Transcript Vi är många vi är hälften!

L i t t e r at u r t i d n i n g e n
nr 2/3 · 2012
PRIS 55.– SKR
Vi är många
vi är hälften!
Nu syns de kvinnliga
författarna i Norden!
Sofi Oksanen berättar en mörk historia
Ebba Witt-Brattström gläntar på skattkammardörren
Märta Tikkanen Fredrika Runeberg drabbade mig totalt!
ISSN 1104-0548
9 771104 054008
02/3
01
En extraordinär upplevelse
av närhet till den tid som flytt
HAREN MED BÄRNSTENSÖGON av EDMUND DE WAAL
(WWVSLUDQGHLPSHULXPL2GHVVDVDORQJHUQDLÀQGHVLqFOH3DULVGHWRFNXSHUDGH:LHQRFKHIWHUNULJVWLGHQV
7RN\R²(GPXQGGH:DDOOlUNlQQDVLQDH[FHQWULVNDVOlNWLQJDUV|GHQLÁHUDJHQHUDWLRQHUQlUKDQI|OMHUL
VSnUHQDYQHWVXNHUQDVUHVDJHQRPHWWRPWXPODQGHnUKXQGUDGHgYHUVlWWQLQJ0DUJDUHWD(NO|I
ADAMSONS av GERDA ANTTI
(WWRI|UJO|POLJWSRUWUlWWDY1RUDHQXSSIULVNDQGHVNDUSV\QWNYLQQDVRPVHGDQQnJUDnUERUSnlOGUH
ERHQGHW*XOOYLYDQ1RUDQDJHOIDUEnGHVLWWHJHWKDQGODQGHXQGHUHWWOnQJWOLYRFKDOOWHOlQGHVRPKlQW
RFKIRUWIDUDQGHKlQGHULYlUOGHQXWDQI|U*XOOYLYDQ,QJDVQlOODWDQNDUDOOWLGPHQP\FNHWURDQGH
2
parnass 2/3·2012
”Vi är många, vi är hälften!”
Så sjöng vi unga kvinnor på 1970-talet. Att det var en
kvinnlig författare i Österbotten, Wava Stürmer, som
skrivit sången hade vi ingen aning om och att sedan 50 000
isländska kvinnor använde den som kampsång vid en stor
demonstration, fick jag först nyligen veta.
Det är så mycket som binder oss ihop, kvinnorna i de
nordiska länderna, och vi har fått fantastiska uttolkare i
de kvinnliga författarna. De har både varit föregångare
och förnyare. I detta nummer hittar du en rad exempel.
De isländska sagoberätterskorna lade grunden till Eddan
men glömdes bort när manliga skalder kunde nedteckna
sagorna. Kristin Steinsdottir, som idag är verksam som
författare på Island har lyft fram sagorna igen och gett dem
en modern skepnad.
många kvinnliga författare som varit bortglömda i
århundraden väcks nu till liv igen. Med ett musklick kan
vi nu nå dem alla, påpekar Ebba Witt-Brattström som varit
huvudredaktör för Nordisk kvinnolitteraturhistoria och
även varit med om att i vår sjösätta verket på internet.
Anne Charlotte Leffler hette en framstående dramatiker
under senare hälften av 1800-talet. Tyvärr var hon också
samtida med Strindberg och skuffades undan. Men en sentida släkting, Tove Leffler, har nu levandegjort henne igen
i sin roman Den kärleken. Märta Tikkanen berättar i sin tur
gripande om sin stora förebild: Fredrika Runeberg.
Andra, som Sofi Oksanen, skriver om allt det svåra som
tidigare generationers kvinnor genomlidit men inte orkat
berätta om.
Strindbergsåret fortsätter med full fart. Bl a blir det ett
par konserter till hans ära i sommar. Stefan Bohman, som
är chef för Strindbergsmuseet, berättar i Salongen om hans
stora musikintresse.
Just nu är försommaren som vackrast utanför redaktionsfönstret. Ta vara på den och åk runt och titta på alla
de författarhem och miljöer som vi presenterar i Öppna
dörrar!
catharina söderbergh, redaktör
De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd
[email protected]; www.dels.nu
Utgivare: DELS Tidskrifter AB
Ordförande: Bo Ståhle
parnass 2/3·2012
Innehåll Parnass nr 2/3 · 2012 Årgång 20
Tema: Kvinnliga författare i Norden
4Ett enkelt musklick från litteraturhistoriens glömda skatter
Ebba Witt-Brattström
6
Völvan – Vad en kvinna kväder
8
Wava Stürmer: Vi är många, Vi är hälften!
9Nordiska rådets litteraturpris går allt oftare till
kvinnliga författare
10Merethe Lindstrøm fick Nordiska Rådets litteratur pris 2012
12Den mörka historien som måste berättas
– Om Sofi Oksanens Utrensning
Ebba Witt-Brattström
15Herbjørg Wassmos kvinnor bryter sina förbannelser
16Pia Tafdrup och Eva Ström är nya tidens poeter
18Kristin Steinsdottir: Helst skriver jag om kvinnor,
deras livsöden är så spännande
20Märta Tikkanen: Fredrika Runeberg drabbade mig totalt
och ögonblickligen
Märta Tikkanen
22Sally Salminen, Anni Blomqvist, Ulla-Lena Lundberg:
Havet präglar deras författarskap
24Den kärleken, den kärleken … Tove Leffler om
Anne Charlotte Leffler
26August Strindberg om de kvinnliga åttiotalisterna
David Gedin
27Mona Mörtlund: Med nycklar till många världar
28Ellen Key så in i Norden
Siv Hackzell
30En stor berättare och två omistliga poeter:
Karen Blixen, Tove Ditlevsen, Inger Christensen
32Konsten, kärleken och livet – Tre norska förebilder
35På mitt nordiska nattduksbord
Britta Nygård
37Öppna dörrar till författarhem och -miljöer
42 Litterär salong:
Sällskapslivet jubilerar på Skansen – 200 litterära matinéer under 20 år
Olof Holm
45Något hemland – Om Folke Dahlberg
Jonas Modig
49Resa bort och blicka inåt – Hjalmar Gullberg utmanar diagnostiska och medicinska normer
Jonas Thornell
52Snöängel – vår tids Tintomara
Olof Holm
54Nytt intresse för Anna Maria Lenngren
Birgitta Fernström
55Musiken i Strindbergs dramatik
Stefan Bohman
61Litterära notiser
62Kalendarium
65De litterära sällskapen
Omslag: Sofi Oksanen, som fick Nordiska rådets litteraturpris 2010.
Foto: Toni Härkönen
Ansvarig utgivare: Bo Malmsten
Redaktör: Catharina Söderbergh
Adress: Lädersättravägen 15, 176 70 Järfälla
Tel: 0706-97 94 32, E-post: [email protected]
Redaktionssekreterare: Malin Grände
Tel: 0722-33 75 25, E-post: [email protected]
Kalendarieredaktör: Margareta Midgard
E-post: [email protected]
Grafisk form: Fredrik Snellman
Tryck: V-TAB, Vimmerby 2012
Lösnummerpris: 55 kr
Prenumeration helår (4 nr): 220 kr.
Prenumeration för medlemmar
i litterära sällskap: 190 kr.
Taltidning (Daisy): 120 kr.
Norden och Europa: 280 kr. Övriga världen: 320 kr.
Prenumeration: ISY-informationssystem,
Furuviksringen 10, 302 44 Halmstad
Telefon: 035-19 75 00. Fax: 035-19 75 89.
E-post: [email protected]
Parnass är producerad med ekonomiskt bidrag
från Statens kulturråd.
3
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Ett enkelt musklick från
litteraturhistoriens glömda skatter
E b b a W i tt - Bratt s trö m
Vad är tradition? Idag: ett tomt begrepp, ett lönnrum dit
få yngre hittar. Traditionen är som en skattkammare dit
man tar sig på egen risk eftersom den bevakas av dumdryghetens drakar. Och när det någon gång är öppet hus,
visar man bara fram ett urval, de redan kända som tillverkats för att skänka glans åt män. Ledningen försvarar
sig med att det är de mest kostbara, men ingen kan kontrollera om det är sant eftersom besökaren sällan får tillträde till de mörka hörn där kvinnornas skatter samlar
damm.
Jag har alltid varnat för konsekvenserna av att skolan
undervisar i (övervägande) manslitteratur. Läsning blir
tråkigare när skoleleverna förnekas sitt litterära arv, som
är tvåkönat, och ointresset för (mans)klassiker i klassrummet kommer att sluta med att man avskaffar ämnet
litteraturhistoria, profeterade jag. Nu är vi nästan där.
Den lilla minoritet unga som är i besittning av en skattkarta har fått den av föräldrar med bokhylla i hemmet.
Vad jag vill säga med denna drastiska bild är att man
inte kan bedöma eller ens förhålla sig till litteratur som
skrivs idag om man inte håller klassikertraditionen levande. Med ett annat ord: kanonmedvetandet. Det måste
inrymma kunskap om såväl den manslitterära som den
kvinnolitterära traditionen. Annars hamnar man i den
enfald (”double standard”) som Virginia Woolf varnade
för redan 1929: ”Det här är en viktig bok, anser kritikern,
därför att den handlar om krig. Det här är en obetydlig
bok, därför att den handlar om känslolivet hos kvinnor i
en salong.” (Ett eget rum)
Maskulina värderingar mörkar kvinnors skrivande Alldeles oavsett att Marcel Proust eller Jane Austen komplicerar Woolfs polariserade resonemang vad gäller kvinnors känsloliv i salonger som litterärt framgångsrikt
ämne, liksom Assia Djebar eller Svetlana Aleksijevitj vad
gäller krig beskrivet av kvinnor, så har hon en poäng i
att det fortsatt är ”den maskulina värdesättningen” som
4
dominerar. Det kan den göra så länge som den kvinnolitterära traditionen undervärderas, för endast då kan missförståndet upprätthållas att det är först nu som kvinnor
börjat skriva, och då gärna över kvinnligt ”triviala” ämnen, som (det lilla) livet, varför de inte kan göra anspråk
på att vara lika litterärt framstående som sina manliga
kolleger som förutsätts skriva ”allmänmänskligt” (om
manligt själsliv).
Enklast verifierar man missförhållandet genom att ta
sig en titt på den litterära prispolitiken. Svenska Akademien är i det avseendet en tacksam måltavla. I skrivande
stund kritiseras i pressen att ”De aderton” (i verkligheten
femton arbetande ledamöter) med sina som mest nittio
priser (!) ”gillar och belönar” en tredjedel kvinnor, två
tredjedelar män. Kritiken noterar att Akademiens Nordiska pris, även kallat ”lilla nobelpriset” på grund av prissumman (350 000 kr), delats ut till 24 män och två kvinnor. (Samma snedfördelning utmärker alla större priser,
även om man räknar bort Nobelpriset med sina tolv
kvinnor och 96 män.)
Nordiska rådet prisade kvinna – efter arton år!
Nordiska rådets litteraturpris, som funnits sedan 1962
kunde de första arton åren fås av bara män. På senare tid
har kommittén skärpt sig något och belönat tolv kvinnor.
Åtminstone där har medvetandet om att det finns stora
nordiska kvinnliga författare fått fäste. I det svenska
prislandskapet i stort gäller regeln att om ett pris har ett
kvinnonamn (Stiftelsen Selma Lagerlöfs litterära pris,
Stina Aronsons pris, Almapriset, Maria Gripepriset) så har
kvinnor bättre, men sällan lika chanser. Med undantag
för Moapriset, som givits till 23 kvinnor och tre män,
eftersom motiveringen är att man ska ha skrivit i ”Moas
anda”. Om priset uttryckligen förknippas med en manlig
författare är det nästan kört för kvinnor (Övralidpriset,
Ivar Lo-priset med flera). Det är som i det gamla talesättet
att skogen inte syns för bara trän.
parnass 2/3·2012
Kärleksarbete öppnade skattkammaren
Slutsatsen? Kvinnors tusen år långa skrivande i Norden
måste fortfarande synliggöras för att man ska få syn på de
nu levande kvinnliga författarskapen. Den insikten samlade 1981 en skara yngre, oetablerade litteraturvetare från
Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island kring idén
att skriva en nordisk kvinnolitteraturhistoria. Besjälade
av drömmen att erövra världen för en marginaliserad
litterär tradition som blev tydligare genom det nordiska
perspektivet, gav vi inte upp när vi fick kalla handen av
NOS-H (Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk
forskning). Urgruppen bestod nämligen av gamla kvinnorörelseaktivister som var vana att barfotaforska utan ersättning. Först 1984 fick vi pengar till en samordnare på
halvtid, men allt forskande var ofinansierat. Verket, som
utkom i fem band 1993–1998 är alltså ett kärleksarbete
till den rika kvinnolitteratur vi fann i skattkammarens
dammigaste hörn. När detta verk med 230 artiklar över
mer än 800 författarskap, en mångfald av genrer, tematik
och frågeställningar, dessutom med illustrationer som
visar fram en kvinnlig kulturhistoria från 1000-talet fram
till idag, nu finns gratis tillgängligt på nätet, är det tack
vare att (som vi i slutändan blev) hundra skribenter har
skänkt sin copy right. Med ett enkelt musklick kan alla nu komma åt den
”glömda” delen av litteraturhistorien. Vårt motto inför
lanseringen av verket i bokform var ”Nu växer litteraturhistorien”. Återstår att se om dumdryghetens drakar vågar utmana sina fördomar genom att gå in på hemsidan
nordicwomensliterature.net. (i anslutning finns den svenska och danska versionen) och sälla sig till den hänförda
publik som redan efter tre dagar på nätet räknade tre
miljoner. Det vore inte en dag för tidigt.
