Transcript 02-2008

Ansgar
]
Botvid
FÖRSAMLINGSBREV FÖR SANKT ANSGARS KATOLSKA FÖRSAMLING
NR 2/2008
DAGS ATT SÄGA ADJÖ
För ett år sedan bad jag min provinsial och
vår biskop om att få sluta min tjänst som
kyrkoherde i Södertälje och Fittja. Båda visade förståelse för min önskan. Den 15 augusti lämnar jag min församling.
För mig har det varit 26 goda år. Hela tiden
har jag både känt och berättat
för andra att jag är kyrkoherde
i Sveriges trevligaste församling. Alltid har jag känt er välvilja och ert stöd och känt mig
hemma hos er, inte minst för
att ni också har haft överseende med mina svagheter.
Jag har lärt mig mycket av er
under alla dessa år: om familjelivets glädje och bekymmer,
om arbetslivets ofta hårda krav,
om oron att bli arbetslös och inte kunna försörja familjen, om svårigheten att bli hemmastadda i ett nytt land, om föräldraskapets
ansvar, om smärtan att bli främmande för
sina barn, om ålderns ensamhet och längtan
efter hemlandet och det förgångna. Ni har
hjälpt mig att inte förlora kontakten med det
verkliga livet, något som lätt kan hända oss
katolska präster.
För allt detta vill jag tacka er.
Dessutom har jag genom er fått en tydligare
bild av katolska kyrkan, genom vår församling med människor från så många länder,
med så många modersmål och kulturer,
människor som har funnit varandra på
grund av sin tro och kyrkotillhörighet. Det
har varit en mycket positiv erfarenhet att
religionen kan övervinna gränser och fördomar, kan skapa enhet och få människor med
olika bakgrunder att leva i fred och samförstånd med varandra.
Under de senaste åren har åldern gjort sig
påmind hos mig och utan fader Martins
hjälp och systrarnas omsorg hade jag nog
redan slutat. Jag känner att tiden är inne att
lämna min plats innan jag på grund av min
avtagande förmåga att engagera mig, mitt
bristande tålamod och mina växande stressbesvär förstör mycket av det jag byggt upp.
Det känns vemodigt att lämna er, för församlingen har blivit min familj och jag kommer att sakna er – mycket. Samtidigt är det
en stor lättnad att få överlämna ansvaret för
församlingen, så just nu är jag
både ledsen och glad — ett
själsligt aprilväder.
Hur ser framtiden ut för mig?
Min provinsial är införstådd
med att jag tar ett »sabbatsår«. Ett år kommer jag att
vara på min ordens högskola
i Tyskland, i Benediktbeuern,
som ligger ca 60 km söder om
München. Det är ett gammalt
Benediktinkloster som ligger
vid foten av alperna — mycket vackert. Om
ni har vägen förbi, kom och hälsa på, de har
gästhus där nere.
Varför jag drar mig tillbaka dit?
För det första känner jag att jag måste ändra
min livsstil som ordenspräst. När jag blev
salesian ville jag leva mitt liv i en ordensgemenskap och tillsammans med mina ordensbröder arbeta i Don Boscos anda till
gagn för barn och ungdomar. Men riktigt så
blev det inte under min tid i Sverige. Under
37 år har jag för det mesta levt utanför ordensgemenskapen. Nu längtar jag efter gemenskap, efter ett välordnat ordensliv och
efter mer andlighet.
Dessutom vill jag få kontakt igen med mina
ordensbröder i Tyskland och se vad som
sker i ordensprovinsens olika hus och verk
så att jag efter mitt sabbatsår kan ge min provinsial några förslag på vad jag skulle kunna
göra framöver. Min årliga semester hoppas
jag kunna tillbringa i Sverige.
För det andra vill jag gärna lyssna till föreläsningar i teologi, pedagogik och kateketik
för att höra vad mina unga medbröder får
lära sig idag och upptäcka vad som är nytt
och annorlunda och vad jag kunde ha gjort
bättre. Jag är medveten om att det blir en
våldsam omställning för mig och hoppas att
jag och mina medbröder klarar av det.
