Transcript Brunkullan under nimträdet

Lilly Abrahamsson
Brunkullan under
nimträdet
Brunkullan under
nimträdet
Lilly Abrahamsson
2
Copyright: EFS
Grafisk form och omslag: Anders Berg
Tryck: Svenska Tryckcentralen AB 2006
ISBN: 91-976274-2-9
EFS
751 70 Uppsala
Tfn 018-16 98 00
www.efs.nu
3
Innehåll
Förord 5
Karta över Madhya Pradesh
6
Barndomshemmet och kallelsen
7
Förberedelse10
Kortebo och England
11
Målet för studierna, Indien i sikte
12
Missionärsinvigningen13
Resan börjar
13
Framme i Indien
16
Första tågresan i Indien
17
Framme i Chhindwara
19
Herrskapsvanor21
Nyhetens behag och obehag
22
Problem när man inte kan göra sig förstådd
25
Bröllop26
Konferens och svenskdagar
27
Hemlängtans smärta 29
Min första jul och hettid i Indien 1946–1947
32
Mitt första sjukbesök
Hettiden börjar
Till språkskolan i Landour
Språkskola och bergsvistelse
34
35
36
37
Självständighetsdagen 1947
40
Oroligheter och problem
Kungariken och kejsare
41
45
1948: Gandhi mördas – tuff tid i Khurai
47
Värme och mer studier
Flytt till ny plats
Nöden har ingen lag
48
49
53
1949: Förändringar i kyrkans
arbete – flytt till Junnordeo
54
Sexton år i Junnordeo
Barndomsdröm går i uppfyllelse Arbetet i gruvdistriktet växer
55
56
59
1951: Semester i Kashmir
61
Muhammedansk fest
En sällsam dröm
63
64
1951: Första hemresan efter fem år
66
Hemma och ändå inte!
Resor i Sverige
67
69
1952: Förberedelse inför andra resan till Indien
72
Utresa för en ny femårsperiod
74
Det nya Indien
75
Indiska regeringens stora utmaning
76
Kyrkans arbete förändras och utvidgas
79
Gymnasium byggs
80
Spädbarnshemmet byggs
80
Modersmjölksersättning83
Kvinnohemmet85
Tjänare eller hjälpa varandra?
87
Pastor Daya och människorna
89
Församlingsarbete 90
För att på allt sätt rädda någon
92
Arbete i byarna
93
Litteraturspridning94
Den kristne sadhun
96
Möte med ministrar från regeringen
97
Flytt från Junnordeo till Chhindwara
98
Vidare förändring i kyrkan
101
1972: Tredje större förflyttningen i mitt liv
102
Det sista året
106
5
Förord
Jag vill berätta varför jag skrivit denna bok. Under årens
lopp har jag rest till olika platser i Sverige och hållit föredrag om arbetet i Indien. Många har då frågat, både
yngre och äldre, om jag skrivit ner det jag berättat. Jag
tyckte att det fanns så mycket böcker redan så varför en
till. Men när jag tänkt på det så är det en epok i historien
jag varit med om. 1946 reste jag första gången till Indien,
ett år efter andra världskrigets slut, och ett år efter min
ankomst till Indien blev landet självständigt, fritt, från
kolonialmakten England. Det skedde den 15 augusti 1947.
Jag fick vara med om förändringarna som då skedde inom
landet, kyrkan och missionen och har försökt skildra det
i korta ordalag.
Ett tack till alla som puffat på mig. Särskilt till Marina
och Tommy Andersson som bodde grannar med mig några
år. Tack till Margareta Skov i Lund som hjälpt mig mycket.
Hon är sondotter till Dr Franzén, den ende svenske läkare
vi haft i Indien i vår mission och som byggde upp Bijori
missionsstation. Han var död innan jag kom till Indien,
men folket talade om honom mycket.
Ett tack till Olof Roos, utbildad journalist och präst,
som varit mig till god hjälp.
Hoppas att du som läser denna lilla bok får en vy över
vad som hänt mig i Indien trots att jag naturligtvis inte
kunnat skriva ner allt jag upplevde under mina 36 år.
Detta gamla kulturland utvecklas snabbt och är nu ett
turistland. Indien tog mig fången, skrev någon på 1940talet. Jag instämmer.
Torvalla, 2006
Lilly Abrahamsson
6
Karta över Madhya
Pradesh
Barndomshemmet och
kallelsen
Jag föddes 1912 i en liten by i Jämtland, Vålbacken, som
hör till Lockne socken men ligger mellan två andra socknar, Brunflo och Marieby. Numera hör ju allt till Östersunds kommun, men då var det annorlunda. Vi var skrivna i Lockne socken, men den kyrkan låg längst bort, så
vi hade närmare till de andra socknarnas kyrkor. Denna
fördelning var rätt intressant: vi var skrivna i Lockne kyrkligt och kommunalt, postadressen var Brunflo och telefonstationen Marieby.
Mitt hem var ett kristet hem. Vi var fyra systrar, och
våra föräldrar tillhörde Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. EFS bönhus låg i ena delen av Marieby, i den andra
fanns Missionsförbundets kyrka och i mitten statskyrkan.
Allting måste ju finnas på gångavstånd på den tiden. Jag
har ett minne som måste härröra sig från mycket tidiga
år. Jag sitter i barnvagnen, förstod jag senare, och tittar
ner på fötter, som går och går. Det var så fascinerande för
det lilla barnet.
Vi kunde inte fara till kyrkan så ofta, men det var
noga med söndagen. När klockan slog sex på lördagseftermiddag sade pappa: ”Nu är det helgdags, nu ska vi
inte arbeta”. Vi hade söndagskläder och var tillsammans.
Ibland läste pappa predikan ur någon bok. Det tog lång
tid och vi skulle sitta tysta. Vi barn förstod inte mycket, tittade efter halvsidan, som var slutet. Men det gav en helgd
över söndagen som alltid följt mig.
Radion kom, och pappa köpte en i början av trettiotalet. Då var vi med i gudstjänsten varje söndag. Vi satt i
salen, i finrummet. Vi hade då fått en lillebror som var tre
år när han kom till oss som fosterbror. Det var roligt med
8
en livlig treåring. Han ville helst att alla fanns hemma
jämt. Jag for till ett juniorläger första sommaren han var
hos oss. ”Ska du fara nu igen? Du var ju till Kooperativa
i går”, tyckte han.
Vi hade häst och trilla eller på vintern släde. I dessa
fick man åka med till morfars, som bodde knappt en mil
bort. Men det tog tid, så de besöken blev inte så många. Till
farfars var det närmare, det var bara att springa uppför
backen. Vi hade lokaltelefon, så vi kunde ringa så ofta
vi ville till farfar och farmor och faster Amanda, pappas
enda syster.
Ett litet jordbruk hade mamma och pappa arbetat upp,
allt från grunden. Pappa var utbildad skräddare, öppnade
en liten affär och arbetade sedan som både slaktare och
charkuterist. Varje lördag var det torghandel på Stora Torget
i Östersund, där man sålde kött, ost och en del annat. Det
var roligt de gånger jag fick följa med till staden och gå
ner till ”Korg Olles”, till exempel, som hade allt möjligt,
bland annat leksaker. Även om pappa inte hade råd att
köpa leksaker åt oss, var det roligt att titta. Det var nog
inte lätt alla gånger att få kredit och debet att gå ihop.
Men det kände inte vi barn av. Vi hade ett gott hem där
friden och enigheten rådde. Vi hjälpte till med alla sysslor allt efter ålder och krafter. Det var helt naturligt att
göra det utan att få fickpengar, som är en senare tiders
idé. Men varje lördag hade pappa köpt något extra gott
från den stora staden Östersund.
Farfar, som var snickare, byggde en lekstuga åt oss
med bord och stolar. Ett skåp med lite koppar och fat. Vi
hade roligt med kamrater som kom till oss.
Det var båttrafik på Storsjön på den tiden, då fanns det
bryggor vid nästan varje by. Båten åkte vi med till torget
under sommaren. När isen lade sig över Storsjön, blev det
häst och långskrinda i stället. Det var en annorlunda tid.
Vi levde i närmiljön, världen bortom var okänd. Radion kom
9
till Jämtland 1925.
Av oss fyra systrar var jag den tredje, och från det jag var
liten var jag sjuklig. Pappa berättade, när jag talat om att jag
skulle resa som missionär till Indien, att de trott jag skulle
dö när jag var 14 dagar gammal. De hade bett vid min säng
och sagt till Gud att Han fick göra som Han ville, de gav mig
till Honom. Ända upp i tonåren var jag inte stark och orkade
inte med tyngre sysslor. När jag gett Gud svaret ja på Hans
tilltal att bli missionär, blev jag kroppsligen starkare. Gud
gjorde ett under, så ser jag det.
I vårt hem blev ofta missionärer och predikanter inbjudna att stanna, när de kom på sina så kallade resturer. De reste
från plats till plats och berättade om arbetet i det land där
de arbetade och hade även möten i missionshuset. Mamma
berättade om en kvinnlig missionär, som hade lagt sin hand
på mig och sagt: ”Vem vet, kanske blir hon en missionär.” Jag
var då omkring tre år. Detta var ytterligare en händelse som
styrkte mig i kallelsen senare.
På 1920–talet kom några ungdomar tillsammans för att
be, bland annat bad de att Gud skulle skicka en missionär
från deras egna led. Ungdomarna skildes undan för undan,
då de flyttade till olika platser, men lärarinnan var kvar. ”Hur
de andra gjort vet jag inte, men jag har fortsatt att be hela
tiden”, sade hon när jag berättade att jag skulle bli missionär.
Jag var 15 år och på väg till bönhuset, där jag ledde en
klass i söndagsskolan. Jag gick med mina funderingar om
framtiden, vad jag skulle fortsätta med, när jag nu slutat
skolan. Då hörde jag någon, som jag tyckte, bakom mig, säga:
”Du ska bli min missionär.” Jag vände mig om, men ingen
människa fanns där. Jag visste: Gud hade talat. Jag kunde
inte svara ja genast på det tilltalet, men så småningom förstod jag, att om jag skulle få ett harmoniskt liv var det genom
att lyda Gud. Det har jag inte ångrat och jag fick ett rikt liv.
10
Förberedelse
Jag hade gått sex år i Vålbackens B–skola, det betydde
intagning vartannat år: alltid tre klasser och en lärare.
Fortsättningsskola följde med samhällskunskap och skolkök. Min dröm var att bli barnsköterska och att öppna ett
spädbarnshem. Det fanns barnhem i Sverige för hemlösa
och övergivna barn på den tiden, men det var väl inget
för missionsfältet, tänkte jag och sade till Gud: ”Låt mig
få vara barnsköterska ett tag hemma innan jag reser till
utlandet.” Jag gick en sexmånaders kurs l934 i Sundsvall
och arbetade som barnsköterska i fem år.
De två sista åren arbetade jag på Fridsbergs barnhem i
Hillsand i Jämtland. Det var ett skolhem för samebarn och
nybyggarbarn från de väglösa byarna. Det började som ett
privat barnhem och fortsatte sedan som ett missionsprojekt som upphörde 1952. Det var en bra förberedelse
för min framtida gärning.
Så fortsatte jag på Hållands folkhögskola våren och
hösten l941. Under sommaren praktiserade jag som extra
elev vid Östersunds lasarett, och i januari l942 började jag
barnmorskekursen i Stockholm. Det var en treårig kurs,
och den ingick inte i sjuksköterskeutbildningen, som den
gör numera. Jag tog examen i januari l944, och sedan
ingick ett obligatoriskt år med full lön, på utbildningssjukhuset Södersjukhuset som byggdes då.
Jag var nu fri att söka tjänst. Jag gick till Mäster Samuelsgatan 42 där Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen hade
sitt högkvarter, med kyrka, expeditioner och bokaffär,
och anmälde mig till tjänst i missionen. Gatan och huset
finns inte längre. Det revs när höghusen vid Hötorget
byggdes. Utlandsexpeditionen sköttes av tre personer,
Johan Hagner, Isabella Stolpe och en kontorist. Det gick
alltid att få tid för samtal, råd och bön där. Det var inte
samma stress som nu, tiden fanns.
11
Jag blev antagen som missionärskandidat och började
på Johannelund vårterminen 1945, ett försök att ge kvinnliga blivande missionsarbetare en kort teologisk utbildning. Vi var tre flickor bland 46 pojkar, och vi fick gå emellan de olika klasserna och även ha några timmar enbart
för oss tre flickor. Roligt, men inte lyckat, kunskapsmässigt sett, därför att läsningen blev så splittrad. Under sommaren läste vi engelska för privatlärare i Hälsingborg. Det
var en givande sommar.
Kortebo och England
Hösten l945 kom jag till Kortebo Missionsskola utanför
Jönköping. I två terminer studerade jag där och fick god
utbildning i bibelkunskap och engelska bland annat. Att
kunna hålla bibelstudier och tala offentligt var viktigt,
det fordrade de i Indiska kyrkan och likaså här när vi kom
hem på vilotid till Sverige.
Det var nödvändigt att kunna tala engelska flytande.
Hindi lärde vi genom engelskan. Det var svårt att lära sig
tala språket flytande, men jag fick möjlighet att komma
till England på tre månader. Det var inte lika lätt att resa
dit som det är i dag. Jag måste ha visum och en person
i England och en i Sverige som garanterade för det ekonomiska, så att jag inte belastade det engelska samhället.
England hade varit i krig, och stora delar av London
var sönderbombade, basvaror var starkt ransonerade. Jag kom till ett förlossningssjukhus i London,
Annie McCall, ett annex till ett stort missionssjukhus, Mildmay Hospital. Det hade blivit bombat och
hade plats för bara fem patienter samt rum för barnmorskor och sköterskor. Vi cyklade till patienterna
i distriktet. Officiellt fick jag inte arbeta utan följde med
för att höra och prata engelska, men jag kunde snart cykla
ensam till pratsamma patienter, för eftervård. Fattigdo12
men och trångboddheten var stor, men ingen klagade.
Många hem var sönderbombade. De som hade sina hus
kvar lät andra bo hos sig, det kunde vara två till tre familjer i ett enfamiljshus. Ett ägg, en liten bit smör och en
liten bit ost var matransonen för en vecka för en person.
Frukt var ransonerat och gavs enbart åt små barn och gravida kvinnor, socker och annat sött likaså ransonerat i
små mängder. Bröd, fårkött och kål gick att köpa obehindrat i den mån man hade råd. Detta var våren l946. Kriget
slutade l945. En lärorik tid för mig som skulle till Indien.
Vi hade haft det bra i Sverige jämfört med dem som varit
involverade i kriget.
Målet för studierna, Indien i sikte
En dag kom telegrammet: jag hade fått visum för Indien
och skulle skynda mig hem till Sverige. Jag åkte med båt
från Tilbury till Göteborg, sedan båttåget till Stockholm.
Många engelsmän kom till Sverige för att köpa kläder och
mycket annat som var ransonerat och svårt att få tag på
i England. Ett direkttåg mellan Göteborg och Stockholm,
som kallades båttåget, hade därför satts in och utgick från
hamnen i Göteborg.
Nu skulle jag packa för min vistelse i Indien, få alla
olika vaccinationer som behövdes och invigas till min uppgift som missionär. Allt måste hinnas med på sex veckor.
Jag packade lådorna på Mäster Samuelsgatan, reste hem
till Jämtland och fick injektionerna, vilket blev ganska jobbigt. Tiden var kort, och doktorn gav så många vaccinationer han vågade varje gång, dvs varannan dag. Jag fick hög
feber varje gång. Stackars mamma, hon blev förtvivlad och
undrade hur det skulle sluta. Då allt var klart fick jag en
dag extra, innan jag reste. Vi gick till skogen och plockade
lingon, en solig septemberdag, som om jag aldrig skulle
resa. Jag minns den med tacksamhet och glädje.
13
Missionärsinvigningen
Missionärsinvigningen hölls i Lockne kyrka den 15 september 1946. Det var första och enda gången en sådan
högtid skett i Lockne. Det vanliga var att invigas vid konferensen i Stockholm, men jag ville få vara i min hemkyrka.
Johan Hagner ledde gudstjänsten och Reinhold Asplund
predikade. Han var med sin fru Elsa hemma från Indien
just då. Vi var mycket tillsammans sedan i Indien och
även i Sverige efter deras pensionering. Gunnar Smedberg
var präst i Lockne. Jag har goda minnen av honom och
var glad att han var med på invigningen. Jag skulle avge
löften om för trohet mot Gud och den organisation jag
utsändes från. Sedan fick jag avskedsord från dem som
stod med mig vid altarringen och välsignelse med handpåläggning, min pappa var med där. Jag gav min avskedshälsning till alla som kommit. Kyrkan var fylld till sista
plats, jag var ju bygdens dotter och detta ett unikt tillfälle.
Varför blev det Indien? har många frågat mig. Jag var
i Stockholm som barnsköterska i en familj l937 och fick
lediga dagar under den EFS-konferens som då alltid hölls
i Stockholm. Vid ett av missionsmötena talade två indiska
kvinnor. Det var mycket ovanligt på den tiden att ha så
långväga gäster i Sverige. De talade om indiska barns svåra
situationer i olika sammanhang. Gud påminde mig om
den kallelse Han hade gett mig och jag kapitulerade helt
för Hans vilja. Jag kände då att det var Indien jag skulle
resa till. Att det var rätt har jag förstått sedan, bland annat
därför att mitt namn är ett vanligt namn i Indien.
14
Resan börjar
Den 21 september 1946 började min första resa till Indien.
Då visste jag mycket litet om landet jag skulle bo i och
om människorna jag skulle arbeta med, både de svenska
och de indiska. Vi lärde oss inte mycket om Indien på
den tiden. Det stod om Främre och Bortre Indien i läroböckerna, på kartan var det ett litet land långt bortom
haven. Kommunikationerna till länder som låg så långt
borta var obetydliga.
Det var inte lätt för de svenskar som bodde där under
kriget, det gick veckor och månader utan några nyheter från hemlandet. En del hade barn hemma, men det
gick inte att resa hem till dem. Andra världskriget varade
mellan åren 1939 och 1945, en lång tid utan de moderna
kommunikationer som vi har i nutid.
Det var svårt att ta sig över till andra kontinenter efter
kriget. Det fanns inte tillräckligt med flygförbindelser,
och att färdas över haven var riskfyllt på grund av de
minor som ännu fanns och utgjorde en fara för båtarna.
Därför gick de nordiska missionssällskapen samman och
köpte ett militärplan som byggdes om till passagerarplan.
Det flög missionärer till och från Afrika, Indien, Hong
Kong. 1952 slutade Ansgar, som missionsplanet kallades,
sina resor. Det reguljära flyget fungerade då och även
båttrafiken var i gång. Jag åkte båt på hemvägen 1951
och den tredje utresan l958. Det finns en liten skrift som
Oscar Rundblom skrev 1950 när Ansgar skulle slopas. Där
finns hela berättelsen om hur det hela gick till. En intressant historia om ett unikt missionsprojekt.
Roligt var det att få åka med Ansgar. Planet flög inte
så högt, vi såg konturerna av länderna som vi flög över
ganska bra. I ett skåp i bakre delen av planet fanns termosar med hett vatten om vi ville ha en kopp kaffe med
kex till som mellanmål. Till lunch gick vi ner på någon
15
flygplats, likaså vid middagen. Vi stannade över natten
och flög igen tidigt nästa morgon. I Kairo stannade vi två
nätter, därför att planet skulle ha översyn under dagen.
Vi skulle ju se staden. Det var vårt första möte med
Österlandet. Per och Kerstin Juliusson med döttrarna Inger
och Astrid, Edith Johansson och jag var EFS missionärer.
Astrid var sex månader och låg i sin lilla korg. Roligt var det
att ha barnen med på resan, de var alltid soliga och glada.
Inger var pratsam och kom med sina roliga kommentarer.
Vi hade blivit tillsagda att skaffa solhattar innan vi
nådde det varma Indien, så en del av dagen gick åt till att
söka en solhattsaffär. Vi hittade en och köpte hattarna,
fast de var dyra, stora och fula, tyckte vi i alla fall. På
eftermiddagen kunde vi ta en sightseeingtur och såg
bland annat pyramiderna.
Fjärde natten var en av de varmaste jag upplevt. Vi
landade och övernattade på en flygbas på Arabiska halvön,
Sharya. Det var bara öken runt om. Chokladen jag fått
med mig smälte, ingen idé att ta med till Indien, tänkte
jag, det skulle ju, enligt utsago, vara varmare där. Jag gav
den till barnen som trängdes omkring oss. Bittert ångrade
jag det när jag kom till Chhindwara och upptäckte att det
inte alls var så varmt som jag föreställt mig. De svenska
kamraterna hade inte sett choklad sedan före kriget och
längtat efter att vi skulle ha något med oss.
16
Framme i Indien
Fjärde dagens kväll landade vi på Indiens jord. Det var
i Karachi, som nu är Pakistan men då hörde till Indien.
Det kändes pirrigt att gå genom tullen. Kanske för att jag
hade en känsla av att vara ovälkommen. Tullmännen var
korta mot oss, vita var inte väl sedda. De hörde till dem
som koloniserat landet och som landet var i färd med att
frigöra sig ifrån. Det var just i brytningskampen om självständighet för Indien.
Vi hade, som tur var, inte så mycket bagage. Ansgar
kunde inte ta hur mycket vikt som helst, så vi hade fått
skicka in vår kroppsvikt. När de sedan kollat, fick vi veta
hur mycket bagage var och en kunde få ta med. När alla
var klara och vi samlats i hotellet, där vi skulle bo över
natten, tackade vi gemensamt Gud för en god resa och för
att vi var lyckligt framme. Biskopinnan Sandegren ledde
andakten. Hon var veteran i sällskapet med många år i
Indien.
Nästa morgon fortsatte vi till Allahabad. Där lämnade Juliussons och jag planet, som fortsatte med de
andra till Madras i Sydindien och sedan till Hong Kong.
Edith Johansson fortsatte med dem till Madras. Hon
skulle tjänstgöra som lärare vid Svenska skolan i ett
läsår, den låg i Kodai Kanal, Palai Hill. Svenska barn
kunde där få sin skolgång upp till sjätte klassen, det
var den tidens grundskola. Barnen från vår mission
skickades också dit. Det var som att skicka barnen från
Stockholm till Rom, men det var bättre än att lämna
dem hemma, i Sverige. Nu träffades barn och föräldrar
åtminstone två gånger om året. Men lätt var det inte.
Men nu var vi i Allahabad. Einar Thurfjell mötte oss.
Underbart! Vi visste inte att han skulle komma, men
det var sådan glädjefylld lättnad att tårarna kom. Han
17
hade tio års erfarenhet av landet och tog nu ledningen.
Han installerade oss i väntrummet på järnvägsstationen. Tåget skulle gå på kvällssidan, och Einar hade en
hel del att uträtta på stan under dagen. Handla bland
annat. I de mindre städerna och på landsbygden fanns
inte allt man kunde behöva, toalettpapper till exempel. I allmänhet använder inte indierna sådant. De har
en mugg ”lorta” med vatten som de tvättar sig med
i stället. Vänstra handen används, och man kan därför
inte äta med vänster hand, den är smutsig, heter det.
Nu var vi här i väntrummet. Det var skönt att ta igen
sig litet och gå igenom grejorna vi hade
”Var är min hatt?” undrar Per.
”Vilken?”
”Den jag hade med från Sverige.”
”Den nya, fina. Den som var så dyr också. Lämnade du
den på planet?”
En liten stund går.
”Oj! Jag hittar inte heller min svenska hatt”, kommer
det från Kerstin.
Nu såg den tredje efter sin svenska hatt, även den
blev kvar på planet till Madras–Hongkong! Vi hade månat
om våra solhattar så vi glömde våra svenska. Dessutom
upptäckte vi snart att det fanns solhattsbutiker överallt,
även i Chhindwara, hylla upp och hylla ner, med billigare
och bättre hattar än de vi köpt i Kairo!
