla rösten, skulle du då tveka
att lägga ut tre dollar för en strålkastare? Varför inte lita på Min bank?
Plötsligt insåg jag, vad Gud gjorde med mig, han ställde mig på spänd lina över en
avgrund. Jag hade inte alls litat på honom! Jag hade förtröstat på det där
minskande bankkontot.
All right, Herre. Jag ger mig av.
Jag steg alltså in i bilen, körde till verkstaden och bytte ut ljuset. Jag erkänner, att det
tog emot för mig att betala mekanikern hans tre dollar. Då har jag bara nio kvar,
tänkte jag, när jag körde hem.
Och ändå – vad var det för en liten ö av frid, som tycktes dyka upp mitt i all min
fruktan?
Upplevde jag allt detta för att lära mig, att jag kunde få en stilla tillförsikt
genom att ta ett enkelt lydnadssteg?
Den tillförsikten följdes faktiskt omgående av något påtagligt. När jag kommit hem,
kom brevbäraren på vår uppfart. Bland breven var ett från Bairs stiftelse med
hyreschecken
på 150 dollar och ett annat från min förläggare med en royaltycheck på 400 dollar.
Jag tog Alice om midjan och svängde runt med henne i en glädjedans.
När vi gick till sängs den kvällen, hade vi faktiskt flera hundra dollar på banken.
54
Men den verkliga segern den dagen var inte, att pengarna hade kommit.
Den verkliga segern var att ha lärt sig att lyda.
Att börja en förberedande träning i trons liv var som att skriva in sig i en ny
och annorlunda skola. Kärleksfullt men ihärdigt lärde Gud Alice och mig och barnen
att fullständigt lita på honom. Utan detta som bakgrund skulle han aldrig ha
kunnat leda mig in på de områden, som låg framför mig och som
skulle kunna inge fruktan.
Nästa läxa gällde de 150 dollar per månad, som jag fick från Bill Bair. Tanken började
komma till mig, att jag skulle representera hans stiftelse utan betalning. Till sist
bestämde jag mig för att nästa gång jag besökte dem, skulle jag erbjuda dem att
bli lösta från vår överenskommelse. Jag kände mig säker på att styrelsen skulle
yrka på att jag skulle stå kvar på lönelistan. Då skulle jag artigt gå med på
detta och ändå ha ett rent samvete.
Inom en månad skulle jag till Pennsylvania på en predikoresa samtidigt med deras
halvårsmöte med styrelsen. I korthet berättade jag, vad jag gjort för stiftelsens
räkning, och nämnde sedan anspråkslöst, att jag ville ge styrelsen frihet att
inte betala det månatliga arvodet. Jag satte mig ner och väntade på att bli
övertalad. Till min häpnad antogs mitt erbjudande genast
och med entusiasm.
Vad gör jag nu då? Undrade jag, medan jag flög hem. Hur ska vi kunna betala hyran?
Och när nästa månades hyra skulle betala, hade jag inte heller tillräckligt för att kunna
betala den. Några dagar senare ringde vår värd, Nelson Makinson. Don, jag vet inte
riktigt, hur jag ska kunna säga det här, började han. Jag kramade luren.
Han tänkte be oss flytta från huset.
Alltsedan Sue och jag sa till dig, att vi ville, att ni skulle bo i vårat hus, har vi inte känt
oss väl till mods med arrangemanget, fortsatte Nelson. Nu vet vi varför. Orsaken är,
att Herren vill, att ni ska ha huset hyresfritt. Därför ringer jag för att tala om för
dig, att ni inte är skyldig oss något. Huset är ert, så länge ni vill bo där.
Jag kunde knappt tro mina öron. Jag stammade fram vårt tack till Nelson och sprang
sedan för att berätta det för Alice. Men medan jag gjorde det, slogs jag av en brist
i logiken. Vad var det för skillnad mellan att ta emot 150 dollar från Bairs
stiftelse och att få lika mycket i form av hyresfri bostad?
För Alice var detta inga problem. Jag tycker det är givet, älskling, sa hon. Jag tror, att
du blandade dig i Guds planer förut. Det var din ide, att stiftelsen skulle betala oss
tillräckligt, för att vi skulle kunna hyra ett hus. Gud ville hela tiden ge oss
huset på det här sättet.
Jag teg. Alice hade rätt. Gud hade ingripit och gjort mitt sätt att ordna saker och ting
om intet. Och ännu var han inte färdig med sin behandling av oss.
Nästa sak gällde royaltyinkomsten från min bok. En kväll under ett bönemöte hos
Musselmans, verkade jag ännu en gång höra Guds stilla röst i min ande.
55
Varför skriver du, Don? För min skull eller för förtjänstens?
Frågan kom så oväntat, att jag baxnade. Det stämde, att jag fick royalty för boken.
Likväl visste jag, att dess växande framgång förvisso inte berodde på att jag
hade någon litterär förmåga utan på att Gud välsignade budskapet.
Herre, jag skriver för dig, svarade jag viskande.
Som svar kom genast tanken. Säg då nej till förtjänsten.
Jag var totalt oförberedd på en så oförnuftig tanke!
Min royalty från boken utgjorde en väsentlig del av vår inkomst. Det kunde säkert
inte vara Herren, som talade den här gången, tänkte jag. det måste vara någon
sorts nervöst betingad röst från mitt undermedvetna.
Medan jag satt kvar där i Musselmans vardagsrum, började jag dra mig till minnes en
rad händelser, som gällde boken. Jag kom ihåg, att nästan varje gång jag reste bort,
brukade jag släpa med mig flera dussin exemplar, viket gjorde resväskan så tung, att jag
nästan inte orkade lyfta den. Jag såg, hur jag irriterat försökte få boken utlagd på en
framträdande plats i de möten, där jag talade. Ibland verkade jag vara mer
angelägen att sälja boken än att dela med mig av det budskap, som den innehöll.
Jag erinrade mig en pastor, som beställde sex böcker utan att betala i förväg och som sa,
att han skulle skicka pengarna inom en vecka. Jag hörde sedan aldrig av honom men
varje gång, som jag tänkte på honom, kokade jag inombords.
När jag mindes sådana händelser, sädes jag över att försäljningen i så hög grad fått
uppta mitt intresse. Det var inte underligt, att Herren slutligen ställde mig ansikte
mot ansikte med detta.
Ja, Herre, suckade jag, när folket började skingras.
Jag bryr mig inte om någon royalty.
Jag behövde två dagar för att kunna tala om det för Alice.
Till min förvåning blev hon förtjust.
Det skadade dig, att du bekymrade dig om försäljningen, sa hon. Fattar du inte, att du är
fri nu, Don. Och Herren har frihet att välsigna oss på det sätt, som han själv väljer.
På det sätt som han själv väljer. Innan vi började i denna trons skola, kunde vi aldrig
någonsin drömma om hur kärleksfull, hur överflödande denna omvårdnad skulle bli.
Vad som mer än något annat gjorde oss häpna, var precisionen i tid. Till skillnad från
våra planer och arrangemang var hans tidtabell perfekt. En dag fick vi två räkningar,
som tillsammans uppgick till 94 dollar och 28 cent, och vi hade inget att betala dem
med. Samma morgon som de kom, stängde jag in mig i vårt sovrum besluten att inte
komma ut, förrän jag blivit övertygad om att Gud svarat på bön. Men just som jag
började be, ansattes jag av andra tankar. Om du stannat kvar i pastorstjänst, vilket är din
uppgift, så skulle du inte sitta i en sådan klämma! Den här gången kommer du säkert att
gå under! Du kommer att bli vanärad och din familj förödmjukad. Är det inte lika bra
att erkänna, att du gjorde ett misstag?
För att utestänga dessa tankar slog jag upp Filipperbrevet i Bibeln och läste om och om
igen det underbara löftet i kapitel fyra. Så skall också min Gud, efter sin rikedom, i fullt
mått och på ett härligt sätt i Kristus Jesus ge er allt vad ni behöver.
Efter ett par timmar lättade bördan, och en förnimmelse av frid fyllde rummet.
56
Jag förnam, att Gud hade hört mig och att bönesvaret var på väg.
Det kom med posten två dagar senare i form av ett brev från Ed Atkinson, en vän
till oss, som var läkare i Greenville, Pennsylvania. Vi hade inte haft kontakt
med honom, sedan vi flyttat från Sharon.
Kära Don och Alice.
Det är alldeles för länge sedan ni flyttade till Florida och lämnade oss här i kalla norden.
Vi har verkligen saknat er och undrar, hur det står till med er. I andra hand har jag hört
berättas om en del av dina resor, Don, om att du har varit Washington och Boston. Vi
ber ofta för er båda, och om avsikterna vore brev skulle ni redan hört av oss många
gånger.
Don, din ekonomi har legat mig varmt om hjärtat, som vi kväkare brukar säga.
Nu i vår har jag ofta varit anlitad som talare, och man brukar insistera på att ge mig
honorar, som jag inte behöver. Hellre än att vägra ta emot dem, sa jag mig därför, att jag
visste, vad Gud skulle vilja, att de kom till användning. Var därför vänlig och ta emot de
två bifogade checkerna, som om de vore ersättning för dina egna engagemang som
talare.
De två räkningar, som jag hade lyft upp inför Herren, uppgick till 94 dollar och 28 cent.
Tillsammans lydde de två checkerna i Eds brev på 95 dollar.
Ibland var Guds tids precision ännu mer förbluffade. Jag kommer aldrig att glömma den
dag strax före påsk, när vårt bankkonto ännu en gång var så gott som tömt. Vi satt
runt köksbordet efter lunch. Glenn och jag höll oss klokt nog tysta, medan Cindi,
Shari, Lisa och Laura gemensamt förklarade för sin mor, varför de behövde
nya klänningar. Alice lyssnade tålmodigt och höll med dem.
Men, förstår ni, vi kan inte alltid få, vad vi tycker, att vi behöver.
Herren vet, vad vi verkligen behöver.
Vi vet allt det där, mamma, utbrast Shari.
Men det är snart påsk! Alla våra kompisar får något nytt!
Och i just det ögonblicket, av alla välsignade stunder under veckan, knackade det på
dörren. Cindi gick och öppnade och kom tillbaka med ett paket, som kommit med
posten. Alice tog bort ytterpapperet och utropade. Titta, det är inslaget som
en present. Någon har skickat oss en gåva!
Barnen skockade sig runt henne, fulla av nyfikenhet.
Vem är det från, mamma? Vad är det i det?
Vi tittade alla på, medan Alice lyte på locket till kartongen.
Den var fylld med hushållspapper och inte något annat.
Det finns ju inget i den! Utropade Lisa. Hennes blå ögon fylldes med tårar.
Någon driver med oss!
Men Lisas besvikelse kom för tidigt. I botten på kartongen låg ett kuvert. Alice öppnade
det och räckte sedan över det till mig med darrande hand. Det var ett presentkort,
utställt i en dam ekiperingsaffär på platsen.
Det lydde på 100 dollar.
57
Menar du, att vi kan gå till den affären och plocka till oss kläder för etthundra dollar?
Flämtade Shari. Flickorna började förtjusta hoppa upp och ner.
Ser ni där? Det kom tårar i Alices ögon. Herren visste, vad ni behövde.
Men vem skickade det till oss, pappa? Frågade Glenn. Jag tittade efter på presentkortet.
Från någon som älskar er, läste jag högt.
Femåringen Laura nickade förnöjsamt. Från Gud så klart.
Annandag påsk beslöt jag mig för att ta en promenad under min stilla stund klockan
fem på morgonen. Det började just bli gryning. Medan jag gick österut mot det
frambrytande ljuset, var jag medveten om två mycket starka förnimmelser, den första
var, att jag i det närmaste gått ut första klassen i detta liv i tro. Och den andra
förnimmelsen, medan jag den morgonen gick mot den uppgående solen, var, att Herren
hade givit mig dessa lektioner som en förberedelse till att ta honom på ordet.
58
Kapitel 8
SYSTER SADIES INVÄNDNINGAR.
Jag medverkade i en veckolång serie bibelstudier i en församling i mellersta Florida.
Under en frågestund den fjärde dagen kom det en fråga på en av de papperslappar,
som skickats fram, om det fanns demoner, så som de nämna i Nya Testamentet.
Eftersom jag mindes, hur explosivt detta ämne varit i det förflutna, beskrev jag ganska
tvekande min egen bibelforskning i ämnet, mitt enstaka försök att tillämpa det som
jag hade läst på Sam Jenkins och min känsla, att det troligen låg mer i detta,
än vad kristenheten för närvarande uppmärksammade.
Vid slutet av samlingen kom folk som vanligt fram till altarringen för att få förbön.
En lång och rödhårig man, som såg sorgsen ut, presenterade sig som Joseph p.
Wheeler. Han sa, att han var förvirrad. Förvirrad?
Allt är upp och ner. Inte bara nu utan hela tiden. Ibland rör det till sig så för mig,
att jag inte hittar hem från arbetet! Du talade om demoner.
Tror du, att jag har en demon?
Herr Wheeler gömde sitt huvud i händerna, där han böjde knä vid altarringen. I mitt
hjärta kände jag för honom. Jag höll på att lära mig att lita på Gud, när det gällde
ekonomi. Skulle jag inte kunna lita på honom också, när det gällde andra behov?
Jag böjde mig fram och viskade. Joseph, jag är säker på att Gud känner till din
förvirring, och jag är viss om att han vill hjälpa dig. Du undrade, om det
skulle kunna vara en demon. Jag skulle vilja, att du försökte
namnge den demonen.
Medan jag talade, la jag handen på Joseph Wheelers huvud. När jag vidrörde honom,
hände något ytterst anmärkningsvärt. Hans händer grep om altarringens räcke
så hårt, att knogarna vitnade, och det började rycka i hela kroppen.
Herre, vad är det som händer! Bad jag tyst. Vill du, att jag ska fortsätta?
Ja, jag vill att du skall fortsätta. Du får inte vara rädd för att gå ut i Andens kraft.
Den tanken framstod lika klar i mitt medvetande, som om den hade uttalats. Min röst
blev mera bestämd. Det är något, som bringar dig ur fattningen! Vad är det, Joseph?
Förvirring! Allt är förvirrat!
Jag la handen på hans axel för att försöka dämpa ryckningarna. Du förvirringens ande,
sa jag, i Jesu namn befaller jag dig att fara ut ur denna man!
Om det verkligen fanns en personlig djävul, tänkte jag bistert, och om han avsåg att
skrämma mig, så att jag inte skulle be för Joseph Wheeler, så var han nära att lyckas.
Vid mina ord vräkte sig nämligen mannen framåt och hängde sig över räcket,
så att huvudet nästan nådde ned till golvet framför mina fötter. På ett sätt
som var högst opassande i kyrkan, lät det sedan, som om han var på väg
att kräkas. Paniken vällde upp inom mig. Vad hade jag gjort fel?
Samtidigt blev jag medveten om ett stadigt bönemummel runt omkring oss, som
stödde och styrkte oss. Ännu en gång kom en mycket klar och tydlig tanke för mig.
Var inte rädd! Du ser just nu, hur Satan slår tillbaka. Du kommer att få se detta
många gånger. Det kommer aldrig att upphöra att vara otäckt,
59
därför att Satan är otäck.
I Jesu namn, upprepade jag, befaller jag dig, otäcka ande, att ge dig iväg!
Joseph ryckte till kraftigt ännu en gång, och sedan slutade kräkljuden lika plötsligt, som
de hade börjat. Sakta reste han sig upp och tittade på mig, med ögonen vida av
förvåning. Några ögonblick tidigare hade hans ansikte varit spänt av oro,
men nu var det ljust som ett barns. Med händerna tryckte han mot
tinningarna och sedan mot pannan, som om han
kände efter något.
Det är borta! Ropade han. Han hoppade upp. Det är borta!
Jag försäkrar, det är borta! Jag kan tänka!
I sin upphetsning omfamnade han de män, som stod på sidorna om honom. Hur – hur –
det är ett under! Stammade han fram. Det är, vad det är, ett under!
Vänta bara, tills jag berättar det för min fru!
Det sista jag såg av Joseph P. Wheeler var, att han kutade nerför gången i kyrkan mot
porten och ropade. Pris ske Gud! Vänta bara tills min fru får höra detta!
Herr Wheelers glädjeutbrott fick mötet att upplösas. När den – som vi trodde – sista
personen gick ut ur helgedomens dörr, vände sig församlingens pastor till mig och sa.
Jag skall säga dig, Don, att vi har bett för den mannen i månader, men utan resultat.
Nu förstår jag varför. Det var inte bön, som behövdes, utan auktoritet. Någon
måste befalla över det där otäcka. Jag förstår, varför Herren ledde
dig in i befrielsetjänsten.
Nåja, jag skakade av mig komplimangen, det är knappast min tjänst. Jag vet
mycket lite om den.
Det stämmer då sannerligen!
Pastorn och jag vände oss hastigt om. Kyrkan var inte tom, när allt kom omkring.
På bara några stegs avstånd stod en lång kvinna med stripigt, blont hår och
genomträngande blick. Jag kände genast igen henne, det var syster
Sadie Miller, som hade talat på det konstiga, entoniga sättet
på bönemötet hos Musselmans.
Broder Basham, jag är pastor i en församling här i närheten, och jag
skulle vilja ställa några frågor!
Du får gärna fråga, syster, svarade jag, men jag är rädd, att jag inte
kan ge särskilt många –
för det första vill jag veta, varför du inte band den onde anden i mannen,
innan du drev ut den?
Jag stirrade på henne. Band den? Vad menar du?
Jag menar, så att den inte skulle fara in i någon annan, förstås! Fattar du inte, att du
utsatte varenda en i den här salen för fara genom att inte binda anden?
Det visste jag inte. Jag hade inte ens tänkt på det.
En sak till. Varför befallde du inte anden att fara tillbaka till avgrunden?
Men, jag –
Och hur länge fastade du, innan du försöker driva ut demoner ur folk?
60
Jag hade inte den blekaste aning, vad hon talade om. Fastar?
Syster Sadie lät allt argare. Hur länge låter du bli att äta, innan du försöker dig på en
utdrivning? Vet du inte, att Jesus sa till sina lärjungar, att om de inte fastade,
skulle de onda andarna inte komma ut?
Jag kände mig mer och mer generad över min uppenbara okunnighet,
jämförd med denna kvinnas fackkunskaper.
Låt mig få ge dig ett litet råd, broder, fortsatte hon, och strök bort det långa, grånade
håret från ögonen. Det här är inte en tjänst, som man leker med. Man måste veta
precis, vad man gör, och gardera sig. Demonerna finns överallt, förstår du – dem
ser oss och väntar bara på att vi ska göra ett misstag. Hon tittade sig oroligt
omkring i kyrkan, och efter en sista blick på mig stegade hon ut.
Jag var chockerat. Vad var det, jag höll på att ge mig in i?
Vad var det för slags folk, som satsade på befrielsetjänsten?
Och vad fanns det för slags faror i detta – faror, som jag inte ens tänkte på?
Bry dig inte om Syster Sadie, Don, försökte pastorn lugna mig. Hon är bara
en avundsjuk, självordinerad kvinna, som leder en liten församling
med missnöjda människor.
Men hans ord förändrade inte det faktum, att hon hade låtit säker på sin sak, medan jag
var allt annat än övertygad. Alla hennes invändningar var uppenbarligen bibliska
grundade. Det var tydligt, att jag mycket grundligare skulle behöva studera,
vad Bibeln hade att säga i det här ämnat.
Innan jag fick möjlighet att göra det, ställdes jag emellertid inför en annan utmaning.
Denna gång kom den inte från en underlig kvinna med vrede i ögonen utan
från en man, som jag tyckte om och identifierade mig med.
Dagen efter mitt möte med Syster Sadie flög jag till huvudstaden Washingston. Pastorer
från platsen skulle ha ett möte med den karismatiska rörelsen som ämne. Intresset för
ämnet var synbarligen stort, eftersom redan mer än trettio pastorer fanns närvarande i
hotellets festvåning, när jag kom dit. Zachary Marsehall, den man som organiserat
mötet, verkade förtjust över uppslutningen. Vi gick fram till hedersbordet, där
det satt en vördnadsbjudande, gråhårig man.
Detta är Dr Willard Thompson, Don, sa Zachary, när vi skakade hand. Jag kände till Dr
Thompsons goda anseende. Han var en äldre statsman bland pastorer. Älskad av en
vid läsekrets för sina skrifter, framstod han för mig som en varm, djupt andlig man.
Det var en ära att få sitta bredvid honom.
Jag fick en första antydan om kommande meningsskiljaktigheter, när Zachary lutade sig
fram mot oss. Jag bör tala om för dig, att Dr Thompson har invändningar att
göra mot bruket av de andliga gåvorna.
Medan vi åt, kom samtalet in på en mycket omskriven händelse, i vilken en advokat
från Washington hade blivit funnen på ett motell rum med en kvinna, som inte
var hans fru. Fastän han var en framstående medborgare i samhället och regelbunden
kyrkobesökare, verkar det, som om något får grepp över honom, när han reser
bort hemifrån, sa Zachary. Det är, som om någon ond ande skulle
61
ta kontroll över honom.
Ämnet om onda andar verkade följa mig, vart jag än for! Jag började säga något, men
Dr Thompson talade först. Han ställde ner sin kaffekopp i vredesmod. Zachary,
du pratar kvalificerade dumheter! Den här mannen har sina problem, javisst,
men han är också en god och inflytelserik medborgare. Hur kan du säga,
att han har en ond ande?
Dr Thompson reste sig förargad och började ströva runt i rummet. Han skakade hand
med flertalet av de närvarande pastorerna. Det var tydligt, att de betraktade honom
med samma uppskattning och tillgivenhet, som jag gjorde. Han kom inte tillbaka
till oss utan satte sig ner vid ett bord i bortre delen av rummet.
Zachary påkallade uppmärksamheten och presenterade sedan mig. I trekvarts timme
talade jag till pastorerna om hur den helige Andes övernaturliga gåvor åter började
förekomma i församlingar från alla samfund. Till sist inbjöd jag dem att ställa frågor. En
ung episkopalpräst med snaggat hår reste sig upp.
Basham, jag har undrat, sa han, när du börjat arbeta i den karismatiska rörelsen,
har du mött folk, vikas problem orsakats av onda andar?
Där hade vi det igen! Jag sneglade på Dr Thompson.
Hans ansikte var orörligt.
Ja, sa jag och önskade intensivt, att ämnet inte tagits upp den här gången, jag har
upplevt en del saker, som jag inte begriper mig på, försiktigt uttryckt. Jag drog
fram mitt lilla Nya Testamente ur fickan på min jacka och läste den vers,
där Jesus ger sina lärjungar i uppdrag att driva ut demoner.
Det finns många sådana ställen i Bibeln, förstås.
Församlingar runt om i landet verkar fråga sig, om detta är något, som man bör ta sig en
titt på. Det hade blivit mycket tyst i rummet. Jag beskrev föregående dags upplevelse
med Joseph Wheeler och kände mig för varje minut allt obehagligare till mods.
Jag berättad också om fru Sterns förvirrade uppträdande och om hur mina försök
att hjälpa hennes misslyckats. När jag slutade, reste sig Dr Thompson genast.
Har man hört, Basham! Sa han med sin djupa, övertygande röst, som förmedlade både
tolerans och god humor. Jag medger, att din tolkning av de här händelserna är originell,
men du kan knappast mena, att vi ska ta den på allvar! Vi känner alla till bönens
psykologiska värde. Och vi har alla råkat ut för överspända och känslomässiga
fruntimmer. Men detta prat om demoner är helt enkelt föråldrat! Jag har haft
själavårdssamtal med tusentals människor, och jag kan försäkra, att ingen
enda av dem har varit besvärad av någon ond ande
överallt i rummet svängde man runt sina stolar, så att man satt vänd mot det
bordet, där Dr Thompson stod.
Vi ifrågasätter nu inte din uppriktighet, Basham, fortsatte han. Jag är övertygad om
att mannen, som du bad för, blev bättre. Suggestionens makt är när allt kommer
omkring stor. Men de flesta av oss är inte på långt när så naiva, att vi skulle
62
kalla detta – vilket ord var det du använde? Befrielse. Han log brett
mot de andra pastorerna, och många log tillbaka.
Du hade inte att göra med onda andar, Basham, utan med vissa utmärkande drag i
personligheten, det som Bibeln kallar den köttsliga naturen eller det gamla jaget.
Han sköt in sin stol under bordet. Jag är ledsen, att jag måste lämna den här
samlingen nu, mina herrar. Och jag hoppas, att jag inte dämpat ner den mycket
beundransvärda entusiasmen hos vår kollega från Florida. Men jag upplever det
verkligen som min plikt att uttrycka ett varningens ord för faran av andlig förenklingar.
Ta fram era Biblar, gott folk, och se efter, vad Ordet säger om kampen mot
vår köttsliga natur. Det är där, som den verkliga striden står.
Kanske ett halvt dussin pastorer lämnade rummet tillsammans med Dr Thompson, och
frågestunden slutade kort därefter. Jag flög hem, ännu en gång genomled på hela det
eländiga ämnet om demoner. Att ens nämna om dem hade omigen fått en diskussion
på avvägar, skapat splittring och gjort, att Jesus inte fått stå i centrum. Dr Thompson
behövde inte ha oroat sig för att han skulle ha minskat mitt intresse för ämnet!
Frånsett att tonfallet i hans röst hade fått mig att känna mig ungefär som en liten pojke,
som blivit satt på plats av de vuxna, var jag faktiskt tacksam mot Dr Tohmpson för
hans tolkning av mina upplevelser. Jag hoppades innerligen, att han hade rätt –
hoppades, att vi inte stod inför en myllrande massa av okroppsliga fiender, utan att det
istället gällde de gamla problemen med synd och egenvilja, som vi åtminstone alla
kände till. Jag kan undra, hur annorlunda mina tankar skulle ha varit, om jag kunnat
ana, vad Willard Tohompson senare skulle få uppleva.
Några dagar senare kom jag hem med en hel kasse matvaror och fann, att Alice och
barnen inte var hemma. Det var ett bra tillfälle att göra precis, vad Dr Thompson hade
föreslagit. Jag ställde ner matvarorna på köksbordet men glömde att ta vara på glassen.
Från mitt skrivbord hämtade jag en Bibel, en biblisk ordbok och flera pappersblock.
Vårt hus saknade luftkonditionering, och Floridas sol gassade oupphörligt på det platta
taket. Jag tog av mig kavajen och lossade slipsen. Med ordbokens hjälp slog jag upp
vartenda bibelställe, som handlade om den köttsliga naturen. Flertalet av dem fanns i
Paulus brev. Alla de avsnitt, där onda andar nämndes, läste jag dessutom ännu en gång.
Och ju mer jag läste, desto klarare blev det, att det – åtminstone enligt första
århundradets sätt att tänka – inte gällde ett problem utan två. Det var tydligt,
att den första församlingen hade intresserat sig för båda.
Enligt Paulus stod den gamla människan i maskopi med Satan och var en Guds
fiende, men den hade – och det var evangeliets goda nyhet – i Kristi
egen kropp dödats på korset.
Vi vet ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att
syndakroppen skall göras om intet, så att vi inte mer tjänar synden. (Rom 6: 6).
Utan att denna köttsliga natur korsfästes, var det omöjligt att växa till i Gud.
Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det inte är Guds lag underdånigt
och inte heller kan vara det. Men de som är i ett köttsligt väsende kan inte
behaga Gud. (Rom 8: 7 – 8).
63
Ändå befattade sig Paulus uppenbarligen också med onda andar.
I Apostlagärningarna finns en dramatisk berättelse om hur han piskades och fängslades
i Filippi. Orsaken till detta var, att han hade drivit ut en spådomsande ur en slavflicka.
Senare försökte några judiska exorcister att driva ut en ond ande ur en man genom
att använda namnet på den Jesus, som Paulus predikar som besvärjelse. Den onde
anden vägrade att fara ut och sa. Jesus känner jag, Paulus är mig också väl bekant,
men vilka är ni? Det verkade tydligt, att Bibeln här klart skilde mellan två olika
områden. Jag skrev i mitt block.
Enligt Bibeln tillhör både det köttsliga jaget och de onda andarna Satans område. Enligt
detta synsätt representerar det köttsliga jaget en direkt del av oss själva, medan de onda
andarna är särskilda väsen, som endast tagit sin boning inom oss. Det onda, som är en
del av oss, måste genom bön och självdisciplin dödas, eller korsfästas, som Paulus
säger. Det onda, som inte är en beståndsdel av vår natur utan har invaderat oss
utifrån, måste fördrivas. Detta är den bibliska grunden för befrielsetjänsten.
Jag reste mig och började gå fram och tillbaka i köket. Två slags problem och två olika
metoder att ta itu med dem. Var det möjligen så, att Dr Thompson var den som gjorde
felet att förenkla, när han hävdade, att varje svårighet, som han stötte på i sitt
samtalsrum, var ett utslag av kampen mot det gamla jaget?
Om det verkligen fanns två källor till problemen och inte bara en enda, så skulle första
uppgiften bli att avgöra, vilkendera vi stod inför. En korrekt diagnos måste föregå en
riktig behandling. Jag mindes livligt en gång i Washington, när jag nästan svimmade en
morgon på min expedition i kyrkan, efter det att jag kämpat med en förkylning i två
veckor. För den upprörde doktorn, som undersökte mig, försökte jag försvara mig.
Jag har druckit litervis med apelsinjuice, sa jag. jag har tagit aspirin och antihistamin,
och jag har – Storslaget, sa han. Om detta vore en förkylning, skulle du troligen
blivit bättre. Men du har lunginflammation, och dom sakerna hjälper
inte mot lunginflammation.
Hade vi kristna använt botemedlet för en sjukdom mot varje symptom,
som vi råkade ut för?
Dörren mellan garaget och köket flög upp, och ungarna rusade in, var och en med en
packe böcker från biblioteket. Sist kom Alice. Hon kikade på papperet med mina
anteckningar och sedan på matvarorna, som jag handlat. Tack så mycket, älskling, sa
hon, och torkade upp den röra, som en gång varit gräddglass.
Ja la undan anteckningarna men inte de frågor, som hade väckts. Om uppfattningen från
första århundradet var riktig och om det fanns någonting, som kunde ansätta folk vid
sidan om och utöver – och helt skilt från – deras egen syndiga natur, i så fall,
var hamnade jag då? Skulle det inte skicka mig raka vägen in i Syster Sadies
vildögda värld, men hennes paranoia om demoner, som lurade
i varje vrå? Var det inte sådana folk blev, när de la näsan i blöt på det här området?
Men hur jag än tog avstånd från det, så visste jag, att jag måste ta mig en titt på hennes
invändningar också. Av och till under de närmaste dagarna försökte jag
komma ihåg Syster Sadies synpunkter.
64
För det första ville Sadie veta, varför jag inte hade bundit den onde anden i Joseph
Wheeler, innan jag befallde den att komma ut – detta för att den inte skulle fara
in i någon annan. Jag kontrollerade alla de bibelställen, där det talas om att
Jesus eller hans lärjungar drev ut onda andar, och fann inte ett enda exempel
på att man bundit anden, innan man drivit ut den. Sadies tanke härrörde
sig troligen från Jesu påstående i Matt 12: 29, att ingen kan bryta sig in
i en stark mans hus, om han inte först har bundit den starke.
Inte heller kunde jag finna ett enda exempel på att en ond ande farit in i någon annan,
sedan den drivits ut ur någon. Vad beträffar utdrivningen ur den besatte man, vars
onda andar kallade sig Legion, för vi är många, så hade dessa demoner – med Jesu
tillåtelse – farit in i en svinhjord, sedan de drivits ut ur mannen. Men det fanns
ingen berättelse om att en demon skulle ha farit ur en människa och in i en annan,
(och för judarna var förstås svinen i vilket fall som helst orena djur).