Det är min önskan att ni tar emot er nye kyrkoherde fader Björn Göransson och era nya
kaplaner med samma välvilja som ni visat
mig och att ni gör allt för att de kommer att
trivas hos er.
Tacksamma för de år vi haft tillsammans låt
oss bli förenade i bön för varandra.
Udo Ostrop
v
VÄGEN TILL KATOLSKA KYRKAN
Vi, min man Kjell och jag har varit medlemmar i Botkyrka och Södertälje församling sedan
1992, då vi flyttade till Tumba från Uppsala.
Min resa till Kyrkan började redan 1986, då vi hade en liten son på två år. En kväll blev vi
uppringda av en vän till oss, som berättade att deras lille son på tre år hade drunknat. Han
hade trampat igenom en planka som var rutten och fallit i vattnet. Det var så klart en stor
sorg för hela deras familj. En tid framöver vaknade jag varje morgon och hoppades att allt
skulle vara en mardröm och hur skulle det då inte kännas för den far och mor som blivit av
med sitt barn?
Jag började tänka, att det måste finnas en försoning, det måste finnas en förklaring och en
mening med det som hade hänt.
Min man och jag var med i olika föreningar för synskadade, eftersom vi är blinda. Jag är
blind eftersom jag föddes för tidigt och fick vara i kuvös de första två månaderna. På den
tiden hade man starka lampor och för mycket syrgas som gjorde att det blev ärr på näthinnan som sitter längst in i ögat och som är som filmen i en gammaldags kamera.
Kjell, min man, blev blind i unga år. I början av 80-talet pratade några forskare och en del
politiker i Västerbottens landsting om, att man skulle göra fosterdiagnostik, alltså sticka hål
i fosterhinnan och ta prov på fostervattnet för att se om barnet hade Downs syndrom. Man
menade, att barnet skulle »slippa bli drabbat« om mamman gjorde abort och man sa, att
barnen skulle få ett så svårt liv och lida. Samma tanke, började komma, om att man skulle
strunta i att ta hand om barn som föddes för tidigt och som man skulle lägga i kuvös. Barnen
skulle ju »drabbas av svåra handikapp« om de överlevde så det började diskuteras på allvar
hur man skulle göra med de barn som föddes för tidigt.
I vår förening för synskadade fanns det många som fötts för tidigt. Vi kände oss hotade till
livet i efterskott och började tänka: Tänk, om någon »bestämt« att vi skulle få det så svårt att
läkare inte tyckte vi skulle få ett liv som var värt att leva?
Tänk om de bestämde sig för att inte ta hand om oss när vi var små? Förstår ni känslan av
att känna sig hotad till livet i efterhand?
Jag visste att katolska kyrkan var mot abort och tänkte att mina vänner och kanske också
jag lika gärna hade kunnat »bli en abort« även om jag föddes i sjunde månaden och faktiskt
överlevde tack vare att jag fick god vård i kuvös osv.
Jag visste alltså, att kyrkan, precis som föreningen för synskadade, tyckte att alla människor
hade samma värde, och jag visste innerst inne, att Gud (som jag inte trodde på) tyckte att
alla människor hade samma värde.
Att börja erkänna för mig själv och andra att jag började fundera och tro på Gud, det var
inte så lätt. Innerst inne visste jag, att Gud liksom stod på vår sida, att ingen annan kan
bestämma över om en människa ska leva eller dö. Jag tyckte med hela min själ, att alla
människor skulle få leva sina liv som det var
tänkt att vi skulle göra, att alla människor
betyder någonting och att
vi allihop har en uppgift
som vi ska fylla.
För mig har det alltid varit viktigt att ta ställning i
viktiga frågor, att vi alla,
var och en så gott vi kan,
ska stå för vad vi tycker
och tänker. Det där med
att leva i diktatur hade
jag ingen som helst aning
om, så jag kunde kosta på
mig att tycka att man ska
stå för sina åsikter och uttrycka dem.
