Transcript ÅRSSKRIFT 2012 - Stallarholmens hembygdsförening

ÅRSSKRIFT
2012
Omslag i separat dokument
Innehåll
Vårt nya ”konstverk” i hembygdsgården
Ordföranden har ordet........................................................................................3
Stallarholmens Lucia.........................................................................................4
Årskrönika 2012.................................................................................................5
Soldatarvet........................................................................................................10
En gravsten berättar......................................................................................... 11
Brudkronan......................................................................................................16
Tussen och hans Pärla......................................................................................18
Styrelsen 2012..................................................................................................19
Omslagsbild: Utflykt till Waxäng
Kom ihåg att lämna din e-postadress!
Du får snabbt aktuell information från oss samtidigt
som vi sparar porto!
Ordförande har ordet
Kära medlemmar!
Vi började hembygdsåret med fågelkvitter när vi lyssnade till Sven
Jakobsson från Tovetorp och hans
föredrag om Klimatet och lövsångarna.
Vintern var det inte någon riktig
fart på, inte heller våren och sommaren.
Man lever ett spännande liv när
man arrangerar utomhusaktiviteter.
Det intressanta besöket hos Lennart
Ekman på Waxängs gård samlade ett
antal paraplyutrustade medlemmar
och vi lyckades dricka kaffe i det fria
utan att få kaffet utspätt med vatten.
Hur skulle det gå på midsommarafton i gröngräset vid Mälsåker? Bra
förstås, sol och härligt och mycket
folk i backen.
I år var det ingen vägkyrka i Toresund men tack vare intensiv marknadsföring och skyltar utefter vägen
lyckades vi få betydligt fler besökare än året innan. Under fjorton dagar
berättade vi om vår hembygdsgård
och visade vår intressanta utställning
”I farmors linneskåp”.
Sommarmarknaden lockade många­
besökare och auktionen med Ola
Orwinger som auktionsutropare gick
strålande.
Tack alla som hjälpte till under
dessa viktiga fjorton dagar!
Det är spännande att följa Torpgruppens arbete med Soldatarvet. De har
letat reda på våra åttiotre torp. Ibland
har diskussionen varit livlig om platsen när det bara funnits en stengrund
och knappt det. Nu har uppgifterna om torpen hamnat på rätt plats
och torpgruppens medlemmar håller
intensivt på med korrekturläsning.
Vi har redan fått beställningar på
boken, ett bra tips är att skicka din
beställning till stig.h.eriksson@telia.
com. Det är Stig som är torpchef, och
han är försiktig med datum när boken
blir klar. Under våren säger han.
Jag har arbetat aktivt med hembygdsföreningen sedan år 2000. Nu känner
jag att det är tid att lämna över ordförandeskapet till en ny kreativ kraft
med andra idéer och uppslag. Hur
skall vi få fler yngre att medverka,
hur skall vi utforma vårt program så
att det är lockande för barn och ungdom. Det får inte ”damma” om ordet
hembygdsförening.
Det finns mycket att forska om i
vårt arkiv som kan ge uppslagsändar
till vidare forskning kring vår bygd.
Vad vet du, som inte vi vet om människor och gårdar? Kom och berätta!
Vid visningar i vårt museum har
jag upplevt bland yngre ”att kan det
vara möjligt att de förr i tiden inte
hade tvättmaskin, att man kunde
köpa två kolor för en ettöring, att det
fanns ett-två-fem-tio-tjugofem-öringar. Tänk när det fanns vargar på Selaön för 200 år sedan och hur man jagade dem!
Det finns mycket för den vetgirige att få reda på hos hembygdsföreningen.
Bästa hälsningar
Sven G Nilsson
Stallarholmens Lucia
Alva Olin Karlsson kröntes i år till Stallarholmens Lucia i Toresunds kyrka
söndagen den 16 december. Hembygdsföreningen överlämnar som gåva till
Lucia vårt vackra silversmycke.