Första tågresan i Indien
Einar kom och vi installerade oss på tåget. Biljetter hade
han ordnat. Första klass! Egen kupé! Det ska ses med indisk
kontinental blick, inte svensk. Tågen liknade de engelska.
Varje vagn var en enhet, det gick inte att gå genom tåget.
Till loket användes kol. Indien har mycket stenkol. Fönstren var i allmänhet öppna. Men det fanns nätfönster och
18
järnstänger som skyddade mot eventuella inkräktare. Det
var dammigt och svart naturligtvis, men det går att vänja
sig. 1996 var en stor del av järnvägsnätet elektrifierat. Indiens utveckling har gått framåt.
Vi hade varsin brits att ligga på med halvmjukt underlag, klätt med galon. Jag låg på den övre och hörde på,
när Einar pratade med Per och Kerstin. De kände varandra
sedan tidigare. Hur var det i Indien? Kamraterna? Kyrkan?
Jag fick lite förstahandskunskap om en hel del som skulle
möta mig som nykomling på missionsfältet.
”Ni har väl en långklänning med er?” hörde jag Einar
fråga. ”Aldrig i livet tar jag på mig en sådan”, kommenterade Kerstin. Det var synd på den tiden i frikyrkliga kretsar. Einar skrattade lite. ”Det sade Inga Lundmark också.
Men nu har hon flera.” Så bra, tänkte jag, att jag tog med
min röda, som jag köpte till min systers bröllop 14 dagar
före avresan till Indien. ”Allvarligt talat”, hörde jag Einar
säga, ”ni får nog reducera en del fördomar och anpassa er
till livet i Indien. Vi umgås med de ledande i landet också,
engelsmännen. Vid deras bjudningar fordras det lång klänning av damerna. Sen klär vi upp oss lite vid våra svensksamlingar. Man behöver omväxling och fest ibland.”
Tuff–tuff–tuff–tuff ... Hela natten och en bit inpå dagen
gick. Vi skulle byta till smalspårig linje i Jubbalpur för att
komma till Chhindwara. Einar såg att tåget var försenat
och att vi inte skulle hinna i tid till bytet. Han pratade
med tågmästaren som lovade försöka ordna det. Spänd
förväntan. Det kändes ju inte som att vi skulle orka vänta
ett helt dygn till nästa avgång för det tåget. Barnen hade
varit kolossalt snälla och duktiga, men gränsen var snart
nådd. Jo, tåget stod inne och väntade på oss. Vi möttes av
otroligt tålig och artig personal. Vi blev installerade i en
kupé och bjöds på tebricka. Så kom frågan: ”Är ni klara så
vi kan köra?” Ojoj! Vi var uppassade som de vita kolonialisterna. Skönt var det i alla fall.
19
Framme i Chhindwara
Mörkret låg över staden när vi nådde målet, distriktsstaden Chhindwara. Hästkärror hyrdes som tog oss och
vårt bagage till missionens område, ungefär en kilometer utanför staden. Det var långt mellan de svagt lysande
gatlyktorna. De flesta husen hade fotogenlampor eller
små oljelampor.
Våra transporter stannade framför ingången till ett
stort hus. En lång rad levande ljus lyste mellan de höga
träden som kantade infarten. När vi steg ned på vägen
började en musikkår spela. De gick före och vi efter. Det
var barnhemsbarnen som stod där och välkomnade oss
med musik och små oljelampor. På trappan till missionärsbostaden ”bungalow” stod Karin Thurfjell, Hulda
och Gustav Björk och Martha Dahlqvist och välkomnade
oss. Samt en rad pojkar och flickor som sjöng och hängde
på oss vackra blomsterkransar, ”malor”. De sjöng på
hindi, som vi ännu inte förstod. Men festligt var det. Alla
utländska gäster välkomnades på detta sätt ända fram till
1960–talet. Sedan blev det på enklare vis.
Juliussons följde med Thurfjells till deras bungalow.
Björks gick hem till sin. Jag skulle bo hos Martha där vi
nu var. Jag minns den där första kvällen mycket väl. Halvskumt, en annan lukt än man varit van vid, brödet med
den underliga smaken, bakat på surdeg, för jäst fanns
inte, smöret vitt som ister och med lite härsken smak.
Men teet var godare än i Sverige i alla fall. Jag installerades i mitt rum. Stort, kalt och vitkalkat. Sängen mitt i
rummet med stolpar som höll myggnätet uppe. Högt i tak.
”Badrummet har du innanför där”, sade Martha, tog godnatt och gick till sitt rum.
Det fanns ett mindre rum innanför det stora. Sedan en
dörr till och så var jag i badrummet. Där stod en jättestor
lerkruka fylld med vatten, en hink med varmt vatten och
20
ett handfat. I en två tegelstenars fördjupning med ett rör
som en sorts avloppsledning fanns en stor zinkbalja att
bada i.
Jaha, men var skulle jag göra mina naturbehov? Det
stod en sorts stol där med en sorts potta i. Jag tänkte:
Jag försöker med att använda den, så får jag se hur det
går. Jo, den var tom på morgonen. Det var soparen, som
varje morgon och varje kväll kom och tömde den. Han tog
pottan i sin korg och bar den till en därtill avsedd plats,
tömde, sköljde och satte tillbaka den. Han var vitklädd,
rakryggad och stilig, den soparen, som jag lärde känna
så småningom, liksom jag undan för undan lärde mig
hur allt gick till. Martha hade varit i Indien i 12 år utan
Sverigevistelse. Allt var naturligt, och hon tänkte inte på
att en nykomling behövde introduceras i vanliga, vardagliga saker. Jag frågade inte, för jag var nämligen oerhört
blyg och hade stor motvilja mot att möta nya människor.
Och så skickades jag till Indien! Det kallar jag märkligt.
Alla dörrar och fönster var försedda med nät för att
hålla insekter och mygg borta och även ormar och råttor,
i den mån det gick. Hulda Björk berättade för mig att hon
vaknat en natt av ett flåsande ljud vid sängen. När hon
fått tag på ficklampan, som hon hade under kudden, fick
hon se en buffelko, som kommit in i sovrummet. Detta
var innan de satte nät på dörrarna, tidigare fanns bara en
bastmatta.
Jag skulle nog ha sprungit in till Martha första natten
om det inte varit nät på dörrarna. Gång på gång röt ett
djur fruktansvärt nedanför mitt fönster. På morgonen
sade jag det till Martha. Skrattande talade hon om att det
var grannens åsnor.
21
Herrskapsvanor
Det blev chockerande på ett sätt, när jag märkte ordningen vid måltiderna. Vanliga veckodagar tycktes dukade till
fest. Vit duk på bordet och servetter av tyg för alla. Vid
servering av teet morgon och eftermiddag stod tekannan
och kopparna på ett litet bord bredvid värdinnan. Mjölk
och socker lade hon i för varje person, alltefter deras
önskan, och hällde sedan upp te. Koppen sattes på en
mässingsbricka, putsad så den blänkte som guld. Uppassaren tog koppen till var och en kring bordet. Han var
klädd i vit rock och turban med rött skärp och band. Han
passade upp vid varje måltid. Värdinnan hade en liten
klocka, som hon ringde i när han behövdes. Han stod
i köket, vid dörren till matsalen, och var på sin vakt för att
höra ringningen och genast stå till tjänst.
Det kändes konstigt inte som jag föreställt mig hur en
missionär levde. Själv kom jag från enkla levnadsvanor
i Sverige. Men missionärerna måste ha det så där under
engelsmännens tid. De var också bjudna hem på middagar och vana vid denna ordning. Om det inte hölls på
samma ordning hela tiden kunde inte tjänarna passa upp
ståndsmässigt så att säga. Efter 1950 tog vi det enklare.
Det nya Indien var i full gång.
Tjänare har vi alltid haft i våra hem, men det ska
jag berätta om senare. Vi var bjudna till indiska, kristna
familjer. Där satt vi på utlagda mattor eller säckar på
golvet och åt med fingrarna, vilket var mysigt och trevligt
på sitt sätt. Men det plågade oss nykomlingar att se den
stora skillnaden mellan boendet för oss missionärer och
för våra indiska pastorer och kristna.
Som jag påpekat tidigare hade missionärerna som
kom till Indien före krigsutbrottet inte varit till sina hemländer på åtta till tio år. Det var hemvant för dem, så som
livet levdes. De hade sett det mycket sämre och förbättrat
22
mycket för människorna under årens lopp. Det såg och
visste inte vi nykomlingar. Under åren efter kriget strömmade faktiskt ungdomar till landet som missionärer eller
ideologer, som ville hjälpa till att bygga upp Indien. En del
blev psykiskt nere när de såg skillnaderna och fick det så
svårt att de behövde hjälp att förstå.
”Hur ska vi kunna leva här med den stora skillnaden?”
undrade jag.
”Det är inte hur ni bor utan hur ni bemöter människor
som betyder mest”, blev svaret.
”Om ni umgås både hos dem i deras miljö och att de
får vara med er i naturligt umgänge i ert eget hem, betyder inte skillnaderna i boendet så mycket.”
Det rådet och den upplysningen var rätt och hjälpte
oss att förstå situationen.
Senare tiders besökande ungdomar har kommit med
samma undran:
”Varför bor ni inte som indierna?”
Ruben Israelsson svarade på den frågan så här: ”Hur
ska vi bo för att bo som indier? I slott eller stora stenhus,
jordhus eller koja? Vi måste bo så att vi klarar klimatet
och håller oss friska. Annars kan vi inte utföra det arbete
vi sänts hit för. Indierna bor i olika hus, som ni kommer
att märka.”
Nyhetens behag och obehag
Dagarna gick. Det nya landet, folket och de svenska kamraterna utforskades.
Vi åkte oxkärra till ”kasheri”, rådhuset, för att registrera oss. Det fanns inte många bilar på den tiden, varken i
Sverige eller i Indien. En sådan oxkärra som vi åkte i finns
knappast nu. Det var två säten mitt emot varandra som
var täckta av kanvas för att skydda mot solen. Han som
styrde oxarna satt på ett litet säte strax bakom oxarna.
23
Sakta men säkert gick det framåt. Det fanns tid och möjlighet att se omgivningen på riktigt. Människor överallt,
hundar, kor, hästar och grisar, precis som en filmförevisning, det hade nyhetens behag, det var roligt!
Jag gick till hemmet för flickor. De flesta barnen var
utan föräldrar. Martha var föreståndare Vi kunde inte
prata, flickorna och jag. Men vi kunde skratta, peka och
gå omkring i den fina fruktträdgården som fanns bakom
hemmet. Vi plockade citroner, grapefrukt, apelsiner,
bananer och grönsaker och hade det skönt.
Jag gick ner till Koladoh, ungefär en kilometer bort.
Där fanns en missionärsbostad till. Thurfjells bodde där
och hos dem Juliussons. Allén upp från stora vägen kantades av höga korkträd. Flickorna var i skolan, men det var
rast och de fick syn på mig. Korkträdens vita små blommor hade fallit ner på marken. Flickorna fick mig att sitta
ner och så band de små kransar, smidigt och vackert, som
de satte i mitt hår. Jag doftade jasmin när jag fortsatte.
Det var soliga, roliga dagar då jag lärde känna en del av
Indien där jag skulle leva.
Men jag började tänka på att det inte kommit några
brev. Jag hade inte på en månad hört hur de hade det
hemma och hur det var i Sverige. Postgången tog tid, 10
till 14 dagar fick man beräkna för brev, som ändå gick med
flyg. Tidningar tog två tre månader minst. De skickades
med båt. Radion nådde oss inte. BBC, antar jag, hördes, för
det var brittiskt styre. Men engelskan var inte så invand
så att jag kunde följa med i nyheterna. Förresten hade
jag ingen radio. Jag minns inte om Martha hade någon
heller.
Jag hade, redan innan jag reste, ställt in mig på att
jag skulle känna mig ensam ibland, känna saknaden efter
släkt och vänner och Sverige. Men oberäknade saker kom
naturligtvis och kändes ibland som en chock. Martha hade
vanan att gå till barnhemmet efter middagen för att prata
24
med husmor. Jag var ensam hela kvällarna första tiden,
tills Martha började stanna hemma och vi drack kaffe tillsammans.
Inställningen till missionärer var på den tiden att de
var ett speciellt folk. De älskade varandra, var uppoffrande, speciella, ja nästan helgon. De kom hem efter 7–10 år i
utlandet, ”på fältet” som det hette. Kom och berättade om
hur landet såg ut, vad de gjorde, om all fattigdom och nöd
som blir i ett hedniskt land där ”mänskliga rättigheter”
inte fanns eller finns. Efter ett år eller så reste de tillbaka
till sitt arbete. Det var inte då som nu, att hela världen
och vad som händer finns i en apparat i vardagsrummet.
Nu var jag där i verkligheten och vardagsslitet för en missionär. Viljor som bröts mot varandra. Misstro och avundsjuka. Vanliga människor, som bodde långt från varandra,
trötta, som kunde bli besvikna ibland.
”Ja se fröknarna i Junnordeo. De har skaffat bil, hur
man nu får pengar till sånt. Till och med kylskåp har de
köpt!” Sa en av de äldre missionärerna
”Men kylskåp måste man väl ha i den här värmen?”
tyckte jag.
”Det går så bra ändå. Jag ska visa dig.”
Hon visade mig en jättestor lerkruka fylld med vatten.
Där simmade små skålar av lera med det vita buffelmjölksmöret bland annat. Undra på att det smakar
härsket, tänkte jag men sade inget. Ett år senare hade
vi genom missionens försorg fått pengar för att köpa
kylskåp till alla missionärsbostäderna. Jag hälsade på
Martha och hon visade mig kylskåpet. Electrolux tillverkade och sålde fotogendrivna skåp. Det fanns inte elektricitet på alla platser, och där det fanns var den ändå avstängd under dagen
”Kan du fatta hur man klarade sig innan man fick det
här?” Jag påminde inte om samtalet året innan.
När allting tycktes kaos för mig och jag inte kunde
25
förstå eller uthärda så att säga, gick jag ner till Juliussons
som bodde i Koladoh, ungefär en kilometer bort. De var
ju ”svenskar” ännu. ”Missionärerna är ovänner, avundas
varandra, misstänkliggör och talar illa om varandra”, klagade jag.
”Ja”, sade Per, ”trodde du att gamle Adam blev kvar
hemma i Sverige? Nej, han följde allt med hit också för att
”satana” oss. Det heter satana på hindi, när någon är svår
och besvärlig.” Det kom jag ofta ihåg genom åren.
En av mina regler blev: du känner inte en människa
riktigt förrän du fått veta om hennes bakgrund och uppväxt och sedan du arbetat tillsammans med henne.
Problem när man inte kan göra sig förstådd
En liten tid efter min ankomst måste Martha resa bort
ett par dagar på några möten. Jag kunde få flytta över till
Koladoh under tiden, men avstod. Det fanns ju tjänare
som lagade maten, så jag fick hjälp med vad jag behövde,
och jag hade börjat läsa hindi. Nog skulle det gå. Jag blev
minsann uppassad med tjänare på båda sidor som passade
upp vid bordet. Jag hade svårt att hålla mig för skratt, när
jag tänkte på vad de skulle sagt i Sverige om de sett mig!
En dag blev jag bjuden att komma till Thurfjells för att
äta middag. Med svårighet fick jag tjänarna att förstå att
de inte behövde passa upp med mat den eftermiddagen.
En stund innan jag skulle gå började det regna. Det var
inte regntid, så det skulle inte regna. Men nu vräkte det
ner och var omöjligt att gå till Koladoh. Jag fick väl fixa
något själv. Då upptäckte jag en sak jag inte sett förut. Det
var hänglås på alla dörrar och skåpen med nät. Inte en
banan fanns att tillgå utanför. Tjänarna bodde visserligen
inte så långt bort, men att försöka få dem att förstå att nu
ville jag ha något att äta ansåg jag ganska hopplöst.
I hemmet för flickor fanns en anställd som kunde eng26
elska. Dit var inte långt, så jag rusade över till henne. Hon
höll på laga bröd och grönsakscurry till sig och delade
med mig. Eftersom regnet fortsatte låg jag över hos henne.
Hon gav mig sin säng och låg själv på golvet. Vi blev goda
vänner, och hon anförtrodde mig att hon snart skulle
gifta sig. ”Jag vill inte, men jag måste lyda de äldre som
bestämt det”, sade hon. Oj, vad jag blev upprörd, och jag
sade det till Martha. Hon skrattade: ”Visst vill hon gifta
sig, och hon får en bra man, men det är inte fint att visa
det. En brud ska se ledsen ut.”
Så fick jag bit för bit lära mig indiska seder och bruk.
Det var nog bra att inte kunna hindi med detsamma. Då
hade jag gjort bort mig mycket mer än jag ändå gjorde.
Dina, som hon hette, och jag träffades nu och då under
alla mina 36 år i Indien, och när jag reste dit sista gången
2002, fick vi träffas ännu en gång. Hon bodde hos sin son,
gammal och trött, men vi kände igen varandra. Det var
roligt att träffa henne, en av de första jag lärde känna
1946 och en av de sista vännerna jag träffade innan jag
återvände hem 2002.
Bröllop
Några veckor senare var jag med på Dinas bröllop. Kyrkan
var fullsatt fast det var onsdag. Hela församlingen var
bjuden. Brudgummen kom i en hästdroska. Efter vigseln
kördes de båda på en liten rundtur, och sedan kom de till
brudens hem där middagen serverades. Hela bygatan var
reserverad för bröllopet enligt oskriven lag. Annars skulle
inte de 400–500 gästerna haft någon plats att sitta på. Alla
hade egna tallrikar med sig, eller också fick de bladtallrikar att äta på. Många hade små burkar med sig, som de
lade mat i för dem därhemma, som inte kunnat komma.
Jag som ännu inte kunde hindi så bra tog in allt jag såg
väldigt noga. Alla bröllop jag sedan varit med om har varit
27
liknande, men det här gjorde mest intryck, helt klart. En
liten musikkår spelade och dansade hela tiden. Först framför brudgummen, när han kom åkande, sedan när paret
tog sin lilla rundtur efter vigseln och så vid middagen. De
var klädda i några slags uniformer. Jag fick sedan veta att
de var från soparkasten. Det var deras jobb att spela på
bröllop. En extra förtjänst och god mat att äta fick de som
lön, sittande litet bortom gästerna, därför att de tillhörde
lägsta kasten inom hinduismen. Musiken var starkt skrikig och högtalarna förde den långt. Så ska det vara. Alla
ska veta att här är fest! Jag lärde mig med tiden att gilla
den sortens feststämning.
Konferens och svenskdagar
Jag pluggade hindi men tyckte inte jag kom någon vart.
Skulle jag någonsin kunna förstå detta språk? Jag var nog
för dum. Tog i ännu hårdare, för hårt troligen. Efter en tid
kunde jag inte läsa något alls. Så fort jag såg bokstäver fick
jag en brinnande huvudvärk.
Som tur var kom då alla missionärerna samman
i Chhindwara för konferens och svenskdagar. Vi var trettio
missionärer. Några indier var delegater från kyrkan som
bildats 23 år tidigare, men det var missionärerna som
bestämde det mesta. De var ju i majoritet, och landet var
under brittisk regering.
Nu behövdes de stora missionärsbostäderna. Det blev
trångt ändå, och ett par tält var uppsatta för några att
bo i. Nu skulle jag lära känna kamraterna och de mig. Vi
hade inte träffats förut. Det var långt mellan platserna
där missionärerna bodde, och kommunikationerna var
dåliga. Många träffades enbart denna enda gång om året,
så det var inte underligt om det uppstod missförstånd och
felaktiga rykten, som kunde förstöra förhållanden mellan
kamraterna. Därför var också svenskdagarna nödvändiga
28
för gemenskap och tillrättalägganden. Som nykomling
och okänd blev jag naturligtvis utfrågad av kamraterna
om vad jag arbetat med, mitt ursprung i Sverige och
annat som kunde vara av intresse att veta. Vi skulle ju vara
arbetskamrater ett antal år framåt.
”Vilken utbildning har du?”
”Jag är barnmorska”, svarade jag.
”Jaså, sjukvård. Vi är så många inom det området. Men
det finns väl alltid nåt annat för dig att göra.”
”Barnmorska!. Det är jag också. Men det behövs inte.
Det klarar de själva.” Jag hade skrivit till missionsföreståndaren om min kallelse och vilket yrke jag borde ha!
Svaret jag fick var att Gud kallar för att få trogna givare
till missionen i Sverige. Vi behöver inga missionärskandidater just nu.
Så hade jag tagit barnmorskeutbildningen. Där ingick
också tre månaders barnsjukvård. Nu liksom föll allting.
Jag visste bara en sak, Gud hade sagt att jag skulle resa,
därför var jag här i Chhindwara.
Konferensförhandlingarna hölls på engelska, som då
var det officiella språket. Einar Thurfjell var ordförande.
Nu hörde jag Einar säga: ”Vi måste ordna ett spädbarnshem
för alla små moderlösa barn, som befolkningen kommer
med. Det blir för mycket för våra kvinnliga missionärer,
som har dem i sina rum och ska sköta dem plus sitt övriga
arbete”. Det klack till i mig. Menar Du Gud att jag ska få
arbeta med detta som jag helst vill? Einar fortsatte: ”Men
vi måste först skriva hem till Sverige och be om att vi får
hit en missionär med den utbildning som passar.”
”Det behöver vi inte. Lilly har ju den utbildningen”,
sade Nora Pettersson.
Hon var den enda jag kände litet innan jag lämnade
Sverige. Det hade varit Guds ledning med min utbildning.
Men det skulle dröja några år till innan barnhemsdrömmen blev verklighet.
29
Jag hade troget gått till gudstjänster och veckomöten
varje vecka. De hölls på hindi och jag förstod ingenting. Nu
blev det svenskdagar, svenska bibelstudier och svensk högmässa. Vilken högtid! Än kan jag känna det varje gång jag
sjunger: ”Hur ljuvt det är att komma till Herrens tempelgård.” Det var första psalmen vi sjöng, Per Juliusson predikade och Urban Domeij döptes. Jag var i Sverige under en
timme. Kom så ut i verkligheten; oxkärrorna gnisslade och
skramlade på vägen, människorna skrek och hojtade. Vi
skulle dricka kyrkkaffe hos Martha, och då måste jag korsa
den bråkiga, brokiga vägen. Det kändes omöjligt. ”Gode
Gud”, skrek jag i mitt inre, ”jag klarar det inte! Låt mig
resa hem igen”. Då upplevde jag något förunderligt. Det
var som om Gud själv tog mig vid handen och sade: ”Gå
över vägen nu. Det är Jag som har satt dig här”. Det var
åter en kallelsens bekräftelse. Ingen människa hade sagt
att jag skulle resa, det var Gud själv som skickat mig. Det
var så starkt och tryggt, jag har aldrig glömt upplevelsen
av denna Guds närvaro, alldeles nära.
Hemlängtans smärta
Ännu en förändring hände innan julhögtiden kom. Jag
förflyttades till Junnordeo. Vivi Rinman, 70 år, med 50 år
bakom sig i Indien, bodde där ensam. Nanna Bill, Hulda
Ekstrand och Magda Karlsson hade alla tre rest hem för
ett års vila. Vivi skulle resa när de kom tillbaka. Hon hade
inte varit i Sverige under de sista l2 åren.
Att en hemlös änka med sin lille son bodde och sov i
vår matsal gjorde henne inget, men mig! Vivi klarade att
äta indisk mat morgon, middag och kväll. Men inte jag.
Kocken kunde inte laga någon annan mat. Jag var inte bra
på matlagning heller. Det blev äggröra till omväxling och
vila för magen samt annat boende för Manglo och hennes
pojke.