Sadie menade, att det var nödvändigt att skicka demonerna tillbaka till avgrunden. Jag
kunde inte finna något bibelord om att Jesus eller hans lärjungar skulle ha sänt de
onda andarna dit eller någon annanstans, även om demonerna i Lukas version av
Legion – berättelsen själva tycktes frukta, att Jesus skulle göra detta. Och
dessa bad Jesus, att han inte skulle befalla dem att fara
ned i avgrunden. (Luk 8: 31).
Angående att fasta före ett utdrivningsförsök, så fann jag bara ett bibelord om detta
bruk. När lärjungarna inte kunde befria den månadsrasande pojken, förebrådde
Jesus dem för deras bristande tro och tillade sedan. Detta slag kan inte drivas ut
genom något annat än bön och fasta (Mark 9: 29). Särskild förberedelse genom
intensiv bön och fasta fordrades alltså uppenbarligen i mycket svåra fall. I andra
fall verkade befrielsetjänsten helt enkelt vara en normal del i den kristna
verksamheten, som man borde acceptera utan att dramatisera.
Hur går det med forskningen? Frågade Alice. Hon stod vid spisen och rörde i en kastrull
med hemlagade musselstuvning. Jag hade nyligen flyttat mitt skrivbord till alkoven
bakom arbetsbänken i köket. När vi flyttade till Florida, hade Laura och Lisa
gemensamt rum till att börja med, och då hade det blivit ett rum ledigt, som jag kunde
ha som arbetsrum. Men flickorna blev äldre – Lisa var sju och vår baby Laura fem –
och det var dags för dem att få egna rum. Jag stack in ett bokmärke i min bibel och
lutade mig tillbaka i stolen.
Jo, jag har faktiskt lagt märke till saker och ting i Bibeln, som jag inte hade sett förut,
svarade jag. du, den där stuvningen luktar då gott – är den färdig?
Alice provsmakade den väldoftande röran. För mycket peppar. Vad för något i Bibeln?
Jo, till exempel, varför Dr Thompson gjorde ner mig på det där pastorsmötet uppe i
Washington. Alice hällde i en kopp mjölk till. Vet du, vad det var för fel?
Jag tyckte du sa för mycket peppar. Ja menade inte stuvningen utan Thompson.
Vad hängde han upp sig på?
Jaså. Jo, han tror, att alla mänskliga problem kommer från det gamla jaget. En massa
kristna skulle hålla med honom. Men Bibeln visar klart på två skilda saker, som vi
65
kan behöva ta itu med, och ger oss två uppsättningar med verktyg. Jag tror, att Gud
håller på att förbereda kritenheten för en Andens funktion, som länge blivit förbisedd.
Den är nog färdig nu. Alice lät fundersam.
Det är jag inte så säker på. Somliga församlingar kanske tar emot, men de flesta
kommer inte att göra det. Inte ännu.
Jag tänker inte på kristenheten, förklarade Alice tålmodigt, utan på stuvningen.
Hon öste upp en ångande portion i en skål och satte den på bänken bredvid mig.
Förundrad över den ingivelse, som hade fått mig att placera mitt skrivbord
nära något så välsignat, plockade jag upp en sked och började ta för mig.
Ungefär en månad efter turen till Washington inbjöds jag och Alice av några vänner
till Musselmans att komma och berätta om våra demonologiska forskningar. Vid
middagsbordet nämnde en av de andra gästerna, att han under många år hade vaknat
varje natt med en ruskig känsla av att falla. Inget han företog sig tycktes hjälpa.
Han hade gått hos mera än en psykiater, han hade tagit tabletter, och han hade försökt
att be sig igenom – ingenting fungerade. Det är precis den typ av problem, som jag
tänker på, sa jag. när andra försök misslyckas, det är då, som jag frågar mig. Är det
onda andar, vi har att göra med? Vår värd blev bestört. Han stirrade på mig över kanten
på sina glasögon. George kan inte ha någon demon, sa han, han är ju kristen! Hur kan
Guds Ande och en ond ande samtidigt behärska samma person? Du kan inte visa
mig ett enda bibelord, där det står, att en kristen har en demon.
När jag åkte hem igen, visste jag, att jag behövde mer faktakunskaper. Min vän hade
nämligen ställt just den fråga, som besvärade mig mest inom hela detta underliga
område. Anta för ögonblicket, att det verkligen finns särskilda, onda väsen, som drar
omkring på jorden och försöker att skada och förgöra – skulle då inte de kristna
automatiskt vara skyddade mot dem? Än en gång grävde jag ner mig i Bibeln och
försökte finna ett svar, medan verksamheten i köket pågick runt omkring mig.
Men nya Testamentet verkade egendomligt likgiltigt för viken andlig ställning de
människor hade, som blev befriade från onda andar. Ta till exempel Maria från
Magdala, drevs de sju onda andarna ut ur henne, innan eller efter det att hon
blev en Jesu lärjunge? Det står det ingenting om i Bibeln.
I denna fråga, liksom i många andra, visste jag, att jag behövde rådgöra med någon,
som hade större erfarenhet än jag. därför lyfte jag telefonluren och
ringde upp Derek Prince.
Derek Price hade föreläst i logik och filosofi vid universitetet i Cambridge i England.
Han hade blivit omvänd till Kristus, medan han tjänstegjorde i brittiska armen under
andra världskriget, och hade sedan dess satsat sin kunskaper och sin tränade begåvning
på att studera Bibeln. Sedan dess hade han varit bibellärare i fyra kontinenter och hade
slutligen slagit sig ner i Förenta staterna. Jag hade träffat honom en enda gång på en
konferens, där vi båda hade talat, och hade tagit intryck av den betydelse, som han fäste
vid andeutdrivning. Till skillnad från de akademiska typer, som jag hade mött på
seminariet, medgav han inte bara, att demoner existerade, utan trodde, att kristenheten
hade en biblisk skyldighet att föra krig mot dem. Eftersom han bodde i Fort Lauderdale,
som inte låg långt bort, bestämde vi tid för ett sammanträffande.
66
Kom in och känn dig som hemma! Hans markerade engelska brytning lät behaglig i
mina öron. Vi gick in i hans arbetsrum. Jag har tagit mig friheten att fixa en kanna te.
Han hällde upp en kopp åt oss var och lutade sig sedan tillbaka.
Du sa, att du är intresserad av befrielsetjänsten?
Jag log ursäktande. Jag tycks åtminstone ha en mängd frågor om den, svarade jag.
jag berättade för Derek om den senaste frågan, hur kunde en kristen vara
besatt av en ond ande?
Derek smuttade på sitt te.
Det är en av de olyckliga sakerna med King James bibelöversättning, sa han.
Det ord, som på engelska (liksom på svenska, ö.a.) Översatts med besatt, betyder på det
grekiska originalspråket endast att ha en demon. Ansatt eller plågad av en demon
kommer närmare i betydelse. Besatt förutsätter ägande, som om anden behärskade
hela personen, och den tanken är mycket starkare, än vad grekiskan betyder.
Du har nog lagt märke till, att de människor i Nya Testamentet, som blev befriade från
demoner, uppenbarligen var helt vanliga människor, som levde ett normalt liv men som
hade något visst problem. En hade en oren ande – och kämpade förmodligen med lusta.
Någon var handikappade av en sjukdomsande, någon av en döv ande och ytterligare
någon av en blind ande. Men den ansatte personen fungerade tydligen normalt i övrigt.
Han tog tekannan och gav mig påtår.
Jag märker samma sak idag. Folk som behöver befrielse har svårigheter på något visst
område och har inte kunnat komma till rätta med detta på annat sätt. De lider kanske
av någon form av psykisk ångest eller av något brinnande fysiskt begär – men de
är inte besatta av det. I själva verket kan de i andra avseenden vara
anmärkningsvärt starka personer.
Och dessa – ah, ansatta personer kan vara kristna? Frågade jag. jag tycker inte,
att Bibeln är särskilt tydlig på den punkten.
Det är den inte heller – men mångfaldiga gånger har jag önskan, att den vore det. Det
finns inget kategoriskt påstående i den frågan i Bibeln – varken att en kristen kan ha,
eller att en kristen inte kan ha, en ond ande. Fast när det gäller uppräkningen av
nådegåvorna i Första Korintierbrevet – varför skulle Gud ge gåvan att skilja
mellan andar till församlingen, om ovälkomna andar aldrig skulle kunna
bli ett problem i församlingen?
Han sköt tillbaka sin stol och började gå fram och tillbaka i rummet.
Don, det avgörande är inte, vad jag teoretiserar om utan vad jag ser. Jag skulle
uppskatta, att nittiofem procent av dem som jag sett uppleva äkta varaktiga
befrielser är ärliga, troende kristna – både före och efter befrielsen.
Låt mig berätta för dig om min egen befrielse.
Det måste ha synts i mitt ansikte, hur jag reagerade, eftersom Derek kluckade av skratt.
Folk ser ofta förvånade ut, när jag medger, att jag härbärgerat en demon – som om
det skulle göra mig till en andre klassens kristen. Men tänk efter en liten stund!
67
Jag skulle mycket hellre vilja upptäcka, att mitt häftiga temperament – vilket
var min speciella förbannelse – var en invasion utifrån, än att behöva
konstatera, att det var mitt verkliga jag.
Derek började vanka av och an i rummet igen.
Han berättade, att så länge han kunde minnas, hade han haft våldsamma vredesutbrott.
Som ung grabb lekte han en gång med en boll, när en annan pojke ryckte till sig den
ur händerna på honom. En blind, oresonlig ilska intog honom. Utan att riktigt
veta vad han gjorde, började han slå den andre. Om inte några andra
pojkar hade släpat bort mig, vet jag inte, vad som skulle ha hänt.
När Derek blev en kristen, antog han, att han skulle få kraft att hålla stånd mot dessa
vansinniga utbrott. Men till hans besvikelse fortsatte de att vara lika besvärliga
som någonsin förr. Det var, som om detta enstaka område på intet vis hade underordnats
Kristus, den förmente Herren över hela hans liv.
Och så en dag ingav mig den helige Ande tanken, att jag inte behövde ha det på det
sättet. Hur ska jag uttrycka mig? Det var, som om jag för första gången blev medveten
om ett slags närvaro i bröstet på mig. Jag gick avsides för att be. Först bekände jag,
att den del jag själv hade i vreden var synd – jag försökte minnas de gånger, när jag
av fri vilja tillåtit mig att bli arg eller uppammat vred – och bad Gud förlåta mig.
Sedan sa jag. Herre, om det finns något annat i mig, något som inte erkänner ditt
konungadöme, så vill jag inte ge det husrum. Jag vill, att det ska ut.
Det som hände kan jag bara uttrycka på detta sätt, det var, som om något tungt rycktes
loss från det inre av bröstkorgen och passerade ut genom munnen på mig. Jag kände
påtagligt, att något lämnade mig. Jag hade då ingen som helst aning om vad som hände.
Men från den dagen ända tills nu har jag inte en enda gång känt det slags
oförklarliga vrede, som jag talar om.
Det var en – en sorts helbrägdagörelse? Frågade jag.
Derek log. Är det inte lustigt, hur mycket hellre vi vill bli helade än befriade?
Folk tycks glömma, att det – åtminstone i princip – borde vara lika omöjligt för en
kristen att bli sjuk eller skadad som att bli plågad av en demon. Hur kan sjukdom
finnas i samma kropp som den fullkomliga Hälsan? Hur kan något bristfullt
samexistera med Fullkomligheten? Teoretiskt kan det förstås inte vara så.
Och ändå upplever vi varje dag, att det är så. När en influensabakterie
kommer in i min kropp, känner jag mig inte för den skull som sämre
kristen. Varför skulle jag då göra det, när en demon kommer in?
Nu är sanningen den, att Kristus har makt över influensabakterien. Församlingen har
under de gångna årtiondena återupptäckt hans helande makt, i den mån man hade
glömt bort den. Vi har sett fantastiska resultat. Vi har också sett, att helande inte
sker automatiskt i samma stund, som vi blir kristna. Kraften blir tillgänglig,
men vi måste tillägna oss den. Vi måste ta den i anspråk för vår konkreta
behov, annars får vi inte hjälp.
68
Det förhåller sig på precis samma sätt med onda andar. Det är sant, att de besegrades på
korset. Det är sant, att de inte har någon laglig rätt till något i den som tillhör Kristus.
De vet om detta, även om vi inte gör det! Men att vi inte vet om det, är precis vad
de tar med i beräkningen. De tänker inte ödmjukt stiga upp och lämna oss
samtidigt med vår omvändelse. Vi måste använda vår auktoritet, och det
är det som kristenheten här och där börjar upptäcka just nu.
Derek sneglade på klockan, och jag reste mig skuldmedvetet upp. Tack ska du ha, för
att du berättat så mycket för mig, sa jag. Det låter på sätt och vis förnuftigt, det som du
sagt. Det är precis så, som de skulle uppträda, om….Om?
Jag grimaserade över min kinkiga belägenhet. Derek, jag är skyldig dig en ursäkt.
Jag är inte ens övertygad om att dessa fördömda varelser existerar, förstår du.
Här sitter jag och upptar din tid med en mängd teologiska spetsfundigheter
men har inget svar på den grundläggande frågan.
Det är så, som onda andar skulle uppträda, började du att säga,
om så osannolika varelser existerade.
Precis.
Derek hade börjat duka av bordet.
Det är något, som endast erfarenheten kan avgöra, sa han. Och jag är inte säker på,
tillade han med ruelse, att det är en erfarenhet, som jag i all vänlighet kan önska dig.
69
Kapitel 9. CLEVELAND: OHIO.
Antingen Derek önskade mig den erfarenheten eller inte, visade sig hans ord vara
profetiska. Inom en månad efter vårt samtal deltog jag i en Djupare Liv – konferens i
Cleveland, där pastor H. A. Maxwell Whyte från Toronto i Canada också skulle tala.
Jag kände Maxwell Whyte lite grann, eftersom jag hade träffat honom, medan jag själv
var pastor i Toronto. Men på den tiden hade jag ingen aning om inriktningen av hans
verksamhet. Och om jag haft det, skulle jag utan ringaste tvivel ha avfärdat honom som
en religiös tokstolle. Nu såg jag till min förvåning i programmet för konferensen, att
han för andra dagens eftermiddag hade angett befrielse från onda andar som sitt ämne!
Medan jag försiktigt vadat ut på grund vatten, var Maxwell Whyte i detta avseende en
verklig pionjär, som kommit in på detta område tjugo år tidigare. I hans lilla häfte
Dominion over Domens (Herravälde över demoner) läste jag, hur detta gått till.
1948 hade Maxwell Whyte haft en medlem i sin församling i Toronto, som led av
kronisk astma och som var storrökare. I fjorton år hade den mannen varit halvt
invalidiserad, och inga böner om helande verkade göra någon nytta.
Så en dag hade en annan medlem i församlingen framkastat för pastorn,
att mannens svårigheter kanske orsakade av en demon.
Vi tog ned mannen i kyrkans källarvåning (skrev Maxwell Whyte), eftersom vi hade
läst, att demoner ibland ropade med hög röst, när de kom ut. Fast vi kände förstås inte
någon, som någonsin hört en ond ande fara ut! Vi hade blivit lärda att åberopa Jesu
blod, när fienden fanns i närheten, och därför började vi sjunga körer om blodet. Sedan
gick vi till attack! Kom ut i Jesu namn!
Vi gav oss inte, och medan vi kämpade intensivt, började astma – och
nikotindemonerna komma ut med hostningar och kräkningar. Efter en timme och tjugo
minuter hade en hel hög näsdukar blötts ner av slem, men han hade blivit helad! Han
reste sig upp, drog ett så djupt andetag som möjligt och utropade. Pris ske Gud, jag är
frisk! Jag kan andas för första gången i mitt liv!
Den mannen är frisk ännu idag och har inte längre något behov av att röka.
Jesus befriade honom!
Maxwell Whyte började sin undervisning på tisdag eftermiddag med en genomgång av
vad Nya Testamentet säger om befrielse från onda andar.
Han påpekade, att Jesus hade ägnat så gott som en tredjedel av sin offentliga tjänst åt att
driva ut demoner. Han talade också om faran av att i någon form hänge sig åt ockulta
företeelser och fastslog, att den som gjorde detta var olydig mot Bibeln och inbjöd
demoniska makter till attack.
Jag satt bredvid honom på plattformen längst fram i salen, när den första händelsen i en
hel serie inträffade, som för gott skulle skingra mina tvivel på att de onda andarna
verkligen existerade. Ett oväsen bland åhörarna fick alla att stirra. Nästan längst fram i
salen på min vänstra sida började en ung man oroligt skruva sig på sin stol. Han var
gänglig, finnig i ansiktet och hade tjocka glasögon samt talade högt till den generade
flicka, som satt bredvid honom.
Han ljuger, det försäkrar jag! hörde jag honom säga.
70
Allt han säger är lögn! Plötsligt hoppade han upp på sina fötter och skrek till,
så att folk hoppade högt. Han ljuger. . !
Maxwell Whyte pekade på honom med ett finger och sa lugnt. Unge man, om du kan
behärska dig, sätt dig då ner och lyssna till resten av undervisningen. Gå i annat fall
genast till bönerummet, så ska i be för dig efteråt. Jag var mycket förvånad över att se,
att händelsen inte på något sätt hade fått talaren att tappa fattningen. Publiken däremot,
jag själv inräknad, var närmast chockad.
Den unge mannen skakade nu så våldsamt, att glasögonen ramlade av honom. Maxwell
Whyte bytte några stilla ord med ett par män, som satt i närheten,
och de hjälpte pojken ut ur salen. Flickan bredvid honom
rafsade till sig glasögonen och följde efter ut.
Det som ni just har varit med om, händer inte sällan i ett möte, där man presenterar
befrielsetjänsten. Maxwell Whyte vände sig åter lugnt mot åhörarna. Sanningen
om befrielse får ofta de onda andarna att reagera på något liknande, dramatiskt sätt.
De tycks beslutna att försöka hindra, att det här budskapet kommer ut.
Jag hörde inte särskilt mycket av återstoden av hans tal. Jag var alltför häpen över hur
händelserna hade utvecklats. Ännu mer imponerad var jag av den auktoritet och
skicklighet, med vilken Maxwell Whyte hade uppträtt i denna situation. Inte en pastor
på tusen skulle ha förblivit oberörd, ställd inför ett sådant utbrott, men Maxwell Whyte
hade klarat det lekande lätt. Uppenbarligen hade han många gånger för stått inför
sådana kriser.
Man hade pålyst, att det skulle bli en fråge – och förbönsstund i ett lite rum bredvid.
Ungefär trettio stycken trängde sig in i det. När vi hade hämtat tillräckligt med stolar,
reste sig en söt liten brunett upp.
Jag anser mig vara kristen, började hon, men ändå upplever jag, att jag i vissa fall fått
stor hjälp av just de saker, som du fördömde i ditt tal. Jag tror på ESP eller utomsinnlig
varseblivning. Varje dag läser jag mitt horoskop, och då och då har andar från den andra
sidan meddelat sig med mig och gett mig värdefulla råd. Jag kan inte godta Bibelns
auktoritet på det sätt, som du gör. Den skrevs av människor, och en del av dess innehåll
är grymt och dömande. Jag har kommit fram till att tro på en Gud, som är enbart kärlek,
och till att förkasta tanken på helvetet och Djävulen
Det är du inte ensam om, svarade Maxwell Whyte vänligt. De flesta moderna
människor idag tror inte, att Satan och hans änglar existerar. Som en följd menar
många kristna, att allt övernaturligt måste komma från gud. Ingenting kan
vara längre från sanningen.
Kvinnan skakade envist på huvudet. Men jag kan försäkra, att mina andar är goda och
visa! Innan Maxwell Whyte hann svara, kom två män in genom dörren och
stödde mellan sig den upprörde unge mannen, som letts ut från mötet.
Hans flickvän följde efter.
Han har bett om hjälp, pastorn. De hjälpte honom ner i en stol.
Han darrade alltjämt. Maxwell Whyte lutade sig över honom. Du ande, sa han med
71
plötslig skärpa i rösten, jag talar till dig och inte till personen. I Jesu namn befaller
jag dig att släppa honom och att fara ut!
Vid hans ord bröt den inga mannen ut i krampartade hostningar, vilket mycket liknade
Joseph Wheelers reaktion, när jag bad för honom vid altarringen i Florida. Och när
hostanfallet upphörde, gav han uttryck för nästan exakt samma lättnad.
Skakningarna avtog, och ansiktsuttrycket blev normalt igen.
Jag känner mig bättre. Han log mot flickan. Det gör jag verkligen!
Jag känner mig faktiskt alldeles utmärkt!
Medan Maxwell Whyte gav honom lite vägledning, tittade jag bort mot kvinnan, som
hade yttrat sig kort innan. Det syntes, att hon var upprörd. Hon satt på kanten av stolen
och stönade svagt, medan hon krampaktigt om och om igen pressade samman fingrarna.
Plötsligt blev hennes stönande till ett öronbedövande skrik, som studsade mellan
väggarna i rummet och ännu en gång skar i nerverna på de trettio åskådarna,
som ännu inte hade hämtat sig från den unge mannens uppträdande under
mötet. Två personer hoppade upp och skyndade sig ut ur rummet.
De hade fått nog.
Maxwell Whyte gick och ställde sig vid sidan av kvinnan. Kom och hjälp mig, Don!
Ropade han till mig. Med bultande hjärta gick jag dit och tog henne om ena handleden,
medan han höll den andra. Hon rusade upp från stolen och försökte vrida sig loss ur
vårt grepp. Huvudet på henne flög fram och åter så snabbt, att hennes långa, bruna
hår slog mig i ansiktet som en piska. Sedan öppnade hon ögonen. Det som
stirrade ut mot oss var långt ifrån mänskligt.
Över hennes läppar kom så ett hemskt skratt, mer ondskefullt än vad jag någonsin hört.
Det fick mig att rysa längs hela ryggraden. Jag visste inte, vad jag skulle göra, annat än
att klänga mig fast vid hennes arm. Jag var skakad i djupet av mitt innersta.
Det skrattet! Utropade Maxwell Whyte.
Jag skulle känna igen det var som helst. Häxeri!
När han nämnde det ordet, hov kvinnan upp ännu ett gällt skratt. Hon var ganska späd
till kroppen, smärt och inte mer än en och femtiofem lång. Det oaktat började hon släpa
oss båda runt i rummet, som vore vi småbarn. Folk skingrades som en hönsflock
framför oss. Somliga sköt undan stolar för oss, och andra tryckte sig mot väggen.
Jag kunde inte påminna mig, att jag någonsin förr befunnit mig i en så ovan
och skräckinjagande situation.
Till slut tog Maxwell Whyte till min stora lättnad herravälde över situationen.
Du häxeriets ande, hans röst lät så auktoritativ, att den tycktes skära som en kniv
genom luften, du är underlagd mig i Jesu namn, och jag befaller dig att
komma ut ur denna kvinna!
Ögonblickligen slappnade kvinnan av under vårt grepp.
Ett utdraget, vinande ljud kom från henne, viket slutligen tonade ner och upphörde.
72
Medan vi till hälften bar henne tillbaka till hennes stol, började hon gråta stilla.
Maxwell Whyte fångade min blick och log. Den är borta, sa han. Den gav sig iväg med
det långa, vinande ljudet. Jag har sett samma sak dussintals gånger.
Gråten är bara lättnad.
Medan han ännu talade, satte sig kvinnan upp. Hon trevade i en ficka i kjolen och tog
upp en näsduk, som hon torkade ögonen med. Jag ryckte till, när jag såg, hur hennes
ansikte förvandlats. Redan förut var hon attraktiv, men nu hade hennes ansiktsdrag
dessutom mjuknat. En hårdhet, en viss utstrålning, hade försvunnit.
Jag är ledsen, att jag uppträdde, som jag just gjorde, sa hon. Jag kunde bara inte
behärska mig. Jag visste, vad hennes ansikte kom mig att tänka på, en madonna. Hon
tittade sig omkring på folket, som såg undrande ut. Allt sedan jag började intressera mig
för ockulta ting, har det varit, som om en makt dragit mig till alla möjliga slags
underliga möten och tvingat mig att läsa konstiga böcker. Jag – jag förstår
inte allt, som hänt här, men det känns, som om någonting
förskräckligt ont gett sig iväg.
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den närmaste timmen efteråt. Det förekom mer
förbön, några frågor och samtal, men jag lyssnade bara nätt och jämnt. Jag var alltför
upptagen av de två händelser, som jag nyss bevittnat. Det kändes, som om det skulle ta
en månad att tänka igenom det som jag hade fått lära mig.
Innan veckan var över, skulle jag emellertid få vara med om ännu en händelse, som
skulle påverka mig ännu djupare än den förra. Det var dags för lunch sista dagen på
konferensen, och salen hade börjat tömmas efter förmiddagens möte, när vi hörde
snyftningar längs ner i rummet. De kom från en pojke på kanske tio eller elva år, som
satt bredvid en vithårig dam. Maxwell Whyte och jag gick båda ner till dem.
Kan du hjälpa min sonson? Damen hade beskyddande lagt ena armen runt pojkens
skuldror. Innan vi hann fråga, vad som var fel, stelnade pojkens kropp till, och hans
tänder började skallra. Maxwell Whyte böjde sig fram över honom.
Du onde ande, vem är du?
Pojken rörde på läpparna, medan tänderna fortsatte att skallra. E-e-e-ep-p. .
till sist fick han fram ordet, som träffade mig som ett hårt slag. Epilepsi!
Epilepsi? Epilepsin en ande? Medan jag stirrade i vantro, började det rycka krampaktigt
i den lilla kroppen. Hans farmor nickade bekräftande. Vi har tagit honom överallt.
Vi har försökt allting.
Tillsammans lyfte vi tre ner den medvetslösa pojken på golvet. Sedan befallde Maxwell
Whyte epilepsins ande att komma ut i Jesu namn. Trots att pojken inte verkade kunna
höra något, mon en omedelbar reaktion. Han rullade över på sidan och började hosta,
häftigt och ihållande. En sista konvulsion fick hela kroppen att rycka, och sedan
låg han stilla. Efter omkring en halv minut öppnade han ögonen och
blinkade upp mot cirkeln av ansikten.
Tror du – har han – så här fort har han aldrig kommit ur ett anfall!
Farmoderns röst skälvde av hopp.
73
Jag hoppas han kommit ur dem för gott. Maxwell Whyte log mot pojken, som sakta tog
sig upp på fötter. Men ibland finns det en fysisk svaghet eller skada, som från början
gav anden möjlighet att komma in. Han la sina händer på pojkens huvud och bad, att
han skulle helas till ande, själ och kropp.
Det är det som är så förvillande med epilepsi, sa han till mig, när de båda hade gått.
Ibland verkar det vara ett renodlat fysiskt, organiskt problem, som man inte kan hjälpa
på det här sättet. I andra fall är orsaken helt klart demonisk. Jag känner personligen ett
antal personer, som lidit av epilepsi men som blivit ögonblickligen och varaktigt
befriade genom ett enda utdrivningsförsök.
I ensamhet på mitt rum efter lunchen tänkte jag tillbaka på veckans händelser. Allt hade
varit häpnadsväckande, men den episod, som rörde mig mest, var den lille pojkens
befrielse. Jag tog fram Bibeln ur resväskan och tummade igenom den, till
dess att jag fann det avsnitt, som jag sökte.
När de därefter kom till folket, trädde en man fram till honom och föll på knä för
honom och sa. Herre, förbarma dig över min son, för han är epileptiker (eng.) och
plågas svårt, ofta faller han i elden och ofta i vattnet. Och jag förde honom till dina
lärjungar, men de kunde inte bota honom. Då svarade Jesus och sa. För honom hit till
mig. Och Jesus tilltalade honom strängt, och den onde anden for ut ur honom,
och gossen var botad från den stunden. (Matt 17: 14 – 18).
En epileptisk ande! Nu förstod jag skälet till att våra bemödanden för Irene Corbetts
räkning hade misslyckats. Nu förstod jag, varför hennes anfall så ofta hade inträffat
under gudstjänsten. Jag insåg, vad det onda och elaka var, som till och med hade
lyckats beröva henne livet. I Irene hade vi inte bara kämpat mot en sjukdom eller
ett fysiskt handikapp, utan vi hade kämpat mot en andlig fiende. Och vi hade
slagits utan just det vapen, som vi desperat behövde, befrielsetjänsten!
När jag reste hem från Cleveland, insåg jag, att inom loppet av några korta dagar hade
Herren tagit bort allt tvivel från mig. De onda andarna existerade verkligen, och –
vilket var viktigare – man kunde definitivt bli fri från dem i Jesu namn. Jag kunde inte
heller betvivla, att jag i Guds outrannsakliga planläggning hade kallats att hjälpa till att
uppenbara för Guds folk vilka möjligheter att bekämpa denna speciella form av
sataniskt angrepp som han gett oss.
Och dessa tecken skall åtfölja dem som tror, genom mitt namn skall de
driva ut onda andar. (Mark 16: 17).
Om jag undrade, vad nästa steg skulle bli, så dröjde det inte länge, innan jag fick reda
på det. Även om jag hade lärt mig mycket i Cleveland, var jag ännu ingenting annat än
en nybörjare på detta område. Nu verkade Gud besluten att föra mig in i en andlig
krigsföring, så intensiv, att jag inte på något sätt skulle vara
beredd för den tidigare.
Bara några dagar efter det att jag kommit tillbaka till Pompano Beach, var Alice och jag
en kväll hos Jack och Anna Musselman, när det knackade på dörren.
Det är Stella Sweeney, sa Anne och reste sig. Musselmans hade berättat för oss om
Stella, och jag var angelägen att få träffa henne. Vilket liv Stella hade haft! Ett
74
äktenskap i tonåren hade slutat med skilsmässa men gett henne två söner att uppfostra
ensam. När pojkarna vuxit upp, var Stella rejält alkoholiserade och brukade festa
duktigt i den stad i New England, där hon bodde. En svår bilolycka skakade om henne,
så att hon gick in i Länkarna och nyktrade till. Senare flyttade Stella till Florida, där
kristna vänner ledde henne till Jesus och bad igenom henne till Andens dop,
Musselmans berättade, att hon nu var en strålande kristen, som i många avseende
upplevt en underbar förvandling. Men hon kämpade ännu med plågsamma, inre
svårigheter. Dagarna igenom hånade röster henne och frestade henne att återvända
till sitt gamla, vilda liv, och om natten återkom detta i drömmen.
Stella hade nu kommit in genom dörren. Hon var livlig och rödhårig, och hennes
strålande ögon såg ut som en ung och lycklig flickas ögon. Hon kom in och slog sig ner
tillsammans med oss. Under n halv timme talade jag om mina upplevelser i Cleveland.
Det märktes, att Stella tog redogörelsen till sig mycket personligt.
Jag är övertygad om att jag också behöver befrielse sa hon till sist. Jag kunde känna, hur
något rörde om i mig, medan du berättade. Skulle vi kunna göra det här med detsamma?
Jag tittade på Jack, och han nickade bifall.
Det är möjligt, att dina problem inte har något att göra med onda andar, förberedde jag
henne. Jag frågade, vilka andra sätt hon hade prövat. Kanske var det bara hennes
gamla jag, hennes köttsliga natur, som behövde underkastas bön, trogen bibelläsning
och disciplin. Men uppenbarligen hade hon uthålligt gjort allt detta alltsedan
omvändelsen, utan att det haft den ringaste effekt på vissa områden av hennes liv.