Ebba Witt-Brattström
Professor i litteraturvetenskap vid
Södertörns högskola, från augusti
professor i nordisk litteratur vid
Helsingfors universitet.
<a nno ns >
läs Victoria Benedictsson,
Edith Södergran, Maria Sandel,
Karin Boye, Fredrika Bremer, Ellen
Key, Sophie Elkan, Anna Maria
Lenngren, Harriet Löwenhjelm,
Hedvig Charlotta Nordenflycht och
många fler gratis och fritt för alla på
Litteraturbanken.se
nyhetsbrevet får du genom att maila till
[email protected]
parnass 2/3·2012
5
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Völvan – Vad en kvinna kväder
C at h ar i na Söder b erg h
Ungmös ord
skall ingen tro, hustrus tal ej heller
(”Den höges tal”)
Meyjar orðum
skyli manngi trúa
né því er kveður kona (”Hávamál”)
– Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den
muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen.
När sedan berättelserna nedtecknades av män som
Snorre Sturlason tystnade deras röster. I första bandet av
Nordisk kvinnolitteraturhistoria berättar den isländska
litteraturprofessorn Helga Kress om dessa kvinnor. Till
deras diktning knöts sejden (spå- och trolldomskonsten)
och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det
vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett
och samma område, bildade en rituell enhet.
Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen
över övergången från hedendom till kristendom och
från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas
rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan
ensidigt manligt dominerad kultur. – Med kristendomen, klostren, skriften och skolorna
undertrycktes denna kvinnocentrerade kultur och gick
upp i den manliga. Kvinnorna miste många av de viktiga
roller, som de hade haft i den hedniska ritualen. De lärde
sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas
muntliga tradition bokstavligen övermannades av den
skriftliga manliga kulturen, påpekar Helga Kress.
Merparten av den fornnordiska litteraturen är anonym.
De författare, som är kända och i litteraturhistorien anses
historiskt intressanta, är nästan alla män. Inte ett enda
prosaverk tillskrivs en kvinna, och av de cirka 250 muntligt överförda dikterna av kända diktare anses bara en
liten bråkdel vara skrivna av kvinnor.
Namn på litterära eller lärda kvinnor förekommer
ytterst sällan i den historiska samtidslitteraturen. Således
hänvisar Ari Frode i Islendingabók (Islänningaboken från
cirka 1125) till Þuríður Snorradóttir, ”som både var kunnig och pålitlig”. I biskopssagan Porláksaga helga (Torlak
den heliges saga) från cirka 1200 sägs det, att när biskopen
i sin ungdom inte hade annat att göra, lyssnade han på
vad Hälla, ”hans mor, visste att lära honom om antavlor
6
Nornorna, Urd (öde), Skuld (skolandet) och Verdandi (vardandet),
är den nordiska mytologins ödesgudinnor. Nornorna undandrog
inte bara sig människans, utan också gudarnas kontroll. Sødergren:
Nornerne, 1896, efter Constantin Hansen.
och kännedom om folk”. I en annan biskopssaga, Jóns
saga helga (Jon den heliges saga), även den från omkring
år 1200, berättas om skollivet på biskopssätet Hólar på
tidigt 1100-tal, och där påpekas det speciellt att det bland
de studerande fanns en kvinna. Typiskt nog nämns hon
dock som den sista i en rad av manliga studerande och
bara vid förnamn:
parnass 2/3·2012
I undervisningen deltog också en ren jungfru, som hette
Ingunn. Hon var ingen underlägsen i litterära kunskaper.
Hon lärde många grammatica och undervisade var och
en som ville lära. Många blev väl upplärda under hennes
handledning. Hon rättade mycket i latinska böcker, på så
sätt att hon lät dem läsa högt för henne, medan hon själv
sydde, spelade brädspel eller utförde annat konstarbete
med helgonsagor, i det att hon förkunnade Guds härlighet
för folk, inte bara med ord från sin mun, utan också med
sina händers arbete.
Denna unga kvinna på biskopsskolan lärde sig varken läsa
eller skriva, utan hon sattes att undervisa andra, för att hon
var så kunnig i berättarkonst och muntlig lärdom. Medan
hon talade framställde hon i broderier männens hjältedåd,
ett motiv som sedan dyker upp i hjältediktningen och
också blir vanligt i senare diktning. Berättelsen om henne
är ett gott exempel på den litterära institutionens censur.
Den finns bara i sagans äldre version, i den yngre är den
struken, påpekar Helga Kress.
I Laxdæla saga förekommer en symbolisk berättelse om
trälkvinnan Melkorka, som gör uppror mot sitt förtryck
genom att helt sonika tiga och låtsas vara stum. En tidig
morgon då hennes husbonde, som också är far till hennes
lille son Olaf går ut för att se till gården, hör han att
någon talar, och ”gick dit, där en bäck rann förbi tunet.
Där såg han två personer, som han kände. Det var Olaf,
hans son, och dennes mor. Då förstod han, att hon inte var
stum, för hon talade mycket med pojken.
Denna scen med den tysta modern, som talar till sin
son och lär honom modersmålet, har tolkats som en
metafor för kvinnors dolda, men starka inflytande på den
manliga, skriftliga litteraturen. På grund av deras starka
muntliga, inhemska berättartradition, som de gav vidare
till sina skrivande söner, blev denna litteratur skriven på
isländska i stället för på latin, som annars var de litterära
institutionernas språk i Europa.
I förlängningen av denna teori kan man också säga, att
det är i den anonyma litteraturen och i de genrer, vilka
i vid mening bygger på muntlig tradition, som kvinnors
åsikter, röster och erfarenheter starkast tränger igenom.
Kvinnor kunde också utöva sejd och påverka människors öden och skåda in i framtiden. I Ynglingasaga (Ynglingasagan), den första av Snorres kungasagor i Heimskringla, spåras sejdens ursprung till gudinnan Freja: ”Och
det var hon, som först lärde asarna sejd.”
I källorna kallas kvinnor som utövar sejd antingen
völvor, sejdkvinnor, spåkvinnor eller visa kvinnor. De många
och ofta oprecisa beteckningarna kunde tyda på, att man
inte längre förstod skillnaden mellan dem, om det fanns
någon. Filologin har sett det som ett faktum att ordet völva
parnass 2/3·2012
kommer av ”völur”, ”stav” och betyder ”en som bär stav”.
Völvan skall alltså ha fått sitt namn från den sejdstav hon
har i några av berättelserna. Det är dock mer sannolikt att
ordet har bildats av samma stam som det latinska verbet
volvere, ”välta”, ”vrida”, och syftar på den trans völvan
faller i, till hennes förmåga att se in i en annan värld.
I detta sammanhang är namnet Edda på Snorre Sturlasons lärobok i poetik av stort intresse: ”Denna bok
heter Edda, och den har Snorre Sturlason satt ihop”, står
det i den äldsta handskriften till boken, medan senare
handskrifter inte bär någon titel. Ordet förekommer
sedan i själva Eddan i en lista över synonymer för kvinnor.
Här betyder det ”anmoder” eller ”gammelmor”, och följs
sedan av synonymer för nästa två generationer av mödrar.
Så används ordet också i dikten ”Rígsþula” (Rigs ramsa
eller Rigs vandring), där den gråhåriga Edda får en son
med guden Heimdal och blir stammoder till den första
människosläkten, dvs. allmogen.
Det tyder dessutom på att kvinnor kallades för eddur,
därför att de diktade och kvad ”oden”. De var alltså inte
enbart ”traditionsbärare”, utan själva diktare och skapare
av traditionen. En intressant poäng är att de karakteriseras
som ”gamla”. Detta mönster upprepar sig i källorna som en
metafor för en förlorad eller försvinnande kvinnokultur,
som bara existerar i gamla kvinnors hågkomster.
I fornnordisk mytologi kan guden Oden uppfattas
som metafor för övergången från en muntligt traderad
kvinnokultur till en manligt dominerad skriftkultur. Så
småningom får han makt över olika delar av kvinnokulturens domäner – och likaledes över olika kvinnor.
Bland annat lägger han under sig själva jorden, personifierad av en kvinna, och får med henne sonen och
bundsförvanten Tor, den starkaste av alla asar.
I sagan om skaldemjödet i Snorres Edda får Oden
diktandets gåva genom en kvinna. Jättekvinnan Gunnlöd
bevakar diktandets mjöd inspärrad i ett berg i vildmarken.
Symboliskt sett befinner hon sig på kulturens gränslinje
och förmedlar mjödet från den vilda kaosregionen till
den litterära, manliga institutionen. Under täcknamnet
Bölverk borrar Oden och hans medhjälpare sig igenom
berget kan ses som en fallossymbol. Oden förvandlar sig
till en orm och kryper genom hålet. Efter att ha besegrat
Gunnlöd med sin fallos, sviker han henne och dricker allt
mjödet. Hon får stanna kvar, medan han i örnhamn flyger
tillbaka till Asgård, det etablerade samhället.
– Drycken är här, liksom allmänt i den fornnordiska
litteraturen, ett intressant motiv, påpekar Helga Kress.
Det är kvinnor, som tillagar den och ger den till männen,
som dricker. Drycken är källan till liv och skaparkraft
men också till rus, och som sådan kan den vara farlig,
eftersom den suddar ut gränserna mellan det etablerade
och det vilda.
7
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Wava Stürmer:
Vi är många
Vi är hälften!
C at h ar i na Söder b erg h
Vi är många
Vi är hälften
av alla människor i stan
av alla här i landet
Vi är många
Vi är hälften
Ja, hälften av alla som finns
är kvinns!
”Vi är många, vi är hälften” var en kampsång för oss
kvinnor som var unga på 1970-talet. Wava Stürmer skrev
texten, som var med på den första s.k. ”KvinnokampsLPn” Sånger om kvinnor med musik av Gunnar Edander.
På Island gjorde hennes sånger succé och ”Vi är många”
sjöngs på Islands största demonstration genom tiderna då
50 000 kvinnor demonstrerade…
Wava Stürmer förde tidigt ut en ny kvinnomedvetenhet och ett klart kvinnoperspektiv. Hon föddes 1929 i
belgiska Kongo, nuvarande Kongo Kinshasa. Som liten
flyttade hon och hennes mamma till Jakobstad, pappan
långpendlade mellan Jakobstad och Zaire.
Redan på 1950-talet gav Wava Stürmer ut dikter, men
det var på 1970-talet som hon tack vare impulserna från
den nya kvinnorörelsen i Sverige fick spännvidd i sitt
författarskap. Hon skrev sångtexter som blev spridda i
hela Norden, tack vare skivan Sånger om kvinnor, 1972.
Efter ett feministiskt genombrott med diktsamlingen
Det är ett helvete att måla himlar, 1970, har hon bland annat
gett ut den vardagsrealistiska romanen Slå tillsammans,
1976, om ett kvinnokollektiv, romanen Väntans väg, 1985,
där hon skildrar ett kvinnligt kretslopp och Så länge vi
minns, 1990, en samling mjukt rytmiska dikter. I Det vete
fåglarna, 1995, berättar hon skrönor från gamla tider. 1999
gav hon ut diktsamlingen För dig Allena och 2011 Samtidigt.
8
Wava Stürmer.
FOTO: MATS ANDERSSON
På senare år har hon också skrivit ett par romaner: Inte
gjort något 2005 och Till varje pris 2007.
Wava Stürmer har spelat en stor roll för alternativkulturen i hemstaden Jakobstad. Hon var t.ex. en av
de drivande krafterna när ”Kvinnoskribentgruppen i
Österbotten” bildades.
Det var det första nordiska kvinnoseminariet i Sverige
1978 som inspirerade en antal finlandssvenska kvinnliga
författare att gå tillsamman i en skribentgrupp. Utom
Wava Stürmer bestod gruppen av några kvinnoförfattare
som alla debuterade på 1970-talet: Solveig Emtö, Gunnel
Högholm, Gurli Lindén och Anita Wikman.
Alla är födda i det svensktalande Österbotten och
representerar en regional kultur gentemot den dominerande huvudstadskulturen. Gemensamt är också den
korta skolgången, erfarenhet av låglöneyrken, förankring
i kvinnovardag och samhällsengagemang. I sin prosa är
de till en början nyrealister och låter språket färgas av
dialektala tonfall och stark vardaglighet. Inom lyriken
använder de talspråket och framför olika varianter av
kvinnlig upprorslust.
parnass 2/3·2012
T e ma Kvinnliga författare i Norden
FOTO: FOLKE HELLBERG
Nordiska rådets
litteraturpris går
allt oftare till
kvinnliga författare
Mal i n G r ä nde
Sara Lidman var 1980 den första kvinnliga författaren.
För att öka intresset för grannländernas litteratur och
språk samt stärka den nordiska kulturgemenskapen instiftade Nordiska rådet i början av 1960-talet ett stort
litteraturpris. Priset skall gå till författaren av ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken.
Det kan vara en roman, ett drama, en dikt-, novell- eller
en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav.
En samlad nordisk bedömningskommitté utser litteraturpristagaren. Detta sker oftast i början av året.
Kommittén består av två medlemmar från varje nordiskt
land. En av de finländska medlemmarna ska vara finskspråkig och en ska vara svenskspråkig. Medlemmarna i
kommittén ska ha goda kunskaper om det egna landets
litteratur och i största möjliga mån också känna till
grannländernas. Om verk nomineras från Färöarna,
Grönland eller det samiska språkområdet deltar representanter för dessa som tillfälliga medlemmar.