Hembygdsföreningens vackra silversmycke ”Stallarholmens vapen” tillverkat
av silversmeden Hans Gryberg i Stallarholmen. Pris utan kedja 295 kr (för
icke medlem 335 kr). Beställ på 0152–431 14 eller e-post [email protected]
Årskrönika 2012
Sven Jakobsson, chef för Tovetorps
zoologiska forskningsstation, berättade om ”Klimatet och lövsångarna” på
vår första medlemsträff den
11 februari.
Lövsångaren finns i dag
i Mellaneuropa
Sven Jakobsson
och Skandinavien men klimatets förändringar gör att
fågeln i framtiden
kommer att flytta
till nordligare
Lövsångare
breddgrader och
försvinna i Mellaneuropa. En mycket
intressant eftermiddag med Sven J!
Vårt årsmöte höll vi 17 mars och
till ny styrelsemedlem invaldes Christer
Svedberg istället för Monica Erlandsson.
56 medlemmar
deltog.
Vid kaffet
underhöll Leif
Jacobsson från
Leif Jacobsson
Malmköping med programmet HÄR
VA´ DET! Han berättade skrönor och
sjöng visor.
Lördagen den 14 april lyssnade vi
till kulturjournalisten och TV-producenten Kalle Haskel som berättade ur
sin rikhaltiga produktion. Han kallade det ”en titt
bakåt på gamla försyndelser
och förlustelser”. Som vid
hans tidigare­
träffar
roades
Kalle Haskel
vi mycket­ av
hans berättande och klipp från härliga TV-produktioner.
Årets gårdsutflykt den 12 maj
gick till Waxängs gård. Lennart
Ekman tog
emot oss på
gårdsplanen
och berättade gårdens
historia med
många mustiga historier.
Utmed
sjöstranden
bygger bävrarna stora
Lennart Ekman
bon och de hade
fällt många träd, en del mycket­ grova. Efter att ha druckit kaffe­ tog Len
Kaffepaus vid Waxäng
På midsommarafton 22 juni
samlades vi som vanligt vid Mälsåker. Ett antal medlemmar började
redan vid 9-tiden att samla ihop löv
under Ingemar Anderssons ledning.
Ett mycket uppskattat avbrott i arbetet var kaffestunden i Ingemars och
Ingegerds kök. Hjärtligt tack!
Alla förberedelser blev klara i tid.
Många människor kom och slog sig
Promenad utmed sjön
Härligt i gröngräset
Uppe på Jätteberget
nart med oss upp till Jätteberget och
den stora fornborgen ca 400x150 m.
Under andra världskriget (1939–1945)
blev den åter aktuell som försvarsanläggning.Detbyggdesluftbevaknings­
station och skyttevärn. På 1950–
1960-talet byggdes betongskyddsrum
och signalmaster restes. På senare år
har man försökt återställa en del av
den ursprungliga fornborgen.
Röda Korset sålde korv
ner i gröngräset med lunchkorgar och
njöt av samvaron.
Midsommarstången kläddes av
unga och gamla. Våra spelemän,
Birgitta och Bo Roos spelade under
tiden. Så kom ögonblicket att resa det
vackra ”midsommarträdet” och dan-
Margareta Fridorff och Britt Qvarnström vid kaffet
sen kom i gång. Tänka sig, att på midsommarafton var det fint väder denna
regniga sommar!
Nu är vi framme vid en intensiv
period med hembygdsgården öppen
1–15 juli. Vår utställning i år ”I farmors linneskåp och andra gömmor”
byggdes upp av Ewa Ekström, Monica Erlandsson, Kerstin Runtov, Elsbeth Warging och Anita Warging.
Jämsides hade vi ett antal skärmar med bilder från gamla Stallarholmen. Ett antal skyltar utmed lands­
vägen berättade om utställningen och
vi fick många spontana besök.
Höjdpunkten blev söndagen den
15 juli med vår SOMMARMARKNAD. Vi öppnade med friluftsgudstjänst med vår kyrkoherde Ola
Orwinger. Senare på dagen var Ola
Auktionen – höjdpunkten på sommarmarknaden
Utställningen ”I farmors linneskåp”
John Petterssons samling av gamla mopeder och MC och i bakgrunden
veteranbilar
auktions­utropare, vilket han skötte
suveränt.