Efter våra vänners olycka
och i och med att jag visste att kyrkan tog ställning i de frågor som
jag just då tyckte var viktigast, så började jag
på komvux och skulle läsa religion. Min man
Kjell hade då varit intresserad av katolska
kyrkan sedan han var ung, och vi bestämde
oss för att jag skulle göra mitt arbete om kyrkan och att vi skulle gå i en mässa för att »se
hur det var«. Det var första advent 1987.
Vi smög in längst bak i S:t Lars katolska kyrka i Uppsala och ja, jag kände mig lite bortkommen, vad ska hända nu? Hur gör man?
Men den Helige Ande och Vår Herre har
humor. Jag hade en föreställning att alla katoliker i Sverige talade spanska, att prästen
skulle vara en utländsk farbror som knappt
kunde svenska. Och vad hände?
Efter att alla sjungit första psalmen så börjar
prästen hälsa välkommen på svenska precis
som jag pratar och han började prata om att
han inte trodde på Gud när han var ung,
men att han varit med i andra världskriget
och kämpade med engelsmännen. Då hade
han blivit sjuk och varit tvungen att ta in
på ett sjukhus och »sett till«, att han kommit till ett där det var katolska nunnor som
arbetade.
Den där predikan gick rakt in i hjärtat på
mig. Hur kunde prästen veta vad jag tänkte
och kände? Det hade nästan kunnat vara jag
som stod därframme och pratade om att jag
»minsann inte trodde på
Gud«.
Ja, vi började lära känna
andra människor i församlingen eftersom det
var viktigt för oss att gå i
kyrkan och lära oss mer.
Vi gick i undervisning i
nästan ett och ett halvt år.
1989 konverterade vi.
Sedan dess har jag funderat över den Helige Ande,
som ju föll över folket vid
pingst. Det var ju den Helige Ande som gjorde, att
folket började förstå och
tala varandras språk.
Jag tror att hans arbete och att Guds under
och de under som helgonen fått vara med
om, är ett tecken till oss att vi ska fortsätta
med det arbete som Gud har börjat med.
Vad har pingst med vår församling att
göra?
Jag tänker så här: Alla människor behöver
gemenskapen, även om vi inte kan tala alla
språk så behöver vi lära oss att förstå varandra. Jag kan lite engelska och svenska. Ni
är många i församlingen som talar andra
språk, men vi MÅSTE ha svenskan gemensam. Ni har ju flyttat till Sverige så ni kan
vårt språk. Jag beundrar er alla som orkat
flytta till ett annat land och som orkat lära
er vårt språk. Till dig som tycker det är svårt
med svenskan – våga prata, för det är det
enda sättet att lära sig ett språk. Vi blir glada
när du försöker.
Catarina Andersson
TINGEN I KYRKAN
Del 6: AMBO
Ordet ambo kommer från de grekiska orden anabaino = stiga upp och analógion = läspulpet.
Ambon är den upphöjda plats varifrån läsningarna förkunnas under en gudstjänst. Ambon
står ofta i förbindelse med prästens upphöjda plats.
Ambon fanns i de gamla kyrkorna men försvann så småningom. Efter Andra Vatikankonciliet, som på nytt framhävde ordförkunnelsens betydelse, fick ambon åter sin plats i kyrkorna.
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos
Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och
livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Och ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin
fader, och han var fylld av nåd och sanning. Joh 1:1-5,14
Gud är närvarande i sitt ord och Guds ord skapar och frälser. Människan, som i tron tar
emot Guds ord, blir frälst. Guds ord förkunnas därför i gudstjänsten inte på grund av historiskt intresse utan därför att den frälsande Guden de heliga skrifterna berättar om fortfarande frälser, därför att Guds ord verkar vad det förkunnar. Förkunnelsen av Guds ord är
därför ett fundamentalt skeende i kyrkans liv.
