Transcript Kraftsamling dokumentation

Kraftsamling 2011-­2015 – Vi ska bli fler! Kulturens Hus, Luleå, den 8 juni 2011 Dokumentation av Åsa Petersen Moderatorer: Ingela Lekfalk och Lennart Ekdal 1 Landstingsrådet Kent Ögren: ”Norrbotten kan bättre! Vi ska visa det.” Stora investeringar i tunga industrier räcker inte. Norrbottens befolkning fortsätter att minska. Nu krävs en gemensam kraftsamling för att få ännu fler människor att bo och trivas här. – Norrbotten har länge varit ett investeringslän. Men mer pengar betyder inte per automatik fler människor. Befolkningsfrågan är den viktigaste tillväxtfrågan för Norrbotten, sa landstingsrådet Kent Ögren när han invigde den första kraftsamlingskonferensen i Kulturens Hus i Luleå. KRAFTSAMLING 2011-­‐2015 är en serie på åtta konferenser som ska äga rum två gånger om året. Deltagarlistan till den första konferensen var fulltecknad sedan länge. 320 personer från hela länet – bland dem politiker, kulturarbetare och småföretagare – samlades för att diskutera vad som kan vända Norrbottens negativa befolkningstrend. Ulrica Messing, småföretagare och före detta minister, talade om hur viktigt det är att våga tänka nytt. Peter Waara, professor i sociologi, föreläste om varför många unga kvinnor väljer att lämna Norrbotten. Luleå Baskets klubbdirektör Anna Jonsson talade om kvinnors villkor i elitidrotten. Viktigast var de rundabordsamtal som ägde rum under lunchen. Där fick kraftsamlingens samtliga deltagare berätta vilka frågor de tycker är viktigast för Norrbottens utveckling och framtid. Varje bord hade en ordförande. Bland dessa ordförande ska ett tillväxtråd för Norrbotten utses. Tillväxtrådets uppgift är att fånga upp idéerna som växer ur kraftsamlingskonferenserna. Landstinget har redan nu deklarerat att åtminstone ett par förslag från den första konferensen ska införlivas i höstens landstingsplan. Andra idéer ska bollas vidare till Länsstyrelsen och Kommunförbundet. – Redan nu kan vi se att ungas villkor, bättre jämställdhet och respekt för mångfald, bland annat när det gäller sexualitet och etnicitet, har varit angelägna ämnen i rundabordssamtalen, sa Kent Ögren i en första kommentar. Några redan utsedda deltagare i Tillväxtrådet är: Tomas Lejon, Swedbank Philip Kuo, Restaurang Waldorf Luleå Karin Enberg, Norrbottensteatern Linda Frohm, Valhall Hotell Kalix Stefan Tornberg, Centerpartiet Annica Sandström, Luleå tekniska universitet Anna Tuomas, landsbygdsutvecklare Pajala David Sundström, samhällsstrateg Piteå 2 Maja Mella, Svenska Tornedalingars Riksförbund Jonny Falk, Ung Företagsamhet Jeanette Nilsson, Näringslivschef Boden Karin Nilsdotter, Spaceport Sweden Tillväxtrådet kommer att ha sitt första möte i oktober 2011. Nästa konferens äger rum i februari 2012. – Norrbotten kan bättre. Med KRAFTSAMLING 2011-­‐2015 ska vi visa det, sa Kent Ögren. 3 Professor Nils-­Gustav Lundgren: ”Norrland måste hantera globaliseringen” Mellan 2000 och 2010 förlorade Norrland netto 30 000 personer till Syd-­ och Mellansverige. Under samma årtionde vann Norrland 26 000 invånare genom invandring från andra länder. Invandringen kan alltså rädda vår landsända. – Att hantera globaliseringens olika uttryck är en avgörande framtidsfråga, säger Nils-­Gustav Lundgren, professor i ekonomisk historia vid Umeå Universitet. De flesta norrlänningar tycker att invandring är ”mest bra” eller ”varken eller”, visar Nils-­‐Gustav Lundgrens undersökning. Men det finns två extremer. 60 procent av de medelålders kvinnorna med hög inkomst och lång utbildning tycker att invandring är ”mest bra”. 20 procent av männen i den yngre medelåldern med högst gymnasiekompetens tycker att invandring är ”mest dåligt”. Bland äldre män med höga löner, långa utbildningar och politiskt intresse är över 90 procent positiva till globaliseringen. Bland män med lägre inkomster och korta utbildningar som arbetar åt intresseorganisationer är drygt 50 procent negativa till globaliseringen. Även kvinnor med låga löner och grundläggande utbildningar har svårt att se det positiva med globaliseringen. – Resurstarka ”elitgrupper” ser möjligheter och fördelar med globaliseringen, medan resurssvaga ser problem, nackdelar och osäkerheter. Nils-­‐Gustav Lundgren vill inte ta i med storsläggan och prata om rasism. Han säger att vissa gynnas och andra missgynnas av globaliseringen. Anställda i bygg-­‐ och åkeribranschen märker exempelvis snabbt av konkurrensen från utländsk arbetskraft. Det är något