Fyndmarknad, försäljning och
många andra nöjen lockade. För den
hungrige fanns det möjlighet att köpa
korv, fisk, bröd och kaffe med våfflor. Mopeder, gamla fina traktorer
och blänkande bilar var intressant att
titta på. Naturligtvis var vår utställning, museum och vävkammare öppna. Torpgruppen informerade om
släktforskning i vår bygd och om den
kommande soldattorpsboken.
I allt en lyckad dag med bra väder
ända till tretiden då regnet kom. Ett
hjärtligt tack till alla som hjälpte till!
I år gick vår båtresa med TOR till
Tidö slott den 26 augusti. Vi äntrade båten 08.30 och var inte hemma förrän vid 18-tiden. Vilken här-
Samling på slottsgården och guidning
Den 22 september berättade grafikern Dan Jonsson – med en mängd
fina bilder – om sina år som reklamtecknare och sin verksamhet som
grafiker. Till sin hjälp hade Dan sin
hustru, konstnären Åsa Marstrander.
En verkligt intressant och inspirerande eftermiddag.
Mellersta Östern var temat för
nästa hembygdsträff den 13 okto-
Leif och Isabelle Tjellander hämtades
upp i Strängnäs
Dan Jonsson pratar om sin bok med
Inger och Chris Ottander
lig resa, kaffe och mycket prat där­
efter lunch innan vi anlände till Tidö.
Duktiga guider tog oss med på visning av det vackra slottet. Många
av oss hann också med ett besök på
leksaksmuséet.­
ber. Sven G Nilsson berättade med
ett bildspel om en resa i Syrien och
Jordanien med klippstaden Petra.
Vårt team av skickliga hanterare
av lövräfsor och lövblåsare såg till att
alla höstlöv försvann från gräsmattan,
Höststädning i full fart
samtidigt som lika skickliga hanterare av dammtrasor och dammsugare
fick hembygdsgården att se mycket
välputsad ut i alla vinklar och vrår.
När allt var klart, njöt vi av en välförtjänt lunch. Vår städdag inföll i år
den 27 oktober.
Under andra världskriget hände
mycket här i landet som inte blev så
Uppställning med ryssar vid Byringe
allmänt känt. Hur många hörde talas
om rysslägret vid Byringe? Den 24
november kom Rolf Gunnarsson och
Leif Ekblom från Länna hembygdsförening och gav oss berättelsen om
alla de ryssar som internerades här
efter att ha flytt över Östersjön undan
tyskarna när de invaderade Baltikum.
Sista träffen i år blev som vanligt
vår grötafton den 7 december. Fullsatt! 68 personer mumsade gröt och
skinksmörgås. Efterrätten kunde inte
bli bättre. Den serverades av Kersti
Olin och Ulla Wester, varierad underhållning med skön sång. Det var ett
fint slut på årets verksamhet!
Ulla Wester och Kersti Olin underhöll
Stallarholmens Hembygdsförening, Box 75, 645 06 Stallarholmen
[email protected] www.hembygdstallarholmen.com
Plusgiro: 41 71 07-0 Bankgiro 408-1378
SOLDATARVET
Vår TORPGRUPP har inventerat samtliga 83 soldattorp som har
funnits inom våra gamla socknar,
Toresund, Ytterselö och Överselö.
Det har varit mycket fältarbete att hitta rätt plats för torp som
har försvunnit och där bara några grundstenar, eller delar av en
jordkällare, finns kvar. Andra torp
är väl bevarade och används fort­
farande, mer eller mindre ombyggda.
Att hitta rätt uppgifter om alla
de cirka 1200 soldater som har
10
bott där under mer än två hundra
år, och deras liv, har betytt mycket
sökande i olika arkiv.
Medlemmarna i Torpgruppen
är värda ett stort tack för allt arbete de med stor entusiasm lagt ner
under flera år.
