Transcript Direkt nr 4 - 2013 - Injektioner för livet

Livräddande
vaccin mot
pneumokocker
i Yida-lägret,
Sydsudan.
# 4
2 0 13
l ä k a r e
u ta n
g r ä n s e r
Centralafrika
De flyr
undan
våldet
Gränslös
kärlek
Ett liv
tillsammans
– i fält
Tema: Vaccin
Injektioner
för livet
ögonblick / i Världen
Innehåll #4
»När jag läser rapporterna från Lampedusa, Grekland,
Jemen och andra flyktingrutter kan jag höra mina
patienters röster igen. Berättelserna är så lika.« / sidan 6
Ingen tid
att förlora
2 / direkt#4 / 2013
/8
/ 14
/ 20
Ögonblick i världen / sidan 3
Signerat: Migranter har rätt till vård
EU måste skydda de mest utsatta. / sidan 6
Den stora livräddaren
Tema: Vaccin är ett av de bästa sätten
att rädda barns liv. Ändå blir 22 miljoner barn
inte vaccinerade. / sidan 8
Porträttet: »Man kan inte
vara rädd hela tiden«
Saskia Titman vårdar brännskadade
i Syrien. / sidan 16
Just nu / sidan 19
Ett land i sönderfall
Bildreportage från Centralafrikanska
republiken. / sidan 20
Dubbelliv i fält
Per och Ulrika Hedberg har valt jobbet –
och varandra. / sidan 24
Kartan: Öppna ögonen för hiv/aids. / sidan 28
Till sist: Svenskar på plats i Filippinerna, privata
insamlingar och ett skakande boktips. / sidan 30
omslagsbild / Yann Libessart, MSF
Bild Yann Libessart
När tyfonen drabbade
Filippinerna dröjde det inte
mer än ett par dygn innan
Läkare Utan Gränsers medarbetare var på väg. Vid den
här typen av plötsliga katastrofer är det en förutsättning för att vi ska kunna
göra någon nytta – därför är
det fantastiskt att så många
arbetsgivare släpper iväg sin
personal för att de ska
kunna åka. Och att så
många människor vill bidra
på andra sätt, till exempel
genom att skänka pengar
till vår verksamhet.
Samtidigt pågår andra
kriser runt om i
världen. Som
sällan är lika
dramatiska och
plötsliga till sin
natur som en
jordbävning
eller en orkan,
Åsa Nyquist Brandt men som kan
Redaktör
orsaka ett ännu
större lidande för befolkningen.
Om några av dessa tystare kriser kan ni läsa i det här
numret av Direkt.
Liksäckar kantar vägarna i
Tacloban och stanken är olidlig.
13-11-16 I orkanens öga
Filippinerna. Fredagen den
8 november slog tyfonen Haiyan
till mot Filipp­inerna. Det är en av
de värsta orkaner någonsin som
nått land och den orsakade
enorm förödelse. Omkring en
miljon människor blev i ett slag
hemlösa, 4 500 beräknas ha mist
livet och tiotusentals andra skadades. På flera håll är hela sam-
hällen förstörda. I staden Guiuan
på ön Samar, dit tyfonen nådde
först, finns inte ett enda tak kvar
på husen. Även sjukhuset är förstört – inte ens betongväggarna
höll för vinden.
Förutom de akuta insatserna
kommer behovet av sjukvård att
vara stort framöver i de drabbade
områdena. Förstörda sjukvårds-
inrättningar innebär en enorm
utmaning för den i vanliga fall
välfungerande filippinska sjukvården. Läkare Utan Gränser
finns på plats för att bistå den
inhemska sjukvårdspersonalen,
och vi stannar så länge vi anser
att vi kan göra nytta.
Läs mer om våra insatser på sidan 30.
2013 / direkt#4 /
3
ögonblick / i Världen
En fråga till / Johanne Sekkenes
13-10-08
Irak/Syrien
Bild msf, tchad
13-05-23
13-10-31
När jag var nio år gammal
tvingades min familj fly från
Sudan. Det var 1986. Jag
minns fortfarande känslan
av skräck. Nästan alla i vår
by packade ihop sina tillhörig­­heter och flydde till
Etiopien.
Det var många som inte
klarade sig, de dog av hunger
eller törst längs vägen. Vi var
länge på flykt, fyra fem månader, innan vi nådde flyktinglägret i Etiopien. Jag tappade
bort min familj längs vägen.
Jag kände mig så ensam. Men
åtta månader senare mötte
jag min mamma, syster och
yngre bror igen. Och tre år
senare fick vi veta att min
pappa levde…
I lägret fick jag och mina
syskon mässling och behandlades av Läkare Utan Gränser.
Det var första gången jag
tänkte: »Kanske att jag en dag
kan utbilda mig till sjuksköterska och jobba för en hjälporganisation?«
/ Thok Johnson, sjuksköterska
hos Läkare Utan Gränser, just nu
på uppdrag i Nigeria.
Just nu har vi många patienter på sjukhuset och läkarna
och sjuksköterskorna jobbar
dygnet runt för att hinna
med. Precis som alla andra
kommer också malariapatienterna ofta till sjukhuset i
ett väldigt sent skede. Vi försöker ändå så gott vi kan.
Springer mellan barn som
behöver blodtransfusioner
och försöker hitta en givare
med samma blodgrupp. Det
är ett arbete mot klockan
eftersom det oftast måste
ske inom ett dygn. När
familjerna lämnar sjukhuset
skickar vi med myggnät så
att de ska kunna skydda sig
mot ännu en insjuknad
familjemedlem. Och så hoppas vi på att slippa förlora
ett barn i morgon igen.
/ Jenny Carlbom, hälso­
informatör, Massakory, Tchad
Sydsudan
4 / direkt#4 / 2013
Tchad
Bild Anna Surinyach
Min högsta önskan är att hela
familjen ska kunna återvända
till Syrien. Jag vill studera,
men det är omöjligt både här
och där. Det är svårt att känna
hopp inför framtiden när
man inte har en aning om
hur den kommer att se ut.
/ Alma, 16 år, som liksom andra
syriska barn och ungdomar får
psykologisk hjälp av Läkare Utan
Gränser i Domeez-lägret i Irak.
347 000
Så många patienter behandlade Läkare Utan Gränser
under 2012 för akut undernäring.
Bild msf
En av 30 000 malariapatienter som behandlats sedan i juli.
Det är sex månader sedan vi
flydde undan kriget i
Damaskus och kom hit till
lägret. Vi är sex personer i
min familj och vi bor i ett tält.
Till en början var vi lyckliga
över att vara här, i säkerhet.
Jämfört med Damaskus är det
bättre. Där pågick kriget runt
omkring oss, här är det
åtminstone säkert.
Men jag är inte lycklig.
Sen jag kom hit har jag börjat
svimma när jag blir upprörd
eller arg. Förra veckan hände
det två gånger. Jag vet inte
varför. Efter att jag återfått
medvetandet ligger jag där i
en timme eller så, sen går jag
upp. Jag har svårt att andas.
Du kom nyss hem från Mali. Hur är situationen där nu?
»Konflikten i norra Mali har mattats av, men det
är inte bara kriget som människorna dör av.«
»
Konflikten har ytterli­
gare försämrat de redan
svåra levnadsvillkoren för majo­ri­
teten av befolkningen. Men de
enorma hälsoproblemen har ju
funnits där hela tiden, även när
ingen pratade om Mali. Det handlar om malaria, undernäring,
luftvägsinfektioner, graviditetsoch förlossningsrelaterade problem och sjukdomar som går att
förebygga med hjälp av vaccin.
Faktum är att vi har vårt största
barnprojekt i världen i södra Mali,
ett projekt som fokuserar på vaccinering och på att förebygga
undernäring med 50-70 000
patientbesök om året. Dessutom
delar vi ut malariabehandling för
att förebygga malaria som kräver
otroligt många barns liv. Till följd
av de ökade behoven i konflik-
tens spår arbetar vi även i norra
Mali. Men även där handlar det
först och främst om att folk ska
ha tillgång till kvalitativ och
gratis sjukvård, vilket de saknat
tidi­gare. Så även om läget stabiliserats finns det all anledning att
vara kvar i landet.«
Johanne Sekkenes, sjuksköterska,
nyss tillbaka efter 3 år som land­
ansvarig i Mali.
2013 / direkt#4 /
5
signerat / Monika Oswaldsson / ordförande Läkare Utan Gränser
EU-länder måste ge migranter tillgång till sjukvård
Drygt 40 miljoner människor är på flykt.
Men Europa stänger sina dörrar. Det fåtal som
lyckas ta sig hit behandlas som kriminella.
EU måste fokusera mindre på kontroll av
gränserna och mer på att skydda de mest
utsatta, skriver Monika Oswaldsson.
E
Sexuella övergrepp
När jag läser rapporterna från
Lampedusa, Grekland, Jemen,
Libyen och andra flyktingrutter
kan jag höra mina patienters röster
igen. Berättelserna är så lika. De
handlar om krig, död, våldtäkt,
sjukdom och lidande. Många
beskriver människohandel och
tortyr. Ofta är det satt i system.