30
Nu blev hemlängtan så våldsam. Hela jag värkte till
kropp och själ och jag grät. Stackars Vivi försökte hjälpa
mig, men hon var ju så indisk efter alla år och hade svårt
att sätta sig in i hur en nykomling kunde känna. Ändå
hade hon säkert känt en del, när hon som 20–åring första
gången 1897 gjorde resan till Chhindwara från dåvarande
Centralprovinsernas huvudstad Nagpur, 14 svenska mil,
med oxkärra. Det tog två dagar tack vare att de mötte med
utvilade oxar så hon behövde ligga över på ett rastställe
bara en natt. Dessutom gjordes resan på själva julafton
och juldagen.
Vivi hade mycket att berätta från missionens första
tid, som hon själv varit med om. Det hade varit stor hungersnöd då, och många barn gick på vägarna hemlösa och
föräldralösa. Missionen tog hand om 500 av dem, ombedda av den engelska regeringen. Barnhemmen och kyrkan i
Chhindwara byggdes. Det bör väl nämnas att insamlingar
gjordes i Sverige till förmån för de nödlidande. År 1897
uppgick summan till 100 000 svenska kronor. Det var
mycket pengar på den tiden. Kollekterna minskade inte
heller utan tvärtom ökade, fast det var missväxt i norra
Sverige och människorna blandade bark i brödet.
Vivi var en av dem som tog hand om flickorna i barnhemmet.
”Jag var ju ung och lekfull. När jag lärt lite hindi översatte jag ringlekar från svenska till hindi”, berättade Vivi.
”Var har du dem? Du skrev väl ner vad du översatte?”
”Nej, det var det jag inte gjorde. Jag bara översatte och
sen lekte vi”, var Vivis kommentar.
Några år senare träffade jag en bibelkvinna, som undervisats av Vivi. Hon hade tecknat ner några av ringlekarna, som jag fick. När jag senare hade spädbarnshemmet
och förskola i Junnordeo använde jag dem. Men de kom
bort en regntid, när jag var på semester. Termiterna, de
vita myrorna, tyckte om dem, och det var bara jord kvar
31
av dem, när jag återvände.
Nå, min hemlängtan och gråt. Jag bad Gud ta bort
dem, för annars orkade jag inte. Och det gjorde Han.
Vivi hjälpte mig mycket med mina hindistudier och
en hel del annat, som jag hade nytta av under mina år i
Indien. Hon hade levt sig in i folkets tänkesätt under sina
många år i landet.
32
Min första jul och
hettid i Indien
1946–1947
Jag försökte baka lite kakor, men det fanns inget vetemjöl
utan enbart sammalet vete, och det gick inte så bra att
baka av. Jag upptäckte de små mössen som försökte sno åt
sig kakorna bakom min rygg. Ännu en sak att ta itu med,
råttkriget.
Julaftonen med gudstjänst i det lilla rum som var
gudstjänstlokal var festlig. En konstgjord gran, med
cypresskvistar fastsatta vid en torkad blomma från agave
var klädd med pappersgirlander och ljus. I taket hängde
pappersgirlander i många färger som ungdomarna tillverkat. Barnen läste bibelspråk och tände var sitt ljus, som
jag hade gjort som barn, när det var söndagsskolfest i bönhuset.
Juldagsmorgonen med alla brinnande oljelampor på
bägge sidor av vägen till kyrkan var en fantastisk syn.
Kyrkan var fullsatt till bristningsgränsen. Det var fullt utanför också av både kristna och icke kristna. En stor del av
dem hade svept in sig i filtar, för det var faktiskt kallt, bara
nio tio plusgrader klockan fem på morgonen. När gudstjänsten var slut hade solen gått upp och dagen börjat.
Oxkärrorna hade börjat gnissla sig fram igen och körkarlarnas rop för att få oxarna att röra på benen lite fortare,
som det var alla dagar. Julen var slut, tyckte jag.
Det var första julen, jag har upplevt dem underbart
roliga och givande sedan. I skolor och barnhem var det
alltid julspel, som barnen själva skrev och dramatiserade
så levande. Indierna är dramatiker, de lever sig in i sina
roller. De kristna, de flesta män och pojkar, gick även ut
33
och sjöng hela julnatten. Kvinnorna och flickorna var
upptagna med att baka och flottyrkoka julkakorna. Efter
julottan gick alla till varandras hem, önskade julefrid och
fick te och goda kakor – en del av dem bakades enbart vid
julen.
Sen var det lekar, tävlingar och fest för små och stora
i mellandagarna. Det är sköna dagar i december, det går
att vara utomhus med samlingar, alla får plats även om
det kommer några hundra.
Det blev barnens julfest i mellandagarna också under
min första jul. Då kilade jag till kyrkan för att eventuellt
hjälpa till. Andaktsbordet såg då för bedrövligt ut, smutsbrunt, slitet, utan duk. Jag sprang upp till mitt rum och
hämtade en fin duk jag fått av mamma. Den skulle ju
bara ligga på under festen. När allt var över med tävlingar
och sjungande var jag ganska trött och duken glömde jag
ta hem. Några dagar senare frågade jag prästen, om jag
kunde få igen duken.
”Duk?” undrade han. Fanns det en duk på bordet! Han
hade inte sett den, inte heller visste han var den fanns.
Skyll dig själv, tänkte jag, för att du ska vara så svensk.
Tio år senare sitter jag med pastor Daya vid barnens
julfest. Vi två ska dela ut sötsakerna till barnen. Jag tittar
tillbaka för att se om korgarna står där. Javisst! Men jag
ser något mer. Min duk ligger som skydd över den ena av
korgarna.
”Min duk! Var har du funnit den?” frågar jag pastor
Daya.
”Jag tror min fru fått den av fru Domeij.”
”Nej, så kan det inte vara, hon skulle sett att det var
min med märkena som finns.”
”Ja, då vet jag inte. Är det din så ta den, jag bryr mig
inte om den.”
Ja, så var duken min igen efter alla åren. Den hade
aldrig använts, utan legat någonstans där ingen brydde
34
sig om den. Vi ser så olika på tingen.
Två saker gladde mig denna min första jul i Indien.
Marie Anderssen, vår danska kamrat, skickade mig en
julhälsning från Sagar, där hon bodde. I brevet låg det
100 rupees, mycket pengar då, en halv månadslön för en
kvinnlig missionär, och en knypplad stjärna från Betlehem. ”Jag vet hur det kan vara när man är ny”, skrev hon.
”Kassan kan vara skral och hemlängtan svår. Betlehemsstjärnan får hjälpa dig med din hemlängtan.”
Det andra var att Per och Kerstin kom till oss på min
första födelsedag i Indien, den 31 december. Det var ju
bara 6 svenska mil mellan platserna, men de måste åka
buss, och det tog minst två till tre timmar varje väg.
Sådana kamrater med omtanke för andra var guld värda.
Jag glömmer det aldrig. Det lärde mig också att försöka
hjälpa nykomlingar så långt jag kan. Det behöver inte
vara med dyra saker, endast lite omtanke. Det kostar inte
så mycket egentligen, men betyder desto mer.
Mitt första sjukbesök
En kvinna hade fött sitt första barn och fått barnsängsfeber. Jag cyklade dit fem kilometer bort, tillsammans med
mannen som kommit med budet. Det var ett muhammedanskt hem, ett förmöget hem. Kvinnorna hade sina rum
dit inte männen fick komma. Sedan jag sett om kvinnan
och gett henne medicin satt vi och pratade. De pratade
och gestikulerade och jag sade något ord jag kunde på
hindi och försökte med engelska. Det senare var fruktlöst, de kunde ju inte läsa och skriva på hindi. Men jag
förstod i alla fall att samtalsämnena rörde sig kring män,
graviditet och barn. De satt ju instängda i sin avdelning i
huset och visste inte mycket mer än det som de upplevde
i storfamiljen. Skulle de ut på resa kördes de till stationen
i övertäckta transporter och åkte sedan i kvinnovagnen,
35
som var försedd med en bild på en kvinna. Ingen man
kunde ta fel och gå in där. Att det hände ibland är en
annan historia. Vid stationerna kom männen till kupéns
fönster och frågade sin motpart om hon önskade något.
Hon hade då täckt sitt ansikte väl, så att ingen annan man
kunde se henne. Kvinnornas män satt i en kupé bredvid,
och det var inte genomgång mellan kupéerna i tågen.
Jag förstod från den dagen att vi måste hjälpa kvinnorna att lära sig läsa och skriva, annars blir de för alltid
innestängda, förkrympta människor. Senare såg jag också
att det var en av välsignelserna med bibelkvinnornas
arbete: de lärde de innestängda kvinnorna mycket om
denna världens nödvändiga saker för att leva ett normalt
liv och utvecklas, samtidigt som de fick kunskap om Jesus.
Många levde ett instängt och ändå fritt liv på det sättet.
Paradoxalt, kan tyckas. Men så är det för den som får vetskap om Jesus och tror på honom. Som får lära sig läsa
och använda sina händer och sin fantasi till att tillverka
vackra saker.
Förlossningskvinnan blev frisk på sulfonamidtabletterna jag gav henne. Det var en fantastisk och nästan
magisk medicin, när den kom ut före penicillinets dagar.
Hettiden börjar
Vi kom in i april, det blev varmare för var dag. Hittills
hade det varit skönt. Jag tog mig en promenad emellanåt
på stigar jag hittade. En dag kom jag in någonstans och
visste inte var jag höll till. Flera hundar kom skällande
emot mig och bakom mig. Högt gräs, längre än jag själv,
växte runt om, jag ropade i förskräckelsen, och flera kvinnor kom och schasade bort hundarna, tog mig i handen
och förde mig ut ur byn. Då upptäckte jag att det fanns
jordhus runt om och det höga gräset var durra, som alla
odlar kring sina hus. Det används av det fattiga folket i
36
byarna att baka bröd och koka välling av. Byn låg strax
intill missionens område.
Jag gick gärna till ett av de kristna hemmen. Vivi
menade att jag måste röra mig hos folket om jag skulle
kunna lära mig hindi. Hon hade så rätt, men det var
inte lätt. Hos familjen Henock var så skönt, man kände
sig inte i vägen. Jag satt på säcken vid cholan, spisen,
mestadels tyst och hörde på hur de pratade och såg på hur
de arbetade. Vi blev vänner för livet, och senare brukade
vi prata om den där tiden och berätta för varandra om hur
vi upplevde det.
Till språkskolan i Landour
I slutet av april 1947 följde nya upplevelser. Juliussons
och jag packade våra nyinköpta plåtboxar för att resa till
språkskolan. Den låg i Landour på en av Himalayabergens
sluttningar. Men vi hade två dygns tågresa och sedan
några timmars slingrande bussfärd framför oss.
Först tycktes allt grått och torrt, när jag tittade ut
genom fönstret på tåget. Var det obebott överallt? Men
när ögat vant sig upptäckte jag byarna. Alla jordhusen
var byggda tillsammans. Fälten fanns runt om, men få
var gröna den här tiden. Det fanns gott om byar, och på
stationerna kryllade det av människor med knyten eller
plåtboxar. Förutom bördan på huvudet, som de höll med
en hand, hade de ett barn på höften, som de höll med
andra handen. De större barnen höll sig fast i mammans
sari eller pappans skjorta och klarade sig i trängseln på
perrongen. Högljutt ropande försökte alla ta sig ut och in
i kupéerna. Var det packat i dörröppningarna tog de fönstergluggarna. I tredje klass fanns det inga hindrande järnstänger som i första och andra klassens vagnar. Alla ”valorna” fanns där, de som sålde frukt eller ”garam chay”,
”garam dood”, varmt te eller varm mjölk. Några hade
37
kärror med fotogenkök, där det gick att köpa nybakat
bröd och mat. Kärror med tidningar och leksaker, pojkar
som sålde frukt eller jordnötter. Alla ropade och skrek,
alla trängdes. Det var som ett fascinerande skådespel.
Det är likadant i dag, nästan, men tågen är annorlunda
byggda, man kan gå mellan vagnarna.
I Delhi bytte vi tåg. En av vagnarna var helt blomsterprydd och vi undrade varför. Jo, det var en nyfödd prins
och hans mamma som åkte i den. Vi fick tillåtelse att titta
in i vagnen och hälsa. När de senare kom till sin station,
såg vi en vit elefant stå där för att föra dem hem till slottet, som vi också kunde se från tåget, upplyst och vackert.
Sago-Indien fanns fortfarande kvar. Det fanns 565 större
och mindre kungariken i British India. De fanns där som
större och mindre självständiga enheter. Det var ett av de
problem som måste lösas när Indien skulle få sin frihet:
att kungarikena skulle inlemmas i Indiens helhet.
Språkskola och bergsvistelse
Vi hade kommit till vägens slut med bussen, som sista
färdmedel, på en slingrande väg, som vindlade uppför
bergssidan. Sval, skön luft mötte oss, och det var härligt
efter den långa, varma resan från Chhindwara. Vi stod
inte och njöt så länge. En massa män med grova rep hängande över axeln kom hojtande och knuffande varandra,
alla ville tydligen komma först till oss. De skulle bära vårt
bagage den ungefär tre kilometer långa gångväg som var
kvar till språkskolan. Inte nog med att de skulle bära bagaget, de skulle bära oss också. Vi hade fått stränga tillsägelser att inte vandra upp utan låta oss bäras, fast det tog
emot. Luften är tunn däruppe till skillnad från slät-ten,
som vi vant oss vid. Hjärtat kan ta slut på direkten om
man inte vänjer det först. Undra på att det fanns så många
män där som ville bära. Minst fem behövdes för varje pas38
sagerare som kommit med bussen. Vi satt i en anordning
av kanvas, stänger och en brädsits, som bars av fyra män.
Dandy kallades sitsen vi bars i. Männen halvsprang uppför
berget, vana vid luften, de satte sig ner för att vila och byta
sida emellanåt, stången hade de över axeln. De skrattade
och sjöng. De bodde i byarna på Himalayas sluttning och
fick nu en extrainkomst genom att bära de vita turisterna
och deras bagage.
Till sist var vi uppe i Landour, 2 600 meter över havet,
med en vidunderlig utsikt över de snöklädda, skimrande
höjderna i rad vid horisonten. Höjder och dalar fanns däremellan, fler än man kunde se, och många byar såg man
nedanför höjden där vi skulle bo. Granskogen, alla blommorna runt om och den mjuka grönskan som man kunde
sitta på. Så olikt slätten som vi kom ifrån, där gräset
kändes så strävt. Det var lite svenskt över naturen, tyckte
jag.
De flesta som bodde häruppe var vita människor. En
semesterplats dit man flyttade under den varmaste tiden
på slätten. Affärsmän, tjänare och uppassare av olika slag
var indier, många av dem från byarna. Kockarna på hotell
och pensionat var muslimer till större delen. De var duktiga i matlagning, och de hade inte kastlagar som hindrade
dem från att laga mat av kött, till exempel.
Vi var 4–500 elever i språkskolan från Norden, Europa,
Nya Zeeland, Australien, Kanada och Amerika. Många missionärer hade kommit upp för semester och vila. Tidigare
åkte de inte bort från slätten, bara ibland och om de blev
sjuka och ordinerade bergsluft. Detta var inte bra, varken
för dem själva eller för arbetet. Det blev bestämt i vår mission att alla skulle få extra semester-bidrag för att kunna
åka. Lönen var mycket låg, och alla hade inte råd att resa,
andra ansåg att pengarna behövdes i arbetet och reste
inte av den orsaken. Nu fick de som reste semesterpengar,
annars inte. Det var rätt satsning ur alla synpunkter sett,
39
för nu reste alla och fick den vila de behövde. Det är nödvändigt att se problem på avstånd och kunna dela dem
med andra, då antar de rätta proportioner.
Vi bodde på enkla missionspensionat till självkostnadspris. Rummen var små och all inredning spartansk.
Vi hade egna lakan, handdukar och sängkläder, utom
madrasser, med oss. Man behövde sängkläderna för de
långa tågresorna också. Toaletterna var som på slätten.
Det var luften som var så skön. När vi vant oss vid
höjden och kunde vandra på de slingrande stigarna till
byarna, till vattenfall och klara, rena floder genom barrskog, då var det som att få nytt liv, till både kropp och
själ.
Vi nykomlingar hade språkstudierna framför oss. De
flesta som undervisade oss var indier. Alla var inte utbildade lärare, men de kunde det språk vi skulle lära oss, hindi,
urdu eller gujurati, beroende på, var vi skulle arbeta. Vi
som kom från Centralprovinserna, som det då hette, lärde
oss hindi, som talas mest i vårt område och är ett av Indiens 15 huvudspråk. Från EFS var vi 12 stycken som var
här för första gången. Vi var många skandinaver det året,
och vi hade skandinaviska möten. Vi firade 6 juni och 17
maj och midsommar tillsammans. Detta var 1947.
40
Självständighetsdagen
1947
Den största händelsen blev Indiens självständighetsdag
den 15 augusti. Det började vid midnatt, då den brittiska
flaggan togs ner och den indiska hissades. Hela natten
var vi med hos de glada människorna och hela dagen den
l6:e.
En lång procession med skolans alla lärare och elever
plus många andra gick sjungande vägen runt högsta
kullen. I täten en muslim och en hindu som bar ett standar mellan sig. På den stora, öppna platsen framför Union
Church samlades alla för att för första gången hissa flaggan där. Vi hade varit på samhällets samlingsplats under
nattens halande av flaggor. Union Church, allas kyrka,
var platsen för gudstjänsterna. Det var faktiskt ett 60-tal
olika större och mindre kyrkogrupper representerade
från de olika länderna. Här var vi ett, tillsammans med
alla de olika indiska religionsgrupperna. Det var verkligen stort! Flaggstången var en lite krokig träpåle med en
trissa längst upp. Trissan trilskades och flaggan gick inte
hala upp ordentligt. En coolie, bärare, klättrade upp och
drog den till rätta. Det var väl inte det finaste, men det var
början till det nya Indien, och när flaggan svängde där till
sist sjöng vi, stramt stående, som det hör till, Indiens fina
nationalsång. Den är skriven av Rabindranath Tagore från
Bengalen, som fick Nobelpriset l913. En ny tid började,
knappt ett år efter min ankomst till Indien.
I fem månader hade vi gått i skola och lärt oss hindi.
Nu skulle vi ta första examen, den muntliga först. En
månad senare skulle vi ta den skriftliga, men då nere
på slätten, på vårt arbetsfält. Det var spännande med
examen. Man kunde bli kuggad om inte proven godkän41
des, vilket betydde ett extra års läsning, tre år i stället för
två. Bland annat gällde det att kunna konversera på hindi.
Det lades mest vikt vid att man skulle kunna tala språket
riktigt. Vi hade övat mycket, men när en helt främmande
lärare började sin examen med mig blev det kortslutning
i hjärnan. Allt var som bortblåst och jag kunde inte svara.
Panik. Då kom en av lärarna till min hjälp. Hon var norska
och frågade om hon fick ställa en fråga. Examinatorn
tillät det och då kunde jag prata. Det blev godkänt. Stor
lättnad och glädje!
Oroligheter och problem
Vi skulle ta oss en veckas ledighet och sedan resa ner, var
det tänkt. Men oroligheter och gräl mellan muslimer,
sikher och hinduer urartade till strider och plundringar av
butiker samt bränder av byar. Vi kunde se det från kullen
där vi bodde. Människor sprang fullastade med byte, elden
därnere såg vi. Det blev utegångsförbud, och vi tog oss inte
ner till busshållplatsen Regntiden hade också börjat. En
ogift amerikansk missionär tog sig till polisstationen och
fick tillstånd för oss att gå ner till bussarna. Vi fick även
poliseskort, eftersom det var riskfyllt att gå genom de
affärsområden som var de mest utsatta.
Den morgon när vi skulle gå regnade det våldsamt.
Men vi hade inget val, vi traskade i väg en lång rad,
20–30 personer, vuxna och barn. Av de våra hade barnfamiljerna rest tidigare, och det var vi tacksamma för
när fortsättningen kom. Genomblöta nådde vi busshållplatsen varifrån vi burits fyra och en halv månad tidigare.
Nu var vi glada för våra plåtboxar. Kläderna i dem var
torra. Det fanns bara ett par plåtskjul att stå i. Vi stod
omkring varandra i tur och ordning och bytte om från de
mest blöta kläderna, vi skulle ju snart vara nere i Deheradun och komma in på tåget. Skönt!
42
Bussarna dröjde. Till sist fick vi veta att förarna vägrade köra, ner för det var strider mellan grupperna. Det
fanns ingenstans att bo och vi hade inget mer att äta än
det vi haft med oss. Till sist öppnades bussarna som stod
där, och vi fick vara i dem över natten bäst det gick. Morgonen efter kom polisen, och så småningom skulle bussarna gå. Men alla fick inte plats. Det var många fler än vi
som väntade, både indier och vita. Sex av oss blev över. Då
sade vi ifrån att ingen buss fick gå förrän de ordnat något
för oss som inte fått plats. En militärlastbil kom och tog
oss. Det blev en otäck resa ner för hela kolonnen på de
våta, smala, slingrande vägarna med alldeles för hög fart,
enligt vår mening.
Indier är bra förare, har jag lärt mig senare, och tycks
klara det mesta. De är fatalister – ”det som ska ske sker, du
kan inte göra något åt det” – och då är de inte rädda för
något utan blir säkra, orädda förare.
Nåväl, vi nådde målet, järnvägsstationen i Deheradun.
När skulle tåget gå? ”Det går inga tåg, regnen har brutit
sönder alla vägar. Det går inte att komma härifrån”, blev
svaret. ”Vi måste skicka telegram till våra kamrater, de
väntar på oss i Sagar där de samlats till konferens.” ”Det
går inte att skicka telegram eller brev. All förbindelse är
bruten på grund av regnen.” ”Kan ni ta oss till ett hotell
någonstans, där vi kan bo?” ”Det är utegångsförbud, ni
måste stanna här på stationen.”
Det fanns alltid en restaurang på stationerna. Men nu
var denna stängd på grund av oroligheterna. Personalen,
som var muslimsk, hade tagits till skyddat område, då det
var fara för deras liv. Restaurangägaren lät oss köpa konserver från sitt förråd, och så skötte vi oss själva i varje
grupp, lagade mat, åt och sov i matsalen och de väntrum
som fanns.
Eftersom kökspersonalen hastigt måst lämna som det
stod, var köket obeskrivligt smutsigt. Matrester, smutsigt
43
porslin mm hade lockat fram fler kackerlackor än vanligt som förökat sig i tusental, som det verkade, de fanns
i större och mindre format överallt. Nu kom den ogifte
manlige missionären igen.
”Ingen kommer till köket förrän jag säger till.” Han
och några män storstädade innan vi fick börja laga vår
mat. Skillnaden var stor, även om det fanns både kackerlackor och råttor kvar. Men det var stor skillnad på mängden av dem. Vilken välsignelse att vi hade våra egna sängkläder med oss! Nu kunde vi bädda och sova var vi ville, i
de utrymmen som fanns.
I tio dagar bodde vi på järnvägsstationen innan vägarna öppnades. En del av våra lärare var strandade där också,
så de ordnade lektioner på banvallen. Vi måste träna för
den skriftliga examen. Vi som var sköterskor och läkare
eskorterades till ett läger där de tagit in sårade muslimer.
Vi hjälpte till med att lägga om sår och med annat som de
behövde. Det var skönt att kunna göra lite för oskyldiga
människors lidande.
Äntligen, en morgon, kom budet vi väntat på, att nu
kunde vi göra oss i ordning. Linjen var lagad och ett tåg
skulle komma. När vi installerat oss kom en familj och
bad att få sitta hos oss, de såg skräckslagna ut. Det kom
fram sedan att de var muslimer men hade klätt sig som
hinduer och skulle försöka ta sig ner till Bombay, där de
hade släktingar. När tåget gått några mil stannade det
mitt på linjen. Poliser sökte igenom hela tågsättet. Alla
som hade vapen eller någon sorts kniv togs av tåget. Våra
medpassagerare klarade sig bra eftersom de satt hos oss.