Vi lät Stella sätta sig i en stol med rakt ryggstöd mitt i rummet. Jag föreslog, att hon
skulle be och särskilt be om Guds hjälp i det som vi skulle göra, innan vi försökte gå
emot. Stella böjde huvudet, men av någon orsak hade hon svårt att tala.
Förvånad tittade hon upp.
Det verkar, som om något försökte kväva mig.
Alice bad därför istället högt för henne. Vi samlades alla runt Stella, och sedan vidrörde
jag varsamt hennes huvud och sa. I Jesu namn tar jag auktoritet över varje ond ande,
som plågar denna kvinna. Sedan kom jag inte längre, eftersom ett skärande, hånfullt
skratt bröt fram ur hennes strupe. Jag tittade på hennes ansikte. Hon stirrade upp på mig
med hatfulla ögon, som smalnat till springor, och med slutna läppar, som uttryckte ett
spefullt hånleende. Det kändes som att återuppleva en nattmara, som om händelsen med
kvinnan i Cleveland hade upprepats, med bara den skillnaden, att den här gången
fanns inte Maxwell Whyte till hands för att ta ledningen.
Hjärtat började bulta i halsgropen på mig. Det kändes, som om det onda, som stirrade
på mig genom Stellas ögon, på något sätt mätte mig. Bakom den svavelosande blicken
förnam jag en slug intelligens. Läpparna skiljde sig åt.
Ni är en skock dumbommar allihop!
Skinnet knottrade sig på mig. Detta var inte Stellas röst.
De glödande ögonen släppte aldrig mitt ansikte, och så hördes samma röst igen.
Denna kvinna tillhör mig!
Jag förstummades, chockad och hypotiserade av de glödande ögonen.
Detta är mitt hus. Jag bor här, och ingen av er kan köra iväg mig.
75
Med en ansträngning slet jag mina ögon från hennes stirrande blick och tittade på Alice
och sedan på Jack och Anne. De var lika förbluffade som jag. för ett ögonblick kände
jag en nästan hysterisk känsla av lättnad över att de var närvarande. Ingen skulle
kunnat tro på det som hände, såvida man inte sett det med egna ögon!
Jag tog mod till mig så gott, som jag kunde, och försökte tala med tillförsikt och
auktoritet.
Du onde ande, jag befaller dig att tala om för mig, vem du är. Stellas ansikte förvreds på
ett ännu mera groteskt sätt än förut. Hat! Ofrivilligt hoppade jag bakåt. Jag visste, vad
jag borde göra. Jag skulle befalla den anden att komma ut. Men innan jag kunde ta mig
samman, återkom rösten, slug och drypande av sarkasm.
Hon säger, att hon älskar honom.
Älskar vem då? Frågade jag automatiskt.
Det vet du! Rösten lät nu arg och retlig. Honom . . . Jesus!
Ordet spottades fram som svordom. Men han kommer inte att få henne, för hon tillhör
mig! Hon har alltid varit min! åter en gång kom det ondskefulla skratt. Plötsligt kände
jag en oerhörd indignation mot det onda, som skrytsamt hoverade sig i Stella.
Du hatets ande, sa jag. I Jesu Kristi namn bjuder jag dig att lämna denna kvinna.
Till min förvåning slängdes bägge hennes armar rakt upp i luften, fingrarna på både
händerna böjdes som klor, och ett ljud, som liknade ett galet djurs rytande, kom från
hennes mun. Precis lika plötsligt blev hon avspänd igen.
Hon strök bort en hårtuss från ögonen med ena handens baksida och log osäkert.
Hennes blå ögon hade åter klarnat.
Tack, Jesus! Tack, Jesus!
Sa hon. Förvånad såg jag sedan, hur hon häftigt tryckte båda händerna mot sina sidor.
Det finns flera kvar! Jag kan höra dem diskuterar inom mig!
Fastän jag visste, att Bibeln talade om att det kunde finnas mer än en ond ande i en
person, hade jag aldrig ansett det vara en möjlighet, som man behövde räkna med.
Stella slöt ögonen, och med häpnad såg vi, hur hennes ansikte förändrades, så att det
blev en karikatyr av ett trumpet barns. Om jag inte vetat annat, skulle jag ha kunnat gå
ed på att Stella spelade teater för oss.
I Jesu namn, tilltalade jag det som gav sig tillkänna, befaller jag dig att tala
om för mig, vem du är. Stella rätade på huvudet, och från hennes mun kom en gäll,
pipig röst – helt olik både Stellas vanliga röst och den metalliska rösten hos hatets ande.
Vi tycker inte om hennes nya vänner, klagade rösten. Hon är inte trevlig längre. Och
vi saknar musiken! Vid det här laget svajade Stellas hela kropp rytmiskt på stolen.
Hon började gnola utan att riktigt ta ton och knäppa med fingrarna som i takt med en
musik, som vi inte kunde höra. Det räcker! Ropade jag. i Jesu namn befaller jag dig att
tala om ditt namn! Fåfänga! Kom svaret med skrikig röst.
På befallning gav sig den andre anden i ordningen iväg med ett vinande. Under två
otroliga timmar fortsatte vi att bedja med Stella. Det var den underligaste upplevelsen i
76
mitt liv fram till dess, och den var ännu mera ofattbar än händelserna i Cleveland.
Tjugotvå olika andar kom ut. Var och en av dem argumenterade och protesterade, innan
den gav sig iväg. Om Stella hade varit århundradets bästa skådespelerska och om hon
hade repeterat rollen ett helt år, kunde hon inte ha spelat hälften så många roller hälften
så övertygande. Man måste se och höra vissa av de förvridna uttrycken i
hennes ansikten och av de karikerade rösterna för att kunna tro dem.
När den tjugoandra demonen drivits ut, grät Stella av ren och skär frihetsglädje. Sedan
hon gått hem, stannade Alice och jag kvar hos Jack och Anne och pratade om det
som hade hänt till fram på småtimmarna.
Under de följande veckorna fann jag, att jag hade befrielse från onda andar som ämne
nästan överallt, där jag talade. Och varje gång jag tog upp ämnet – det kvittade hur
kortfattat – så slutade det med att jag efteråt drev ut demoner. Men samtidigt som
jag fick ett visst mått av erfarenhet, fanns det besvärande frågor. Frågor,
som jag inte hade något svar på.
En kväll i Pennsylvania efter det att jag talat om och drivit ut onda andar tilltalades jag
av en äldre man. Pastor Basham, jag gick till bönerummet, därför att jag trodde, att jag
behövde befrielse. Men ingenting hände, när du bad för mig. Nu ve jag verken
in eller ut. Har jag en ond ande eller inte? Hur skall jag kunna veta det?
Som så ofta förr var det en fråga, som jag inte kunde besvara.
Väl hemma i Pompano Beach igen tog jag fram det anteckningsblock, som jag börjat
skriva i för, som det nu verkade, så länge sedan. Längst upp på en ny sida skrev jag.
Hur kan vi veta, om vi har en ond ande? Sedan lutade jag mig tillbaka och tänkte noga
igenom den mängd upplevelser, som hopat sig. Ju mer jag funderade över dem, desto
starkare kände jag, att nyckeln låg på de områden, där vi satt fast. Från många år av
själavård visste jag, att folks personliga problem, om de var kroniska och
återkommande, ofta hörde hemma inom en av tre grupper. Man berättade för mig.
Jag har problem med sex. jag kan inte låta bli att tänka på det. På vissa områden väcker
de ringaste antydningar mina sexuella instinkter till liv, och jag dras med, lockad in
i ett träsk av fantasi och åtrå. Jag har ingen kontroll över sådana tankar.
Dom terroriserar mig och binder mig. Med min vilja förmår jag inget mot dom,
och bönen gör ingen nytta.
Jag topprids av en viss känsla. Vrede, oro, fruktan, besvikelse, bitterhet, svartsjuka. Jag
kan inte prisa Gud, och jag kan inte vara tacksam. Jag har inte fått bukt med denna
känsla genom själavård eller bön. Den hindrar mig från att komma närmare Gud.
Jag är beroende av en viss stimulantia. Samhället självt är en del av problemet. Tobaken
tränger sig på mig i varenda annons. Spriten anses som en social nödvändighet.
Tabletter för att kunna vakna och för att kunna somna, smärtstillande tabletter och
lugnande tabletter, medel som ger en kick. Jag är slav under narkotika.
Det gåtfulla var, att alla dessa hämmande saker – i vissa fall och för vissa människor –
kunde bemästras genom bön, självkontroll och genom att avstå från dem. Ta till
exempel min egen kamp med pengar. När jag väl hade tagit det stora trossteget
77
att gå in i ett nytt beroende av Herren, försvann till stor del den ekonomiska oron.
Det var en verklig seger. Andra gånger åstadkom samma ansträngning och samma
hängivenhet och överlåtelse ingen förändring alls. Skulle det kunna vara så, att detta var
ett av de viktigaste kännetecknen på demonisk hemsökelse? Jag skissade en
provunderökning.
Diagnos på en ond ande.
1. Behandla först problemet som en vanlig, köttslig synd och se, vad som händer.
Bekänn, be om förlåtelse och tro, att du har blivit förlåten. Använd så din vilja,
disciplin och bön för att förändra de vanemönster, som finns inrotade på området
ifråga.
Håll dem för korsfästa med Jesus, så fort de dyker upp igen, och vet,
att han förmår det som vi inte kan.
2. Om inget av detta leder till seger, har du kanske att göra med en ond
ande – och du bör söka befrielse.
Medan jag skrev, kom jag ihåg ett samtal, som jag haft efter en gudstjänst i en kyrka i
Miami. Kvinnan, som ville tala med mig, och jag satte oss på främsta bänkraden, sedan
kyrkan hade tömts. Hon verkade tämligen lugn, till dess att jag frågade henne,
varför hon trodde, att hon behövde hjälp. Hon skärpte genast rösten.
Tala inte till mig på det sättet! Fräste hon. Du försöker framställa mig som
äktenskapsbryterska! Genast hon sa detta, insåg hon, att vi inte hade nämnt
någonting om otrohet. Hon sänkte huvudet och började gråta.
Jag förstår inte vad som fick mig att utrycka mig så.
Har du någonsin varit med om något sådant! Nej.
Men det kommer för dig i tankarna!
Det är problemet. Jag kan inte få dem ur skallen. De dyker upp och håller hela tal för
mig och ansätter mig och styr mig. Det är bara genom Guds nåd, som jag inte,
som jag inte. Jag har varit hos en psykiater också. Han hjälpte mig att förstå en massa
saker – men jag har ännu kvar tankarna.
Där hade vi mönstret. En person, som inte behärskade en viss del av sitt liv, och som
gjort allvarliga ansträngningar till förändring, men utan resultat. I det här fallet tog
kvinnan till sig det som jag sagt i min predikan om befrielse och frågade, om det kunde
finnas något sådant som en otrohetsande. När jag sa, att det var möjligt, bad hon,
bekände sin svårighet och gick emot varje ande, som hon kunde ha att göra med.
När jag befallde den att komma ut, hade hon upplevt en bestämd känsla av lättnad.
Två månader därefter fick jag ett brev från henne, hon hade hela tiden varit härligt
fri från de ovälkomna tankarna.
Det dröjde sedan inte länge, innan jag upptäckte ännu ett tecken på att man kanske stod
inför demoner. En kväll åt Alice och jag middag tillsammans med ett antal vänner i
West Palm Beach. Medan vi drack kaffe, kom samtalet – som vanligt numera – in
på frågan om befrielse. Mitt i berättelsen om kvinnan i Cleveland med häxeriets ande
slog plötsligt en av gästerna, Bertha Matthews, knytnäven i bordet, så att
kaffekopparna hoppade och vi alla ryckte till.
78
Det var det värsta struntprat jag någonsin hört! Utropade hon. Jag tror inte ett enda dugg
av det. Dessutom är det ett riktigt äckligt ämne att ta upp, medan vi sitter och äter!
Bertha darrade, och hennes ögon började fyllas med tårar. Hon rusade upp från bordet
och skyndade ut ur rummet. Röd i ansiktet av förlägenhet stammade hennes man fram
en ursäkt om att hans fru haft besvär med nerverna på sistone.
Basham, nu har du ställt till det igen! Läxade jag tyst upp mig själv. Högt sa jag. Jag
hade ingen aning om att den historien skulle kunna göra någon upprörd. Jag hoppas
ni förlåter mig, att jag ställt till ett sådant uppträde.
Det var inte ditt fel, försökte herr Matthews trösta mig med. Bertha har varit
nervös sista tiden.
I vardagsrummet förenade sig Bertha med oss igen. Jag vill be er alla om ursäkt för att
jag tappade fattning, sa hon. Hon skalv ännu på rösten. Jag vet inte, vad det är för
fel med mig. Don, jag undrar, om du skulle vilja be för mig.
Bertha satte sig ner och tittade – tyckte jag – lite misstänksamt, medan jag gick fram till
henne tvärs över rummet. Jag antog, att jag skulle använda samma metod, som jag
använt förut, och la försiktigt ena handen på hennes huvud. I Jesu namn,
började jag, kommer jag emot varje ond ande i denna.
Med ett skrämt utrop slog hon undan min hand och hoppade upp. Nej, nej! Nästan
ropade hon. Jag vill inte, att du ska driva ut någonting ur mig! Jag ville bara, att du
skulle be en bön. Hon gick baklänges ut ur rummet, medan hon vaktade mig med
ögonen. Uttrycket i hennes ansikte påminde mig plötsligt om fru Stern i
Sharon för flera år sedan.
På mig verkade kvällen vara förlorad. Jag hade förstört en middagsbjudning. Hur ofta
råkade jag inte i den här tjänsten in i laddade situationer som denna!
När vi sa adjö strax därefter, kände jag mig som en utstött.
Morgonen därpå fick jag emellertid ett telefonsamtal från en av de kvinnor, som också
varit där. Jag tänkte du skulle vilja veta, vad som hände i går kväll! Hon lät entusiastisk.
Sedan du och Alice åkt, ändrade Bertha och hennes man åsikt om Berthas behov av
befrielse. De bad att jag skulle be för dem. Uppriktigt sagt blev jag livrädd, men hur
som helst gick jag med på det. Jag bara bad, att Gud skulle hjälpa och leda mig, och
sedan befallde jag eventuella onda andar att komma ut ur henne. Innan jag ens talat
färdigt, hostade Bertha till lite grann och började gråta – och hon grät av glädje.
Du kan bara inte tro så förändrad hon blivit! Hon såg helt enkelt strålande ut.
Vad tror du om det? Tror du, att det verkligen var en befrielse?
Det trodde jag faktiskt! I just det ögonblicket kunde jag se fantastiska möjligheter för
framtiden, möjligheten av en samlad kristenhet i stånd att göra anspråk på Jesu
löften, att när Sonen gör oss fria, så blir vi verkligen fria!
Jag återgick till mina anteckningar. Under rubriken Hur kan vi veta,
om vi har en ond ande? Skrev jag.
1. Moderna beteckningar som fixering kan beskriva en demonisk verklighet.
79
Har vi kört fast på någon punkt i vår andliga utveckling?
Kan problemet bemästras genom bön och lydnad?
Om inte, bör vi åtminstone tänka oss möjligheten, att orsaken är demonisk.
2. Om vi någonsin känner oss tvingade till destruktiva handlingar,
kan det ligga en ond ande bakom detta.
3. En särskilt stark, negativ reaktion mot tanken på befrielse från onda andar bör
föranleda,
att frågan ställs. Varifrån kommer denna reaktion? Förvisso kan man ha påtagliga
invändningar mot andeutdrivning. Men finns det fog för dessa invändningar,
eller kommer de från någon annan källa – kanske från demonerna själva?
Jag vände blad i anteckningsblocket. Längst upp skrev jag som ny rubrik en annan
fråga, som länge förföljt mig och gjort mig villrådig. När jag skrev ner orden, insåg
jag inte, vilka obehagliga minnen den frågan inom kort skulle föra fram i ljuset.
Den fråga, som jag föresatte mig att utforska, var.
Hur kan demonerna alls komma in i oss?
80
Kapitel 10. HUR DE TAR SIG IN.
Var är Laura? Vet inte mamma, sa Lisa. Hon var med mig på andra sidan gatan
för en liten stund sedan.
Lisa, hur många gånger har jag inte sagt åt er båda att hålla ihop? Det fanns missnöje
i Alices röst. Gå nu och leta reda på henne. Det är nästan dags för middag!
Ja, ja, mamma, suckade Lisa uppgivet. Jag ska ta reda på henne.
Men Lisa kunde inte finna Laura, och det kunde inte Shari eller Glenn heller.
Alice och jag började också söka, Alice i den ena riktningen och jag i den andra.
Barnen längre neråt gatan sa, att dom trodde hon var i parken, sa Alice, när vi möttes
igen framför huset. Men när jag gick dit, var parken tom.
Jag kör runt kvarteret. Hon kan inte vara långt borta.
Jag försökte låta mindre oroad, än vad jag kände mig. Men turen runt i grannskapet gav
inte heller något resultat. Alice stod och väntade, när jag kom tillbaka. Hon såg
modfälld ut, när hon såg mig stiga ur bilen ensam.
Dom andra har inte heller sett röken av henne, sa Alice med en röst, som började låta
verkligt orolig. Tror du vi borde ringa polisen? Det blir snart mörkt.
Det vet jag inte. Jag ryckte på axlarna och ville ännu inte medge, att jag var rädd.
Och just då kom vår Laura välbekanta, lilla gestalt promenerande mot oss på trottoaren,
som om ingenting hänt. Alice gav till ett glatt utrop och rusade mot henne. Sedan
stannade hon, och vrede bröt igenom hennes lättnad.
Laura Anne Basham, var har du varit! Hörde du inte, att vi ropade? Fattar du inte,
att vi letat efter dig överallt?
Lauras blå ögon såg oskuldiga ut. Jag var hemma hos Gina. Då borde du hört, när vi
ropade! Vi lekte i garaget. Laura lät fortfarande obekymrad.
Men vi trodde vi förlorat dig, Laura! Fattar du inte det? Förbittrade tårar började rinna
utför Alices kinder. Vi trodde vi förlorat dig, Laura, upprepade hon.
Vi trodde vi aldrig skulle få se vår Laura Anne igen!
Till sist förstod Laura. Hon borrade ner sitt ansikte i kjolen på Alice och började
förskräckt gråta. Alice och jag tittade på varandra. Hon hade ju faktiskt inte varit
förlorad utan bara lekt i garaget hos en granne.
Det är bra nu, Laura, sa jag och klappade henne på huvudet. Vi är inte arga längre.
Det var bara det, att du skrämde oss. Vi tycker om dig och vill inte,
att något ska hända dig.
Men Laura var otröstlig. Hon klängde sig fast vid sin mor som en kardborre
och flämtade mellan snyftningarna fram. Ja .. jag m- menade inte att vara stygg!
Jag är så .. så ledsen!
Pappa sa, att det är bra nu, Laura, Alice böjde sig fram och kramade om den darrande,
lilla gestalten. Vi har kommit tillbaka allihop igen, och allt är bra nu.
81
Laura lyfte sitt tårade ansikte. Men du sa, att jag kanske aldrig skulle få se er igen!
Hon började gråta häftigt igen. Alice tittade hjälplöst på mig.
Vad ska vi göra? Först kunde vi inte få henne att förstå, och nu kan vi
inte få henne att lugna sig.
Laura snörvlade större delen av middags timmen, och det var först, när vi alla packat in
oss i bilen för att köra in till centrum för att köpa glass efter middagen, som hon till sist
verkade ha lugnat ner sig.
När det var dags för barnen att lägga sig, hade jag glömt händelsen. Men när jag gick in
till dem för att säga god natt, fan jag Laura sitta kapprak i sin säng.
Jag sträckte mig fram för att släcka ljuset.
Lägg dig nu, raring, sa jag.
Lauras underläpp började darra. Jag kan inte somna, pappa. Varför inte då?
Därför att varje gång jag börjar be aftonbön, är det något inuti mig, som gör narr av
bönen. Hon började gråta.
Jag lät ljuset vara tänt och satte mig på sängen. En kort stund funderade jag på hennes
märkliga påstående. Någonting inuti henne? Jag kunde inte minnas, att jag någonsin
hört något av barnen säga något sådant förr. Fastän jag endast motvilligt tänkte tanken,
lät det precis som en beskrivning av en demonisk, smädande ande.
Vilken skrämmande tanke, att något sådant skulle ha kunnat
komma in i mitt eget barn!
Jag försökte låta oberörd, när jag antydde detta för Laura. Hör du, raring, det där låter
på sätt och vis, som om det skulle kunna vara en ond ande. Uh – huh.
Vill du bli av med den?
Laura nickade. Jag var tacksam för att barnen kände till den tjänst, som jag höll på att
komma in i, och accepterade den som något naturligt.
Ska vi inte be Jesus om hjälp? Frågade jag.
Laura nickade igen och bad en enkel liten bön om att Jesus skulle schasa iväg det där
inuti henne, som retades. När hon slutade, sa jag. låt oss ta reda på vad anden heter,
sedan ska jag säga till den att försvinna. Ja, pappa.
Av det som Laura sagt hade jag dragit slutsatsen, att andens namn borde vara
hånfullhet. Men när jag befallde den att ge sig tillkänna, svarade Laura utan minsta
tvekan till min förvåning fruktan. När jag befallde fruktans ande at komma ut,
tog sig Laura för mellangärdet. Sedan rätade hon upp sig.
Jag kände, hur den försvann, sa hon konstaterande.
Jag känner mig bra nu. Nattis, pappa. Hon tryckte sig ned mot kudden.
God natt, älskling. Jag reste mig upp, lättade men ännu mycket brydd.
Pappa? Lauras sömniga röst nådde mig vid dörren.
Jag tror jag vet, när den där gamle fulingen kom in. Vet du det? När då?
Jo, du vet i eftermiddags, när du och mamma blev så tokiga på mig?
Och ni sa, att ni kanske aldrig mer skulle få se mig igen?
82
Pappa, jag blev så rädd! Och sedan dess har jag känt, hur något skrattat.
Vågor av skuld sköljde över mig, när jag mindes, hur Alice och jag, fast beslutna att tala
allvar med Laura, endast hade lyckats skrämma upp henne. Var det möjligen så, att en
främmande fruktans ande hade ridit in på den skräcken?
På detta sätt började jag genom en tillfällig händelse i min egen familj att utforska på
vilka sätt, som en ond ande kan ta sig in i vår kropp. Jag kände på mig, att det som hänt
Laura berodde på att en spricka hade uppstått i hennes naturliga försvar
genom skräckupplevelsen på eftermiddagen.
Som ett Guds barn var hon normalt skyddad för sådana invasioner.
I verkligheten måste det emellertid ofta hända, att vårt normala försvar
försvagas genom någon störning – en chock, en sjukdom eller en olyckshändelse.
Uppenbarligen behöver inte en ond ande lång tid för at dra fördel av situationen,
tå sig in och börja utföra sitt smutsiga arbete.
Det dröjde inte länge, förrän jag började stöta på andra entrédörrar. En dag kom en
trevlig tonårsflicka fram till mig i en kyrka i McKeesport, Pennsylvania, efter en
gudstjänst, där jag hade talat om befrielse. Finns det någon dam här, som skulle
kunna be för mig. Det har att göra med demoner. En dam?
Ja, det är mycket personligt.
Det råkade vara så, att en av diakonissorna i församlingen i McKeesport hade viss
erfarenhet av andeutdrivning. Hon och flickan försvann in i ett bönerum. Först
senare fick jag reda på skälet till denna vackra tonårings blyghet. Hon hade plågats av
en tvingande åtrå att ge sig sexuellt åt män. Som man kunde tänka sig, kallade sig
demonen i henne för otukt.
Men det som jag tyckte var intressantast, fortsatte diakonissan, var hur anden alls
lyckades ta sig in i Maria. Hon kunde mycket klart peka ut vid vilket tillfälle, som den
kom in. Jag vet, sa hon till mig, att jag inbjöd dom här känslorna, som jag har inuti mig,
när jag började gå och se sådana där sexfilmer.
Under rubriken Hur kan demonerna komma in?
Skrev jag ner två preliminära svar i mitt anteckningsblock.
Andar invaderar oss genom rämnor i vår naturliga rustning, orsakade av chockupplevelser.
Andar utnyttjar vår naturliga, fysiska begär, om vi till överdrift hänger oss åt dem.
I Marias fall hade hon avsiktligt utsatt sig för överstimulering genom vissa filmer.
För någon annan skulle det kunna gälla att i alltför hög grad tillfredsställa ett
naturligt begär efter mat eller dryck. Vilken som helst upprepad efterlåtenhet
mot köttet kunde sänka motståndskraften dithän, att en ande kunde komma in.
Vi kan säga ja eller nej till våra begär. Om vi tar för vana att säga ja, öppnar
vi oss för möjligheten, att någon mer än blotta begäret slår rot inom oss.
Jag måste bekänna min motvillighet att medge, hur farlig en tredje entrédörr är.
Jag hade fått en första aning om det när Maxwell Whyte i Clevelnd varnade för faran av
att nosa på det ockulta området. Det blodisande uppträdet i det lilla rummet, medan vi
83
kämpade med häxeriets ande, fanns inbränd i mitt minne. Men jag hade intalat mig, att
det var ett specialfall, ett undantag. Sanningen var den, att jag inte ville erkänna,
att alla utflykter på det ockulta området medförde fara. Hade inte Alice och jag för
många år sedan varit riktigt djupt indragna i allt detta? Hur mycket hade det faktiskt
skadat oss, trots att vi efter ett tag bestämt oss för att vi inte ville ha någon del i det.
Sedan upplevde jag två händelser tätt på varandra, som verkade bekräfta allt vad
Maxwell Whyte sagt och som fick mig att ta mig ännu en titt på det som Alice och jag
varit med om. Endag i norra Florida kom en kvinna till det bönemöte, där jag talade.
Som jag numera brukade göra, nämnde jag i min förkunnelse Jesu löfte om att vi
kan bli fria från bundenhet genom befrielsetjänsten.
Medan jag talade, la jag märke till en viss kvinna, som satt på framkanten av sin stol
och oavbrutet stirrade på mig med en underlig glans i ögonen. Ännu efter det att mötet
var slut, satt hon orörlig på sin plats med ögonen fastnaglade på mig. När jag gick fram
till henne, ryggade hon tillbaka i stolen och började jämra sig.
Dom säger, att jag kommer att dö!
På befallning talade anden, som plågade henne, om sitt namn. Spådom.
Jag blev förvånad men hjälpte henne framgångsrikt att bli befriad. Inom några minuter
därefter identifierades flera andra andar, som drevs ut, bland dem spiritism och ännu en
spådomsande. Efteråt bekände kvinnan, att hon ofta låtit spå sig.
Jag hade det som hobby, medgav hon, tills för ungefär tre år sedan, när en spåman
talade om för mig, att jag inte skulle bli mer än femtio år gammal. Jag är femtiotvå nu,
och de sista två åren har varit en mardröm. Varje gång jag blivit det minsta sjuk, är jag
säker på att jag håller på att dö.
Och jag som alltid avfärdat det som en oskyldig sällskapslek att låta spå sig!
Nästan genast därefter bad jag med en man, som periodvis led av en djup depression
med självmordstankar. Under samtalet anmärkte han närmast i förbigående.
När min fru hade dött, besökte jag ett medium, ser du. Jag ville ha någon sorts bevis på
att hon ännu levde. Ett antal konstiga, oförklarliga saker hade hänt hemma hos mediet.
Det kom budskap, som utgavs komma från hans fru. En del av budskapen innehöll
upplysningar, som endast de två hade kännedom om. Men efter seanserna plågades han
alltid av tanken på att ta sitt liv.
Min osäkerhet blev större än någonsin. Kunde det vara så, att man utsatte sig för
demoniskt inflytande helt enkelt genom att besöka ett medium eller låta spå sig? Exakt
hur förhöll sig ockulta upplevelser till Satans rike?
Ännu en gång radade jag upp anteckningsblocket, Bibeln och en ordbok och började
granska, vad Bibeln har att säga om ockulta företeelser. Jag blev bestört och häpen över
vad min undersökning avslöjade – inte bara över den överväldigande mängd bibelord,
som förbjöd allt sådant, utan också över strängheten i Guds dom över
dem som utövade sådant. Ur Bibeln framgick en sak kristallklart. Gud anser
alla ockulta företeelser avskyvärda och som avguderi. Mer än fyrtio bibelställen i
både Gamla och Nya Testamentet bekräftade detta. Enligt Bibeln är det lika
syndigt för ett Guds barn att söka övernaturlig hjälp från det ockulta som
84
det är för honom att begå äktenskapsbrott.
Och om någon vänder sig till andar, som talat genom besvärjare eller spåmän, för
att i trolös avfällighet löpa efter dem, så skall jag vända mitt ansikte mot
honom och utrota honom ur hans folk (3 Mos. 20: 6).
Men köttets gärningar är uppenbara, de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom,
ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring,
missunnsamhet, mord , dryckenskap, vilt leverne och annat sådant, varom jag
säger er i förväg, såsom jag redan förut har sagt, att de som gör sådant,
de skall inte få Guds rike till arvedel. (Gal. 5: 19-21).
Det hela började verka förnuftigt. Det skulle vara så otroligt typiskt av Satan att skapa
en övernaturlig lögnvärld, en hel sfär med oäkta, efterapande andliga upplevelser. Åh ja,
nog så äkta i den meningen, att den är sant övernaturlig! Men en dödlig efterapning
däri, att den inte sätter den aningslöse sökaren i kontakt med Gud eller med de avlidna
käras andar, som han förmodar, utan direkt med mörkrets makter själva.
Svårigheten är förstås, att det till en början faktiskt verkar oskyldigt. Alice och jag hade
inte haft någon känsla av att vi var olydiga, när vi började utforska ockulta fenomen.
Det var under mitt första år på seminariet. Eftersom vi hade hört fascinerande
berättelser om det, började Alice och jag besöka en spiritistisk församling.
På söndag kväll samlades man i ett hem i utkanten av stan. Ledaren var ett
trancemedium. Efter att själv ha försatt sig i ett tillstånd av sömn blev hon det medium,
genom vilket en påstådd ande från den andra sidan kunde meddela sig.
I detta fall påstod sig anden vara mediets döda syster.
Ritualen på söndag kväll var ungefär densamma varje vecka. Mellan tio och femton
personer samlades i mediets hem. Före gudstjänsten brukade vi var och en skriva
ner en fråga på en liten papperslapp och lägga den i en skål på bordet, bakom vilket
mediet satt. Medan vi sjöng en gammaldags evangelisk sång, band mediet för sina
ögon. Sedan vilade hon huvudet mot sina armar och trädde in i ett tillstånd av trance.
Genast musiken upphörde, satte hon sig upp, och en röst, som gjorde anspråk på att vara
hennes systers, talade över hennes läppar.
God afton, kära vänner, detta är Minnie Marie Blackburn, som talar till er från
andevärlden. Vi ifrågasatte aldrig den utnötta hälsningen, som mera lät som en hallåman
i en amatörradio än som en ande, som skulle ha stigit ned från ljusets sfärer. Efter litet
kallprat började Minnie svara på frågorna i skålen. Hon gjorde detta utan att röra vid
skålen eller vid papperslapparna med frågorna. Samlingarna leddes helt öppet med
ljuset tänt, så att man hade full överblick över allt som hände.
Minnie kunde till exempel säga. Denna fråga är ställd av min systers jordiska granne,
som frågar, om hon bör sälja sin fastighet till det pris, som hon erbjudits. Hennes vän
ande säger, att hon inte bör ha bråttom att sälja. Fastigheten är värd mer än vad hon
blivit erbjuden. Och minsann, det fanns en sådan fråga på en lapp i skålen.