Kidnappningen och tortyren
»Jag minns mina
patienter i Syd­
sudan, deras låga
röster och oroliga
ögon. Samma oro
finns i flykting­
centra inom och
utanför Europas
gränser.«
Ringer i larmklockan
Det första mottagandet vid
Europas gränser brister vad gäller
tillgång till hälso- och sjukvård,
mat, vatten, filtar och psykologiskt
stöd. Människorna som tagit sig
hit, ofta från konfliktdrabbade
områden, får inte heller tillräckligt
med information om rätten till
sjukvård och till att söka asyl.
Väl framme i interneringscentren är förhållandena ofta undermåliga. Vår personal ringer i larmklockan angående överfulla lokaler med dålig uppvärmning, belysning och sanitet. Dessa faktorer
förvärrar tillståndet för dem som
har kroniska sjukdomar och kan
även orsaka andra sjukdomar, som
skabb, magproblem, luftvägsinfektioner, muskelsmärtor och psykologiska problem. I många fall
finns ingen vårdpersonal på plats
för att göra medicinska bedömningar. Och detta drabbar en
grupp människor som förlorat
familjemedlemmar, bevittnat
övergrepp eller själva varit utsatta
under en lång och farlig väg för att
nå säkerhet.
Internationellt skydd
Jag minns mina patienter i
Sydsudan, deras låga röster och
oroliga ögon. Samma oro finns i
flyktingcentra inom och utanför
Europas gränser. De har flytt från
våld och konflikter, överlevt fruktansvärda förhållanden på vägen
och de behöver internationellt
skydd. Istället riskerar de att, som i
Italien, interneras i upp till 18
månader.
Den hjälp de får är inte tillräcklig. Oavsett legal status har de rätt
till omedelbar medicinsk och psykologisk vård. Stater måste överväga effekten av internering av flyktingar och söka andra alternativ,
särskilt för sårbara människor som
barn, ungdomar, gravida, personer
allvarliga medicinska tillstånd och
överlevare av sexuellt våld, tortyr
och trafficking. Europas regeringar
måste göra mer för att skydda flyktingar och migranter och, inte
minst, se till att de får tillgång till
sjukvård och möjlighet att leva
under mänskliga förhållanden.
”
vittnesmål
»Det är 64 dagar nu
sedan jag spärrades in på
den här polisstationen
och situationen här går
nästan inte att beskriva.
Vi är 124 personer i cel­
len. Den är väldigt liten
och rymmer egentligen
35 personer. Det finns
inte plats att ligga ner och
sova, att ta sig fram till
toaletten eller att göra
någonting över huvud
taget. Alla som är inspär­
rade här håller på att
komma till en punkt när
vi inte längre vet hur allt
detta kommer att påverka
våra kroppar och våra
psyken. Vi behandlas
som djur, värre än djur.«
Bild msf
6 / direkt#4 / 2013
vägen hit, som i de senaste båttragedierna utanför Lampedusa.
Båten som kapsejsade i oktober
fraktade 500 människor. Mer än 300
av dem drunknade.
Jag är psykolog och arbetade
med flyktingar i Sydsudan i vintras. Deras berättelser om vad de
upplevt var skrämmande:
»Det kom beväpnade män, de sköt och
brände vår by. Jag var så rädd. Jag dröm­
mer mardrömmar om det på natten.«
»Männen tog mamma och gjorde saker
med henne så att hon skrek.«
»Flygplanen släppte ner bomber, jag såg
en pojke framför mig explodera.«
»Vi gömde oss i bushen och hade ingen­
ting att äta. Många blev sjuka på vägen
hit, de gamla och de yngsta dog.«
Bild msf
U:s allt mer restriktiva
flyktingpolitik innebär
bland annat hårdare
gränskontroller, ökad
användning av internering, försvårade processer i asylsökande och
begränsad tillgång för flyktingar
och migranter till service som
hälso- och sjukvård. Grekland har
till exempel fått mer än två miljarder kronor från EU för att säkra
gränserna de senaste fem åren,
men bara cirka 150 miljoner för att
stötta flyktingar.
Dessutom finansierar EU interneringscentra i transitländer som
Ukraina, Turkiet, Marocko och
Libyen för att hindra flyktingar och
migranter från att nå Europa.
Effekterna är tydliga; nära en miljon människor flydde till Tunisien
undan konflikten i Libyen 2011,
men bara 60 000 lyckades ta sig till
Europa under samma period.
Restriktionerna tvingar dessutom migranterna att ta allt farligare
vägar i sina försök att nå säker­
heten. Sedan januari i år har nära
30 000 människor kommit till
Italien från Libyen, Egypten och
Syrien. Många förlorar livet på
den långa färden, sår och skador,
sömnproblem, traumatiska och
depressiva symtom. Att bli slagen
med gevärskolvar, järnrör eller
knivskuren av smugglare är
vanligt.
I en undersökning från 2010 i
Marocko hade 45 procent av kvinnorna utsatts för sexuella övergrepp under resan och 35 procent
av dessa hade fått fysiska skador.
En tredjedel led av psykologiska
problem; sömnsvårigheter, anorexi, depression och suicidala tankar kopplade till övergreppen.
slutar inte förrän man betalar eller
lyckas rymma.
Läkare Utan Gränser har bistått
migranter i Europa med hälso- och
sjukvård sedan i slutet av 1990talet. Men även på andra håll i världen, i Afrika, Mellanöstern och
Asien, har vi tagit emot människor
på flykt i behov av vård. Vi har
behandlat män, kvinnor och barn
som har rest packade i lastbilar
genom öknar, i iskalla lastrum på
båtar eller vandrat långa sträckor.
Vanliga symtom är nerkylning,
uttorkning, muskelsmärtor eftersom man inte kan röra sig under
Vittnesmål från en
migrant, Evros, Grekland.
2013 / direkt#4 /
7
Mässlingsvaccination i
Faradje, Kongo-Kinshasa.
Bild Alan González / MSF
Det hör till de billigaste och mest effektiva
sätten att rädda barns liv. Ändå får en femtedel
av alla barn som föds varje år – 22 miljoner barn –
inte de vaccinationer de behöver. Läkare Utan Gränser
vaccinerar varje år ett par miljoner barn i samband med epidemier.
En injektion för livet
text Åsa Nyquist Brandt
8 / direkt#4 / 2013
2013 / direkt#4 /
9
I Yida-lägret i Sydsudan var barnadödligheten skyhög. Läkare Utan Gränser lyckades till slut komma över vaccin
mot pneumokocker till ett reducerat pris. Bild yann Libessart/ MSF
E
n mässlingsepidemi
sveper över Syrien.
Och i nordöstra delen
av landet har flera fall
av polio konstaterats.
Det låter kanske som en bagatell, mitt bland rapporterna om
barn som förlorat sina anhöriga
eller blivit svårt brända. Som
ofta traumatiserats för livet.
Men att mässlingen och
polio nu kommit tillbaka till
Syrien är ytterligare ett tecken
på tillståndet i landet. Efter 2,5
års inbördeskrig har hela hälsooch sjukvårdssystemet kollapsat och det nationella vaccinationsprogrammet, som överallt i världen där det introducerats haft en avgörande effekt på
10 / direkt#4 / 2013
folkhälsan, fungerar inte längre.
Situationen i Syrien må vara
speciell – ett land som tidigare
haft ett välutvecklat sjukvårdssystem och nu rasat ner i kaos
och anarki. Men de syriska barnen
är inte ensamma om att inte få
de vaccinationer de behöver för
att skyddas mot några av de vanligaste – och farligaste – smittsamma sjukdomarna. Runt om
i världen saknar vart femte barn
under ett år fullgott vaccinationsskydd. Det är drygt 22 miljoner
barn. Hur många lite äldre barn
som inte heller blivit vaccinerade
finns det ingen statistik över.
Vad man däremot vet är att 2,5
miljoner barn överlever varje år
tack vare grundvaccinationerna,
och att av de barn som dör före
fem års ålder dör vart femte av
sjukdomar som kan förebyggas
med hjälp av vaccin.
Kamp om resurserna
Och, det vet man också, så här
har det sett ut länge. Problemen med de vaccin som finns
på marknaden i dag är gamla: de
tål varken för mycket kyla eller
värme och är därför svåra att använda i länder där temperaturen
kan krypa upp över 40-graders­
strecket och elektriciteten till
kylskåpen i bästa fall kommer
och går, i värsta fall saknas helt.
De flesta vaccin måste också
ges i form av en injektion vilket
kräver utbildad hälso- och
»Vaccination
hör till de
bästa livför­
säkringar man
kan ge sina
barn. Det är
ingen lyxvara
som man kan
ha eller vara
utan.«
sjukvårdspersonal, en bristvara
framför allt på den afrikanska
landsbygden. Till råga på allt
är vaccinpaketen ofta för dyra
för fattiga länder med ett brett
sjukdomspanorama där kampen
om resurserna, inte minst inom
hälsosektorn, är stenhård.