Prissumman är på 350 000 danska kronor.
Nordiska rådets litteraturpris har delats ut till flera av
våra svenska ”sällskapsförfattare”. Först ut 1962 var Eyvind
Johnson. Priset har också tilldelats Gunnar Ekelöf 1966,
Ivar Lo-Johansson 1979 och Sven Delblanc 1982.
Priset har alltså delats ut sedan 1962. Under de första
18 åren var den manliga dominansen hundraprocentig.
1980 bröt Sara Lidman trenden och erhöll priset för sin
roman Vredens barn.
Därefter har jämlikheten arbetat upp sig till 20 manliga pristagare och 12 kvinnliga. Bland de senare årens
kvinnliga pristagare kan nämnas 1987 Herbjørg Wassmo (Norge), 1992 Frída Á Sigurdardottir (Island), 1999
Pia Tafdrup (Danmark), 2007 Sara Stridsberg (Sverige)
och 2010 Sofi Oksanen (Finland), samt Merete Lindstrøm
(Norge) 2012.
parnass 2/3·2012
I år, då priset firade 50-årsjubileum, var det första gången som pristagaren avslöjades först vid själva prisceremonin i Reykjavik. Att smussla med resan och hemlighålla
glädjen i att ha vunnit var inte lätt för årets pristagare:
– Utmaningen i att bevara hemligheten påminner lite
grand om temat i min roman, säger Merethe Lindstrøm
som berättar om sin bok Dager i stillhetens historie och
sitt författarskap i detta nummer av Parnass. Mer läsning
om tidigare års pristagare finns också, t ex Pia Taftdrup,
Eva Ström och Herbjørg Wassmo, liksom Ebba WittBrattströms essä om Sofi Oksanens prisbelönta roman
Utrensning.
Språk
Språkgemenskapen är en viktig sak som binder samman det nordiska samarbetet. Danska, norska och
svenska är så nära besläktade att man med en förhållandevis liten insats kan lära sig förstå alla språken
om man behärskar ett av dem.
Nästan 80 procent av Nordens befolkning har
danska, norska eller svenska som modersmål. Detta är
naturligtvis en fördel i många sammanhang, men det
är viktigt att minnas att de nordiska länderna rymmer
en språklig mångfald vid sidan av de skandinaviska
språken.
Omkring 20 procent talar finska och därtill talas
en lång rad minoritetsspråk.
9
Merethe Lindstrøm är Nordiska rådets litteraturpristagare i år.
Hon kommer i höst inviga Bok&Biblioteksmässan i Göteborg,
som i år har Norden som tema.
10
parnass 2/3·2012
Foto: Ellen Lande Gossner
T e ma Kvinnliga författare i Norden
Merethe Lindstrøm fick Nordiska rådets litteraturpris 2012
Hon skriver om de livsfarliga,
nära relationerna
Mal i n G r ä nde
Norskan Merethe Lindstrøm debuterade redan som
tjugoåring med novellsamlingen Sexorcisten og andre fortellinger (1983). Sedan dess har hon fortsatt att varva
novellsamlingar med romaner och har också författat en
barnbok.
Men trots att hon är kritikerhyllad i Norge, erhöll det
prestigefulla Dobloug-priset för sitt författarskap 2008
och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris tidigare,
är hon inte särskilt känd i Sverige. Kanske blir det ändring
nu, med hennes sjunde roman.
när kommunikationen plötsligt upphör.
På frågan varför Nordiska rådet valde just hennes bok
i år, svarar hon:
– Jag var nominerad 2007 med novellsamlingen
Gjestene och jag har fört projektet vidare med de texterna
till den här romanen. Novellen ”Vederlag” fokuserade i
mångt och mycket på det samma som Dager i stillhetens
historie. Tystnad och ett gemensamt liv som präglas av det
som inte kan sägas.
Vill belysa det osynliga i vardagen
Lågmäld och intensiv roman
Dager i stillhetens historie, som utspelar sig i Merethe
Lindstrøms födelsestad Bergen, handlar om det åldrade
äkta paret (han läkare, hon lärarinna) och den tystnad
som uppstår i deras relation när maken drabbas av
begynnande demens. Eller är det kanske så, att han bara
inte vill komma ihåg de mörka delarna av sitt förflutna
och tar skydd i tystnaden i demensens skugga?
Romanen är lågmäld men intensiv, och var ”årets
fynd” enligt Aftenposten. Dagbladet kallade den ”ett
mästerverk”. Tidigare i år belönades den med det norska
kritikerpriset som Lindstrøm knep framför näsan på
Karl-Ove Knausgård, och hans sista roman i bokserien
Min kamp.
Det som inte kan sägas
I Nordiska rådets nominering framhålls det att boken
inte är en thriller, men att den ändå håller läsaren i ett
järngrepp av spänning. Så här säger Merethe Lindstrøm
själv om sin prisade roman:
– Boken är inget självbiografiskt projekt. Men faktiskt
så hände samma sak med min far; något år innan han dog
tystnade han mer och mer. Det var inte så att man kunde
se att det var en demens, han var klar och närvarande, men
blev plötsligt tystare och tystare. Det är en stor utmaning
parnass 2/3·2012
– Jag är inte en sådan som vill bestämma vad litteraturen
ska eller inte ska handla om. Men personligen tycker jag
det är viktigt att belysa det mest osynliga i tillvaron och
hitta ett språk för det. Genom att exempelvis fokusera
på spänningen i till synes små, små, vardagliga rörelser
mellan människor, upplever jag att det är möjligt att säga
något betydelsefullt.
– Alla mina böcker handlar på sätt och vis om det
som utmanar oss mest, de livsfarliga nära relationerna.
Livsfarliga eftersom såren är så djupa samtidigt som det
som skadar oss kan vara så subtilt och pågå i stillhet under
flera år.
Att finna det rätta språket
Böckerna är olika, flera handlar också om vilka möjligheter språket har att täcka det väsentliga, om att hitta ett
språk för erfarenheter.
– Det gäller för mina karaktärer, men även för mig som
författare, säger Merethe Lindstrøm. ”Stedfortrederen” är
sprungen ur ett historiskt barnuppror på norska Bastøy.
I ”Steinsamlere” beskrivs förhållandet mellan en filosof
och hans sekreterare, och deras resa till Wittgensteins
Skjolden på Vestlandet.
– Jag har skrivit sex novellsamlingar och sju romaner.
Novellerna är nog en hörnpelare i mitt författarskap.
11
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Den mörka historien
som måste berättas
Om Sofi Oksanens Utrensning
E b b a W i tt - Bratt s trö m
Nu är det 1992. I Koluvere i västra Estland hittar byns
”röda mormor” Aliide Trüü ett människobylte som kollapsat på hennes gårdsplan. Det är den unga ryskan
Zara, på flykt undan sina hallickar. Någonting i Zaras
ålderdomliga estniska får Aliide att halka tillbaka i sin
skamliga familjehistoria.
”Men det fanns en skiftning i flickans estniska, något
äldre, gulnat och malätet. På något konstigt sätt kunde
man känna lukten av död.”
Ljusskygga handlingar
Aliide värjer sig, men beslutar sig ändå för att hjälpa
flickan till ett nytt liv. Zara visar sig vara dotterdotter till
hennes syster Ingel, som deporterats till Vladivostok efter
att ha blivit angiven av Aliide, som ville ha Ingels man
Hans för sig själv. Ett simpelt svartsjukemotiv? Nej, det är
mer komplicerat än så, ska det visa sig.
Sofi Oksanens roman kan läsas som en andlöst spännande pusseldeckare. Genom Aliides ljusskygga handlingar rullas Estlands blodiga krigshistoria upp. På ett
övergripande plan handlar det om hur politiska och
ekonomiska system mal ner människor till skräckslagna
anpasslingar – tills de slår tillbaka i desperation. Både
Aliide och Zara begår mord. Brottet är systemimmanent
och handlar om att vara fel kön på fel plats vid fel tidpunkt.
Som det lilla olycksdrabbade landet Estland, som styrts av
danskar, tyskar, svenskar och ryssar tills det äntligen blev
fritt och blomstrande ett par årtionden mellan 1918 och
1939.
Infekterade ärr från mörka sår
Andra världskriget, med sovjetisk och nazitysk ockupation kostade en tredjedel av befolkningen (300 000) livet.
100 000 flydde, däribland drygt 30 000 över havet till
Sverige i september 1944 (så ock min mamma, mormor
12
och moster). Av de som stannade kvar deporterades
över 100 000 i boskapsvagnar till Sibirien. Samtidig
tvångsförflyttades ryssar och ukrainare till Estland. I juni
1941 skickades 10 000 ester till ryska arbetsläger, i oktober
1944 75 000 och i mars 1949 30 000 ”motståndare till
tvångskollektiviseringen av jordbruket”, mest kvinnor
och barn eftersom de arbetsföra männen antingen stupat
eller gömde sig i skogarna. Ingels man Hans, som tagit
värvning i den tyska armén men deserterat för att i finsk
regi kämpa för ett fritt Estland, är en av dessa ”skogsbröder”.
Det är också vårvintern 1949 som Ingel och hennes
minderåriga dotter Linda lastas in i godsvagnen. För att
behålla familjegården och kunna gömma den älskade
svågern, gifter sig Aliide med partiorganisatören Martin.
Hennes fina plan att leva dubbelliv går dock om intet,
för Hans vill inte ha henne. Hur hon ändå lyckas behålla
honom ska inte avslöjas här, men det är garanterat
hemskt.
Tyngdpunkten i Utrensning ligger på det mörkaste kapitlet i Estlands moderna historia, nämligen 1944–1991, då
landet tvångsomvandlades till Sovjetrepubliken Estland.
Det är Aliide som minns, och det är ingen söndagshistoria.
Marxism-leninismen gick ut på att med terror, rotlöshet
och utrotande av varje nationalkänsla skapa ett slavsamhälle. Aliide med sina eviga dubbla underbyxor efter
gruppvåldtäkten i kommunalhusets källare är det perfekta subjektet för denna berättelse. Oksanens roman är
en gastkramande historielektion och en moralitet i ordets
bästa bemärkelse: förgångna oförrätter sätter sina spår i
kommande generationer, det blir ärr som varar sig om
man inte gör upp med det förflutna. Det är ingen slump
att Zara blir ett traffickingoffer i den ryska maffiakapitalism som avlöser sovjetdiktaturen.
Samma stövlar, kukar och förakt för människovärdet
som fanns under Sovjettiden fortsätter att trampa, våldta,
slå och döda kvinnor. (”Natten segade sig fram, hon fick
parnass 2/3·2012
inte luft, på hennes bröst vilade en kromläderstövel som
hon inte orkade lyfta bort.”) Men gumman Aliide har fått
nog, och med den kallblodighet som livet har lärt henne,
tar hon hämnd på förtryckarna.
Dessutom kan Zara, till skillnad från hennes egen
dotter Talvi, skilja mellan daggkåpa och groblad eller
flugsvamp och skäggriska, och det avgör saken. Genom
sin sista handling ger Aliide Zara, Ingel och Linda chansen
att återvända till Estland.
första gången, och Zara kände hur mormors blick
trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och
i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur
mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och
det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot
magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i
benen som började skaka och från benen till fotsulorna,
det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det
leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde
Foto: Toni Härkönen
Sofi Oksanen med staden som hon beskriver i bakgrunden.
Språk med smak av hemland och moderskärlek Enbart den gastkramande plotten, eller det skickliga varvandet av dåtid och nutid (1991) skulle inte ha räckt för att
göra boken till en stor europeisk roman, översatt till 38
språk. Utrensning har belönats med i stort sett alla stora
priser med undantag för Bookerpriset och Nobelpriset
(det kommer nog), och det beror också på Oksanens
fantastiska litterära språk. Ett starkt tema är det i Zaras
sovjetiska uppväxt förbjudna modersmålet med sin smak
av hemland och moderskärlek. Nyckelordet med vilket
Zara dyrkar upp sin traumatiserade mormors apati är
”Emasüda” (modershjärtat). Det är namnet på en mycket
känd tonsatt dikt skriven av den estniska nationalpoeten
Lydia Koidula. Oksanen låter Zara från Vladivostok födas
som individ genom att uttala ordet ”Emasüda”, hennes
modersarv:
”Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för
parnass 2/3·2012
ord för ord och började blomma disigt och gulnande så
som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en
grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst
och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem. Det var
deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek.”
Estniskan blir det söta språket eftersom Zara belönas
med en karamell när hon säger rätt. På samma sätt är Sofi
Oksanens litterära språk materialistiskt, genomsyrat av
kärlek till kvinnoarbetets alla aspekter i bondesamhället:
lantbruk, konservering av grönsaker, mjölkning och
örtkunskap. Men också till förruttnelse, fylla, svett och
äckliga spyflugor…
Ett hemland, för alltid förlorat
Utan tvivel är det kvinnornas plats i den estniska historien
som är Sofi Oksanens stora ämne. Hon lyfter in det mest
13
förbjudna i världslitteraturen: Estlands politiskt komplexa 1900-talshistoria. Oksanen skriver om det jag som
barn bara hörde viskas om. I Sverige var balter andra
klassens människor: duktiga och arbetssamma men politiskt suspekta. De utgör den första stora flyktingvågen
i Sverige, men ingen talar om den. Min storasyster fick
höra i skolan att esterna var ”Europas negrer”. Ordet
”deportation” gör mig svettig av olust, och jag äter fortfarande upp allt på tallriken eftersom min mormor
hotade mig med Stalins läger där-de-till-och-med-drackdiskvattnet. I min barndom grät man över sina döda, och
räknade varje människospillra som efter Chrustjevs perestrojka fick lämna Gulag. Man talade om sovjetideologin
som likriktade och hjärntvättade människor, och man grät
över det härliga hemlandet som var för alltid förlorat. För
mig är Utrensning som att komma hem till en barndom
där alla sörjde utan att ett litet barn kunde förstå varför.