som politiken måste hantera. – Att sopa problemet under mattan hjälper inte. Då växer det bara. Det är väldigt bra att till exempel romerna i Luleå har börjat delta i samhällslivet på ett helt annat sätt än tidigare. Politiken måste se till att människor inte sorteras bort från arbetsmarknaden och bostadsmarknaden bara för att de har fel hudfärg. Norrbottningarna måste ta till vara sin långa historiska erfarenhet av att leva i ett mångkulturellt samhälle. Hur ser den lyckliga respektive olyckliga norrlänningen ut? Högre inkomster höjer definitivt lyckan. Lika stark lyckoeffekt har det att vara optimist, visar forskningen. Andra lyckohöjare är att vara religiös och att värdesätta ett rikt kulturliv. Tornedalingar, samer, skelleftebor och pitebor är klart mer till freds med livet än andra norrlänningar. Människor blir inte lyckligare bara av att bo i tillväxtorterna Umeå, Luleå, Östersund eller Sundsvall. Inte heller blir de olyckligare av att bo i små skogs-­‐ och fjällkommuner. – En olycklig norrlänning är arbetslös, sjukpensionär och vantrivs på sin ort. Då har man allvarliga flyttplaner, säger Nils-­‐Gustav Lundgren. Han avslutar med att formulera en ödesfråga för Norrland: 4 ”Vill välutbildade, talangfulla, driftiga individer – helst uppbackade med internationellt kapital – satsa sina liv och sina talanger här? Hur ska Norrland göras tillräckligt roligt att leva i för att så skall bli fallet?” 5 Författaren och journalisten Kristina Mattsson: ”Samhället måste stötta entreprenören” I boken ”Landet utanför – ett reportage om Sverige bortom storstaden” analyserar författaren och journalisten Kristina Mattsson hur 200 av landets 290 kommuner försöker stoppa avfolkningen. De flesta misslyckas, men vissa samhällen på landsbygden är framgångsrika. Hur gör de för att växa? – När jag började min resa trodde jag att avfolkningen mest var ett problem i inre Norrland. Men i norra Skåne, Kalmar län och Dalsland kämpar orterna med precis samma frågor, säger Kristina Mattsson. Landsbygdens avfolkning har pågått länge i Sverige. När Kristina Mattsson växte upp under 1960-­‐talet kunde Sverige vinna VM i urbanisering. En miljon människor bytte livsform från landsbygd till tätort. Med 1990-­‐talskrisen fick svenska bruksorter rejäla problem. Konkurrensen från Kina tvingade industrin att effektivisera. Produktionen skulle göras snabbare och billigare med mindre personal. Många jobb försvann från svensk arbetsmarknad. Samtidigt gjordes bra saker från politiskt håll. Man drog igång kunskapslyftet och satsade på regionala högskolor. – Oavsett detta har många unga människor en stark urban längtan. På landet kan det finnas både jobb, jakt och fiske – men stadens dragningskraft är ändå stor. Där får man intryck, möter spännande människor och kan välja mellan restaurangerna. Internet drar med oss alla ut i världen, säger Kristina Mattson. Det är dumt att prata om unga som en enhetlig grupp, menar hon. Alla landsändar som vill överleva, inklusive Norrbotten, behöver framförallt kvinnor i fertil ålder. Därför borde man inte fråga sig vad unga vill ha, utan vad unga kvinnor vill ha. Påfallande ofta vill de ha ett rikt kulturliv och ett öppet samhälle. – Samhällsklimatet måste bli mer inkluderande. Det räcker inte att vara välvillig till kvinnor, invandrare och hbt-­‐personer. Det handlar om att ge alla människor plats och livsrum på orten. Majoritetssamhällets förhållningssätt är viktigt. Vad beror det på att vissa bygder somnar in medan andra frustar av vitalitet? Kristina Mattsson tar värmländska Sunne som exempel. Det är ett litet samhälle med en stark bondtradition 7-­‐8 mil norr om Karlstad. – Alla är omåttligt positiva när man kommer dit. De talar om sin öppenhet för människor och berättar hur bra det är i Sunne. Det spelar ingen roll att befolkningen minskar. Under krisåren i början av 1990-­‐talet kom en rapport som visade att Sunne hade Sveriges lägsta utbildningsnivå. Samtidigt som ortens grafiska industri dippade totalt i omställningen till ny teknik kom Tetrapak till Sunne. Då fick entreprenören Inga-­‐Lill Lindqvist en idé. Hon ville starta en kurs för arbetslösa grafiker så att de kunde möta Tetrapaks behov att trycka förpackningar. Sunnes bildningsnämnd och grafikindustri tände på iden. Bildningsnämnden rev upp sin budget och satsade elva miljoner kronor på en utbildning i grafisk design. Det lyckades. 