Nyfikenheten väcktes hos Alice och mig. Då och då brukade Minnie beskriva, hur det
såg ut på andra sidan. Här har vi vackra trädgårdar, palatslika hem och lärare, som glatt
välkomnar de nyanlända från planeten jorden. Här är alla lyckliga, och alla hjälper
85
varandra. Fascinerad la jag inte märke till att Minnie aldrig nämnde namnet Jesus
Kristus. Det hon gjorde kallade hon att predika Guds evangelium.
Alice och jag besökte de underliga gudstjänsterna under en ansenlig tid. En
söndagskväll kom det sedan ett häpnadsväckande avslöjande. En ande, som påstod sig
vara Dr Samuel Johnson, den berömde engelske författaren från sjuttonhundratalet,
talade genom Minnie. Dr Johnson förklarade, att han sökte efter ett klart språkrör,
genom vilket han skulle kunna meddela sig med den moderna världen. Till min
överraskning var det jag, som skulle bli det instrumentet. Han sa sig vara glad över min
önskan att bli förkunnare men klargjorde, att jag skulle bli en mycket effektivare kanal
för det goda, om jag blev ett medium.
Det var emellertid det som hände därefter, som övertygade mig om att vi verkligen hade
att göra med något övernaturligt. Som bevis på att han noga iakttagit mig under lång tid,
avslöjade nämligen Dr Johnson för de församlade vissa saker, som jag gjort i det
förflutna och som ingen annan är jag själv kände till. Han talade till exempel om ett
tillfälle, då jag hade bett i anden, medan jag körde över Oklahomas slätter. Han förutsåg
också, att min broder Fred överraskande skulle återvända från Grönland – en
förutsägelse, som inom kort visade sig riktig. Dr Johnson avslutade med att uppmana
mig att avsätta en stund varje dag för kontemplation, så att han direkt skulle kunna
börja tala till mig.
Häpnadsväckande! Absolut fantastiskt! Men varför fick det mig då att
känna ett vagt obehag?
Till att börja med var det bara en obestämd försiktighet, en känsla av att det kanske inte
var Guds vilja. Men jag visste inte, varför jag kände det så. Det skulle inte vara ärligt att
säga, att denna känsla inställde sig med detsamma. Min åstundan efter fortsatt
övernaturlig erfarenhet var mycket stark. Det var bara det, att en sorts inre larmsignal
fortsatte att ljuda inom mig. Saken förvärrades av att Bibelns auktoritet i hög grad
ifrågasattes i kurserna på seminariet. Därför hade jag en benägenhet att åsidosätta de en
eller två varningar för spiritism, som jag visste fanns i Bibeln. Det som jag just
upplevde var ju mycket mera spännande än tråkig bibelläsning.
Därför struntade jag till en början i varningarna. Och sedan började en del ganska
underliga saker hända mig. Flera gånger när jag bad eller läste i ensamhet, blev jag
medveten om att någon osynlig person fanns i rummet tillsammans med mig. Jag
förnam mycket tydligt, att någon iakttog mig. Vid ett tillfälle tyckte jag, att jag svagt
men urskiljbart såg konturen av en mänsklig gestalt stå i närheten.
Den försvann, när jag stirrade rakt på den.
Men så ofta jag började läsa igen, såg jag den om igen i ögonvrån.
En gång när jag strosade omkring i seminariets bokhandel, kände jag en oemotståndlig
impuls att vända ansiktet uppåt. Min uppmärksamhet nitande plötsligt fast vid en bok på
hyllan längst upp under taket. Boken stod mitt i en lång rad referensvolymer, och det
fanns inget skäl i världen, att jag skulle lägga märke till den.
Hjärtat hoppade till. Det var nämligen en biografi över Dr Samuel Johnson.
Följande söndagskväll rapporterade jag för Minnie det underliga, som hänt under
veckan. Jag fick ett ytterst entusiastiskt bifall. Med kraft uppmuntrades jag att
86
fortsätta med samma slags öppenhet mot andevärlden.
Don, är du säker på att detta är riktigt? Sa Alice som ett eko av min egen fråga, när
vi körde hem den kvällen. Och snart blev det starkare än en fråga, och en röst började
ihärdigt upprepa. Håll dig borta! Håll dig borta! Tanken på att överlämna min
personlighet i någons annans kontroll skrämde mig, hur framstående denne någon än
var. Jag bad Gud, att han skulle visa Alice och mig, om vi var på väg in i något,
som var farligt.
Följande söndagskväll under trancen talade jag om för kontrollanden, att jag inte var
övertygad om att det var Guds vilja, att jag skulle fortsätta in på detta område.
Minnie blev klart och tydligt besviken. Senare märkte jag, att mediet började
vrida och vända sig på sin stol, medan hon ännu befann sig i trance. Plötsligt sa Minnie,
att hon släppte kontrollen över sin syster på grund av en andlig störning men att hon
skulle försöka komma i kontakt med henne igen inom en halvtimme. Därpå föll
mediet framåt och kom ur trancen, kippande efter andan.
Det stod helt klart, att hon blivit skrämd, men efter mindre än en halvtimme gick hon
med på att försätta sig i trance igen. Hon knöt bindeln för ögonen igen, och inom några
sekunder hade Minnie återtagit kontrollen. Men den här gången hände något
annorlunda. Anderösten lät nu kränkt och klagande, och mediet upplevde
synbarligen obehag.
Minnies sista ord fick mig att rysa längs ryggraden. Avbrottet orsakades av att en
ovälkommen ande trängde sig på, beklagade sig rösten. Under sitt jordiska liv
kontrollerade den anden vår far och hatade mig och min syster. För några minuter sedan
bröt den sig med våld in i vår kreta . . Rösten blev gäll och darrande. Den försökte ta
min systers liv genom att sticka in sina fingrar i hennes luftrör. Med det för mediet ihop
med huvudet i sina armar, och trancen upphörde.
Upphörde gjorde också vårt besök i mediets hem!
Även om jag inte förstod någonting a orsaken till attacken eller hur den skedde,
övertygade detta mordförsök från himlen mig om att vår bön hade blivit besvarad.
Vi befann oss på ett område, som Gud inte ville, att vi skulle ha något att göra med.
Vi återkom aldrig.
Min känsla av besvikelse var stark. Det fascinerade i spiritismen hade haft ett stark
grepp över mig. Som många andra kristna längtade jag ivrigt efter en påtaglig andlig
verklighet. Men eftersom jag insåg, att Gud hade stängt dörren, beslöt jag, att aldrig
mer besöka en spiritistisk seans.
När jag såg tillbaka på denna bisarra period från den fördelaktiga position, som mitt
engagemang i befrielsetjänsten gav mig, så förstod jag, att Alice och jag hade blivit
indragna i ett sataniskt bedrägeri. I vardagsrummet hos det mediet kom vi förvisso i
kontakt med andar – demoniska andar, som endast uppträdde, som om de
var avlidna människors andar.
Jag såg också, att det var ett betydelsefullt faktum, att de konvulsioner och kvävningar,
som mediet fått utstå under attacken, var samma slags fysiska manifestationer, som jag
sett hos många, som upplevt befrielse från onda andar. De var, som om Satans hejdukar
87
hade avslöjat sin verkliga natur – varelser som endast kommer för att skada och förstöra
– när de hotades (kanhända av att jag uttryckte tvivel?).
uppenbarligen kunde alltså onda andar f fotfäste i våra liv såväl genom att vi deltar i
förbjudna ockulta företeelser som genom att vi med fri vilja hänger oss åt något fysiskt
begär liksom genom allehanda olyckor, chocker eller traumatiska upplevelser, som ger
sprickor i personligheten och gör oss sårbara. Hur skulle vi kunna försvara oss mot
sådana intrång? Jag skrev ned följande.
Hur man skyddar sig:
1. Hänge dig inte med fri vilja åt otillbörliga, köttsliga begär.
2. Ta för vana att åberopa blodet. Detta är ett gammalt sätt att be om Guds beskydd
och hänger samman med att vi som kristna gör anspråk på vår rätt att bli
beskyddade för den Onde. Jesus besegrade Satan genom att låta sig korsfästas
och utgjuta sitt blod. Den segern kan vi ta till oss för egen räkning. (Och de
övervann honom (Satan) i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds
ord. Upp 12: 11. Ett sådant åberopande tycks ge särskilt god hjälp vid svåra
upplevelser som skador, chocker, mardrömmar, allvarliga sjukdomar och
liknande.
3. Håll dig rigoröst borta från allt ockult och medialt, från astrologi, spådomar, ESP
och spiritism. Om du redan kommit i kontakt med denna värld: bekänn alla
sådana förbindelser som synd och sök befrielse.
När jag skrivit dessa sista ord, visste jag genast, att jag själv måste göra detta.
Jag valde ett tillfälle, när jag var ensam hemma. För det första bekände jag, som jag
skrivit i mina anteckningar, mitt samröre med spiritismen som synd. Hela raden av
händelser la jag fram för Gud så ärligt, som jag kunde, och vidgick den starka lockelse,
som jag känt efter övernaturlig speciell kunskap, och hur jag hade satt mig över
varningarna i hans ord. Jag bad honom förlåta mig.
Sedan bad jag för att bli befriad. Jag var inte säker på om det var möjligt att göra detta
utan hjälp av någon annan, men jag ville inte vänta.
Högt sa jag.
I Jesu Kristi namn kommer jag emot varje ockult ande, som kan ha kommit in i
mig. Jag avsäger mig dig i Jesu Kristi namn och jag befaller dig . . .
och sedan kom jag inte längre.
En plötslig våg av illamående svepte över mig. Under några ögonblick hade jag den
konstigaste känsla av att jag i verkligheten inte ville avsäga mig anden, att det
var fel att be på det här sättet, att jag behövde och absolut ville fortsätta mina ockulta
forskningar. Jag upplevde samma intensiva dragningskraft, som sporrat mig till detta för
många år sedan. Jag måste tvinga mig till att uttala hela befallningen.
I Jesu namn befaller jag dig, du spiritistisk ande, att komma ut!
Mitt bröst drogs genast samman, och jag exploderade i en häftig hostattack, som varade
i kanske sju eller åtta sekunder. Efteråt kände jag mig omtumlad, häpen och röd i
88
ansikte. Fastän jag vid den tiden hade sett eller hjälpt till vid flera hundra utdrivningar,
hade jag intill det ögonblicket inte upplevt det ringaste grad själv.
Vad hade hänt?
Otvivelaktigt var det så, att jag under tiden därefter märkte en markerad förändring i
min inställning till allt ockult. Tidigare hade jag haft en benägenhet att betrakta
sådana ting som horoskop och Ouija-bord med ett slags vällvillig tolerans.
Nu reagerade jag i mitt innersta med häftig avsky och äckel. Medan jag fortsatte att
be och tacka Gud, klarnade det utan tvekan för mig, att någonting hade lämnat mig,
som jag länge, länge hyst inom mig.
Om jag hade vetat, hur jag skulle fortsätta med att befria mig själv,
skulle detta ha kunnat leda till mycket mer drastiska resultat.
89
Kapitel 11. VAD VI STÅR INFÖR.
Vet du, jag kunde faktiskt känna, att något hände, sa jag till Alice, när jag beskrev min
upplevelse med den ockulte anden.
Jag satt vid skrivbordet i alkoven i köket, medan hon skalade potatis vid diskbänken. Ett
slags illamående – som om jag höll på att bli sjuk. Att jag själv faktiskt varit med om
detta, hade gjort ett djupare intryck på mig än hur många enskilda iakttagelser som
helst. Eftersom många befrielser skedde utan några fysiska uttryck alls, hade jag varit
benägen att tro, att sådana saker var oväsentliga.
Nu gjorde jag upp en lista över alla de varierande fysiska manifestationerna. Som jag
hade bevittnat, och la än en gång märke till, hur obehagliga de flesta av dem är. Jag
mindes Mark 1: 26. Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst
och for ut ur honom. Ja, jag hade sett just den reaktionen. Hör på den här listan, Alice,
sa jag.
Skrik, Skakningar, Kramper, Gråt, Hysteriska skratt, Grimaser, Svimningsanfall,
Suckar, Stönande, Kvävningsanfall, Kväljningar, Kräkningar, Direkta
uppkastningar.
Alice la ifrån sig potatisskalaren. Snälla Don, sa hon, inte medan jag gör i ordning
maten.
Jag ursäktade mig och slog igen anteckningsblocket. Ändå hade jag en känsla av att just
det avskyvärda i en del av dessa uttryck hade något att säga mig, något som jag ännu
inte fattat. När jag gick in i vardagsrummet kom jag att tänka på ett kassettband, som en
bekant hade skickat mig för några veckor sedan. Det föreföll mig, som om det skulle
finnas mer även på det bandet, än vad jag uppfattat vid en första genomlyssning.
Jag tog fram bandspelaren och la i kassetten.
Bandet innehöll ett vittnesbörd av en pastor, som specialiserat sig på själavårdssamtal.
Under sin utbildning hade pastor David Lawson blivit skicklig i att använda hypnos
som ett hjälpmedel, när han i själavården hade att göra med känslomässigt störda
människor. Det anmärkningsvärda resultatet av ett sådant själavårdsförsök var av
mycket stort intresse för min egen forskning. Från bandspelaren hördes Davids röst.
Jag kom i kontakt med en ung kvinna mellan tjugo och trettio år gammal, som hette
Judy, och hade samtal med hennes under flera veckor. Judy var kristen med en djupt
religiös övertygelse. Men hon hade allvarliga emotionella problem, som hon tycktes
oförmögen att hantera. Jag tillgrep att försätta henne i hypnos, så jag skulle kunna tala
till hennes innersta medvetande, som jag kallade ”Inre Judy”.
En dag medan jag talade till Inre Judy hände något chockerande. En annan röst – en
sträv röst, mycket olik Judys egen började tala över hennes läppar. Den sa. Jag vill inte,
att hon skall leva, eftersom hon vill tjäna Herren. Jag är inte Judy. Jag vill döda Judy.
Jag visste inte, vad jag skulle ta mig till med detta. Men jag blev fascinerad och ville ha
reda på mer. Några dagar senare när Judy än en gång var under hypnos, sa jag därför till
henne. Inre Judy, jag vill tala med den där andra rösten. Samma sträva röst, som jag hört
tidigare, svarade genast. Vad vill du? Sa den. Vad heter du? Vem är du? Frågade jag.
90
Rösten svarade ganska skälmaktigt. Jo, vi har en massa namn. Somliga kallar oss Satan,
andra kallar oss demoner.
Givetvis kunde jag inte gå med på det. Men hör nu, Judy, du menar väl inte att jag.
Rösten avbröt mig.
Jag heter inte Judy!
Tilltala mig inte med det namnet! Du tror inte, att jag kommer från Satan, eller hur?
Det gör jag då absolut inte!
Svarade jag med eftertryck. Då så, då ska jag bevisa det för dig, skröt rösten. Och sedan
böjande den återge personliga detaljer i mitt privatliv, som andra människor omöjligen
kunde känna till. Jag blev helt mållös.
Jag vill tala med Inre Judy igen, sa jag. Inre Judy, vet du om, att det finns någon sorts
konstig, mystisk makt inuti dig? Vet Yttre Judy om det?
Nej. Demonerna – dom är en hel skock – sa, att dom skulle döda mig, om jag talade om
för mitt medvetna jag, att de finna inuti.
Veckorna därefter blev den främmande rösten mer och mer hotfull. Ibland verkade
demonerna ta över kontrollen under samtalen och helt undertrycka Judys egen
personlighet.
Detta skrämde David Lawson. Demonerna skröt, att de inte tänkte släppa henne och att
deras avsikt var att döda henne.
En kväll försökte de kasta ut henne genom fönstret. David måste gripa tag i henne. Han
var en kraftig men, drygt en och åttio lång, och vägde nittiofem kilo. Judy vägde knappt
hälften så mycket. Ändå måste David använda all sin kraft för att hålla henne tillbaka.
När demonerna till sist släppte kontrollen över henne, och han väckte Judy ur hypnosen,
tittade hon bönfallande på honom. Hjälp mig, innan det är för sent, sa hon.
Som en utväg ringde David till pastorer och psykiater, som han kände – men ingen hade
något råd att ge. Sedan kom han plötsligt att tänka på en gammal farbror, som var
predikant – pastor i ett litet pingstsamfund – och som han inte träffat på åtskilliga år.
Han mindes, hur den gamle mannen ofta talat om demoner och demonbesättelse.
Han mindes också, hur han själv hade reagerat på den tiden – det var struntprat
alltsammans. Pingstfanatism.
Men nu var jag ytterst angelägen att få hjälp (fortsatte bandet), och eftersom min farbror
inte bodde alltför långt borta, ringde jag upp honom och berättade för honom om Judy.
Vad är det som får dig att tro, att hon är besatt? Frågade min farbror.
Därför, farbror Charlie, att hon berättade saker om sig själv, som hon inte kunde känna
till, svarade jag.
Det skulle vara typiskt för demoner, medgav min farbror.
De blir så övermodiga och skrytsamma, att de helt enkelt inte kan motstå frestelsen att
avslöja sig själva. Min farbror sa, att han skulle be med Judy.
Det krävdes förbön vid flera olika tillfällen för att befrielsen skulle bli fullständig.
91
En verklig kamp utkämpades, under vilken det förekom många kräknings – och
kvävningsanfall, medan demon efter demon lämnade henne. Men till sist hade den unga
kvinnan blivit helt befriad. Idag är hon lyckligt gift och lever ett segerrikt kristet liv, fri
från de andar som ansatte och plågade henne under så många år.
Jag stängde av bandspelaren, slog upp anteckningsblocket igen och noterade följande
iakttagelse om de onda andarna, som jag lagt märke till i bandet om Judy.
VAD VI STÅR INFÖR I BEFRIELSETJÄNSTEN.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
Demonerna uppträder som sin herre, Satan.
Demonerna är fysiska starka.
Demonerna har en stolt natur.
Många demoner kan bo i en person samtidigt.
Demonerna är vidriga.
Demonerna behöver inte fruktas i Kristus.
Under dagarna därefter fyllde jag i fler detaljer under vad och en av de sex rubrikerna.
Jag använde material både från bandet om Judy och från andra upplevelser.
1. DEMONERNA UPPTRÄDER SOM SIN HERRE, SATAN.
DET Satan gör bland oss enligt Bibeln är, att han stjäl, dödar och fördärvar (Joh 10: 10).
Vi kan förvänta oss, att hans hejdukar skall göra detsamma.
Demonerna försöker stjäla. De är ute efter vår sinnesfrid, vår tillförsikt och vår hälsa.
I New England bad jag en gång med en fruktands kvinna, som led av
hjärtklappningar om natten. Hennes make hade dött av en hjärtattack några år
tidigare, och hon var övertygad om att hon skulle dö på samma sätt.
Hon befriades från anden, som kallade sig ”fruktan för hjärtattack”. Den kvällen
somnade hon utan bankande hjärta för första gången på fem år. Hon skriver ännu
regelbundet till mig, hennes befrielse står sig. Djävulen tänkte stjäla hennes sömn och
hennes livsglädje liksom hennes hälsa.
Demonerna försöker döda. Det var demoner, som hade kastat Irene Corbett nerför en
trappa, och de hade försökt vräka ut Judy genom ett fönster. Medan jag deltog i ett
karismatiskt seminarium i Minnesota, tog en luthersk präst mig med för att
besöka en församlingsmedlem. Det var en ung mor, som ofta led av intensiva attacker
av andnöd. Hon brukade vakna mitt i natten, ansträngd och kippade efter luft. Också
mitt på dagen kände hon sig ofta panikslagen av luftbrist. Flera gånger hade hon legat
på sjukhus, trots att läkaren inte kunde finna någon medicinsk orsak till hennes tillstånd.
När vi bad med henne, drevs en ande, som själv kallade sig ”kvävnings ande”, bort från
hennes strupe. Innan den gav sig iväg, lät den följande upplysningen undfalla sig.
När hon var tre år gammal, gav hennes mor henne en sked jordnötssmör, som hon satte i
halsen. Det var då, som jag kom in! Jag väntade bara på mitt tillfälle! Jag ville kväva
henne! Jag ville döda henne!
92
Demonerna försöker fördärva. Jag stod längst bak i en liten kyrka i Miami, där jag hade
varit söndagskvällens talare. En satt en kvinna med plågade ansiktsdrag som kom fram
och presenterade sig. Hon berättade för mig, att hon i många år besvärats av ett humör,
som hon inte kunde behärska.
Det gör mig förskräckt, pastor Basham! Du talade om demoner och om hur våldsamma
de kan vara, eller hur? Jag blir så våldsam, att jag börjar skrika. Jag slår söder saker och
ting – till och med sådant jag tycker om. Jag är faktiskt rädd för barnens skull. Hittills
har jag aldrig skadat någon, men vem vet? En vacker dag kan ja, skulle jag till och med,
kan du hjälpa mig?
Den demon, som vi drev ut den kvällen, kallade sig ”destruktion”. Då och då möter jag
ännu idag denna kvinna, sedan den gången har hon inte hemsökts av tvånget att slå
söder saker och ting.
2. DEMONERNA ÄR FYSISKT STARKA.
Judys övernaturliga styrka, när demonerna behärskade henne, var ett exempel på detta.
Jag hade själv utsatts för samma övernaturliga, fysiska kraft i Cleveland. Detta
kännetecken hos demonerna finns omtalat i Bibeln. Och inte ens med kedjor kunde man
numera fängsla honom, för väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och
kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få
makt med honom. (Mark 5: 3B – 4).
Och i berättelsen i Apg 19: 16 försökte sju män befria en torterad man från onda andar.
Och mannen, i viken den onde anden var, störtade sig på dem och övermannade både
den ene och den andre. Han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur
huset, nakna och sargade.
Jag stötte på liknande beskrivningar i litteratur från vår tid. I Ever- Increasing Faith, en
predikosamling av den berömde evangelisten Smith – Wigglesworth,
finns följande berättelse.
En gång fick jag ett telegram, i vilket man enträget uppmanade mig att besöka ett fall
drygt 300 kilometer från mitt hem. När jag kom dit, mötte jag fadern och modern, som
var mycket nedstämda. De förde mig en trappa upp till ett rum, där jag såg en ung
kvinna på golvet och fem män, som höll henne nere. Hon var en späd ung kvinna, men
kraften i henne var starkare än alla dessa unga män.
3. DEMONERNA HAR EN STOLT NATUR.
De är stolta över sina bedrifter och begär ofta – som på bandet om Judy – att få ett
vederbörligt erkännande. När vi en kväll hemma hos Jack och Anne Musselman började
med utdrivning, la jag märke till att Debbie, en tonårs vän till vår dotter Cindi,
satt hopkrupen i ett hörn med ögonen vida av skräck. Alice och bad med henne, och
nästan genast gav sig en fruktans ande iväg.
När Debbie åter så lugn och samlad ut, återvände Alice och till våra platser.
Vänta lite! Debbies röst lät skarp.
93
Jag vände mig om och fann henne titta underligt på mig. Sedan skattade hon ett elakt
litet skratt och lyfte bägge händerna med spretande fingrar. Ser du dom? Naglarna var
bitna långt in på bara köttet, så att fingerspetsarna liknade ilsket röda lampor.
Det är så jag gör med henne! Hånade rösten, som talade genom Debbie. Hon kommer
aldrig att få snygga händer, så länge jag är här!
Sedan blev rösten skrytsam. Du kan inte köra iväg mig. Hon kommer alltid att bita på
naglarna! Nervositet! Nervositet!
Hon är ett nervknippe!
Men Debbie blev befriad från nervositetsanden, och hon biter inte längre på naglarna.
4. MÅNGA DEMONER KAN BO I EN PERSON SAMTIDIGT.
Det finns flera exempel i Bibeln på att en person haft många andar. Andarna i mannen i
Gadarenernas land kallade sig Legion, för vi är många. (En legion var en romersk
militär enhet, som omfattade någonstans mellan 3 000 och 6 000 soldater).
Maria från Magdala blev befriad från sju onda andar. Jesus beskrev en man, till vilken
en oren ande återvände med sju andra i sällskap, eller sammanlagt åtta stycken.
Det största antal, som jag personligen någonsin mött i en enda person, är fyrtio en. En
kväll hemma hos Musselmans var en kvinna med, som redan flera gånger upplevt
befrielse där. Hon bekände, att hon haft en kämpig dag, och bad, att vi skulle be med
henne en gång till. Två andar identifierades och drevs ut. Det betyder, att jag blivit
befriad från fyrtio andar under de senaste veckorna, men jag känner, att det finns en till,
kommenterade hon.
Åter tilltalade vi varje ande, som dolde sig inom henne. Plötsligt började hon fnysa. Jag
befallde anden att ge sig tillkänna, och en gråtmild, svag röst talade genom kvinnan.
Jag är alldeles ensam här! Fattar ni inte! Alldeles ensam! Jag kan helt enkelt inte göra
allt arbete själv! Till sist gnällde anden fram sitt namn, lättja. Alltjämt knotande kom
den fyrtioförsta anden ut.
5. DEMONERNA ÄR VIDRIGA.
På bandet om Judy hade David Lawson använt ordet kräkning för att beskriva vad som
hänt under Judys befrielse. Jag ögnade igenom den lista, som jag själv hade
sammanställt över fysiska manifestationer vid de tillfällen, då en demon drevs ut –
flertalet av dem lika osmakliga. Hur kom det sig, att sammandrabbningar med den
sataniska världen så ofta förde med sig sådana biverkningar? Kunde det vara därför,
att Satan här visade sin sanna natur?
Plötsligt såg jag den frånstötande sidan i en del utdrivningar i nytt ljus. Det var sådan
Satan verkligen var, avskyvärd!
När jag i fortsättningen ställdes inför de motbjudande momenten i denna tjänst, tänkte
jag tacka Gud för att jag fick en klarare blick på fienden hellre än att bli avskräckt.
En situation, som på ett livligt och oförglömligt sätt belyste detta, inträffade en dag, när
jag besökte Jack Herd, en kiropraktor som bor i Harrisburg, Pennsylvania. Under min
vistelse där hjälpte vi en ung man, som hette Jim, till befrielse hemma hos Jack.
94
En ond ande visade sig vara mycket envis. Dess namn var sinnessjukdom, och den
skrek och rasade och svor.
När vi upprepade gånger befallde demonen att komma ut, föll Jim till golvet och
började kräkas. Han fick omedelbart upp en hel del av ett slemartat ämne. Medan Jack
Herds stackars fru torkade upp smörjan på sett ställe på den heltäckande mattan,
fortsatte Jim att spy på ett annat. Sedan slet sig Jim lös ur vårat grepp och – vilket
chockade och förskräckte oss – körde ansikte rakt i spyorna och började äta dem.
När vi släpade bort honom, började demonen i honom skrika. Lämna mig i fred! Förstår
ni inte, att jag måste äta det här? Det är livet för mig, skall jag säga er!
Det är just så jag lever!
Det är den sanna bilden av Djävulen! Det stinker om honom! I Nya Testamentet kallas
han Beelsebul, Flugornas herre. Själva det namnet betecknas någon, som far omkring
och smutsar ner.
7. DEMONERNA BEHÖVER INTE FRUKTAS I KRISTUS.
Kontentan av dessa egenskaper stod klart för mig, genom att observera Satans
styrka, hans åstundan att förstöra och hans ohöljda vidrighet började jag förstå, vad
jag stod inför i denna nya tjänst. Jag måste medge, att det fick mig att nyktra till.
Vem var jag, att jag skulle ta upp kampen med en så fruktansvärd fiende?
Och ändå, var det inte märkvärdigt! Jesus hade sänt ut dig och mig för att strida med
just denne Satan och hela hans tallösa anhang. Hur kunde detta vara möjligt, när jag
så väl kände till mina egna svagheter och hur mottaglig jag var för hans ränker?
Så skymtade jag en dag svaret på denna fruktan. Jag läste i Bibeln, att Satan var
lögnens fader. Allt som han säger till oss är lögn! Alla hans anspråk grundar sig på
lögnen. Hur ofta är det inte så, att demonernas frestelser verkar lockande på oss,
men i kräkningarna ser vi, hurudan deras verkliga natur är. Hur ofta har vi inte lurats att
tro, att vi inte kan få seger över vissa problem! Ändå ser vi varje dag, att folk kan få
befrielse från bundenhet, känslor, vanor och svagheter, som man haft i åratal.
Makten att stjäla, döda och fördärva, som Satan yvs över, grundas på en lögn, lögnen att
det är han, som för befälet. Men vi vet sanningen, och vi måste förkunna den sanningen
för Guds folk. Sanningen är, att Satan är en besegrad fiende, nedgjord en gång för alla
på Golgata av Honom, som älskar oss, innan världens grund var lagd.
I Lukas tionde kapitel finns berättelsen om hur Jesus valde ut sjuttio lärjungar och
sände ut dem två och två för att predika i de städer och byar, som han själv senare
skulle besöka. Under sin färd upptäcker de sjuttio den verklighet, som finns i
befrielsetjänsten, och kommer tillbaka uppfyllda av glädje, Herre, också de onda
andarna är oss underdåniga genom ditt namn!
Jag såg Satan falla ned från himlen som en blixt, sa Jesus. Och sedan ger han oss de
direktiv, som förjagar all frukta.
Se, jag har givit er makt att trampa på ormar och skorpioner och att förtrampa all
ovännens härsmakt, och han skall inte kunna göra er någon skada. (Luk 10: 19).
95
Kapitel 12. ATT GÅ IN UNDER VILLKOREN.
Att veta att Satan och hans demoner är besegrade är en sak, men det är en helt annan
sak att kunna tillägna sig fördelarna av hans nederlag. Ju längre jag fördes in i denna
underliga tjänst, desto mera invecklad verkade den bli. Varför, till exempel, kunde en
utdrivning föra med sig så dramatiska resultat för en plågad person men misslyckas så
totalt med en annan? Gradvis började jag förstå, att det fanns vissa medverkande
faktorer, vissa förutsättningar eller villkor för befrielse.
Ett lyckat resultat bestämdes i hög grad av huruvida den person, som sökte hjälp,
var villig att gå in under villkoren eller inte. Det verkade nästan, som om jag kunde
dela in dem som behövde befrielse i två grupper, de som var ovilliga och de som var
beredda. Det tog mig avsevärd tid att sätta samman en förteckning över dessa villkor.
1. Personen ifråga måste vilja bli befriad.
När jag en gång predikade i Kansas City, talade en man med mig, som hade problem
med alkohol. Han beskrev, hur han periodvis festade enormt, vanligen när han rest
bort hemifrån. Jag dricker alltid ganska mycket, sa han, men när jag är på resa, blir
jag helt enkelt stupfull. Tvångskaraktären i mannens beteende, så som han fortsatte
att beskriva det, tydde eftertryckligen på demoniskt ursprung.
Du tror allts, att det kan vara en demon, som inte vill låta dig sluta dricka?
Frågade jag.
Sluta dricka! Utbrast mannen häpet. Vem har sagt det? Nej, nej, jag vill bara kunna
hålla det inom rimliga gränser. Jag är inte alkoholist. Jag tar bara för mycket ibland,
det är allt.
När jag förklarade, att den människa, vars drickande öppnade dörren för en demon,
efter befrielsen måste hålla den dörren stängd och det utan prut, vände han på
klacken och gick sin väg.
Senare insåg jag, att denne man bara öppet medgav, vad många, som påstod sig vilja
ha befrielse, kände. De ville ha kvar sina inrotade vanor fast på en mindre skadlig
nivå. Varför? Uppenbarligen därför, att de skilde ting, som vi är fångar under, inte
alltid är obehagliga. Vissa kryckor, även om de gör oss beroende – fyller en
funktion, de hjälper oss att fly från någon obehaglig verklighet. Sann frihet hänger
samman med ansvar, och ansvar är inte alltid välkommet, israeliterna längtade ett
återvända till Egypten.