Boken är på cirka 225 sidor och
utkommer under våren 2013. Den
kommer att säljas genom Hembygdsföreningen.
Tag kontakt med Stig Eriksson
0152–144 96 eller stig.h.eriksson@
telia.com om du vill veta mer.
En gravsten berättar
På kyrkogården vid Toresunds kyrka finns en grav med en stor gravsten
mycket nära kyrkan på dess nord­östra sida. Graven är en familjegrav för
familjen Eriksson. Under 1800-talet ägde denna familj ett stort antal gårdar runt kyrkan som Eneby, Giresta, Hunnesta, Stickberga, Torlunda, Ulfsberga, Ulriksberg, Åby, Åkerby och Älglöt.
På den tiden var det så att i goda tider
köpte en del gårdar upp mindre gårdar, som blev så kallade utgårdar,
eller införlivades i den större och då
försvann gårdsnamnen, exempel på
detta är Hunnesta, Stickberga och
Älglöt. När det sedan blev ett arvskifte delades ofta den stora gården.
Sedan kom nya tider och någon köpte
till en granngård och arealen utökades. Så har det gått till i den här berättelsen.
I dagens samhälle hittar många
sin livskamrat via internet och har
hela världen att välja bland. På artonhundratalet fann man ofta sin hustru/
man i granngården, vilket denna historia kan bekräfta.
I början på artonhundratalet kommer Per Eriksson från Härad, till
Toresund. Han finns med i husförhörslängderna för gården Stickberga från 1814. Stickberga ligger mellan Kumla och Ulriksberg och är
11
idag en del av Ulriksberg. Man kan
se rester av husgrunder där en by låg.
Per är spannmålshandlare och kallar
sig patron. Han gifter sig med Maria
Sundberg , från Toresund.
Paret köper omkring 1825 Ulriksberg vid sjön Marsjön och de får två
barn Christina Ulrika och Per Erik.
Ulriksberg har alltid varit ett själv-
ständigt skattehemman och klarade
sig från indragning till staten under
1600-talet. Till mangårdsbyggnaden
hörde en flygel mot väster, som precis när en totalrenovering var slutförd
1945 brann ner till grunden. Det stora huset var försett med en balkong
som bars upp av pelare över ingången. Mitt på gårdsplanen fanns en traditionell gräsrundel med flaggstång.
12
Både balkong och rundel är numera
borta.
Dottern Christina Ulrika gifter
sig på Ulriksberg 1839 med militären
Nils Simon Fredik Lilliestråle som
bor på granngården Björkeby. Paret
får en son Fredrik Vilhelm Ingemund
1840. Christina Ulrika dör på Björkeby samma år endast 26 år gammal.
Björkeby tillhörde Sten Stures­
donation till Gripsholms kloster,
men i slutet av 1600-talet drogs gården in till kronan och blev till överste­
löjtnantboställe vid Södermanlands
Regemente och senare majorsbostäl-
le. Staten som var ägare till Björkeby
i flera hundra år sålde till slut Björkeby 1994 till Knut-Göran Kjellin.
Per Erikson dör 1846 och hustrun
Maria tar över Ulriksberg. När hon
i sin tur dör 1859 testamenterar hon
Ulriksberg till sitt barnbarn Vilhelm
Lilliestråle från Björkeby som då är
19 år och studerar juridik.
I mer är 30 år äger Vilhelm Ulriksberg, men säljer gården 1894 till änkefru Maria Vilhelmina på Stora Ene-
by. Maria Vilhelmina var gift med
Vilhelms morbror Per Erik Eriksson.
Priset för Ulriksberg var 88 400 kronor.
Under 1600-talet lydde Stora Eneby och kringliggande hemman under
Mälsåkers Säteri, gårdarna drogs in
till kronan under Karl XI reduktion.