Det upptäcktes inte att de var muslimer, sådana blev noggrannare genomsökta och även tagna av tåget av säkerhetsskäl. Vi såg en del sårade på stationen därnäst, så det
var nog nödvändigt att göra detta.
Så kom vi då äntligen hem till Sagar där kamraterna
och en del indier samlats till konferens. De hade börjat
44
undra varför vi inte kom och inte hörde av oss. Ryktet
hade nått dem att det var strider i norra Indien De hade
skickat ett telegram, vilket kom tillbaka strax efter det
att vi hade anlänt. Det var skönt för annars hade de blivit
mycket oroliga. Sällan har jag varit med om så mycken
tacksägelse till Gud för att Han bevarat oss och fört oss
tillbaka. Inga media rapporterade. Det var nog bra att det
inte fanns radio och TV på den tiden i Indien, då kunde
det ha blivit inbördeskrig.
Några år efteråt fick jag veta vad som verkligen hade
hänt vid gränsen mellan Pakistan och Hindustan (nuvarande Indien) redan natten mellan den 14 och den 15
september. Pakistan hade firat den 14. Redan natten och
dagen efter började bråken mellan muslimer och hinduer. Det var ju på grund av religionsmotsättningarna som
delningen skett. Hinduerna flydde från Pakistan. Många
var förmögna och ägde en god affärsverksamhet. De fick
lämna allt och fly för sina liv. Det måste ha varit fruktansvärt svårt för den nye premiärministern Pandit Nehru att
leda festligheterna i Delhi den 15 augusti och samtidigt
veta att hans folk var på flykt och hade det svårt. Samtidigt
anade han nog att samma sak skulle ske inom Hindustan,
den del han företrädde. Han hade inte velat ha delningen
men blivit tvungen att ge efter. Man kan läsa om hela förloppet och den mödosamma svåra början i en bok skriven
senare. Den heter ”Freedom at Midnight”, skriven 1975,
och den är mycket intressant och informativ.
De som arbetade och bodde i gränstrakterna kunde
tala om hemska scener. Missionssjukhuset i Ludhiana blev
överfyllt av sårade muslimer och hinduer. Tågen stoppades mellan stationerna. Om de kom från Pakistan dödades
och sårades hinduerna som flydde, och kom det från Hindustan var det muslimerna som blev utsatta. Alla försökte
fly till ”sitt” hemland. Kunde de bevisa att de var kristna
gick de fria från båda sidor. Våldet spred sig ner till Delhi,
45
men då lyckades regeringens trupper hejda det.
I våra trakter blev det inte mycket bråk, man tolererade de muslimer som var kvar. Många flyktingar kom från
norr, och för dem ordnades bostäder och visst underhåll,
tills de själva kunde försörja sig. Många var förmögna, utbildade hinduer, som fått lämna allt och fly, ett problem
och en kostnad för det nyblivna landet.
Kungariken och kejsare
Så var det de många mer eller mindre självständiga kungarikena. De stod under England, som Indien i övrigt, men
de hade en viss frihet inom sina domäner. Deras inkomst
var skatterna från kungarikets invånare. De inlemmades i
det stora Indien. Det måste ju ske av deras egen fria vilja,
och alla ville inte. Tre av de större kungarna vägrade ge
upp sina riken. En av dem var kejsaren över Hyderabad,
söder om Madhya Pradesh, som Centralprovinserna heter
efter friheten, ett muslimskt område. Det var nära att krig
hade utbrutit 1948. Men i sista stund gav kungen upp och
överlämnade området. De andra två gjorde likadant och
så var den oron borta.
Eftersom alla dessa förlorade sin försörjning när de
inte längre fick ta skatterna till sig själva måste de kompenseras. De fick en garanti om ett visst underhåll för sig
och sina familjer och fick bo kvar i en del av slotten. Men
i övrigt blev de vanliga indiska undersåtar. Slotten blev
administrationsbyggnader och museer och även hotell.
Det är intressant att se de olika slotten, som visar den
tidens storhet och även hur olika kungarna styrde över
sina undersåtar. En del var goda och ordnade både arbete
och skolor av olika slag, andra skodde sig och invånarna
förblev fattiga. Där märktes också skillnaderna länge.
När Indira Gandhi kom till makten och det hade gått
25 år sedan självständigheten, tyckte hon att kungarnas
46
underhåll borde dras in. De måste kunna försörja sig som
andra medborgare. Nu var det inte så enkelt, och hennes
förslag överklagades. Enligt grundlagen kunde inte
underhållet tas ifrån dem. För en ändring av lagen måste
en regering få minst två tredjedelar av rösterna vid ett val.
Det hände, kongressen vann med stor majoritet l967, och
l970 ändrade man grundlagen och privilegierna togs bort.
Det blev Indira Gandhi naturligtvis inte prisad för av de
rika, men det var bra för landet.
47
1948: Gandhi mördas
– tuff tid i Khurai
År 1948 kom också det svåra slaget: Mahatma Gandhi
blev mördad. Det var den 30 januari, en lördag. Jag var
i Padhar då och såg efter småpojkarna, som flyttats dit
från Chhindwara, några månader efter den första hindiexamen, innan jag skulle börja läsa för den andra. Lördagen var torgdag i Padhar, den enda dagen då man kunde
handla veckans behov av matvaror. Denna dag stängdes
den. Allting i hela landet stängdes den dagen. Det var
ett uttryck för den sorg och bestörtning som alla kände.
Gandhi hade varit den som höll alla samman, som ville
frihet för landet, men inte hat och strider. Jag minns att
det blev svårt för de fattiga, som levde för dagen och inte
kunde köpa ransonen för veckan.
Frågan var också: Vem hade dödat Gandhi? Om det
var en muslim kunde det bli inbördeskrig. Men det var
en hindu som ansåg att Gandhi gick för långt i sin tolerans mot muslimerna. Alla såg inte att det bästa var att
försöka hålla fred mellan folkgrupperna.
Ester Carlsson reste hem som pensionär det året. Hon
var född i Indien och hade levt hela sitt liv där, utom
några år för studier hemma i Sverige som ung. Hon var
enda barnet, och föräldrarna stannade kvar i Indien till
sin död. Det var inte lätt för Ester att komma till Sverige
och känna sig hemma. Hon var ju mer indier än svensk.
Tre år tidigare hade hennes kamrat, Ragnhild Persson, dött i smittkoppor. Hon hade inte vaccinerat sig på
många år, för hon tålde det inte och tyckte att det gick bra
ändå, men det gick inte. Enligt hinduismen är den i onåd
hos gudarna som får denna sjukdom. Det måste ha blivit
mycken undran, för Ragnhild ansågs vara en person som
48
tjänade Gud. En tankeställare blev det säkert.
Nora Petersson och jag flyttades nu till Betul till Khetbungalown. Det var en stor bostad, ämnad först att vara
en plats för missionärer att dra sig tillbaka till och få
avkoppling och vila ibland. Det blev inte så, utan en bostad
för kvinnliga missionärer.
Nu blev det Noras och mitt hem för en tid. Det låg en
kilometer från Betul stad, ensamt med bara ett hus mitt
emot på andra sidan vägen. Där bodde högste chefen för
distriktet. Vi hade en ganska stor, vacker trädgård med
många olika träd, växter och djur. Aporna kom flockvis
ibland, hoppade upp i träden och tog av blad och frukter.
Det var så gott som omöjligt att få iväg dem. Att klättra
efter dem och hota med käppar och stenar hade inte så
värst stor verkan. De bara klättrade högre upp. Aporna
kunde även bli aggressiva, så det var bara att ge upp. När
det passade dem gav de sig i väg.
Värme och mer studier
När hettiden närmade sig blev det för varmt att ligga
inne. Sängarna flyttades ut. Där låg jag och njöt under
myggnätet med stjärnhimlen över mig. Jag vaknade en
natt när det var månljust. Då fick jag se en flock sjakaler, som sprang omkring i trädgården, runt sängarna och
under dem. De var ganska höga, järnsängarna. Det var
tjusigt på nåt sätt, sjakalerna var tysta som andar. Annars
kan de tjuta förfärligt. En kväll kom tjänarna och ropade
uppskrämda. Så småningom fick vi klart för oss, att en
panter gått förbi på andra sidan trädgården. Vi fick inte gå
vår promenad bort mot skogskanten, som vi brukade.
Det fanns två oxar som hörde till Khetbunglown. Den
ene var tjock och stark, den andre gammal och mager. De
kunde inte dra i par längre och vi hade ingen användning
för dem. Men vi fick inte heller döda den arme gamlingen.
49
Det tillåter inte den hinduiska religionen. Då lärde jag
känna pastor Daya, som jag skulle arbeta tillsammans
med i bortåt 20 år på olika sätt. Han kom till vår hjälp.
”Jag ska se till att få en god man, som köper den starke
oxen. Den gamle, skröplige ger jag till någon gond”, sade
han. (Gonderna är en av 800 ursprungsbefolkningar i
Indien.)
”Ska en fattig gond behöva föda vår oxe tills han dör?
Nej!”, sade vi.
”Om oxen ramlar utför ett stup kan inte gonden få
skulden för oxens död”, berättade han. Vi förstod klurigheten i att ”ta sej runt lagarna”.
Jag flyttade till Seja en kort tid. Flera nya kamrater
hade kommit, och vi fick en lärare som undervisade oss
tills det var tid för en bergsvistelse igen för att plugga och
ta andra examen i hindi. När den var över var det bara att
ta sig fram och lära sig prata som folket gör. Det språket
blir alltid lite annorlunda än bokens språk.
Flytt till ny plats
Så blev jag förflyttad till Khurai. Det blev mitt jobbigaste
och svåraste år i Indien. På den tiden hade vi så kallat
missionsråd som skulle ta till vara missionärernas intressen. Det placerade oss alltefter som det ansågs nödvändigt.
Linnea Bojner var ensam sköterska i Khurai och behövde
en kamrat. Jag blev placerad hos henne. Det var en avskild
plats på ett sätt, fast det var ett stationssamhälle. Enbart
med tåg kunde man, morgon och kväll, komma till andra
platser. Nu finns det landsväg och busstrafik jämte tåget.
Linnea hade en liten häst och kärra som vi körde med i
samhället och en oxkärra som tog oss till byarna. Jag tyckte
det tog alltför lång tid att åka med oxarna. Det fanns en
cykel, och det gick fortare. Jag skulle ofta till en kristen
50
by tre kilometer bort. En dag tog jag cykeln. Det gick fort
och bra. På kvällen hade det blivit mörkt innan jag kunde
åka hem. Men jag hade garderat mig och tagit med mig
en stallykta. Jag tände den och vinkade glatt farväl. Efter
en stund blev vägen ytterst ojämn och stallyktan svängde
med cykeln och slocknade. Jag måste gå och leda cykeln.
Inga människor fanns på vägen. En by gick jag igenom,
men alla sov där eller var inne i alla fall. Sjakalerna sprang
omkring mig, men jag var inte rädd, för det hade sagts
mig att de inte var farliga, om det var många. En ensam
sjakal var farlig, ty den kunde ha rabies. Hem kom jag till
sist och fick veta att det nog fanns det leoparder också på
den vägen. Men man är inte rädd för det man inte vet om.
En sak var klar, jag tog alltid oxkärran sedan. Jag lärde
mig att det gick att ta det lugnt. Med hö i kärran och en
matta på det kunde jag ligga och titta på stjärnorna och
meditera och bedja. Det var vilsamt och skönt.
Våra patienter kom huvudsakligen från de väglösa
byarna runt omkring Khurai. Där fanns ingen sjukvård
att tala om, patienterna kunde få tabletter mot dysenteri
och feber på de små postkontor som fanns i vissa byar. Det
var anledningen till att en gammal kvinna, som fick hjälp
i vårt stora sjukhus i Padhar, utbrast: ”Det här var ett bra
postkontor!”
Sedan Indien blev självständigt har staten satsat
mycket på sjukvård i byarna, liksom de satsat på skolor,
jordbrukskunskap och vägar mm. Indierna har lyckats
förbättra situationen för landsbygdens befolkning. Vägar,
rent vatten, elektricitet, hälsovård och annan utbildning
har ökat enormt från l947 till 2002, när jag senast var till
Indien.
Jag var nu i Khurai, och det blev en tuff tid på många
sätt. Jag minns kvinnan, som kom från en by långt borta,
ridande på en vit häst. Hästen var helröd på ryggen och
nedåt. Kvinnan hade fått missfall och blödde. Att hon
51
överlevde var ett under. Hon var en stark kvinna både
kroppsligt och själsligt, tillhörde jordägarna, det vill
säga de som ägde hela byn. En god kvinna, som tänkte på
och brydde sig om sina underlydande, folket i byn. När
hon blev frisk ville hon stanna en vecka för att lära sig
det allra nödvändigaste i fråga om sjukdomar och vård.
Hon fick med sig mediciner som hon kunde klara av att
hantera och betalade bra för dem. Hon kom senare också
med sjuka, för att lära sig mer och även köpa mediciner.
Jag såg sjukdomar i Khurai som jag aldrig sett någon
annanstans. Det kom patienter med mask som förstörde
delar i halsen, något som gjorde att det blev en fruktansvärd stank. Jag måste bedöva och plocka mask tills såret
var fritt och sedan få det att läka på något sätt. Vi hade
inte alltid läkare utan förlitade oss på Den Store Läkaren,
och Han hjälpte oss förunderligt.
Det fanns inte penicillin i början. Vi kunde köpa sulfonamidtabletter, som var bra för flera sjukdomar, men
för syfilis, som var mycket utbrett, fanns bara arsenikinjektioner. De skulle ges mycket sakta, direkt in i blodådern. För tyfoid fanns inget botemedel, endast sträng diet
i flera veckor. Det gick sällan att rädda människor som
fick sjukdomen. Det var helt fantastiskt när thymofysinet
kom. Sedan dess har tyfoid inte varit en så skrämmande
sjukdom, dessutom har man genom vaccineringar så gott
som utrotat den. Syfilis behandlades med penicillin när
det kom, och vi kunde sluta med arsenikinjektionerna,
som det inte var roligt att ge.
Malaria kämpade vi med. Det fanns inte tabletter att
ta i förebyggande syfte, när jag reste ut. Redan första året
fick jag malaria, och jag har haft den sedan, men jag lärde
mig ta medicin i tid innan den bröt ut. Det fanns enbart
kinapulver, som vi tog hem i kiloburkar, och sedan gjorde
vi små paket av det, blandat med glykos, som gavs mot malaria. Folket i byarna hade febern med jämna mellanrum,
52
många kom inte till sjukhus förrän de nästan var dödssjuka. Mjälten på många var förstorad, i flera fall kunde
man palpera den, som en sten i magen.
Människor led i det tysta. En kvinna kom med sitt barn,
som var sjukt, men jag såg att hon själv hade en bröstböld
som behövde behandlas. ”Jag har inte råd med mer än
barnets sjukdom”, sade hon. De betalade en mycket liten
summa. ”Men gör det inte ont?” frågade jag. ”Jo, men det
går väl över”, blev svaret. Hon fick hjälp gratis, förstås.
Men hade jag inte sett bölden hade hon lidit vidare.
Vi skrev journaler på alla patienter, och då blev
namnen på byarna inskrivna. I Junnordeo hände sig att
det kom många patienter från en by vars namn jag aldrig
sett förut. Jag frågade varför de nu kom så många. ”Vi
visste inte av det här sjukhuset förut”, blev svaret. ”Vad
gjorde ni tidigare då?” ”Ja, antingen blev vi friska eller så
dog vi”, blev svaret.
Tuberkulos, dysenterier av olika slag och kolera var
annat att kämpa med. Kolera var det värsta, tyckte jag.
Allt går så snabbt om ingen ingriper, frisk på morgonen
och död innan kvällen. En av de kristna familjer jag kände
förlorade två av sina barn på en vecka. Jag for till dem,
när jag fått reda på det. Då kom en av deras pojkar hem
och sade att de begärde två rupies för att han skulle få en
vaccination mot kolera, vilket var fel, alla hade rätt till
fria injektioner vid epidemier. Jag följde honom till kliniken där de vaccinerade, och de fick veta att så får man inte
behandla fattiga människor.
Detta var på 1960-talet, när jag var mer hemma med
språket och bodde i Junnordeo. Men nu 1948 var jag
i Khurai tillsammans med Linnea, som var en duktig sjuksköterska. Hon hade fått lov att ta itu med saker utöver
sin rättighet så att säga, när ingen doktor fanns att tillgå
på nära håll. Hon reste bort tre månader för vila, och då
skulle jag vara ansvarig för arbetet. ”Vad du gör, skär inte
53
i bölder”, sade Linnea innan hon reste. Jag log för mig
själv och tänkte att det var en onödig varning.
Nöden har ingen lag
En kvinna kom med en böld i armhålan. Jag skickade
henne till Sagar, sex svenska mil med järnväg. Det fanns
inget sjukhus närmare som kunde göra en operation.
Någon vecka senare fick jag veta att hon inte reste dit. De
tog tåget hem och hon dog. Då ångrade jag att jag inte
försökt med en huskur, som jag lärt mig hemma. Det
fanns inte så mycket sjukvård på landet i Sverige heller
när jag växte upp, men jag hörde om och lärde känna en
del huskurer, som hjälpte.
Bara några dagar senare kom en man med sin fyraårige son som hade en böld i högra sidan, som inte syntes
mycket utåt men var mera inåt. Jag sade till honom att
resa till Sagar sjukhus för att få hjälp.
”Kan du inte hjälpa mig, så far jag väl hem med
pojken”, blev svaret. Då sade jag till om att man skulle sterilisera instrumenten, rengöra huden och lägga dit sterila
dukar. Sedan bad jag en bön och skar upp i sidan. Massor
med var kom ut, som luktade lever. Jag fortsatte att göra
vad jag kunde. Vi hade penicillin som vi gav, och pojken
blev frisk. Jag opererade, skar upp flera bölder sedan. Det
fanns inget val.
Jag lärde mig mycket i Khurai, på många olika nivåer,
som jag sedan hade nytta av under min tid i Indien. Som
jag skrivit förut, så fanns inte de moderna medicinerna
då. Vi hade en compounder, det är en sorts apotekare, som
blandade flytande mediciner till olika sjukdomar. Medan
Linnea var borta reste den vi hade anställd för en vidareutbildning. Jag lärde mig de vanligaste blandningarna
av honom innan han reste. Det var absolut nödvändigt
då, men nu har jag glömt hur man gjorde. När samma
54
sorts mediciner kom ut i tablettform blev det enklare att
hantera och man slutade att göra blandningar.
Jag hade en utbildad sköterska till hjälp, som var
mycket duktig. För mig gällde det att ta emot och
undersöka patienter, skriva journaler och blanda medicin. Vi hjälptes åt att övervaka sårbehandlingar, som
sköttes av personal vi utbildat på sjukhuset, och medicinutdelningen. Vi hade injektioner som vi skulle ge och
förlossningsavdelningens arbete.
Jag minns en rolig händelse som visar hur det blir om
man blandar svenska och hindi: Det kom 40–50 patienter
om dagen, ibland fler. Det var ganska jobbigt innan jag
gått igenom alla. En dag sade jag till mig själv, men högt:
”Såja”, och tänkte, ”nu var en till klar”. När det var tomt,
ingen mer kom in, gick jag ut för att se om det möjligtvis
fanns någon mer ute på verandan. Då låg alla patienterna
jag behandlat på verandan i en lång rad. ”Varför ligger ni
här?” undrade jag. ”Du sa ju, gå och lägg er.” Gå och lägg
dig heter ” sådja” på hindi.
Barn hade variga ögon, en vanlig ögoninflammation,
som var lätt att klara, om barnet kom i tid. Men dröjde det
några dagar var läget katastrofalt. Många blev blinda. Det
fanns även ett pulver, som gick att köpa på marknaden,
men det var skadligt om det nådde in i ögat. En dag kom
tre familjer med barn, som inte var ett år gamla och som de
hade använt pulvret på, och alla tre var blinda. Då var jag
tvungen att gå ifrån en stund. Det var så förtvivlat svårt.
Här har en förändring skett. Variga ögon på vart och vartannat barn finns inte, som när jag var ny i Indien. Genom
upplysning på olika sätt och intensivt arbete med att nå ut
i byarna har landets standard höjts oerhört mycket under
åren efter självständigheten. Alla har hjälpts åt: regeringen, kyrkorna och frivilligorganisationerna.
55
1949: Förändringar
i kyrkans arbete –
flytt till Junnordeo
Tiden efter självständighetsdagen den l5 augusti 1947
arbetade kyrkan och missionen med en nyordning, som
skulle ge kyrkan mer bestämmanderätt än den haft tidigare. Kyrkan hade bildats 1923, och 1949 kom dåvarande
missionsföreståndaren för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Nils Dahlberg, till Indien. Det hölls en extra konferens
med ändringar i kyrkoordningen. Det blev ett så kallat
fifty-fifty system. Det betydde att alla ledande poster och
kommittéer skulle bestå av lika många indier som européer. Ordet missionär togs bort. Det var belastat eftersom
det förknippades med England och kolonialtiden. Vi tog
bort ordet ”mission”, där det fanns skrivet på skolor och
bilar till exempel. Den första indiska presidenten valdes,
Emmanuel Raman, och en svensk blev vicepresident.
Sexton år i Junnordeo
1949 började en ny tid för mig också. Jag förflyttades till
Junnordeo i slutet av året och blev kvar där i l6 år, den
rikaste tiden i Indien för mig.
Jag läste om Junnordeo i missionstidningen när jag
var ung. Det fascinerade mig. Arbetet där startade l934 av
två kvinnliga missionärer: Nanna Bill och Hulda Ekstrand.
De var stationerade, som det hette, i Bijori, sex svenska
mil därifrån, med bara oxkärrevägar och någon enstaka
buss. Det var tufft. Men kvinnor som de var skaffade de
snart en bil. De hade en driver, och han kunde berätta en
hel del äventyr från den tiden. Det var till den familjen jag
56
gick, när jag mitt första år var en tid i Junnordeo. En gång
körde han över en tigerunge i mörkret, mitt på vägen. ”Ta
in den i bilen så vi får den”, sade Nanna. Han gjorde det,
fast det kunde ha varit farligt, för mamman fanns säkert
i närheten. Indier lydde allt vad de vita sade på den tiden,
utan att protestera. Tigerungen var död, men de tog vara
på skinnet. Det var kraftfulla, viljestarka kvinnor, som
startade och kunde genomföra arbetet i kolgruveområdet,
vilket fick stor framgång.
När jag kom dit fanns en trevlig missionärsbostad och
en liten sjukstuga. Magda Karlsson, sjuksköterska, bodde
där också. Vi blev fyra kvinnor som arbetade tillsammans
i lite mer än ett år.
Kolgruveområdet var ett ungefär fyra gånger fyra
svenska mil stort område. Ett engelskt bolag började
utvinna stenkol, där strax efter första världskriget. Tågen
drevs med stenkol och det exporterades även till stora
delar av Indien. Här fanns arbete, och människor från
olika delar av landet flyttade dit. De blev skilda från det
sedvanliga indiska hemmet och samhällsstrukturen. Ett
industrisamhälle är annorlunda, och många blir vilsna
på ett sätt. Många kristna sökte sig naturligtvis också
dit. Ingen kristen gemenskap fanns att tillgå. Närmaste
kyrka var sex mil bort. Ingen ledare fanns som samlade
dem till bön och gemenskap. Det var detta som Nanna och
Hulda såg, våndades över och tog itu med. År l949 fanns
det grupper på olika ställen som samlades i hemmen.
Inom några år skulle det finnas tre kyrkor. Så nära mellan
kyrkorna är det inte så ofta i Indien.
Barndomsdröm går i uppfyllelse
Nu skulle spädbarnshemsdrömmen förverkligas. Fantastiskt! Nanna hade redan fem moderlösa barn i sitt rum.
Den gamla längan, som byggts och använts som missio57
närsbostad när de först flyttade från Bijori, blev nu till en
del inredd till barnhem. I en del bodde jag, för det fanns
bara tre sovrum i den nyare bostaden.