Jag är stum av beundran inför den 33-åriga Sofi Oksanens gestaltning av tre kvinnogenerationers erfarenheter.
Nordiskt storslam
till Sofi Oksanen
Med romanen Utrensning har Sofi Oksanen (född
1977) tagit hem storslam vad gäller nordiska litterära priser. 2008 är fick hon Finlandiapriset, 2009
Runebergpriset och 2010 tilldelades hon Nordiska
rådets litteraturpris. Romanen har legat på topplistorna i såväl Sverige som i Norge och Danmark och
har sålts till närmare 30 länder.
Utrensning är en mörk skildring av Estlands efterkrigshistoria, speglad genom två kvinnoöden. Den är
också en bild av hur ett kommunistiskt förtryck förbyts
till ett kapitalistiskt. Men framför allt äger romanen
den stora litteraturens tidlöshet.
I augusti har filmen som bygger på boken premiär.
I samma veva kommer hennes nya roman ut. Det är
den tredje fristående delen om Estlands samtidshistoria, där Stalins kossor och Utrensning är de två
första.
I Finland är hon mycket engagerad i den offentliga
debatten och kommenterar aktuella händelser både
i kolumner och pratshower. Som öppet bisexuell och
kritisk till Sovjetunionens ockupation av Baltikum
har hon stött på kärvhet och kall hand från ryskt håll,
medan hon hyllats av Helsinki Pride för sitt stöd för
homosexuella i Ryssland och i baltstaterna.
14
Själv växte hon upp i Finland med en estnisk mor och en
finsk far, men det som satt outplånliga spår är besöken
hos morföräldrarna i Sovjetestland. Hon kallar sig för
finsk-estnisk författare, och en föregångare har Utrensning
utan tvivel i den estniska författaren Vivi Luiks Den sjunde
fredsvåren (1990).
Kvinnoromanens arvtagare
Sofi Oksanen är arvtagare till kvinnoromanen, den
genre som firat sina framgångar under sent 1900-tal
med Doris Lessing, Christa Wolf eller Marguerite Duras.
Vad kännetecknar kvinnoromanen? Den står alltid på
kvinnornas sida, skildrar kvinnors vara i världen som
avgörande, tar kvinnors lidande på största allvar istället
för att banalisera det, ”degraderar” mannen till människa
istället för till norm, och ger kvinnokroppen ett tal. Så
ock Oksanen. Redan i debutromanen Stalins kossor 2003
skapar hon en bortträngning av det ”skamliga” estniska
arvet anorexi hos en finsk ung kvinna.
Påtagligt fysiskt ”systerskap”
Också i Utrensning är det litterära språket tätt knutet till
det kroppsliga. Den tvångsprostituerade Zara uppvisar
samma alienationssymtom som Aliide, Ingel och Zaras
mamma Linda. Alla har blivit brutalt våldtagna, och
deras kroppar minns för alltid tortyren.
”Aliide blev tvungen att sätta sig. Kraften från hennes
ben rann rakt ner i sanden. (…) Hon lutade huvudet
mellan knäna, händerna som hon korsat över knäna
skakade och knäna började studsa i samma takt. Mannens
kromläderstövel befann sig på en armlängds avstånd och
sparkade upp damm rakt i hennes luftvägar.”
Romanen lanserar något idag så ifrågasatt som ett
fysiskt påtagligt ”systerskap” över generationsgränserna.
Det kan inte uppstå mellan Aliide och hennes sovjetiskt
uppfostrade dotter Talvi eftersom hon är förbjuden att
”berätta någonting om det hon själv hade vuxit upp
med, eller hennes mamma, mormor och mormors mor”.
”Systerskapet” kräver en gemensam historia av förtryck
och frigörelse, tycks Oksanen mena, som vore hon en
kvarleva från 1970-talets kvinnorörelse, besatt av att ta
reda på hur kvinnor tänkt och levt före henne.
”Gräset som kittlade Zaras ben, var mormors beröring
och vinden i äppelträden hennes viskning, och Zara kände
det som om hon såg på Karlavagnen genom mormors
ögon, och när hon åter vände blicken från himlen kändes
det som om mormors unga kropp fanns inne i hennes
egen och den befallde henne att gå tillbaka in, att leta
efter den historia man aldrig hade berättat för henne.” parnass 2/3·2012
Te m a Kvinnliga författare i Norden
Herbjørg Wassmos
kvinnor bryter
sina förbannelser
Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet
och Hudlös himmel är de poetiska titlarna på Herbjørg
Wassmos trilogi om Tora som kom under 1980-talet. Tora
växer upp som tyskunge i en Nordnorsk by på 50-talet.
Hon lever i en fantasivärld och i förgörande skräck
för fosterfadern som förgriper sig på henne. Den sista
romanen i serien prisades av Nordiska rådet 1987 med
motiveringen:
”Hudløs himmel är tredje delen i romansviten om tyskungen Tora, den utnyttjade, som vinner styrka att leva
vidare genom andra. Romanen är en osedvanligt nyanserad skildring av en ung kvinna, skriven på ett känsligt
språk och samtidigt med drastisk realism.”
Tora är ett offer och hon vet om det. Hon identifierar
sig med de utsatta, och hon allierar sig med fienden. Hon
är det lilla barnet som inte finner stöd och kärlek och
tillit i sin omgivning och därför inte heller hos sig själv.
Hon skyddar sig genom att stänga dörrar och inte släppa
människor inpå sig. Hon straffar sig själv och skapar sitt
inre kaos. Det är berättelsen om hur den lilla flickan växer
upp och hanterar incest och utanförskap. Tora är barnet
som blir sviket av vuxenvärlden – en följd av de vuxnas
egen otillräcklighet. Det är ingens fel, det bara blev så.
Men det finns hopp, det finns en utväg och det finns
människor som bryr sig. Tora kan känna det, även om
hon förlorat tilltron till sig själv. Tante Rakel är en sådan
människa. Hon skapar ett tryggt rum i Toras kaos; där
dörrar försiktigt kan öppnas på glänt och solljus kan kika
in genom glipan.
Dinas bok (på svenska 1990) är en bok att ryckas med
i, må riktigt dåligt av, jubla över, lyftas upp av och sväva
bort med, försjunka i och bli oåtkomlig för omvärlden av.
Det är den ömsom grymma, ömsom gripande historien
om den starka kvinnan, de omöjliga relationerna och det
ofrånkomliga ödet.
Dina har som barn råkat döda sin mor genom att välta
parnass 2/3·2012
Foto: Paal Audestad
Mal i n G r ä nde
Herbjørg Wassmo är född 1942 och uppvuxen i Vesterålen i Nordnorge. Hon har haft en enastående författarkarriär. På mindre än
tio år har hennes böcker blivit en del av litteraturundervisningen på
alla norska skolor och universitet.
en tunna kokande lut över henne. Bilden av den döende
modern, med köttet bortfrätt i ansiktet ända ner till benet,
följer Dina genom livet.
Dina är härskarinnan, den starka, som stundom demoniskt, stundom maskulint formar världen efter sina
egna lagar. Men hon är också den krisande, sökande
kvinnan i galenskap som stänger in sig på vinden, går in i
lång tystnad, för att så småningom hitta fram igen genom
musiken. I det introverta och intima samspelet med sitt
instrument, cellon, finner hon toner, som ger uttryck
för de känslor och stämningar som språket inte riktigt
hittar ord för.
Dinas bok är den första delen i en trilogi: 1993 kom
Lyckans son och 1999 Karnas arv, som är en fristående fortsättning av de första två.
15
Foto: STRINDBERGSMUSEET
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Pia Tafdrup är nya tidens poet
FOTO: ISAK HOFFMEYER
C at h ar i na Söder b erg h
Pia Tafdrup fick Nordiska rådets litteraturpris 1999 för sin
diktsamling Drottningporten.
Det här är vad bedömningskommittén sade: ”Pia Tafdrups Drottningporten är en diktsamling som är centrerad
kring vatten i alla dess former. Den innehåller en samling
bilder om grundbetingelserna i naturens och människans
livscykel, betraktat genom en kvinnlig föreställningsvärld
med kroppen som axel, med en diktares språk och med
stor visuell och emotionell kraft.”
Pia Tafdrup föddes 1952 i Köpenhamn och växte upp
på Nordsjälland och debuterade litterärt 1981. Hon har
framförallt gett ut diktsamlingar varav den mest kända
är Kristallskogen (1992), men hon har också publicerat
romaner och teaterstycken. Flera av hennes verk är publicerade på svenska som t.ex. Över vattnet går jag (2002),
Valarna i Paris (2004) och Salamandersol (2010).
Pia Tafdrup är en av de danska författarna som sedan
1980-talet varit allra mest efterfrågade vid uppläsningar
och som sedan odlat uppläsningen som konstart.
Att vara yrkesverksam poet har en traditionell stämpel av
ensamhet, geni, elfenbenstorn, att sitta isolerat och väga ord på
guldvåg. Men du har sökt upp gemenskap, publik och sociala
sammanhang. Vad händer med dina dikter när de möter publiken?
– Mina dikter vänder sig i första hand till en dansk publik.
Men jag har precis haft glädjen att framföra mina dikter
om min fars sista år för en stor publik i Peru och där hade
man inga problem att ta dem till sig. Det gladde mig
mycket.
Du tillhörde den så kallade ”åttiotalsgenerationen” i Danmark, som bestod av en skara unga författare, som var intresserade av litterär estetik och tradition från romantik till rockpoesi och systemdiktning. Har du förändrats mycket?
– Tiden sätter sina spår. Som flera andra satte jag redan
som ung det estetiska högt till skillnad från uttrycket hos
en del tidigare författare som kunde vara ganska slappt.
För mig var det från början viktigt att innehåll och uttryck
hängde ihop. Det var två sidor av samma sak för mig och
det är det fortfarande, även om mitt intresseområde är
mycket större nu.
16
Du har deltagit och deltar i många internationella arrangemang och har medverkat till att många informella kontakter
utvecklats mellan unga författare runtom i världen. Finns
det någon skillnad i manligt/kvinnligt när det gäller Norden
jämfört med resten av Europa/världen?
– När jag åker utomlands som nordisk kommer emanciperat kvinna, blir jag alltid påmind om, vilken priviligerad del av världen, som jag lever i. Jag värdesätter
verkligen de möjligheter som jag har fått. Det avspeglar
sig också i min nya minnesbok Salamandersol som just
har kommit ut. Den består av 60 minnesdikter, en för
varje levnadsår. Det är verkligen inte lätt att framträda
som poet i ett land, där jämställdhet saknas och där man
helt enkelt inte värdesätter kvinnliga konstnärer.
Och till slut – går det att leva på att skriva lyrik?
– Jag har gjort det, men det har sannerligen inte varit lätt
alla år!
parnass 2/3·2012
T e ma Kvinnliga författare i Norden
Eva Ström:
Poesi är en levande del av min vardag
och kritiker på heltid. I början av 2010 invaldes hon som
ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Sin litterära
debut gjorde hon 1977 med diktsamlingen Den brinnande
Zeppelinaren. Hittills har hon utgivit nio diktsamlingar
och fyra romaner.
– I de första diktsamlingarna, Den brinnande zeppelinaren, 1977, och Steinkind, 1979, märks en stark bildskapande
förmåga och en fascination för myter och folksagor liksom att hon utnyttjar den bild- och symbolvärld som
erfarenheterna från det moderna sjukhuset givit henne.
Hon beskriver kvinnors upplevelser i en tät lyrik, rik
på allusioner, skriver Eva-Britta Ståhl i Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Har du någon förebild bland de nordiska författarna?
Inga direkta aktuella nu levande förlagor. Annars Edith
Södergran. Men jag tror att till exempel Karl Ove Knausgård kommer att påverka den litteratur som nu skrivs i
Norden.
Skiljer sig manlig och kvinnlig poesi åt?
Ja – i den mån det rör sig om olika erfarenhetssfärer. Vad betyder poesi för dig, i din vardag, och i ditt liv?
Jag skriver poesi, läser poesi, recenserar poesi. Och har
även översatt poesi. Det är en aktiv levande del av min
vardag, av mitt liv, ett sätt att tänka och leva.
Eva Ström fick Nordiska rådets litteraturpris 2003 för sin
diktsamling Revbensstäderna.
Så här motiverade bedömningskommittén sitt beslut:
”Eva Ström är en säregen röst i det svenska diktlandskapet. Hon är en föregångare för en yngre generation
poeter och hon befinner sig i ständig förnyelse. Hon
undersöker språkets gränser och utforskar ordens möjligheter. Revbensstäderna utmärks av hennes gripande djärvhet, intensitet, fysikalitet och klarhet med vilken hon
skildrar människans villkor i dagens värld.”
Eva Ström är född 1947 på Lidingö, numera bor och
verkar hon i Kristianstad. Eva Ström är utbildad läkare,
men 1988 lämnade hon läkaryrket för att bli författare
parnass 2/3·2012
Hur ser klimatet ut för poesi idag?