Eftersom det är Guds kallelse som grundar och sammanhåller kyrkan, en kallelse som samlar de troende till Guds lydiga församling, är förkunnelsen av Guds ord till de troende även
en väsentlig del av varje församlingsgudstjänst.
I församlingens gudstjänstfirande räcker det därför inte med att var och en läser Guds ord
för sig själv. Ordgudstjänsten är något helt annat än t.ex. ett bibelstudium eller en undervisning i troskunskap.
Ordgudstjänsten är inte heller ett enbart intellektuellt bemödande om Guds ord utan en
levande förkunnelse av Kristi kallelse, som församlingen tar emot. I responsoriepsalmen,
hallelujaversen och trosbekännelsen svarar församlingen på kallelsen och genom förbön och
ett kristet liv i enlighet med Guds vilja följer de kristna sin kallelse och ger den vidare.
De första kristna har i början fortsatt med att besöka ordgudstjänsten i templet och synagogan. Det är synagogans ordgudstjänst som har präglat
ordgudstjänsten med dess
olika delar så som vi firar
den idag som mässans första
huvuddel.
BIBELN för barn
Mjölet i krukan som inte tog slut
Det fanns en tid i Israel då det en lång period inte hade fallit något
regn i landet så att till och med bäck och floder torkade ut. Vid den
tiden sade Gud till profeten Elia: »Gå till Sarefat. Jag har befallt en
änka där att ge dig mat.« Elia gav sig i väg till Sarefat och när han
kom till stadsporten gick där en kvinna och plockade pinnar till ved.
Han bad henne om vatten och bröd. Men kvinnan sade: »Jag äger
bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag
några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga något åt mig och
min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.« »Var inte
rädd«, sade Elia. »Gud som håller vårt liv i sina händer lovar dig:
mjölet i krukan och oljan i kruset skall inte ta slut fram till den tid då
han låter det regna igen. Gå och gör som du har sagt, men baka först
en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din
son.« Änkan gjorde som Elia hade sagt och mjölet i krukan och oljan i kruset tog inte slut
precis som Gud hade lovat.
Kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.
Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.
Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.
Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.
VÅR I LUFTEN
Vad skönt det är att öppna fönstret
eller ännu hellre gå ut
och bara andas —
andas in och ut, in och ut
den allt ljummare vårluften.
Vad är det jag gör?
Jag andas in den livgivande anden —
utan anden, andningen inget liv.
Jag andas in Guds Ande och kan andas ut Honom
som en förbön för mannen på gatan,
kvinnan bredvid mig på bussen
eller för mina nära och kära.
Vår i luften. Vår? Vadå?
Jo, vår Ande, Guds helige Ande
som svävar över jorden
och ger oss liv, på nytt och på nytt.
Vi kan bara ta emot och ge vidare.
Att medvetet andas in Gud kan bli en bön
när som helst, alltid och överallt.
Elisabeth Sjöberg
HÖJDPUNKTER FÖR FÖRSAMLINGEN
Första kommunion
På Kristi Himmelsfärdsdagen gick Cormac
Balkeståhl, Michelle Cornejo, Brandon
Fuentes Oliver, Catherine Fulgencio, Trude
Hagen, Maria Hallgren, Vanessa Ibrahim,
Stella Isaxéll, Stina Isaxéll, Melina Kareem,
Eryk Kasprzak, Cornelia Krawiec, Melael
Micael, Erik Prawitz, Nathalie Szum och
Fredrik Ormö till första kommunion i
Sankt Ansgar — på Pingstdagen gick Diana
Cruz Chacon, Sebastian Nilsson, Siyanthan
Srikanthan och Szerlina Srikanthan till
första i kommunion i Sankt Botvid.
Konfirmation
Söndagen den 20 april konfirmerade
biskop Anders Arborelius Philip
Bengtsson, Frederika Blom, Joakim
Bonilla, Angelica Buszman, Bernadeen
Fernando, Malin Johnson Kröger,
Diana Kasabian, Kamilla Liljegren,
Viktor Priebe, Niklas Reindl och
Caroline Ssemmango.
v
FOLK I FÖRSAMLINGEN
En serie möten i S:t Ansgar och S:t Botvid
Ett nytt liv i Sverige
På bilden ser ni Klara och Fabian Reindl, för
de flesta i S:t Ansgars katolska församling i
Södertälje två välkända, omtyckta ansikten.