Ja, problemen är tydliga men
lösningarna komplexa. Det kon­
staterar Pieter-Jan van Egger­
mont, humanitär rådgivare på
Läkare Utan Gränser.
– I grunden är det samma
problem som när det gäller
mediciner, det vill säga många
av de nyare vaccin som finns på
marknaden är utvecklade för att
användas i rika länder som kan
och vill betala för sig och som
har en fungerande infrastruktur.
Men för att nå den sista femte­
delen barn måste tillverkningen
också anpassas efter behoven,
det vill säga efter de villkor som
råder i låginkomstländer.
– Vaccination hör till de bästa
livförsäkringar man kan ge sina
barn, fortsätter han, det är ingen
lyxvara som man kan ha eller
va­ra utan. De stora vaccinations­
programmen är en av de största
framgångarna för folkhälsan nå­
gonsin. Och när man räddar sina
barns liv lägger man också grunden till ekonomisk utveckling.
En gräns var nådd
Länge gick också utvecklingen
framåt. I mitten på 1970-talet,
när Världshälsoorganisationen
WHO lanserade vaccinationsprogrammet mot tuberkulos, polio,
difteri, kikhosta, stelkramp och
mässling, var det färre än fem
procent av barnen i låginkomst­
länder som blev vaccinerade.
Men tack vare den stora satsningen vände trenden och för
varje år överlevde allt fler barn.
Kring 1990 nåddes 80 procent av
världens barn av dessa livsviktiga
vaccinationer. Men så strax före
millennieskiftet avstannade
utvecklingen, det var som om en
gräns var nådd. På många håll
i världen var det fortfarande 80
procent av barnen som nåddes
av vaccinationerna. Men gömda
i statistiken fanns länder, och
områden, där det var 60, 50 eller
till och med bara 25 procent.
Brist på allt
I Orientale-provinsen, längst upp
i nordöstra Kongo-Kinshasa, är
problemen med det nuvarande
vaccinationssystemet nästan
plågsamt tydliga. Här råder brist
på allt som är en förutsättning
för att vaccinationsprogrammen
ska fungera; säkerhet, vägar,
fordon, elektricitet, utbildad personal och även själva vaccinet.
Sjuksköterskan Catherine
van Overloop jobbade några år i
huvudorten Niangara i Orientaleprovinsen och varje dag konfronterades hon med konsekvenserna av att barnen inte fått sina
vaccinationer.
– Vi var tvungna att ta hand
om den ena mässlingsepidemin efter den andra, det bara
pågick och pågick. På grund av
säkerhets­läget kunde vi inte
heller bege oss ut i byarna för att
vaccinera barnen där utan fick
vänta tills de kom in till oss på
sjukhuset, berättar hon.
Men inte heller på de små
hälso­posterna runt om på landsbygden fungerade vaccineringen
särskilt bra, fortsätter hon. Personalen brottades med en ständig
brist på såväl vaccin som bränsle
till generatorn som användes för
att hålla kylskåpet igång. Någon
el fanns inte. Och eftersom de
var tvungna att själva betala för
bränslet brukade de sätta på
kylskåpet några dagar i månaden,
då de vacci­nerade barnen. Sen
stängdes det av igen.
2013 / direkt#4 /
11
Vaccination av nyfödda i Bo, Sierra Leone. Bild Lynsey Addario/VII
Så vad gör då en mamma som
bor tio kilometer från närmaste
hälsopost, som har många barn
och behöver gå större delen av
vägen in till byn – om det sen inte
finns något vaccin tillgängligt,
eller om hon råkar komma en dag
när kylskåpet är avstängt?
Hon testar kanske några
gånger till. Sen ger hon upp,
säger Catherine van Overloop.
De ovaccinerade barnen finns
på många håll i världen. Främst i
Afrika men även i instabila länder
som Pakistan och Afghanistan
liksom i de fattigaste delstaterna
i Indien.
Till de allra mest utsatta hör
barn i länder där det pågår väp­
nade konflikter, barn som tvingats fly och i många fall inte ens
har tillgång till den mest grund­
läggande hälso- och sjukvård.
I Centralafrikanska republiken är det bara 25 procent av
alla barn under ett år som blir
vaccinerade. Den humanitära
kris som pågår sedan flera år
12 / direkt#4 / 2013
»Jag åkte till
rebelledaren
och sa att om
inte elektri­
citeten kom
tillbaka inom
48 timmar
måste jag
slänga
alltihop.«
tillbaka har lett till att stora delar
av befolkningen i norr tvingats
fly undan strider, vårdcentraler
och sjukhus är plundrade och
övergivna. I vissa delar av landet
är Läkare Utan Gränser den enda
vårdgivaren. Och i mars i år, när rebeller intog huvudstaden Bangui
och tvingade presidenten på flykt,
fördjupades krisen ytterligare. Det
berättar Thomas D’Aquin Koyaze-
gbe, chef för den statliga folkhälsoenheten och på besök i Oslo i
samband med en vaccinkonferens
i oktober.
– När rebellerna intog Bangui
förstörde de stadens elförsörjning.
Vi hade enorma lager vaccin i kylrummet så jag åkte iväg till rebell­
ledaren och förklarade att om inte
elektriciteten kom tillbaka inom
48 timmar skulle jag bli tvungen
att slänga alltihop. Han sa åt mig
att jag skulle använda generatorn.
Men jag hade inget bränsle till den.
Det hela slutade med att jag åkte
runt i Bangui på jakt efter bränsle,
med rebellernas goda minne. De
ville ju också att barnen skulle få
sina vaccinationer.
Blir allt dyrare
Thomas D’Aquin Koyazegbe lyckades få tag i bränsle till generatorn
och vaccinlagret kunde räddas
för den här gången. Men antalet
ovaccinerade barn i Centralafrikanska republiken fortsätter att
växa, månad för månad, år för år.
Trots att vaccinationsinsatser
är förhållandevis billiga är pengar
ett annat stort hinder för att nå
fram. På tio år har kostnaden för
ett fullt vaccinationspaket ökat
med 2 700 procent, från runt 9
kronor per barn till 248 kronor.
I vissa länder är det mer än den
totala hälsobudgeten per person.
Denna ökning beror på att två nya
vaccin lagts till i grundpaketet,
mot pneumokocker som orsakar
lungsjukdomar och rotavirus som
ger diarrésjukdomar. De båda
nya vaccinerna står tillsammans
för runt 75 procent av kostnaden
för grundpaketet. Eftersom de är
patentskyddade med endast ett
fåtal tillverkare finns ingen riktig
konkurrens på marknaden som
kan pressa priset, förklarar PieterJan van Eggermont.
– Miljontals barn dör varje år i
lung- och diarrésjukdomar så de
här vaccinen behövs verkligen.
Men ju dyrare paketet är, desto
färre köper det och desto färre
barn blir vaccinerade.
För att hjälpa de fattigaste länderna att genomföra basprogrammen bildades år 2000 vaccinalliansen GAVI. Det är världens största
uppköpare av vaccin och i kraft av
sin storlek kan man förhandla sig
till förmånligare priser från vaccintillverkarna. Låginkomstländer
får sedan köpa in vaccin till detta
låga pris, i takt med att ekonomin
växer betalar landet sedan allt
större del själv och tanken är att
det så småningom ska ta över
hela kostnaden. Gränsen för att
över huvud taget vara berättigad
till GAVI-stöd går vid en BNP på
knappt 10 000 kronor per person – en gräns som 17 av de 56
länder som får stöd i dag beräknas
passera i slutet av 2015.
I och med detta kommer
priserna att skjuta i höjden och
i värsta fall kan konsekvensen
bli att man slopar en eller ett par
vaccin i grundpaketet. Eller att
de marginaliserade grupperna i
landet, de som bor i otillgängliga
eller i politiskt instabila områden,
får ännu sämre tillgång till vaccinationsprogrammen.
Enorma klyftor
Ett av de länder som snart
kommer att få stå på egna ben
är Nigeria. Det västafrikanska
landet växer så det knakar, både
vad gäller ekonomin och antalet
invånare. Samtidigt är klyftorna
inom landet enorma och ingenstans i världen finns så många
ovaccinerade barn. Studier visar
att andelen vaccinerade barn är
8-9 gånger högre bland de rikaste
20 procenten jämfört med de
fattigaste. Det berättar Mohammad Ali Pate, landets före detta
hälsominister som också besökte
konferensen i Oslo.
– Varje år dör en miljon kvinnor och barn i Nigeria av sjuk-
Utbildning av vaccinatörer i Sydsudan. Bild Yann Libessart/MSF
Nytt vaccin
väcker hopp
i Sahel
Hjärnhinneinflammation har
länge utgjort ett dödligt hot mot
hundratals miljoner människor i
Sahelområdet i Afrika. Men tack
vare ett nytt vaccin har antalet
fall minskat – med 94 procent.
Det nya vaccinet, MenAfriVac,
är anpassat till just den variant
av hjärnhinneinflammation
som oftast förekommer i Sahel.