6 Idag har Sunne blivit ett grafiskt utbildnings-­‐ och forskningscentrum med kontakter över hela världen. – Folk har dragits med i denna uppåtgående spiral. Det visar att inte bara entreprenören utan hela samhället är viktigt för att lyckas. Det krävs en samtidighet i satsningarna, att alla bidrar med sina resurser. Sunne har lyckats för att entreprenören, industrin och kommunen slog sig samman och sa: Det är nu eller aldrig! 7 Filmproducenten Francy Suntinger: ”Norrbotten är ett fantastiskt filmlän” Produktionsbolaget Filmlance har valt Norrbotten för att spela in filmer som Grabben i graven bredvid och Bröderna Karlsson. Varför vill så många spela in film i Norrbotten? Beror det på finansieringen, miljön, småföretagarna, människorna eller allt sammantaget? – Här uppe är folk välvilliga till filminspelningar. De öppnar upp sina hem och tycker det är roligt att vara med som statister. Sådant måste fungera, säger Francy Suntinger som är producent på Filmlance. Att vara filmproducent innebär att ha det övergripande ansvaret för en film från ax till limpa. En långfilm kostar ungefär 25 miljoner kronor att spela in och har oftast mellan 10 och 15 medfinansiärer och samproducenter. Att välja rätt inspelningsplats är avgörande för filmens innehåll och ekonomi. De fyra filmregionerna – Filmpool Nord, Film i Väst, Film i Skåne och Filmregion Stockholm-­‐Mälardalen – har blivit oerhört viktiga som investerare och medproducenter. De har ett väldigt tryck på sig från filmare som vill göra verklighet av sina idéer. Hur väljer en filmproducent rätt filmregion? Francy Suntinger säger att miljön, landskapet, öppenheten och tillgängligheten är avgörande. Särskilt tillgängligheten spelar roll när man kommer med en hel filmkaravan till en inspelningsplats. – Min erfarenhet är att Norrbotten är infrastrukturmässigt fantastiskt. Hit är det lätt att flyga. Från flygplatsen är det bara 20 minuter till Studio Kronan. Bostäder och serviceinrättningar ligger nära. En annan norrbottnisk tillgång är alla kompetenta filmarbetare. Sedan fem-­‐tio år tillbaka finns en väldigt kvalificerad filmarbetarkår i länet, säger Francy Suntinger. De är allt från produktionsledare till attributörer och regiassistenter. Inte bara filmproducenterna tjänar på att spela in film i Norrbotten. Även Norrbotten tjänar på filminspelningarna. – När man spelar in en film här uppe kommer 20-­‐40 personer hit för att bo och arbeta i en månad eller två. De ska äta, bo på hotell och hyra bilar. Scenerier ska byggas upp. Det gör att näringsverksamheten på orten ökar under lång tid. Att Norrbotten skulle vara ett fattigt län håller inte Francy Suntinger med om. Här finns mycket kapital, säger hon. – Det är människor som blivit rika på skrot och allt möjligt. Tre privatpersoner i Norrbotten satsade 250 000 kronor var i en film vi spelade in här uppe. Francy Suntingers första möte med Norrbotten var under inspelningen av storfilmen Jägarna. Sedan dess har hon varit förälskad. – Det är helt otroligt att vara här. 8 Popduon Sanna & Rebecka: ”Pajala är vårt paradis” Popduon Sanna & Rebecka rev ner kraftsamlingskonferensens största och längsta applåd med sin låt Home. – Jag har flyttat från Pajala till Piteå för att plugga. Det är kul att träffa nya människor. Men jag längtar alltid hem. Jag brukar säga att Pajala är mitt paradis, säger Rebecka Svarvare Digervall. Sanna Kalla och Rebecka Svarare Digervall är 17 år och kommer från Pajala. De har länge experimenterat musikaliskt och spelat tillsammans sedan mellanstadiet. Förut hade de ett punkband ihop. Som popduon Sanna & Rebecka har de varit med i Rockkarusellen, Sveriges största tävling för oetablerade band och artister. I augusti ska de spela på festivalen Musikens makt i Luleå. – Det är inte så poppis att tycka om samhället man kommer från. Det är många som säger att ”Pajala är en skithåla”. Att alla måste säga att de vill flytta påverkar så klart. Det blir ett grupptryck, säger Sanna Kalla. – Det sägs att det inte finns några affärer och inget att göra i Pajala. Men det blir vad man gör det till. Jag kan cykla till Sanna klockan två på natten om jag vill. Allt finns inom räckhåll i Pajala. Det är så nära och tryggt, säger Rebecka Svarvare Digervall. 