Men ett folk kanske inte vill bli fria är ett faktum, som ofta förbises av vänner till
dem, som vill skaffa dem hjälp. En kväll talade jag i en skola i Buffalo, New York,
till en samling av ungefär tre hundra troende, i huvudsak katoliker. Som tema hade
jag den karismatiska förnyelsen, befrielsetjänsten inräknad. Uppmuntrad därtill av
prästen samtyckte jag till att stanna kvar efter mötet för att be med folk.
Några tonårsflickor ville, att en vän till dem skulle få hjälp, sa han. De menade, att
vännen behövde bli fri från en obetvinglig vana att svära. De presenterade mig för
henne. Hon var en satt flicka med surmulet ansikte. Hon bar en indiansk
96
huvudbindel, T-shirt med bild av Snobben och överdragskläder. Något motvilligt
medgav hon, att hon tagit emot Kristus och att, jodå, vi gärna fick be för henne.
Men medan vi bad, blev hon buttrare och buttrare. En händelse ande identifierades,
men innan vi kunde driva ut den, rusade hon plötsligt upp.
Jag vill inte, att ni skall be för mig! Jag vet inte, varför jag gick med på att komma
hit! Lämna mig bara ifred! Ni är en bunt idioter, som jag vill att ni ska lämna mig i
fred! Hon skuffade undan sina vänner och störtade ut ur skolans idrottshall.
När mötet till sist slutade och jag lämnade byggnaden, såg jag henne dyster sitta på
trappan till skolan. Jag började tala till henne, men hon svor åt mig och gick sin väg.
Det verkade uppenbart, att hennes vänner hade varit mer angelägna, att hon skulle bli
befriade, än vad hon själv varit.
2. Personen ifråga måste vara villig att medge, att han har en demon.
Vid altarringen i en pingstkyrka i Jacksonville, Florida, fortsatte jag att be med en man,
långt efter det att mötet avslutats och alla andra gått hem. Flera andar identifierades och
drevs ut, men befrielsen visade sig gå långsamt och vara besvärlig. Motståndet inom
mannen själv verkade hårdna.
Sedan jag upprepade gånger strängt befallt en ande att ge sitt namn tillkänna, kom ett
namn fram. Genom sammanbitna tänder kom ordet ”nikotin”, uttalat mot mycket inre
motstånd. Genast protesterade mannen. Men det kan inte vara en ond ande! Det är inget
fel i att röka, och jag fattar inte, varför jag skulle sluta med det.
Och därmed slutade den förbönsstunden.
Ett ännu mer dramatiskt exempel inträffade i Atlanta, Georgia.
Det hände hemma hos Dr Ray Coombes och hans fru Lucy. Ray är ögonläkare, och med
hans vetenskapliga utbildning hade jag till hälften väntat mig, att han skulle motsätta sig
tanken på demoner. I själva verket blev det hans fru Lucy, som tog anstöt av detta.
Under ett möte tidigare på kvällen, där jag talat om befrielse, hade Lucy sett olycklig ut.
Senare i deras hem avspeglade alla hennes rörelser och åtbörder hennes motstånd mot
ämnet. Hon lyssnade till vårt fortsatta samtal med ökande och tydlig förargelse.
Plötsligt for hon ut. Jag tror inte ett skvatt av det där pratet! Fattar inte ni bägge, att det
är efter midnatt? Jag tycker vi borde gå och lägga oss allesammans! Innan vi hann svara
på hennes ilskna utbrott, tittade hon frågande på mig. Don, jag är ledsen för att jag
uppträder på det här sättet. Jag tror inte, jag någonsin varit
så ohövlig i hela mitt liv.
Oroa dig inte för det, Lucy, försäkrade jag. Vad tror du det är, som får dig att handla på
ett sätt, som du inte själv väljer? En demon? Det var jag, som ställde frågan. Men det är
en så ruskig tanke! Invände hon. Jag vill inte ens medge möjligheten! Till slut insåg
hon, att just hennes motstånd kunde vara ett tecken på att hon behövde befrielse.
Men en oerhörd viljeansträngning bad hon Ray och mig be för henne.
97
Klockan var tre, innan vi kom i säng den natten, men det var det värt att se Lucy bli fri
från den bitterhet och det hat, som gjort livet surt för henne alltsedan barndomen.
Senare skrev hon ett brev till mig och beskrev sina reaktioner.
Jag visste, att något inte stod rätt till, och jag hade försökt alla sätt, som jag kände till,
för att få seger över problemen. Ändå fungerade ingenting. Uppriktigt sagt hade jag
privat kommit till den uppfattningen, att alla andra befann sig i samma båt utan att vilja
medge detta. Vi vet alla, vad man väntar sig, att vi ska vara. Du vet – att låtsas ha något,
som vi faktiskt inte har. Jag hade kommit dithän, att jag ständigt var otålig mot barnen.
Många gånger grät jag över det sätt, som jag uppträdde på. Jag avskydde mig själv för
det, men jag gjorde så i alla fall.
Jag hörde talas om befrielsetjänsten och bestämde mig för att detta med andar skulle
kunna vara mitt problem. Men när du sedan kom den där kvällen och vi talade om
befrielse här hemma hos oss, så upptäckte jag, att jag var förfärad över
möjligheten att ha en demon.
Men nu kan jag helt enkelt inte beskriva för dig, hur tacksam mot Herren jag känner
mig. Jag njuter igen av att vara tillsammans med barnen och att vara Rays fru.
Ursäkta mig, medan jag hoppar av glädje.
3. De som ber för befrielse måste ta auktoritet i Jesu namn.
Ju mera erfarenhet jag vann på detta område, desto mera började jag förstå betydelsen
av Jesu uttalande i Mark. 16: 17. I mitt namn skall de driva ut onda andar.
Som aldrig förr började jag uppskatta det mäktiga, andliga auktoriteten i det namnet.
Vid mångfaldiga tillfällen har jag direkt hört onda andar tala genom den person, som de
bodde i, och förbanna Jesu namn. Andra gånger har demonerna ropat högt och sagt.
Sluta använda det namnet! Vi står inte ut med att höra namnet Jesus! Det pinar oss.
Sådana anmärkningsvärda hädelser gjorde mig endast mera medveten om,
att det är i Jesu egen tjänst som Befriaren, som vi deltar.
Smith – Wigglesworth berättar i Evar – Increasing Faith, hur en ung flicka befriades.
När vi kom in i rummet, stirrade de onda makterna ut genom hennes ögon. De använde
hennes tunga och sa. Vi är många, och du kan inte driva ut oss. Jag svarade. Jesus kan.
Det är inte vi, som är starkare än Satan, utan det är Jesus Kristus. Ändå är inte detta hela
bilden. Jesus har makten, men det är vi, som måste tillgodogöra oss den. Till de sjuttio
sa han. Se, jag har givit er makt, att förtrampa all ovännens härsmakt. Luk 10: 19.
Det är Jesu kraft, men den verkar genom oss. När vi går emot demoniska makter i hans
namn, fullföljer vi hans uppdrag på jorden. Att be i Jesu namn är att direkt uppträda
med den kraft och auktoritet, som det namnet ger oss. Smith- Wigglesworth tillägger,
när han beskriver den unga flickans befrielse. Det finna kraft i namnet Jesus. Hans
namn, genom tro på detta namn, bringade befrielse till denna stackars bundna själ.
Trettiosju demoner kom ut och talade om sina namn, när de gav sig iväg.
4. Det är till hjälp att få demonen att namnge sig.
Hand i hand med den betydelse, som Jesu namn har, går den roll, som namnet på den
onde anden själv spelar.
98
Vid flertalet befrielser har jag funnit det vara till hjälp att tvinga anden att namnge sig.
I början var jag osäker på varför denna namngivning är så viktig, men snart nog
insåg jag två saker.
För det första, ur den persons synvinkel, som behöver befrielse, innebär det en övning i
ärlighet att namnge anden. Jag kommer troligen att ge mina svagheter förskönande
namn. Jag flörtar, men anden kallar sig lusta. Jag äter lite för mycket, men anden kallar
sig frosseri. Den person, som är ärlig nog att sätta fingret på den ömma punkten och
medge, vad han plågas av, uppfyller en väsentlig förutsättning för befrielse.
För det andra. Sedan urminnes tid har man känt på sig, att ett namn avspeglar den
namngivne personens innersta väsen. Simon var Simon, till dess att han blev så
förändrad, att Jesus gav honom hans nya namn, Petrus, Jakob blev Israel efter en livs
förvandlande kris. I namnet ligger det centrala karaktärsdraget hos den namngivne. Att
få en demon att tala om sitt namn betyder, att man tvingar den att avslöja det väsentliga
i dess natur. Jag fann, att demonerna var tvungna att lyda, även om de kanske
protesterade och argumenterade, när man i Jesu namn och utan att
ge sig befallde dem att tala om sitt namn.
Den märkbara oviljan hos vissa onda andar att rätta sig efter den befallningen är i sig
själv ett tecken på att tillvägagångssättet har betydelse. Medan jag bad med en ung
kvinna i huvudstaden Washington, befallde jag anden att ge sig tillkänna.
Lämna mig i fred, snäste anden över flickans läppar.
Jag kommer inte att tala om vem jag är.
Jag var ganska övertygad om att vi hade att göra med en lustans ande. Mycket riktigt,
varje gång den unga kvinnan försökte uttala ordet ”lusta” höll hon på att kvävas. Gång
på gång vägrade demonen att låta flickan uttala dess namn. En kamp om ungefär fem
minuter följde, innan flickan med sin vilja kunde behärska stämbanden.
Att namnge anden för fram det hela i ljuset och eftersom allt ont frodas i bluff och
mörker och hatar sanningen och ljuset, avslöjas det genom att anden nämns vid namn.
Detta försvagar dess grepp och banar väg för befrielsen.
5. Personen ifråga måste avsäga sig demonen.
Jag föreföll lära mig mest av de svårigheter, som jag råkade ut för i denna tjänst.
I en sådan besvärlig situation lärde jag mig, hur viktigt det är att avsäga sig anden.
Angela Gigliano var en vacker kvinna, omkring femtiofem år gammal, som bott i
Syd-Amerika som chef för en firma i skönhetsbranschen, innan hon återvände hem
och bosatte sig i Miami Beack. Genom vänner blev hon intresserad av den karismatiska
förnyelsen och deltog i en konferens på ett hotell, där jag talade om befrielse.
Efteråt drog hon mig åt sidan.
Jag är inte säker på vad det är, sa hon. Men någonting inom mig skälvde våldsamt hela
tiden du talade.
Vi slog oss ner på ett par stolar längst ner i konferenssalen och började be.
99
Fru Giglianos skälvningar ökade, och plötsligt gav sig anden, som skakade henne,
tillkänna. Vet du, sa hon, ordet trolldom kommer hela tiden för mig.
Och har man sett, när jag befallde trolldoms ande att ge sig iväg, blev fru Gigliano röd i
ansiktet, och hennes ögon höll på att tränga ut, som om någon drog åt en snara runt
halsen på henne. Varje gång jag upprepade befallningen, tilltog hennes andnöd.
Sluta, snälla du, flämtade hon till sist. Jag kan knappt andas!
Eftersom jag gått bet utan att veta varför, sökte jag efter någon ledtråd till att bryta
demonens motspänstighet. Varför böjer den sig inte för Jesu namn? Var det därför, att
Gud aldrig tvingar sin vilja på vår vilja? Kunde det va så, att fru Gigliano inte hade
uppfyllt det allra första villkoret? Att hon någonstans i sitt undermedvetna inte ville bli
fri? Hur fick den här anden alls grepp över dig, tror du?
Frågade jag. Du har väl aldrig utövat trolldom, eller hur?
Självfallet inte, kom fru Giglianos korthuggna svar. Men en av mina anställda gjorde
det, tillfogade hon mera vänligt. En av dina anställda?
Ja. När vi bodde i Syd-Amerika skröt ett av mina hembiträden öppet med att hon kunde
trolla. Jag fick ofta en sådan förskräcklig huvudvärk. Marianna la då små lustiga dockor
och amuletter under min kudde, och så försvann huvudvärken. Jag var tacksam för vad
som helst, som fungerade. Då kunde jag inte se någon fara i det – men kanske haltade
jag på båda sidor utan att veta om det.
Det var då, som jag skymtade ett stadium bortanför blotta åstundan efter befrielse, ett
stadium med aktiv och aggressiva opposition mot varje satanisk lakej, som håller hus
inom oss. Bröt du någonsin med den andra sidan? Frågade jag henne. Hur menar du?
Jag tror, du var så glad att bli kvitt huvudvärken, att du fortfarande i minnet klamrar
dig fast vid den händelsen som någon positivt. Kanske behöver du frånsäga dig
alla anknytningar till det området.
Hur ska jag göra det? Genom att bekänna det för Gud som synd.
Fru Gigliano böjde huvudet. Kära Fader i himmelen! Jag är så ledsen att jag beblandade
mig med Marianna och hennes trolldom. Jag ber, att du skall förlåta mig. Amen. Hon
lyfte ögonen och tittade på mig. Jag tror inte, det hjälpte särskilt mycket. Men du
bekände bara, att du varit inblandad. Du tog inte verklig ställning mot trolldom. Tänk
om du skulle uttrycka dig starkare. I Jesu namn tar jag avstånd från allt som har att göra
med trolldom.
Fru Gigliano öppnade munnen för att tala men fick inte fram några ord. Hon drog ett
djupt andetag och försökte igen.
I . . Je . . Jesu . . . Jag lutade mig fram. Försök igen, jag tror vi kommit på något. I . . . Je
. . . Jesu . . nam … namn . . . Svettdroppar syntes i hennes ansikte, så kraftig var hennes
ansträngning. Hon tog sats en gång till. I . . . Jesu . . . namn . . . tar . . . jag . . . avstånd
från trolldom. Hennes andhämtning lättade genast.
Jag insåg, att denna avsägelse bön måste ha varit ytterst viktig, för annars skulle
demonen inte ha uppbjudit ett så kraftigt motstånd. Därför sa jag. Upprepa
avståndstagandet flera gånger för eftertrycks skull.
100
Fru Gigliano efterkom uppmaningen, och hennes röst blev starkare och klarare för varje
gång, som hon upprepade orden. Därefter talade jag ännu en gång till anden. Du
trolldoms ande, du är avsagd. Jag befaller dig att komma ut i Jesu namn.
Denna gång reste sig fru Gigliano från sin stol, med huvudet bakåtkastat. Från hennes
mun kom det utdragna vinande ljud, som jag så väl kände igen. Sedan sjönk hon
utmattad ner på stolen och suckade av lättnad.
6. Personen ifråga måste förlåta.
Eftersom jag varit pastor i femton år, hade jag stått i många situationer i själavården,
där förlåtelse var väsentlig.
Men det var först, när Gud kastade in mig i befrielsetjänsten, som jag började förstå, att
denna kristna dygd är absolut nödvändig. Enklast uttrycker Jesus detta i Matt 6: 15. om
ni inte förlåter människorna, så skall inte heller er Fader förlåta era försyndelser.
Jag skulle upptäcka, att brist på förlåtelse kanske var den mest betydande enskilda
faktorn bakom demonisk bundenhet. Och – som vanligt – måste jag lära mig
det genom de svårigheter, som jag mötte i tjänsten.
Max hade varit i flottan, och eftersom sitt avsked hade han nästan hela tiden befunnit
sig i svårigheter. Han hade arbetat som bartender men hade råkat ut för några hårdkokta
typer. Det slutade med tre års fängelse för väpnat rån. Därefter blev han omvänd.
Men också efter detta var han prisgiven åt våldsamma vredesutbrott. Han berättade,
att han förlorat många arbeten, därför att han börjat slåss.
Därför förklarade jag lite om befrielsetjänsten, och sedan bad vi tillsammans. Tankar på
våld flöt upp i mitt medvetande samtidigt med att du började be, bekände Max. andens
namn måste alltså vara våld.
När jag befallde våldets ande att komma ut, började Max känna fysiska obehag, som
han beskrev som smärta i bröstet. Jag föreslog, att han skulle försöka driva ut den
genom att hosta. Han sa dock, att han inte hade någon känsla av att något kom ut, när
han gjorde detta.
Efter en halvtimme hade Max inte kommit närmare friheten, än när vi började. Oaktat
hur många gånger han vände sig mot anden, oaktat hur bestämt jag befallde den att ge
sig iväg, så stannade plågoanden kvar i Max.
Jag fattar inte, varför den inte vill släppa dig, Max, medgav jag till slut med samma
trötta besvikelse, som jag hade känt vid tidigare tillfällen, då jag bett utan att
någonting hänt.
Och så grep Gud in.
Medan Max fortsatte att gå emot våldsanden, märkte jag, hur jag tyst bad Jesus om
hjälp. Plötsligt fick jag att livligt intryck av hur Max hysteriskt skrek åt sin mor och
hytte mott henne med knytnävarna, när han var en pojke på ungefär tio år. Bilden fanns
i mitt medvetande bara några sekunder, och sedan försvann den.
En av de Andens gåvor, som nämns i 1 Kor 12, är kunskapens ord. Den innebär, att vi
på ett oförklarligt sätt får del av den kunskap, som vi behöver för att utföra Jesu verk på
101
jorden. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Kunde det vara så, att jag upplevde den gåvan
just nu? Kunde det vara så, att Gud faktiskt gav mig en upplysning, som kunde vara till
hjälp i Max befrielse?
Max, sa jag. Det är något jag vill fråga dig. Hände det något mellan dig och din
mamma, som fick dig att sluta tycka om henne, när du var så där nio eller tio år?
Max bara gapade, och hans ansikte blev askgrått. Va, hur . . . hur kunde du veta det?
Stammade han.
Sedan gömde han huvudet i händerna och började snyfta.
Jag hatar henne. Å, så jag hatar henne, kved han mellan snyftningarna. När jag var tio
år, övergav hon mig och min far. Stack iväg helt enkelt. Jag hatar henne! Under en hel
minut snyftade han obehärskat. Sedan avtog gråten, och medan han torkade sitt tårade
ansikte med en näsduk, stirrade han frågande på mig. Men hur i all världen kan du ha
fått reda på det? Jag har inte talat med en själ om det på åratal!
Jesus visade mig det, Max, svarade jag. Det visar, hur gärna han vill hjälpa dig. Han gav
mig en bild av dig som pojke, där du skrek och slog mot din mor. Fick du något av
dessa våldsamma utbrott, innan din mor övergav dig?
Max tänkte en stund, innan han svarade. Slutligen skakade han på huvudet. Nej. Allra
första gången var faktiskt samma dag, som hon berättade det för oss, att hon
tänkte ge sig av.
Då måste det ha varit vid det tillfället, som våldets ande kom in. Max, jag tror inte, att
den anden kommer ut, förrän du förlåter din mor.
Förlåter henne! Fräste Max. efter det som hon gjort? Aldrig! Han lutade sig mot mig.
Hör på, sa han, när jag blev kristen, försökte jag förlåta varenda en som någonsin
uppträtt smutsigt mot mig. Jag förlät flickan, som övergav mig och gifte sig med en
annan kille, medan jag var på sjön. Jag förlät fängelsevakten, som slog mig med en
gummibatong. Men detta med min mor går alltför djupt.
Jag tänker inte förlåta henne!
Plötsligt såg jag en möjlighet att hjälpa Max med hans egna ord.
Hörde du, vad du sa just nu? Frågade jag honom. Vad menar du? Du sa, att du inte
tänkte förlåta din mor.
Än sen då? Men förstår du inte, Max? du sa, att du inte tänkte förlåta din mor. Du har
tänkt – beslutat dig för – att du inte ska förlåta henne. Det var ett val, som du gjorde.
Men om du valde, att inte förlåta henne, så kan du också välja att förlåta henne.
Det beror inte på vad du känner utan vad du vill.
Max rynkade pannan en stund. Jag tror jag börjar förstå, vad du menar, sa han slutligen.
Det krävdes ännu en halvtimmes kamp, men till slut böjde Max huvudet och bad en
enkel bön. I Jesu Kristi namn vill jag uppriktigt förlåta min mor för att hon övergav mig
och min far. Det måste ha inneburit en oerhörd ansträngning. Max satt tyst en hel minut
med böjd huvud och andades tungt. I Jesu namn förlåter jag – och jag menar det – min
mor. Tack, Herre, för att du hjälpt mig.
102
Innan jag därefter hann säga något, vek han sig dubbel och hostade, denna
gång på riktigt.
Jag vet inte, varför jag gjorde så, sa han och tittade förvånad på mig. Sedan la han
handen på bröstet. Va! Utropade han. Det gör inte ont längre! Jag kan andas!
Max hade faktiskt blivit befriad, ytan att någon av oss hade sagt ett enda ord ytterligare.
Den uttalade förlåtelsen förändrade allt i så hög grad, att demonen flydde i samma
ögonblick som den boning, som den så länge haft, blev förstörd.
103
Kapitel 13. ATT BEHÅLLA BEFRIELSEN.
En morgon ringde en kvinna på hemma hos Alice och mig och sökte hjälp. Medan
Alice bjöd oss på kaffe i vardagsrummet, berättade kvinnan, som var i medelåldern,
för mig, att hon nyligen haft ett nervöst sammanbrott, åtföljt av en sjukhusvistelse.
När hon skrevs ut från sjukhuset, hade läkaren ordinerat henne lugnande medel.
Hon hade blivit så tillvand vid dem, att hon numera inte kund möta de vardagliga
påfrestningarna utan sin dagliga dos.
Det är detta känslomässiga beroende, som bekymrar mig, sa hon. En av mina vänner har
följt ditt arbete, och hon säger, att det kan vara demoniskt. Vad tror du om det?
Det vet jag inte, svarade jag. jag har aldrig hört talas om någon demon, som har att göra
med lugnande medel. Men jag betvivlar avgjort, att något kemiskt beroende
kan vara från Herren. Skulle du vilja, att vi bad för det?
Medan vi bad, gav sig en beroendeframkallande ande tillkänna. Hur ofta vi än såg
det hända, var det fortfarande märkligt att bevittna den förvandling,
som inträffade under utdrivningen.
Just där vid kaffebordet såg Alice och jag det spända och plågade uttrycket lämna
kvinnans ansikte. Hon föreföll bli många år yngre. När hon sa adjö, var jag
övertygad om att hon fått stor hjälp.
Två veckor därefter träffade jag emellertid vår gemensamma vän.
Hur står det till med Adelaida? Undrade jag.
Vännen skakade vemodigt på huvudet. Hon har fått det svårt igen, och hon är
förargad på dig. Vad är det som hänt?
På så sätt fick jag höra alltsammans. Adelaide hade varit helt fri i ungefär åtta
dagar efter sin befrielse. De dagarna hade hon levt i ett slags himmelsk frid, utan
nervositet, utan fruktan och utan begär efter piller. Så hade hennes man en kväll kommit
hem berusad.
Naturligt nog var detta en påfrestning, och hon tog ett par lugnande piller.
Veckan därpå tog hon de lugnande medlen regelbundet igen. Långt efter det att den
svåra upplevelsen med den druckna maken var över, plågande hos fortfarande
av sådana spänningar, som fordrade en kemisk lösning.
Hur förklarar du detta? Frågade vår vän.
Ja, hur skulle jag det? Det var inte heller första gången, som frågan hade ställts.
Allt oftare tornade problemet upp sig.
De flesta, som blev befriade, verkade förbli fria. Ofta fick jag höra hjärtevärmande
rapporter om deras fortsatta seger och frihet. Men allt oftare mötte jag dem som - i
likhet med Adelaide - såg ut att ha fått hjälp till att börja med, - men som
snart fått återfall.
En dag kort efter upplevelsen med Adelaide fick jag ett långdistanssamtal från Maxwell
Whyte i Toronto.
104
Don, frågade han, bad du med en fru Williams, som tidigare vari medlem i min
församling, när du sist var i Detroit?
Det hade jag faktiskt gjort. I en liten metodistkyrka hade fru Williams tillsammans med
flera andra kommit fram till altaret för att få förbön för helande. I min förkunnelse hade
jag inte nämnt någonting om befrielse från onda andar, men när jag la händerna på
hennes huvud, började hon i alla fall att gråta osammanhängande. Pastorn tog in henne
på sitt rum, där vi med otrolig effektivitet bad henne fri. Pastorn blev först häpen,
sedan överväldigad och till sist upprymd över den dramatiska förändringen i
hans församlingsmedlem.
Ja, det gjorde jag, svarade jag. Hur har du fått höra om det? Jag kände mig en aning
stolt över hennes befrielse och var totalt oförberedd på det som
Maxwell Whyte sedan sa.
Fru Williams ringde mig klockan två i morse, sa han med sur röst. Hon var närmast
hysterisk. Hon sa, att demonerna kommit tillbaka och att hon var sämre
än vad hon någonsin varit.
Jag blev bestört. Ledsen att hon besvärade dig, ursäktade jag mig. Men jag förstår inte.
Jag var säker på att hon faktiskt blivit fri. Vad tror du, jag gjorde för fel?
Deltagande småskrattade Maxwell Whyter lite i telefonen. Jag tror inte du gjorde något
fel. Hon skyddade inte sin befrielse och demonerna kom tillbaka,
det är allt.
Skydda sin befrielse? Kunde detta ha varit problemet också för Adelaide?
Ännu en gång vände jag mig till Bibeln. Och när jag undersökte problemet i ljuset av
vad som stod skrivet, såg jag en sanning, som jag tidigare endast i ringa utsträckning
fått upp ögonen för. Vi har en avgörande roll att spela, när det gäller att
leva kvar i det helande, som Gud ger oss, av vad slag det vara må.
Den lame mannen, som helades på sabbaten, fick till exempel det allvarliga rådet av
Jesus. Se, du har blivit frisk. Synda inte härefter, på det att inte något värre må
vederfaras dig. Joh 5: 14.
Vad beträffar befrielse varnade han för att sju andra andar, värre än den som drivits ut,
skulle kunna ta sig in i den som blivit befriad och göra hans sista tillstånd värre än det
första, Matt 12: 43 – 45. Jag tyckte, att det var ett underligt och besvärligt påstående.
Betydde det, att det var farligt att bli befriad från en ond ande och att man därigenom
kunde öppna dörren för en ännu värre plåga?
Men sedan förstod jag, att Jesus endast sa, att vi måste skydda det som Gud har givit
oss. Den onde anden, som Jesus nämner om, återvänder till sitt hus och fann
det vara städat – jodå, och ställt i ordning – det också, men det var tomt.
Mannen hade inte gjort någonting för att fylla sitt hus, med den helige Ande,
så att den onde anden inte skulle kunna finna något rum. Hur som helst innebar detta,
att istället för att ta ett avgörande steg mot Gud hade mannen fortsatt på sitt gamla sätt.
Vidöppen som han var, kunde fienden åter invadera honom.
105
Jag märkte, hur jag kom att tänka på en liknelse, som Derek Prince hade använt en
kväll, när Alice och jag hört honom tala på nuvarande Christian Growth Ministies i Fort
Lauderdale. Han erinrade om vad Paulus sagt om den kamp vi har att kämpa och
liknade den mänskliga personligheten vid en stor stad med många olika stadsdelar.
Satan slutliga syfte är att erövra hela staden. Den som behöver befrielse liknar en stad,
där några stadsdelar redan intagits och står under fiendens kontroll.
I befrielsetjänsten stormar vi Stade för att driva ut fienden, sa Derek. Under förloppet
blir en del av stadsmurarna nedbrutna. När inkräktaren körs bort, måste en
återuppbyggnad ske, och försvaret sättas istånd igen.
Dessutom förlorar ockuperade områden ofta förmågan att försörja sig själv.
Så förhåller det sig i Dereks illustration med de områden, som intagits av demoner.
När demonerna drivits ut, förmanade han, måste personen ifråga återta
kontrollen över de områden i hans personlighet, där demonerna höll hus.
Vissa människor gjorde uppenbarligen detta av sig själv. Andra, som Adelaide och fru
Williams, behövde vägledning och stöd att bygga upp murarna igen. Allt verkade så
klart och så viktigt, att jag beklagade, att jag inte hela tiden undervisat om dessa ting.
Jag viste, att det grundläggande svaret på hur man skall kunna leva kvar i det som Gud
ger, vare sig det gäller frälsning, helande eller befrielse, är, att man helt överlåter sitt liv
till Jesus Kristus. I praktiken måste detta naturligtvis fås att fungera i våra dagliga
omständigheter. Under några följande veckor skrev jag ner detta i några
enskilda punkter.
Helöverlåtelse till Jesus Kristus:
1.
2.
3.
4.
5.
Lev av Guds Ord.
Lär dig att ständigt prisa Gud.
Slå noga vakt om ditt tankeliv.
Stå i rätt förhållande till andra.
Underordna dig disciplin.
Dessa punkter kommer att vara av avgörande betydelse för den som har upplevt
befrielse.
Helöverlåtelse till Jesus Kristus betyder, att varje område i ens liv genom en frivillig
viljehandling underordnas Jesu Kristi herravälde. Överlåtelsen blir inte längre partiell.
En sådan kapitulation erkänner, att Jesus Kristus har rätt att styra
och avgöra varje beslut, som skall fattas.
1. LEV AV GUDS ORD.
Guds Ord förkunnar Satans nederlag. Genom att stå på Guds Ord kan den som blivit
befriad sätta stopp för Satans försök att komma tillbaka. Jesus själv stod emot Satan
genom att sätta sin lit till det skrivna Ordet, när han frestades. Allt som Djävulen
lockade honom med bemötte han med att säga. Det är skrivet. Bibeln bekräftar, att
hälsa, beskydd och befrielse ingår som delar i vårt arv i Kristus. Men vi kan inte
106
tillgodogöra oss dessa löften, om vi inte är medvetna om dem, och detta betyder, att vi
varje dag skall läsa Bibeln under bön och med förväntan.
2. LÄR DIG ATT STÄNDIGT PRISA GUD.
Djävulen lyckas aldrig särskilt bra med en tacksam människa. Om vi är inställda på
tacksägelse och lovprisning, kan detta omintetgöra Satans försök att skilja
oss från vår plats i Kristus.
En sådan inställning är särskilt viktig efter befrielse från onda andar, eftersom den är
ett av de sätt, på vilka vi återuppbygger mutarna. Var alltid glada, skrev Paulus till
tessalonikerna, och tacka Gud i alla livets förhållanden, ty att ni så gör är Guds
vilja i Jesus Kristus.
3. SLÅ NOGA VAKT OM DITT TANKELIV.
Tankarna är Satans främsta måltavla. Genom ingivelser och antydningar kommer
frestelserna på ett försåtligt sätt. Därför måste vi ta på oss frälsningens hjälm
som ett skydd för våra tankar.
Det betyder, att vissa samtal skall kvävas i sin linda. Det betyder, att vi skall undvika
vissa filmer, böcker och miljöer, som vi vet medför fara för oss. Det är ingen synd att
bli frestad, men om vi inbjuder frestelsen och ger den näring, så håller vi dörren
öppen för fienden.
4. STÅ I RÄTT FÖRHÅLLANDEN TILL ANDRA.
Hat och bitterhet mot andra skapar det ideala klimatet för demoniska invasioner.
En person kan knappast bli befriad utan att förlåta dem som sårar honom,
och precis lika lite kan han leva kvar i sin befrielse särskilt längre,
om han tillåter bitterhet och motvilja att smyga sig in igen.
Två av de säkraste sätten att bygga upp murarna är, att man upprätthåller ett kärleksfullt
förhållande till andra och att man praktiserar en ständig på – fläcken – förlåtelse.