Det är inte lika värmekänsligt
som andra vaccin och det ger
också skydd mot sjukdomen i
tio år, vilket är en avgörande
faktor eftersom det därmed kan
användas preventivt. Vaccinet
har utvecklats av indiska Serum
Institute och kostar inte mer än
runt tre kronor per dos. I slutet
av 2012 hade 110 miljoner människor i Sahelbältet fått det nya
vaccinet.
domar som går att förebygga.
Vaccinering är en av de mest
kostnadseffektiva insatserna och
tillsammans med utbildning ett
av de viktigaste instrumenten för
att minska ojämlikheten i landet.
När Nigeria förlorat stödet
från GAVI kommer kostnaden för
att köpa in vaccin att överskrida
landets totala hälsobudget.
– Ingen kostnad är för hög för
att rädda ett barns liv. Men om
vi ska betala marknadsmässiga
priser kommer det att bli väldigt
tufft, framförallt allt att introducera nya vaccin som kommer ut
på marknaden.
– Om vi även i framtiden kan
få tillgång till vaccin till samma
låga pris som GAVI betalar kan vi
fortsätta att vaccinera våra barn,
tillägger han. Att förebygga smittsamma sjukdomar är ju för allas
vårt bästa. Då borde ju också alla
vara med och bidra till att det blir
verklighet. o
2013 / direkt#4 / 13
»Tvålen höll på att ta knäcken på mig«
De åkte båt och klättrade i berg. I ryggsäcken
låg 40 kilo tvål. Vaccinationskampanjen i östra
Kongo var en extrem utmaning – och det
häftigaste som sjuksköterskan Jon Gunnarsson
Ruthman någonsin gjort.
D
et finns inga kartor över
Ubwari. I alla fall inga som
visar varenda liten by på
den svårtillgängliga halvön i Tanganyikasjön, allra längst österut i
Kongo-Kinshasa.
Men i byarna bland bergen
lever 15 000 barn och precis som
alla andra barn behöver de bli
vaccinerade. Inte minst mot
mässlingen, ett ständigt gissel i
Kongo-Kinshasa och potentiellt en
dödlig sjukdom.
När sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman kom till trakten
i våras för att delta i en vaccinationskampanj, som Läkare Utan
Gränser genomförde i samarbete
med hälsomyndigheterna, hade
han ett uttalat mål: så många barn
som möjligt i upptagningsområdet skulle bli vaccinerade, även de
på Ubwari.
Aldrig vaccinerade
– Det hade inte gjorts några vaccinationer där över huvud taget
tidigare. För myndigheterna var
det helt enkelt inte värt resurserna. Men ska man göra något
så ska man göra det ordentligt,
tycker jag. Och för att undvika
epidemier måste minst 90 procent
av alla barn under fem år vara
vaccinerade, berättar Jon på skype
från Islamabad i Pakistan, där han
jobbar just nu för Läkare Utan
Gränser (läs mer om Jon i bloggen:
http://jonipakistan.wordpress.com/).
– Men det var en sann utmaning, fortsätter han, inte minst
eftersom den logistiker som
skulle ha varit med blev sjuk och
fick åka hem. Så jag fick göra hans
jobb också.
I brist på bättre laddade Jon
och hans kollegor ner en karta
från Google earth där även de allra
minsta byarna syntes. De mätte
distansen mellan dem och försökte beräkna var de skulle lägga vaccinationsplatserna. Samtidigt åkte
några lokalanställda runt i området och med hjälp av megafoner
informerade de befolkningen om
att kampanjen var på gång, och
när familjerna kunde få sina barn
vaccinerade. Samma information
sändes också på lokalradion.
– Kongo-Kinshasa har en lång
tradition av vaccinationer och
folk vill gärna ge sina barn det här
skyddet. Men man måste ändå
locka med någonting. Det tar ju
ofta ganska lång tid i anspråk, även
om vi försökte planera resrutten så
att ingen by skulle ha mer än fem
kilometer till närmaste vaccinationsplats. Så därför sa vi att alla
barn som blev vaccinerade skulle
få varsin tvål.
På Ubwari finns inga vägar.
Istället färdades de med båt
längs kusten. Vaccinet hade de
i kylboxar med kylklampar som
höll temperaturen mellan 2 och
8 grader. Ibland gick de iland och
vaccinerade barn som bodde nära
kusten. Andra gånger var det lite
mer komplicerat.
På halvön finns ett 1 400 meter
högt berg, säger Jon. Och han vet
vad han talar om. Han har nämligen klättrat upp och ned för det
berget många gånger. Med 40 kg
tvål i ryggsäcken.
Ställde sig i kön igen
– Det var absolut det jobbigaste
jag har varit med om. De där
tvålbitarna höll på att ta knäcken
på mig. Vi åt en gång om dagen
och på en månad gick jag ner 10
kilo. Men det var samtidigt det
häftigaste jag har gjort, att komma
till en by och vara den första vita
personen människorna där ser i
sitt liv. De flesta hade aldrig lämnat byn, eller i alla fall inte halvön.
De stannade på halvön i tio
dagar. Två gånger under den perioden satte sig Jon i motorbåten
med kylklamparna som hade
tinat, körde till basen i Baraka,
fyllde på med nya kylklampar och
så tillbaka till Ubwari igen.
I samband med vaccinationen
passade de också på att kontrollera undernäring och att dela ut
medicin mot mask och vitamin Adroppar som ger skydd mot svåra
infektioner och blindhet.
– När 300 personer står i den
där kön är det ju ett enormt
tillfälle att prata med dem för att
få höra hur de mår, berätta om hur
de skyddar sig kolera och andra
sjukdomar. Det är något som man
borde göra oftare, säger Jon.
Och tvålarna då? Jo, barnen
gladde sig över dem. De blev till
och med så glada att Jon och
hans team införde ett system där
barnen fick doppa sitt lillfinger i
färg när de blivit vaccinerade och
fått sin tvålbit. Annars var risken
överhängande att de skulle ställa
sig sist i kön igen… o
Kylväskor och
kylklampar höll
vaccinet vid rätt
temperatur. I
brist på vägar
åkte teamet båt.
Jon förbereder
vaccinations­
insatsen.
bilder
privat
14 / direkt#4 / 2013
2013 / direkt#4 /
15
porträttet
/ Text åsa nyquist brandt / bild malin lager
»Det är civilbefolkningen
som behöver hjälp. De ska
inte straffas för att andra
skjuter på varandra.«
O
perationssjuksköterskan Saskia Titman
har nyligen tillbringat
sex veckor på Läkare
Utan Gränsers sjukhus i Idlibregionen i Syrien, nära gränsen till
Turkiet. Där tog hon och hennes
kollegor framför allt emot patienter med svåra brännskador. Varje
dag konfronterades hon också
med människors känsla av att vara
bortglömda av omvärlden..
Saskia Titman
Bor /Vittsjö i Skåne.
gör just nu / Jobbar på sjuk­
huset i Hässleholm.
bakgrund / Som barn bodde
jag i olika länder och då föddes
mitt intresse för omvärlden. När
jag var färdig sjuksköterska be­
stämde jag mig för Läkare
Utan Gränser. Nu har jag gjort
fem uppdrag, och jag vill definitivt
ut igen.
Hur var situationen i området
där du jobbade?
– Många som kom till sjukhuset
hade flytt från andra delar av
Syrien och bodde i flyktingläger
under väldigt svåra förhållanden.
Även om de inte svalt så hade de
helt klart inte tillräckligt att äta.
Och deras kläder var så slitna.
Över huvud taget var de väldigt
tärda.
de att många varken hade tält eller
ens presenningar som tak över
huvudet. Vi har delat ut mat, tält
och filtar men behoven är så enorma och svårigheterna att få dit förnödenheterna så stora att det inte
räcker till. Det behövs mer hjälp,
andra organisationer måste engagera sig i flyktingarna.
Fick de någon hjälp i lägren?
Vad hade de som kom till sjukhuset för problem?
– Läkare Utan Gränser jobbar i
en del läger. Men vi har inte möjlighet att vara överallt. Själv jobbade
jag på sjukhuset och var inte ute i
lägren men mina kollegor berätta16 / direkt#4 / 2013
– En och annan hade krigsrelaterade skador men 95 procent var
brännskador. Jag vet inte riktigt
varför men ryktet hade spridit sig
att vi tog emot brännskador och
behovet av vård var enormt. Barn
ramlar i elden eller i kastruller med
kokande vatten när de lagar mat
över öppen eld i lägren. De vuxna
som kom till oss hade ofta försökt
förädla olja för att göra bränsle.
Men om oljan blir för het antänds
den och alltsammans exploderar
vilket leder till fruktansvärda
brännskador. Vi fick in väldigt
många unga män och kvinnor
som råkat ut för detta.
Hur kommer det sig att så
många barn ramlar in i elden?
– Det är inte unikt för Syrien, jag
känner igen det från andra platser
jag har varit på också, där människor trängt ihop sig i flyktingläger
och tvingats laga mat utomhus
över öppen eld. Barnen driver
omkring på en mycket liten yta, de
har inget att göra och ofta ingen
vuxen som ser efter dem. Äldre
barn passar de yngre. Och då händer sådana här olyckor.