De är sen många år bosatta i Järna, där även
deras son bor med hustru och tre barn.
Klara är sjuksköterska och Fabian arbetade
till sin pensionering på Scania i Södertälje.
De är födda och uppvuxna i Ungern. Famil-
jenamnet Reindl och Klaras flicknamn Herbert, samt den dialekt deras föräldrar talar,
avslöjar dock att förfäderna kom någonstans
från Bayern i södra Tyskland. De kom till
Ungern någon gång under 17 – 1800- talet,
kanske genom Habsburgarnas försorg. Det
fanns många tyska byar i det område de härstammar ifrån.
Klara och Fabian beklagar mycket att det
inte finns någon skriftlig dokumentation om
varför, hur och när förfädernas »Exodus«
från Tyskland till Ungern ägde rum.
Efter kriget blev det förbjudet att tala tyska,
det var uteslutande ungerska och ryska som
gällde. 1947-48 fördrevs
många tyskättlingar från
hus och hem, packades i
godsvagnar och deporterades till Tyskland. Så
skedde även med Klaras
morföräldrar och Fabians föräldrar. Fabian blev
dock kvar eftersom han
var sjuk och svimmade
utanför den fullproppade
godsvagnen i vilken hans
föräldrar befann sig.
Man pressade inte in
honom innan dörrarna
stängdes och godsvagnen åkte iväg med många djupt bedrövade
människor. Morföräldrarna tog hand om
Fabian. Hans föräldrar kom så småningom
efter många omvägar och umbäranden till
Nykvarn i Sverige.
Fabian försökte i åratal att få utresetillstånd
men det beviljades inte. Som 16-åring gjorde
han ett flyktförsök men infångades av ryssarna. Följden blev bitter. Han fick smaka på
piskan, relegerades från skolan och fick slita
hårt som jordbruksarbetare på en kolchos.
Drömyrket som kristallslipare kunde han
glömma.
Även Klaras familj fick lämna hus och hem
men deporterades inte. De levde på flykt
inom landet. Först bodde de i ett hönshus,
sen i en vinkällare, där hennes bror föddes,
och så småningom fick de hyra ett fallfärdigt
ruckel.
1960 gifte Klara och Fabian sig. 1962 föddes deras son Fabian-Martin. 1963 ansökte
den lilla familjen om tillstånd att resa på semester till Fabians föräldrar i Sverige. Mot
förmodan beviljades detta, men två veckor
innan de skulle resa, drogs sonens tillstånd
tillbaka. Han skulle stanna kvar som garanti
att föräldrarna återvände och inte lämnade
landet för gott. Vid hemkomsten skulle Fabian göra militärtjänst, vilket han absolut
inte ville i det sovjetstyrda Ungern. De reste
till Sverige och hoppades
kunna återförenas med
sonen snarast möjligt.
Klara och Fabian anlände
Skärtorsdagen 1963 till
Södertälje, veckan därpå
började Fabian arbeta på
Scania.
Nu började en långdragen kamp för att få den
18 månader gamle sonen
till Sverige. Han levde hos
Klaras föräldrar.
De försökte via Röda Korset och otaliga brev till
ungerska myndigheter att
få loss pojken. Först ett brev till själva statsministern gav resultat. Äntligen ... äntligen
... efter fem års förtvivlade vädjanden kunde
de sluta sitt barn i famnen och leva som en
riktig familj.
Både Klara och Fabian är absolut övertygade om bönens kraft. De är djupt förankrade
i sin tro och kyrkan betyder oerhört mycket
för dem. De är eniga: »utan tro vet vi inte
hur vi skulle ha klarat dessa svåra år«.
De är tacksamma att Sverige tog emot dem.
