Transcript Jazzbladet nr 3/12 - Classic Jazz Göteborg

3/12 Årgång 34
Höjdpunkt på
Göteborgsfestivalen Marilyn Keller med
New Orleans Delight och
Adrian Cox
2
Trefor ”Fingers” Williams
sjunger ”Baby Face”
Pider ger järnet
som vanligt!
3
JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
Du är välkommen med
bidrag till Jazzbladet!
Material (helst i elektronisk form) bör vara red.
tillhanda före 121201
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior:
200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, tel,
epost och om du spelar
något instrument!
Hemsida: www.classjazz.se
Epost: [email protected]
Dags att betala medlemsavgift!
Avgiften är oförändrat 200:- för vuxna och 30:- för
juniorer (under 30). Använd bifogade
inbetalningskort eller betala på Internet.
Tack på förhand!
Fotona i detta nummer har tagits av Tommy Eliasson, Per Ekander,
Hans Wessterström och Bosse Alftenius
Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal
4
Redaktörens spalt
Har just kommit hem från genrepet på Galenskaparna/After
Shaves show som firar deras
30-årsjubileum. En helt fantastisk
föreställning, som varmt rekommenderas! Mycket i showen har
jazzförtecken: sålunda avslutade
man med en försmak av nästa
show - en fenomenal vokalversion
av Woody Hermans Four Brothers
som inte stod Manhattan Transfers långt efter!
Sommaren har varit rik på regn
men också på bra jazz både nära
och fjärran. I det här numret hittar du reportage från tre jazzfestivaler - Göteborg, Silkeborg
och Djangofestivalen i franska
Samois.
På hemmaplan har föreningens
olika arrangemang varit välbesökta och uppskattade. Samarbetet med Kulturförvaltningen (Villa
Belparc) och Göteborg & Co (Kulturkalaset) har både vi och resp
motpart varit mycket nöjda med,
vilket bådar gott för framtiden.
Nu drar vårt höstprogram igång
(se sid 23) med Danmarkskryssningar, s/s Marieholm och sist men
inte minst Kapellet.
Vår förening firar 35-årsjubileum i
år, och det kommer vi att fira med
ett större evenemang på Stora
Teatern den 18 november. Mer om
detta finner du på mittuppslaget i
tidningen. Det har alla förutsättningar att bli en kväll att njuta av
och minnas långt efteråt.
Boka redan nu in detta datum i din
kalender, analog som digital!
Det går inte att göra en tidning
som denna utan en stab av skribenter som förser enmansredaktionen med material. Låt mig
därför tacka er alla som på olika
sätt bidragit till detta och tidigare
nummer! Utan er blir det inget
Jazzblad! Keep up the good work;
jag tackar på förhand!
Med förhoppning om en bra jazzhöst
Bosse Alftenius
Glöm inte bandledarmötet på s/s Marieholm torsdag 27.9 kl 17.00! Öl och macka om du anmäler
dig senast 3 dagar innan till [email protected].
5
Ordförandens spalt
Hej alla jazzvänner.
”Nu är den förbannade sommaren
slut” som det står i visan. Skämt
åsido så har sommaren på många
sätt varit underbar. Vi fick vara
med och visa upp våra orkestrar
på Göteborgs kulturkalas och även
på Göteborgs jazzfestival. Vi har
också fyllt tältet i slottsskogen med
trevliga lyssnare hela sommaren
och det har varit knökat varje
vecka.
I dag den 6 september är det
en strålande dag med en klarblå
himmel och ett hav som ligger
”dawn blekt” som man säger här
ute på öa. Hunden sover middag
och husse (jag) försöker få ihop
några rader innan hon vaknar.
Nu drar hösten igång med allt
vad det innebär av spelningar och
lyssnande och möjligheten att
träffa alla jazzfans. Det ska bli
en riktig höjdare när vi träffas på
”gamla Storan” eller vad man nu
ska kalla den. En storartad konsert
med Louis Armstrong som tema.
Sedan pågår ju redan planering för
vinterns stora begivenhet - årets
jazztävling. Jag minns inte riktigt
men det måste väl vara tionde
gången? I år är även Malmö med
på banan och skall, precis som
vi i Göteborg och Stockholm, ha
lokala tävlingar och regionfinal
för att utse en vinnare som skall
representera Staden.
I vårt fall vill vi ju att Göteborg
skall fortsätta att bära titeln
Sveriges Jazzhuvudstad. Så kom
an alla musiker och ställ upp i
denna härliga ”battle”.
Riksfinalen kommer nästa gång att
äga rum i Stockholm, vilket ju gör
det hela ännu mer spännande.
Så jag hoppas att vi snart ses igen.
Och glöm inte att skrattet är din
flytväst i livets ocean.
Vrångö den 6 september i nådens
år 2012.
Lennart ”Mysto” Werdell
6
Återblicken
Bert Slättung presenterar glimtar ur
Jazzbladet för
5 år sedan
Efter lumpen sökte han till Spårvägens
musikkår i Göteborg, där man på den
tiden kombinerade spelandet med
halvtidsjobb som busschaufför och/eller
spårvagnsförare. Vid provspelningen
fanns det en sökande till. Denne
spelade upp före Einar, och när Einar
hörde honom, tänkte han att ”det är
ingen idé att jag spelar upp”, för den
andre var så bra att han säkert skulle
bli anställd. Men eftersom Einar nu
hade rest så långt spelade han ändå
upp. Det visade sig då att den andre
var färgblind, så han fick inte köra buss
och spårvagn utan Einar fick jobbet…
I Spårvägens musikkår träffade Einar
en annan försynt musiker, klarinettisten
och saxofonisten Peter Hallgren, och
de två levde i flera år under slutet
av 1970-talet ett glatt ungkarlsliv
tillsammans.
