Transcript StudiereSa till tySka yrkeSbiodlare

Studieresa till
Tyska yrkesbiodlare
Del 1. Del 2 med 4 besök följer i nr 5 av Gadden
Text Dan Levin
Foto Dan Levin och Håkan Albrektsson
Lördagen den 14 april avgick bussen från
Vetlanda Resebyrå med ett förväntansfullt
gäng svenska biodlare, mot Tyskland.
Freddy Duwe var som vanligt vår färdledare och tolk. Något färre anmälningar
än vanligt hade kommit in, så bussen
var inte av den fullstora sorten, chaufför var vår pålitliga Sven-Gunnar.
Färden gick via Malmö och
Öresundsbron, genom Danmark,
via färja från Rödby till Puttgarden,
där vi tog in på hotell.
Boizenburg/Elbe
Gödenstorf
Lüneburgerheden
Celle
TYSKLAND
Imkerei Stöckmann
Söndag 15 april
Det första besöket på tysk mark gick
till Stöckmanns biodling i nordtyska
Gödenstorf. Landskapet skilde sig
inte mycket från det danska, ett platt
odlingslandskap med planterade små
skogsdungar här och där.
Bussen med förväntansfulla svenska biodlare stannade vid en större
villa vid landsvägen i ett pittoreskt
litet samhälle, en stor och modern anläggning fanns i anslutning till villan,
som byggts ut i etapper. En ung och
mycket sakkunnig anställd, Oliver
Löwe, visade oss runt. Han hade varit
i Nya Zeeland och lärt sig storskalig
biodling, och fungerade nu som Wolfgang Stöckmanns högra hand.
900 produktionssamhällen arbetade man med i år, mot normala 700,
eftersom övervintringen hade gått
mycket bra. Snittskörden per samhälle låg vanligtvis på c:a 50 kg. Man
producerade c:a 40 ton per år, 50 till
60 ton tappades upp totalt, man köpte
alltså in honung vid behov, från större
biodlingar som klarade att leverera på
plåtfat. Tre personer arbetade heltid i
företaget.
4/2012
Oliver Löwe, visade oss runt. Han hade
varit i Nya Zeeland och lärt sig storskalig
biodling, och fungerade nu som Wolfgang
Stöckmans högra hand.
11
11-ramars 3/4 langstroth, träramar med plastmellanväggar
Man odlar buckfastbin i 11-ramars
styroporkupor, målade gröna med oljebaserad färg. Ramformatet var 3/4
langstroth genomgående, och man
använde två lådor som yngelrum.
Ramformatet hade man valt bland annat för enkelheten att göra avläggare. I skattlådorna användes träramar
med plastmellanvägg, eftersom man
hade dålig erfarenhet av helgjutna
plastramar, som bara höll i fem år. I
yngelrummen användes träram med
vanliga vaxmellanväggar. Taken var
av plåt, och inte av styropor, eftersom
styropor inte höll för spännbanden
under transporterna. Tidigare hade
man använt isolerande mjuka träfiberskivor i taken, men myrorna angrep
dem, nu hade man endast en plywoodskiva under plåten, som gjorde
att luften cirkulerade, men ingen övrig isolering. Ett tunnmaskigt plastnät
användes istället för täckplast, också
det för att få luftcirkulation.
Spärrgaller av plast hade fått ersätta metalldito, för att spara vikt vid
transporterna, och för att de hade
bättre hållfasthet. Tyskarna benämner för övrigt vårat 3/4 langstroth för
2/3 langstroth, vilket ju faktiskt är
korrekt, någonstans blev det fel med
matematiken i Sverige. Man använder
en högbotten tillverkad av trä, med
byggspärr mot drönarbygge, under
byggspärren finns plats för ett plasttråg där man ger vinterfodret. Tre givor ger man i tråget, totalt c:a 18 kg
socker, eller ungefär ett kg per ram
med bin. Innan vintern plockar man
bort två ramar som ersätts med en
packram. På våren byter man packramen mot mellanväggar, eller vid behov en ramfodrare.
En viktig del i biodlingen var produktion av avläggare, som gjordes
i 5-ramskupor av trä. Med en plywoodskiva som avdelare förvandlades avläggarna enkelt till två stycken
2-ramars parningskupor. Avläggarna
fodrades med en foderlåda ovanifrån med halvflytande foder. Fodring
av avläggarna med ett tråg i botten
fungerade inte på grund av röveririsken. Avläggarna fick bayvarolremsor i
juni eller juli, och om vädret var milt
sent på hösten så behandlade man då
även med oxalsyra. Bayvarolen fungerade sämre och sämre på grund av
12
resistens. Man hade inte märkt någon
försenad vårutveckling på grund av
oxalsyrabehandlingen.
Man vandrar med bina till olika drag
över hela Tyskland, 800 km bort som
längst. Hanteringen av kupor och
skattlådor sker då maskinellt med
kran eller truck. 104 samhällen fick
plats på lastbilen. Skattlådorna staplas
sex eller sju lådor högt på flaket. Vid
skattningen arbetar tre personer tillsammans, en person blåser bina med
en kraftig ryggburen lövblås. De bitomma lådorna ställs för hand på pallar på lastbilsflaket, men de lyfts av
med gaffeltruck vid hemkomsten till
slunglokalen.