Jag var ju barnmorska också, Magda hade inte den utbildningen och det var uppenbart att kvinnorna behövde
hjälp vid barnafödande. Jag blev kallad till hemmen för
förlossningar, oftast vid utdragna och komplicerade fall.
Många svåra, intressanta och lärorika minnen har jag
från den tiden.
Jag fick en del inblickar i hinduismens kastlagar och
tänkesätt. Till exempel anses en födande kvinna vara
oren, och den som rör vid henne blir oren. Om jag bad om
något, t ex en handduk, släpptes den i min hand, så att
de inte höll i den när jag tog emot. Jag gick aldrig in i ett
kök utan att fråga, om jag behövde koka något. På en del
ställen fick jag gå in i köket, annars ordnades det på annat
sätt. Genom att gå in i köket kunde jag förstöra vattnet
i krukan och maten som lagats, och det måste då slängas
bort. Jag hade skött modern som fött sitt barn och var
oren. Dessutom var jag utlänning.
Jag blev kallad till polischefens hem en gång och tog
bussen, det var sex kilometer dit. Kvinnan var en ung
förstföderska, som haft värkar sedan dagen innan, och
familjen var orolig när det tog så lång tid. En sopar-kvinna
satt där redan, hon skulle ta reda på placentan och gräva
ner den utanför huset. Ingen annan än en sopare, av den
lägsta kasten, kunde göra det. Hon fick också hjälpa till
att lindra den blivande moderns ryggsmärtor genom att
sitta i bädden och massera hennes rygg. I ena hörnet av
rummet fick hon sitta, när hennes hjälp inte behövdes.
Där hade hon också sin lille pojke, som lärt sig krypa. När
han, ovetande om sin kast, kröp över gränsen som inte
syntes, ropade de till modern att skyndsamt föra över
honom till hörnplatsen.
58
Jag blev kvar ett tag när förlossningen var över, tills
bussen skulle komma. Soparkvinnan skulle också gå
hem, men innan hon gick ”rengjorde” hon sin plats
i hörnan med kogödsel. Jag fick sitta på en stol och
ansågs tydligen inte lika oren, eller? Ja, jag vet inte.
Jag tog mer betalt om någon bad mig komma till hemmet
än när de kom till sjukhuset för förlossningen. Vi hade ju
större möjligheter att klara det då om något gick snett vid
förlossningen. Ofta hade kvinnorna för trånga bäcken, de
var blodfattiga och risken var stor för blödningar. Det var
samma risker som för kvinnor i Sverige, och de behövde
hjälp. Så småningom kom de för förundersökning och begärde oftare sjukhusvård vid förlossningen. De som inte
hade pengar blev hjälpta gratis, naturligtvis, eller mot en
minimal avgift.
Regeringen började propagera för barnbegränsning.
Folket i byarna hade inte så lätt att förstå det. För dem var
barnen en tillgång, en trygghet för ålderdomen. Flickor var
välkomna, men inte för många. De blev ingifta i en annan
familj och kunde inte hjälpa föräldrarna på ålderns höst.
De måste ha minst en son, för att få en sonhustru, som
skulle hjälpa dem, när de inte orkade längre. Sonens uppgift var också viktig vid faderns död, det var och är hans
uppgift att tända bålet, där faderns kropp ligger. Det hör
ihop med tanken om återfödelsen inom hinduismen.
Troligen gick det olika historier om hur det gick till,
när det gällde barnbegränsning. Jag blev kallad till en
familj för en förlossning, Kvinnan födde just som jag kom
dit, och jag hann inte hjälpa till, det blev en bristning
och jag måste sy. Jag talade om det för dem och de tycktes
förstå. Men just när jag satt in nålen började alla ropa och
kvinnan började sparka. Jag skulle inte få sy ihop henne,
hon skulle ha flera barn. De trodde det var barnbegränsning jag tänkte utföra. Det tar sin tid att förstå nymodigheterna.
59
Regeringen satte upp stora skyltar överallt där det stod
att mer än två tre barn skulle man inte ha. Detsamma
fanns målat på bussar och lastbilar. Det gick en historia:
En man såg en familj stå vid vägen, de väntade tydligen
på bussen. Men den ena bussen efter den andra kom och
familjen stod kvar. Mannen gick fram till dem och frågade
om orsaken till att de inte tog någon av bussarna. ”Det
står ’två eller tre räcker’ och vi har fem barn. Vi väntar på
en buss som tar oss alla.”
Arbetet i gruvdistriktet växer
Spädbarnshemmets innevånarantal växte snabbare än vi
tänkt, när det blev känt att vi tog emot spädbarn vars mor
dött. Mödradödligheten var stor. Med de små löner gruvarbetarna då hade klarade fadern inte av sitt barn, när
inte modern fanns att ge det sin mjölk. Inte ens om det
fanns släktingar, som ville hjälpa till. Det gick att köpa
barnmjölk på burk, som kom från England, men den var
för dyr och fanns bara i större städer. Det var inte möjligt
för dem att komma åt den. Man gjorde en blandning av
komjölk och vatten, vilket ett spädbarn inte tålde. Dessutom visste de inte hur noga det var med rent vatten, och
de små fick dysenteri och dog. Situationen blev omöjlig
och de kom med barnen till oss. En del betalade och tog
sen hem barnet i tvåårsåldern, andra gav barnen till oss.
Papporna fick ju komma och hälsa på barnen så mycket
de ville ändå. På 1960- och 1970-talen fick arbetarna bättre
löner i kolgruveområdet, och då kunde de behålla sina
barn även om mamman dog.
Många kom och hälsade på och såg hur barnen växte,
andra återsåg man aldrig. De kom från avlägsna byar
ibland, och då var det inte lätt att hälsa på barnet. Mannen
tog en ny hustru och fick nya barn.
Kolgruveområdet växte ut allteftersom nya gruvor
60
startade. Det blev ett allt större område. Nanna och Hulda
hade startat en skola med klasserna ett till fem i början
av 1940-talet. I samma lokal hölls gudstjänster och andra
samlingar, enkelt men ändamålsenligt, tills de fick en
kyrka l950. Den ligger i Chandameta. Skolan fungerar
fortfarande.
Nanna och Hulda reste hem till Sverige som pensionärer våren1951. Magda och jag blev kvar och skulle komma
att arbeta tillsammans i l6 år.
61
1951: Semester
i Kashmir
1951 tog vi semester i Kashmir i fem veckor. Kashmir hade
inte varit öppet för turister sedan 1940-talet på grund av
oroligheter på olika sätt. Nu gick det att få tillstånd i Delhi
att åka upp som turist. Vi var sju stycken som åkte, sex
svenskar och en kanadensiska, som var Magdas goda vän
och som nu även blev vår.
Magda hade varit där tidigare och visste namnet på
den man som de hyrt husbåt av. Men hon visste ju inte om
han fanns kvar efter så många år. På vinst och förlust skrev
hon ett brev till Abdulla Dar, ägare av husbåt i Shrinagar.
Hon fick svar och vi var välkomna! Helt fantastiskt, tyckte
vi, att det lyckades. Vi tog oss tid på tågresan upp genom
landet, stannade i Delhi för att få våra tillstånd, såg oss
omkring där och reste sedan till Agra en dag. Vi fick en bra
guide, som kunde berätta. Det var som att leva i sagans
värld, fast allt har ju hänt, allt det där om mogulkungarna, deras slott och liv. Så fortsatte vi upp till Amritsar och
besökte Golden Temple, i vit marmor, sikhernas heligaste
plats. Där förvaras Guru Nanaks bok, Guru Nanak, grundaren av sikhreligionen, som levde 1469–1538 i Punjab.
De flesta sikher bor fortfarande där. Färden därifrån, över
bergen ner till Kashmirdalen, gick med buss. Det var en
resa jag aldrig glömmer. Tidigare hade resan alltid gått
från Rawalpindu in till dalen, nu låg det i nybildade Pakistan, som inte gick att resa igenom.
Det var buss som gällde, över bergskedjan på en ganska
nybyggd, men smal väg. Två bussar kunde inte mötas. Det
fanns mötesplatser, där vi fick stå i timmar ibland, när
det hade kommit bud om att en rad lastbilar var på väg
ner. När sista bilen gick hade den en flagga, som kung62
jorde att vägen nu var öppen igen. Militär och matförråd
fördes mellan Indien och den del av Kashmir som tillhörde Indien med lastbilar i långa kolonner.
Inte var det utan risk man färdades fram. Men vi visste
inte hur det var förrän vi var där, och då var det bara att fortsätta. På den ena sidan av den smala vägen var höga berg
och på den andra djupa raviner, och vi åkte i en gammal,
lite rankig buss. Men den gick, hade visst en bra motor
i alla fall och en bra driver. ”Förra veckan åkte en buss
här över kanten”, sade han och körde vidare. Ja, vad ska
man göra då? Sitta tyst och be om Levande Guds beskydd.
Resan tog två dagar. Vi låg över på ett mycket enkelt ställe
i en by, med utsikt över bergstopparna, snöskimrande
i fjärran. Vi kom upp till över 4 000 meters höjd. Tunnel,
som de har i dag, fanns inte då. Sedan slingrade vi oss ner
mot Kashmirdalen och Srinagar. En fantastiskt vacker
tavla i eftermiddagens sol. Snart var vi framme och kom
ut till husbåten.
Eftersom inga turister hade varit där förrän detta år
och vi ännu inte var så många, blev vistelsen ”Tusen och
en natt”, en saga.
Vi bodde i husbåten med tre sovrum och ett vardagsrum, som också var matsal. Det fanns en sorts små
badrum och toaletter, enkla, men de fyllde behovet. Vi
kunde sitta på taket av båten och på en liten veranda nere.
Kocken, Abdulla Dar, ägde båten och bodde med sin familj
på en båt intill. Där lagade han maten åt oss, det var han
en mästare på! Ville vi in till Srinagar för att handla, alla
husbåtar låg vid sjöstranden lite utanför, så kallade han
på en shikara, en flatbottnad roddbåt, med dynor och
kuddar och tak över. Vi låg och satt, njöt av färden in till
stan. Lugnt flöt båten fram med roddtagen och vi kunde
se allt som hände, genom fält av näckrosor. Ortsbefolkningen var ute med sina båtar och tog upp näckrosslam
och annat som de använde i sina trädgårdar och till foder
63
för djuren. De lade också upp det till flytande trädgårdar,
som de kunde dra med sig om de flyttade.
Med oss följde tjänare som hade kaffe och lunch åt oss.
När det var dags dukade de åt oss, var vi än befann oss.
Jag minns en gång, då vi var i en möbelaffär och lunchtiden var inne, då fick de tillåtelse att duka upp åt oss där.
Kanske hade affärsmannen en baktanke, att inte förlora
sina kunder. Inte vet jag! Men där satt vi och åt vår lunch
vid ett vackert handsnidat bord.
Muhammedansk fest
En årligen återkommande stor muhammedansk fest
inträffade just under vår vistelse i Kashmir. Tusentals människor strömmade till, i båtar och bussar samt gående från
olika byar. Vi stod på kvinnornas balkong i moskén och
såg ner på männen när 5 000 samtidigt utförde de olika
rörelser som tillhörde deras bön. ”Frånsett att det var bön,
var det den stiligaste gymnastikuppvisning jag sett”, sade
lärarinnan Edith.
De som kommit till festen bodde utefter sjöstranden
i närheten av oss. Toalettbestyren utfördes också där. Vi
kunde inte bo kvar. Alltför mycket flugor, stank och fara
för infektioner fick oss att flytta. Ja, det var vår goda, kloka
kock som ansåg det. Båten stakades över sjön till en av de
vackra trädgårdarna från mogulkungarnas tid. Vi kom
till ett paradis av blommor och fruktträd. Vi köpte korgar
med körsbär billigt och satt i backsluttningen, med utsikt
över de vackra fjällen, njöt och åt. I Kashmir kunde vi köpa
äpplen, päron, körsbär och jordgubbar. Sådant som vi var
vana vid från Sverige men som är svårt att köpa på andra
platser i Indien. Det var väl en orsak till att jag älskade
att fara till Kashmir. Det var lite likt Sverige och samtidigt
så oerhört annorlunda med skönt klimat och lättsamma
människor. Jag firade semester där åtta gånger.
64
Men det blev för varmt även i Srinagar och vi flyttade
upp till Pahalgam, som ligger högre upp. Där bodde vi i
tält. Vi kunde hyra hästar och rida på slätterna omkring
och i bergen högre upp, det var en härlig frihetskänsla!
Vågade jag inte rida ensam gick hästmannen med vid
sidan eller höll i grimman om jag ville det. Vi var uppassade på allt sätt. Det fanns snö högre upp, och då kom
tjänarna med kälkar om vi ville åka. De ämnade dra oss
ner för backen, men vi satte oss på kälken och åkte ner
själva. De blev helt förskräckta först, men sedan fick de
veta att vi hade snö i vårt eget land och hade åkt kälke
förr.
En sällsam dröm
Vi hade en god gemenskap alla sju. Läste, sjöng och bad
tillsammans och diskuterade en hel del. Gladys, den enda
som inte var svensk, var emot barnhemsverksamhet. Hon
tyckte inte att jag gjorde missionsarbete med det jag
höll på med. Och jag som tyckte att jag fått det som uppfyllelse av mina drömmar från tidiga år. Samtidigt kom
det brev från slätten om värmen och svårigheterna. Flera
av barnen var sjuka, några hade dött. Kvinnorna som
skötte om barnen var osams.
”Jag far ner”, sade jag till Magda, men det tyckte inte
hon och jag blev kvar. Men tvivlet kom. Var jag på rätt plats
eller inte? Var det bara mina egna själviska önskningar att
få ha ett spädbarnshem? Jag bad Gud ge mig ett bevis på
något sätt. ”Genom en dröm”, sade jag. ”Så har du gjort
förr.” Somnade och sov hela natten. Ingen dröm, inget
bevis från Gud, var min första tanke när jag vaknade. Vi
samlades till frukost ute på den vackra backen. ”Vet ni, jag
har haft en så märklig dröm”, sade Gladys. ”En liten baby
hade lagts i mina armar och den grät och grät. Magda
kom och ropade: ’Vi ska till kyrkan. Har du inte hört klock65
orna?’ ’Jag kan inte gå. Du ser väl denna baby jag fått i
mina armar, och jag vet inte vad jag ska göra med den.’ Då
sa den lille babyn: ’Thank God for mission.’ Tack, Gud, för
missionen. Jag kunde inte säga något strax. Det kom över
mig så mäktigt: Där har du svaret. Gud har givit det genom
Gladys. Sedan talade jag om för henne, vad jag bett om och
fått genom hennes dröm. ”Ja, Gud lät mig få drömmen
för att jag behövde den. Nu vet jag att det du gör är Guds
mission.” Vi träffades många gånger senare, och alltid
påminde vi varandra om denna märkliga dröm.
66
1951: Första hemresan
efter fem år
Det var meningen att jag skulle resa hem ett år till Sverige
våren 1952. Det var ju bättre att resa på våren från hettan
i Indien och mot sommaren i Sverige. Men vi var så många
som kommit samtidigt, så det måste spridas lite på hemresorna. Det bestämdes att jag skulle resa redan i oktober
l951. Det blev båtresa över England, för det var billigast
men också intressant att åka med en stor passagerarbåt.
Det tog l8 dygn från Bombay till Tilbury.
Jag var i England innan jag reste till Indien. Nu fick
jag bo hos min goda vän där i tre dagar innan båten mot
Sverige skulle gå. Det var roliga dagar, men det förvånade mig att ännu, sex år efter krigsslutet, mycket var
ransonerat i England. De levde där fortfarande ganska
spartanskt, med brist på en hel del, men klagade inte.
När jag packade för att resa hem, tänkte alla på att det
skulle vara vinter och kallt när jag kom till England och
sedan på båtresan hem. Jag hade en så kallad gabardinkappa, som ännu var hel. Men någon hatt hade jag inte.
En av kamraterna hade en varm ylleklänning, och en
mössa hörde till. Jag fick dem och tyckte mig snygg i det
gröna, sköna.
Båtresan från England gick bra. Vi närmade oss Göteborgs hamn. Vi stod på däck och spanade. Jo, där stod
de, Nanna, Hulda och min syster Svea. Jag vinkade, men
ingen tycktes se mig. Nu var vi så nära, varför såg de mig
inte? ”Mössan”, kom jag på. Jag tog av den, och då vinkade
de. Landgången lades ut och vi möttes. ”Vad har du för
mössa?” undrade Svea. ”Är det Märta Särners?” frågade
Hulda. ”Nej, det är Maria Ruthqvists”, upplyste jag. Svea
tog mig genast ut och köpte mig en snygg hatt för i mitt
67
tycke dyra pengar. Den var vacker och skön. Jag kemtvättade och sålde den, när jag reste tillbaka året efter! Man
kan ju inte ha en hatt liggande i fem år. Då är den omodern igen.
Hemma och ändå inte!
Att komma hem till Sverige var inte det lättaste, så mycket
som förändrats under fem år. Det var ju strax efter kriget
jag farit, så det var väl inte underligt att så mycket förändrats, tänkte jag. Nästa gång blir det nog annorlunda. Men
så blev det inte. Det var alltid otroliga förändringar för
varje femårsperiod. Sex nya syskonbarn hade fötts under
denna min första femårsperiod. Jag ville gärna få kontakt
med och lära känna dem, men det var inte lätt att genomföra på ett år. Dagliga träffar var det inte, för alla bodde
inte nära pappas och mammas hus, där jag hade min
hemvist under året. De hade byggt det sedan jag rest till
Indien, så det var nytt för mig. Det gladde mig att de hade
det så bra nu som pensionärer, badrum och toalett inne.
Äntligen! I hela sitt liv hade de strävat och haft det enkelt.
Visserligen fick vi vatten indraget på 1930-talet, kallt
vatten och avlopp. Det var mer än vad många andra hade.
Men pappa var sådan, han förbättrade för att göra det lättare för ”kvinnfolken” i den mån han fick några pengar
över. Något annat än utedass hade de aldrig haft förut,
sommar som vinter, i regn eller i sträng kyla. Det var bara
att ta lyktan och springa över gården. Tänk då bara gå in
i ett litet varmt rum, att alltid ha kallt och varmt vatten
tillgängligt att bada och tvätta sig i, äntligen!
Affärerna hade förändrats. Jag kände mig bortkommen. Det fanns så många sorters ost! Innan jag reste var
det halvfet och helfet ost, getost och messmör. Vad skulle
jag handla och hur? Bananer fanns det. Jag bad om att få
ett halvt dussin. Det blev fel. Vi säljer bara kilovis. Javisst,
68
det var i Indien det gick att köpa i dussin.
Jag upptäckte att det var så mycket som skulle vara
bra att ta med till barnhemmet i Indien. Men jag kunde
ju inte köpa allt. Vad och hur skulle jag handla? Jag reste
in till Östersund, gick på gatorna och i affärerna, såg alla
varor som fanns men hade inga pengar med mig. När
blicken och sinnet liksom var fyllt, kunde jag ha pengar
med mig och köpa rätt saker. Jag hade bott på landet och
i en mindre stad i Indien under de senaste fem åren, sett
mycket få varor och nästan inga av den sort som fanns
i Sverige. Jag var liksom svulten på allt det vackra i den
vägen.
Musik var en annan sak jag kände mig svulten på. Jag
njöt av all vacker musik i radio, i kyrkor och på de musikarrangemang som fanns.
Jag måste skaffa mig ny uppsättning kläder. Hulda
gav mig råd. ”Skaffa dig en dräkt och en nylonblus. Det är
bra när du ska resa. Man kan tvätta upp blusen lätt, den
torkar fort och behöver inte strykas.” Nytt för mig med
nylon. Jag följde Huldas råd, och det var bra. En ljusblå
dräkt och en vit blus till, som min goda vän Stina Strömberg sydde. Nylonstrumpor och svarta skor. Jag blev visst
väldigt snygg.
Jag måste ha lön även under hemmavistelsen. Tre
månaders semester hade jag rätt till. Sedan var det
antingen att resa och tala mission eller skaffa sig ett arbete
som barnmorska. Jag arbetade som vikarie på Östersunds
sjukhus och kom underfund med att sjukvården hade förändrats så mycket att jag inte klarade det. Jag kunde inte
arbeta som jag gjort i Indien, och jag hade kommit bort
från de svenska rutinerna. Så det fick bli resa för mig. Jag
tyckte om att tala, att berätta, men att möta nya människor var jobbigt, och det hade det varit sedan jag var barn.
Så småningom kom jag över den begränsningen också.
69
Resor i Sverige
Lärarinnornas Missionsförening hade åtagit sig mitt underhåll. Det blev därför i deras tjänst jag reste mycket, jag
höll lektioner och morgonböner i skolor samt hade möten
på kvällar och helger. Nya människor varannan dag, mestadels, och nya liggplatser.
Jag kom till Hedemora, där jag bodde hos en underbar
prästfru, som var ordförande i ortens förening. Vi kom till
hemmet där LMF-mötet skulle hållas, min värdinna stannade till för att prata med någon och jag gick in i stora
rummet och började hälsa. Det var många prominenta
damer samlade där, förstod jag, när de presenterade sig.
Så kom min värdinna in: ”Ja, detta är vår nya missionär”,
sade hon. ”Åh, är det en missionär? Vi trodde det var en ny
lärarinna. Missionärer brukar inte vara så eleganta.”
Nehej! Men det gick inte köpa något annat än det senaste modet. Detta visade på den sorts fördomar som fanns
om hur en missionär skulle se ut. Jag berättade detta för
en god vän senare, och då sade hon att hon också tyckt
att missio-närer klädde sig enligt senaste modet när de
kom hem, och hur de kunde ha råd med det? Men så kom
hon att träffa en nyhemkommen missionär innan denna
hunnit skaffa sig nya kläder och såg att det ju var helt naturligt att komma i senaste modet. Vad annars?
När jag reste hem år 1957 lät jag sy nya klänningar
i Indien. Vi brukade på den tiden ta hem en skräddare
från staden Nagpur, som satt hos oss och sydde till alla
som behövde nya kläder. Det var ju minst sju år tidigare
mellan hemresorna, och nu var det fem. Färdigsydda europeiska kläder fanns inte att köpa, men skräddare fanns,
som lärt sig sy till engelsmännen. Men mina nysydda
klänningar togs inte väl emot i Sverige. Jag måste köpa
nytt och det blev senaste modet, nästan, fast inte kortkort,
som var modet just då.
70
Jag hade många roliga, lärorika och intressanta upplevelser under året hemma. Det var treveckors resor i två
omgångar, däremellan var jag hemma hos de mina, men
jag höll även möten i hemtrakten i Jämtland och gjorde
resor för EFS till längre bort belägna platser.
Detta att jag var borta så mycket, fast jag var hemma i
Sverige, gjorde att kontakten med mina syskonbarn blev
dålig. Jag blev en underlig moster, jag lagade mat som
”var varm fast den var kall” konstaterade fyraåringen
Bengt, en av de fem som fötts in i familjen under mina
fem års bortovaro. Han var mycket skeptisk, vägrade äta
det jag bjöd på, till och med om jag tog mormors kakburk
och bjöd ur den. ”Jag äter det inte”, sade han. Han var så
enastående stillsam och satt tyst i pappas knä om jag kom
dit. Det förundrade mig tills jag en dag hörde honom
försiktigt fråga: ”Pappa, hur länge ska hon vara här?”
Stackars pojke, han vågade inte röra sig när jag, främlingen, var där. Men vi blev vänner under året som gick. Det
var min äldsta systers barn, som bodde i det hus där jag
och mina syskon bott som barn. När jag hade rest satt han
en dag och streckade ett papper. På frågan vad han gjorde
blev svaret:
”Jag skriver brev till moster Lilly.”
”Men inte kan hon förstå det där?”
”Inte meningen heller. Det är engelska.”