Här kunde och kan de leva ett fridfullt liv
och utvecklas utan rädsla för kommunister
och poliser. De är båda nöjda med tillvaron
och Klara ser fram emot sin pensionering
nästa år.
De har många vänner, både svenska och utländska i skön blandning genom kyrkan.
Lycka till med hus, hem, barn och barnbarn!
Monika Cremer
UNGDOMARNAS SIDA
BETRAKTA
BETÄNKA
BESLUTA
Visst har du funderingar kring ditt liv
och din framtid. Vem är jag? Vad vill
jag? Vart är jag på väg? Kanske kan
dessa texter vara till hjälp?
De tre sönerna
Tre kvinnor hämtade vatten vid en brunn.
Inte långt från brunnen satt en gammal man
och lyssnade till kvinnornas samtal. Stolta
talade de om sina söner.
»Min son,« sa den första, »är en mycket
skicklig fotbollsspelare. Han är bäst i sitt lag
och blir säkert proffs.«
»Min son,« sa den andra, »spelar gitarr som
ingen annan. Alla beundrar honom. Han
kommer att bli berömd.«
Den tredje kvinnan säger ingenting.
»Varför berättar inte du något om din son?«
frågade de andra två.
»Det finns inget särskilt att berätta om min
son,« svarade hon. »Min son är en helt vanlig pojke. Men jag hoppas att han blir en god
man.«
Kvinnorna fyllde sina hinkar och gick hem.
Den gamle mannen följde dem på avstånd.
Han såg hur svårt de hade att bära de tunga
hinkarna därför blev han inte förvånad när
de satte ner hinkarna för att vila litet. Medan
de pustade ut kom tre killar emot dem. Den
ene dribblade med en boll och kvinnorna beundrade hans skicklighet. Den andre spelade en vacker låt på sin gitarr och kvinnorna
blev förtjusta. Den tredje sprang till sin mor.
Utan att säga något tog han hennes hinkar
och bar dem hem.
Den gamle mannen hade
kommit fram till kvinnorna
och nu vände de sig till honom och frågade: »Vad säger du om våra söner?«
»Era söner,« sade den gamle förvånad. »Jag
ser bara en enda son!«
Efter Leo N. Tolstoi
De tre stenhuggarna
Tre byggnadsarbetare höll på att hugga sten.
En främling som tittade på frågade den förste »Vad gör du?«
»Ser du inte det?« svarade arbetaren. »Jag
hugger sten.«
»Och vad gör du?« frågade han den andre.
»Jag måste tjäna pengar för att livnära min
familj, och min familj är stor.«
Främlingen frågade även den tredje:
»Och du då, vad gör du?«
Han tittade upp och svarade tyst och stolt
»Jag bygger en domkyrka!«
VISST LÄSER DU BIBELN !
Jag är
Åtta gånger säger Jesus i Johannesevangeliet: »Jag är …« Vilka bilder använder Jesus när
han talar om sig själv? Alla finns gömda i denna teckning.
Joh 6:35; 8:12; 10:11; 11:25; 14:6; 15:1; 18:37
Invandrare
I Gamla testamentet berättas det om människor som lämnar sitt hemland och söker asyl i
ett främmande land. Här visas fyra personer i sitt nya »hemland«. Varifrån kom de?
1 Mos 12; 1 Mos 37; Rut 1; Dan 1
RESA I DEN HELIGE JOHANNES BOSCOS FOTSPÅR
Kyrkorådet med några andra församlingsmedlemmar under ledning av Pater Udo, gjorde
en resa i Norditalien i den helige Don Boscos fotspår, grundare av Salesianordern. Guide
var Pater Meinolf von Spee som har besökt vår församling tidigare som Provinsial för
salesianernas nordtyska ordensprovins som Pater Udo också tillhör. Sedan 2006 bor Pater
Meinolf i Bryssel och har ansvaret för att bygga upp Don Bosco International.
I den lilla byn Becchi utanför Turin föddes Johannes Bosco 1815.