Vad kunde ni ge dem för typ
av vård?
– Vi behandlade ungefär tio
skador, mer omfattande skador än
så är oerhört svårt att klara av med
den typen av vård som vi kunde
ge dem.
Vad händer med de som
överlever?
Bild privat
»Det känns så
otroligt onödigt.
Sjukhus, universitet, allt fungerande ju bra.
Och nu är allt
raserat.«
patienter varje dag. Det var dels
inneliggande patienter som varannan dag måste få sina skador
omlagda, dels nya patienter.
Brännskador kräver mycket folk.
Man måste lyfta patienten för att
tvätta, rensa och lägga om. En
enda patient kan ta flera timmar
om brännskadorna är omfattande.
Hur svårt skadade var de?
– En del hade 100-procentiga
brännskador. De levde när de kom
in till sjukhuset, de kunde andas
och prata. Men vid brännskador
blir huden som läder, till slut kan
bröstkorgen inte expandera längre och då dör de. Det enda vi
kunde göra var att ge dem morfin
så att de inte skulle behöva lida.
Brytpunkten går vid 60-procentiga
18 / direkt#4 / 2013
– De blir ju nästan alltid handikappade och har ett svårt liv framför sig. Unga flickor blir inte bortgifta. Och är de brända över bröstkorgen blir det väldigt svårt för
dem att amma sina barn eftersom
huden låser sig i en viss position.
Vi hade till exempel en man vars
fingrar hade kroknat och stelnat i
den positionen. Hans ena hand
var redan amputerad och nu
kunde han inte använda sin andra
hand heller.
Vilken vård kunde ni ge dem,
förutom att lägga om såren?
– Vi gjorde hudtransplantationer. Man använder sig av ett
instrument som påminner om en
osthyvel och hyvlar loss hud från
andra delar av kroppen. Sen sätter
man fast den på det brända stället
och nyper fast med klämmor. Jag
tycker nog att vi kunde göra väldigt mycket för dem, även om
sjukhuset är inrymt i ett vanligt
bostadshus och inte ett sjukhus.
Varför är det så?
– Sjukvården har ju utgjort en
måltavla i kriget, liksom sjukvårdspersonalen. Därför har det
blivit oerhört svårt och farligt att
bedriva sjukvård. Men det
bostadshus som vi gjorde om till
sjukhus fungerade ganska bra.
Det blev en del bärande upp och
ned eftersom akutmottagningen
ligger på nedervåningen och rummen med inneliggande patienter
en trappa upp. Men man får ta det
man har.
Hade du syriska kollegor på
sjukhuset?
– Ja, en del av mitt uppdrag
gick ut på att utbilda den syriska
personalen för att de själva ska
kunna ta över verksamheten.
kongo
Ingen av dem jag jobbade med var
utbildad operationssjuksköterska
men en del sjuksköterskor hade
jobbat på operation med kejsarsnitt och så. Nivån var ganska
hög, så de kommer nog att kunna
ta över så småningom. Många
läkare och sjuksköterskor har lämnat landet. Andra är på flykt inom
landet och kom till oss för att
kunna göra en insats.
/ Hjälpen räcker inte till
Märkte ni av kriget?
– Man märker ju att det är ett
land i krig, vi hörde skottlossning
och kunde inte röra oss fritt. Vi
gick mellan sjukhuset och huset
där vi bodde, som låg alldeles
intill. Man är rätt så instängd. Men
man kan inte åka dit och vara rädd
hela tiden, då kan man inte göra
sitt jobb. Man måste lita på att de
som jobbar med säkerhet gör sitt
jobb.
Cecile och hennes
barn missade utdel­
ningen av plast­
skynken och saknar
tak över huvudet.
Bild Giulio Di Sturco
Du har ju gjort flera uppdrag
för Läkare Utan Gränser i konfliktområden. Skiljer sig Syrien
från dina andra erfarenheter?
– På ett sätt inte alls. Behoven
är desamma som överallt i konfliktsituationer. Men på ett annat
sätt känns det här ändå lite annorlunda. I Syrien fanns ju ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem
fram till alldeles nyligen. Det
känns så otroligt onödigt.
Sjukhus, universitet, allt fungerande ju bra. Och nu är allt raserat.
Vad är ditt starkaste minne
från Syrien?
– Det är den känsla som kvinnorna jag pratade med förmedlade, känslan av att vara bortglömd.
”Varför bryr sig världen inte om
oss?” frågade de hela tiden. Jag var
ju där och försökte hjälpa dem så
gott jag kunde. Samtidigt kunde
jag ju åka därifrån när som helst,
det är så orättvist. Det är ju framför allt civilbefolkningen som
drabbas och behöver hjälp. De ska
inte straffas för att andra skjuter
på varandra. o
Mijgona,
18, har
besegrat
sin tbc.
Bild Wendy
Marijnissen,
Tadzjikistan
Över en miljon människor är nu på flykt i
norra Kivu i östra KongoKinshasa. Det är en sjättedel av befolkningen i
provinsen som drabbats
av den ena våldsvågen
efter den andra. Bland
flyktingarna har många
fått tillfälligt husrum
hos andra familjer men
nästan hälften har tagit
sin tillflykt till läger.
Inte minst i provisoriska
läger som ligger utanför UNHCR:s ansvarsområde är tillgången till
huma­nitärt stöd ytterst
begränsad.
Läkare Utan Gränser
är en av få organisationer
på plats och teamen rapporterar om brist på
såväl mat och förnödenheter som på hälso- och
sjukvård. I lägren är luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar vanliga, liksom undernäring.
Även kolerautbrott
förekommer, vilket har
ett direkt samband med
levnadsvillkoren. Nu uppmanar Läkare Utan
Gränser andra organisationer att också ge stöd
åt den utsatta befolkningen i norra Kivu.
TBC / ett Globalt
misslyckande
Tchad / Drastisk
minskning av malaria
Varje år dör 1,3 miljoner människor av tuberkulos, tbc. I
många länder där Läkare Utan
Gränser arbetar med tbc möter
teamen en alarmerande hög
andel patienter med läkemedelsresistent tbc. Men tre av
fyra personer
med denna
ytterst svårbehandlade form
av tbc får fortfarande inte rätt
diagnos, och 17 000 av dem som
diagnostiserats har inte påbörjat
behandling. Så de verkliga framstegen i kampen mot denna dödliga sjukdom ligger fortfarande
långt bort – ett ”globalt misslyckande”, enligt Läkare Utan
Gränser.
I förra numret av Direkt rapporterade vi om den dramatiska
ökningen av antalet malariafall i
sydöstra Tchad. Nu har en ny
behandlingsmetod visat sig ge
spektakulära resultat. Metoden
går ut på att barn under fem år
behandlas med malarialäkemedel
i förebyggande syfte under den
värsta malariasäsongen. På bara
en vecka har antalet insjuknade
minskat med 70 procent i de
områden där Läkare Utan
Gränsers team delat ut medicin.
Detta minskar inte bara antalet
malariafall utan påverkar också
sjukdomsgraden hos de som ändå
insjuknar. Men situationen är fortsatt akut i Tchad och mer stöd
behövs för att metoden ska kunna
införas på fler håll i landet.
2013 / direkt#4 /
19
I Bossangoa har
befolkningen övergett
sina hem och sökt sig
till provisoriska läger.
Bild Juan Carlos
Tomasi/MSF
Ett land i kris
Tiotusentals människor har flytt i en ny våg av attacker
och hänsyns­löst dödande i Centralafrikanska republiken.
Arjan Hehenkamp, generalsekreterare för holländska Läkare
Utan Gränser, besökte nyligen det sönderfallande landet.
Det här är vad han upplevde.
»
Jag är precis hemkommen från
Bos­sangoa, en stad med 45 000
invånare 30 mil nordväst om huvud­
staden Bangui. Från luften ser man klungor av plåttak och något som skulle kunna vara en välmående
och livlig stad. Men när man börjar leta efter män­
niskor ser man att det inte finns någon där.
20 / direkt#4 / 2013
Alla hus ligger öde. De flesta av Bossangoas invånare
har sökt skydd på gårdsplanen hos en hjälporganisation. På en yta stor som nio fotbollsplaner är 30 000
människor fångna i sin egen rädsla. Lägret är som
ett slag utomhusfängelse. Folk vågar inte ens gå och
hämta ved för att kunna laga mat. Även om deras
hus bara ligger några hundra meter bort vågar ingen
lämna skyddszonen. När man går in i lägret möts
man av en myllrande människomassa. De lever,
sover, lagar mat och uträttar sina behov – allt på
samma ställe i över tre veckor nu.
Nyligen fick de en del byggmaterial för att
kunna bygga sig enkla skydd för väder och vind. An-
nars lever de under bar himmel bland skräp och lera.