En annan dag sitter han och bekymrar sig för hur det
går för moster bland alla lejon och tigrar. ”Gud hjälper
moster”, sade hans mamma. Tystnad en stund. ”Tror du
han kommer ihåg alla gånger?”
Jag kan intyga att det gjorde Han. Här är ett minne
bland många: I Junnordeo hade vi veckomöten i olika
hem. Vi tog vår del. Jag satt på verandan efter lunchen och
fick då syn på högen av trasmattor, som varit utlagda kvällen innan. Tjänarna var lediga, som de alltid var, mellan
klockan tolv och tre. De får bära mattorna till förrådet när
71
de kommer igen. Nej, jag kan göra det själv. Jag tog upp
hela traven av mattor men hörde en röst i mitt inre: Ta
inte alla mattorna på en gång, lyft dem en och en. Det kan
ligga en orm där. Jag lydde och lade ner bunten. När jag
lyft av två låg en orm där, en liten, men mycket giftig orm.
Om jag burit alla mattorna kunde den ha ramlat fram och
huggit mig.
Min yngsta syster gifte sig en vecka före min resa till
Indien, nu stod de där på stationen med tre små uppställda pojkar, när jag kom hem. Man kan undra vilken
föreställning de hade om sin moster.
Min systers minsta barn var knappt ett år, så hon
var hemma i lägenheten när jag kom. Det gjorde ont
i munnen och hon fick en tand. Nästa gång hon fick syn på
mig var det samma sak: flickebarnet skrek! Tanken var väl
att ”nu blir det ont i munnen igen”. Fyraåringen Per och
jag stod i köket och pratade och diskade tillsammans.
”Jag har en moster i Indien också jag!”
”Ja, det är jag.”
”Är det du!” En bubbla sprack troligen. Jo, nog hade jag
en hel del roligt med den närmaste familjen: alla kusinerna träffades, de flesta fanns fortfarande i Jämtland. Det
var också en konferens på gamla Johannelund i Bromma,
med möten under de gamla ekarna där. Mycket folk hade
samlats från alla delar av landet, många gamla vänner
mötte jag och fick dela erfarenheter med, men också nya
vänskapsband knöts.
72
1952: Förberedelse
inför andra resan
till Indien
När hösten nalkades närmade sig den andra avresan för
mig. Jag fick en hel del kläder och annat som var av värde
för mitt arbete. Nu kunde jag köpa rätt saker sedan ögonen
sett sig mätta på allt som fanns i våra butiker. Jag packade
lådor i källaren därhemma, det måste skrivas listor i flera
kopior på det som packades ner. Jag satte papper i min
lilla skrivmaskin och skrev ner allteftersom. Bengt var
ute och lekte men kom nu och då in och tittade. Det som
tycktes vara mest intressant var skrivmaskinen. När jag
packat färdigt en låda tog jag ur pappren ur maskinen.
Bengt suckade tillfredställd och sade: ”Så du fick ut det till
sist.” Han trodde att jag hade besvär med att få papperet
ur maskinen och därför försökte gång på gång!
Lådorna forslades ner till Stockholm, och fler packades
på EFS expedition, som då fortfarande låg på Mäster Samuelsgatan, där även den gamla Betlehemskyrkan fanns i
samma kvarter. Det revs när de nya höghusen vid Hötorget
byggdes, så när jag kom hem 1964 fanns EFS på Tegnérgatan. Jag fick använda källarvåningen där också för min
packning, och EFS tillhandahöll trälådor gratis. Massor av
kläder, glasögon, sjukvårdsartiklar, ja, till och med babysängar, som skulle slängas, hade jag tagit emot. Det var en
stor tillgång och hjälp på den tiden. Fattigdomen var stor
och vi behövde allt vi kunde få, för att hjälpa så många
som möjligt. Ett kolossalt jobb var det. Jag var glad för den
undervisning jag fick i packningskonst första gången av
gode vännen och indiakamraten Olle B Andersson.
Frakten med lastbåt var billig på den tiden. Genom
73
Jonsson i Skara, Afrikamissionär, som började samla in
och skicka sjukvårdsmaterial och annat som blev förkastat i Sverige, fick vi mycken hjälp. Han hade kontakt
med ägare till lastbåtar, som lät oss få fraktkostnaderna
till reducerade priser för det som skickades i missionens
tjänst. En gång fick jag all frakt helt gratis. Vi lärde också
av honom att packa i tomma oljefat, dem fick jag gratis,
men de måste ju rengöras, och det var ett mastigt jobb,
men det lönade sig bra när jag fått ut dem till Indien. De
användes till förvaring av säd, bland annat, då slapp jag
vara rädd för att råttorna skulle kunna komma in. Jag
lärde mig att köpa årsbehovet av säd, när det var möjligt
vid skördetiden Det kunde jag spara flera hundra rupees
på, något som var nödvändigt för att klara utgifterna.
Tunnorna används fortfarande.
Av denna verksamhet, som Jonsson började i en stor
lagerlokal utanför Skara, utvecklades U–landshjälpen,
vilket var en bra lösning under ”slit och slängperioden”
i Sverige. Det som byttes ut och inte användes i Sverige
blev till stor nytta i utvecklingsländerna. Exempelvis fick
vi rostfria bäcken från ett sjukhus. Jag undrade varför de
inte gick använda i Sverige. Svaret blev att bäckenspolarna bara kunde ta en sort. Vi var mycket glada för de överblivna bäcken vi fick. Rostfria bäcken går nästan aldrig
sönder, och i Indien hade man inte börjat tillverka dem
ännu.
Vi fick instruktioner en gång att vi inte skulle ta emot
begagnade kläder och saker i vårt arbete i Indien. Vi skulle
i stället ta emot pengar och köpa inhemska varor. Men
det blev så små summor för de vackra kläder som gavs, då
kunde vi köpa annat i Indien som vi behövde för barnen
av anslaget som vi fick.
74
Utresa för en ny femårsperiod
Det var första advent l952 i Stockholm, snön hade fallit
och det var glittrande vitt och kallt. Pälsklädda människor
gick omkring och såg på julskyltningen, ljus och granar,
reklamskyltar växlade i färg. Glädje och feststämning
med glada människor i en ljus värld var det starka minne
jag fick med mig. Kanhända blev det minnet starkare på
grund av att jag under veckan som följde förflyttade mig
med flyg till Indien.
Den andra advent var jag i Bombay. Klädd i bomullsklänning följde jag Missionsförbundets missionärer till
deras nya lokal, som även användes till kyrka. Gatorna
var gråa och smutsiga, likaså människorna, tycktes det
mig, inne i det fattiga området. I gudstjänstlokalen var
det festligt och ljust, men för varmt för att ha levande
ljus. I taket var mångfärgade, egenhändigt tillverkade
pappersgirlanger uppsatta, på bordet låg en vit duk och
blommande hibiskuskvistar, rummet var fullt av glada
människor, som sjöng adventpsalmer. En härlig stämning
rådde.
På eftermiddagen for några av oss till ett havsbad.
Bombay var varmt, fast det var december månad, och det
var skönt att svalka sig i ett salt, lagom tempererat bad.
Det var stora kontraster mellan första och andra advent.
En märklig känsla av att komma hem fick jag vid ankomsten till Bombay. Jag kunde tala med alla, jag kände till
ordningen i detta synbara kaos: lukterna, ropen, oxkärrorna, bilarna, de många människorna, glada även när
de inte tycktes ha så mycket att glädja sig åt. Smutsigt och
fattigt? Jo, visst, men också mycket vackert, slösande rikt
på t ex blommor och träd i parkerna! De vackra husen,
hotellen och affärerna – Indien är och har varit långt ifrån
enbart fattigdom och misär; det ser man efter några års
vistelse där.
75
Det nya Indien
Det första fria valet hölls l951, innan jag reste hem. Rätt
att välja hade alla, män och kvinnor. Alla statsanställda,
t ex lärare, var och är fortfarande skyldiga att ställa upp,
när det är val eller folkräkning vart femte år. En stor del av
befolkningen kunde inte läsa eller skriva. Hur klarar man
av en valkampanj då? De olika partiernas funktionärer
hade rest överallt, så långt de förmått, in till de väglösa
byarna och till storstäderna. Varje parti hade en symbol,
en bild. Den gavs till alla människor med uppmaning att
rösta på den bilden, sedan betydde det mycket vad bilden
symboliserade. Kongressen hade ett par oxar, den mottogs
väl speciellt i byarna.
Vallokalerna var utspridda och täckte stora områden.
Bussar och lastbilar körde för att hjälpa folk att ta sig till
valurnorna. Vi som hade privata fordon uppmanades att
hjälpa till. I Junnordeo hade vi en gammal militärjeep,
som vi körde hela dagen. När jag kom till vallokalen med
en grupp stod jag och såg på när namnen söktes upp och
de som kommit med mig fick sätta sina fingeravtryck,
där deras namn stod. En av ledarna sade till mig: ”Ditt
namn står på listan, ska du inte rösta?” ”Jag är utlänning, jag kan inte rösta”, svarade jag. ”I alla fall står ditt
namn här.” Så hur det var tog jag en oskriven lapp, skrev
mitt namn på röstlängdlistan och gick in i rummet där
jag skulle lägga den oskrivna lappen. Jag var ensam då.
I rummet stod stora lådor med partiernas symboler på.
Det var bara att lägga den blanka lappen i den låda som
bar den symbol jag ville ha. Byborna hade troget hållit den
lapp de fått och tyckt bäst om. Nu kunde de jämföra med
lådans bild och lägga den oskrivna lappen i rätt låda. Att
jag kom med i röstlängden måste ha berott på att namnet
Lilly Abraham är ett vanligt namn i Indien. Det hände ett
76
par gånger senare år att det blev en förväxling mellan mig
och en indisk sköterska, när det gällde skattepapper.
Indiska regeringens stora utmaning
Nu gällde det för regeringen att få ordning och reda
i landet, det var en ovanligt tuff uppgift. Ett land till ytan
sju gånger större än Sverige med 450 miljoner innevånare
l951, av dem var 80 procent bosatta i 500 000 byar i till
största delen väglöst land, med många olika religioner,
av vilka hinduismen var och är den största. Man kan tala
om språkförbistring. Det finns 15 huvudspråk, 250 mindre
språkgrupper och många dialekter. Det talas om 800 till
1 000, beroende på hur man räknar. Fattigdom, okunnighet och epidemier av olika svåra sjukdomar, och till allt
detta kom också de stora skaror av flyktingar från Pakistan
som hade flytt och lämnat allt och nu var beroende av sina
landsmän.
Det som först satsades på var utbildning. Det måste
finnas lärare för att kunna starta skolor, läkare och sjuksköterskor för hälsovården, men helst ville inte någon efter
sin utbildning resa till de väglösa och avlägsna byarna. Regeringen startade ett projekt, som jag tycker var genialt.
Alla som ville kunde få gratis utbildning mot ett avtal,
som gick ut på att arbeta visst många år varhelst de blev
sända. En läkare skulle tjäna fem år och en sköterska eller
lärare två till fyra år beroende på utbildningens längd. De
blev skickade till byarna. Regeringen byggde enkla skolor,
kliniker och bostäder. Sedan gällde det för den ditskickade personalen att organisera och klara arbetet så gott de
kunde. Den största byn i området var centralorten. Byarna
runt om skulle uppsökas och människorna få den hjälp
och kunskap de behövde.
En lärare berättade att han varje morgon först sopade
skolans golv rent, sedan gick han ut i byn och hämtade
77
barnen, men det var inte alltid de kom, de behövdes på
fälten. Det krävdes tålamod och fantasi för att få barnen
till skolan. Böcker och undervisningsmaterial fanns det
inte mycket av. När barnen börjat lära sig läsa och föräldrarna förstod att det var något bra, så kom barnen
självmant.
Barnmorskor hade sex månaders utbildning, och de
skulle tjäna i två år. Om kvinnan var ogift anställdes en
äldre kvinna för att bo hos henne och följa med henne
på sjukbesöken. Det hände att hon blev kallad sent på
kvällen eller på natten till en annan by. Med en fotogenlykta och en väska i handen gick de genom skog där det
kunde finnas både tigrar och andra vilda djur. Folket
i byarna fick det emellertid bättre, lite mer än några
tabletter på ett eventuellt befintligt postkontor. Sjuksköterskor hade längre utbildning och längre tjänsteplikt.
Jordbrukskonsulenter utbildades, de skulle lära bönderna använda bättre utsäde och visa på olika gödslingsmöjligheter m m. De fick cyklar för att ta sig fram. Elektricitet saknades på de flesta ställen utanför storstäderna,
men med hjälp av fotogenmotorer kunde de få undervisning i byarna. En lastbil med filmprojektor och en stor
tygduk ställdes upp på en stor slätt. Folk kom från byarna
runt om, och de kunde se filmen från båda hållen. De satt
tätt packade på marken, flera hundra. Det var filmer i
undervisningssyfte, om att alla folkgrupper kunde leva
tillsammans och hjälpa varandra. De handlade om
hygien, kost, barnavård, ja, allt som människor behöver
lära sig för ett bättre liv här på jorden.
Jag använde sedan samma metod i det arbete som vi
hade, men jag använde mig av jeepmotorn och hade den
vita skärmen hängande i en trädgren. Det fungerade bra
för en mindre skara människor.
Veterinärerna blev skickade till byarna för att vaccinera djur. De bytte också ut djur. Bonden fick en get som
78
mjölkade bättre i utbyte mot sin dåliga. Likadant med
hönsen, en bättre ras som värpte fler och större ägg. En av
våra kristna berättade för mig hur han åkt cykel miltals
och gjort sådant arbete. Korna var det värre med, eftersom de är heliga och inte får dödas. Men en jordbruksexpert anställd av kyrkan, en kristen indier, bytte ut de
gamla korna mot yngre, som gav mer mjölk. ”Hur kan du
göra så?” frågade jag. ”Jo, den gamla kon insemineras och
bär en god kalv av bättre ras, som ger mera mjölk, sedan
får bonden den kon.”
Om fälten kan bevattnas finns det en möjlighet att
få flera skördar per år. Regeringen började ordna bevattningssystem. Stora dammar byggdes, mestadels för hand
till att börja med. Maskiner fanns inte så många, men arbetskraft var det gott om. Nu fick indierna arbete också.
Män och kvinnor gick upp och ner för sluttningarna, som
blev allt brantare, med sina korgar eller järnskålar fyllda
med jord och grus. På det viset byggdes de breda vallarna.
Det var en fantastisk syn. En svensk sade när han såg det:
”Vi skulle i vår vildaste fantasi inte ha kunnat tänka oss
något sådant!” När regntiden kom fylldes dammarna.
Efter regnen fanns då fortfarande vatten, som genom
kanaler strömmade till fälten. Det blev en enorm skillnad,
men det inträffade en del katastrofer också innan man
lärde sig kontrollera tillströmningen till dammarna. För
en liten småbrukare betydde det mycket om han fick fyra
i stället för två skördar per år. Satte han ett par tre fruktträd där, blev det dessutom ännu bättre för försörjningen
och kosthållningen.
79
Kyrkans arbete
förändras och utvidgas
När kyrka och mission integrerades fick indierna mer att
säga till om. De kom med sina synpunkter, och många
gånger såg de bättre vad som behövdes i det nya Indien.
När missionärerna kom till Indien var det naturligt att
de förde med sig sina traditioner. Så var det när missionärerna kom till Sverige från Tyskland på åttahundratalet, så har det alltid varit. Men när en kyrka bildats
är det också naturligt att den tar över undan för undan.
Gemensamt skapades en plan för kyrkans arbete, för
vad som var viktigt och i enlighet med landets behov.
Undervisning och utbildning är alltid ett grundbehov för
ett lands framgång. Grundskolor fanns det många, som
missionen hade startat och kyrkan tagit över, men det
behövdes högre utbildning också.
I Chhindwara, distriktsstaden, där missionen började
sitt arbete 1885, byggdes ett lärar- och ett pastorsseminarium år 1900. Senare ändrades det till en realskola, där
undervisningen skedde på engelska. På 1940-talet byggdes
den ut till ett läroverk. Två läroverk till byggdes i andra
distrikt senare. Tillströmningen av elever var stor. Både
pojkar och flickor togs in. I början var den kvinnliga delen
liten och de flesta flickor var kristna, men så småningom
ändrades det, fler och fler flickor från icke-kristna familjer
sökte sig till skolorna. Flickorna var strikt åtskilda från
pojkarna i det mesta. Det anställdes ”ayor”, äldre kvinnor som följde flickorna till och från skolan. ”Ayorna” var
också med dem under rasterna på det som var flickornas
område. Kyrkans skolor har haft gott rykte om sig att ha
god disciplin och ordning, därför skickade föräldrarna
gärna sina barn dit.
80
Gymnasium byggs
Många fick nu möjlighet till hög utbildning, men när
eleverna var klara flyttade de till andra platser. Kyrkan
förlorade sina högutbildade medlemmar därför att
det inte fanns arbete för dem. Ett gymnasium byggdes
i anslutning till läroverket i Chhindwara 1970, vilket gav
arbetstillfällen och en möjlighet för ännu fler ungdomar
att komma högre upp på utbildningsstegen.
Några sjukvårdskliniker byggdes ut till sjukhus. De
blev stora enheter med större möjligheter att hjälpa,
samtidigt skapades många nya arbeten, människor med
högre utbildning anställdes och många ungdomar lärde
sig olika yrken inom sjukvården. Kyrkan har genom detta
nått ut till människor av alla kategorier och samhällsklasser och på så sätt erbjudit hjälp för människor till både
kropp, själ och ande. Kyrkan har alltid räknat med att allt
arbete tjänar till att utbreda Guds rike, ett indiskt tänkesätt som är rätt och fint.
Spädbarnshemmet byggs
För mig blev min andra period en nystart på sitt sätt.
Äntligen skulle jag få bygga barnhemmet, som funnits
i min fantasi sedan jag var barn. Barnen bodde i de rum
som byggts när arbetet startade 1934, men det var inte ett
lämpligt ställe på grund av att det låg mellan en by och
sjukhuset. Infektioner nådde barnen alltför lätt och ofta.
Rummen var för små. Det måste byggas nytt på en mer
hälsosam plats, skilt från sjukhuset och byn. Ett område
köptes in som låg bra till, det var ljust och öppet. Jag hade
fått 3 000 kronor till startkapital när jag var hemma. Vi
hade upp till hundra arbetare som skulle ha sin veckolön
varje lördag. Märkligt nog fanns det alltid pengar så det
räckte. Vi bad mycket till Herren om medel och hjälp. Ett
81
svar jag fick var: ”Ge det du har själv först.” Vad hade jag?
Jo, en bankbok som pappa och mamma hade öppnat för
vart och ett av oss barn från det vi var små. Om något
skulle hända dem skulle det finnas ett litet stöd för oss.
Min bankbok fanns fortfarande kvar och det var 1 000
kronor på den. Jag skrev hem och frågade om jag kunde få
ut summan, och det gick bra.
Jag hade fått tillåtelse av EFS att få ta emot extra gåvor
för barnhemsbygget. Det fick man inte annars. Speciellt minns jag en gåva. Vi grävde en brunn, och vattnet
skulle pumpas upp i en cementbassäng med rörledningar
till kök, badrum och tvättstuga. Det fattades pengar till
cement och rör. Lärarinnornas missionsförening hade
sagt att om det var något särskilt jag behövde, ville de
gärna hjälpa. Jag skrev att jag behövde 2 000 kronor för
det sista i bygget och skickade brevet med mannen som
gick till posten, När vår man kom tillbaka fanns det ett
brev från mamma. En bekant, som sällan brydde sig om
att ge pengar till något trots att han hade bra ställt, hade
kommit med exakt den summa jag behövde och bett
mamma skicka den till mig. Jag skrev ännu ett brev till
LMF, att jag fått vad jag behövde.
Det fanns inte elektricitet på den tiden i Junnordeo.
Det fick vi l959. Teglet tillverkades för hand på plats och
allt virke sågades för hand. Cement och sand blandades
i en rund ränna med ett stort hjul, som drogs av oxar.
Arbetslösa fick arbete och några ungdomar lärde sig muraryrket och snickaryrket genom att vara hantlangare åt
de snickare och murare som anställts. Jag lärde mig mäta
rundvirke och sågat virke för att kunna betala rätt summa
till dem som sålde stockarna och dem som sågade. Intressant var det då, men nu skulle jag inte kunna det. Allt
virke vi använde var teak på den tiden.
En duktig murare var byggmästare. Han och jag ritade
byggplanen. Det var bra, för då kunde vi ändra den när
82
vi såg att det vore bättre på annat sätt. Två sovrum för
barnen, lägenhet för husmor med familj och tre rum för
unga flickor som anställdes och samtidigt fick utbildning
i barnavård. Jag hade kvinnor anställda redan, som bodde
i sina hem i närheten av barnhemmet. Ett stort ”allrum”,
där barnen lekte och åt när de inte kunde vara ute, syrum,
toaletter, tvättstuga och kök. Allt detta bildade tre sidor
kring en stor, öppen gård, där alla kunde ligga och sova
när hettiden kom och det blev för varmt inne. Fjärde
sidan bestod av en mur med en port som kunde låsas på
natten. Då var alla skyddade för intrång från eventuella
farliga människor eller djur. Mitt på den öppna gården
planterade vi ett nimträd, som blev stort efter några år
och gav skugga.
Utanför ordnades en stor lekplats för barnen med
gungor och rutschbana, och vi planterade fruktträd och
blommor. Brunnen gav friskt, gott vatten och den sinade
aldrig, vilket var en stor välsignelse! Barnhemmet invigdes den 30 december 1954. Allt var inte helt färdigt då,
men vi hade flyttat dit alla saker från det gamla stället.
Barnen jublade och hjälpte till att flytta. Det blev lättare
att sköta barnen och hålla dem friska i det nya hemmet.
Det var små barn det gällde. En del var bara en vecka
gamla. Ja, den minsta jag någonsin tog emot var bara två
timmar. Jag navlade av henne från hennes döda mor, som
dött av förblödning. Fadern hade två småflickor kvar ändå
att försöka försörja. Denna lilla som jag tog hand om fick
heta Mridula. Hon blev en duktig bibelkvinna, gifte sig
och fick fyra barn, ett av de många ”mina barn.” Jag kan
aldrig glömma den natten när jag gick hem med den lilla,
moderlösa flickan i famnen. Jag grät. Det kändes så svårt
att de inte kallat mig tidigare, så att jag kunnat rädda
modern från förblödning. De hade offrat till sina gudar
i stället och kallat mig när det var för sent.
83
Modersmjölksersättning
Att ersätta modersmjölk var inte lätt. Korna i Indien ger
en till två liter per dag. Buffelkorna ger mer, men små
barn tål inte den mjölken. Torrmjölk kom från England
och var alltför dyr. De som sålde mjölk i byn blandade
vatten i den. Jag ville ha ren mjölk, men då måste korna
mjölkas framför vårt hus. Jag lovade betala dubbelt pris,
men ingen ville sälja mjölk till mig ändå. ”Varför gör de
inte det?” undrade jag. ”De får mer betalt om de säljer
i samhället”, blev svaret. Det betydde att mjölken blandades med mer än dubbelt så mycket vatten. Vi måste
köpa kor för att få mjölk till de små. I Punjab hade de
högmjölkande kor som gav sex liter per mjölkning. Vår
pastor Daya kom från koherdekasten och kände till detta
med kor, han åkte till en djurmarknad och köpte en ko.
Han for dit med tåg men gick sedan hem med kossan
i två dagar. En arbetslös pojke hade kommit till oss. Han
kunde mjölka och fick nu den uppgiften att sköta kon och
mjölka den. Så skönt det var! Nu kunde jag lita på att
få ren mjölk och bereda den för småbarnen. Efter en tid
tyckte jag att mjölken verkade vattnig. Pojken försäkrade
att allt var i sin ordning, tills jag gick dit när han mjölkade. Hälften var vatten! Kon hade blivit förkyld och jag
fick inte veta det. Pastor Daya gav den medicin, och den
blev bra men gav inte mjölk längre. Så var den sagan all.