Vad gäller försäljningssiffror tror jag de beror i hög grad
på genre. Lyrik är nog alltid svårsålt och går ut i små
upplagor. (Men jag hade själv en försäljningsframgång
med mina översättningar av Shakespeares sonetter som
trycktes i flera upplagor).
Min bedömning är att förlagens vilja att ge ut smalare
litteratur har minskat. I Sverige lider vi också av att seriösa
litterära tidskrifter som BLM har lagts ner.
Jag tror att situationen är bättre i t.ex Norge där man
har tidskriften Vagant.
Jag tycker att intresset var störst i Norge när jag fick
Nordiska Rådets litteraturpris.
17
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Kristin Steinsdóttir:
Helst skriver jag om kvinnor,
deras livsöden är så spännande
Den isländska författaren Kristin Steinsdóttir vann the
Nordic Children’s Book Prize 2003 för sin bok Ängeln i
trapphuset. Men hon har också skrivit flera romaner. Som
t.ex. Sin egen väg, som blev nominerad till Nordiska rådets
litteraturpris 2008.
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga författare åt på Island?
Vad gäller t.ex. ämnesval?
– Jag märker ingen stor skillnad. Både kvinnliga och
manliga författare skriver deckare, båda kan skriva alla
möjliga slags böcker. De kan var brutala och mindre
brutala, de har män och kvinnor i huvudrollerna men
det är bara några få böcker som man kan hävda är typiskt
manliga eller kvinnliga…
Förr talade man om ”kärringböcker” på Island. Det
blev tvärtom 1955–1975 då kvinnor började uppmärksammas som författare. Det var självfallet manliga kolleger, som hittade på det! Bland annat för att de kvinnliga
författarna sålde bra.
Men det har ändrat sig. Nu läser kvinnorna t.ex. högt
i julruschen. Det är ”kärringböckernas” dag. Det är lite
nedlåtande, men vi är stolta över våra kärringböcker. . .
Vad gäller barnböcker, så skrivs de flesta av kvinnor.
Pojkar läser inte så mycket som flickor här på Island men
det är ett internationellt problem och har ingenting att
göra med om det är kvinnlig eller manlig författare som
skrivit böckerna. Pojkar är lika ofta huvudpersoner i dessa
böcker och skulle säkert fånga deras intresse om de brydde
sig om att läsa. Men man måste tänka på hur omslagen
på böckerna ser ut! Pojkar läser inte böcker som har
rosafärgade, gulliga omslag och det finns många sådana
böcker. I gengäld är flickor inte så kräsna. De slukar allt,
vare sig boken har blått eller rosafärgat omslag!
Vad tycker du själv är viktigt att skriva om?
Det som jag trivs med. Man skall aldrig försöka att skriva
om något, som är populärt bara för att vara med! Hänga
med. . . För mig är det jag skriver livsviktigt och det har
18
det alltid varit. Nu för tiden är jag mest upptagen
av kvinnor. Nu skriver jag på min fjärde roman
för vuxna och den handlar också om kvinnor.
Men naturligtvis finns det också män med i
handlingen. När man talar med/ läser om kvinnor är deras historier och livsöden så otroligt
spännande att jag inspireras och måste skriva
om dem. Men jag vill understryka att jag skriver
romaner. Mina personer är uppdiktade utan
verklighetsbakgrund.
På en nordisk konferens på Biskops Arnö häromåret berättade du att de isländska sagorna betytt
mycket för dig. Kan du berätta lite mer om det?
För mig som har vuxit upp med sagorna är
de liksom en del av mig. Jag älskar att berätta
och sagorna är ju storartade berättelser. Språket är kärnfullt. Så är min skrivstil också. Sagorna uttrycker inte allt, läsaren måste själv fylla
i detaljerna och tänka vidare. Det tycker jag om
och det använder jag mig ofta av.
Det sägs att sagorna är skrivna av män, om
män och för män. Det är nog sant och det har
ofta retat mig otroligt mycket att det står så lite
om kvinnor och nästan ingenting om barn. Som om
det inte fanns barn på Island på den tiden. Därför har
jag ibland skrivit riktiga sagor om barn och en del om
kvinnor sett ur en annan synvinkel. I starten var jag
mycket orolig för vad jag gjorde för att sagorna var ju
”heliga”, dem kunde man inte röra. Idag är jag inte ett
spår rädd, jag vet också att på detta sätt kan man få ungar
att närma sig sagovärlden och leva sig in i den med hjälp
av min ”saga”.
Du började med att skriva barnböcker men på senare år har
du skrivit för vuxna. Är det en mognadsprocess?
Ja, vi kan kanske se det på det sättet. Eller kan man säga
att jag delat upp mitt författarskap på flera olika kapitel.
parnass 2/3·2012
en mognadsprocess. Jag kommer säkert att skriva vuxenböcker en lång tid framåt, för det är så mycket som jag vill
ha sagt. Men tiden löper snabbt ifrån en så jag får lov att
utnyttja den rätt!
Har du några förebilder bland kvinnliga nordiska författare?
Jag vet inte om jag kan säga att jag har haft några förebilder
men det är många som har haft stort inflytande på mig.
Som barn var jag självklart uppfylld av Astrid Lindgren.
”Pippi Langstocking” befriade mig. Jag föredrar böcker,
där man inte är alltför ”väluppfostrad” utan där barn
vågar ha sin egen mening. Därför var Lindgrens personer
befriande. Men de var också djupa och inte bara roliga
och spännande. Samma sak med Tove Jansson. Hennes
persongalleri följer mig hela tiden.
Som ung flicka var jag förtjust i Karen Blixen, Sigrid
Undset och Selma Lagerlöf. Min mor läste mycket och
hon presenterade mig för de nordiska damerna med
hjälp av biblioteket. Senare stötte jag på Tove Ditlevsen.
Jag läste mycket och drömde … Herbjørg Wassmo, Kerstin
Ekman. Vilka fantastiska kvinnor!
Vad betyder det att Nordisk kvinnolitteraturhistoria nu finns
på Internet? Kommer vi att läsa mer av kvinnliga författare
från de övriga nordiska länderna nu?
Det hoppas jag verkligen! Nu har vi bättre möjligheter
att följa med och det skulle förvåna mig om man inte
gjorde det. För mig är det viktigt och jag sätter stort värde
på den möjlighet som jag nu har att följa med, läsa och bli
bekant med mina nordiska kolleger.
Kristin Steinsdóttir debuterade sent som författare men nu
är hon synnerligen aktiv som ordförande för det isländska
författarförbundet.
Första kapitlet var en del teaterstycken för scen och radio,
för barn och vuxna. Jag skrev tillsammans med min syster,
Idunn Steinsdóttir, som också är författare! Det var riktigt
roligt! Vi reste flera gånger runt Island. Våra pjäser blev
uppsatta både av amatör- och professionella teatrar. Vi var
till och med på Färöarna (Klakksvik). Det var fantastiskt!
Nästa kapitel var barnböckerna, det var nog det längsta
kapitlet! Det blev gott och väl trettio böcker. Också en
riktig succé…
Men nu i tredje kapitlet känner jag mig mest hemma
bland vuxenböckerna. Jo, visst kan man säga att det är
parnass 2/3·2012
Sedan 2010 är du ordförande för isländska författarförbundet.
Hur är det?
Det är mycket tidskrävande och jag hinner inte skriva
så mycket som jag skulle vilja. Men det är också roligt.
1993–2001 satt jag i Författarförbundets styrelse, så jag
visste lite grann vad jag gav mig in på när jag valdes till
ordförande.
Vad betyder författarförbundet för de kvinnliga författarna på
Island?
Jag hoppas att det betyder mycket på samma sätt som
det gör för våra manliga kolleger. Idag är det faktiskt fler
kvinnor som söker inträde än män. Det skulle de inte
göra om inte förbundet var viktigt för dem. Och bland de
kvinnliga författarna finns många unga. Men fortfarande
är två tredjedelar av medlemmarna män. Vår äldsta medlem är 103 år och den yngste 19 år men det vållar inte
några problem utan vi stortrivs ihop!
Catharina Söderbergh
19
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Märta Tikkanen:
Fredrika Runeberg drabbade mig
totalt och ögonblickligen
Fredrika Runeberg har stått mej nära livet igenom. Redan
innan jag visste nånting om henne var hennes namn ett
mantra för mej: varje kväll stirrade jag på bokryggarna
på min pappas hylla, på väg in i sömnen mumlade jag
författarnamn och titlar: Enni Runeberg Linjer form och
färg, Karin Allardt Ekelund Fredrika Runeberg. Jag var fjorton när jag tog ner Karin Allardts tjocka bok, hennes doktorsavhandling tryckt 1942, från hyllan, och började läsa.
Fredrika Runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen. Jag hade hittat centralgestalten, förebilden i mitt
liv. Det var klart att det var skriva jag skulle göra, det hade
jag vetat tidigare än jag minns. Nu gällde det bara att hitta
en lämplig nationalskald också.
Krupit under hennes hud
Men jag har inte haft det lätt med Fredrika Runeberg.
Jag ville så gärna skriva om henne för hon stod mej så
nära. Men hennes dimensioner är så helt andra än mina,
hon är så helt annorlunda än jag.
Jag har krupit under huden på henne, identifierat mej
med henne, fyllt ut hennes knapphändiga uppgifter och
hennes stumma år med mina tankar och känslor. Jag har
beundrat henne, rasat mot henne, vänt henne ryggen
och sökt mej tillbaka till henne i så många varv och turer
att det blev allt svårare att nånsin komma igång med att
skriva om henne på allvar.
En lång tid gjorde jag anteckningar, dramatik tänkte
jag mej närmast, detta var i mitten av sjuttiotalet. Men
respekten för Fredrika Runeberg avhöll mej. En annan
väl så hög tröskel var min otålighet när det gäller källstudier, runtomkringforskning i tiden som var nödvändig
för att få relief till hennes gestalt och inte utgå från en
senare tids värderingar eller för att fylla ut alltför mycket
av henne med det som var mitt.
Jag levde med hennes ord
Istället höll jag föreläsningar, skrev krönikor, essäer i litteraturhistoriska verk. Det fanns så mycket att säja om
20
Fredrika Runeberg, konflikternas, motsatsernas, motsättningarnas kvinna. Jag levde med hennes ord:
”En man skriver när han känner sig stämd därför, en
kvinna, åtminstone den som äger barn och hushåll, när
hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla
sig en sådan glädje.”
”Har jag rätt att skriva, jag som är kvinna?” är den centrala
frågan i Fredrika Runebergs liv. Länge var det också mitt
livs mest centrala fråga.
En av de intressantaste trådändorna ur min synvinkel
handlar om relationen mellan Fredrikas skrivande och
hennes make Johan Ludvig Runeberg. När de börjar sitt
samliv är han inget nationalmonument, han är en lite
tafatt ung man med, rent konkret, för korta rockärmar,
de delar intressen och umgänge. När han dör femtio år
senare är han hela nationens egendom och det är bilden
av Fredrika, nationalskaldshustrun som så länge fick dominera över bilden av Fredrika Runeberg, författaren,
kulturpersonligheten.
Det passiviserande konstnärsäktenskapet
Hon hade skrivit redan som barn, i förälskelsens yra
”flödar vers” ur hennes penna, hon ”raspar ihop ett
sorgespel” och ”ett större versmakeri”.
De förlovar sej och Fredrika förstummas. Hon känner
”nästan en skygghet för att skriva vers”.
Jag har läst in mej på konstnärsäktenskap av förekommen anledning – Fredrikas reaktion är inte sällsynt. Det
finns ett verk om kvinnliga norska bildkonstnärer som
gifter sig med yrkesbröder, deras skapande får ett avbrott,
de kanaliserar det i mannens arbete och bär fram sina
idéer till hans fötter – själva låter de penseln vila en lång
tid.
”Jag hade nu lärt mig så mycket att det öfversteg min
förmåga”, formulerar Fredrika sin tvekan.
Långt senare i hennes liv kommer en betydligt tyngre
stumhet. Hon ”börjar tro det Runeberg med missnöje såg
att jag skref” , så hon beslutar ”att dermed upphöra”. Och
”under flera år stod jag vid min föresats”. Men det kom
parnass 2/3·2012
Frivilligheten är möjligen betydligt mindre frivillig än
den ser ut.
Vad Fredrikas kvinnor begär är rätt, inte nåd!
en tid när hon inte längre orkade låta bli, hon ”känner sej
djupt bittert olycklig” och källan till det hon då skriver
måste ”uppspringa i hennes eget inre för att strålen ska
ge tröst och svalka”, det blir nu betydligt personligare än
tidigare.
Vilken inställning Runeberg slutligen hade till sin hustrus skrivande kan man fråga sig och det kommer man
aldrig med säkerhet att få veta – om han ens visste det
själv. Men det var han som hindrade henne från att bränna
sina manus – ”Vill du göra dej till en andlig självspilling?”
– men det var också han som måste sända in ett i Fredrikas
tycke för bra bidrag, Sven Dufva, till
en kalender för att ”inte öfverflyglas”
(!) av hennes stycke. Fredrika fick ofta
förfrågningar om medverkan i kalendrar och samlingar men, som hon själv
sade, ”alltid hade Runeberg något inpass att göra: än var redactören ännu
en yngling utan namn, än visste man
inte vilka andra som komme att lämna
bidrag osv. och så kom jag aldrig att
vidare lemna något bidrag”.
Saken är komplicerad: Konstnärsäktenskap är sällan okomplicerade.