Våra medicinska team arbetar inne i lägret och
bistår bland annat med rent vatten och sanitet. Med­
arbetarna gör sitt yttersta för att förse människorna
med grundläggande sjukvård, men situationen är
ändå ohållbar. Att 30 000 människor lever tätt inpå
varandra under sådana här omständigheter är helt
2013 / direkt#4 /
21
Under regnsäsongen är det näst intill omöjligt att ta sig fram landvägen.
I våldets kölvatten ökar behovet av vård. Läkare Utan Gränser arbetar bland annat i Bouca (nederst t v) och Bangui (överst t h).
Bild jacob Zocherman
bild jacob Zocherman, Jean-Paul Delain och Juan Carlos Tomasi
»En av våra patienter var en man som hade blivit
skjuten fyra gånger i ryggen och hans huvud hade
delvis blivit avhugget av en machete.«
vittnesmål: »Min
enkelt ytterst olämpligt – risken för sjukdomsutbrott är alldeles för stor.
Vi arbetar i lägret men även på sjukhuset med
både internationell och lokal personal. Sjukhuset
fungerar trots omständigheterna förhållandevis väl.
Samtidigt behövs förstärkning för att hantera tillströmningen av patienter och de slags skador som
de kommer in med, skador som är både fruktansvärda och svårbehandlade.
En av våra patienter var en man som hade blivit
skjuten fyra gånger i ryggen och hans huvud hade
delvis blivit avhugget av en machete. Kirurgen
försökte sy fast huvudet, men hans liv gick inte att
rädda. En annan patient var ett barn från en by utanför Bossangoa. Föräldrarna hade bundit pojken med
kedjor intill huset, eftersom han hade diabetes och
var benägen att springa omkring och få anfall. Men
de hade tappat nyckeln till hänglåset och när
22 / direkt#4 / 2013
de var tvungna att fly in i bushen kunde de inte
ta honom med sig i tumultet. När de kom tillbaka
var han fortfarande vid liv, men illa skuren över
armarna som han hade hållit upp för att skydda sig
under anfallet.
Byarna längs vägen från Bossangoa till
Bangui ligger helt öde. Längs en sträcka på 12 mil
finns det inte en enda människa. 100 000 människor har försvunnit och flytt in i bushen. Vi kan
inte nå dem, och de kan inte nå fram till vår hjälp.
Behovet av hjälp­organisationer med internationella
med­arbetare är akut utanför huvudstaden. Internationell närvaro har en skyddande effekt. Jag är
tämligen säker på att om Läkare Utan Gränser inte
hade varit närvarande i Bossangoa skulle våldet och
morden har varit mycket mer omfattande än
de hittills varit.« o
»
rygg brann«
Allting började med attackerna mellan
re­bell­grupperna Anti­balaka och Sélé­ka. Mitt
hus sattes i brand. Min fru, mina barn och jag var
inomhus. Min fru gick ut med barnen, hade de stannat inomhus skulle de ha dött. Séléka visste inte att
jag fortfarande var kvar inomhus. Jag försökte ta mig
ut men så fort de såg mig började de skjuta så jag var
tvungen att ta mig tillbaka in i huset. Men då brann
hela huset och jag försökte bryta sönder taket för att
ta mig ut men branden var för intensiv och mitt hår
och min skjorta fattade eld. Hela min rygg brann.
Jag insåg att om elden nådde mitt bröst skulle jag
dö. Jag tog av mig skjortan och hade bara byxorna
kvar på kroppen. Jag lyckades forcera upp dörren och
tog mig ut och jag sprang så fort jag kunde. Vid den
tidpunkten var huset helt förstört och det var rök
överallt. Tack vare röken kunde de inte se mig. På så
sätt lyckades jag ta mig in i skogen och gömma mig.«
/ Jean Pierre G hittades av ett team från Läkare Utan
Gränser som fått ett larm om en svårt bränd man.
Han togs till sjukhuset i Batangafo och har nu återförenats med sin familj.
Fakta: Land utan styre
Centralafrikanska republiken har upplevt
årtionden av politisk-militär konflikt som har
resulterat i ett tillstånd av kronisk humanitär
kris. I och med statskuppen i mars i år förvärrades situationen ytterligare. Då tog rebellrörelsen Séléka makten över huvudstaden och
tvingade president Bozizé på flykt. I dag är landet i praktiken utan styre. Konflikten har förvärrat behoven av hälso- och sjukvård som
redan tidigare var stora, även i relativt lugna
delar av landet
Sjukvårdssystemet lider brist på utbildad
personal och utanför huvudstaden finns endast
ett fåtal offentliga sjukvårdsinrättningar. Brist
på medicin förekommer ofta och många kan
inte heller betala de avgifter som krävs för att
få behandling. En stor del av befolkningen
saknar helt enkelt tillgång till alla former av
hälso- och sjukvård.
Läkare Utan Gränser har arbetat i Central­
afrikanska republiken sedan 1996. I dagsläget
har vi sex reguljära projekt och gör därutöver
akutinsatser i Bossangoa, Bria, Bouca och Gadzi.
2013 / direkt#4 /
23
Strålande utsikt
i Burundi. På
väg tillbaka
till Bujumbura
efter ett besök i
staden Ruyigi.
bild privat
De har valt bort mycket av det som
andra strävar efter: barn, karriär, hus och
prylar. Istället har Per och Ulrika Hedberg valt
varandra. Och ett liv i fält med Läkare Utan Gränser.
text Åsa Nyquist Brandt
Kärlek utan
gränser
A
llting tog sin början på 70-talet.
I småländska Eksjö såg Ulrika undernärda barn på tv och förklarade för
sin mamma att hon ville åka iväg och
hjälpa dem. Och i Göteborg, några år tidigare, klippte
Per ut bilder på folk som borrade brunnar i Afrika
och satte upp dem på anslagstavlan i pojkrummet.
Det var så det började. Ett liv i fält. Och ett liv
tillsammans.
Just nu pågår det livet i Oslo dit de flyttade för
ungefär ett år sedan. Då kom de från Etiopien, från
den stora undernäringskatastrofen i Somalia som
påverkade hela regionen, och landade rakt in i
»Skär­gårdsdoktorn«. Åtminstone känns det nästan
som om man befann sig på inspelningsplatsen
för tv-serien när man hälsar på Per och Ulli, som
hon kallas, på den lilla ön strax utanför Oslo. Här
klättrar trävillorna med sina glasverandor uppför
höstklädda kullar och stadsjeeparna kör i snigelfart
längs slingriga vägar.
Per och Ulli bor inte i någon av trävillorna. De bor
i ett rum ovanpå ett garage, som de får hyra för en
ganska billig penning.
– Vi är vana vid livet i fält, vi behöver inte så
24 / direkt#4 / 2013
mycket. Och så har vi ju kolonistugan i Göteborg,
säger de med en mun.
Ibland är det svårt att minnas vem som sagt vad.
Men det spelar nog ingen större roll. Där den ena
slutar tar den andra vid. De har känt varandra så
länge och pratat så mycket om allting att orden och
tankarna liksom flyter in i varandra.
Men vi tar det från början. Det är nu tolv år
sedan de för första gången åkte ut i fält tillsammans
för Läkare Utan Gränser, Ulli som sjuksköterska och
Per som logistiker. Ulli hade redan gjort ett uppdrag
innan de träffades och insett att det var det här hon
ville ägna sitt liv åt.
– Jag var i Kenya, i Dadaab-lägret i sex månader
och efter det var jag helt säker på att jag skulle
fortsätta jobba i fält. Jag vet inte riktigt varför. Men
det var så fantastiskt. Att få uppleva så mycket, bo
i en hydda i öknen och samtidigt ha möjlighet att
göra något för andra människor.
Men så åkte hon till Gotland och där sprang hon
på Per. De blev inte tillsammans men de blev väldigt
goda vänner och när Ulli berättade om sitt fältuppdrag började Per, utbildad civilingenjör, få upp
2013 / direkt#4 /
25
På ön utanför Oslo.
Hälsoundersökning i Västpapua, Indonesien.
Ulli Hedberg, 41 år
Uppdrag för Läkare Utan Gränser:
Kenya, Bangladesh, Indonesien, Burundi,
Pakistan, Kongo, Etiopien.
Bäst med Läkare Utan Gränser:
Hur jag har utvecklats som människa. Och
Maria på kontoret i Stockholm som tar hand
om oss sjuksköterskor. Jag vet att jag kan
ringa henne när som helst.
Bäst med Per: Han är omtänksam och skämmer bort mig. Till exempel är det alltid han
som lagar mat.
ögonen för möjligheten att byta riktning i karriären.
– Jag hade rest mycket i jobbet men egentligen
var jag en kostymsnubbe och hade inte alls tänkt
mig en framtid inom det humanitära. Men Ulli
beskrev det så målande att jag blev intresserad. Så
när hon hade åkt iväg på sitt andra uppdrag, till
Bangladesh, kontaktade jag Läkare Utan Gränser och
blev antagen. Jag bytte ut kostymen mot en sunkig
t-shirt. Och det kändes helt rätt.