5. UNDERORDNA DIG DISCIPLIN.
Demoniska problem uppstår ofta som en följd av att man till övermått givit efter för
något visst köttsligt begär eller någon svaghet. För den som blivit befriad blir
disciplinen en väsentlig del i föresatsen att behålla segern. Det gäller inte bara,
att man behärskar sig själv, utan också, att man underordnar sig andra, som är mera
mogna i Jesus Kristus. Detta betyder, att man blir medlem i en kristen gemenskap, som
möts regelbunden och att man låter gruppen med dess visdom ta del av
ens planer och önskningar.
En tid efter det att jag formulerat dessa punkter, fick jag möjlighet att be med Adelaide
igen. Denna gång delgav jag henne de fem grundläggande stegen för att bevara friheten.
Adelaide lovade, att hon skulle försöka följa dem. Vi hör av henne då och då, och
principerna verkar fungera.
Jag tänker inte antyda, att hon inte har några svårigheter. I själva verket förlorade
hennes man till sist sitt arbete på grund av sina alkoholbesvär. Men jag kan påstå,
107
att Adelaide förblivit fri från den demon, som plågat henne. Nu kan hon ta itu med sina
problem utan att som extra börda vara beroende av piller.
När jag framgent förkunnade om befrielse och drev ut onda andar, uppmanade jag också
folk att vidta bestämda åtgärder för att skydda det som Gud givit dem. Som man kunde
vänta, började klagomålen över att demoner kommit tillbaka att avta. Men först senare
skulle jag genomskåda en annan utstuderad taktik, som Satan använder
i sina försök att beröva oss vår seger.
Jag träffade John, som var presbyteriansk pastor, i Cleveland, Ohio. John hade en
blomstrande församling, där den karismatiska rörelsen var sund och aktiv.
Likväl hade han själv ett personligt problem, som han inte lyckats få bukt med.
Uppriktigt sagt, Don, bekände John en solig eftermiddag för mig, medan vi körde längs
Eriesjön, så tror jag inte, att detta är ett särskilt bra vittnesbörd. Han
klappade sig väldiga mage. Det stämde – John var mycket grovt överviktig.
Han beskrev, hur han hela livet kämpat mot att äta för mycket. Det har
inte med ämnesomsättningen att göra, och det är inget medicinskt problem.
Det är helt enkelt en fråga om för många kalorier, fortsatte John sin bekännelse.
Det vet jag om, men jag tycks inte kunna göra något åt det. När jag hörde
dig tala om demoner, började jag undra, om jag påverkas av någon sorts ande.
Tror du vi kunde be för det tillsammans?
Det kunde vi förstås. Vi körde in på en parkeringsplats med utsikt över sjön, och steg
för steg ledde jag John till befrielse. Som vi båda väntade oss, fick vi namnet frosseri,
vilket drevs ut. Efteråt gav jag John några förslag om hur han skulle skydda sin frihet.
Så vit jag kunde bedöma, hade vi inte lämnat någonting ogjort för att tillförsäkra John
den seger, som han så hett åtrådde. Vid det här laget hade jag bevittnat så många
befrielser, att jag med tillförsikt skulle ha påstått, att denna var framgångsrik.
Jag lägger sådan vikt vid detta, därför att när jag tre månader senare var i Cleveland
igen, såg jag fram mot att träffa John. Men det stod helt klart, att han gjorde allt han
kunde för att undvika mig. När vi till sist framträdde tillsammans på ett möte, såg jag
varför. John vägde om möjligen mer än förut. Efter mötet gick jag fram till honom.
Något står inte rätt till mellan mig och dig, sa jag. Skulle vi kunna prata om det?
John tittade länge på mig och nickade sedan. Ja, det är något som inte är som det ska.
Den här befrielsen, som du håller på med, fungerar inte . . som du kan se.
Det som John berättade var mycket intressant. Efter sin befrielse hade han under två
veckor varit fri från sin gamla tvångsvana att öppna dörren till kylskåpet varje gång,
som han gick förbi. Han var förtjust och berättade vitt och brett för folk om den
underbara gåva, som Gud givit honom. Under denna korta tid gick han faktiskt
ner fem kilo.
Men sedan blev det gradvis allt svårare för honom att gå förbi det där kylskåpet.
John visste inte, vad han skulle tro. Om han verkligen blivit befriad, hur
kunde han då fortfarande ha kvar sitt gamla problem?
108
Jag kan förstå, hur ett helande kan ske successivt, sa John. Man kan bli frisk undan för
undan. Men det ligger annorlunda till med befrielse, eller hur? Antingen har man en
demon, eller har man det inte. Jag skulle tro, att min frosseridemon aldrig gav sig iväg.
Eller om den gjorde det, så kom den tillbaka.
Medan jag lyssnade, kom jag plötsligt på Satan mitt i en lögn. Jag mindes från min
tidigare forskning, hur man i den nytestamentliga församlingen tagit itu både med onda
andar och med den köttsliga naturen. De första kristna använde utdrivning, ifall
problemet var onda andar, men bön och självdisciplin för att korsfästa köttet. Plötsligt
insåg jag, att detta kunde vara svaret på John svårighet. Han hade inte att göra med ett
problem utan med två. När John var ung, hade han en benägenhet i köttet att äta för
mycket. Det var en svaghet, som kunde övervinnas genom bön och viljeansträngning.
Men på ett lömskt och listigt sätt drog en ond ande fördel av denna svaghet och trängde
in i hans kropp som en frosseriets ande. Sedan hade John två makter att strida med, sin
naturliga fallenhet att äta för mycket och en ond ande, som slagit rot i hans
svaghet och bodde där.
Jag förklarade principen för John. Förstår du inte? Sa jag till honom.
Du blev verkligen befriad från den ande, som plågat dig. Det som fanns kvar var den
naturliga jordmånen, ditt eget tycke för mat. Demonen kunde du inte behärska,
men det kan du med din aptit. Kom ihåg, att en ond ande kommer in genom
vår svaghet. När den drivits ut, har vi svagheten kvar att besegra.
Jag såg, hur ett förstående ljus tändes i Johns ögon.
Don, jag tror du har rätt! Utropade han. Jag var så förtjust över min befrielse och frihet
dom där första dagarna, att jag totalt glömde bort mitt naturliga begär efter mat.
När jag kände en del av det begäret igen, skulle jag förmoda, att jag tappade
modet och trodde, att det inte hade hänt något.
Gå då tillbaka till din seger, sa jag till John. Gör anspråk på den igen. Det som du har att
göra med nu är helt enkelt en frestelse i köttet, och du kan behärska den. Det är inte
frosseriets ande, som ännu har makten. Låt inte djävulen säga dig, att det är det.
Jag träffade John igen några månader senare. Jag måste medge, att det var litet svårt att
känna igen honom. Han hade gått ner trettio kilo. Hans hy såg fast ut, och
han gick med svikt i stegen.
Ah, där är du, sa John med låtsat allvar. Jag har något att göra upp med dig.
Fattar du, att du och din befrielsetjänst kostat mig en hel garderob?
109
Kapitel 14. MISSTAG, MISSTAG.
När jag kom hem från Cleveland, fann jag ett brev från Ray och Lucy Coombes. Lucy
hade berättat om hur hon blivit befriad för den bönegrupp, som träffades i deras hem.
Nästan innan de visste något av, fan de, hur de själva fick be till befrielse med andra,
som hade problem. Jag blev mycket glad. Herren behövde många som Ray och Lucy
Coonbes! En mening i deras brev utmanade mig särskilt.
När du var här, nämnde du, att du begått diverse misstag, när du började driva ut onda
andar. Kan du tänka dig att skriva ner några av dem och skicka till oss? I bästa fall
skulle vi kanske kunna undgå att göra samma misstag.
Samma eftermiddag slog jag mig ner vid skrivbordet i köket och började utvärdera min
egen tjänst. Jag drog mig till minnes allehanda misstag, som jag gjort och ännu gjorde,
medan jag kommit längre och längre in i befrielsetjänsten.
1. I början var jag så entusiastisk, att jag tvingade ämnet på folk.
Min vän Charles Simpson påpekade detta misstag för mig. När det slutligen gick upp
för mig, att befrielsen från onda andar var en verklighet, började jag se en demon
bakom varje mänskligt elände. ”Det där låter, som om det kunde vara en demon” var en
mening, som jag uttalade alltför ofta. Charles var pastor i en baptistförsamling i
Bayview Heights i Mobile, Alabama, och efterfrågad som bibellärare över hela landet.
På en konferens i huvudstaden Washington, där jag varit särskilt enveten i mina
kommentarer om befrielse från onda andar, sa Charles stilla till mig. Don, du inser,
eller hur, att du inte behöver gå omkring och ropa demoner?
Det var allt, som jag behövde. Medan jag lärde mig om befrielsetjänsten, visste jag, att
jag till en tid måste koncentrera mitt intresse på den. Det ligger i sakens natur, när man
studerar ett nytt ämne. Man måste skuta undan allt annat från sitt medvetande, medan
man försöker förstå. Men efter Charles kommentar beslöt jag mig för att se befrielsen
från onda andar i sitt rätta perspektiv, som endast en sida av Jesu tjänst. Från mina
studier i Bibeln visste jag, att Jesu tjänst kunde delas i fyra huvudområden.
Förutom att han kom som frälsare, var han också den som helade, döpte i helig Ande
och befriade. Under århundraden hade kristenheten endast understrukit den första
rollen. Nu påmindes oss den helige Ande om de övriga tre. Sedan var det vår sak att
bejaka detta och sätta in varje funktion på sin rätta plats som en del – men bara en del –
av Kristi totala tjänst. I likhet med helande och Andens dop hade befrielsen från onda
andar nästan helt uteslutits ur kristenhetens liv under många år. När den väl återtagit sin
plats, borde den anta normala proportioner.
2. I förstone hade jag en benägenhet att utlova ett slags ögonblicklig helgelse
genom befrielse.
I början när jag såg, att de onda andarna var verkliga och kunde plåga oss och att folk
kunde bli befriade från sådant lidande, föll jag i fällan att tänka, att befrielsen från dem
var det slutliga svaret på alla problem, som vi kristna har. Allt vi behövde göra var att
uttala några korta, befallande ord, och så försvann problemen.
Det är bara det, att det inte fungerar så enkelt.
110
De problem, som vårt klot lider under, är många och olika – allt från jordbävningar,
hungersnöd och farsoter till enskilda människors svagheter i sin fysik, kroppskemi och
psykiska struktur. De stora sociala, ekonomiska och ekologiska kriserna i vår tid är
också kristenhetens kriser, och det finns inga genvägar till lösningar.
Även när ett visst problem kan spåras till demoners verksamhet, finns det ingen
automatiskt med lösningen. Vi bär ansvaret både för att gå in under villkoren för
befrielsen och för att behålla den, när den väl är vår. Givetvis måste vi också var och en
kämpa mot den gamla människan. Befrielsen från onda andar har inget att göra med den
ständiga kamp, som vi måste kämpa mot det gamla jagets egensinne, medan vi arbetar
på vår frälsning under fruktan och bävan. Det var denna sanning,
som min pastors vän John från Cleveland upptäckte.
3. Jag glömde, att Gud endast kunnat leda mig framåt sakta och under protester,
och störtande ibland in med ämnet, där folk inte var beredda.
Jag satte mig över den bibliska principen först strå, sedan ax och omsider fullbildat veta
i axet. Efter det att jag talat i en episkopalkyrka i Virginia, kom endast en medlem i
församlingen fram. Jag är säker på att jag behöver hjälp, sa kvinnan och knäböjde
framför altaret. Och hon fick hjälp. Ande efter ande identifierades och drevs
ut till hennes stora glädje och tacksamhet.
Medan hon blev befriad, märkte jag emellertid, att församlingens kyrkoherde undvek
oss. Han drog sig undan längre ner i kyrkan och försvann sedan helt och hållet.
Åtskilliga i församlingen gav sig också tvärt iväg, när befrielsen började. När jag var
färdig, kom en av ledamöterna i kyrkorådet fram till mig. Det märktes, att han var
generad, när han talade.
Pastor Basham, i vår brevväxling nämndes ingenting om att du höll på med – ah, dessa
saker. Informerade du vår kyrkoherde om vad du tänkte tala om?
Men, öh – nej, det gjorde jag inte.
Jag förstår. Mannens röst lät bestört. Du talade alltså om befrielse utan hans tillstånd?
Jag kände, hur jag rodnade, när jag insåg, att jag tagit mig en rätt, som jag inte hade.
När allt kom omkring, kände herden bättre till vad hans folk behövde,
än vad jag gjorde.
Jag tror personligen på den här tjänsten, tillfogade kyrkorådsmedlemmen överraskande
nog. Och jag tror, att något viktigt hände fru Horton ikväll. Men jag är rädd, att du
skapat en del problem för vår kyrkoherde. Du reser din väg imorgon, men han
måste stanna kvar och ta hand om alla dem som inte var förberedda att höra det
budskap, som du gav ikväll.
4. Jag gjorde misstaget att ta på mig själv för mycket av arbetet med befrielsen.
Ju mer man själv kan träda åt sidan, desto effektivare blir tjänsten. Detta gäller i allt
arbete, som vi gör för Gud, och jag visste, att det var tillämpligt också på mitt område.
Trots detta brukade jag gång på gång blanda in mig själv. Om befrielsen visade
111
sig vara av det högljudda slaget, där demonerna svarade högt eller ropade, så märkte
jag, att jag ofta spände mig och skrek tillbaka, som om jag skulle kunna utöva större
auktoritet genom att tala med hög röst. När jag kom hem efter en sådan tillställning,
brukade Alice medlidsamt skaka på huvudet. Du har hållit på med utdrivning nu igen,
inte sant? Hur kan du veta det? Därför att du gastar, så att du blivit hes.
Jag måste komma dithän, att jag påminde mig inför varje befrielsesituation, att den
andliga auktoriteten uteslutande vilar i Jesu Kristi namn och inte i någon egen
förmåga att uppträda.
5. Jag lät mig också dras in i sådan befrielseförbön, som varade i timmar och
tömde mina krafter mer än vad som var klokt.
Även om befrielsetjänsten utförs genom Jesu makt, så måste denna förmedlas genom
kristna med fysiska begränsningar.
Jesus själv visste under sitt jordiska liv, vad det var att bli trött.
Jag kommer till exempel aldrig att glömma den kväll, när jag förstod den bokstavliga
betydelsen av Paulus påstående i Efesierbrevet, att den kamp vi har att kämpa är en
kamp inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter. Medan vi var på semester
i
North Carolina, besökte Alice och jag ett bönemöte i ett hem. Vi gick dit endast för att
delta i tillbedjan och inte för att tala eller be med folk. Hur som helst, under mötets gång
blev en ung kvinna, som haft ett nervöst sammanbrott, alldeles utom sig, och hennes
vänner bad oss be med henne. Kampen varade i fyra timmar, och mer än trettio
olika andar identifierades och drevs ut. Efter dessa timmar var den unga kvinnan fri,
men jag var fysiskt och andligt utmattad.
Men när jag stapplade ut ur vardagsrummet någon gång efter klockan ett på natten,
möttes jag till all olycka av två andra, som hade det svårt, och som enträget bad om
förbön. De hävdade, att Herren hade visat dem, att de skulle bli befriade just den
kvällen. Dumt nog försökte jag be med dem, trots att jag kände, att Gud sa nej. Föga
resultat uppnåddes, och efter ytterligare två timmar stod jag på gränsen till att falla ihop.
Det finns en bestämd gräns för hur mycket kroppen fysiskt kan uthärda.
Jag var tvungen att lära mig, var gränsen gick för mig, och att respektera den.
6. Till en början var jag benägen att råka i panik, när Satan gick till motanfall
genom att trakassera mig och min familj.
En natt efter en särskilt framgångsrik befrielse, hade jag en merdröm, som nästan
verkade barnslig men som ändå skrämde mig. En demonisk gestalt tycktes stå vid
fotändan på min säng med en grå slöja över huvudet. Den stönade och gestikulerade.
Detta väckte en underlig rädsla till liv inom mig, men trots detta kände jag ingen ljuden
och gesterna som hämtade från diverse filmer.
I Jesu namn befaller jag dig att lämna mig ifred! Ropade jag högt och väckte både Alice
och mig själv. Vad är det, älskling?
Frågade Alice. Bara en idiotisk mardröm, suckade jag. Lägg dig och sov igen.
112
Alices andhämtning blev tyst och regelbunden igen, men jag låg vaken, till dess att det
blev ljust, för att figuren inte skulle spöka i min sömn igen. Senare funderade och bad
jag mycket över händelsen, och jag la märke till, att den hade inträffat i släptåget på ett
framgångsrikt befrielseförsök. Jag kom fram till att det hade varit en i grunden harmlös
episod och ett sådana saker endast skulle kunna påverka mig, om jag tog dem på mera
allvar, än vad jag behövde.
Men jag var också tvungen att lära mig att inte samma inställning, när Satan ofredade
Alice och barnen, och det var inte riktigt lika lätt. Men så en dag spelade Satan för högt.
Jag satt vid skrivbordet i köket och gjorde några anteckningar för ett bibelstudium om
befrielse, som jag skulle ha samma kväll på bönemötet hos Musselmans. Jag hade just
skrivit ner följande ord. En Satans favorittaktik för att avskräcka oss från att gå in i
befrielsetjänsten är att trakassera medlemmar i familjen. Jag höll faktiskt fortfarande på
att skriva den meningen, när Alice öppnade dörren till kylskåpet, medan Laura stod vid
sidan om henne. När dörren svängde upp, hörde jag en dov duns, följd av ett högt skrik
av smärta från Laura. Hon började hoppa omkring i köket på en fot, medan hon
blinkade med tårade ögon och höll den andre foten i sina händer.
Indignerad utbrast Alice. Satan, jag näpser dig i Jesu namn! Sedan la hon armarna runt
Laura och såg på mig med blixtrande ögon. Det där var ingenting annat än ett fult påhitt
av Djävulen! Den där olivkrukan verkade faktiskt hoppa ner från hyllan!
Hon tittade ner på Laura. Är det bra nu älskade? Laura försökte le tappert.
Jag svalde och sa. Jag ska berätta, vad jag skrev i just det ögonblicket. Så citerade jag
meningen från mina anteckningar. Det kom ännu mer vrede i Alices ögon.
Vem tror då bara Djävulen, att han är? Om han för en sekund tror, att han ska kunna
hindra oss från att göra, vad Gud har kallat oss till, genom att tillgripa sådana små fula
trick, så tar han grovt miste! Vi kommer bara att arbeta ännu intensivare för Jesus,
det är vad vi kommer att göra!
En underlig känsla av upprymdhet fyllde mitt bröst, och jag började skratta mot min
egen vilja. Den här gången gick Djävulen för långt, sa jag. Det är faktiskt en sorts
indirekt komplimang, som han ger oss! Det som vi håller på med måste skada
honom, och det är därför han hittar på såna här saker. På fläcken där i köket prisade
Alice och Laura och jag Gud högt för att vi hade förmånen att tjäna honom.
I sanningens namn måste jag medge, att trakasserierna fortfarande förekommer då och
då – och det ända till denna dag – men vi tar dem helt enkelt som en bekräftelse på att
vi går i rätt riktning.
7. Jag var tvungen att på det svåra sättet lära mig att möta misslyckade
befrielseförsök.
Det finns nämligen misslyckanden. I själva verket är det så, att somliga, som Herren
med avsikt tycks ha ställt i min väg för att de skall få hjälp, ändå misslyckas med
att ta emot befrielsen eller leva kvar i den. Som Carol Stewart.
113
En dag efter en konferens i Atlanta tog jag taxi till flygplatsen. Jag skulle resa till
Clevelsnd, med byte av plan Pittsburgh. Men taxin satte sig hopplöst fast i morgonens
rusningstrafik, och när vi kom fram till flygterminalen, hade planet till Pittsburgh redan
lyft. Turligt nog kunde jag inom en timme tillförsäkra mig plats på ett annat plan, denna
gången med byte i New York. Den siste passageraren, som steg ombord, var en kvinna,
som bar en vidbrättad hatt och mörka glasögon. Hon tvekade i gången.
Är den här platsen upptagen? Sa hon och pekade på det tomma sätet bredvid mig. Jag
log och skakade på huvudet.
Kvinnan sjönk ned i sätet med viss svårighet. Det märktes, att hon hade ont. På närmare
håll kunde jag se, att en mängd blånader täcktes av en noggrant lagd makeup.
Underläppen var sårig och svullen, och trots solglasögonen kunde jag se,
att ena ögat till hälften svullnat igen.
Jag antar, att du kommer att fråga, om jag råkat ut för en olyckshändelse, sa hon.
Generad vände jag bort huvudet, när jag förstod, att jag hade stirrat. Det var ingen
olycka, fortsatte hon. Han gjorde det avsiktligt.
Givetvis vände jag mig åter mot henne jag berättade för henne, att jag var pastor, och
undrade, om hon skulle vilja berätta vad som hänt. Hon suckade och lutade sig bakåt
mot sätet. Under trekvart berättade Carol Stewart sin historia för mig. Hon hade
förälskat sig i sin arbetsgivare, som var gift. Det blev skilsmässa. Hon och chefen gifte
sig sedan och flög till Mexico på bröllopsresa.
Han drack sig full på bröllopskvällen, sa hon. Med förvånande uppriktighet berättade
hon sedan för mig, att hon upptäckte, att hon hade gift sig med en sadist. När jag sa till
honom, att jag inte stod ut med mer, sa han till mig att packa. Jag skall till New York
för att gå till en läkare, och sedan skall jag ta ut skilsmässa. Du är pastor. Tror du, att
detta är Guds straff?
Jag valde mina ord noga. Jag tror, att Gud förstår allt om den röra, som du befinner dig
i, och jag tror, att han vill hjälpa dig. Du gjorde att misstag och har fåt lida för det, men
jag tror, att Gud står på din sida. Kanske var det så, att han lät mig missa ett tidigare
plan i morse, bara för att jag skulle få möjlighet att säga dig, hur mycket Jesus älskar
dig och hur gärna han vill hjälpa dig.
Ja, jag vet då ingen annan, som behöver mer hjälp. Med en ovanlig bönfallande gest
knäppte hon samman händerna i knäet och böjde huvudet. Jag bad en kort bön i enkla
ordalag om att Gud skulle utföra ett under i hennes liv. När jag sa amen,
dunsade planets hjul mot landningsbanan.
Jag skall byta plan här, sa jag. Jag tog fram ett kort ur min plånbok och sa till henne.
Om två veckor kommer jag tillbaka hit till New York. På baksidan av kortet skrev jag
upp kyrkans namn och adress. Jag skulle vilja, att du kom till den gudstjänsten.
Jag betvivlade, att jag någonsin skulle få se henne igen, men jag hade fel. Två veckor
senare i New York så jag henne sitta nästan längst fram i kyrkan. Den kvällen predikade
jag om befrielse från onda andar. Efter mötet stannade några få kvar för förbön, bland
114
dem Carol Stewart. Kommer du ihåg mig, undrade hon. Vi träffades på planet.
Självfallet.
Jag vill fråga dig en sak. Något har så starkt lagt över mig, att jag skall ta mitt liv,
sedan . . du vet . . .tror du, att det kan bero på en ond ande?
Det skulle det kunna, sa jag. Vi identifierade snabbt depressions – och självmordsandar,
och befallde demonerna att ge sig iväg.
Mig föreföll det, att jag direkt kunde se skillnaden i henne, när hon reste sig från sina
knän. Tror du, att något verkligen hänt? Tror du, att allt kommer att bli bra nu? Det tror
jag det kommer att bli, svarade jag. Men du måste fortsätta att förtrösta på Gud, att
du verkligen blivit fri.
Jag skulle ha önskad samtala mer. Men i möten verkar det aldrig finnas tillräckligt med
tid. Någon avbröt mig, och jag fick ingen mer möjlighet att tala med Carol. En vecka
efter den kvällen fick jag ett brev från pastorn i den församling i New York, där jag
predikat. Det innehöll ett koncist och deltagande meddelande, vikt runt ett
tidningsurklipp.
Käre Don.
Eftersom du bad med den här unge damen, tänkte jag, att du skulle vilja läsa
bifogade urklipp.
Ledsen att det inte gick bättre.
Jag kunde knappt förmå mig att läsa den korta nyhetsnotisen, som beskrev Carol
Stewarts död. På sitt vanliga varsamma sätt antydde tidningen, att hon fallit offer
för en överdos med sömnmedel.
Men en sjuk känsla i magen lät jag urklippet falla ur mina fingrar. Vågor av skuld
sköljde över mig. Jag lutade mig framåt över skrivbordet, och med huvudet vilande i
mina armar bad jag allvarligt Gud att förlåta mig. Men fastän jag visste med mig, att jag
fått förlåtelse, så släpade jag under lång tid framöver på en förkrossande känsla av att ha
misslyckats.
Störst hjälp fick jag faktiskt av de fortsatta upplevelserna på befrielsens område. Andra,
som sökte hjälp efter Carols död, fick det i rikt mått. Den dramatiska förändringen i
vissa av dem kunde inte förnekas. Slutligen började jag inse, att i andlig krigföring –
liksom i alla andra krig – vinner inte den ena sidan alla slag. Den slutliga segern tillhör
Kristus, men till dess måste jag räkna med min andel av nederlagen.
När jag hade sammanställt redogörelsen för mina misstag och sänt den i ett brev till Ray
och Lucy, hade en underlig, gnagande oro infunnit sig i maggropen. Det beror på allt
detta rotande i misslyckanden och misstag, sa jag mig själv. Det har bara fått till effekt,
att jag deppat ner mig rejält. Men nu när det är klart, kommer jag att börja
känna mig bättre.
115
Kapitel 15. EN EFTERMIDDAG PÅ BION.
Allteftersom dagarna gick dröjde sig känslan av en vag oro ihärdigt kvar. Den tycktes
följa mig som en skugga, vart jag än reste. När jag sedan var på väg hem från en
bibelkurs över ett veckoslut i Virginia, ställdes jag ansikte mot
ansikte med en till hälften bortglömd fiende.
Vädret var kallt och fuktigt, när jag steg ombord på planet i Richmond. Genast efter
starten uppslukades vi av molntäcket. Utan orsak började mitt hjärta bulta. Jag förnam
samma stigande känsla av fruktan, som jag hade upplevt den där dagen
för så länge sedan, när jag skulle gå in i sjukhuset i Sharon.
Denna fruktan var så påtaglig, att jag nästan kunde känna smaken av den. Du kommer
aldrig att lyckas ta dig hem, jämrade något inom mig. Planet kommer att störta!
Normalt är jag inte rädd för att flyga utan njuter i själva verket av det i högsta grad.
Jag har certifikat som privatflygare, och som sådan har även jag fått utstå en del tillbud,
men utan att råka i panik. En gång fick det lilla flygplan, som jag flög, motorstopp långt
från någon flygplats, och jag var tvungen att nödlanda i ett fält med vete, som nådde oss
till midjan. Varken min passagerare, jag själv eller flygplanet skadades, och under hela
händelsen bevarade jag mitt lugn.
Ändå gjorde en vansinnig fruktan för att störta, att mina armar och ben kändes som
gelé, där jag satt i detta stora, välutrustade trafikflygplan. Jag kikade ut genom fönstret
mot en vägg av grå dimma. Jag kunde inte ens se vingspetsen.
Stiger vi eller sjunker vi? Undrade jag febrilt. Vi är kanske just på gränsen till att stalla.
Jag försökte gripa om armstöden, men jag var så svag i händerna, att jag knappt orkade
sluta dem. Sedan försökte jag få tillbaka flygplanet till normalt flygläge genom att stirra
stelt längs gången i kabinen, men det hjälpte inte. Jag kände mig säker på att vi befann
oss i en brant stigande sväng och att vi vilket ögonblick som helst skulle falla igenom
och slungas mot backen.
Jag slöt ögonen och började be. En bibelvers kom för mig. Stå emot Djävulen, så skall
han fly bort ifrån er. Jag samlade mod och började tyst upprepa. Satan, lämna mig ifred
i Jesu namn. Sedan jag upprepat bönen mer än ett dussin gånger, märkte jag, att jag
andades lite lättare. Sakta öppnade jag ögonen och såg mig omkring. Tvärs över gången
satt en affärsman och läste en dagstidning. En flygvärdinna gick sakta förbi med en
packe veckotidningar. När jag såg, att allt var lugnt och normalt i kabinen, kände jag,
hur fruktan började avta och krypa tillbaka in i sitt gömställe. När planet landade i
Fort Lauderdale, kände jag mig ungefär som vanligt, frånsett en
molande värk i korsryggen.
Alice hämtade mig vid flygplatsen. Hur känns det, Don?
Det var obehagligt att flyga, svarade jag undvikande.
Ändå visste jag, att det inte var flygningen, som det gällde.
Oron, som följt mig hack i häl, tilltog under kvällen, till dess att jag började känna mig
sjuk fysiskt. Den fruktan och skräck, som jag hade känt på planet, tillhörde något, som
jag trodde, att jag för gott hade lämnat bakom mig i Sharon. Jag var mycket bestört
116
över att det hade dykt upp igen.
Morgonen därpå kände jag mig inte bättre. Värken i ryggen hade tvärtom blivit värre.
Varje gång telefonen ringde, hoppade mitt hjärta till, och varje litet ljud irriterade mig.
Större delen av dagen var jag ensam hemma, medan barnen var i skolan och Alice var
ute och handlade. Jag försökte arbeta vid mitt skrivbord. Normalt sett skulle jag ha
välkomnat lugnet och stillheten, men denna dag kunde jag inte koncentrera mig.
Det kändes, som om ett ont spöke stod alldeles bakom mig. Känslan av att
något skulle hända var närmast outhärdligt.
Jag måste ut ur det här spökhuset, sa jag mig. Jag klättrade in i bilen och backade ut
från uppfarten. En bil tutade till, och det hördes, hur det skrek om däcken. Jag kastade
mig på bromsen och vred huvudet just i tid för att fånga en skymt av hur en lastbil på
två hjul girade upp mot grannens tomt. Föraren, som var vit i ansikte, lyckades undvika
mig med några centimeters marginal. Lastbilen dånade iväg, medan chaufförens kamrat
gav uttryck för något, som jag var glad över att jag inte kunde höra.
Alltför uppskakad för att köra långt stannade jag vid närmaste bar. Jag beställde lite
mat, som jag petade i, eländig till mods. En halv timme senare körde jag hem och steg
in i det tysta huset. Jag sträckte ut mig på soffan i vardagsrummet och slumrade till.
Jag sov ojämnt och hade en mardröm, där olyckstillbudet gick igen. När jag vaknade,
kallsvettades jag, och hjärtat bankade.
Om det fortsätter så här, tänkte jag, kommer jag att vara färdig för dårhuset vid
slutet av veckan.
Jag blev både lättad och irriterad, när Alice och barnen kom hem.
Jag tänkte, att känslan av att något skulle hända skulle mildras med familjen runt
omkring mig, men det gjorde den inte.
Sedan jag snäst av ungarna för andra gången, frågade Alice. Har dan varit besvärlig?
Jag nickade. Det känns uselt. Och när jag skulle ut och äta lunch, blev jag nästan påkörd
av en lastbil. Jag iddes inte tala om för henne, att det var mitt fel.
Du kanske håller på att bli sjuk. Han la sin svala hand på min panna.
Tänk om du skulle stanna i sängen imorgon?
Morgonen därpå hade ingenting förändrats, varför jag lydde Alices råd och stannade i
sängen. Men trots nervositeten och ryggvärken visste jag, att jag inte var kroppsligt
sjuk. Det var någonting annat. Större delen av morgonen kämpade jag med min
depression. Jag försökte läsa Bibeln, jag försökte be.
Alice serverade mig lunch på en bricka. Har du blivit något bättre? Undrade hon.