På 1750-talet såldes de tillbaka till
självständiga bönder och det moderna
Stora Eneby skapades 100 år senare
av spannmålshandlare Per Eriksson,
som 1838 köper 7/8 mantal av Stora Eneby och markskogen samt en av
gårdarna Ulfsberga för 3 300 Riksdaler Banco. Cirka 350 000 i dagens
penningvärde. Per Erikson lät rusta
boningshuset som på den tiden var ett
timrat hus på gråstensgrund och inte
särskilt stort, han beslutade att bygga
ut huset. Han köpte därför ett tegelhus i Strängnäs, som skulle rivas.
Med teglet från rivningshuset lät han
bygga ut det befintliga huset med cirka 8 meter på varje sida, men bara en
våning, huset blev nu 30 meter långt.
I södra delen ett nytt kök, serveringsgång och pigkammare, i norra delen
en stor salong. Det blev tegel över
och av detta byggdes en tornbyggnad
i parken. Tyvärr så revs den byggnaden på slutet av 1950-talet. Sonen
Per Erik med hustru Maria Vilhelmina född Wansulin flyttar in på Stora Eneby och de får fem barn. Erik
Augusti, Per Wilhelm, Karl Fredrik,
Maria Karolina och Ulrika WilhelTidningsklipp från gamla tider
Gammalt uppsiktstorn
När man for till Stallarholmen från
Strängnäs såg man på höger sida ett
vackert rött torn sticka upp mellan trädkronorna. Det låg på en kulle alldeles
intill St. Eneby herrgård. Förr i tiden
när godsägarna hade mer att säga till
om, brukade greven själv knalla upp i
tornet och med kikare kontrollera att
alla arbetade ordentligt på fälten. Tornet byggdes enkom för detta ändamål.
13
mina. År 1876 dör Per Erik och hans
hustru Maria dör 1898, men innan
sin död köper hon tillbaka Ulriksberg
1894. Vid arvskiftet efter föräldrarna
1901, ärver Per Wilhelm, Ulrika Wilhelmina (Mina) och Maria Karolina
(Nina) Stora Eneby och Ulriksberg
med utgårdar och inventarier. De två
andra barnen ärver gård i Västmanland och kontanta medel. Per Wilhelm bosätter sig på Ulriksberg och
Ulrika och Maria på Stora Eneby. År
1913 säljer syskonen Ulriksberg till
Anders Bergengren och då upphör
släktbanden mellan Stora Eneby och
Ulriksberg.
Då det sista av barnen dör, Ulrika
(Mina) 1940, testamenterar hon Stora Eneby till sitt kusinbarn Sofia Elisabeth Ulrika (Ulla) gift med greve
Carl Bastiat Hamilton. Ulla var dotter till Vilhelm Liljestråle på Ulriksberg. Ulla kunde berätta att när hon
var liten under senare delen av 1800talet, så gick vattnet i Marsjön halvvägs upp till stora huset på Ulriksberg jämfört med idag. Ulla och hennes man greve Carl överlåter gården
till äldste sonen greve Carl Wilhelm
Bastiat Hamilton och hans hustru
Kristina (Stina) född Sundell. De fick
en dotter, som tyvärr dog i unga år.
Efter Grevens död säljer Stina Hamilton Stora Eneby 1955 och då efter cirka 150 år finns inte längre någon kvar
i Toresund som härstammar från Per
och Maria Eriksson.
14
På baksidan av huvudbyggnaden
på Stora Eneby står en stor ek, idag
är omkretsen, en meter upp på stammen på detta jätte träd 530 centimeter. Om det stämmer att ett träd ökar i
omkrets cirka en centimeter per år så
skulle trädet vara från slutet av 1400talet. Tänk vilken fantastisk historia det skulle vara, om trädet kunde
berätta. Vi har bara skummat lite på
ytan av historien.
Margareta Borg
Margareta Essén
Ett exempel på hur en karta från 1722 kan se ut. Kartan är från Stickberga,
numera borta, vid Ulriksberg.
15
Brudkronan
Åren 1846–1876 ägdes Stora Eneby av Patron Per Erik Eriksson och hans
hustru Maria Wilhelmina Dorotea Eriksson, född Wansulin. De hade fem
barn, tre söner och två döttrar.