Men först åkte han till Thailand och där
möttes de och reste runt tillsammans. Märkte allt
tydligare hur bra de passade ihop. Att de kunde prata
om allt, skratta och gråta tillsammans. Att de hade
olika personligheter men precis samma livssyn.
De kontaktade Läkare Utan Gränser och sa att nu
ville de åka iväg tillsammans. Och så blev det.
– Vi hamnade i Västpapua, eller Irian Jaya som
det hette då. Det är en ö som hör till Indonesien
och åtminstone då var den väldigt underutvecklad,
berättar Per vars uppdrag gick ut på att utveckla ett
varnings­system för smittsamma sjukdomar.
26 / direkt#4 / 2013
På uppdrag i Kongo-Kinshasa.
– Det fanns ingen medicinsk personal i byarna,
säger Ulli. Så mitt jobb handlade mycket om att
identifiera lämpliga personer som vi sedan utbildade i behandling av de fem farligaste sjukdomarna
i trakten och så följde vi situationen med rapportering via radiosystem.
Efter Indonesien landade de i Sverige, i Göteborg där de köpte en kolonistuga. Det är den som
är »hemma« för dem, om de nu måste definiera en
sådan plats, och det var där de gifte sig 2008 innan de
åkte iväg till Goma i östra Kongo-Kinshasa.
– Vi har alltid velat flytta på oss och aldrig velat
stanna upp någonstans för länge. Och så tänker vi
fortsätta, säger Ulli.
– Det går på ett par månader, fyller Per i, sen har
man byggt upp ett helt nytt liv.
Rastlöshet? Nej, inte alls, säger Ulli. I alla fall
inte på något negativt sätt. Snarare handlar det om
att det är så kul att komma till nya ställen och träffa
nya människor.
Efter en månad i kolonistugan var det därför dags
igen. Den här gången åkte de till det lilla centralafrikanska landet Burundi. Och precis som i Indonesien
och på alla uppdrag de gjort sedan dess jobbade de i
samma team, åt lunch tillsammans, tränade tillsammans och gick på fest tillsammans.
– Det har alltid varit galet bra att jobba ihop, säger
Ulli. I fält är man ofta utlämnad, man kan känna sig
ensam och till och med rädd. Då är det väldigt skönt
att ha någon att dela tankar och känslor med, någon
som förstår och kan stötta. Men det gäller förstås att
vara professionell. Vi är ett par, men vi är också del
av ett team.
Bråkar ni aldrig?
– Jo, en gång smällde Per i dörren och gick ut.
Per Hedberg, 47 år
Uppdrag för Läkare Utan Gränser:
Indonesien, Burundi, Kongo, Etiopien.
Om att ha bytt bort kostymen mot en
sunkig t-shirt: Det har jag aldrig ångrat!
Bäst med Ulli: Att hon är så känslosam fast utan
att fladdra iväg. Hon värnar om andra men på
ett strukturerat sätt. (Usch, det där lät väldigt
ingenjörsaktigt.)
Men det var utegångsförbud så han hade ingenstans
att ta vägen!
Plötsligt när vi sitter där i soffan (»den enda pryl
vi har köpt här i Oslo«) börjar hela rummet skaka.
Det är bilen, förklarar Per och fortsätter klia hunden
Pluto som de fann på gatan utanför huset i Addis
Abeba och nu ligger med magen i vädret under
soffbordet. Så är det att bo ovanpå ett garage. Och
har man levt i konfliktområden som de båda är lite
motorbuller inget att fästa sig vid.
Över huvud taget bryr de sig inte om det här med
komfort och prylar. Det lilla rummet ovanpå garaget
har Per renoverat och Ulli inrett med stearinljus och
färska blommor. Men de äger inte så mycket. Stereon
är från 1986, säger Per. Och den gamla bussen där
ute på gårdsplanen duger mest till att köra fram och
tillbaka till kolonistugan på andra sidan gränsen.
Förra gången de var hemma, det vill säga i Europa,
bodde de i Dublin där Per hade fått ett jobb. I avtalet
ingick tjänstebil – en stor och dyr tjänstebil. Så Per
försökte förhandla sig till en mindre och billigare.
– Jag förstod aldrig det där. Varför ska man ha de
dyraste bilarna bara för att det är en tjänstebil? Det
kändes konstigt, tyckte jag.
– Men vi är inga superalternativa människor som
lever på potatis och inte äger en enda pryl, skyndar
sig Ulli att tillägga. Jag köper gärna kläder och går på
restaurang. Det är bara det att när man lever som vi
gör blir ägodelar mest till besvär. Det vi har och vill
ha kvar ryms gott i kolonistugan.
I tolv år har de varvat fältuppdrag med en
lugnare tillvaro på hemmaplan. Vilket i deras fall
betyder Europa. För även när de inte jobbar i fält har
de oftast valt att bosätta sig någon annanstans än i
Sverige. Inte för att de ogillar Sverige utan för att de
hela tiden vill uppleva något nytt. Att stanna upp
ett tag i något europeiskt land innebär att de har
tillräckligt nära till vänner och familj, samtidigt som
de får nya utmaningar.
– Som sjuksköterska kan jag få jobb nästan var
som helst. Det är lite svårare för Per som civilingenjör och projektledare. Därför är det självklart att jag
följer med honom när han hittar något intressant
uppdrag, säger Ulli.
När han fick jobbet i Irland befann sig Ulli på ett
korttidsuppdrag i Pakistan där det just varit en svår
jordbävning. Annars gör de sällan något utan den
andra.
– Jag var kvar i Etiopien i ett halvår efter att Per flyt­
tat hit till Oslo. Men usch, det gör vi aldrig om, det var
som om någon hade huggit av mig ena armen.
För att kunna leva det liv som de gör har de också
aktivt valt bort att skaffa barn. Ett enkelt beslut för
dem båda, men för omgivningen lite svårare att
förstå.
– Ingen av oss har egentligen någonsin velat ha
barn. Så vi har aldrig försökt påverka varandra utan
det har varit självklart från början att vi inte skulle
bilda familj. Med tanke på det liv vi lever hade det
inneburit en begränsning, säger Ulli och fortsätter:
– När jag var strax över 30 var det ganska jobbigt,
då kände jag mig väldigt annorlunda och upplevde
också en hel del press från omgivningen. Du vet inte
vad du går miste om, sa mina vänner. Och det stämmer ju. Men därför har jag inte heller saknat det.
Vi går ut och tar en promenad med Pluto, som
liksom husse och matte fått en massa nya vänner
bland de andra öborna och öhundarna. Träden
sprakar i höstens alla färger, vattnet blänker och
östra Kongo, Addis Abeba, Burundi och alla de andra
ställena känns avlägsna.
Men inte för Per och Ulli. De bär sina fältuppdrag
i hjärtat.
Hur länge kommer ni att åka ut i fält?
– Så länge vi orkar, säger de. Men vi tar det år för
år. Just nu är vi i här och det är också skönt. o
2013 / direkt#4 /
27
28 / direkt#4 / 2013
Malawi
Olesi Ellemani Pasulani jobbar för Läkare Utan Gränser
på Thyolo-sjukhuset i Malawi.
»Jag kommer ihåg hur det var
2003, innan vi hade tillgång till
antiretroviral behandling. Vi
kunde bara erbjuda folk hivtestning och rådgivning. Vi kunde
förespråka att de använde kondomer och dela ut dem, och vi
kunde behandla andra sexuellt
överförda sjukdomar. Vi hade
en massa patienter som bara
fick smärtlindring och som låg
för döden. Ytterst få testade sig
för hiv, vi kunde ju inte erbjuda
dem någon livräddande behandling. Att få diagnosen hiv var
en dödsdom.«
I Jemen blir hivpositiva ofta
diskriminerade, även inom
sjukvården. Abo-Mohaned bor
i huvudstaden Sana’a och både
han och hans fru har hiv.
»När min fru skulle föda barn
åkte vi till två olika sjukhus och
båda vägrade att hjälpa oss. Vi
såg ingen annan utväg än att
åka till ett tredje sjukhus och
hålla tyst om hennes hiv­status.«
Med hjälp av stöd från internationella givare finns i dag
tillgång till behandling i Jemen.
I samarbete med landets hiv/
aidsprogram försöker Läkare
Utan Gränser minska stigmat
runt hiv/aids och förbättra
situationen för människor som
lever med sjukdomen.
Burma
Knappt en av tre hivpositiva
i Burma har tillgång till den
behandling de behöver. Läkare
Utan Gränser ger hivbehandling åt 28 000 människor. Ändå
räcker det inte till, teamen tvingas till svåra avvägningar vilka
som ska få plats i programmen.
Bland dem som får behandling finns många barn. Phone
Pye Han och hans mamma är
patienter på kliniken i Dawei.
Pappan har dött i aids. »Mitt
favoritämne i skolan är litteratur och jag gillar badminton
jättemycket. En dag vill jag bli
busschaufför.«
Bild Jose Cendon
De senaste tio åren har stora framsteg
gjorts när det gäller behandling av hiv/aids.