Inte egentligen, men det är trevligt att bli ompysslad.
Har du något emot, om jag ger mig iväg en stund? Det låg kärlek och omtanke i hennes
röst. Självfallet inte. Det är ett band, som jag vill lyssna på i vilket fall som helst.
Alice gav sig alltså iväg. Huset var lika olycksbådande tyst och precis lika fientligt som
dagen innan.
117
Besluten att inte låta också denna dag gå till spillo ställde jag bandspelaren bredvid
sängen och la i ett band med Derek Prince, som jag ville göra en del anteckningar från.
Jag hade hört bandet flera gånger förut, men hur kunde det då komma sig, att jag i dag
för första gången hörde, vad han sa?
Vi har funnit, att onda andar kan bereda sig tillträde till en människas personlighet på
många olika sätt. Orsaken kan vara, att man av fri vilja upprepade gånger hänger sig åt
någon visst köttsligt begär. En oväntad olycka eller sorg kan också göra oss sårbara.
Kort sagt, varje slags påfrestning eller chock, som orsakar vad vi skulle kunna kallas
en spricka i personens normala försvar, ger de onda andarna ett tillfälle.
Ta till exempel fruktan.
”Vid ordet fruktan var det något, som drog sig samman inom mig.”
En mamma sätter sitt lilla barn framför teven för att se på barnprogrammet, medan hon
själv har något att göra någon annanstans i huset. Utan att hon vet om det, tar
programmet slut, och en skräckfilm börjar. Barnet sitter framför teven och blir förfärad.
En fruktans ande tar sig in på den skräcken.
Mitt hjärta började dunka våldsamt mot revbenen, medan jag lyssnade till inspelningen.
På något sätt anade jag, att det som Derek sa hade stor betydelse för mig personligen.
Jag hade också en påtaglig känsla av att någonting inom mig försökte grumla mitt
minne, så att jag inte skulle minnas någon viss händelse, som hade att göra med det som
Derek sagt. Jag slöt ögonen och försökte koncentrera mig. Det var någonting långt
tillbaka i mitt liv, innan jag ens hunnit upp i tonåren.
Sedan mindes jag helt plötsligt. Händelsen svepte med grym skärpa in i mitt
medvetande.
Vid tillfället hade jag endast varit åtta eller nio år gammal. Det var en varm sommardag.
Min bror Hal och jag hade tagit bussen till stan för att gå på bio.
Men i stället för att gå och se den vildavästernfilm, som mamma hade givit oss tillåtelse
att se, släpade Hal mig med sig till en annan biograf. Han hade redan köpt biljetterna
och lett mig in, när jag upptäckte, att det var en skräckfilm, en av de klassiska
vampyrfilmerna från trettiotalet. Den kusliga musiken, huset där det spökade, den
stormiga natten, stönandena och de ruskiga skriken. Och värst av allt, vampyren själv –
det sataniska grinande ansiktet, till hälften dolt bakom den höga, svarta kragen.
Jag var förstenad av skräck och bönföll min bror, att vi skulle gå. Hal, vi går hem,
jag är rädd!
Men Hal var fyra år äldre än jag, och de fyra åren ställde honom på en säker plats
bortom den skräck, som sträckte sig efter mig. Ta det lugnt. Det är bara
en film. Inget kan hända i verkligheten.
Men jag är rädd. Jag vill gå hem. Vänta på mig utanför, om du är en så stor fegis.
Men jag var alldeles för skräckslagen för att ensam gå ut i den mörka, långa gången.
Den rysliga, blodsugande varelse skulle kunna hugga mig, innan jag nådde säkerheten
ute i solljuset. Att stanna kvar var också rena pinan, värre än vad jag någonsin upplevt.
Jag knep samman ögonen hårt för att slippa se det skrämmande på duken, men jag
kunde inte stänga ute ljuden. Jag körde ner ansiktet mot det ned svettande, luktande
118
ryggstödet på stolen och kröp ihop och vred min och skakade, till dess att – vilket jag är
övertygad om, när jag minns den desperata stunden – jag blev besatt av fruktan.
Skräck, som hållit sig dold i trettiofem år, började komma fram, medan jag satt där i
sängen och lyssnade till den stadiga rösten från bandspelaren. Helt plötsligt rusade den
fruktade fienden inom mig ut ur sitt gömsle, skrikande mot mitt medvetandes väggar.
Fruktan! Fruktan! Det hela namngav sig själv.
Det var bara det, at denna gång var det inte på samma sätt, som när det hade angripit
mig i sjukhuset och på planet. Trots att dt darrade och vände sig våldsamt i magen på
mig och att jag hade en skärande verk i ryggen, så kände jag det emellertid denna gång,
som om en strålkastare med Guds kärlek hade tänts inom mig, som tvingade den
skrämmande, kravlande tingesten inom mig att avslöja sig.
Det var inte jag, som skrek denna gång. Det var saken själv, mitt livs ärkefiende, som
bekände sitt namn.
Fruktan, som hade orsakat mig så mycket elände. Fruktan, fienden till frid och
motståndare till tillit. Fruktan att misslyckas, fruktan att bli bortstött,
fruktan för fattigdom, fruktan att leva, fruktan att dö. Fruktan, fruktan, fruktan!
Och innan jag han gå emot den eller befalla den att ge sig iväg, började den röra på sig.
Fört kände jag det ungefär, som om rötter dragits ut ur nedre delen av min rygg, just vid
de ryggkotor, där bultningarna och värken hade sitt säte. Sedan rörde sig det hela upp
mot mitt mellangärde, medan det vred sig under kramper och ryckningar.
Jag kände, hur det steg upp genom mitt bröst och in i min strupe, så att jag inte kunde
andas. Jag böjde mig dubbel över sängkanten och började kräkas med obehagliga,
rapande krampryckningar.
Ändå kunde jag till och med då förnimma Guds närvaro på något sätt. Det var, som om
jag hade varit ett slags svamp, fylld med smutsigt vatten, som pressades samman och
vred ur av ett par jättelika, kärleksfulla händer. Jag kräktes ännu en gång, och en dunst
av varm galla kom ut ur min näsa och mun. Jag förnamn, att jag kommit i direkt
beröring med den sanna naturen hos den ande, som haft sitt tillhåll inom mig.
Lika plötsligt som de hade börjat, upphörde sedan kväljningarna och
krampryckningarna.
Försiktigt reste jag mig upp, och – åh! Jag kan inte beskriva, hur det kändes. Det var,
som om jag upplevt ett sorts inre bad eller duschning.
Jag kände mig skinande ren och hade frid – en frid, som jag aldrig förut känt. Hela
rummet tycktes fyllt av Jesu närvaro, som om han hela mitt liv stått med armarna
utsträckta mot mig i kärlek. Befriad. Fram till nu hade jag alltid trott, att det gällde,
befriad från. Men åh så mycket mer det gäller, befriad in i den enorma kärlek.
Jesus! Hörde jag mig ropa, tack, Herre Jesus!
Med tacksamhets tårar ännu rinnande ur ögonen, blev jag åter medveten om
bandspelaren.
Den stod fortfarande på Dereks fasta röst citerade just den välbekanta versen från Joel.
Och det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn skall bli befriad.
119
Efteråt fanns det naturligtvis frågor, som man kunde ställa.
Varför hade min egen fruktan kunnat hålla sig dold, när jag ”framgångsrikt” gått emot
samma ande hos andra? Varför hade jag efter så många års kamp inte kunnat se, eller
medgett, att källan till problemet var en ond ande? Hade det varit stolthet? Eller vad det
kanske fruktan själv, som hindrade mig att medge, att jag hade en fruktans ande?
Jag arbetar fortfarande med dessa frågor.
Men numera vet jag, att jag inte behöver ha svaret, innan jag kan få friheten.
Det finns fortfarande oerhört mycket kvar att lära om onda andar och ande utdrivning.
Men Gud begär inte, att vi skall förstå intellektuellt, innan han ger oss, vad han lovat.
Som miljoner andra hade jag varit ett offer. Som en växande skara var jag nu fri.
Framför mig låg bara ansvaret att hålla mig tätt intill min Befriare.
120
Kapitel 16. EXPANSION.
Sedan jag blivit fri från en svår bundenhet i mitt eget liv, kunde jag uppträda med en
tillförsikt som aldrig för. Ehuru befrielsetjänsten förblev besvärlig och jag inte tyckte
kunna hjälpa somliga, som kom till mig, så var ändå andelen lyckade fall mycket
högre än tidigare. Medan jag fortsatte att resa kors och tvärs över landet, lärde jag
mig mer om den fantastiska uppgift, som Gud kallat mig till.
Så började jag till exempel uppleva, hur fler av Andens gåvor kom i funktion i mitt liv.
När det gällde Max befrielse, hade jag redan upplevt kunskapens ord. Nu började jag
också fåerfarenhet av gåvan att skilja mellan andar.
En kväll besökte jag ännu en gång den församling i mellersta Florida, där Joseph
Wheeler hade blivit befriad från förvirringens ande.
Efter gudstjänsten ställde pastorn och jag oss vid dörren och skakade hand med folk,
när de gick ut.
En kvinna dröjde sig kvar. Jag skulle velat sjunka genom golvet, när jag kände igen
det där stripiga, blonda håret.
Det var Syster Sadie. Jag beredde mig på en tira, men till min överraskning lät
Sadie nästan försagd i rösten, när hon till sist kom fram.
Herr Basham, jag förstår, att ni inte kan ha särskilt positiva tankar om mig, efter det
som jag sa, när ni var här förra gången.
Men – kan ni dröja kvar så pass, att ni kan be för mig?
Det var förbluffande, hur Sadie förändrats. Inne på pastorns expedition fortsatte hon.
På sistone har jag varit mycket nervös. Jag kan inte sova. Jag vill bli befriad.
Befriad från vad? Frågade jag stilla. Jo. Sadie tvekade.
Jag, vill bli befriad från vad det är som. Hon tystnade igen och vred sina händer.
Sedan gled ett glädjelöst leende över hennes ansikte, och en ton av högmod smög
sig in i hennes röst.
Jag vill bli befriad från vad det än är, som hindrar mig från att berätta för folk om de
underbara drömmar och visioner, som Gud har gett mig!
Jag kände mig säker på att den demoniska makt, som plågade henne, började
komma upp till ytan. Vad för några drömmar och visioner, Sadie?
Frågade ja försiktigt.
Sadie slöt ögonen och började gunga fram och tillbaka på stolen.
Hennes röst lät sällsamt nynnande.
Åh, alla de underbara drömmarna och visionerna! Allesammans! Särskilt gäller det
en av dem. Jag vandrar längs en gata av eld och ser en vacker prinsgestalt. Han
säger mig, att han är herren, men han har en ruggig svart slöja över ansiktet.
Han säger till mig att jag inte ska vara rädd.
121
Den klagande rösten fortsatte, men jag hade hört nog. Jag drog mig till minnes rådet
i Johannes första brev om att pröva andarna, så jag sa. Du ande, i Jesu namn
befaller jag dig att svara mig. Bekänner du att Jesus Kristus har kommit i köttet?
Vid mina ord knep Sadie tvärt ihop läpparna. Jag upprepade befallningen, men Sadie
fortfor att tiga. Efter några ögonblick reste hon sig upp och stämde åter upp sin
entoniga sång med samma gnolande röst.
Åh, dessa underbara drömmar och visioner, som jag måste berätta för världen om.
Helt plötsligt visste jag namnet på anden. Det var en falsk, profetisk ande.
Tacksam för den hastiga insikten gav jag en sträng befallning.
Du falske, profetiske ande, i Jesu namn befaller jag dig att fara ut ur henne!
Följden blev omedelbar. Sadie gav ifrån sig ett högt skrik och föll ner på knä, när
demonen kom ut. När jag böjde mig ner över henne, kunde jag se tårar rinna nerför
hennes kinder och höra henne viska fram tack till Jesus.
Vi samtalade sedan en stund inne på pastors expedition.
Han och jag förundrades över hur Sadie förändrats. Borta var all tuffhet, all
benägenhet att finna fel – och allt prat om en Jesus med svart slöja!
När Sadie sedan hade gått, frågade pastorn. Don, hur kunde du veta, att det var en
falsk, profetisk ande?
Herren visade mig det bara helt plötsligt. Lika tydligt, som om jag hört orden.
Från och med den kvällen har jag med jämna mellanrum åter upplevt denna
underliga men underbara gåva som ett hjälpmedel i befrielsetjänsten.
Naturligtvis var jag tacksam för att Anden på detta sätt verkade i större utsträckning
än förut. Men större effektivitet i tjänsten förde med sig större problem.Det ökande
antalet människor, som högljutt begärde hjälp, blev en nästan outhärdlig påfrestning.
Varje gång jag hade befrielse från onda andar som ämne, slutade det med att jag i
timmar efteråt samtalade och bad med folk. Inte ens då fanns det någonsin tillräckligt
med tid, och många bekymrade människor tröttnade på att vänta och gav sig iväg.
Men vad mer kan jag göra? undrade jag.
Som tillägg till de slitsamma förbönstimmarna började familjelivet ta skada.
Telefonen kunde ringa vid vilken tid som helst på dygnet.
Pastor Basham, jag vill ogärna ringa upp dig mitt i natten så här, men jag har det så
svårt. När ska du ha måtte i Pittsburgh?
Eller Dallas. Eller New Orlens. Eller Log Angeles. Allt som oftast erbjud sig de som
ringde att köra eller flyga till Florida för att träffa mig personligen.
Det förslaget avvisade jag alltid.
122
Andra gav sig inte tid att ringa utan kom helt enkelt.
Den första antydningen var ibland ett telefonsamtal från utkanten av stan.
Pastor Basham, jag befinner mig vid avfarten till Pompano från motorvägen.
Kan du tala om hur jag ska köra för att komma hem till dig? Andra gånger stod de
bara vid dörren. Ag började frukta att se en bil köra in på vår uppfart.
Det fanns en ständig spänning mellan försöken att bevara ett visst privatliv för vår
familj och försöken att hjälpa dem som verkligen behövde hjälp.
Så gott jag kunde, höll jag tillbaka min kritik mot dem som trängde sig på oss.
De var insnörda i sina egna tyngande problem, och deras behov gjorde dem ofta
blinda för andras rättigheter.
Likväl verkade problemet överväldigade. Hur skulle jag, en enda man med en mycket
begränsad tjänst, kunnagöra ens ett enda hål i ett sådant berg av mänsklig nöd?
Sedan inträffade något, som åtminstone gav löfte om en dellösning.
Alice och jag tänkte tillbringa en stilla kväll hemma, när vi som så många andra
kvällar blev avbrutna.En familj sökte befrielse för sin trettonåriga dotter.
En astma ande gav sig tillkänna och talade genom flickan.
Jag kommer inte ut, snäste den. Den här flickan tillhör mig!
När jag sedan befallde anden att ge sig av, började flickans elvaårige bror, som satt
mitt emot oss i rummet, plötsligt kippa efter andan. Nej! Nej! Hörde en vinande röst
från honom. Jag kommer inte heller ut!
Förvånad vände jag mig mot föräldrarna.
Ja, sa de, pojken hade också hela sitt liv haft problem med andningen, fast inte lika
allvarligt som sin syster.
En god stund genomgick båda barnen de ryckningar, som är typiska för en
astmaattack, följde av en plötslig och glad lättnad. Likadana astma andar lämnade
samtidigt systern och brodern! När jag började fatta betydelsen av det som jag hade
sett, började hjärtat bulta. Om två stycken kunde bli befriad genom en enda
befallning, varför då inte tio? Tjugo?
Den natten sov jag inte mycket, medan jag funderade och bad över en sådan djärv
möjlighet. Kanske hade Gud bara väntat på att jag skulle bli fri från fruktan, innan
han visade mig denna större auktoritet i Jesu namn?
Hade jag inte bett om ett sätt att kunna hjälpa fler människor på? Kunde befrielse i
grupp vara Guds svar på den bönen? För att få reda på det måste jag pröva och se.
Chansen kom några veckor senare. Jag hade varit i New England flera dagar och
skulle programenligt ha en sista gudstjänst, innan jag flög hem.
Pastorn, som hade lagt upp resturen för mig, körde mig till den stad, där jag skulle
ha det sista mötet.
123
Ikväll kommer du att tala i en ekumenisk församling, Don, berättade John Travis för
mig. Församlingen har en ny pastor, som bara varit där ett halvår. Vi ska äta middag
hos honom och hans fru före mötet.
Några minuter senare stannade vi framför en trevlig Cape Cod-villa bredvid en stor
stenkyrka. Ytterdörren öppnades, medan jag steg ur bilen.
Stig in, stig in! Nog kände jag igen den ljudliga, mörka rösten? Jag tittade mot huset.
Den man, som skakade hand med John Travis, var till min häpnad Dr Willard
Thompson, den pastorn som gjort sådan hackmat av mig på det där pastorsmötet i
Washington två år tidigare.
Stå inte där och titta, Don, skrattade han. Jag förstår, hur överraskad du måste vara,
men du befinner dig verkligen på rätt plats.
Tohn Travis såg undrande ut. Känner ni två varandra?
På sätt och vis, svarade Dr Thompson. Stig in, så ska jag förklara. Men först vill jag,
att ni ska träffa min fru. Hon är faktiskt den som är orsaken till allt det här.
En kortväxt, fyllig kvinna med de mest glittrande ögon, som jag någonsin sett,
sträckte fram sin hand. Jag heter Amelia, sa hon.
Och jag har sett fram mot att få träffa dig, alltsedan min man kom hem från den där
pastorslunchen och klagade över dig.
Du förstår, John, vid den tiden trodde jag inte, att Gud fortfarande gjorde under,
förklarade Dr Thompsen.
Han skakade huvudet vid minnet. Men en massa saker har hänt sedan det mötet.
Alltihop började med Amelias helande.
Häpna lyssnade vi, medan Dr Thompson berättade för oss,
att den energiska kvinnan framför oss hade varit ständigt sängliggande i en
hjärtsjukdom i mer än tre år.
Men inte lång tid efter pastorsmötet kom några kvinnor från Dr Thompsons egen
församling för att be för sin pastors fru.
Hon blev omgående helad. Oförmögen att förneka vad han såg med egna ögon,
började Dr Thompson läsa Bibeln och studera, vad den hade att säga om sådana
saker. Det slutade med att han vände helt om i sin teologiska uppfattning.
På en vecka ändrade jag mig från skeptiker till brinnande troende, fortsatte Dr
Thompson.
Att ha ett levande under, som lagar frukost för mig varje morgon, underlättade förstås
övergången.
124
Men när Dr Thompson började förkunna sin nya tro från predikstolen, kom det en
omedelbar reaktion. Nästan innan han visste vad som hänt, hade hans
församlingsstyrelse ett extra sammanträde, där man röstade
för att Dr Thompson genast skulle gå i pension.
Så när vi fick inbjudan att komma till den här församlingen, tackade vi ja, sa Dr
Thompson. Vi har varit här i sex månader nu, och vi är lyckligare än under många år.
Jag har berättat för mitt folk om din befrielsetjänst, Don, så du kan känna dig fri att
leda kvällens möte på vilket sätt du önskar. Jag litar på dig. Vad detta en inbjudan
att pröva gruppbefrielse i en gudstjänst?
Sista timmen innan mötet tillbringade jag i bön i Dr Thompsons arbetsrum. När jag
steg upp i predikstolen kände jag mig så beredd som någonsin. Under en timme
talade jag om befrielse. Jag gav den grundläggande bibliska bakgrunden och belyste
med egen erfarenhet. Jag avslutade budskapet med en inbjudan.
Jag tror, att en del av er kan få hjälp på detta sätt. Jag vill uppmana er att vara ärliga
inför er själva och inför Gud. Om du känner, att du är bunden på något sätt, så är det
mycket möjligt, att orsaken är en ond ande. Det här är inget för den som är nyfiken
utan att vilja engagera sig. Men om du är uppriktig i din önskan att bli fri,
stanna då kvar.
Dr Thompson föreslog, att vi skulle använda ett av söndags – skolrummen i kyrkans
källarvåning till förböns rum. Nästan femtio stycken traskade nerför trappan efter mig.
En kvinna log ett darrande leende mot mig, när hon gick in i rummet.
Jag kände mig helt förskräckt för att komma till det här mötet, bekände hon, och jag
kunde inte fatta varför. Nu vet jag, att jag behöver bli befriad, och vad det än är, så
vill det inte, at jag skulle hit! Sedan alla funnit en sittplats, började jag.
Det är för många här, för att jag ska hinna be med var och en enskilt. Men det är inte
nödvändigt. ”Åtminstone hoppades jag intensivt, att det inte var det.” Ni kan
medverka i er egen befrielse.
För att bereda marken ledde jag dem i två förberedande böner, en bön med
avsägelse av allt ockult samröre och en bön med förlåtelse för alla, som på något
sätt skadat dem. Jag lyssnade, medan folk överallt i rummet stilla började uttala
namnen på dem som de behövde förlåta, far, mor, make, maka, bror, lärare,
arbetsgivare, pastor, granna, sig själv. Några började öppet gråta, när de
bröt med bitterhet och hat, som de i många år burit på.
Till sist ledde jag dem i en enkel bön, i vilken de bekräftade sin tro på Herren Jesus
Kristus och än en gång tog till sig hans offerdöd på korset som grunden för sin
frälsning och befrielse. Sedan tittade jag mig omkring i rummet.
125
Nu tänkte jag ta auktoriteten över varje ond ande, som plågar någon i det här
rummet. Om du känner något stiga upp inom dig, gå då emot det i Jesu namn och
driv ut det. Ni kan till och med försöka andas ut häftigt eller hosta. Några kanske
känner, att de vill gråta lite eller skrika till. Låt inte det genera er. Vad det än är,
som finns inom er, så vill ni ha bort det.
Jag gjorde ett uppehåll och bad tyst, Herre, hjälp mig! Du är Befriaren.
Sedan talade jag högt.
I Jesu Kristi namn kommer jag emot varje ond ande, som plågar människorna i det
här rummet. Jag befaller er att släppa ert grepp och att fara ut! Varje ande, som
binder och plågar, varje sjukdom och svaghetsande, varje oren sex ande,
jag befaller er att ge er tillkänna och komma ut!
Under nästan en halv minut hände inget som helst.
Kanske var det, när allt kom omkring, inte möjligt att……och sedan började en kör av
svaga stönanden och suckar att tillta i styrka överallt i rummet.
En smärt, gråhårig man, som satt just framför mig, började darra. Jag böjde mig över
honom och befallde anden att tala om sitt namn.
N- n- nervositet! Och i samma andetag flydde anden.
Nästan längst ut på främsta raden satt en tonåring, som gång på gång knöt
händerna. Jag hatar honom! Utbrast han. Jag hatar honom!
Jag la handen på hans huvud. Du kan bli fri från den hatanden, grabben, sa jag.
Skulle du vilja det? Pojken nickade.
En plötslig inspiration drabbade mig. Till dem som satt intill sa jag.
Alla ni, som just känner hat, upprepa efter mig. I Jesu namn går jag emot hat! Minst
ett halvt dussin upprepade bönen. När jag befallde dessa andar att ge sig iväg, utbröt
en skur av hostningar. Någonting hände faktiskt!
Tyst tackade jag Gud för att jag själv blivit fri från fruktan, eftersom jag mycket väl
visste, att utan den befrielsen skulle jag aldrig ha vågat uppträda på ett så djärvt sätt.
Allt eftersom befrielsen fortskred, blev Guds kraft allt mera påtaglig i det där
källarrummet. Fastän det utåt sett föreföll finnas föga systematik i det som
hände, kunde man urskilja en slags obeveklig, gudomlig, pådrivande kraft,
som om en osynlig arme av änglar var i verksamhet.
Till min förvåning började vissa av dem som upplevt befrielse genom hjälpa andra.
En ung man tittade upp på mig. Som det står skrivet. Ni har fått för intet,
så ge också för intet.
Några ögonblick senare kom Willard Thompson fram till mig, leende men med tårat
ansikte. John Travis bad just för mig, och jag blev befriad från en stolthetsande,
126
sa han. Jag känner mig tjugo år yngre! I åratal har den saken varit som en spänd
stålfjäder inom mig.
Vi fortsatte nästan en timme, till dess att det verkade, som om nästan samtliga
närvarande hade fått ett mått av hjälp. Mitt hjärta fylldes av tacksamhet över vad jag
sett Herren utföra. Som avslutning ledde Dr Thompson folket i en tacksägelsesång.
När ett crescendo av lovprisning tonade fram och fyllde rummet, förnamn jag, att vi
nådde fram ända till nådens tron. Jesu närvaro var så stark, att själva luften verkade
vibrera av härlighet. Det var ett majestätiskt, oerhört ögonblick, ett som jag aldrig
kommer att glömma.
Men till min besvikelse lättade inte gruppbefrielsen min börda, så som jag hade
hoppats, utan gjorde den istället ännu tyngre. Karaktären på sådana samlingar
gjorde, att de automatiskt innefattade den nykristne såväl som den erfarne, den
obalanserade såväl som den psykiskt stabile, den känslomässigt beroende såväl
som den mogne. Det fanns ingen chans att dela upp dem efter hur förberedda
de närvarande var eller att samtala med den enskilde.
Jag borde ha väntat mig svårigheter – och de kom också.
Ungefär tre månader efter mötet i Dr Thompsons församling, ledde jag en
gruppbefrielse – som jag allt oftare gjorde – i en viss stad i Södern på inbjudan av en
grupp pastorer på platsen. Just då verkade vi ha stor framgång i förbönen och ett
antal människor fick uppleva befrielse på ett dramatiskt sätt.
Två veckor efteråt fick jag ett telefonsamtal.
Det kom från pastorn i en av de inbjudande församlingarna. En kvinna i hans
församling – en otrygg människa, som han haft en hel serie själavårdssamtal med –
hade varit med på befrielse gudstjänsten. Till en början föreföll hon ha blivit mycket
bättre. Bekymmer och oro, som besvärat henne under många år, försvann, och med
stor entusiasm började hon vittna om sin befrielse. Sedan hade hon emellertid
försökt att hjälpa andra fram till samma upplevelse. Två dagar innan telefonsamtalet
hade hon tagit sig före att försöka förmedla befrielse till en hel bönegrupp, samlad i
ett hem. En person hade fått utstå en mycket kraftig, fysisk reaktion och hade
skrikande fallit till golvet, så att alla blev förfärade. Den självutnämnde ledaren hade
fallit ihop och börjat gråta. Mötet hade slutat i fruktan och förvirring, och kvinnan hade
flytt in i alla sina gamla problem igen. Naturligt nog gav pastorn mig skulden.
Det är det som är felet med denna urskiljningslösa befrielse, som du håller på med,
Basham, knastrade hans vredgade röst i telefonen. Du vet inte, vem som kommer
dit, och du kan göra en massa skada. Mitt folk är alldeles förvirrat och splittrad –
och dom talar inte om något annat än demoner.
127
Jag la på luren, mera modstulen än vad jag känt mig på flera månader. Som så ofta
förr i denna svårbemästrade tjänst, önskade jag hjärtligt, att jag aldrig blivit
inblandad. Jag kunde inte förstå, hur jag under år framöver skulle kunna fortsätta i en
tjänst, som inte skapade något annat än rabalder, strid och splittring. Bit för bit skulle
jag dra mig ur det hela och återgå till att endast nämna befrielse från onda andar vid
enstaka tillfällen. Jag skulle syssla med utdrivning endast privat och med
noggrant utvalda personer.
Men medan jag funderade på en sådan reträtt, började Gud tala allvar med mig. Han
påminde mig, att vad jag stod i var hans tjänst och att han inte givit mig flera års
utbildning och erfarenhet i den, bara för att jag skulle klippa av och fly från de
svårigheter, som utan undantag tycktes följa på varje genombrott. Han visade mig,
att det problem, som jag just stod inför, inte härrörde från befrielsetjänsten i sig själv
utan från missbruk av den tjänsten och att det fanns vissa saker, som jag kunde göra
för att avvärja sådant missbruk. Han började visa mig, att andra sidor av den andliga
förnyelse, som idag gör sig gällande i församlingarna,
kunde vara av betydelse för detta problem.
En sida gällde principen om de lokala, andliga ledarnas auktoritet. I praktiskt taget
varje stad, stor eller liten, som jag kallades till, blev jag medveten om att det började
finnas en hängiven grupp äldre –dynamiska, ande ledda kristna, både pastorer och
lekmän, som tog på sig ansvaret för den andliga utvecklingen på platsen.
Småningom förstod jag, att jag aldrig skulle uppträda i befrielsetjänsten utan att dess
äldste aktivt engagerade sig. Dessa skulle sedan vara beredda att fungera som
herdar för folket och leda dem vidare i de välsignelser, vilka de nu än var, som de fått
motta genom den besökande talaren – helande, befrielse, andliga gåvor eller något
annat. Sedan jag delat med en viss grupp, vad jag blivit inbjuden att förmedla, skulle
huvudansvaret för uppföljningen ligga hos dessa andliga tillsyningsmän.
Dessutom såg jag, att det var nödvändigt att tillämpa den bibliska principen om att
var och en skall hålla sig till sin tjänst. Paulus påminner oss om att alla inte kallats till
samma tjänst. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för
det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare kraftgärningar och
helbrägdagörelsens gåvor… ”1 Kor. 12: 28”. Tydligen skulle inte var och en, som fått
nytta av befrielse från onda andar, själv bli insatt i en befrielsens tjänst, lika litet som
att var och en, som upplevt helande genom bön, automatiskt skulle få en helande
tjänst. Kvinnan, som hade försökt ta till sig auktoritet för befrielse men som
misslyckats, var ett aktuellt fall. I sin situation hade hon behövt vägledning och
uppmuntran att behålla sin egen befrielse men inte bördan av att be med andra.
Därför insåg jag, att det fanns tre väsentliga faktorer att ta hänsyn till, när det
gällde att presentera gruppbefrielse. 1 Att de erkände andliga ledarna
128
på en given plats inser behovet av denna tjänst, innan man inbjuder specialister från
annat håll. 1 Klar biblisk undervisning om tjänsten följd av åskådlig bevisning.
3 Noggrann uppföljning av de lokala ledarna för att sätta in befrielsen från
onda andar, som en del i det samlade andliga utbud, som är tillgängligt för
de kristna på den platsen.
Jag var tacksam för denna vidgade vision och tacksam mot den pastor, vilkens ilskna
telefonsamtal hade fört den med sig. Men än en gång stod jag inför min gamla
fiende, för lite tid! Uppenbarligen skulle inte befrielse i grupp medföra, att anspråken
på mig minskade utan snarare ökade. Framför mig skymtade ännu flera långa
timmar, längre perioder hemifrån, förberedande möten med pastorer och andra
ledare, uppföljande möten för de närvarande i händelse av förvirring och oreda – en
spiral av ständigt ökat ansvar.
Sedan började Gud mycket kärleksfullt visa mig, att han aldrig avsett, att jag skulle
vara vår – representant – ifråga – om – befrielse. Det var istället en tjänst, som han
återställde till hela Kristi kropp. Till min förvåning och lättnad började jag få höra goda
nyheter från somliga av de städer, där jag själv varit. En del som blivit befriade hade
avgjort blivit kallade att hjälpa andra i det avseendet. Jag fick höra från pastorer,
missionärer, läkare och affärsmän, hur de alla började hävda
Jesus Kristi mäktiga namn med auktoritet.
Ett av de första breven kom från Stella Sweeney, som upplevt en så dramatisk
befrielse hemma hos Jack och Anne Musselman.
Stella hade återvänt till New England, där en mängd möjligheter att vittna börjat
öppna sig för henne. Hon märkte, hur hon inte bara fick vittna om sin egen befrielse
utan också hur hon med gott resultat fick be andra fria.