(Bert Slättung om trumpetaren
Einar Persson under rubriken
”Omslagspojken”)
10 år sedan
Till sist hamnade vi på KAPELLET där
vi fick, och får, en mycket god support,
och det visade sig bli en lyckosam
verksamhet. … Vår policy under årens
lopp har varit att ingen skall hindras att
besöka jazzklubben av för hög avgift.
Detta tycker jag vi har lyckats med.
För närvarande kostar medlemskapet
hundra kronor per termin vilket
motsvarar ca fem kronor per gång!
Tyvärr innebär dessa inkomster blygsam
ersättning till musikanterna.
Klubben är dock ett ställe för musikanter
att träffas och jamma. Jazzlivet i
Göteborg hade nog varit fattigare utan
klubben i väster. … Stamgästerna är
många och stämningen har prägel av
kamratlighet. Ingen har varit full, ingen
har varit våldsam. Den enda ”stölden”
som skett var när en kvinna fick med sig
fel påse skor och fann ett par herrskor
nästa dag!
(Morgan Rudolfson under rubriken
”West Side Jazz Club 10 år”)
15 år sedan
Och så till Second Line. [Klarinettisten]
Niclas Karlsson var i sta’n och gick
med i paraden, och vi var nog en och
annan som såg fram emot att han skulle
hoppa in i och förenas med sitt gamla
gäng. Så blev det nu tyvärr inte, men
att höra Örjan Kjellin bland gossarna
var naturligtvis inte heller det sämsta …
Niclas Karlssons sorti ur Second Line har
vi ju haft anledning att lamentera över.
Nu gäller det den andre rörblåsaren,
den fenomenale – den superlativen är
jag beredd att stå för – Klas Lindquist,
som försvinner till USA. Gratulerar och
good luck, Klas! Men vad blir kvar kan
man fråga. Jodå, Niklas C[arlsson]
har med bravur övertagit sin namnes
estradöregenskaper, och spela trombon
det vet vi ju verkligen att han kan.
Jespers sångliga kompetens har ökat för
varje gång man hört honom. Kompet är
också särdeles habilt …
(Esbjörn Jansson under rubriken
”Göteborgs jazzfestival 22-24 augusti
1997”)
7
20 år sedan
… Melodin är mycket riktigt skriven
av Giacomo Puccini (1858-1924) och
förekommer i början av tredje akten
av hans opera ”Tosca”… ”Tosca” hade
urpremiär den 12 januari år 1900
och spelades snart över hela världen.
1920 knyckte sångaren Al Jolson och
kompositören Vincent Rose Puccinis
melodi och gav ut den under sina egna
namn med titeln ”Avalon”, uppkallad
efter nöjesfältet ”Avalon playground”
på Santa Catalina-ön utanför Los
Angeles… Det blev rättegång om
upphovsrätten och Puccini hade
inga svårigheter att bevisa att det
var han som var upphovsmannen.
Domstolen bestämde skadeståndet som
förläggaren … fick betala till $ 25.000,
en stor summa år 1920. Dessutom
bestämde den att alla samtida och
framtida inkomster av Avalon skulle
tillfalla Giacomo Puccini och hans
arvingar.
(Jürgen Schöbel under rubriken
”Puccini skrev Avalon!”)
25 år sedan
Den 14-17 maj var det jazzfestival
i Dresden, en stad något större än
Göteborg. … 18 band från olika länder
deltog … Utöver Mysto’s var Bent
Persson ende svensk (men som vikarie
i De Norske Rytmekongerne).
… De två konserterna i Kulturpalatset är
en av de stora attraktionerna … Fullsatt
och fantastisk stämning. Tidningarna
skrev att Mysto’s var konsertens
höjdpunkt. Pider Åvall, vår trombonist,
blev som vanligt publikfavorit. … Vi
gottade oss i den ovana rollen som
idoler, blev fotograferade och skrev
autografer i flera timmar.
Tänk att en gång i livet får känna sig
som Bruce Springsteen!
(Lennart ”Mysto” Werdell under rubriken
”Mysto’s Hot Lips i Dresden”)
30 år sedan
Det var härliga tider, gosse, härliga
tider! Man kunde köpa en kagge öl för
en dollar och en säck full med käk för
lika mycket och sen ställde man till med
en cowein [= kalas]. Killarna nu för
tiden kan inte konsten att balla! Snacka
om Vilda Västern! Det fanns två tusen
registrerade luder och minst tie tusen
oregistrerade – och alla var som galna i
klarinettister!
(Klarinettisten Alphonse Picou,
1878-1961, i Shapiro/Hentoffs bok
”Jamsession”)
8
Leifs skivtips 3/12
Den här dåliga sommaren är det
skönt att sitta inne och lyssna på
god musik, när regnet skvalar ute
samtidigt som gräsklipparen får
vila sig. Detta skivtips kommer
att innehålla en hel del gamla
godingar och något helt obekant.
Till en början en riktigt bra
Count Basie(1904-84)-CD från
1958 nämligen ”Chairman of
The Board” (fyra stjärnor i Down
Beat). Skivmärke Jazz Classics,
EJC55518.
Nästa CD är en riktig motsats till
Basies storband, en duo-skiva från
1988 med Claes Crona (1940-)
piano och Niels-Henning Örsted
Pedersen (1946-2005) bas. Och
vilken bas sen. Skivan heter ”With
a little help from my friend(s)”,
Skivbolaget SBCD 503. Lyssna på
Olle Adolfsson-tolkningarna.
En riktig klassiker är kvartettskivan med Duke Ellington (18991974) och John Coltrane (192667) från 1962. Ett på den tiden
märkligt och lyckat möte mellan
två olika epoker. Mötet heter bara
”Duke Ellington & John Coltrane”,
Impulse AS-30.