Antiretroviral behandling, som ofta räddar
patientens liv, kostar en bråkdel jämfört
med tidigare. Fler provtagnings- och
behandlingsställen har inrättats och, i kombination med nya sätt att bedriva vård, innebär detta att behandlingen har flyttats närmare patienten. På de platser där människor
har tillgång till vård och behandling sjunker
också antalet nya infektioner varje år.
Samtidigt fortsätter sjukdomen att förstöra liv och samhällen. Varje år dör 1,6 miljoner i hiv/aidsrelaterade sjukdomar och i
många länder i södra Afrika är hiv/aids den
främsta dödsorsaken hos vuxna. Dessutom
är 18 miljoner hivpositiva fortfarande i
behov av behandling, enligt
Världshälsoorganisationen WHO.
För att epidemin ska övervinnas måste
de effektiva strategier som finns införas på
många fler platser. Det handlar bland annat
om att människor måste diagnostiseras tidigare än i dag så att de kan påbörja behandling innan de blir svårt sjuka. För att detta
ska var möjligt måste vården komma närmare patienten, till exempel genom att finnas tillgänglig på lokala hälsocenter. Ett
annat sätt är bildandet av patientgrupper
där patienterna turas om att hämta läke­
medel till gruppen från kliniken. Att all vård
och behandling är kostnadsfri är också
avgörande för att lyckas. Lika viktigt är att
gravida kvinnor med hiv behandlas rutinmässigt för att förebygga att viruset överförs
till deras barn. o
Jemen
Bild Miguel Cuenca
Mer än nio miljoner människor
med hiv/aids får livräddande
behandling. Men fortfarande
dör 1,6 miljoner människor
varje år. Läkare Utan Gränser
behandlar fler än 280 000 hiv­
positiva i 23 länder.
Bild Anna Surinyach
Bild Anna Surinyach
Öppna
ögonen
för hiv
Sydafrika
Läs mer om vår kampanj »Se det vi ser«
på http://see.lakareutangranser.se
Kampanjen har till syfte att öppna
om­världens ögon för hur hiv drabbar i dag
och får stöd av Svenska Postkodlotteriet.
Sydafrika är det land i världen
med högst antal hivpositiva.
Gilles Van Cutsem är Läkare
Utan Gränsers medicinska
koordinator: »Det är svårt att
för­klara angelägenheten av
problemen med hiv för människor i andra delar av världen. De
ser inte de dramatiska bilderna
i media av människor som dör
i massor, som vid krig eller
naturkatastrofer. Människor
med aids dör långsamt, de dör i
onödan, och de dör ofta utan att
uppmärksammas av omgivningen. Jag vill få människor att se
att hiv/aids inte har försvunnit.«
2013 / direkt#4 /
29
Läkare Utan Gränser / till sist
Boktipset /
Bilal – på slavrutten till Europa
Lisa Rydell och Johan von Schreeb undersöker en patient i Guiuan. Bild msf
På plats i förödelsen
Redan några dagar efter att tyfonen Haiyan förstört delar av
Filippinerna fanns flera svenska fältarbetare på plats. Tillsammans med filippinska kollegor har kirurgen Johan von Schreeb
och sjuksköterskan Lisa Rydell jobbat intensivt för att ta hand
om skadade och sårade i Guiuan på ön Samar.
– Området är till 95 procent förstört. Det påminner mig väldigt
mycket om Haiti, där jag jobbade efter jordbävningen 2010,
berättar Johan.
Stadens sjukhus förstördes av orkanen och därför fick teamet
sätta upp akutinsatsen på ett hälsocenter där endast mindre
kirurgiska ingrepp var möjliga. Framför allt har det handlat om
att ta hand om nya sår och gamla sår som blivit infekterade.
I takt med att allt fler återvänder till staden växer också kön
av patienter med lunginflammation och diarré. Det finns
även ett stort behov av pyskologiskt stöd, vilket den lokala
sjukvårdsperso­nalen bistår med. Läkare Utan Gränser har också
mobila kliniker för att kunna nå ut till mer isolerade områden
längs kusten och på öarna. För närvarande håller man också på
att sätta upp ett tältsjukhus.
direkt /ges ut av LÄKARE UTAN GRÄNSER. Tidningen är ett verktyg
för att informera om de övergrepp och missförhållanden vi bevittnar, att
vara en katalysator för förändring. Vi vet att ord inte alltid kan rädda liv men
vi vet också att tystnad kan döda. REDAKTÖR Åsa Nyquist Brandt
ANSVARIG UTGIVARE Johan Mast E-POST [email protected] GRAFISK FORM
Anders Birgersson ADRESS Läkare Utan Gränser, Gjörwellsgatan 28,
Box 340 48, 100 26 Stockholm TELEFON 010-199 32 00 FAX 010-199 32 01
WEBB www.lakareutangranser.se TRYCK Norra Skåne Offset, ISSN 651-3347
Plusgiro 90 06 03-2 Bankgiro 900-6032
30 / direkt#4 / 2013
Det börjar i Senegals huvudstad Dakar och slutar på tomatfälten i södra Italien. Fabrizio
Gatti, italiensk journalist och
wallraffare, har färdats längs
dödens väg. Det är den vägen
tiotusentals desperata människor tar varje år på flykt undan
krig och katastrofer, eller en
utsiktslös framtid. De färdas
genom Sahels öken och våldets
Libyen. Alla vill till Europa men
många går under och vad de
råkar ut för längs vägen skulle
platsa i ett uppslagsverk över
mänsklig grymhet: människosmuggling, våldtäkter, tortyr,
utpressning och rån.
För Fabrizio Gatti, eller kurden Bilal som han utger sig för
att vara i boken med samma
namn, gäller det inte livet. När
de kommer till Medelhavet tar
han det säkra före det osäkra
och avstår från båtfärden som
kostar tusentals människor
livet varje år. Men liksom sina
medresenärer blir han senare
internerad på den italienska
ön Lampedusa och får uppleva
förnedringen i att bli bemött
som en kriminell. Eller kanske
värre, som en slav. Det är
ett isande, storartat litterärt
reportage. Och ja, det är slaveri
det handlar om.
Celanders förlag.
För ett bidrag till Läkare Utan Gränser får man kasta grädde i ansiktet på en Chalmers-student. Bild privat
insamling / Privata
initiativ som gör skillnad
Allt fler startar egna insamlingar till
Läkare Utan Gränser. Och här finns inga
gränser varken för fantasin eller för åldern.
Man kan vara 77 år som före
detta tandläkaren, numera
silversmeden Hans Dahl i
Malmö, student i 20-årsåldern på Chalmers i Göteborg
som Rasmus Åberg eller 11årig skolelev som Isa Brandt i
Smedsbo utanför Falun.
Hans Dahl började gå
kurser i silversmide på Vuxenskolan för sju år sedan när
han blev pensionär. I början
av 60-talet jobbade han som
tandtekniker och fick då
lära sig att smida i guld så
silversmide var inte långt
bort. Hans Dahl står själv
för silverkostnaden, sedan
förfärdigar han smycken och
skålar i silver som visas upp
på en egen hemsida www.
silversmycken.tictail.com.
Mest är det gamla tandläkarkolleger som köper men han
har också deltagit i olika mässor och marknader i Skåne.
Vid sådana tillfällen kan han
sälja för upp till 7 000 kronor
på en dag.
– Folk kommer ofta eller
ringer och säger att den
ringen och det smycket
använder de varje dag och
det är ju mycket roligt att det
uppskattas.
Senaste året har han sålt
för 69 590 kronor och hela
summan har han skänkt till
Läkare Utan Gränser.
– Jag valde Läkare Utan
Gränser för att jag upplevde
att pengarna kunde göra
mest nytta där och för att
jag uppfattar organisationen
som hederlig och pålitlig.
En annan variant av insamling gjorde studentkåren
på Chalmers i Göteborg vid
terminsstarten hösten 2013.
Hans Dahl. Bild privat
De skickade ut alla nya
studenter med insamlingsbössor på stan den 27:e och
28:e augusti. Knepet var att
de som gav en penninggåva
fick beställa en sång och
sedan agerade studenterna
levande jukeboxar. Genom
att underhålla folk på gatan
med skönsång i två dagar
lyckades de samla in 145 088
kronor.
Isa Brandt, 11 år som går i
Aspebodaskolan i Smedsbo,
var i sin tur bekymrad över
barnens situation i krigets
Syrien och ville göra skillnad.
– Jag sparade mina extra­
pengar från jultidningsförsäljningen och sedan gick
jag och mina vänner och
samlade pantburkar. Allt
som allt fick vi ihop 6 100
kronor som vi skickade via
www.betternow.org.
För Läkare Utan Gränser
har de här privata insamlingsinitiativen stor betydelse, säger Tove Olin på
insamlingsavdelningen.
– Det är ett fantastiskt
sätt att engagera sig på som
också gör skillnad. Alla initiativ är guld värda för oss,
små som stora. Alla bidrar ju
till att rädda liv.
/ Carina Waern
2013 / direkt#4 /
31
POSTTIDNING B
Läkare Utan Gränser
Box 340 48
100 26 Stockholm
32 / direkt#3 / 2012