Jag fick också fler brev från Ray och Lucy Coombes i Atlanta, Georgia, allt eftersom
de fortsatte att uppträda med stor kraft. Ray hade nytta av sin erfarenhet som läkare.
Där andra med mindre utbildning kunde ha tvekat av rädsla för att ge sig in
på det som tillhörde en läkares område, kunde Ray lägga sina medicinska kunskaper
till sin andliga insikt.
Samma sak visade sig gälla för Dr Ed Atkinson från Greenville, Pennsylvania, och Dr
Lawton Smith från Miami, Florida. Alla dessa tre medicinare fann, att de som
andedöpta kristna vidgade sin kallelse i helandets tjänst med en ny dimension,
befrielsen från onda andar.
Jag fick bevittna, hur en f.d, afrikamissionär, fru Pat Brooks från Ballston Lake, New
York, utvecklades i befrielsetjänsten. Hon hade själv blivit befriad från demoniska
besvär, som i förtid tvingat henne att dra sig tillbaka från missionsfältet.
129
Pat hade redan börjat undervisa om och praktisera sin nya tjänst, innan jag träffade
henne. Sedan hon varit med på en bibelkurs nära Albany, New York, där jag talat om
hur många kunde bli befriade samtidigt, började hon själv uppträda på liknande sätt.
Av dyster, egen erfarenhet har hon dessutom skrivit ett antal artiklar om faran att
syssla med ockulta ting liksom böcker i ämnet.
Snart hade jag samlat en ganska stor mängd namn på kristna, som med kraft blivit
använda i denna tjänst. När jag gjorde det, upptäckte jag naturligtvis, att medan Gud
lett mig att använda ett visst tillvägagångssätt, hade andra letts att gå tillväga på
andra sätt. En metod var att be i anden eller i tungor.
Ett exempel på detta var befrielsen av en god vän, som är läkare.
När Dr Lawton Smith, som är läkare i Miami, hade hört talas om befrielsetjänsten,
sökte han för egen del hjälp från en grupp kristna på platsen.
Många andar drevs ut, och Lawton Smiths personliga vittnesbörd om sin befrielse är
mycket spännande. Betydelsefullt var, att en av de män, som bad med honom,
plötsligt leddes att börja be högt i tungor, när befrielsen vid ett tillfälle var besvärlig.
Omedelbart manifesterade sig en demon i Lawton och förvred hans ansikte på ett
groteskt sätt.
Sluta! Ropade demonen. Be inte på det sättet! Det är en perfekt bön! En perfekt bön!
Vi kan inte stå ut med det! Och så for den demonen ut.
I Rom. 8 beskriver Paulus, hur denna såtts bön fungerar. Så kommer och Anden vår
svaghet till hjälp, för vad vi rätteligen bör be om det vet vi inte, men Anden själv
manar gott för oss med outsägliga suckar.
En anmärkningsvärd händelse i Georgia lärde mig sedan, hur i vissa fall en stunds
lovprisning, i vilken vi upphöjer Jesus, kan driva demonerna på flykten.
Det hela inträffade, när jag och några vänner bad med folk, som ville motta dopet i
den helige Ande. Vi bad samtidigt med ungefär tjugo stycken.
Några hade redan gjort en glädjefylld upplevelse, när en kvinna började skratta, men
inte av glädje utan på ett strävt, sarkastiskt sätt.
När jag gick fram till stolen, där hon satt, såg jag hennes ansikte fruset till ett
hånleende. Jag insåg, att det var någon sorts ond ande, som reagerat på våra böner
och kommit upp till ytan, trots att ingen över huvudtaget hade sagts om demoner.
Jag befallde den att tiga och att komma ut. Men demonen skrattade endast
högre än någonsin.
Jag grep kvinnan om skuldrorna och sa till henne att sluta skatta, men hon var
uppenbarligen hjälplös i demonens grepp.
Hon gestikulerade med händerna och skakade på huvudet, men hon kunde inte
hejda det vilda skrattet.
130
Kan du höra, vad jag säger? Frågade jag henne. Hon nickade med huvudet. Gå då
emot pinoande med din vilja, föreslog jag. Och i Jesu namn befaller jag den anden
att tiga! Hon skakade hjälplöst på huvudet, och skrattet fortsatte.
En verklig fruktan syntes i hennes ögon.
Mina vänner hade samlats omkring oss för att stödja oss.
Don, framkastade en av dem, låt oss upplyfta Jesus.
Vi tog varandra i hand i en cirkel runt den ansatta kvinnan och stämde upp den
välbekanta kören.
Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Gudslammets blod.
Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Lammets dyrbara blod.
Vi sjöng den om och om igen, medan skrattet blev allt gällare och gällare.
Till sist, efter ungefär sjätte gången, störtade kvinnan upp, och demonen for ut.
Hon sjönk flämtande ner på stolen och utbrast. Det har slutat! Vad det än var, så stod
det inte ut med att höra om Jesu blod.
Jag kunde höra det säga inom mig. Nej! Nej! Nej!
När demoner är mer än vanligt motspänstiga, har jag åtskilliga gånger sedan dess
känt mig manad att låta hela församlingen sjunga sånger, som förhärligar Jesu
skönhet och härlighet, rakt mot det fula, som vi ställts inför.
Resultatet tycks alltid bli, att befrielsen genast sker med större effektivitet.
Men trots att min erfarenhet i dessa saker växte och trots att jag såg andra kristna
fatta befrielsens svärd och svinga det med bra resultat, fanns det två envisa problem,
som båda bara tycktes bli förvärrade av att tjänsten spreds.
Problem nr 1: Hur skulle riktig undervisning om befrielse kunna hinna före eller ens
hinna ifatt de vilda rykten och den fruktan, som tycktes lämna det som
faktiskt förekom långt bakom sig?
Problem nr 2: Hur skulle jag kunna fortsätta att verka inom detta betydelsefulla
område utan att ge underlag till anklagelsen,
att jag hade en ensidig tjänst och var en demonjägare?
Jag visste, att båda problemen delvis härrörde från att ämnet som sådant var
ganska chockerande i det tjugonde århundrade. När ett ämnesområde, inom vilket
skämttecknare och sagoberättare rört sig, plötsligt presenteras på fullt allvar, måste
vinklingar bli följden. I en stad i Mellanvästern hade jag en serie om sex bibelstudier,
av vilka endast ett handlade om befrielse från onda andar.
Tidningarna struntade i fem av talen men gjorde sig lustiga över det sjätte.
Se upp för små röda djävlar varnar pastor de troende.
131
Om jag lär fruktan för att bli missförstådd påverka mig dithän, att jag höll tyst om
befrielse från onda andar under t.ex. en bibelhelg, så blev det förstås inte några
skrikande rubriker. Men min tystnad betydde också, att folk som behövde befrielse
inte skulle få det.
Att undervisa om och praktisera utdrivning gav å andra sidan oundvikligen upphov till
efterdyningar, sedan jag lämnats platsen. En del av motståndet berodde på att vissa
utslag av striden var så påtagligt obehagliga. Många, kanske de flesta, befrielser
sker tyst och är inte skrämmande. Men i en offentlig gudstjänst är det självfallet de
som hörs och syns mest, som drar uppmärksamheten till sig, och – vilket jag försöker
förbereda folk på – vi har en vidrig fiende. Jag sökte igenom Bibeln gång på gång för
att hitta något tecken på att Jesus tog folk undan in i ett hörn eller bakom en stängd
dörr, innan han befriade dem, allt i syfte att bespara åskådarna ett okultiverat
uppträde. Han verkade alltid ha utfört befrielserna offentligt med full insyn
från skaror av människor.
Men särskilt på kyrkligt håll framhärdar man i känslan, att det religiösa skall vara
passande och uppträda i rena skjortor och vita handskar.
Detta stämmer utan tvekan beträffande den formella gudstjänsten, när vi samlas för
att ära Herren. Gudstjänsten på söndag förmiddag är knappast rätt tillfälle för
utdrivningar. Men å andra sidan är den goda nyheten med denna tjänst, att när vi
samlas i något dragigt källarrum för att söka befrielse för plågade människor, så är
Jesus lika suveränt närvarande som bland blommorna och mattorna på kyrkgången
en trappa upp. Men det kommer inte att vara någon angenäm upplevelse, därför att
Djävulen inte är angenäm. När Jesus vandrade på jorden, skyggade han inte för den
värsta vidrighet. Det är vi som i vår tid blivit kräsna.
Detta skapade ett svårlöst och besvärande problem. Åtskilliga år tidigare hade jag
fogat mig i kritik från goda kristna, som förkastade Andens dop och nådegåvor och
som stämplade den karismatiska rörelsen inom församlingarna som känslosamhet
och fanatism. Nu såg jag samma anklagande ande komma från folk, som var döpta i
den helige Ande men som drog gränsen vid befrielse från onda andar. En välkänd
bibellärare, som jag högeligen respekterar och beundrar, högg tag i mig under en
karismatisk bibelstudie dag för att ge mig några faderliga råd.
Don, du har haft en fin tjänst, och du har skrivit en bra bok om Guds kraft i ditt liv,
sa han. Och så kastar du nu bort alltsammans för det här med demoner! Du skapar
demoner i folks hjärnor helt enkelt genom att tala om dem! Inget argument eller
vittnesbörd, som jag kunde anföra, kunde övertyga honom om att
befrielsetjänsten har sitt värde.
Emellertid pekade hans kommentar på ett svar på Problem nr 1: Jag hade redan
skrivit en bok, och jag skulle kunna göra det en gång till!
132
En bok skulle ge möjlighet att presentera befrielsen från onda andar på ett sätt, som
aldrig så många mötet inte någonsin skulle kunna göra. Jag skulle kunna beskriva,
hur jag själv mött den sakta och motvilligt, steg för steg, och framför allt skulle jag
kunna presentera Kristus som den allsmäktige Befriaren med en oändlig kärlek.
Resultatet håller du i din hand. Under bön hoppas jag, att den skall tala frid, både till
dem som alltför lite varit medvetna om den tjuv, som vi har ibland oss, och till dem
som under den första chocken av den upptäckten är benägna att ge alltför mycket
uppmärksamhet och vikt åt en fiende, som – om bara de kristna visste det! –
besegrade en gång för alltid på ett kors utanför Jerusalem.
Och vad beträffar Problem nr 2: Gud skulle snart använda själva ensidigheten i min
tjänst till att göra det möjligt för mig att underordna mig och min tjänst under andra
män, som Gud rest upp med egna tjänster. Detta skulle sätta mig istånd att finna en
plats i Kristi kropp, där jag skulle få en säkerhet och effektivitet utöver allt
som jag tidigare haft.
133
Kapitel 17. DÄR DU ÄR OCH MED DETSAMMA.
Jag var tacksam för effektiviteten i gruppbefrielsen, men jag fortfarande medveten om
dess fallgropar för dem som var dåligt förberedda, för de lättrörda, för de omogna i
Kristus. Var de underbara resultaten i de mångas liv värda den skada, som åsamkades
det fåtal, som gick överstyr och började upptäcka demoner bakom kaffekannan?
Det var medan jag brottades med den frågan, som jag kom på ett svar, som är så enkelt
och som skulle kunna få så långtgående konsekvenser, att jag anser det vara den bästa
nyheten i hela det välkomna budskapet om befrielse.
Det var insikten om att vi kristna, när vi väl förstått de aktuella tankegångarna, själva
kan åberopa vår Befriare, utan att någon annan människa alls behöver blandas in.
Jag hade själv gjort just detta, när jag först blev befriad från spiritismens ande och sedan
från fruktans ande. Men på något sätt hade det aldrig fallit mig in, att detta kunde vara
en generell möjlighet.
Ett äldre par från New England skulle få visa vägen för mig.
Några månader efter mitt besök i Dr Willard Thompsons församling, var jag tillbaka i
samma landsända och hade möten i en församling i Connecticut. Jag hade just avslutat
mitt andra bibelstudium, när en bräcklig, vithårig man undrade, om han och hans
fru kunde få tala med mig i enskildhet.
Vi var här i går kväll, när du presenterade befrielsetjänsten, började den gamla mannen.
Vi var också med efteråt i bönerummet och såg, hur märkliga saker utan tvivel
inträffade. Ändå var vi mycket skeptiska och undrade, om det verkligen låg något i det.
Hans fru avbröt honom. Men när vi kom hem, började jag känna mig illamående och
irriterad. Det var faktiskt så, att jag kände mig arg på Henry, och det är inte likt mig.
Jag gick in i badrummet och tittade mig i spegeln och såg något i mitt ansikte,
som inte alls var trevligt. Så jag bad Jesus om hjälp och …
och helt plötsligt hörde jag ett riktigt bråk i badrummet, sköt mannen ivrigt in.
Jag rusade dit för att se, vad som hänt, och fann, att Edna höll på att kvävas, som om
hon svalt ett kycklingben. Jag försäkrar, pastor Basham, att om jag inte hört dig berätta
om vad dom där andarna ibland kan göra, så skulle jag nog ha ringt efter doktorn! Men
jag hörde, hur hon sa – fast hon nästan inte kunde tala – Tala om för mig, vem du är!
Och det gjorde den! Den kallade sig ”stolthet”.
Jag befallde den i Jesu namn att försvinna på fläcken, insköt Edna ännu en gång, och
den kom ut med ett formligt skrik! Idag har det känts helt underbart hela dagen. I åratal
har jag varit en rysligt stolt kvinna, men nu vet jag, att Herren har befriat mig.
Medan paret berättade sin historia, var det, som om ett ljus gått upp för mig. Varför
hade jag inte sett det tidigare? Vår auktoritet över Satan och de onda andarna är
auktoriteten i Jesu Kristi namn. Därför kan varje kristen verkställa sin egen befrielse,
blott han har mod därtill. Han behöver bara gå in på villkoren och tro, att Kristus
dött försoningsdöden på korset för hans räkning. Han kan göra det i avskildheten
hemma hos sig själv, där ingen masspsykologi eller känslosamhet kan inkräkta
på verkligheten i upplevelsen.
Det gamla paret, som fysiskt var så bräckliga, att en vindpust föreföll kunna blåsa
134
dem ur sikte, stod där framför mig i Herrens glädje och vittnade om att de bringat Satan
på flykten genom att åkalla Jesu namn. Vad behövde jag mera för puff framåt?
Veckorna därefter började jag uppmuntra folk att försöka befria sig själva.
Efter hand utformade jag några vägledande punkter, grundade på stegen i kapitel 12.
i detta fall är de skräddarsydda för den enskildes egen användning. Om du har någon
svårighet, som du tror kan ha sin grund i att en ond ande finns närvarande, och om du
verkligen vill bli fri, så kan följande tillvägagångssätt ge hundraprocentigt resultat.
Många, många människor, som besökt möten, där dessa punkter skisserats, har gått hem
och befriat sig själva.
Men kom å andra sidan ihåg, att ditt problem kanske inte har någonting att göra med
demoner! Varje gång jag talar i ett stort möte, är det alltid ett visst antal slöa eller
trånande själar, som väntar på mig efteråt och begär att bli befriade från demoner som
nikotin, lättja, oro, avundsjuka eller vad det nu än må vara, när det verkliga problemet
är deras egen brist på självbehärskning, förtroende, kärlek och andra svårvunna dygder.
Innan du drar slutsatsen, att du har en ond ande, så pröva dig själv först.
Har du angripit ditt problem genom uthållig bön, disciplin och lydnad i allt som du tror,
att Gud säger till dig? Först när du verkligen prövat detta – och misslyckats – är det
dags att överväga utdrivning.
För dem som anfäktas av ett verkligt demoniskt lidande följer här ovan nämnda punkter.
1. Överlåt dig till Jesus Kristus.
Löftena om Guds hjälp i Nya Testamentet avser dem som tillhör Jesus Kristus.
Därför börjar befrielsen med att man överlåter sig till Befriaren. Om du inte redan
kapitulerat, så gör det nu. Överlämna ditt liv till Jesus Kristus, för första gången eller på
nytt, och gör den överlåtelsen så fullständigt och omfattande, som du vet med dig, att du
någonsin kan. En bön som den följande kan vara till god hjälp.
Käre Herre Jesus Kristus
Jag bekänner, att jag har syndat och att jag som syndare endast förtjänar din dom
och inte din barmhärtighet.
Men jag tror, att du dog på korset för mig och att du utgöt ditt blod för min synd.
Nu bekänner jag och ångrar alla mina synder som . . .
(Var uppriktig och nämn de synder vid namn, som du kommer att tänka på). Jag
ber dig om förlåtelse.
Jag tar emot ditt offer på korset för min skull. Jag tar emot dig som min personlige
Herre och Frälsare och ber,
att du ska komma in i mitt hjärta och härska där.
Tack för att du förlåtit och frälst mig. Från och med nu lovar jag att leva för dig.
Tack, Herre. Amen.
2. Förlåta andra.
Att förlåta innebär mer än att bara bekänna sina synder.
För att få förlåtelse måste vi förlåta andra. Jesus sa. Om ni inte förlåter människorna, så
skall inte heller er Fader förlåta era försyndelser. (Matt 6: 15). Man kan inte för mycket
betona, hur nödvändigt det är, att man förlåter alla som förgått sig mot en eller sårat en.
135
Om och om igen har jag sett, hur befrielsen hindrats av att den som sökt hjälp inte varit
villig att förlåta. Likaså har jag många gånger sett, hur folk till sist blivit fria, när de
förlåtit. Satan och hans anhang är lagiska. De vet vilka rättigheter, som de har. Så länge
en person hyser hat och bitterhet och Oförlåtelse i sitt hjärta, har de onda andarna rätt att
stanna kvar. Bitterheten och hatet är den ”mark”, på vilken de kan stå,
det är deras territorium.
Men vem ska jag förlåta? Frågar man mig ibland.
Svaret är, att du måste förlåta varje person, vars namn får bittra eller fientliga känslor att
sjuda upp inom dig, varje namn som gnager i ditt minne, när du tänker på det. För det
mesta är det någon, som står dig nära, någon som du också älskar mest: make, maka,
son, dotter, far, mor, vän, kompanjon. Hur mycket vederbörande än skadat dig, hur fel
han än har och hur rätt du än har, så måste du ändå förlåta honom. Kom ihåg: förlåtelse
är inte en känsla utan ett beslut. Allt som behövs är en enkel bön, grundad på en
uppriktig viljehandling. I Jesu namn förlåter jag . . Det är allt som behövs.
Du kan inte och du får inte gå förbi denna punkt, om du vill ha befrielse.
3. Gå emot allt ockult.
En av de viktigaste entrédörrarna för demonerna är, att man beblandar sig med diverse
ockulta företeelser, samtidigt som ockultismen sprider sig dramatiskt överallt i dag.
Därför har jag funnit det vara av vikt, att varje person, som söker befrielse, genom en
bestämd handling tar avstånd från och går emot alla slag av ockulta fenomen.
Avståndstagandet behöver vara så fullständigt och eftertryckligt, som du
över huvud taget kan gör det.
Detta är inte ett sällskapsspel, som vi spelar, utan något, som kan betyda skillnaden
mellan liv och död, mellan ett liv i seger och ett liv i besvikelse. De flesta, som
bekänner synd, nämner sådana saker som hat, vrede, lusta, frosseri och andra
köttsliga begär och känslor, men de inser ofta inte den mera försåtliga ondska, som
ligger dold i sådana saker som astrologi, spådom, häxeri, spiritism och liknande. Därför
är det nödvändigt, att man tar ett avsiktligt steg i syfte att för alltid överge och vända
ryggen mot alla sådana ockulta företeelser och konster.
När du tagit dessa nödvändiga steg, är du redo att gå till handling beträffande själva
befrielsen.
1. Identifiera varje särskild ande, som skall drivas ut.
I regel verkar det, som om man måste ta itu med andarna en i taget. Detta betyder, att
man identifierar anden, går emot den och befaller den att komma ut. Så om du inte är
säker på vad det är för slags ande eller om du misstänker, att du har flera stycken och
inte vet, vilken du skall börja med, så hjälper det att befalla anden att tala om sitt namn.
När befallningen väl givits i Jesu namn, kommer andens identitet att dyka upp i ditt
medvetande, ibland med kraft, ibland mycket stillsamt. Eftersom andar uttrycker sig
genom det som de förorsakar, kan du plötsligt känna fysiska symptom som till
exempel fruktan eller nervositet eller hat.
2. Avsäg dig anden med namns nämnande.
136
När du fastställt andens identitet, gå då emot den och nämn det namn, som den gav.
I Jesu namn avsäger jag mig hatets ande! (Eller vad det nu gäller). Om du känner,
att bundenheten är särskilt svår, kan det hjälpa att upprepa bönen flera gånger för
eftertrycks skull. De första gångerna kan det faktiskt behövas en
viljeansträngning att ens uttala ordet.
3. Befalla anden att ge sig iväg i Jesu namn.
Befall anden att komma ut, sedan du avsagt dig den. Du hatets ande, jag befaller dig att
komma ut ur mig i Jesu namn! Var bestämd och envis och upprepa befallningen, till
dess att någon börjar hända. Bland de fysiska symptom, som anges att befrielsen börjar,
finns andningssvårighet, illamående, sammandragningar i strupen, även om befrielsen
kan inträffa utan några av dessa symptom.
4. Driv ut anden.
Du kan ibland underlätta den direkta, fysiska utdrivningen - processen genom att andas
ut häftigt. Detta kan framkallakväljningar, hostningar eller andra manifestationer via
munnen, eftersom andarna i de flesta fall tycks ge sig iväg genom munnen. Du
kommer kanske också att ge ifrån dig ett rop eller gällt skrik, en rapning eller
en jättelik gäspning.
Även om ingenting liknande detta händer i ditt fall, finns det ingen anledning till oro.
Förbli lugn och besluten att bli fri i din ande. Vanligen varar kväljningarna och
hostningarna bara några få sekunder och följs av en känsla av lättnad, som anger att
anden farit ut. Å andra sidan ger sig anden ofta iväg med bara en stilla suck,
en känsla av lättnad eller att den inre spänningen släpper.
När den förste anden blivit identifierad, avsagt och utdriven, bör du upprepa
proceduren. Ibland tycks en person bara vara plågad av en enda ande, men ofta finns det
flera. Befrielsen kan fortsätta periodvis under flera dagar eller veckor.
Vid första försöket kanske du lyckas göra dig fri från två eller tre andar och du känner
dig underbart befriad. Några dagar senare kanske fler symptom sedan visar sig, som
anger, att där finns fler andar. Detta är något, som ofta händer, varför det inte finns
något skal att bli förskräckt eller att känna det, som om andarna kommit tillbaka. Det är
helt enkelt ett tecken på att den helige Ande fortsätter att verka i dig.
Du behöver endast inse, att i och med att den första anden drivits ut, har fienden körts
på flykten, och att det är Herrens, Jesu Kristi, vilja och syfte att göra dig helt fri.
137
Efterskrift. Varandras lemmar.
Klockan var två på natten, och vi fyra satt på ett hotellrum i Fort Lauderdale. Charles
Simpson, Bob Mumford, Derek Prince och jag. Det var vi, som undervisade vid en
veckolång bibelkonferens, som just pågick på hotellet.
Charles var pastor inom sydstatsbaptisterna. Hans broderliga varningsord hade tidigare
räddat mig från att överbetona befrielsen från onda andar som en patentlösning på alla
problem. Hans församling i Bayview Heights i Mobile, Alabama, hade för länge sedan
upplevt den helige Andes utgjutande. Under de år församlingen gjort sina
karismatiska erfarenheter, hade det inom församlingen växt fram kraftfulla äldste, som
kunde vara herdar för församlingen. Detta hade gjort Charles fri att i allt större
utsträckning svara ja på kallelser att undervisa över hela landet.
Bod Mumford och jag hade träffats bara ett halvår tidigare. Han hade blivit omvänd till
Kristus, medan han var sjukvårdare i flottan, och hade börjat utbilda sig till läkare,
sedan han lämnat militärtjänsten. Senare bejakade han kallelsen att bli förkunnare, gick
igenom en bibelskola inom pingströrelsen och studerade därefter vid ett seminarium
tillhörigt Episkopalkyrkan.
En kort tid var han pastor, innan han blev lärare vid ett kristet college. Bod kände dock
en växande önskan att bli bibellärare inom kristenheten i stort. Bara några veckor
tidigare hade han flyttat med hem och kotor från Kalifornien till Fort Lauderdale.
Derek och jag hade blivit nära personliga vänner, sedan vi träffades första gången över
hans tekanna.
Att vi träffades på hotellet vid en sådan tid på dygnet, berodde på att vi var bekymrade
för en pastorskollega, som vi älskade men som råkat illa ut. Han var en fin människa
men hade under svåra påfrestningar fallit offer för en särskilt tragisk form av omoral.
Men när vi bad för vår vän, började Gud att tala till oss fyra.
Charles Simpson var den förste, som fattade vad som höll på att hända.
Inser ni, att vi allesammans är precis lika utsatta som Frank? Inför vem är vi ansvariga?
Till vem lämnar vi redovisning för vår tjänst? Har vi inte allesammans varit som en hop
andliga enslingar? Har vi inte rest land och rike runt som religiösa experter?
Har vi inte utsatt oss för mycket större frestelser och risker för misstag, än vad vi
någonsin råkade ut för, när vi rätt och slätt var pastorer?
Med tårar i ögonen lutade sig Charles framåt.
Jag vill, att ni allesammans ska veta om, att jag varit nära att gå över styr precis som
Frank. Det är bara genom Guds nåd, som jag blivit skonad, och inte därför, att jag är
bättre än han.
Jag tror, att Gud genom det här visar oss, hur sårbara vi är allesammans.
Medan Charles talade, lägrade sig en överbevisning över oss. Under en lång minut
tittade vi på varandra, och sedan bekände vi var och en i tur och ordning, att vi haft
samma frestelser och fruktan. Pressade av långa och utmattande timmar i tjänst levde vi
skilda från våra familjer i dagar och veckor i taget, samtidigt
som folk, som var tacksamma över att ha fått hjälp – en hjälp, som kom från Gud och
138
inte från oss – ofta smickrade oss och svansade för oss. I den situationen kunde ingen
av oss tillskriva oss förtjänsten för att ha besparats den tragedi, som drabbat Frank.
Detta är det andliga krig, som vi befinner oss i, sa Derek. Djävulens taktik är alltid att
snappa bort oss en och en. Han väntar på ett passande tillfälle och slår sedan till mot
den svagaste punkten i vårt försvar. Vet ni om, hur många män med verkligt kraftfylld
tjänst, som försvunnit från den kristna verksamheten under de senaste åren?
Han räknade upp flera namn, som vi alla kände till. Det var män med framstående
tjänster, som havererat genom girighet, omoral eller någon annan satanisk frestelse.
Det förefaller mig, forstsatte Derek, att varenda en av dessa män begick ett fatalt
misstag. De brydde sig inte om att underordna sig Kristi kropp.
De försökte alla sköta allt själva!
Kanske är det så, att Gud just nu inte bara pekar på faran för oss utan också på svaret,
föll Bod Mumford in. I många år har jag längtat efter att förena mig och min tjänst med
andra män, som jag kan lita på. Jag har lärt känna er tre. Över hela landet har
jag sett frukt av ert arbete. Jag skulle vilja ha del i det som Gud gör i och
genom var och en av er.
Bob hade givit röst åt den önskan, som vi alla känt i våra hjärtan. På en gång visste vi,
att den helige Ande inte bara fört oss samman i det där hotellrummet för att be för vår
älskade broder utan också för att visa oss, att det var hans suveräna vilja att föra
samman våra tjänster. Det skulle betyda, att vi underordnade
oss varandra såväl som Gud.
Sedan följde några av de mest gripande ögonblicken i mitt liv, när var och en av oss
ställde sig och sin tjänst under de andra tres auktoritet. Som män som förta tillsammans
i en gemensam tjänst förpliktade vi oss att stödja, uppmuntra och tillrättavisa varandra
liksom att be för varandra. När vi sedan prisade och tackade Gud en stund, tycktes
Kristi kärlek fylla rummet, till dess att vi knappast kunde rymma den glädje och
härlighet och fullhet, som utstrålade där. Vad vi än skulle möta i framtiden av mörker
och ondska, hade vi sett Jesus – och han var oändligt större.
När vi under de närmast följande dagarna träffades för att tala igenom vad som var den
verkliga innebörden av en förenad tjänst, förundrade vi oss ännu mer över Guds sätt att
leda. Vi upptäckte, att vi var och en på vissa områden hade en andlig förmåga, som de
andra inte hade, och att vi genom att uppträda tillsammans skulle kunna presentera en
hel Kristus och ett helt evangelium på ett sätt, som ingen av oss kunde ensam. Detta
betydde inte, att vår enskilda tjänster helt skulle överges eller uppgå i varandra men väl,
att vi skulle betrakta dem vardera som endast en del av ett mycket större sammanhang.
Det är precis som på det medicinska området, påminde oss Bob. Läkare som samarbetar
kan hjälpa sina patienter med många fler saker, än vad den bäste allmänpraktiserande
doktor kan. Jag behöver inte vara specialist på befrielse, därför att Don och Derek
kallats till det området. Jag kan hänvisa till dem i sådana frågor, medan jag
undervisar i ämnen, där jag tror, att Gud har gett mig en särskild insikt.
Och jag behöver inte vara expert på ditt område, Bob, eller på Charles,
139
tillfogade jag. Jag har alltid förnummit, att Charles haft ett speciellt grepp om de
bibliska principerna beträffande Guds auktoritet och hur han styr. När jag undervisar
i en stad och finner ett behov på det området, kan jag – som allmänpraktiker – tala om
vad jag vet, medan jag samtidigt uppmuntrar folk att kalla in en specialist,
att be Charles komma och förkunna för dem.
Och mer än så, framkastar Charles, vi kan besöka den staden tillsammans och som team
dela de tjänster, som Gud givit oss. Mer än någonsin har jag förstått, varför Jesus aldrig
sände ut sina lärjungar ensamma, utan två och två eller i grupper.
Han visste, vad slags behov de skulle de skulle ställas inför.
Han visste om behovet. . . Det föll ett grått duggregn, när jag några dagar senare steg
upp i ett plan för att flyga till Chicago. Men vädret kunde inte slå ner mitt humör. Den
ensamma resan var slut. Fastän just denna kallelse gällde endast
mig själv, åtföljdes jag av de andras bön och hängivenhet.
Jetmotorerna startade med ett tjutande. Det stora planet taxade otympligt ut mot ändan
av taxibanan och svängde försiktigt rund till startposition. Under tiden kastade jag en
hastig blick ner längs startbanan. Halvvägs över flygfältet försvann den i en
mur av regn och dimma.
Precis så är det med livet i tro, tänkte jag. Man kan inte se slutet från startpunkten.
De enorma motorerna varvade upp och planet sköt fart längs starbanan. Med en sista
duns från landningsstället släppte vi kontakten med marken och lyfte. Vi steg snabbt
genom ett molntäcke, som var så tätt, att jag knappt kunde se vingspetsen. Medan jag
kikade ut genom fönstret, mindes jag flygturen flera månader tidigare, när fruktan
hade pinat mig med katastroftankar. Hur länge hade jag inte haft det så i mitt liv! Jag
hade försökt gå ut i tro men ändå omgetts av fruktan.
Men inte numera.
Självfallet skulle jag möta många prövningar och svårigheter – dessa är hållplatserna på
varje kristens resa. Men inte fruktan! Och inte ensamheten. Dessa ingår inte i den
kristnes bagage. Genom Guds nåd fanns de inte längre med i mitt.
Med glädje tog jag upp det, som han märkt med mitt namn, att förkunna sanningen att
Jesus kom för att ge de förtryckta frihet.