9 Professor Peter Waara: ”Erkänn ungdomar som individer” Vi vet att tjejerna flyttar och att killarna stannar i Norrbotten. Men vad ska vi göra åt det? Den frågan söker Peter Waara svar på. Han är professor i utbildningsvetenskap och sociologi vid Uppsala Universitet. Ungdomstiden innebär flera dilemman. Unga går igenom en identitetsprocess som kortfattat innebär att hitta sig själv. Förr i tiden var denna process sluten och given. Människor visste sin plats och roll i samhället. I den nya tiden är identiteter mer öppna och förhandlingsbara. Ungdomsåren handlar till stor del om självförverkligande. Fortfarande finns yttre faktorer som styr unga människors väg genom livet. Sociala institutioner som skolan och normer om familjebildning sätter gränser för självförverkligandet. Det finns även ett socialt tryck att vara ”ungdomlig”. Å ena sidan ska man helst vara som alla andra. Å andra sidan ska man våga vara unik. Norrbotten minskar i befolkning över tid. Allra mest minskar andelen unga kvinnor. De är mest benägna att flytta från länet. Detta oavsett om man jämför kvinnor och män födda 1968, 1980 eller 1985. – I Norrbottens regioncentrum Luleå går det 124 män på 120 kvinnor i intervallet 20-­‐24 år. Det beror till hög grad på att Luleå tekniska universitet är mansdominerat. I Umeå, med ett mer humanistiskt inriktat universitet, är utvecklingen den motsatta. Där går det 98 män på 100 kvinnor, säger Peter Waara. Storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö är mottagare av unga människor. Län i periferin, som Norrbotten, är i motsvarande grad leverantörer. Den allra största omflyttningen sker före 30 års ålder. Sedan kommer familjebildningen och mobiliteten minskar avsevärt. Ungefär 30 procent av de som lämnar sin uppväxtort flyttar någon gång hem igen. Går det att vända den negativa befolkningsutvecklingen i Norrbotten? Hur stoppar man utflyttningen av unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet? Peter Waara har fyra råd att ge: 1) Vänta inte tills ungdomarna har nått 17-­‐19 års ålder med att agera. Inled lokalt och regionalt ”stolthetsarbete” mycket tidigare, helst redan i de lägre skolåren. 2) Engagera skolan, samhället och arbetslivet för att skapa bra förhållanden för unga. Låt ungdomar vara med i lokala nätverk. Att bli erkänd som individ är helt avgörande för att vilja stanna på en plats. 3) Upplevda möjligheter lokalt ger effekter regionalt. Arbeta småskaligt och långsiktigt på den egna orten, oavsett hur liten den är, för att skapa mångfald och ge livsmöjligheter åt unga. 10 4) Satsa på verksamheter inom tjänste-­‐ och servicenäringar. Det ger fler jobb åt orten. Om det går, bredda utbildningsutbudet till att omfatta så många sektorer som möjligt. 11 Ulrica Messing, entreprenör: ”Det dammar inte på den som är i blåsväder” Ulrica Messing har en gedigen politisk karriär bakom sig. Hon har varit minister i flera olika departement som kultur och näring. Efter många år i riksdagen och regeringen valde hon att sadla om till småföretagare inom heminredning. På kraftsamlingskonferensen talade hon om att våga fatta beslut och tänka nytt. Ulrica Messing växte upp i den lilla bruksorten Hällefors. Hon var tio år när den första pizzerian öppnade. Då var det som om världen blev större. Samtidigt spreds skrönorna i Hällefors. Någon hade sett kattmatsburkar på pizzerian. Andra hade sett kaninskinn hänga utanför. Det främmande var både lockande och skrämmande. – Idag kommer pizza på topp tio när man frågar skolbarn vilka maträtter som är typiskt svenska. Det är utveckling. Efter valet 1991 kom Ulrica Messing in i riksdagen för Socialdemokraterna. Då var hennes äldsta son tre månader gammal. En ung och nybliven mamma motsvarade inte bilden av en politiker. 1993 skulle Ulrica Messing åka och träffa byggnadsarbetare på en folkhögskola. På perrongen stod en man som hade lovat att köra riksdagsledamoten till mötet. – Jag gick fram till honom och frågade: ”Ursäkta, väntar du på Ulrica Messing?” Han svarade mig oroligt: ”Ja! Kommer hon inte?” Det är spännande att bryta mot bilderna och att försöka locka nya människor till politiken, säger Ulrica Messing. Efter några år i riksdagen blev hon statsråd i Göran Perssons regering. Då fick hon för första gången uppdraget att leda ett departement. – Att vara statsråd handlar inte bara om att vara politiker. Utan också om att vara chef. Man måste kunna styra och peka med hela handen. Men det är även viktigt att vinna medarbetarnas förtroende. Att lyckas med att både vara formell chef och informell ledare. När Ulrica Messing var ny i regeringen satt hon en kväll och pratade med den mer erfarna Margot Wallström. Ulrica undrade hur hon skulle orka driva igenom förändringar och få med sig andra i förändringen. Margot Wallström gav henne tre råd: 1) Var alltid påläst. Det finns inga genvägar att vinna människors förtroende. 