Ytterligare en CD med en
framträdande pianist. Keith Jarrett
(1945-) spelar på denna CD från
1974 märkligt nog sopransax
på en låt (alla låtar utom en
komponerade av Jarrett). CD:n
heter ”Treasure Islands”, Impulse
ASD-9274.
Nästa artist hade jag aldrig hört
talas om tidigare. Kristin Korb
, basist, tog en baslektion för
Ray Brown och berättade för
honom att hon även sjöng, och
på den vägen är det. På denna
CD ackompanjeras hon av Ray
Brown Trio plus tenorsax, trumpet
och gitarr. Skivan heter bara
”Introducing Kristin Korb with the
Ray Brown Trio. TELARC , CD83386.
En bild av gubben Rosenbom
pryder omslaget till nästa CD
med inspelningar från Karlskrona
(min födelsestad). Violinisten
Gunnar Lidberg (1932-) UNIT med
gästsolisterna Hacke Björksten,
Lars Erstrand, Jan Allan och
Nisse Sandström framträdde
under jazzdagar i Karlskrona
sommaren 2003. Skivmärke J.A.M.
Produktion, JAMCD 010.
En gammal vokalistfavorit, Carmen
McRae (1920-94), sjunger Billie
Holiday-klassiker på nästa CD.
Inspelningarna är från 1954-61.
Skivmärke Essential Jazz Classics,
EJC55543.
Barytonsaxofonisten och pianisten
Gerry Mulligan (1927-96) har
alltid varit en stor favorit både i
små- och storbandssammanhang.
Denna CD är från Mulligans
första egna storband 1960. Fem
stjärnor i Down Beat. Naturligtvis
heter skivan ”Gerry Mulligan,
The Concert Jazz Band, The First
Album”, Poll Winners Records PWR
27264.
9
Här är ett Quadromania-album
(fyra CD) från åren 1951-54 med
”still going strong” Sonny Rollins
(1930-). Inspelningarna omfattar
kvartett-, kvintett- och sextetter
med idel välkända medmusikanter.
Albumet heter ”Sonny Rollins,
Swingin’ For Bumsy”, Membran
222474-444/A-D.
En klarinettepok har gått i graven
i och med att Putte Wickman
(1924-2006) har slutat spela. CD:n
”Putte 80” är en sammanställning
av nummer från olika inspelningar
under åren 1981-2004.
Underrubriken på CD:N är ”Putte
Wickman på Gazell”. GAFCD-1080.
Mitt sista skivtips denna gång är
ytterligare ett Quadromania-album
med Teddy Wilson (1912-86). De
81 olika inspelningarna är från
1934-46 med allt ifrån enbart
piano till storband. Albumet heter
”Teddy Wilson, Don’t Blame Me”,
Membran 222497-444/A-D.
Leif Wockatz
Presstopp: Rickard Podgorski
ny trumpetare i Sir Bourbon
Just som jag skulle skicka iväg
Jazzbladet till tryckning ringde en
något andfådd Stig Nilsson med
det glädjande beskedet att problemet med efterträdare till Pelle
Wetterlundh fått sin lösning - ny
trumpetare i Sir Bourbon blir den
välkände och välrenommerade
trumpetaren Rickard Podgorski.
Rickard Podgorski är en mästare
på sitt instrument med mångårig
bakgrund som professionell musiker. Hans sköna ton i instrumentet
och hans eleganta solon väcker
alltid berättigad beundran.
Rickard har en gedigen musikerutbildning från sitt hemland
Polen och har spelat jazz sedan
1950-talet. Han har bott i Göteborg sedan 1982.
Göteborgspubliken har kunnat
njuta av Rickards lyriska spel i
konstellationer som Tubakvartetten/sextetten, Tant Bertas och
numera avsomnade Carnegie.
Vi gratulerar Sir Bourbon till ett
musikaliskt ”kap” och ser fram
mot att få höra bandet live med
Rickards trumpetlead!
Bosse Alftenius
10
Tjugofjärde Göteborgsfestivalen - still
going strong!
Jazz Connection - publikfavoriter!
Den tjugofjärde göteborgska
jazzfestivalen invigdes med
traditionell parad, Sweet Feet och
invigningstal av Bert Slättung:
Nu är det fest!
Nu börjar den helg som jag
tycker är bäst.
Nu kommer folk hit från nord,
syd, öst och väst.
Dom kommer per bil, tåg, flyg,
moppe och häst.
Ja, nu är det fest!
För nu blir det jazz!
Det svänger om saxar, det
smattrar om brass,
Musik som är våldsam och till
och med vass,
Musik som är smeksam och söt
som melass,
Med tonprestationer av finaste
klass
På scener och även på denna
terrass.
Ja, nu blir det jazz!
Och nu blir det sväng!
Det sjuder och kokar om vart
spelegäng,
Det ljuder från munstycke,
rörblad och sträng.
Kom hit, folk, och lyssna och
sorgerna släng
Och gå inte hem till er
väntande säng!
Det är inte dyrt och är värt
varje peng.
För nu blir det sväng!
Och nu blir det drag!
Ja, nu blir det tradjazz av
renaste slag
Och swing med synkoper och
blues med behag.
Och jammen de pågår intill
ljusan dag.
Ja, nu blir det drag!
Nu kör vi igång!
Nu fyller vi strax varje
kónsertsalong
Och stämningen stiger som én
blå ballong
När Niklas trombon går som én
het pistong.
Nu kör vi igång!
11
Solen sken under
invigningsceremonin – senare
under festivalen visade sig dock
Göteborgsvädret från sin sämsta,
och dessvärre alltför vanliga sida!