Frukt vill vi inte pollinera, då
dör bina av besprutningen
Man får ingen ersättning för pollinering på raps. Frukt vill man inte pollinera, p.g.a. att bina dör av de medel
som används vid besprutningen av
frukten. En viktig detalj i biodlingen
är att man har vågkupor utplacerade
vid de olika dragplatserna, som via
sms automatiskt skickar information
om temperatur, nederbörd och viktökning i kupan.
Slungningen sker i en Australiensisk 100-ramars slunglinje av fabrikat
Beequip. Man skrapar först ramarna
rena från vax för hand, en deboxer
lyfter sedan upp ramarna i slungan,
de tomma lådorna ställs på ett rullband som för dem till slutet av linjen.
En halvautomatisk honungslossare för
ljunghonungen satt monterad ovanpå
linjen, en person fick sitta uppe på
linjen och lyfta i ramarna för hand när
den användes. Honungen från slunga
och avtäckare åkte ner i en sump, och
pumpades sedan till en värmeväxlare
i taket, och vidare till en centrifug. En
solvärmeanläggning värmde allt vatten under sommarhalvåret, även till
slunganläggningen.
Tappning och förpackning
Honungen lagras på 300-kilos plåtfat.
Dessa värms i en värmekammare, varefter honungen silas och rörs av kraftiga motorer i tankar. Rapshonungen
kyls, rörs och värms i omgångar tills
den får en fin konsistens innan tappningen. 1.200 glas per timme klarade
den väldiga tappmaskinen från 1963
av. Plastlocken skruvades på automatiskt, men alla burkar måste vridas i
rätt position för hand för att etiketten
skulle hamna på rätt plats, eftersom
burken har en utbuktande logga på
ena sidan där etiketten inte fastnar.
Denna burk är djupt inrotad hos honungsköparna i denna del av landet,
andra burkar fungerar inte att sälja
i. Merparten av honungen säljs direkt till butik, utan någon omväg via
grossist, 2,80 Euro får man för rapshonungen. Ljungen, som är dyrast får
man det dubbla för.
Efter ljungdraget körs alla produktionssamhällen och avläggare
hem i omgångar och lyfts in i ett stort
tält. Man blåser ut alla bin ur produktionssamhällena, bedömer om
drottningen skall få leva vidare, sedan öser man ner bin och en eller två
drottningar genom en tratt på en ny
kupa, totalt 3 kg bin. Bina får själva
bestämma vilken drottning de vill ha
kvar om de får två att välja på. Alla
samhällen vägs och görs jämnstarka.
Ramar från samhällen med mycket
vinglösa bin eller andra synbara defekter eller sjukdomar sorteras bort. I
princip bygger man upp nya samhällen på hösten, och kan samtidigt förstärka svaga avläggare med bin och
yngel.
Varroabehandling
Man behandlar dessa nyuppbyggda
samhällen med perizin i november,
som droppas på bina, genom att lyfta
på den övre lådan och droppa rakt på
bina. Samhällena är då oftast yngelfria. Vinterförlusterna varierar mellan
3 och 30 %. Man har särskilda övervintringsbigårdar med 40 samhällen i
varje, i närområdet. Sedan ett par år
testar man att vårfodra med Feedbee,
ett pollenersättningsmedel, som man
blandar med bifor till en gröt och
klämmer in ett kilo mellan yngellådorna. Detta måste göras efter rensningsflykten, man får inte frestas att
fodra för tidigt på året, enligt Oliver.
Lokalerna var stora och välplanerade med högt i tak, det var en labyrint av rum där vi kunde se bl.a.
vaxhantering, ett mindre snickeri, lager med honung i tunnor, lager med
leveransfärdiga burkar, lager av palltankar m.m. Allt var mycket välorganiserat och välplanerat. Lagret med
skattlådor fanns i en kyld avdelning,
på så sätt slapp man alla problem
med vaxmal.
4/2012
Under tiden vi vandrade runt i lokalerna berättade Oliver mycket ingående om detaljer i stort och smått,
och han svarade oförtröttligt på de
många frågor som haglade över honom. Tyvärr var Herr Stöckmann själv
förhindrad att vara med.
Förgiftningsskador
Freddy ställde frågan om man hade
upplevt några problem med neonicotinoider. Oliver menade att man hade
sett förgiftningsskador hos bina heta
och torra somrar när bina hämtat guttationsvatten hos betade växter som
bina normal inte flyger på, men att ett
större problem var att bisamhällena
numera generellt är försvagade av alla
gifter som används i jordbruket och i
varroabehandlingen.
Man använder en högbotten tillverkad av trä, med byggspärr mot drönarbygge, under byggspärren
finns plats för ett plasttråg där man ger vinterfodret, ovan t.v. Lokaler med högt till tak ger utrymme,
ovan t.h. Tappmaskin från 1960-talet, klarar 1.200 glas per timme, nedan.
”Dubbla priset för
ljung mot raps”
4/2012
13