Han var fattig och hans högsta dröm var att bli präst. Men på vägen
dit lärde han sig också andra yrken. Han blev akrobat, jonglör,
skräddare, bagare och skomakare. Allting för att kunna tjäna ihop
till utbildningen själv. Som präst ville han hjälpa de många fattiga
och arbetslösa pojkarna som levde på gatan i den italienska staden
Turin. Kring honom flockades ständigt pojkar från slum- och
arbetarkvarter. Han blev deras vän och andlige ledare. Sen blev
det skolor, pojkhem, verkstäder och till slut Salesianorden. Don
Boscos idéer och verksamheter spreds över hela världen.
Söndag 20 april.
Ankomst till gästhemmet Salesiani Don Bosco i Avigliana som är ansluten till kyrkan
Madonna dei Laghi. Naturskönt med sjön nedanför gästhemmet och med de snötäckta alperna
som reser sig i bakgrunden.
Måndag 21 april
Besök i Mornese, födelseorten där den heliga Maria
Domenica Mazzarello (1837-1881) också växte upp.
När Don Bosco mötte henne första gången tillhörde
hon en liten ungdomsgrupp Immaculatadöttrarna.
Uppmanad av Don Bosco grundade hon 1872 orden
Döttrar av Maria, de kristnas hjälp (Figlie di Maria
Ausiliatrice) även kallade Don Boscosystrarna. Från
detta institut bildade hon en kongregation för unga
kvinnors andliga och yrkesmässiga utbildning som
snabbt spreds ut över hela världen. Vi blev hjärtligt
mottagna av systrarna som guidade oss i kyrkorna
och husen där Maria Mazzarello föddes, växte upp
och var verksam.
Tisdag 22 april
Colle Don Bosco i Becchi. Här besökte vi Don Boscos barndomshem, där han växte upp
under fattiga omständigheter som yngste sonen till den unga änkan Mamma Margareta,
som salesianerna hoppas snart blir helgonförklarad. Den stora Don Boscokyrkan (Tempio
di Don Bosco) byggdes på samma kulle där hans födelsehus stod och består av två kyrkor
över varandra. Den övre kyrkan har basilikaform och är helt täckt invändigt med ljust trä.
Altarbilden är en 8 meter hög uppstånden Kristusgestalt av lindträ. Bredvid kyrkan finns ett
stort internationellt ungdomscenter.
Vår nästa anhalt var Chieri, en stad där Don Bosco fortsatte sina studier, arbetade och
besökte domkyrkan Santa Maria della Scala morgon och kväll. I denna stad bildade han sin
ungdomsgrupp Det lyckliga gänget.
Onsdag 23 april
Turin – Innan vi bekantade oss
med det Salesianska centret i
Valdocco (Salesiani Don Bosco
Casa Madre) vandrade vi runt
i de gamla kvarteren där Don
Bosco gick i skola och senare i
prästseminariet, prästvigdes och
höll sin första mässa. Vi tittade
på huset dit han fick flytta sitt
oratorium med gatpojkar som
han samlade omkring sig. Vi
besökte också Katedralen i Turin
där vi fick se en kopia av den
berömda svepeduken, som enligt
traditionen var den duk som Josef
från Arimataia svepte Jesus i före
gravläggningen..
Valdocco är en stadsdel i Turin och är salesianernas »Heliga Land«. Hit flyttade Don Bosco
sitt Oratorium 1846 för de fattiga pojkarna till uppfostran och utbildning. Här bildade han
Salesianordern och utvecklade sin helighet ända till sin död 1888. Den helige Domenico Savio
var en av många unga pojkar som uppfostrades av Don Bosco.
Hjärtat av Valdocco och salesianernas moderskyrka är Basilika Maria Ausiliatrice (»Maria
hjälp«). Kyrkan byggdes med hjälp av insamlade medel under ledning av Don Bosco. Här
vilar även hans stoft. Pinardikapellet utvecklades från ett litet skjul som användes som
första oratorium och kapell och kan ses som vaggan för Salesianerorden. I en liten flygel
av byggnadskomplexet kunde man se några enkelt inredda rum där Don Bosco bodde,
arbetade och tog emot sina lärjungar. Idag sjuder centret av liv inte enbart av pilgrimer men
även av ungdomar som studerar där.