Det var mycket jag skulle lära.
Ibland fick vi större barn också, upp till fyra år. De
flesta var i dåligt skick. Ingen vill ge bort sitt barn, och
i det längsta försökte de klara upp det själva. Barnen kom
från olika håll, många gånger genom missionärerna från
andra platser, då utrustade med en liten brevlapp. En
dag kom en man med sin pojke. Modern hade dött när
barnet var fyra fem månader gammalt. Pappan hade gått
till Martha Dahlqvist i Chhindwara, och hon hade skrivit
84
ett meddelande till mig. Det var mer än ett år tidigare.
Pojken var nästan två år, men han kunde varken sitta eller
gå. Pappan hade bestämt sig för att försöka klara det hela
själv och gått hem till byn. Han försörjde sig på dagsverken åt de rikare bönderna, jordägarna i byn. Pojken lämnades ensam hemma liggande på en säck på hyddans golv.
Pappan rev brödet han bakat i småbitar bredvid pojken, te
eller välling gav han honom morgon och kväll. Nu hade
pappan själv blivit sjuk och kom med pojken till oss. Det
är lätt att tänka sig in i hur barnet såg ut. Märkligt nog
repade han sig, växte och gick i skola. Han levde tills han
var 22 år gammal, då var han i snickarlära enligt egen
önskan. Han kom sjuk hem till Junnordeo och blev inlagd
på sjukhuset och dog efter några veckor, hans hjärta hade
tagit skada av undernäringen i spädbarnsåldern, men han
var så glad att få vara ”hemma”. Taran hette han.
Vi brukade ha picknick med barnen i barnhemmet
också. Vi hade mat med oss och var borta nästan hela
dagen. Jag tog jeepen och körde sakta, då tyckte barnen
att vi körde långt, långt bort. Vi stannade vid en öppen
skogsdunge nära vägen. En gång höll det på att gå illa. Vi
hade fikat och lekt och lagt ut mattor att vila middag på.
Det gjorde alla i Indien för det var så varmt mitt på dagen.
Middag hade vi med och vi skulle äta sedan. Jag vilade
också men kom plötsligt på att jag skulle räkna barnen
där de sov. Ett barn saknades, så jag väckte sköterskorna
som var med och de räknade. Mary saknades. Tänk om
hon gått mot skogen! Då fanns inte stor möjlighet att
finna henne. Vi hade sett apor hoppa omkring i vår närhet
som roat barnen, men längre in fanns tigrar och pantrar
och aftonen var nära. Först måste jag köra hem alla och
sedan till polisen och anmäla vad som hänt. Nu körde
jag så fort jag kunde. Jag var på väg efter min sista vända
när en pojke kom cyklande och frågade om vi mist något
barn. ”Ja, en flicka”, svarade jag. ”Hon kom gråtande ut ur
85
skogen och är nu hemma hos oss”, sade pojken.
När jag kört hem sista lasset for jag dit där Mary var.
Det blev gråt och kramar och tack till Herren Gud, för nog
hade lilla Mary haft änglavägledning när hon gått den
ungefär fyra kilometer långa vägen genom skogen och
kommit till byn oskadd.
Kvinnohemmet
Många kvinnor kom till oss i Junnordeo. En del var änkor,
som behövde skydd och hjälp för sig och sina barn. En
husrad med små rum var byggd, där de fick bo. Ett litet
rum, en veranda och ett litet kök för var och en i indisk
stil. En gemensam toalettlänga var uppbyggd för alla.
Vi gav kvinnorna arbete i trädgården, på sjukhuset och
i barnhemmet. Man måste hitta på någon sorts arbete för
var och en. Att tjäna sitt eget levebröd ger människovärdighet och självrespekt.
En spetälsk kvinna med sin lilla flicka kom till oss.
Hon hade inga fingrar kvar. Spetälskan tar bort känseln,
den sjuke känner inte smärta vid brännskador, skavsår
och andra skador. Följden kan, som för denna kvinna, bli
att man förlorar sina fingrar. Både hon och dottern var
i uselt skick när de kom. Fadern, maken, hade dött, och
modern var oförmögen att sköta sin och sin femåriga
flickas hygien. Vid undersökningen visade det sig att moderns sjukdom var ”utbrändhet”, som det heter, hon var
alltså inte smittoförande och flickan hade inte smittats.
De fick ett rum, kläder och mat, ja, vad de behövde. Men
efter en tid kom kvinnan och sade: ”Jag vill inte ha allt
gratis, jag vill arbeta för det.” Jag undrade för mig själv,
vad hon skulle kunna göra utan fingrar. Just då höll de på
att skära vetet på vårt vetefält. ”Du kan bära kärvarna till
tröskplatsen”, sade jag. Nästa gång jag mötte henne med
kärvar på huvudet på väg till tröskplatsen såg jag på hela
86
hennes varelse att hon fått tillbaka sitt självförtroende
och sin självrespekt.
En annan änka med sina två pojkar sparade av sin
veckolön ett par ören tills hon kunde köpa en liten näsring i guld. Att ha ett guldsmycke bidrar också till att man
får mer status.
Vi hade en djupborrad brunn med pump. Uppe på
taket av vår bostad fanns en cementtank. Att pumpa upp
vattnet med en handpump var ett arbete som vem som
helst kunde göra. Det var i allmänhet det första arbetet
för nykomna kvinnor. Sedan övergick de till andra arbeten som de lärde sig. Alla som ville fick försöka lära sig
skriva och läsa, för de flesta var okunniga i detta. Deras
barn gick i skola, och det var intressant att följa flera av
dem. Många kom långt och kunde i sin tur sedan hjälpa
sin mor och sina småsyskon.
Andra kvinnor kom som hade fått barn utan att vara
gifta. De behövde också hjälp, för de var utstötta ur familjen och kasten. Flera av kvinnorna blev gifta och fick
ett gott liv. Annars stannade de kvar hos oss i sina arbeten. Vi behövde många på de olika arbetsplatserna. Några
lärde sig sy på maskin. Vi hade behov av sömmerskor både
i barnhemmet och på sjukhuset. De kunde också få en
symaskin och försörja sig själva.
Det som gör mycket ont, tycker jag, är att se levande
människor med döda ögon. Det var vad dessa kvinnor ofta
hade. De hade blivit föraktade och trampade på. De var
inget värda. Alla kom till morgonbönen som vi hade varje
morgon. Vi sjöng en sång tillsammans, läste ett stycke ur
Bibeln, hade lite förklaring till det och bad en bön. De satt
till synes utan att fatta något. Jag led, som sagt, av den
resignation som jag såg. Men så hände detta: blicken fick
liv, de rätade på ryggen, de hade träffats av Ordet, de fick
veta att de var älskade för sin egen skull. Många kom och
ville bli döpta och kristna. De förvandlades och fick en
87
glad och öppen blick, en rak hållning. Att vara rena och
fina och att hålla hemmet snyggt blev deras stolthet. Förvandlingen hos dessa kvinnor var en stor lön för arbetet
med att hjälpa dem.
Tjänare eller hjälpa varandra?
Nu kommer jag in på frågan om att ha tjänare, som varit
omdiskuterad i Sverige. Varför har missionärer tjänare?
”Ni utnyttjar folk”, fick jag veta en gång. Kvinnor vi tog
emot och hjälpte i Junnordeo städade vårt hem, hjälpte
till i köket och tvättade kläder. Då kunde vi arbeta i sjukhus och på barnhem, fara till byarna för att undervisa
m m. Det var därför vi var i Indien. Skulle vi ha gjort allt
hushållsarbete själva hade vi inte hunnit med mer. Det
fanns inte bröd att köpa, det måste bakas. Det fanns inte
mjöl att köpa, vi köpte säd som skulle rensas och malas
innan brödet kunde bakas. Ville jag ha höns till middag
fanns det enbart levande höns att köpa. Hela proceduren
att slakta, rensa upp hönan och sedan tillaga den tog tid
och kraft. Vi hade inte elektriskt ljus förrän l959. Innan
dess gällde fotogenlampor. Varje kväll ställdes en lampa
in i varje rum. På morgonen togs alla ut i köket, de måste
fyllas på med fotogen, vekarna trimmas och glasen putsas.
Det behövdes en kvinna större delen av förmiddagen för
det arbetet. Vi hjälpte varandra. Det var tjänaresystemet.
Några var missionärstjänare hela sitt liv. Det var de duktiga kockarna, som lärt sig laga all sorts mat, och trädgårdsmästarna.
När jag kom till Shahpur under mina sista tio år, hade
jag tänkt klara mig med enbart kocken och trädgårdsmästaren, det andra skulle jag sköta själv. När fjorton
dagar hade gått kom prästfrun till mig en dag, och hon
hade en kvinna med sig. ”Kan du vara snäll och ge den
här kvinnan arbete”, sade den indiska prästfrun. Så fick
88
jag höra kvinnans historia. Hon hade gått till floden på
morgonen, vilket i sig inte var ovanligt, kvinnorna tvättade sina kläder där, men en annan kvinna i byn hade sett
denna första gå och följde efter henne. ”Varför har du gått
till floden?” frågade hon. ”Jag kan väl få gå hit, som alla
andra. Vi tvättar ju kläder här.” ”Men du har inga kläder
med dig”, konstaterade grannkvinnan. Då brast det för
den som gått före. Gråtande talade hon om att varken hon
eller hennes man hade arbete, ingen mat och hon kunde
inte se barnen hungriga längre. Hon hade tänkt kasta sig
i floden. Båda kvinnorna gick nu till prästfrun för att be
om hjälp. De kom till mig och jag anställde både mannen
och hustrun. Så gick det till med tjänarefrågan. Vi hade
inga anslag till sådan hjälp. Vi betalade från vår egen lön,
fast den inte var överdrivet stor, men vi fick se många familjer upprättade på detta sätt.
En man kom en fredagseftermiddag när jag bodde
i Junnordeo. Han undrade om jag tog emot en ettårspojke. Jag frågade om modern var död och fick ett nekande
svar. ”Är hon sjuk då?” Det blev nekande svar igen. ”Men
varför vill du ge bort ditt barn?” ”Jo, jag har inget arbete
och vi har två pojkar. Vi har tänkt, att om vi ger bort
en, blir det lättare att klara sig.” ”Om jag ger dig arbete
i stället, behåller ni då pojken?” Ja, det gjorde han gärna.
”Kom på måndag med hela familjen, så ska du få arbete.”
Mannen stod kvar. Han hade inte velat sätta sig, utan höll
sig i en stol. ”Det är så att vi inte har haft något att äta på
tre dagar.” Jag ordnade med de nödvändiga varorna för
en vecka. På måndagen kom hela familjen. De stannade
hos oss i tre månader och arbetade tills mannen fick ett
bättre arbete nere i samhället. Så blev en familj räddad.
Jag kunde berätta om flera liknande händelser. Men jag
tror ”tjänarebekymret” är löst, för den som undrat.
89
Pastor Daya och människorna
Jag har nämnt hans namn tidigare. Pastor Daya var ett original. Alla uppskattade inte allt han gjorde, men vi hade
ett gott samarbete. Han räddade många människor till ett
bra liv och till tro på Jesus. Han umgicks med alla, hög
som låg, på samma naturliga sätt. Han satt med korslagda
ben på en säck i de fattigas hem och i en länstol i engelsmännens stora hus, omtyckt av de flesta för sin enkelhet
och rättframhet. En engelsk fru sade till mig en gång:
”Han är den ende som frågat oss, om vi trodde på Jesus
och om vi tagit emot frälsning.” Han var enkelt klädd i vit
skjorta och vida, vita byxor, ”pyjama”, han hade ett vitt
tygskynke, ”turban”, virat kring huvudet och de billigaste
sandalerna, gjorda av gamla bildäck. Huvudet rakade han,
då behövde han inte kosta på klippning så ofta. En gång
berättade han varför hans livsföring var sådan. ”När jag
blev präst klädde jag mig i kostym, dyra skor och slips.
Håret skulle ligga fint. Men en dag hörde jag Gud säga
till mig: Varför styr du ut dig på detta sätt, för att du
blivit min tjänare? Då såg jag hur vansinnigt dumt det
var. Mina förfäder, koskötarna, var klädda som jag är nu.
Nu når jag alla människor och kan vara mig själv i Guds
tjänst.” Fadern blev kristen och var en duktig och originell
evangelist, har jag fått veta. Honom träffade jag aldrig, för
han var borta innan jag kom till Indien. Pastor Daya var
andra generationens kristen. Pastorshemmet var ett harmoniskt och gott hem. Modern var bibelkvinna och mor
till sex barn. Barn ser vad föräldrar gör och säger.
Jag minns när yngste pojken i familjen gick i skola,
i samma klass gick en soparpojke, och de bodde inte så
långt ifrån varandra. Kontanter fanns det inte så gott om
hos soparna. Det är en av lägsta kasterna. Fast de behöver
inte vara fattiga för att de tillhör lägsta kasten. En högkast
kan vara fattigare än en lågkast, men har högre status.
90
Soparpojken Sammo hade inte råd att köpa skolböcker. Josef, prästens yngste son, och Sammo läste läxorna
tillsammans i Josefs böcker. Efter ett par år ville Sammo
och hela familjen bli kristna. När Sammo kom till mig frågade jag hur han kommit till tro. Då svarade han, att varje
dag innan de läste läxorna tillsammans brukade Josef be.
Många gånger efter läxläsningen pratade de om den kristna tron och skillnaden mot hinduismen. Sammo berättade om det hemma, och så kom de till beslutet att de ville
bli kristna. Det blev motstånd först i församlingen, man
ville inte ha in sopare. Jag blev bestört men insåg sedan
hur djupt rotad synen på kasterna är. Den tar generationer att utrota.
Sammo var den som skötte om städningen i kyrkan
i flera år sedan och fick så lite pengar att klara sig med tills
han gått ut skolan och blivit sjukvårdare. Men jag tänker
på att det var Josef som var redskapet som förde familjen
till tro.
Det där med kasterna kunde vara svårt även om man
var en fattig kvinna. En del ville inte längre befatta sig
med så kallat lågt arbete sedan de blivit döpta. Då sade
Magda: ”Du tillhör guldkasten nu”. Guld förorenas aldrig,
det visste alla, guld är den ädlaste metallen. Nu var de fria
till vilket arbete som helst och lika mycket värda ändå. Det
är jämlikhet.
Församlingsarbete
Kolgruveområdet var stort. Det fanns två kyrkor, senare
byggdes tre till, men möten hölls i hemmen på flera ställen. Vi hade en gammal militärjeep som vi körde mellan
platserna. Det underlättade för pastor Daya, som annars
gick miltals för att nå människor som behövde honom.
Han vårdade sig om människorna.
91
Till industriområden kommer människor från skilda
håll och samhällsklasser. Det är lätt att försvinna om
ingen finns till hjälp. Daya fann dem och hjälpte i alla
situationer, så långt han kunde. När det behövdes kom
han till oss. ”Ta ut bilen och hjälp mig med en flicka som
blivit bortrövad, hon måste räddas.” Så tog vi ut jeepen,
reste till det ställe han angav och klarade ut fallet. Flera
av dessa flickor tog jag till barnhemmet, där de kunde få
skydd och lära sig vanligt hushållsarbete och barnavård,
men det hände att vi måste ta dem långt bort för att de
skulle räddas från ett dåligt liv.
Vi hade kontakt med flera barnhem och kvinnohem
som var villiga att hjälpa när det behövdes. Det kunde bli
ganska dramatiskt en del gånger, men vi var alltid glada
över att kunna hjälpa människor att få ett drägligt, gott
liv. Pastor Daya kunde med kort varsel göra en lång resa,
när det var nödvändigt. Vi samarbetade bra och förstod
varandra.
Pastor Daya hade tre församlingar och flera byar att
se till och besöka. Oftast var en eller flera predikanter
anställda, men inte alltid. Många gånger hjälpte vi till
med gudstjänsterna. Antingen reste vi ensamma eller så
körde vi med jeepen för att pastorn skulle slippa gå. Julmorgonen innebar dubblerade gudstjänster så gott som
varje år för mig, först i kyrkan i Junnordeo och sedan
i ett hem två svenska mil bort. Det var roligt, för alla var
så jublande glada över att vi kom. Jag har många minnen
av dessa enkla, härliga gudstjänster, där vi satt på jordgolvet. Sången, bönerna, samtalen och gemenskapen kring
tekoppen till sist. Vi delade så mycket av glädje och sorg,
av svårigheter och förunderlig hjälp i olika situationer.
Det hjälpte oss alla att få tala med varandra, för att på allt
sätt rädda någon.
92
För att på allt sätt rädda någon
”Kan jag få viga ett par i ert hus?” Regeln var i kyrkan,
lysning tre söndagar före en vigsel. Nu hade en kristen
man, anställd vid järnvägen, kommit hem några dagar.
Han bodde ihop med en kvinna, och de hade ett barn.
Mannen ville att de skulle få vigas och få ett ordnat liv tillsammans. Kvinnan döptes i kyrkan. Pastor Daya satte upp
en skrivelse på kyrkdörren. Härmed meddelas att lysning
sker för dessa två första, andra, tredje gången. Vigsel sker
i missionärsbostaden klockan ett. Då hann ingen överklaga och hindra vigseln. Efteråt döptes barnet.
”Det gäller att våga lite”, sade han, ”annars kan man
inte rädda människor.” Han visste ju att det inte gillades
av alla, inte av kyrkoledningen. Vi blev väl i maskopi med
honom, för vi såg att han hade rätt i de flesta fall. ”Pastor
Daya, ska du verkligen döpa dem? De vet så lite om vad det
betyder att bli en kristen”, sade jag ibland. ”Men barnen,
ser du, barnen kommer att lära och förstå.” Det fick jag
belägg för ett antal år senare, då jag träffade en nitisk,
ung pastor, son till en av de kvinnor som kommit till oss.
”Hur kom du till tro? Det var inte mycket undervisning
hemma och sällan kom ni till kyrkan”, sade jag. ”Men söndagsskolan, ser du. Den gav mig mycket.” Det gladde mig,
eftersom jag ledde det arbetet i Junnordeo i många år.
Jag blev senare vald till ledare för barnarbetet inom
hela kyrkan i tre år och tillsammans med pastor Raikumar
i ytterligare tre år. Vi hade ledarkurser och läger för barn
i alla distrikten. Jag hörde en indisk kyrkoledare, som en
gång sade: ”Kan vi nå kvinnor och barn, så kan Indien
förändras.” Kvinnan har stor auktoritet i hemmet, särskilt
sedan hon fått hand om nyckelknippan. Då är det hon
som säger ifrån hur det ska vara i hemmet och mannen
får lov att gå med på det.
93
Arbete i byarna
Första gången jag var hemma i Sverige, 1952, tog jag körkort. Det kostade inte mer än 450 kronor på den tiden,
men jag hade inte råd med det eftersom min lön var 200
i månaden. En god vän, Vera Enmark, hjälpte mig så att
jag kunde ta körkortet. Det har jag varit tacksam för, det
har varit en stor hjälp genom åren. Bilar tillverkades inte
då i Indien, men det gick att köpa amerikanska efterkrigsjeepar med kanvas till tak och hårda fjädrar, fyrhjulsdrivna. Det var perfekt för vägar på landsbygden, som var
ämnade för oxkärror. Med jeep kunde jag köra genom floderna där det inte fanns broar. Floderna i Indien svämmar
över under regntiden, men under den övriga tiden finns
bara en liten fåra med vatten.
När jag nu tänker på det, så gjorde jag färder som jag
inte borde ha gjort. När jag lämnade den avlägsna byn
körde jag hem ensam genom skogen, där jag kunde ha
mött tigrar och andra vilda djur. Det hände aldrig, utom
en gång då jag hade driver och vi körde hem sent, då låg
en tiger mitt i vägen, som reste sig och gick. Jag kunde
inte byta däck om det blev punktering. Men jag tänkte
inte på det då, bara att jag inte kunde ta en man med mig
som sen måste gå hela vägen tillbaka. Men det var En som
vakade över mig, det fick jag belägg för många gånger.
Jag kom hem från en by på eftermiddagen och stannade jeepen framför garaget. När jag lyfte foten stannade
motorn, men jag gick ur, öppnade garageporten och satte
mig i jeepen igen. Motorn startade men stannade när jag
tog foten av pedalen. Inte en halvmeter gick den köra.
Reparatören kom och konstaterade att lamellerna slitits
ut. Tänk om det hänt i skogen, när jag var ensam!
Vi reste ut till de avlägsna byarna. Det hette att bo
i camp. Bibelkvinnorna och evangelisterna bodde där
i tält i fem veckor under kalltiden. Jag var där någon vecka
94
och hade tält med sjukvårdsgrejor och körde jeepen, så
att vi tog oss till byar som låg längre bort. En jeep går på
nästan vilka vägar som helst, till exempel genom floder
utan broar, där är det aldrig så mycket vatten under kalltiden. Det var stimulerande, intressant, enkelt och jobbigt
med de veckorna varje år. Nu, lite väl 30 år senare, finns
det vägar till de flesta av dessa byar. Skolor, medicinska kliniker, elektricitet, rent vatten och TV har de också. Indien
har klarat mycket av vad man föresatte sig när landet blev
fritt. Det är inte mer än 58 år sedan.
Jag lärde mycket och fick vara med om mycket under
dessa veckor i byarna. Samtalen med teamet, när vi var
samlade i tältet, och samtalen med dem som bodde
i byarna gav mycket. Vi blev bjudna på mat, åt som de, en
tallrik för oss alla tillsammans, linser och ris från deras
egna fält med friterad rödpeppar. På kvällarna visade vi
diabilder och korta stumfilmer. Hundratals samlades för
att se och höra. Det var enkla hälsofilmer, filmer om Jesu
liv och filmer för barn. Gemenskap och tid fanns det gott
om.
Litteraturspridning
Jag ansåg att spridning av litteratur var en viktig del av
mitt arbete. En bok kan man läsa om och om igen. Till
sist går det in, så att säga. Hörandet blir ofta bara en
gång. Jag hade bibeldelar och traktater med mig på
de resor som jag gjorde. Jag kunde dela ut till resande
i väntsalar och på stationer. Det var och är tillåtet. Indiens
grundlag ger full frihet åt alla att tala om och deklarera
sin tro. Hinduismens religiösa ledare sjöng och sålde sina
sånger och delade ut sina skrifter. Muhammedaner lade
ut sin bönematta i kupén, när bönetimmen kom. Övriga
passagerare flyttade sina fötter och beredde rum för den
bedjande. Det var naturligt att tala om Gud och om sin tro
95
med sina medpassagerare. Jag har haft många intressanta
samtal på tågresor. En gång var vi ovanligt få resande. Två
unga pojkar satt mitt emot mig. De frågade, bland annat,
hur jag kunde veta att Jesus levde, att han var Gud. Jag
svarade, som jag erfarit det, att Han bor i mig och jag i
Honom. En av dem sade: ”Det är ingen skillnad. Alla religioner säger samma sak.” Men då sade den andre: ”Det
kan du väl inte säga, hon säger att Gud bor i henne. Vi har
vår gud i en nisch i väggen. Det må vara skillnad. Får jag
en av dina böcker, så jag kan studera det där”, sade han
till mig.
När det blev skolor i byarna, så att alla barn kunde
få lära sig att läsa, behövdes det böcker också. Det fanns
inte många böcker. Det var svårt att få tag på roliga och
bra barn- och ungdomsböcker. Jag sökte och köpte allt
jag kunde få tag på i de stora städerna Delhi och Bombay.
Engelska böcker fanns, men på hindi var det dåligt. Några
engelska missioner gick tillsammans och startade en
tryckpress och en affär. De översatte böcker från engelska
till hindi. En missionär började skriva barn- och ungdomsböcker i indisk stil. Det var mycket bra böcker. De började
med skrivarkurser och fick fram indiska författare. Ännu
bättre och fler böcker kom nu ut.