2) Kräv att bli lyssnad på. Om andra pratar när du har ordet så stanna upp och vänta på att de tystnar. 3) Acceptera aldrig rollen som fint inslag eller kuttersmycke. Ulrica Messing menar att det svåraste politiska uppdraget är att vara landstingspolitiker. Hälso-­‐ och sjukvårdsfrågorna ligger så nära människors personliga rädsla för att dö. Därför går landstingspolitiken rakt in i oss. – Helst skulle vi vilja ha en ambulans i varje gatukorsning. Men det går ju inte. 12 Just för att sjukvårdsdebatten är så känslomässig är det viktigt att hålla den på en anständig nivå, menar Ulrica Messing. Att respektera varandra och kunna skilja på sak och person. För vem orkar stå längst fram och ansvara för besluten om man inte har en sund debatt? – De hårdhudade människor som klarar av det är kanske inte bäst lämpade som politiker, säger Ulrica Messing. Efter 17 år som heltidspolitiker kände hon att det var dags att göra något annat. Inredning har alltid varit ett stort intresse, så Ulrica Messing valde att bli småföretagare. Nu driver hon tre inredningsbutiker under varumärket Porthouse och har återförsäljare i både Sverige, Finland och Norge. – Det är oerhört slitigt. Som egenföretagare måste man vara jätteenvis och ha kontroll på allt. När Ulrica Messing designade sin första soffa och ställde ut den på en inredningsmässa fick hon kritik. Inte kan väl en person utan designutbildning designa en soffa bara så där? Det skrevs en del i medierna och soffan sålde bra. En dag på stan kom en man fram till Ulrica Messing. Hon tänkte att nu får jag väl en utskällning för soffan. – Men han sa: ”Kom ihåg att det inte dammar på den som är blåsväder!” De visdomsorden vill Ulrica Messing gärna sprida vidare. 13 Li Skarin, mediedrottning: ”Framgång ska byggas med hjärtat” Li Skarin växte upp i Arvidsjaur, utbildade sig till journalist i Göteborg och åkte till krigets Bosnien för att starta en facktidning för gruvarbetare i Tuzla. Hon lämnade Norrbotten och kom tillbaka med kunskap och erfarenhet. Idag driver Li Skarin Massa Media, ett av Sveriges största radiobolag med huvudkontor i Piteå och filial i Stockholm. – Jag får energi av Norrbotten och av människorna här, säger hon. Massa Media använder norrperspektivet för att göra nationella radio-­‐ och tv-­‐
produktioner på en internationell mediearena. Li Skarin arbetar omväxlande i Stockholm och i Piteå. – Efter några dagar i den hektiska huvudstaden längtar jag alltid hem till Piteå igen. Jag längtar efter mina hästar, det norrbottniska lugnet och energin jag får på hemmaplan. Li Skarin har satt upp tre personliga mål. Hon vill: 1) Vara i full karriär 2) Ha familj och leva med hästarna 3) Bo i Norrbotten men yrkesmässigt verka på en nationell och internationell arena Allt det har hon kunnat förverkliga genom sitt sätt att driva Massa Media. Företaget har stora kunder som Sveriges Radio, Sveriges Television och Luleå tekniska universitet. DJ Clabbe i P4, Musikguiden i P3 och olika inslag för Go’kväll i SVT finns bland produktionerna. Massa Media började som Li Skarins enskilda firma 2003, med en omsättning på 120 000 kronor. Idag har verksamheten vuxit till ett aktiebolag med 10-­‐15 medarbetare och en omsättning på över 10 miljoner kronor. Li Skarin ber oss komma ihåg att Norrbtten inte bara består av naturtillgångar som skog, vatten och malm. I länet finns även en ovärderlig livsenenergi som kommer inifrån människorna. – Vi är mer än skogshuggare och gruvarbetare. Vi är kulturarbetare, idrottsstjärnor och inte minst kvinnor. Li Skarin säger att framgång ska byggas med hjärtat. Hon avslutar med att visa ett citat: ”Sometimes you have to stop thinking so much and go where your heart takes you.” 14 Museichefen Ingela Bergman: ”Kunskap och trovärdighet är viktigast” Silvermuseet i Arjeplog har blivit ett centrum för subarktisk forskning som lockar vetenskapsmän från hela världen. Konkurrensen är knivskarp, men Silvermuseet har arbetat hårt och lyckats. Museichefen Ingela Bergman berättar varför. – Det viktigaste är utbildning, strategi och trovärdighet, säger hon. För många är Silvermuseet synonymt med dess grundare Einar Wallquist, mer känd som Lappmarksdoktorn. Vid doktorns bortgång ville många förvalta arvet efter honom genom att bevara Silvermuseet precis som det alltid hade varit. Men Ingela Bergman, som kom till Silvermuseet 1987 som Einar Wallquists arkeolog, ville