”Du är inte svag, tro det icke. Du är stark”
Många gånger har jag beklagat min brist på mod eller
möjligheter att ta itu med Fredrikagestalten. Men lyckligtvis finns det andra som eventuellt har haft henne på
lite större avstånd och därför har det lättare med henne.
Äntligen har Fredrika Runeberg återupptäckts hundra
år efter sin död. Man har sett henne som
den högt begåvade skapande kvinna
hon var, med en otrolig seghet och
uthållighet och en förmåga att tänja sin
tid och sina resurser så de utöver alla de
omsorger hon omgav sin man och sin
familj med också klarade att samla sig
för en mångsidig samhällsinsats med
utspisning av hungrande, bildning
för flickor, förtjänstmöjligheter för
kvinnor. Med ett livligt engagemang
i många av de ämnen som fortfarande
är dagsaktuella: pacifism, språkpolitik,
rasfrågor, religion.
När ska vi hinna upp Fredrika Runeberg? Inte sällan är hennes ord fortfarande bland det klokaste som sagts
om respektive tema.
Vad mig beträffar har hon skymtat
fram på många sätt under decennierna.
Min äldsta dotter ville jag döpa till
Fredrika. Det satte hennes pappa P för,
jag har aldrig fått bestämma namnen
på mina barn, alltid har någon pappa varit framme och
haft åsikter. Lyckligtvis finns det ju barnbarn …
Jag har behövt tänka på Fredrika Runeberg många
gånger i mitt liv och jag kommer att behöva henne många
gånger ännu. Hon ser klart kvinnans styrka:
” – du är inte svag, tro det icke. Du är stark – att arbeta,
att hålla ut. Det är just uthållighet som är din styrka.”
Trots allt hävdar Fredrika sin integritet i förhållande till maken, någon
inblandning i sina manuskript vill
hon inte veta av: ”Sjelf har jag alltid
bett honom förkasta, icke förbättra
hvad han funne underhaltigt.”
Hon har sin yrkesstolthet trots att
hon såg sin hustruroll, sin samhällsinsats som det centrala. I själva verket kan man naturligtvis inte spalta upp
sin personlighet så, det ena finns i det andra. Det är bara
tid och krafter som sällan räcker till.
En av de viktigaste linjerna i mycket av det jag själv
har skrivit speglar den problematiken, dvs förhållandet
mellan närhet och ensamhet, mellan frihet och beroende, mellan familj och yrke. Dubbelgestalten PenelopeArnaía – den mångkunniga hustrun vid sidan av den
självständiga skapande kvinnan – är bara en av dem som
har fått bära upp den tankegången.
Den sida jag har haft svårast med hos Fredrika är underkastelsen. Hennes gestalter uppreser sej inte, de fogar sej,
sin besvikelse och sin bitterhet vänder de inåt. Trots allt
måste man givetvis minnas att det är 133 år sedan Fredrika
Runeberg dog, hennes tid är inte vår, hennes situation i sin
samtid var ingen annan då levande kvinnas situation.
parnass 2/3·2012
FOTO: STEFAN BREMER
Det svåraste är underkastelsen
Märta Tikkanen
Författare till bland annat
Århundradets kärlekssaga (1978).
Hon var gift med författaren
Henrik Tikkanen.
21
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Sally Salminen, Anni Blomqvist, Ulla-Lena Lundberg
Havet präglar deras författarskap
Mal i n G r ä nde
Åland omges av hav. Havet ger arbete, inkomster och
rikedomar. Men havet bringar också sorg, oro och förluster. Också den åländska litteraturen präglas av det
havsnära livet med sjöfart, fiske och hårt väder.
Sagan om Sally
Sally Salminen (1906–76) lämnade Vårdö på Åland redan
efter konfirmationen för att ta plats som hembiträde i
Stockholm. Vårdö har nyligen blivit utsedd till Finlands
”lyckligaste” kommun, men i början av 1900-talet kunde
det vara en omöjlighet för en barnrik familj att mätta
alla munnar. Sally Salminen var flitig och ambitiös. På
fria stunder studerade hon per korrespondens och efter
ett tag hade Stockholm blivit för litet. Hon reste till New
York City där hon fortsatte att arbeta i familj. 1936 kom
succédebuten Katrina som översattes till över 20 språk.
Sagan om Sally, det fattiga hembiträdet från Åland som
reste sig ur diskhon och steg mot litterära höjder, fick stor
publicitet världen över. Katrina är romanen om kvinnan
som går motsatt väg jämfört med sin författare. Hon är
en stolt och välbärgad bonddotter från Österbotten som
har ett tryggt liv och en lysande social status i hembygden.
Hon råkar förälska sig i den sorglöse sjömannen Johan
från Åland. Han lockar henne med tomma löften. Katrina
följer honom till Vårdö, utan vinst, bara på förlust. Hon
hamnar i fattigdom, förnedring och bitterhet. När Katrina kom väckte den stor uppståndelse för sin kritiska
hållning till klassamhället och sociala orättvisor.
Katrina blev Sally Salminens största framgång, hennes
lycka och förbannelse. Allt hon skrev därefter har jämförts med debutromanen och inte ansetts hålla samma
kvalitet, men idag har flera av hennes verk, särskilt i den
senare delen av hennes produktion, omvärderats och
ett extra utropstecken höjs för till exempel den märkliga
Bretagneromanen Prins Efflam, 1953, där Sally Salminen
utnyttjade sin beresthet, sin beläsenhet och sitt antifascistiska engagemang till att skapa en mytisk samtidsroman.
22
Havet finns inte mer
När maken och äldste sonen omkommer under en fiskefärd på Bottenhavet, skriver Anni Blomqvist (1909–1990)
att hon kan känna det som en tröst att de aldrig behöver
kämpa mer och utsätta sig för havets vildhet och stormar.
När också hennes andre son drunknar har havet tagit
hela hennes familj.
Anni Blomqvist föddes, levde och dog mitt bland
fiskare och en stark muntlig berättartradition, i Simskäla
på Vårdö, Åland. Hon omgavs av havet, dess allvar och
dess rikedomar.
Hon debuterade med självbiografin I stormens spår,
1966, som handlar just om den personliga tragedin när
mannen och äldste sonen omkommit på havet. Självbiografin banade väg för den populära serien om StormskärsMaja, där den första delen är Vägen till Stormskäret, 1968.
Romanserien skildrar en fiskarkvinnas liv, kampen mot
havet, den patriarkaliska inställningen och utsattheten
men också kvinnokulturen, gudstron och kärleken. Tillsammans med flera andra äldre arbetarförfattare blev hon
under 1970-talet berömd som representant för vardagslivet och den glömda kvinnohistorien.
I sin sista roman Havet finns inte mer skriver sig Anni
Blomqvist igenom timme för timme av vånda, väntan,
aningar som övergår i visshet och så beskedet från sjöbevakningen att sonen är död. Hon slutar romanen med
att citera Pär Lagerkvist: ”Allt är nära, allt är långt ifrån,
allt är givet människan som lån.” Hon skriver: ”Vi människor kan tro oss veta allt och ordna vårt liv så som vi
vill ha det, men förmår i grunden mycket litet. Allt vårt
ägande är som Lagerkvist säger: Ett lån.”
Klart du kan bli det, lilla gris
När Ulla-Lena Lundberg var i treårsåldern fick hon reda
på något fantastiskt. Det var hennes syster som berättade
för henne att alla böcker i bokhyllan, alla berättelser hon
tyckte så mycket om, var det någon som hade hittat på,
skrivit ner och publicerat. Det här var en stor nyhet för
parnass 2/3·2012
Ulla-Lena som tidigare betraktat böckerna som något
självklart, något som bara fanns där, liksom träd och
stenar bara finns. Helt överväldigad frågade hon systern:
– Jag tänker också bli författare. Tror du jag kan det?
– Klart att du kan det, lilla gris! Svarade systern.
Det här hjälpte Ulla-Lena Lundberg i hennes författarskap. Det tidiga beslutet om att bli författare har skonat
henne från en hel del existentiella trångmål: Hon har
sluppit fundera på vad hon ska göra med sitt liv och istället
kunnat koncentrera sig på att frilägga tid för skrivandet.
Anni Blomqvist.
Ulla-Lena Lundberg.
I de två romaner som blev hennes genombrott, Kungens
Anna (1982) och Ingens Anna (1984) ger Lundbergs
antropologiska kunnande en detaljsäkerhet i tid- och
miljöskildringar. Lundberg har en förmåga att ge ord åt
det outsagda. I synnerhet hennes kvinnliga romanfigurer;
de kan bjuda på en öronbedövande tystnad där alla ord är
överflödiga men budskapet blixtrar kristallklart ändå.
Sjöfartstrilogin som påbörjas med Leo (1989) och avslutas med Allt man kan önska sig (1995) sveper från
1800-talets åländska bondesjöfart till det sena 1900-talets
lyxkryssande hallonbåtar som lägger till i Mariehamn,
endast för att sänka priserna i taxfreebutiken.
2001 kom romanen Marsipansoldaten, där man får
följa en finländsk lärarfamilj under andra världskriget.
Det är inte bara blodiga slag och dramatik, här skildras de
långa väntorna, oron, och tristessen i kasernerna. Paket
skickas till soldater, brev skrivs till de där hemma. Nya
paket sänds till fronten. Till slut kommer kistorna med
de stupade hem. Marsipansoldaten är boken om kriget
parnass 2/3·2012
som ändrade allt.
Hon är född 1947 på Kökar, Åland. Redan som femtonåring debuterade hon med diktsamlingen Utgångspunkt
och har sedan dess skrivit lyrik, dramatik, prosa, reseskildringar och faktaböcker. Hon är hedersdoktor vid
Åbo akademi och har verkat som konstprofessor där.
Lundberg har akademisk examen i etnologi och religionshistoria, men är väldigt glad för den erfarenhet hennes
uppväxt på Kökar gett henne.
– Jag lärde mig till exempel att inte se akademiskt på
Sally Salminen.
världen, för jag hade det privilegiet att stå nära människor
som inte hade någon form av skolbildning alls. De hade
en helt annan syn på världen och verkligheten som jag
haft stor nytta av, för deras syn på det övernaturliga har
gjort mig till en något mindre fyrkantig människa. Det
finns inga starka skrankor mellan denna verklighet och
det som kallas övernaturligt eller undermedvetet. 1976
kom hennes reportagebok om Kökar där hon samlat
de äldre invånarnas berättelser, en bok hon räknar som
grunden i hela sin litterära produktion.
Ulla-Lena Lundberg har rest och vistats långa tider
utomlands: i Japan, Afrika, USA och Sibirien. Det har
resulterat i reseböcker och romaner. Hon ger fakta en
litterär gestaltning och naturen knyts samman med
mänskliga erfarenheter. Hon rör sig obehindrat i olika
landskap, tider och kulturer och finner det universella
i det lokala, vare sig hon skildrar Kökar, Afrika eller
Sibirien.
23
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Den kärleken, den kärleken…
Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler
Mal i n G r ä nde
Teckning: Bonniers arkiv
Anne Charlotte Leffler var under andra hälften av
1800-talet Sveriges mest kända dramatiker, spelad i hela
Europa. Hon umgicks med kulturella storheter som
Ibsen, Wilde och Björnson. Hon brann för feminismen
och allas lika värde och rättigheter.
I januari 1889 ger hon sig ut på en resa genom Europa
som ska förändra hennes liv. Hon lämnar ett iskallt konvenansäktenskap, en sårig kärleksrelation och en karriär
i dalande. I Neapel träffar hon den italienska matematikern Pasquale del Pezzo. De blir hejdlöst förälskade och
inleder en relation, men hans högadliga och starkt katol-
Ann Charlotte Leffler föddes 1849. Som ung var hon en tongivande
personlighet vars hem var en mötesplats för Stockholms litterära
kretsar och det radikala unga Sverige. 1872 gifte hon sig med
domaren Gustav Edgren, från vilken hon skilde sig 1889.
24
ska familj vill inte alls att han ska ha ett förhållande med
en tio år äldre, gift radikalfeminist från Sverige.
År 1892 skrev Ellen Key en biografi över Anne Charlotte
Leffler. Tove Lefflers roman Den Kärleken är den första
bok som sedan dess uppmärksammar hennes liv och
gärningar. Den aspirerar inte på att berätta en sanning.
Men, som Anne Charlotte själv skriver: ”Vad är för övrigt
objektivt sant när det gäller själsförklaringar?”
Så står det på baksidan av romanen Den kärleken (Atlas
2010) och när jag träffar Tove Leffler berättar hon mer om
sin avlägsna släktings generösa inställning till begreppet
sanning:
– Hennes mamma sa att hon skarvade. Man ser det
tydligt i breven. Hon kan berätta om samma händelser
i flera brev till olika personer, men berättelserna skiljer
sig markant åt beroende på vem hon skriver till. Hon
handskas helt klart rätt så vårdslöst med sanningen.
Mer spelad än Strindberg – ändå osynliggjord
– I skolan läste vi inget om Anne Charlotte. Det kom en
avhandling om henne 1984 och i tonåren när jag blev
”medveten feminist”, eller vad man ska säga, plockade jag
fram den boken och blev helt tagen!
Avhandlingen som Tove Leffler då läste är Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg. av Maj Sylvan – en av
få skrifter om Anne Charlotte Leffler. Att hon saknats i
litteraturhistorier och solitära verk är givetvis inte konstigt eftersom hon var kvinna … Men ett höjt ögonbryn
är ändå på plats, eftersom hon var en omåttligt populär
dramatiker och författare på sin tid, översatt till 12 språk
och den mest spelade dramatikern under 1880-talet – mer
än Strindberg!