Fru Erikssons största intresse var
gårdens trädgård där hon hade ganska omfattande odlingar av blommor, grönsaker, bär, frukter och rotsaker. Produkterna fraktades med
ångbåt från Stallarholmen till Stockholm och såldes på Munkbrotorget.
En piga hade fru Eriksson vanligen
med som hjälp, men hon stod själv på
torget och sålde som en vanlig torgmadam och som en sådan var hon
klädd. Hon var omtänksam och rejäl
hade bra varor och bra kunder. Förtjänsten var ofta god och pengar saknades aldrig.
En dag när försäljningen var färdig och förtjänsten god var det tid för
en runda i staden innan båten gick
Brudkronan i Toresunds kyrka
16
hem till Stallarholmen. Fru Eriksson
gick upp till Drottninggatan, som då
var Stockholms förnämsta affärsgata.
Hon gjorde en del inköp och plockade varorna i en korg, som hon bar
på armen. Sen såg hon i skyltfönstren och kom till den stora guldsmeds­
affären. Där hade Per-Erik och hon
en gång för länge sedan köpt sina
guldringar. Hon såg silverfat, skedar
och bägare och där mellan två silverljusstakar en liten brudkrona. I samma ögonblick tänkte hon på sina två
snart giftasvuxna döttrar. Det vore
väl fint med en familjens egen brudkrona. Fru Eriksson stegade in, pekade på brudkronan i fönstret och frågade vad en sådan kunde kosta. Ägaren
till affären mätte torgmadamen med
en blick och tänkte ”den kan hon aldrig betala” och högg till med 500 kronor. Då köper jag den sa fru Eriksson
och plockade fram pengarna.
Men nu blev det annat ljud i skällan. Kronan kostade det dubbla och
ägaren vägrade sälja kronan till fru
Eriksson. Men fru Eriksson ville
inte avstå från en god affär och stod
på sig. Hon betalade det begärda priset och affären var klar. Ett par andra
kunder intygade att hon hade rätt och
affärsinnehavaren fann det för gott
att låta fru Eriksson köpa brudkronan
till det begärda priset. Hon stoppade
ned dyrgripen i sin korg, log belåtet
och anträdde sin hemresa.
Fru Erikssons fem barn blev dock
ogifta och saknade arvingar. Dottern Ulrika Wilhelmina överlevde
dem alla, hon avled år 1940 och före
sin död skänkte hon brudkronan till
Toresunds församling. Brudkronan
har sedan använts av många toresundsbrudar. Från Stora Eneby kom
dock ingen brud förrän den 10 mars
1962 då sjuksköterskan Christina
Öhrfeldt och agronom Ivar Lindé vigdes i Toresunds kyrka och bruden bar
den gamla Erikssonska brudkronan.
n
Hembygdsföreningens vackra silversmycke – ”Stallarholmens vapen”
Historik: När Stallarholmen var egen kommun åren
1950–1971 var Selbågen kommunens vapen. Användes som sigill av Selebo härad från år 1563. Vid Ytterselö kommunfullmäktiges sammanträde 3/9 1949 föreslog Kantor Erik Hed (ordf) att man skulle tillverka ett heraldiskt vapen till nybildade Stallarholmens kommun. Enligt hans barn var
det Erik Hed som ritade vapnet med det gamla sigillet som förebild.
Smycket är tillverkat av silversmeden Hans Gryberg
i Stallarholmen
Pris utan kedja 335 kr (för medlem 295 kr)
Beställ på 0152–431 14 eller e-post [email protected]
17
Tussen och hans Pärla
(En historia om en torpare i början av 1900-talet)
T
orpstugan hade rum, kök och
en liten vindskammare, på tomten fanns ett uthus och vedbod. Det
fanns plats för en ko, en gris och några hönor, Till torpet hörde också en
liten åkerlapp för att odla foder åt
djuren . Stället hette Tussebo och torparen kallades alltid för Tussen.