annorlunda. Hon berättar om en ordväxling de hade: ”Det var sent på eftermiddagen och Doktor Wallquist satt som vanligt vid skrivbordet och målade. Jag kom just in från grävningen och skulle visa honom dagens arkeologiska fynd. Men Doktorn var inte lika sprudlande entusiastisk som han brukade vara. Han såg lite fundersam ut… eftertänksam. – Vad tänker Doktorn på? frågade jag. Han tittade ut genom fönstret en lång stund och sa sedan på sitt artikulerade, bestämda vis: – Det får aldrig stå stilla. Det måste hända något hela tiden. Kom ihåg det!” – Det var oerhört stort och generöst av Einar Wallquist att lämna det mandatet att förändra och utveckla Silvermuseet, säger Ingela Bergman. Silvermuseet började moderniseringen med att bygga ut magasin, arkiv och kontor. Samlingarna är kärnan i varje museum, så det var oerhört viktigt att få ordning på tingen i ändamålsenliga lokaler. Likaså krävdes bra arbetslokaler för personalen. Det andra steget i förnyelsen blev en satsning på de publika delarna med nya utställningar, bildspel med mera. Parallellt med detta arbete fokuserades verksamheten på kunskapsuppbyggnad inom det arkeologiska området. Med denna nya kunskap som grund kunde museet aktivera föremålssamlingarna och skapa intressanta utställningar. – Det gäller att gjuta liv i tingen, att kunna sätta dem i sitt sammanhang, säger Ingela Bergman. Steg tre togs för tio år sedan. Då valde Silvermuseet att ta kunskapsuppbyggnaden vidare genom att satsa på arkeologisk forskning. Ingela Bergman tog kontakt med en grupp ekologiska forskare som verkade i Arjeplog. 15 – Tillsammans hittade vi gränssnittet mellan våra forskningsfält arkeologi och ekologi: Människans påverkan på kulturlandskapet och vice versa. Idén om ett autonomt forskningsinstitut i anslutning till Silvermuseet föddes år 2000. Invigningen var 2009. Stöd från bland andra Riksbankens Jubileumsfond, EU:s strukturfonder och Vetenskapsrådet gjorde resan möjlig. Det var långtifrån självklart att det skulle bli något forskningsinstitut. Ingela Bergman möttes ofta med nedlåtenhet från omgivningen: ”Lilla vän, ska det verkligen vara nödvändigt? Inte kan ni väl bedriva forskning i Arjeplog utan koppling till universiteten?” – Då var det väldigt viktigt för mig att ha ett stort trovärdighetskapital. Jag har lärt mig att man måste ha både målsättning, strategi och en genuin kunskapsgrund för att lyckas med det man företar sig, säger Ingela Bergman. Hon tror att den taktiken är lyckosam även i det regionala tillväxtarbetet. 16 Philip Kuo, restaurangägare: ”Det har varit ett jäkla kämpande” När Philip Kuo kom till Sverige som 15-­åring kunde han inte ett ord svenska. Idag, 30 år senare, driver han och hans familj Restaurang Waldorf i Luleå med 25 anställda och cirka 30 miljoner kronor i årsomsättning. – Det kommer vissa tåg i livet. Det gäller att kliva på dem, säger Philip Kuo. Han kom till Luleå mitt i sommaren, på sin födelsedag den 10 juli 1980. Hemma i Calcutta hade Philip Kuo varit tvungen att lämna allt, sina kompisar och sin stora kärlek, för att hans pappa hade fått jobb som kock i Sverige. – Jag var djupt olycklig men Luleå var otroligt vackert när vi landade. En silverfärgad Mercedestaxi hämtade oss på flygplatsen. Lägenheten vi kom till var fantastisk, med rinnande vatten och en egen skrubb för mig att sova i. Det tog ett halvår för Philip att lära sig svenska. Hans klasskompisar var schyssta och hjälpte honom med språket, även om de skrattade åt hans ordvändningar och uttal. Åren gick. Philip Kuo studerade teknisk linje på gymnasiet, han tänkte bli ingenjör. Så en dag sa pappan: ”Philip, jag behöver din hjälp. Jag vill öppna en restaurang och måste starta en firma”. Som 19-­‐åring fick Philip Kuo bli familjens länk till banker och myndigheter. Utan någon som helst erfarenhet sökte han näringstillstånd och serveringstillstånd och förhandlade om hyreskontrakt. – Jag famlade totalt i mörkret. Det var jättesvårt. När jag kom till banken och ville låna 300 000 kronor frågade de efter vår affärsplan och marknadsföring. Jag fattade noll. Vi tänkte ju bara öppna en restaurang och laga mat åt folk? Alla bankerna sa nej. Till slut fick familjen överta en restauranglokal genom att stå i skuld till den gamla ägaren. På tre år gick Restaurang Waldorf från 1,5 miljoner till 4,7 miljoner kronor i omsättning. Med tiden öppnade sig möjligheten att ta över den stora lokalen i Strandgallerian där Waldorf nu huserar. Det blev en ny svår