Efter en fransysk visit på Park och
härligt mainstreamtenorspel av
legendaren Hacke Björksten styrde
jag kosan till den för året nya
spellokalen på Hotell Opalen. Här
gjorde holländska Jazz Connection
spektakulär Sverigedebut. Iklädda
elegant vita kostymer tog bandet
andan ur publiken med sin Jumpin’
Jive- musik. Louis Prima skulle
ha varit impad! Fina sånginslag,
framförallt av basisten Bart
Wouters, och tight stämsång
imponerade. ”Det här var väl inte
så mycket jazz”, sa en god vän i
publiken. Nä, det är möjligt, men
professionell, svängig och fartfylld
underhållning var det verkligen!
Nästa konstellation ut var
danska New Orleans Delight med
sångerskan Marilyn Keller. Bandet
har drabbats av tragedier: basisten
Stefan Kärfve avled i vintras, och
klarinettisten Kjeld Brandt har
nyligen drabbats av svår sjukdom.
På bas har välkände skåningen Karl
Kronkvist ersatt, och för kvällen
medverkade den under festivalen
allestädes närvarande Adrian Cox
på klarinett. Vilken musikalisk
höjdpunkt det blev: Marilyns
varma stämma kompletterades
av Adrians klarinett – har aldrig
hört så innerligt och varmt New
Orleansklarinettspel!
På lördagen var det dags att ånyo
ställa kosan till Opalen där Second
Line som vanligt överträffade
förväntningarna – det numera
något övermogna ungdomsbandet
kombinerar högklassig musikalitet
med rivig show på ett närmast
kongenialt sätt. Jag har öst
lovord över Second Line åtskilliga
gånger – dom gäller i hög grad
fortfarande!
Second Line avlöstes av de
ärrade veteranerna i Gentleman
Jim McIntosh’s Jazzaholics.
Kompetenta musiker med plus
för den fine klarinettisten Roger
Myerschough, som vi tidigare
hört på klarinett och barytonsax
med Phil Mason. Kapellmästare
Gentleman Jim och basisten Trefor
”Fingers” Williams har också ett
förflutet hos Mason. ”Fingers” har
en otrolig teknik på gammaldags
basspel; en teknik som tyvärr ofta
blir självändamål. Kapellmästare
Jim presenterade trevligt under ett
set som väl hade lite av ”en vanlig
dag på jobbet” över sig. Efter paus
kom Adrian Cox in på scenen och
gjorde sitt bästa för att spela ut
den ordinarie klarinettisten, vilket
han f. ö.senare under kvällen
gjorde i såväl Jesses New Orleans
Band och Max Lagers. Något
omoget!
Snabb omgruppering i ösregn till
Park. Jesse’s New Orleans Band
är alltid lika trevliga att lyssna
på. Denna kväll ersattes ordinarie
klarinettist Bengt ”Bomull” Behmer
(han var visst ute och seglade)
av den fine altsaxofonisten
Göran Eriksson, känd bl a från
Kustbandet. Eriksson hade f ö
12
tidigare under kvällen vickat på
banjo med Foggy Bottom! I det
utmärkta kompet fanns som
alltid Sven Ståhlberg på trummor,
Tomas Ekström med sitt energiska,
pumpande basspel, alltid lika
pålitlige Göran Stachevsky på
banjo och gitarr och sist men
inte minst Lars Tidholm på piano.
För dagen medverkade också
sångerskan Isabella Lundgren – fin
röst och en tjej vi kommer att få
höra mer av framöver.
Plats så på scen för festivalgeneral
Albrektson själv med Max Lager’s
New Orleans Stompers. Härligt
gungande New Orleansjazz när
den är som bäst, kryddat med Ulfs
personliga sånginslag.
Att bandet spelat ihop sedan
urminnes tider hörs verkligen på
det mycket tighta samspelet.
Som vanligt hanns inte allt med.
Enligt samstämmiga uppgifter
gjorde Larry Franco Trio succé
med sin Nat King Cole-influerade
musik – något som jag missade,
liksom flera göteborgsband. Nåväl,
årets jazzfestival får trots frånvaro
av mer spektakulära affischnamn
med beröm godkänt! Kanske
dom riktiga dragplåstren plockas
fram ur arrangörernas rockärmar
till nästa år, då festivalen ju firar
25-årsjubileum?
Vi får se.
Bosse Alftenius
Ingemar W om sången
”Walking with the King”
Refrängen till denna populära
sång publicerades första gången
i tryck 1957 i Melodies Of Praise
och upphovsmannen betecknas
där som ”Unknown”. Jag har
inte sett tryckta versioner av
verserna. Låten är sannolikt
tämligen modern; det finns inga
kända tidigare gospelinspelningar.
Det handlar alltså inte om någon
urgammal spiritual, men ändå är
bakgrunden okänd.
Prof. Alex Bradley, som var
inspirationskälla för bl.a. Little
Richard, gav 1959 ut en LP
”Walking with the King”. En av
melodierna har titeln ”Everyday
I’m Walking with the King”,
men även om det finns smärre
melodiska och harmoniska likheter
är det inte samma låt. (Det finns
åtminstone fem låtar med samma
titel men helt olika text/melodi.)
Vid en konsert i Bakersfield, Calif.
28 maj 1954 spelade George
Lewis in låten, som senare blev ett
standardnummer. Det var dock inte
första gången; på ”Book CD No10”
som följde med Brian Harvey’s
bok om Kid Howard, The Hottest
Trumpet, finns en tidigare outgiven
inspelning från N.O. Museum of
Fine Arts, hösten 1953. På båda
inspelningarna spelas både vers
och refräng med samma harmonier
och i stort sett samma melodi.
13
På andra inspelningar, t.ex.
med Sammy Rimington, börjar
refrängen på subdominanten (dvs
Ab i Eb dur.)