Torsdag 24 april
Annecy i Frankrike, där färden gick
över vackert alplandskap till den vackra
medeltidsstaden. Där bodde den helige
Frans av Sales (1567-1622), biskop i
Geneve, teolog och kyrkolärare som
var den förste som vände sig till lekmän
med budskapet att söka helighet mitt i
livet. Han var Don Boscos förebild och
när Don Bosco grundade sin orden
utsåg han den helige Frans av Sales
som dess skydds- och namnspatron
– salesianer. Vi besökte flera kyrkor som hade anknytning till honom. I Basilikan som är
byggd på en klippa ovanför staden finns hans stoft. Där vilar även ett annat samtida helgon,
Jeanne Françoise Frémyot de Chantal.
Fredag 25 april
Turin. Rundvandring i staden och besök av Basilica de Superga, på en kulle ovanför Turin
med utsikt över staden.
Lördag 26 april. Hemresa
Resan blev en oförglömlig kulturell och andlig upplevelse som inspirerar till vidareläsning.
Pater Meinolf guidade oss med inlevelse och var även vår tolk när varken engelska eller
tyska fungerade och tack vare honom och Pater Udo hade vi förmånen att fira vår »egen«
mässa varje dag i olika kyrkor. Tack Pater Udo för organiserandet av resan!
Louise Tjernquist Persson och Adela Nyqvist Mayer
Frans av Sales
Född
Biskop
Död
Saligförklarad
Helgonförklarad
Titel
Kända verk
Festdag
1567 på Château de Thorens, Savojen
1602 biskop av Genève 1602
28 december 1622, Lyon
8 januari 1662 av Alexander VII
19 april 1665 av Alexander VII
1877 kyrkolärare av Pius IX
Filotea
24 januari
»Man fångar mer flugor med en gnutta honung
än med en skål full av ättika.«
Johannes Bosco
Född
Prästvigd
Död
Saligförklarad
Helgonförklarad
Titel
Ordensgrundare
Festdag
16 augusti 1815 i Becchi, Italien
5 juni 1841
31 januari 1888, Torino
2 juni 1929 av Pius XI
1 april 1934 av Pius XI
1988 ungdomarnas far av Johannes Paulus II
1859 »Sällskap av den helige Frans av Sales«
31 januari
»Stå med dina fötter på jorden men ha ditt hjärta i himlen.«
UTDRAG UR FÖRSAMLINGENS ÅRSREDOVISNING 2007
Årets resultat
Rörelsens intäkter
Rörelsens kostnader
Kyrkoavgifter
Hyror
Kollekter
Övrigt
1 326 208,00
200 426,00
274 433,00
113 251,00
Fastighet mm
Verksamhet
Personal
Avskrivningar
Totalt
1 914 318,00
Totalt
Årets vinst
285 657,00
Ett stort tack till er alla!
918 195,00
417 342,00
39 537,00
253 587,00
1 628 661,00
AVS: S:T ANSGARS KATOLSKA FÖRSAMLING • BIBORGSGATAN 2 • 152 41 SÖDERTÄLJE • TEL 08-550 600 85
MOLDAVIEN
Fortsatt hjälp
Det är glädjande att se hur församlingens stöd till Moldavien fortsätter.
Under de första fyra månaderna har ni skänkt 20 200 kronor. Det
ger mig vissheten att ni även efter min förflyttning kommer att
hjälpa Salesianerna att förverkliga sitt projekt i Moldavien. På bilden
ser vi Pater Jacek Trykoszko som är en av pater Sergio Bergamins
medarbetare.
Bidrag till projektet kan ni
betala in på församlingens
plusgirokonto 68 93 93-7.
Märk inbetalningen med ordet
»Moldavien«.