Tove Leffler ger en känga till Carl David af Wirsén:
– Han var stockreaktionär och tyckte inte om att man
skrev fritt om sex och sexualitet och erotik, vilket Anne
Charlotte gjorde. Han hade väldigt svårt för henne, ja
inte bara för henne. Wirsén skrev Sveriges första litteraturhistoria. Uppslagsverk av det slaget har en tendens att
parnass 2/3·2012
påverka de litteraturhistorier som följer. Han satte en
standard som andra har följt. Eftersom han inte tog med
henne, saknas hon i senare litteraturhistoriska verk.
Kanske är det litet konspiratoriskt att säga så, men jag
tror att det ligger något i det.
Även om hon inte uppskattats efter förtjänst av eftervärlden är hon inte helt bortglömd. Under 2008 turnerade Riksteatern med hennes pjäs Familjelycka och samma år spelades Skådespelerskan på Stockholms Stadsteater.
Och till hösten kommer en ny avhandling om Anne
Charlotte Leffler, av Monica Lauritzen, som skrev boken
om Emilie Flygare-Carlén En kvinnas röst (2007).
är en norm som etablerar sig först på 1900-talet.
I Den Kärleken framstår Anne Charlotte Leffler som
en varm, sensuell och livsbejakande kvinna. Hon har
en kärleksrelation med en dansk gift man, Adam. Det är
ingen hemlighet, varken för Adams hustru eller Anne
Charlottes make. Hon säger att hennes känslor för honom
är unika, precis som han är unik. Därför behöver inte
hennes make bli svartsjuk, för han konkurrerar ändå inte
om just de känslorna. Och särskilt svartsjuk verkar han
inte heller vara. Han till och med kommenterar att Adam
och Anne Charlotte är som gjorda för varandra.
– Han är mer upprörd över att hon skriver och att
hennes pjäser spelas på Dramaten, förklarar Tove Leffler.
Dubbelliv inför öppen ridå
Anne Charlotte lever i en tid då kvinnan är omyndig.
Fadern, och senare maken, har ansvaret och försörjningsplikten. Äktenskapet var mer av ett företag än en kärleksaffär. Det romantiska äktenskapet, med kärlek som bas,
En feminist i Uppbrottets tid
På det hela taget känns Anne Charlotte Leffler som en
väldigt modern kvinna. Hon var kusin (eller möjligen
syssling) till Tove Lefflers morfars farfar, så det är många
generationer mellan nu och då, men hon känns mycket
närmare. Det är det radikala 1880-talet när kvinnorna är
på väg ut ur sina trånga – av männen dikterade – villkor, för
att vidga sina vyer och utöka sina spelrum. Anne Charlotte
Leffler gör det rent bokstavligt. Hon har i 15 år levt i ett
helt vitt äktenskap, utan sex och därmed utan barn, men
nu tar hon steget. Fortfarande gift lämnar hon maken kvar
bland de tunga möblerna i Östermalmsvåningen. Hon
ger sig ut på resa i Europa och Nordafrika. Hon skriver för
att försörja sig. Hon träffar vilka hon vill och gör det hon
har lust till. Hon förälskar sig i en yngre man och trotsar
omvärlden genom att leva tillsammans med honom. Det
dröjer innan hon tar ut skilsmässa från maken, för egentligen är hon inte intresserad av ett nytt äktenskap, en ny
inkapsling. Men så småningom gifter hon sig med sin
Pasquale och blir då Hertiginna av Cajanello – och (43 år
gammal) äntligen mor.
En resa in i vår egen tid
Tove Leffler är journalist och författare. Hon har bl.a. hörts i
Sveriges Radio i program som Medierna och Kulturradion i P1.
Numera är hon redaktionssekreterare på Svensk Bokhandel.
parnass 2/3·2012
Den kärleken har lånat sin titel från en feministisk komedi av Anne Charlotte Leffler. Den hade dessutom ett
utropstecken (Den kärleken!, 1890).
Under sin upptäcktsresa i tid och rum, gör Tove
Leffler nedslag i vår egen samtid. Hon låter en företeelse,
ett problem, en tankegång i Anne Charlottes egen tid
belysa vår samtid. Vad har hänt med kvinnors rätt till
sin sexualitet och sina egna kroppar? Vad har hänt med
kyrkans och religionens ställning?
Den Kärleken slutar när Anne Charlotte dör, 43 år
gammal, i blindtarmsinflammation. Kvar finns hennes
lille son, bara fyra månader gammal, och den ensamstående pappan.
25
FOTO: STRINDBERGSMUSEET
Te ma Kvinnliga författare i Norden
August Strindberg om
de kvinnliga åttiotalisterna:
”Vi ska ha bort respekten
för qvinnan annars
trampar hon ner oss”
August Strindberg – Sveriges modernaste diktare! Radikal! Revolutionär! Hur kunde det då komma sig att han,
i ett brev till den norska författaren Jonas Lie i oktober
1884, veckan efter att Giftas åtalats, kallade två av de radikalaste författarna i hans egen genombrottsgeneration,
Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler, för ”Onatur!
Missbildningar!”
Utomlands, och delvis i Sverige, har man löst problemet genom att kalla honom ”kvinnohatare”.
Men samtidigt rymmer hans böcker många inkännande för att inte säga vackra kvinnoporträtt. Till
exempel den kärleksfullt sorgsna skildring av modern
i Tjänstekvinnans son, Margaretha och Cecilia i Gillets
hemlighet, Madam Flod i Hemsöborna. Till och med av
Laura i Fadren som knäcker Ryttmästaren när det är
hennes enda möjlighet att hindra honom från att skicka
iväg dottern. Och naturligtvis inte minst Fröken Julie.
Dessutom så drogs han själv till starka, självständiga
kvinnor. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse alla
yrkesarbetande.
I den biografisk-psykologiska forskningstraditionen har
man pekat på Strindbergs traditionellt borgerliga bakgrund (den han dolde bakom rollen som Tjänstekvinnans
son), idealisering av den tidigt döda modern, och hans
irritation mot kvinnorörelsens kritik av hans tidiga dramer Herr Bengts hustru och Gillets hemlighet. Men man
förbiser att Strindberg också var en aggressiv marknadsförfattare vars försäljningsframgångar hotades av hans
kvinnliga generationskamrater. Speciellt av just Anne
Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.
Leffler, årsbarn med Strindberg, hade debuterat redan
1869, året före honom, med en novellsamling. Under
1870-talet fick hon tre pjäser uppförda på Dramaten, samtidigt som Mäster Olof refuserades gång på gång. Visserligen innebar Röda rummet 1879 ett fantastiskt genombrott
med fyra upplagor på kort tid, och ledde i sin tur till
flera stora bokkontrakt och social framgång. Men när
väl Leffler gav ut sin första novellsamling Ur lifvet I 1882
sålde den omedelbart i tre upplagor. Fortsättningen
26
August Strindberg i Berlin 1892.
året därpå trycktes i två upplagor, lika många som Det
nya riket samma år. Samtidigt var både Leffler och Agrell
mer framgångsrika på scenen i det teaterintresserade
Stockholm. Av Strindbergs pjäser var det bara Lycko-Pers
resa på Nya teatern 1883 som verkligen gick bra. Men den
överträffades av Lefflers En räddande engel som spelades
under hela åttiotalet. Alfhild Agrell, också född 1849, hade
debuterat 1881 och fick året därpå en oerhörd framgång
genom sin omdebatterade replik till Ibsens Et dukkehjem,
det bittervassa dramat Räddad. Pjäsen framfördes fler
gånger än vad som brukar beskrivas som Strindbergs succé
med Mäster Olof. Dessutom gick både Lefflers och Agrells
pjäser på Dramaten, landets mest prestigefyllda scen,
medan Strindberg bara hade lyckats få Gillets hemlighet
– ett både kritiker- och publikmisslyckande – antagen och
annars sattes upp på Nya Teatern.
Det är nu Strindberg skriver Giftas. En konfrontation
mot borgerligheten, som dessutom angriper Leffler och
Agrell i förordet; en skandalsuccé som i ett slag riktar strålkastarljuset mot honom själv. Upplagan beslagtas, triumfatoriskt mottagande i Stockholm, rättegång, frikännande,
nya hyllningar, upplagan slutsåld, ny upplaga.
Tillbaka i Schweiz, med framgången i ryggen, skriver
han Giftas II, och nu har den någorlunda balanserade
kritiken i första delens förord efterträtts av rent kvinnoförakt. Resten är litteraturhistoria.
David Gedin
Fil. dr. i litteraturvetenskap och ledamot av
Strindbergssällskapet.
parnass 2/3·2012
T e ma Kvinnliga författare i Norden
Mona Mörtlund:
Med nycklar till många världar
Känner du dig nordisk? Det är en av frågorna jag blir
ombedd att svara på i den här artikeln och svaret kanske
illustreras bäst så här: Samma vecka som jag blir tillfrågad
om att skriva i den här fina tidskriften så ringer en finsk
journalist och vill skriva om mitt arbete i en tidning i
Norge och på posten får jag en finsk litteraturtidskrift
som har publicerat dikter ur min diktsamling Ohitan
Juhonpietin maitohorsman kukkiessa (Jag passerar Juhonpieti
när rallarrosen blommar, i finsk översättning av Anneli Mäkinen och Claire B. Kaustell) och en antologi från Tallinn
(räknas inte till Norden, jag vet, men nära granne i alla
fall) där min dikt Oonhän meilä vielä kieli (Ännu lever
språket hos oss) finns publicerad på estniska. Så visst
känner jag mig nordisk!
Hemma i Norden
Häruppe på Nordkalotten är det självklart för många att
känna sig hemma i det nordiska. Att röra sig i östlig-västlignordlig riktning har äldre anor här än att röra sig söderut.
Det är nog en av anledningarna till att jag känner mig lika
hemma i Tromsö och Rovaniemi som i Luleå och Kiruna
och lika gärna läser Eeva Kilpi och Herbjørg Wassmo och
Sofi Oksanen som Elsie Johansson och Kristina Lugn.
Foto: Reino Jillker
Flerspråkighetens rikedom
Jag skriver på både svenska och meänkieli/tornedalsfinska
och är så glad för att jag har vuxit upp i en flerspråkig
miljö som gett mig nycklar till så många världar.
Svenskan räcker också till för att förstå norska och danska och tornedalsfinskan ger en gratis ingång till det finska
och lite hjälpligt kan man också förstå en del estniska och
en del andra finsk-ugriska språk. Jag önskar att jag förstod samiska också, ett annat av Sveriges nationella minoritetsspråk, men det gör jag inte så när min nya pjäs När
vinterns stjärnor lyser här/Ko talven tähet loistavat/ Go dálvvi
nástit šearrájit, ska spelas till hösten så får jag hjälp med
att översätta de delar som ska spelas på samiska.
Äntligen hördes meänkieli på nationalscenen
Mona Mörtlund är född 1957 i Kangos i Pajala kommun i Norrbotten. Hon skriver poesi och prosa samt dramatik för scen, film,
radio och tv på svenska och meänkieli, tornedalsfinska. Hon är även
översättare.
parnass 2/3·2012
Två pjäser har jag skrivit tidigare, båda tvåspråkiga, liksom
så gott som alla filmmanus jag skrivit. Att skriva på ett
minoritetsspråk, som länge var förbjudet att använda i
skolorna i Tornedalen och som man absolut inte fick
någon undervisning i och som därför är nytt som skriftspråk, kräver mycket arbete och möda. Fem böcker har
det hittills blivit (tre av dem skrivna tillsammans med
Monica Johansson) och ett av de stora ögonblicken i mitt
skrivande liv var när min pjäs Regnblommorna är vackra i
år/Vale tappaa sielun visades på Dramaten 2006. Det var
första gången meänkieli hördes på nationalscenen och det
betydde mycket för både mig och andra tornedalingar.
27
Ellen Key
så in i
Norden
28
parnass 2/3·2012
Foto: Bonniers arkiv
S i v Hack z ell
I Parnass nr 1 2008 står artikeln ”Ellen Key, den tänkande
resenären” om Keys resor på kontinenten. Här ska vi följa
med henne Norden runt från Tromsö, Molde och Bergen
i norr, till Skagen, Köpenhamn och ön Als i sydväst samt
Borgå, Hangö, Helsingfors och Viborg till St. Petersburg
i sydost. Den yttre resan är också en livsresa genom Ellen
Keys tankevärld från ungdomens idealism tills hon 1911
slår sig till ro i sitt nybyggda hem Strand vid Vättern i
skydd för det världskrig som nalkas men som hon envist
bekämpar med ordet som vapen.
Förenade sedan medeltiden av band som språk, handel, sjöfart, lagarnas anda och lutherska statskyrkor är och
var Norden en kulturell enhet trots stormakternas framfart. 1809 förlorade Sverige Finland som blev ryskt storfurstendöme till självständigheten 1917. Fredsslutet efter
Napoleonkrigen gjorde att Danmark 1814 förlorade
Norge som tvangs i union med Sverige till 1905. Dansktyska kriget 1864 innebar att Danmark förlorade en tredjedel av sin yta.
Ellen Keys nordiska resor började 1874 i södra Danmark.
En tur i hennes fotspår kan gå till Sönderborg och Dybböl,
där striderna stod 1864. De ligger väster om ön Als, där
Herman Bang (1857–1912) föddes, han som skildrat kriget
i romanen Tine. Dybböl blev en symbol. Ellens far-bror
Hugo Raab gjorde verklighet av skandinavisternas löfte
att ställa upp för ett broderfolk i nöd och samlade en
svensk-norsk ”fredsstyrka”. På vägen ut tog han farväl
av familjen Key i Sundsholm. Det och avskaffandet av
ståndsriksdagen 1867, blev händelser i Ellens ungdom
som kom att prägla hennes liv.