runda hos bankerna – tills en ung direktör på Föreningssparbanken äntligen trodde på idén. – Jag är villig att låna dig pengar om du lyckas övertyga mig om att det här är värt att satsa på, sa bankdirektören till Philip Kuo. Familjen tog alla sina sparpengar och gjorde en nyemission. De lovade dessutom att betala tillbaka banklånet på tre år. Det lyckades, omsättningen slog snart alla förväntningar. Idag är Waldorf en välmående restaurangklassiker i Luleå. – Jag känner mig priviligerad att jobba i Luleå, det finns ett jädrar anamma här. Men visst har det varit ett jäkla kämpande, säger Philip Kuo. 17 Sin ungdoms stora kärlek i Calcutta har han aldrig sett igen. Idag är han lyckligt gift i Luleå. 18 Klubbdirektören Anna Jonsson: ”Ge länets idrottstjejer kvinnliga förebilder” Är damelitidrott viktigt för Norrbotten? Den frågan vill Anna Jonsson, klubbdirektör i Luleå Basket, att vi funderar på. – Jag har idrottat hela min uppväxt, spelat basket och fotboll, trots att jag inte hade några kvinnliga förebilder. Idag har vi möjlighet att ge idrottsliga förebilder till länets unga tjejer. Men Norrbottens elitdamer kan ännu inte nå toppen av sin förmåga, eftersom de inte har förutsättningar att träna nog mycket, säger hon. Luleå Basket är en framgångshistoria. Nio av tretton spelare kommer från Norrbotten och tre spelare är med i landslaget. Luleå Basket har den fjärde största basketpubliken i Sverige, bland både damer och herrar. De eviga silvren i den svenska dambasketligan ska förvandlas till guld de kommande åren. Målsättningen är att nå Europatoppen. Målen vore enklare att nå om dameliten hade samma ekonomiska förutsättningar som herreliten. Luleå Basket har inga proffs. Medellönen från klubben till spelarna är 4500 kronor i månaden, nio månader om året. Flera av spelarna i Luleå Basket arbetar heltid vid sidan om sin elitsatsning. De skulle kunna träna mer men hinner inte för att de jobbar och pluggar. – Våra tjejer är jäkligt ambitiösa. De sliter både på jobbet och på basketplanen och lever sunda liv. Dessutom är de ute i skolor och föreningar och pratar om kamratskap, om hur man blir en bra kompis, säger Anna Jonsson. Luleå Basket jobbar metodiskt för att: – Skapa attraktion och framstå som ett alternativ för unga spelare – Förbättra förutsättningarna för elitidrottande kvinnor i Norrbotten – Lyfta fram profiler och idoler för ungdomar, genom skol-­‐ och föreningsprojekt i Norrbotten – Öka samarbetsnätverket med företag från många branscher i hela Norrbotten – Göra kvinnliga ledare och elitspelare attraktiva på arbetsmarknaden – Utbilda både basketspelare och människor för framtida utmaningar Redan idag har Luleå Basket ett gott samarbete med länets näringsliv. Cirka 280 företag samarbetar med klubben. Bland dem finns flera stora bolag i traditionellt manliga branscher. – Dessa företag förstår att damidrotten är viktig och vill samarbeta med oss eftersom de själva behöver fler kvinnliga ledare, säger Anna Jonsson. För att kunna ta sig till nästa nivå behöver Luleå Basket samarbeta med ännu fler företag. 19 – Tycker man att damidrotten är viktig för Norrbotten, då ska man arbeta tillsammans med oss i Luleå Basket, avslutar Anna Jonsson. 20 Karin Nilsdotter, rymdchef: ”Kiruna ska bli världsbäst på rymdturism” Det är 50 år sedan Gagarin som första människa tog sig ut i rymden. En ny industri växer nu fram där rymd och turism utgör grundstommen. Allt fler privata rymdaktörer utvecklar nya rymdfarkoster, både för turism och för forskning. – Denna nya industri kan skapa tillväxt och attraktionskraft för hela Norrbotten. Kiruna har de rätta förutsättningarna för att lyckas med rymdturismen, säger Karin Nilsdotter, chef för Spaceport Sweden. Bakom Spaceport Sweden står SSC, ICEHOTEL, Swedavia/Kiruna Airport, Norrskenet, Björkliden Fjällby och Kirunas utvecklingsbolag Progressum. Syftet är att erbjuda operatörer inom rymdturism infrastruktur, tjänster och upplevelser. Målet är att Kiruna ska bli en världsledande rymdcenter. Rymdturismen kommer även att erbjuda äventyr på jorden. Det handlar bland annat om att arrangera spacecamps för barn och vuxna där de får lära sig mer om rymden. Norrskenet är en annan stor norrbottnisk rymdtillgång. Detta ljusfenomen ses som fantastiskt exotiskt internationellt. – Tänk att erbjuda turister möjligheten att flyga genom norrsken, säger Karin Nilsdotter. Rymdverksamheten i Kiruna har funnits sedan 1957 – lika länge som amerikanska NASA. I Norrbotten