Tussen var en lång och stilig karl,
arbetsam, duktig och ärlig, men tyvärr
hade han som barn drabbats av en
svår sjukdom som hade gjort honom
nästan döv, men talet hade han kvar.
Han blev frikallad från det militära,
men gjorde sina dagsverken på herrgården. Där träffade han en av mjölkerskorna och de gifte sig och fick tre
barn, som alla växte upp och flyttade
och fick tjänst på olika gårdar.
När Tussens hustru dog i brusten
blindtarm blev han ensam. Barnen
utflugna och hans kvinna död. Han
sörjde, men tänkte att nog måste han
väl kunna skaffa sig ett nytt fruntimmer. Han visste att det fanns en kvinna i socknen som hette Elin och som
bott hemma i hela sitt liv och skött
om föräldrarna, nu var föräldrarna
döda och Elin levde ensam.
Tusse gick på friarstråt, men han
fick nej och nej men tredje gången han framförde sitt frieri så tackade Elin ja. De bestämde dag för bröl18
lopet, vigseln skulle hållas i kyrkan
första lördagen efter tredje lysningssöndagen. Prosten skulle viga och fru
Anna Carlsson som skötte kyrkstädningen och snickaren Johan skulle
vara vittnen. Allt var ordnat.
Brudparet stod vid altaret och
väntade på Prosten och när han kom
så började han läsa, men Tusse hörde
inget, tittade på prostens läppar och
njöt av stunden och tänkte sina egna
tankar. Så när han skulle ta fram ringen hörde han inte och förstod inte vad
prosten menade. Elin gjorde en gest
med sitt finger och låtsades sätta på
en ring. Tussen fattade inte att det var
fråga om ringen, utan viskade fullt
hörbart. ”I kväll, i kväll lilla Elin”. De
log mot varandra och leende spred
sig i prostens vänliga ansikte. Vittnet Anna stelnade till och tänkte på
kyrkans helgd men Johan hade svårt
att hålla skrattet tillbaka. Elin letade
rätt på ringen i Tusses ficka och akten
fortsatte i vanlig ordning. Efter vigseln blev det kaffe med dopp i torpet.
Elin var en duktig kvinna, hon såg
till att sköta om Tussen, djuren och
torpet och Tussen han älskade sin
Elin, som han kallade min Pärla, min
Pärla.
n
Från vänster: Edmund Eriksson, Erik Nyqvist, Lars Bergholm, Christer Svedberg,
Lars Säll, Margareta Borg, Margareta Essén, Gunilla Wikne, Stig H. Eriksson och
Sven G Nilsson. Rolf Sundman saknas på bilden.
Hembygdsföreningens styrelse 2012
Ordförande
Sven G Nilsson, 0152–430 00 / 070–645 80 15 [email protected]
v. ordförande
Christer Svedberg, 0703–850 371 [email protected]
Kassör
Margareta Essén, 0159–200 28 / 08–660 43 84 [email protected]
Sekreterare till 2012-10-08
Lars Säll, 0152–404 96 / 076–112 08 82 [email protected]
t.f. sekreterare från oktober 2012
Margareta Borg, 0159–201 93 / 0708–54 86 18 [email protected]
Ledamöter
Lars Bergholm, 0152–408 74 / 073–988 31 66 [email protected]
Edmund Eriksson, 0152–431 14 / 070–638 62 26 [email protected]
Gunilla Wikne, 0152–180 35 [email protected]
Suppleanter
Stig H. Eriksson, 0152–144 96 / 070–293 71 56 [email protected]
Erik Nyquist, 070–261 62 24 [email protected]
Rolf Sundman, 0159–201 54 / 070–745 19 00 [email protected]
Hedersledamot
Margareta Fridorff, 0152–422 66 [email protected]
Redaktionskommitté: Margareta Borg, Stig H Eriksson, Margareta Essén,
Sven G. Nilsson.
Foto: Sven G Nilsson där annat ej angives
Grafisk form: Irene Johansson, mediatorpet
19
Omslag i separat dokument