Regeringen började också få fram organisationer
som översatte och skrev böcker. Det blev roligt att köpa
hem dem för att sälja och för att ordna små bibliotek
i barn- och skolhemmen. Vi tog jeepen med släpvagn till
byarna och sålde på torget, dit massor av människor kom.
Vi ställde oss mitt på torget, där polisen gav oss plats. Med
en enkel högtalare som förde ut musiken och sången fick
vi människor att komma och köpa biblar, bibeldelar och
böcker. De fick traktater på köpet.
I tre församlingar, där prästerna önskade det, öppnades läsrum i kombination med en liten bokhandel. Det
gick bra några år. Nu är det en plats kvar, Itarsi, där det
96
byggdes en bokhandel med läsrum bredvid kyrkan 1979.
Itarsi är ett stort stationssamhälle, och bokhandeln fungerar fortfarande. Vi tog hem väggalmanackor, som började
tryckas i slutet av 1950-talet. De hade en fin bild för månaden, med ett bibelspråk vackert skrivet och ett bibelord för varje dag i månaden. Det blev en vacker bonad på
väggen i hemmet dessutom. Många ramade in månadens
bild och bibelspråk, det var både en prydnad och ett vittnesbörd för dem som kom till hemmet.
Den kristne sadhun
En vitklädd sadhu kom till oss en dag. En sadhu är i hinduismen en helig man, klädd i saffransgul dräkt. Denne
vitklädde man hade haft den brandgula dräkten tidigare
och sålt hinduiska skrifter. Han kom till en missionär för
att sälja. Missionären köpte av honom och frågade samtidigt om mannen kunde ta en del av hans böcker också
för att sälja. Det gjorde sadhun. Efter en tid tänkte han på
att han inte läst böckerna och egentligen inte visste vad
han sålde. Han läste och blev tagen. Detta var något märkligt, nytt! Han gick tillbaka till missionären, fick svar på
sina frågor och blev en kristen. Det var Nya testamentets
böcker, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, som han
fått att sälja. Han bytte från saffransgul till vit dräkt och
fortsatte som kristen sadhu. Han gick från trakt till trakt,
kontaktade församlingar, gick omkring i trakten och sålde
bibeldelar och biblar och talade med människor.
Nu kom han till oss. ”Jag behöver bara ett litet rum
att sova i, 20 rupees per månad i fickpengar för tvål och
sådant, en omgång vita kläder och en lätt filt per år. Mat
får jag där jag går fram. Det ger man alltid till sadhus fritt.”
Knappt två år var han hos oss. Under den tiden sålde han
tusentals bibeldelar och hundratals biblar. Jag tog hem 200
av varje från Bibelsällskapet första gången. Det räckte inte
97
långt. ”Tvåhundra!” sade Sadhun. ”Tvåtusen får du allt
ta hem.” Det var en märklig man. ”Nu är det fullt”, sade
han en dag och tillade: ”Nu reser jag till en annan plats.”
Borta var han i något år men kom tillbaka, och då var
han mycket sjuk. Vi förde honom till regeringens sjukhus
i Chhindwara, där det fanns läkare och mer resurser än
vi hade. Ett par dagar senare kom ett telegram att han
var död. Jag skyndade dit med jeepen. Pastor Daya följde
med. Sadhu Ji begravdes på de kristnas kyrkogård där. Jag
frågade sköterskan hur han dött. Vi fann honom på morgonen, på knä, död vid sängen. Han hade dött bedjande.
På söndagen innan vi tog honom till sjukhuset satt han
på kyrktrappan och sålde biblar, trots att han var sjuk. En
ovanlig man, som jag inte glömmer.
Möte med ministrar från regeringen
Jag reste med tåget en gång, då jag vid ett tågbyte blev
utan plats. En herre som såg det sade att jag kunde komma
in i hans kupé. Han var ensam med ett par tjänare. Det
var jordbruksministern från Delhi. Regeringstjänstemän har alltid en egen vagn. Tåget stannade vid fler
stationer än vanligt. Det stod delegater från jordbruksdepartementet på perrongen för att få ett samtal med
honom. Någon av de ledande följde med för att mer ingående samtala om problemen de hade. En av dem var arg
på regeringen. ”Vad gör ni? Ingenting funkar.” Ministern
svarade lugnt: ”Det är skillnad att vara minister i vårt nyvunna land jämfört med andra länder. Vi skickar ut lagar
och förordningar. Sedan måste vi resa överallt i landet och
se att allt fungerar. Vi kan inte sitta på en stol i ett kontor
i Delhi hela tiden.”
Industriministern från Delhi kom till kolgruveområdet
några år senare. En kvinnlig regeringsmedlem i Madhya
Pradesh, som bodde i Chhindwara, tyckte att han skulle se
98
missionens arbete. Delegationen kom till Junnordeo och
såg vårt arbete. Ett stort följe med alla de högsta cheferna
för Chhindwara plus polisbevakning. När ministern hade
sett spädbarnshemmet frågade han mig: ”Vad blir det av
barnen sedan, när de växer upp?” Innan jag hann svara
sade den kvinnliga representanten: ”De blir kristna allesammans.”
Senare på eftermiddagen och kvällen fick vi vara med
om ett ovanligt bra kulturellt program, där både kyrkans
och regeringens skolbarn var med, och åt en middag
i gruvägarens hem. Han var en hindu från Bengalen. Vi
fick utsökt bengalisk mat som hans hustru lagat. Men hon
var inte med utan hälsade enbart, och när vi gick sade hon
sitt farväl. Vi var fyra damer, tre svenska och en indisk,
bland alla männen, som var omkring 30 stycken. Jag kom
att sitta bredvid ministern en stund, och jag uttryckte min
beundran för hans punktlighet under hela dagen. ”Ja, om
inte vi ledare håller tiden, så kommer Indien aldrig att
lära det”, blev svaret.
Flytt från Junnordeo till Chhindwara
Jag var ute i byarbete. Vi gick i rad i tystnad. Då hörde jag
en röst tala till mig: ”Du får inte vara i Junnordeo alltid.
Du måste flytta.” ”Vad ska jag då göra? Heltid i byarbete?”
Det kom inget svar. Ett år efter denna upplevelse frågade
Rubin Israelsson om jag kunde tänka mig flytta. Jag behövdes i skolhemmen i Chhindwara. Missionärskamraterna visste att spädbarnshemmet var min hjärtesak, och
jag skulle inte flyttas därifrån. Men nu fanns det ingen
annan utväg. Vi hade fått några yngre kamrater, men skolhemmen hade ungdomar mellan tolv och tjugo år, ett för
pojkar och ett för flickor. Det var lättare för en yngre att
ta barnhemmet i Junnordeo, och jag hade ju blivit förvarnad! Fast det visste ingen mer än jag själv.
99
Första veckan i januari 1967 flyttade jag och ordnade
för första gången mitt eget hem. Jag var 50 år gammal och
hade fram till detta bott med missionärer som var äldre än
jag. Möbler fanns ju i alla missionärsbostäder. De var tillverkade i Sagar snickeriverkstad som byggdes i början av
1900-talet för de hemlösa pojkarnas utbildning. Här blev
de möbelsnickare och tillverkade vackra, rejäla möbler i
teakträ, som såldes till missionens och till engelska regeringens många bostäder och skolor. Ända fram till på 1950talet var verkstaden i gång, men då började konkurrensen
bli för stor. För att få stororder började det krävas pengar
under bordet, och det ville kyrkan inte hålla på med. Ett
försök gjordes att tillverka pedagogiska leksaker i trä,
men försäljningsområdet var för litet för att det skulle gå
runt, så verkstaden måste läggas ner.
Nu gällde det för mig att piffa upp de gamla möblerna
i mitt blivande nya hem: att köpa gardiner med mera för
att få det så hemtrevligt som möjligt. Det var roligt och
nytt. Rummen hade högt i tak med stora teakdörrar, vars
övre del var fönster. Längst uppe vid taket satt det fönster som kunde öppnas för att få rotation på luften under
hettiden. Bostäderna byggdes när missionärerna kom dit
i slutet av 1800-talet. Då fanns det inte elektricitet, och
man for sällan bort till svalare trakter. Bostäderna gav
lite svalka. Det fanns en sorts handdrivna fläktar som användes i några bostäder, på järnvägens restauranger och i
väntsalarna. Det var en trästång uppe vid taket med vidhängande matta. Ett rep gick från ställningen genom ett
hål i dörrposten ut till verandan. Där satt en pojke och
drog repet fram och tillbaka, trästången åstadkom rörelse
i luften och det kändes lite bättre i hettan. Dammet tänkte
kanske ingen på, förutom den nykomna svenskan.
År l967 i januari, när jag flyttade in, fanns det elektriska fläktar i stänger halvvägs ner från taket som gav bättre
svalka. Det stora rummet var matrum i ena änden och
100
vardagsrum i den andra. Så fanns det fyra sovrum med
tillhörande badrum av den enkla sorten, som jag beskrivit
tidigare, kontorsrum och två mindre rum. En stor, öppen
veranda mot trädgården och en mindre mot gården, där
det också var kök och förrådsrum. I detta hus bodde jag
ensam. Vi började bli färre missionärer. En familj och två
till tre kvinnliga missionärer hade samsats om utrymmet
tidigare och haft gemensamt hushåll.
Det var bra med stort utrymme, när jag bjöd hem
barnen i skolhemmen. Mitt arbete blev nu att ha omsorgen om två skolhem, ett för pojkar och ett för flickor,
med ungdomar mellan 11 och 20 år. Där bodde upp till
hundra ungdomar i varje hem. Det blev ett annorlunda
arbete och en utmaning på sitt sätt.
En del av barnen hade jag tagit emot i spädbarnshemmet. De hade gått i skola i Shahpur upp till femte
klassen och nu flyttat hit för att fortsätta i sjätte klass
och uppåt. Några gick redan i studentklassen. De kunde
sluta i femte eller åttonde klass för att välja någon praktisk utbildning. Den tionde var studentklassen. Det var
examensprov i alla klasserna, men dessa tre klasser var
speciella med examinatorer utanför skolan och inte
lärarna i skolan, som det annars var.
I skolhemmen hade vi också familjebarn från både
kristna och icke kristna familjer, eftersom högre skolor
inte fanns på alla platser.
De föräldralösa barnen måste få hjälp till vidareutbildning efter avslutad skolgång. Flera missioner hade startat praktiska skolor för snickare, murare och mekaniker
med flera. Regeringen startade också sådana skolor, dit vi
kunde sända pojkarna. För flickorna blev det lärarseminarium, sjukvårdsutbildning eller hushållsskola. Det gällde
att få de rätta utbildningarna för dem, att ordna ansökningar och utrustning och sådant. När de hade lov kom
de ”hem”. Under loven i skolan, som blev ganska många,
101
eftersom de olika religionernas högtidsdagar måste hållas
fria (detta gällde även kända frihetskämpars dödsdagar,
t ex Gandhis), gjorde vi extra utflykter och ordnade fest
för ”våra” barn. De som hade familjer reste ju hem till de
sina.
Sommarlovet var i maj och juni, den hetaste tiden. Då
reste jag på semester till någon bergstation. Det blev vila
och möten med andra missionärer, genom vilka jag fick
nya krafter och nya visioner, vilket behövdes för att orka
med allt arbete. Jag fick vara med på kristna konferenser
med goda talare, som kallats från England eller Amerika.
Det var oerhört rikt.
Jag brukade även hinna med vittnesbördskvällar i
byarna runt Chhindwara. Människor hade tid mellan
skörd och sådd och samlades i stora skaror i de ljumma
kvällarna. Kristna ungdomar, lärare och andra cyklade,
gick eller åkte med mig i jeepen. Det var sång, vittnesbörd
och samtal till efter midnatt. Detta är sådant som jag
aldrig glömmer utan minns med tacksamhet och glädje.
Vidare förändring i kyrkan
I kyrkans grundlag stod skrivet att det skulle tillsättas
en biskop som ledare, när tiden var inne. Ledaren hade
kallats president fram till 1968. Vid denna konferens ansåg
de indiska kristna att tiden var mogen för en förändring.
President hade blivit ett belastat ord. Man började kalla
ledare i olika andra sammanhang för president. Ruben
Israelsson var kyrkans president men blev också vald
till Chhindwara fotbollslags president. ”Vi väljer biskop,
och det skall vara Israelsson”, föreslog indierna. Men så
lätt var det inte. Reglerna var sådana att personer nominerades och namnen sattes upp. Sedan fick varje delegat
i konferensen en lapp att skriva namnet på och lägga i ett
medföljande kuvert. De många små kuverten lades i ett
102
stort kuvert som skickades till EFS i Sverige där rösterna
räknades och där man avgjorde valet av ledare. Gammalt
och förlegat, men så var det. Vi vill få det som vi vill ha det,
insisterade indierna med rätta. Det blev en kompromiss,
för under diskussionen hade inte alla varit eniga. En lista
med alla delegaternas namn skickades runt. Alla som ville
ha biskopsval och att biskopen vara Ruben skulle skriva
på. Om det blev hundraprocentig namnunderskrift skulle
biskopen bli vald och EFS meddelas. En mäktig stämning
spred sig i kyrkan. Någon började sjunga, och så höll vi
på, medan namnen skrevs. Valet blev enhälligt och biskopen installerades i januari l969. All egendom och jord som
inköpts undan för undan av missionärerna överläts till
kyrkan. Det undantaget gjordes att missionärer skulle ha
rätt att bo i sina hus så länge de fanns kvar i Indien, men
indiska kyrkan ägde dem. Det blev en omfattande procedur, som faktiskt tog några år att fullfölja.
Nu var kyrkan helt självständig, myndig, att själv
bestämma och ordna allt. Förut måste man skriva till EFS
för sanktionering av nya förslag och ändringar i arbetet.
Nu erbjöd EFS ekonomisk hjälp i den mån kyrkan ville ha
och EFS kunde ge, likaså svensk personal, enligt kyrkans
behov och förfrågan.
Enligt indiernas önskan blev Ruben Israelsson kyrkans förste biskop. Ambassadör Gunnar Heckscher med
fru blev inbjudna till invigningen och kom till det stora
tillfället, åtta år före hundraårsjubileet av missionens
början i Indien. Under ambassadör Heckschers tid blev
alla svenska missionärer från samtliga samfund i hela
Indien bjudna till ambassaden i Delhi för att informera
om det arbete vi gjorde. Dessutom blev vi inbjudna till en
stor middag på ambassaden och en gudstjänst med ärkebiskop Hultgren.
103
1972: Tredje större
förflyttningen i mitt liv
Missionärerna var nu anställda av kyrkan, men lönen
kom från Sverige. Ett missionärernas råd, fältkommittén,
bevakade våra intressen, hemresor och löner bland annat.
Vi hade våra svenskdagar kvar, för vi ansåg att det behövdes. Vilken plats vi skulle arbeta på bestämdes av kyrkoledningen med sanktionering av fältkommittén. Den togs
bort 1981, då vi var endast sex missionärer kvar.
Nu var det hösten l972 och tid för omplaceringar.
I Shahpur hade vi bibelskolan som Vendela Wigert startat
femtiotvå år tidigare, liksom skolorna, barnhemmen och
en mässingsindustri. Systrarna Johansson, som förvaltade
det arvet, pensionerades. Ett irländskt par, Olivers, stationerades där men måste lämna ganska hastigt på grund
av sjukdom. Vi diskuterade möjligheten att lämna Shahpur utan missionärer. Pastor Gunny med fru var villiga
att överta hela arbetet. I mitt inre sade en röst hela mötet:
”Erbjud dig att ta arbetet”. ”Men varför”, resonerade jag,
”det har ju ordnats så bra.” Jag var dock tvungen att lyda
rösten, innan mötet var slut. Det togs tacksamt emot och
jag flyttade till Shahpur. Det visade sig sedan vara rätt. Fru
Gunny fick nämligen ett stipendium att åka till Amerika
för ett års studier. Både föreståndarinnan för bibelskolan
och föreståndarinnan för barnhemmet blev sjuka och dog
efter kort tid. Det var mycket som behövde förändras och
omstruktureras. Det hade inte blivit lätt för den ensamme
prästen, som hade församlingen att sköta, där det också
fordrades förändringar. Jag förundrades över Guds ledning och var glad att jag lytt den inre uppmaningen, fast
det inte blev någon lätt tid.
104
Det blev mina sista tio år. Jag kunde inte engagera
mig i alla verksamheterna. Mässingsindustrin avslutades,
regeringen hade kommit med nya lagar och instruktioner
gällande småindustrier. Det skulle skickas in rapporter
varje kvartal och betalas inkomstskatt. Då blev det för
mycket av pappersarbete för en så liten industri, och det
var bättre att lägga ner den för att kunna sköta det övriga
arbetet ordentligt. Den fortsatte att fungera så länge det
var arbetare som var beroende av den och så långt innestående material fanns. Så småningom ebbade den ut av
sig själv.
Bibelskolan fick en ny rektor som uppehöll arbetet
tills Mrs Gunny återvände från Amerika. Hon hade då fått
utbildning och utvecklade bibelskolan som utbildade bibelkvinnor. I Indien var det inte möjligt för män att tala
med de kvinnor, särskilt från de högre kasterna, som
bodde i zenanor. Bibelkvinnor var ett måste, och det var
roligt att få vara med i det arbetet till en del. Några år
senare hade vi också en bibelskola för pojkar. De hade
gemensam undervisning. Att få hjälpa till att
fostra 30-40 ungdomar till tjänst i Guds rike var
underbart stort och ansvarsfullt. Många av pojkarna blev
sedan präster i kyrkan. Flickorna blev bibelkvinnor, och
de har betytt mycket i barn- och kvinnoarbete i kyrkan
och utanför.
Tyvärr lades skolan ner några år efter l982, då jag reste
hem. Den kostade pengar och krävde ledare. Lokalerna
var gamla och utnötta och skulle ha behövt byggas om.
Det fanns många andra, mer moderna och ändamålsenliga, där ungdomar kunde få samma utbildning. Men
det kändes som om man tog bort hjärtat i kyrkan.
Jag överlämnade barnhemsarbetet till Singhs, som
varit mina medarbetare, ett år före pensioneringen. De
har skött det bra och klarat av att i 20 år ha barn omkring
sig och fostra dem till goda indiska medborgare. De har
105
sett till deras mat- och klädbehov, att skola och fritid blivit
meningsfulla och att de fått utbildning och ett eget hem.
I Indien arrangerar föräldrarna bröllop för sina barn.
Det måste göras på samma sätt för de föräldralösa barnen.
Föräldrarna kom till oss för att få en flicka till sin pojke.
Flickan och pojken fick träffas en stund och sedan säga
om de ville gifta sig med varandra. Sedan blev det förlovning inför församlingen, med gåvor från pojkens hem till
flickan och sötsaker till alla församlade. En månad senare
blev det bröllop, då den vanliga hemgiften ordnats för
bruden, vit sari och allt annat som bruden ska ha. Det
är inte brudköp, utan som i gamla tider här i Sverige att
bruden har hemgift med sig från hemmet. Det är ett stort
arbete att ordna bröllop, och man kan ha flera om året.
Mestadels under hettiden. Det är bröllopens tid, då det
går att sitta ute hela kvällarna.
106
Det sista året
Det fanns indier som tyckte att jag kunde stanna kvar
några år till, men jag hade bestämt mig tidigt: ”Sluta när
du blir 65 år, annars kan du bli till besvär!” När jag varit
hemma i Sverige någon tid ångrade jag att jag inte hade
stannat längre. Det var så svårt att bli svensk igen. Men
det hade blivit ännu svårare om jag hade stannat längre.
Det är svårare med omställning ju äldre man blir.
Under det sista året fanns jag till hands på olika platser där jag behövdes. Många papper skulle ordnas upp,
skickas till arkiv och andra platser eller makuleras. När
jag reste var det två svenska missionärer kvar, som bodde
40-50 svenska mil från varandra. l988 lämnade den sista,
Lisbeth Nogander, Indien. Indiska kyrkan har tagit över
och utvecklar arbetet själva. Kontakten med Sverige sker
med utbytesstipendiater på ungdomssidan och genom
ledarkontakter mellan de båda kyrkorna. Ekonomisk
hjälp ges genom överenskommelser och vid särskilda
behov.
Den sista dagen i Shahpur var det bröllop för en av
mina flickor från spädbarnshemmet som nu var färdig
lärare. De ville absolut ha bröllopet innan jag reste, och
det fanns bara den sista dagen att välja på. Nu var allt avyttrat, packat och städat. Efter bröllopsmiddagen skulle
jag fara till stationen i Itarsi för att ta tåget till Delhi. Jag
hade ju rest fram och tillbaka mellan Indien och Sverige
så många gånger, så det skulle inte vara någon svårighet,
trodde jag. Men nu var det sista gången, och det blev en
svår dag. Det var bröllop och glädje, men gråten satt i
bröstet. När jeepen for hörde jag bara skriken och gråten
från barnen, och själv kunde jag låta smärtan rinna över
i tårar.
107
Min trogna, goda kamrat Lisbeth kom till Delhi, så
jag slapp vara ensam. Sedan har jag återvänt till Indien
fyra gånger och fått se hur det förändrats och gått framåt.
Indien tog mig fången och jag blir aldrig helsvensk mer.
En del undrar över att jag kunde stanna i 36 år, även
om jag kom hem vart femte år och hälsade på i mitt hemland. Det var kallelsen, vissheten om att Gud ville det.
Bibelordet jag använde för min hälsning på min invigningsdag i Lockne var detta: ”Jag vet på vem jag tror.” Tio
år senare blev jag påmind om det av en som varit med i
kyrkan. Det var starkt, det bar mig alltid.
Jag har fått uppleva mycken glädje, fått se en stor del
av Indien och dess kulturliv, som är mycket rikt och skiftande. Jag har fått ta hand om barn och se dem växa upp,
se dem få egna hem och, de flesta, bli goda medborgare
i sitt land. Det är tillfredställande. Det var ju också min
barndomsdröm. Jag fick dem i stället för egna barn och att
jag så lite fick vara med mina syskonbarn.
Det svåraste var de gånger det kom dödsbud om någon
nära anhörig i telegramform, det var den enda kommunikationsform som fungerade utom brev. Telefon fanns inte,
det var inte som vi har det nu. Första gången jag kunde
ringa hem från Bethul var 1978! Det tog då fem timmar
att komma fram till Vålbacken! Att inte få kontakt med
dem därhemma och tala med dem, inte ha möjlighet att
resa hem, det var ibland nästan outhärdligt, när man dessutom inte hade någon svensk kamrat i närheten heller.
Men indierna var underbara, de kom och satt hos mig, det
är indisk sed att vara med den som har det svårt.
108
Brunkullan under
nimträdet
BRUNKULLAN ÄR Jämtlands landskapsblomma
Det är en liten blomma med unik färgsammansättning. Den trivs och växer bra på rätt mark.
Nimträdet växer i tropiska länder och dess
ursprungsland är Indien. Trädet kan bli upp till
30 meter högt och 30 år gammalt. Det har en stor
krona och frukt i form av stora ärtskidor. Bladen
har en läkande och skyddande effekt. Man lägger
dem i vetet och bland yllekläder för att motverka
skadeinsekter. Kvistarna skärs i decimeterlånga
bitar som används till tandborstar för att
motverka karies. Detta är känt i Indien sedan
århundraden men har uppmärksammats av
forskare på senare tid. Det är nu känt att trädet
har många goda egenskaper, ”naturens gåva till
mänskligheten”, har någon sagt.
Jag reste till Indien. Därför Brunkullan under
nimträdet, den lilla människan från det lilla
landet blir sänd till det stora, annorlunda landet.
Lilly Abrahamsson är född 1916 och bor i Torvalla utanför Östersund. Hon har under 36 år arbetat som missionär i Indien.
Efter pensioneringen 1982 flyttade hon hem till Sverige och
har sedan dess rest runt i landet för att berätta om Indien och
missionen.
EFS läser
Art nr 4267