finns alla förutsättningar för en levande rymdturism. Det stora obefolkade området gör det särskilt lämpligt att starta och landa rymdfarkoster i Kiruna. Rymdforskningen vid Institutet för Rymdfysik, IRF, är internationellt erkänd. – Norrbotten har både kompetensen, infrastrukturen och den spännande miljö som rymdturismen behöver. Kiruna är en av de få platser på jorden där detta går att göra, säger Karin Nilsdotter. För att rymdsatsningen i Kiruna ska bli framgångsrik behövs norrbottniskt samarbete mellan privat och offentlig sektor. – Förutom infrastrukturutveckling på Kiruna Airport krävs en länsövergripande beslutsamhet där vi tillsammans lägger grunden för en rymdturism som kommer att skapa nya produkter, tjänster och vidare oanade möjligheter för våra invånare, företagare, studenter och kommande generationer. Karin Nilsdotter ser stora samarbetsmöjligheter mellan rymdbranschen och de kreativa näringarna. Det handlar om konst, musik. mode, design och arkitektur. Bara fantasin sätter gränser för vad rymden kan inspirera till i kreativ väg. – Människan har alltid fascinerats av rymden. Spaceport Swedens vision är att Kiruna ska bli bäst i världen på rymdturism, slår Karin Nilsdotter fast. 21 Leo Razzak, social entreprenör: ”Nyckeln till framgång är identiteten” – Om vi kan åka till rymden kan vi skaffa lite tillväxt här i Norrbotten! sa Fryshusets sociala entreprenör Leo Razzak som avslutade den första kraftsamlingskonferensen. Skratten och applåderna ville aldrig ta slut under hans föreläsning. Leo Razzaks historia säger mycket om människors förmåga att komma igen och komma vidare. Det är aldrig för sent att förändra sig själv och världen. Leo Razzak är född i Umeå, härstammar från Rosvik och bodde i Piteå som barn. Han har flyttat runt mycket eftersom pappan har varit tvungen att bo där jobben funnits. Hans mamma har alltid missbrukat. – Vid min sista flytt till Norsborg i Stockholm drogs jag in i destruktiva kretsar. Trots detta har jag alltid älskats för den jag är och inte för vad jag gör. Jag är säker på att det har bidragit starkt till den jag är idag, säger Leo Razzak. Hans engagemang i Fryshuset började med projektet Sharafs hjältar, som hjälper män att ifrågasätta hedersnormer. Unga killar som lever i patriarkala miljöer sätter sig i dialoggrupper. Genom att prata med varandra förändrar de sig själva och sina attityder. Leo berättar: ”En dag satt vi i ett rum på fryshuset och ledaren Arhe Hamednaca ställde en rak fråga till oss: – När ni gifter er, vill ni då att er fru ska vara oskuld? – Ja självklart, svarade vi. – Hur har ni det själva med den sexuella karriären? undrade han. – BRA! svarade vi. – Hur kommer det sig att ni vill att er tjej ska vara oskuld medan det är okej för er att ha sex? frågade Arhe då. Jag såg mig om i rummet. Det var första gången en man med utländsk bakgrund frågade oss det. Vi kunde alltså inte använda oss av det klassiska ”Är du rasist?” eller ”Vad fan vet du om min kultur?” Vi var helt enkelt tvungna att svara. Svaren blev luddiga och otydliga. Ingen kunde sätta fingret på varför vi såg olika på tjejer och killar. Då blev det uppenbart för mig att vi lever med en massa beslut och attityder som vi har anammat från omgivningen. Men det är inte ofta vi frågar oss varför. Ännu mer sällan frågar vi oss hur dessa beslut påverkar vår vardag.” Det gäller att gå bortom fördomarna och inse att kultur är en föränderlig färskvara. Problemet med det som kallas hederskultur är inte människor med utländsk bakgrund. Problemet med hederskulturen är att vissa män förtrycker kvinnor. Det kan förändras – precis som Sverige 1876 tog ifrån pappan rätten att bestämma vem hans dotter skulle gifta sig med. Eller 1921 gav kvinnor rösträtt. 22 Leo Razzak hävdar att nyckeln till framgång är en identitetsfråga. – Om man inte vet vem man är kommer man aldrig att veta vart man ska. Under senare delen av mitt liv, närmare bestämt sex år, har jag jobbat med att försöka förstå vem jag är och hjälpa andra att hitta sina sanna jag. Leo Razzak arbetar enligt ETB-­modellen. Den innebär att erkänna problemet, tackla det och sedan bearbeta ditt nya jag. Fryshuset har utvecklat, patenterat och kommersialiserat metoden. – Det finns en enorm problemfokusering här i landet. Vi ser problem innan vi ser möjligheter. Nu för tiden kallar jag mig för Chief Belief Officer. Jag jobbar utifrån ledorden belief, behaviour och business. Det kan ni också göra! avslutar Leo Razzak. 23