Texten i Melodies of Praise
börjar ”Hallelujah, I’m walking
with the King”…, d.v.s. utan det
inledande “Sing…” som såvitt
jag vet förekommit i alla vokala
jazzversioner.
Bakersfield-konserten är bl.a.
utgiven på en CD från 1996 med
titeln ”Walking with the King”
(Giants of Jazz CD 53186). 1991
kom en CD med samma titel,
inspelad i Örgryte nya kyrka med
Carnegie Jazzband och kyrkokören
(IGCD023).
Även Gregg Stafford och The Easy
Riders Jazz Band har givit ut en
CD med samma titel (Jazz Crusade
#3048), liksom också John
Petters New Orleans Allstars (Rose
CD1007) och French Preservation
New Orleans Jazz Band (FPCD10).
Följande textvariant är hämtad
från Night Blooming Jazzmen’s
Hymn-A-Long-book
Chorus:
Sing Hallelujah! I’m walking with
the King. Praise His Holy name!
Walking with the King;
Sing Hallelujah! I’m walking with
the King; I’m walking with the King
Verses:
My friends talk about me ‘cause
I’m walking with the King. Praise
His Holy name, walking with the
King
My friends talk about me ‘cause
I’m walking with the King. Ev’ry
day I’m walking with the King.
The Devil tried to get me but I was
walking with the King, Praise His
Holy name, walking with the King
The Devil tried to get me but I was
walking with the King, Ev’ry day
I’m walking with the King.
Walking with the King är en av
c:a 450 melodier / sånger som
beskrivs i min kommande bok
”Jazz at Vespers – Jazz och
Religion”. Jag tar tacksamt emot
bindande beställningar för att
säkerställa urgivningen. Detaljer
finns på www.jazzhistoria.se .
Ingemar Wågerman
14
FCJG – Föreningen Classic Jazz
35-årsjubilerar
Det har redan gått 5 år sedan föreningens
30-årsjubileum som firades med konserthusfestivalen. Nu är det dags igen! Jubileerna duggar
tätt. Förra året uppmärksammades Peoria Jazzband
50 år, Swing Brothers 5 år och Vintage J.B.B 30 år
och nästa år firar Tant Bertas Jasskapell 50 år och
Jula 2 år i Sisjön…… alltid är det något att fira…..
Men, nu tänker vi slå på stort…..
Vad sägs om att mötas på anrika STORA
TEATERN och låta den störste av våra
jazzlegender LOUIS ARMSTRONG stå i
fokus och och presenteras i ord, bild och
ton av 12-mannabandet
VINTAGE JAZZ BIG BAND??!!
Så blir det. Så boka redan nu söndagen den
18 november 2012.
15
Baren: öppnar redan kl 17.00. Då möts vi alla,
Louis fans, musiker, diggare, unga, gamla.
Mingla, mys träffa gamla vänner över en öl eller
ett glas vin.
Föreställningen börjar: kl 18.00 och beräknas
sluta vid 20.30 tiden. ½ tim paus.
Priser: för medlemmar i Föreningen Classic Jazz
Göteborg 150:- och för icke medlemmar 200:-.
Biljetter: köper du på Stora Teatern, vardagar
mellan 12-18 och lördagar 10-14. Du kan också
köpa dem på Kapellet.
Varmt välkomna till Storan den 18
november 2012 och Louis Armstrong
tolkad av Vintage Jazz Big Band!
Foto: Peter Claesson
16
Åter dags för Djangofestival i Samois
Samois består i stort av en kyrka,
tre barer, en liten livsmedelsbutik
och ett bageri. Mitt i den
stenbelagda backen från byns
centrum, visar en oansenlig
metallskylt det hus där Django
levde sina sista år. Fortsätter man
ytterligare ett stycke ser man
Seine flyta stilla mot Paris och
vidare mot Engelska kanalen.
Bebyggelsen längs stränderna
består av stora villor av sten som
omväxlande är obebodda och
förfallna eller mycket prydliga.
Däremellan en lummig grönska
som sträcker sig ända ner till
vattnet.
Trafiken på Seine är livlig. Tungt
lastade flodpråmar samsas
med roddbåtar från den lokala
roddklubben. Många fraktpråmar
har byggts om till fritidsbåtar
och förtöjer i flerdubbla led
längs kajerna när festivalen
närmar sig. De mest attraktiva
förtöjningsplatserna är vid festlön
Ilie de Berqau.
Strax intill ligger den lilla
krogen Chez Ferdinand på vars
uteservering man kan se och höra
manouchens mästare sitta och
jamma. Vill man inte gå in, kan
man alltid sätta sig inom bekvämt
hörhåll, plocka upp medhavd
matsäck med lämplig dryck och
avnjuta en gratiskonsert.
17
I nära anslutning till
festivalområdet finns
campingplatser där man kan bo
om man inte är beroende av lugn
och ro på nätterna, där spelas
det dygnet runt. En majoritet av
musikanterna är unga, sannolikt
ofta musikutbildade med tanke på
den musikaliska kvaliteten.
Men det råder varken ålders- eller
skicklighetsdiskriminering, alla är
välkomna att spela. Världsstjärnor
blandas med amatörer. Vid ett
tält sitter Wawa Adler och spelar
med några yngre förmågor och
vid ett annat finner en annan av
manouchens moderna mästare,
Lolo Meier som knäpper fram
melodiösa solon för den som vill
höra på.
Som vanligt stöter vi också på ”vår
gamle bekant” Hank Marvin som
alltid befinner sig på eller invid
festivalområdet. I år fanns han
på en av campingplatserna trots
att han säkert har råd med mer
exklusivt boende.
Festivalen i år bjöd i år i
motsats till i fjol på en rejäl dos
manouchemusik. Öppningsdagen
innehöll på namn som Rosenberg
trio, Birelli Lagrene och en ung
argentinare, Gonzalo Bergara,
en angenäm bekantskap. Han
och kompgruppen från USA (Hot
club de San Fransisco) bjöd på
spelglädje, och melodiös swing.
Manouchegrupper från USA tycker
jag ofta har en svag anstrykning
av bluegrass, vilket kanske inte
alla är så förtjusta i, men som inte
är helt fel.
Birelli Lagrene söker sig nya
vägar och experimenterade med
klangfärger och distad gitarr a´la
John Scofield. Men Django finns
kvar i hans hjärta, en ovanlig
version av Djangos mästerverk
”Nuages” framfördes med ny och
spännande harmonik.
Om det inte längre går att säkert
placera Lagrene, är det en helt
annan sak med Rosenberg trio
som avslutade första kvällen.
De viker inte från sitt koncept,
manouche i sanslöst tempo.
Tekniken är fulländad, men
just därför på gränsen att bli
ointresssant.
Solisten Stochelo staplar
arpeggion på varandra som
om det gällde att hinna med
så mycket som möjligt på så
kort tid som möjligt, medan
kusinen Nousch på kompgitarr
byter ackord fyra gånger per
takt i halvminutlånga passager.
Eftersom en amatör som jag
vill suga åt mig så mycket som
möjligt sitter jag nära scenen.
Därför ser jag att Nousch efter
dessa passager ger ifrån sig en
suck av lättnad. Även en mästare
är mänsklig.
Rosenbergarna gästades av den
i Frankrike mycket populäre
gitarristen och sångaren Thomas
Detronc som framförde några i
Frankrike välkända sånger. Det
var klokt av Rosenbergsarna
eftersom det gav en ny dimension
till deras musik, speciellt som
Detronc också var en helt okej
gitarrsolist.
18
Följande fyra kvällar bjöd på
ett varierat utbud av swing,
blues, soul och olika slags
världsmusik, kletzmer, arabisk och
afrikansk jazz. Festivalen bjöd på
världsstjärnor som Doktor John,
Al de Meola och souldrottningen
Sharon Jones.
Det mesta av detta litet utanför
den musik som omhuldas av vår
förening, men inte desto mindre
innebar ett av festivalens sista
framträdanden den säkerligen
största musikupplevelsen jag haft.
Det var Göteborgs egen
världsgitarrist Ulf Wakenius som
stod för den tillsammans med den
koreanska sångerskan Youn Sun
Nah. Denna späda varelse har en
röstbehandling och omfång som
man inte tror är möjligt.
När hon framförde en (för
den franska publiken) välkänd
chanson var det dödstyst på hela
festivalområdet. Tårar trillade
nerför kinderna på mig och mina
bänkgrannar. Wakenius som vad
beträffar fingerfärdighet skulle
spela skjortan av vilken som helst
av de machobetonade gitarristerna
på festivalen nöjde sig med en
sparsmakad harmonik. Men i den
dramatiska ”Breakfast in Bagdad”
där han med gitarren illustrerar
hur bomberna faller över staden,
kände man igen honom. Han har
förutom sin virtuositet, utvecklat
ett stort mått av ”showmanship”
och publiken var vild av
förtjusning.
Några nummer återstod av denna
33:e festival, men eftersom det
inte kunde bli bättre var det lika
åka hem till den hyrda lägenheten i
Fontainebleau och följa EM-finalen
i fotboll.
Tommy Eliasson
19
Lars Ljungströmer
in memoriam
Min gode vän och trogne SeaSidebatteristen Lars Ljungströmer har
lämnat oss. En riktig kämpe som
under många år fick se det ena
organet efter det andra, bit för bit,
förlora sin kapacitet.
I grund var det hans diabetes som
ställde till det för honom. Efter
en fjärde lunginflammation under
knappt ett år, förmådde han inte
syresätta sig längre.
Lasse avled på Borås Lasarett
lördagen den 13 augusti kl 07 45
där hans hustru Monica fanns vid
hans sida.
Det är en stor sorg och saknad
som vi delar med Monica och hans
övriga familj.
Lasse fyllde 75 år i somras och de
hade ett stort kalas i Ulricehamn.
I hans välkomsttal ingick det som
vid många andra tillfällen att som
han sa ”Jag lever på övertid”, bara
så ni vet.
Om det nu var så, var det mycket
tack vare Monica, som såg till att
han tog sina mediciner o.s.v. så
han fick just den övertiden.
Lars Ljungströmer var en av oss
tre i bandet som var med när
SeaSide Jazzband bidades 1983.
Att spela tyckte han nog var något
av de roligaste stunderna i livet.
Han missade aldrig en spelning
eller träning. Han kunde glatt
åka 20 mil en måndagskväll, från
Ulricehamn, ner till Amundön för
att vara med och träna i 2 timmar.
Under dessa 29 år som Lasse
var med, hann vi ändå uppleva
väldigt mycket roligt tillsammans
i samband med spelningar, resor
o.s.v.
Det är många fina minnen vi har
av dig Lasse som vi gläds åt och
det är en stor sorg att du nu har
lämnat oss
Lasse vi saknar dig
Hans Brusewitz
20
Classic Jazz på Kulturkalaset
Ungdomarna samlar sig innan stormning av scenen
Även i år har Classic Jazz
medlemsband fått visa upp sig
under kulturkalaset 14-19 augusti
för en bredare allmänhet. Vi får
väl därmed betraktas som en del i
det göteborgska kulturutbudet och
det känns ju bra.
I år tog vi steget upp från Gustav
Adolfs Torg till Kungstorgets stora
scen. Imponerande storlek, loge
för orkestrarna och ljudtekniker
som tillhör Sveriges toppskikt.
Bruce Springsteen-stuk om ni
förstår vad jag menar.
Solen sken mest varje dag och
publiken strömmade till och
förutsättningarna kunde inte varit
bättre. En av dagarna hade en
massa ungdomar slagit sig ner
framför scenen intill kravallstaketet
och de var alla kvar när bandet
slutade. Det finns hopp!!
Vi hade fem orkestrar som alla
gjorde mycket bra ifrån sig.
Först ut var Swingbrothers följt
av Max Lagers New Orleans
Stompers. Det var lite av
försmak av nästföljande helgs
stora begivenhet, Göteborgs
Jazzfestival, och också en fin
möjlighet att sprida information
om den från scenen och genom
foldrar. Flera av orkestrarna fann
ett visst nöjebi att konstatera
att det var första gången man
spelade med kravallstaket framför
scenen och ”det känns ju tryggt”.
Torsdagens band var Peoria
Jazzband där Johan Johanson till
publikens och alla danskars stora
förtjusning sjöng ”sommersolen
skinner” (inslaget kan höras på
You tube) .
21
Bautaförstärkare -precis som Springsteen!
Fredagens jazztimma underhöll Sir
Bourbon Dixieland Band med
för dagen på trumpet Klas Nilsson.
Det lät riktigt bra och bandet fick
en inbjudan att avnjuta gratis
förtäring hos en restaurang. På
lördagen underhöll Gothenburg
Swing Society, svängigt,
proffsigt.
Jag vill också här rikta ett stort
tack till såväl Kulturkalasets
Kungstorgspersonal, Jenny Ollila
med crew för ett mycket härligt
och positivt bemötande och också
till våra egna ”medlemsvärvare
och informatörer” Inger Rignell
och Pelle Persson.
Vi ses på Kulturkalaset 2013 – i
någon form!
Hans Westerström
22
Swing Ambience - nytt
medlemsband som håller
Djangos gryta kokande!
Violin: Ulrich Schmidt , Högerhänt-gitarr: Peter Sundin,
Vänterhänt-gitarr: Richard Morris
Bas: Varierande! (Elin Engberg i bild)
Swing Ambience är en konstellation
som växt fram sedan april 2012 då
volinisten Ulrich Schmidt betogs av
nyfikenhet kring ett utannonserat
kulturprojekt på Göteborgs
musikhögskola. Väl på plats i ovan
nämnda lokaler möter han en vital
grupp ynglingar, med Peter Sundin
i spetsen, som energiskt och envist
jammar loss på den ena Django
Reinhardt-låten efter den andra.
Efter ett par musikaliska veckor
så befinner sig Ulrich och Peter
på en bilfärd söderut mot Samois
utanför Paris för att delta i Europas
främsta Django Reinhardt-festival.
Åter på plats i Götet,
inspirerade till tusen och
med instrumenten i högsta
hugg, antas det musikaliska
projektet att projicera den
akustiska gypsyjazzen över
hela Västra Götaland i alla
former som festivalspel,
bröllop och en och annan café/
restaurangockupation.
Dessa tankar får gensvar i den
vänster-gitarristade Richard
Morris, från de brittiska öarna,
och där mina damer och herrar
har vi startskottet för Swing
Ambience!
Django Reinhardt lever!
Peter Sundin
23
Classic Jazz-aktiviteter hösten 2012
s/s Marieholm
4.10
Seaside Jazzband
SWINGX
1.11 6.12
Sir Bourbon Dixieland Band
Stena Danmark
12.9
Peoria Jazz Band
10.10
Tina Rahm Quintet
14.11
Instant Swing
12.12
Red Wing
Restaurang Kapellet
Max Lager’s N.O Stompers
12.9
19.9
Sweet Six
26.9
Skoogzsällskapet
3.10
The Novelty Band
10.10
Papa Pider’s Jazz Band
Foggy Bottom Classic Jazz Band
17.10
24.10
Dixieland Rednecks
Tina Rahm Quintet
31.10
Stolbandet
7.11
14.11
Happy Jazzband
Soft & Swing
21.11
28.11
The Red Wing Band
Peoria Jazz Band
5.12
Gothenburg Swing Society
12.12
19.12Swingbrothers
Stora Teatern
18.11JUBILEUMSKONSERT!
(se sid 14-15)
24
Trumpettrio spelar läcker kammarjazz
Trio con tromba är latin och
betyder Trio med trumpet
och det var namnet på en
svensk kammarjazzgrupp
som bestod av tre mästare
på sina instrument, Jan Allan
(1934-) på trumpet, Bengt
Hallberg (1932-) på piano
och Georg Riedel (1934-) på
bas. Gruppen existerade bara
under några korta år i början
och mitten av 1980-talet,
hade stora framgångar,
spelade flitigt i radio och på
konsertscener och gav ut fem
LP-skivor men är idag ganska
lite uppmärksammad, som
grupp alltså, för de tre enskilda
musikerna är ju i högsta grad
verksamma och välkända.
Därför är det en välgärning
när skivbolaget Vax Records i
Vaxholm i sommar har gett ut
en box med Trio con tromba på
fyra CD-skivor som innehåller
musik från 80-talet som aldrig
tidigare funnits på skiva,
högklassiga studioinspelningar
som allt för länge legat i
gruppmedlemmarnas gömmor.
På den första CD:n, där f ö även
stråksextetten Uppsala Chamber
Soloists medverkar, spelas
verk av Riedel, Hallberg och
några andra kompositörer, den
andra innehåller enbart verk av
Riedel, den tredje av Hallberg,
och på den fjärde finner man
14 mer eller mindre kända
jazzstandardlåtar.
Boxen rymmer också ett
mycket informativt och prydligt
formgivet häfte med text av Jan
Olsson om gruppen och dess
medlemmar och intressanta
svartvita foton från tiden då det
begav sig. Häftets omslag och
cd-boxen pryds av suggestiva
trio- och instrumentbilder av
Vaxholms-konstnärinnan Kristina
Bjuhr.
Musiken då? Ja, trots att
musikerna är desamma och de
har sina lätt igenkännbara sätt
att frasera och improvisera, har
de fyra CD:na har ganska olika
karaktär beroende på låturvalet.
Den mest lättillgängliga är
naturligt nog nr 4, den med
standardmelodierna, där man
återfinner verkliga klassiker som
I fall in love too easily, What is
this thing called love, Django
och Lady be good. CD nr 2 och 3
innehåller 16 kompositioner av
Georg Riedel resp. 10 av Bengt
Hallberg, och jag häpnar över de
många vackra melodier, de flesta
helt okända för mig, som finns
här och som bildar underlag till
spännande och njutbara solon
och ensembler.
CD nr 1, den med stråksextetten,
är för mig den minst jazziga, den
mest stramt återhållsamma, och
jag märker att jag förfaller till
ett mera förstrött lyssnande när
den snurrar. Men jag piggnar till
och lyssnar med verkligt gillande
på sista spåret, Star dust i en
magisk version.
25
”Det låter verkligen alldeles
oväntat fräscht och bra” tyckte
Bengt Hallberg enligt CD-boxens
häfte, när han fick höra musiken
på skivorna igen efter många år.
Jag håller helt och hållet med och
hoppas att många musikälskare
får tillfälle att lyssna på denna
grupp av världsklass, som tyvärr
alltså inte existerar längre och
inte verkar ha några planer på att
återförenas.
Boxen kostar 359 kr inkl porto om
man beställer den direkt från Vax
Records, Rådhusgatan 14, 185 31
Vaxholm, E-post lasse.zackrisson@
telia.com tfn 08 541 308 75,
hemsida www.vaxrecords.nu
Bert Slättung
Vår flygande reporter rapporterar
från Silkeborgs jazzfestival
Riverboat Jazz Festival i jylländska
Silkeborg var den 46:e i ordningen!
Som vanligt bjöds det på ett
överdåd av orkestrar (mer än 70!)
och solister. Dessa spelade för fler
än 40.000 besökare – detta torde
göra festivalen till Nordens klart
största gammaljazz-festival. Fast
inte bara gammaljazz: det bjöds
också rock och r&b, vilket nog
är orsaken till att det fanns fler
ungdomliga inslag i publiken än
vad som brukar vara vanligt på
den här sortens festivaler..
Man blir matt när man öppnar den
späckade programbroschyren: hur
ska man hinna med en bråkdel
av allt som bjuds under de fyra
dagarna? Det är bara att bita ihop
och köra på! Som tur är, är det
mesta som bjuds i konsertväg
gratis – bryggerier, banker och
sist men inte minst Silkeborg
Kommune sponsrar festivalen
mycket generöst!
De jazzmässiga inslagen
dominerades numerärt av
danska band (av varierande
standard!) i revivalgenren à
la Barber, Bilk och Bue. Dessa
kommer vi inte att ägna oss
åt i det följande; istället blir
det ett litet axplock bland det
enligt min uppfattning bästa på
festivalen.
Gamla välkända Kustbandet
(som väl är ungefär årsbarn
med Silkeborgfestivalen)
förekom i två olika skepnader.
Dels förgyllde man gator och
torg med brassbandsmusik,
dels konserterade man med sin
storbandsmusik från sent 20-tal
i Fletcher Hendersons och Luis
Russels efterföljd. Som vanligt
var det trombonisten Jesse
Lindgren som med den äran
fungerade som konferencier.
Ett ungdomligt inslag stod
Björn Ingelstam Band,som
förutom kapellmästaren
Björn på trumpet mönstrade
26
göteborgaren Björn Cedergren
på sax, Mathias Nilsson på piano,
Marcus Anderberg bas och Henrik
Holst Hansen på trummor.
Bandet har en mycket varierad
repertoar, allt från funk till
swingbetonade nummer från ”the
American Songbook” Blåsarna är
mycket skickliga solister som trots
den moderna framtoningen står
stadigt på jazztraditionens grund.
Milano Jazz Gang bestod av
fem elegant smokingklädda
italienare. Man bjöd på klassiska
jazzrytmer från 20/30-tal - strama
arrangemang och utmärkta
improvisationer. Den unge
pianisten imponerade mest - han
visade sig också behärska trumpet
och klarinett.
United Nations All Stars var en
kosmopolitisk samling yngre
musiker, där vi kände igen Niklas
Carlsson från Lerum och den
danskaustraliske (?) klarinettisten
Chris Tanner. Musik av högsta
klass framförd av unga (nåja)
och mycket drivna musiker, som
verkligen inte lät tekniken ta
överhanden utan lät svänget sitta
i högsätet!
Vi sparar det bästa till sist:
klarinettisten Dr Michael White
och hans Liberty Jazz Band.
White kommer från New Orleans
och har vigt sitt liv åt att bevara
den klassiska New Orleansjazzen som den spelades då det
begav sig.
Vid sin sida hade han två andra
N.O.-musiker, trumpetaren
Greg Stafford och trombonisten
Lucien Barbarin (från den kända
musikerfamiljen med samma
namn). Dessa tre understöddes
av ett dansk/tyskt komp med
banjo, bas och trummor.
Dessa fantastiska musiker gav
den mycket talrika publiken
”ståpäls” - ovationerna ville
aldrig ta slut! Bandets klassiska
New Orleans-sound var helt
enkelt oförglömligt!
”Just a closer walk with thee”
blev i all sin enkelhet kanske
den största höjdpunkten på en
mycket lyckad festival., som
verkligen gav mersmak.
Per Ekander
27
Up a lazy river i Silkeborg
Milano J