Danske Grundtvig (1783–1872) och norske Björnson
(1832–1910) blev fäder åt en ny tanke. Man skulle skapa en
anda av tolerans och jämlikhet mellan och inom folken
som motvikt mot klasshat och nationell självhävdelse till
varje pris. Folkhögskolor på landet skulle bli ett medel
för unga vuxnas fredsfostran. Längs Danmarks nya gräns
i söder anlades ett band av skolor. Ellen gjorde studiebesök på Askov, Testrup och Vallekilde. I Norge såg hon 1876
Vonheim och Sagatun. Ett förenande namn är Anker,
däribland Sagatuns Katti Anker Möller. En seger för
fredstanken syns i en målning på Sönderborgs slott. En
folkomröstning 1920 sade ja till Nordslesvigs återförening
med Danmark. Tavlan visar hur Kristian X rider in på
en vit häst omgiven av danska fanor. Samme kung red
för övrigt sin vanliga morgontur i centrala Köpenhamn
under hela den nazityska ockupationen 1940–45.
Det första mötet med Norges litterära landskap blev
resan med Julia Kjellberg, Anna Whitlock och Signe
Sohlman 1876. Att vatten i alla tider har förenat våra
bygder syns av att Ellen åkte båt på Vänern och Vättern,
var turist i sin framtids Vadstena, Omberg, Alvastra och
på Visingsö, for på Kinda och Dalslands kanalvägar, på
parnass 2/3·2012
Oslofjorden och Norges största insjö Mjösen för att nå
målet: den beundrade Björnson och hans Aulestad.
Djärva fotturer
Man såg huvudstaden Kristiania och kulturmetropolen
Bergen. Ellen och Julia gjorde djärva fotturer i Ibsens
Peer Gynts fjällvärld, man såg Gudbrandsdalen och
Sognefjordens landskap. Ellen Key hade skäl att i tal och
skrift försvara Norges suveränitet 1905 utan att Sverige
tog till vapen.
Viktiga nordiska vänner var författarinnorna. Deras
historia kan läsas på nätet adress http://nordiskkvinnolitteratur.se. En bra guide till Ellen Keys besöksmål är
fotoboken Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer
i Norden (1999). Till dess kartbild kan läggas det norska
världsarvet Hurtigruten vars hamnar i anrika kuststäder
Ellen såg 1902 på väg till Tromsö från Molde där hon skrev
sin 70-årshyllning till Björnson. Dansk-norska Magdalene Thoresens böcker om midnattssolens land var bland
det första Ellen recenserade. Nu fick hon se detta Norge. Att
i Köpenhamn besöka Magdalene liksom Georg Brandes
och Wendela Hebbes ättlingar familjen Vedel hörde till
rutinen vid Ellen Keys resor söderut. Från 1880-talets mitt
bodde fadern Emil Key i Helsingborg. Därifrån besökte
Ellen konstnärsvännerna i Skagen. Brev och dagböcker
berättar om människor vi känner igen på museernas
målningar.
Tillspetsad situation
Också i Finland fanns kolonier av författare och konstnärer som levde i den tidsanda som Ellen Key uttryckte i
Barnets århundrade (1900) och Kärlek och äktenskap (1903).
Essäsamlingen Människor utkom i Helsingfors december
1899. Resrutten var samma som 1887 men situationen
var tillspetsad. Rysslands grepp hade hårdnat. I festsalen i
Universitetet vid nationens hjärta, Senatstorget, föreläste
Ellen Key om Madame de Staëls moraliska seger över
Napoleon. Hon föreläste i Viborg och besökte St. Petersburg, såg Rembrandts tavlor i Eremitaget och mötte den
ryska ungdom som hon trodde skulle äga framtiden.
Vid världsutställningen i Paris 1900 strålade man samman och såg konst av mästare som besökte varandra i
hem som är öppna för dagens turister. Flera världskrig
senare men trots allt med ett FN av 200 nationer kan vi
medge att den resande visionären Ellen Key hade rätt.
Siv Hackzell
Ordförande i Ellen Keys Vänner i Norden, doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, i färd med att översätta sin
avhandling om kosmopoliten Ellen Key till engelska.
29
Te ma Kvinnliga författare i Norden
En stor berättare och två omistliga poeter
Karen Blixen, Tove Ditlevsen
och Inger Christensen
C at h ar i na Söder b erg h
När det gäller danska förebilder så har vi valt ut tre stycken:
Karen Blixen, Tove Ditlevsen och Inger Christensen.
Karen Blixen och hennes berättelser om Afrika är välkända och älskade. Vi har berättat om hennes författarskap tidigare i Parnass. Tove Ditlevsen och framförallt
Inger Christensen är däremot mindre kända. Beror det
kanske på att de främst är lyriker?
Karen Blixen
– Karen Blixen är en av Danmarks stora författare, påpekar Jette Lundbo Levy i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Blixens berömmelse började i USA, då debutboken
Seven Gothic Tales kom ut 1934. Under pseudonymen
Isak Dinesen visade hon på arvet efter fadern, den äventyrlige officeren Wilhelm Dinesen, som skrev Boganis
Jagtbreve och Paris under Kommunen. Som barn skrev hon
marionettkomedin ”Sandhedens Hævn”, som ung utkast
till ödesberättelser som t ex ”Familien de Cats og Pløjeren”,
alltmedan hon påbörjade och avbröt en utbildning till
konstnär på Kunstakademiet i Köpenhamn. Men det var
först då hon 1931 återvände till hemmet på Rungstedlund
efter 17 år på en kaffefarm i Kenya, som hon under några
få år skrev sina enastående böcker.
De ohälsosamma och ekonomiskt vanskliga åren i
Afrika, de lyckliga mötena med den infödda befolkningen
och kärleksförhållandet med aristokraten Denys FinchHatton blev i Den afrikanska farmen, 1937, Karen Blixens
berättelse om sitt eget öde. Efter kriget blev hon genom
berättelserna Vintersagor, synlig för den unga generationen
av författare och litterära personligheter. Under den här
perioden, som grundlade hennes status i danskt kulturliv,
gav hon också ut sina Sista berättelser och Skæbne-Anekdoter
Ödets lekar.
År 1960 var Karen Blixen med om att grunda Det Danske Akademi. Akademins möten hålls fortfarande på
Rungstedlund utanför Helsingör, som idag är ett välbesökt
författarmuseum. Karen Blixen dog 1962.
30
Karen Blixen.
Tove Ditlevsen
–Tove Ditlevsen är en av de mest betydande och framgångsrika danska författarna efter andra världskriget,
skriver Lise Busk-Jensen i Nordisk kvinnolitteraturhistoria.
Hon skrev över 30 böcker inom olika genrer som sålde
i stora upplagor. Hon växte upp i en arbetarfamilj på
Vesterbro i Köpenhamn och kom efter nioårig skolgång
ut i förvärvslivet och fick arbete som hembiträde och på
kontor.
Hon skrev dikter från tioårsåldern, debuterade 1937
med dikten ”Til mit døde barn” i tidskriften Vild Hvede.
parnass 2/3·2012
1940 gifte hon sig med tidskriftens redaktör, Viggo F.
Møller, som finansierade utgivningen av hennes första
diktsamling, Pigesind, 1939. Hon bytte make tre gånger
under 1940-talet och fick ett barn med var och en av
dem.
Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap, krönt av ett
betydande memoarverk, skrev hon barnböcker, essäer
och artiklar. Dessutom var hon läsarbrevsredaktör i
veckotidningen Familie-Journalen.
Köns- och klassminnen från barndomen i arbetarfamiljen och i kvarterets proletära miljö är bakgrunden
till innehållet i flera av hennes romaner som Man har
gjort ett barn illa, 1942, och Barndomens gata, 1948, medan
diktsamlingarna Lille Verden, 1942, och Blinkende Lygter,
1947, söker sig mot problem som existens, identitet och
död. Här har Tove Ditlevsen bl.a. påverkats av gamla
psalmer och folkvisor.
Under den kommande tioårsperioden blev hemmafruns perspektiv förhärskande i verk som Paraplyen 1952,
Vi har kun hinanden, 1954, Två som älskar varandra, 1961
och Kvindesind, 1955.
Flugten fra opvasken, 1959, föregriper dels den nya kvinnorörelsen, dels det självbiografiska huvudverket Barndom, 1967, Ungdom, 1967, Gift, 1971 och Vilhelms rum, 1976.
I lyriksamlingarna De voksne, 1969, och Det runde
værelse, 1973, bryter Tove Ditlevsen fram i en friare, mera
direkt och mindre melankolisk form. En konfliktfylld
modersbindning träder så småningom fram bakom klassoch könsrollsmönstren som författarskapets mest betydande utgångspunkt. Tove Ditlevsen dog 1976.
parnass 2/3·2012
Inger Christensen
– Inger Christensen är ett bärande namn i 1900-talets
danska litteratur, skriver Lis Wedell Pape i Nordisk
kvinnolitteraturhistoria. Hon föddes 1935 i Vejle där
fadern var skräddare. Redan som barn läste hon ivrigt,
även litteratur på främmande språk. Hon blev, som den
första i familjen, student 1954 och 1958 tog hon lärarexamen med tyska som huvudämne. Efter ett par års
arbete som lärare gav hon sig hän åt diktningen med Rilke
och Novalis som de viktigaste inspirationskällorna.
Redan under skoltiden skrev Inger Christensen dikter
och hon debuterade 1962 med Lys (Ljus, gräs, 1993) som
delvis skrevs medan hon var landsortslärare på Djursland.
Kärleken och förhållandet mellan människa och natur
är teman som ständigt utforskas och varieras i de kommande verken. Med diktverket det, som 1969 uppmärksammades av såväl kritiker som läsare, kom författarskapets grundtema, förhållandet mellan människa, natur
och språk, fram på allvar.
I de följande verken utvecklas förhållandet mellan människa, språk och universum i lyrik i alfabet, 1981, och i
Sommerfugledalen. Et requiem, 1991 (Fjärilsdalen, 1996), i
prosa, Det malede værelse, 1976, och i essäer, Del af labyrinten, 1982. Inger Christensens verk, har översatts till flera
språk. Hon var från 1978 medlem av Det Danske Akademi
och har erhållit en rad priser i Danmark och i utlandet,
bl a Svenska Akademiens Nordiska pris och Grand Prix
des Biennales Internationales. Inger Christensen dog
2009.
31
Te ma Kvinnliga författare i Norden
Konsten, kärleken och livet
Tre norska förebilder
Mal i n G r ä nde
Att förena skapandet med kvinnorollen, att finna sin
väg och hitta sina ideal har varit många författarinnors
dilemman. Man kan göra som norskan Amalie Skram
(1846–1905): leva sin passion i och utanför sina verk,
våldsamt, självförstörande. Se ett hörn av naturen genom
ett temperament och strunta i att kvinnor borde slåner
blicken och inte utforska oanständigheter.
Lidelsefull naturalist
För genombrottsmännen var naturalismen ett vetenskapligt paradigm – för Amalie Skram blev den en passion! Skriver Inger-Lise Hjordt-Vetlesen i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Amalie Skram skrev en rad viktiga
äktenskapsromaner, däribland Constance Ring, 1885 och
Lucie, 1888 som gör upp med den utbredda dubbelmoralen. Släktkrönikan Hellemyrsfolket, 1887–98 i fyra
band färgas, liksom alla hennes verk, av skarpt iakttagande naturalism, lidelse och fritt fabulerande drömspråk.
Hjort-Vetlesen påpekar att Amalie Skram skrev med sitt
hjärteblod. Andra tog det mer varligt och följde den
smala balansgången mellan sitt inre jag och omvärldens
förväntningar.
Cora och Alberte följde konsten och fann vägen
Cora Sandel (1880–1974) hade tänkt bli konstnär, inspirerad av impressionisterna. Hon gick på konstskola både i
Norge och Frankrike, men slutade då hon fick barn. Först
i fyrtioårsåldern kunde hon helt ägna sig åt skapande
igen. Då blev hon författare.
Hennes första roman, Alberte og Jakob, 1926 (på svenska 1927), som har handlingen förlagd till tiden kring
sekelskiftet, blev en kritikersuccé och trycktes i fyra upplagor och 9 000 ex redan första året. Den följdes av ytterligare två romaner om Alberte. Trilogin är en utvecklingssvit, detaljrika flanörsromaner ur en kvinnas synvinkel.
Historien rör sig från den lilla nordnorska staden med
32
Sigrid Undset.
Cora Sandell.
Amalie Skram.
sina konservativa invånare, till världsmetropolen Paris
med sina frigjorda bohemkretsar och konstnärer. Det är
en svit med stark miljö- och tidsförankring, men framför
allt är det romaner om en kvinna som finner sin egen väg.
Böckerna leder fram till hur Alberte hittar sitt jag, sitt eget
rum i världen. Det blir i skrivandet: ”som en knut har
hon knutit sig runt manuskriptet”. Alberte lämnar man
och barn för att följa sin kallelse. Hon gör det inte snyggt
och rakryggat, men kanske är flykten i det tysta hennes
enda väg ut.
Cora Sandel är pseudonym för Sara Cecilie Margareta
Gørwell Fabricius, uppvuxen i nordnorska småstaden
Tromsö (vid den tiden med 7000 invånare och utan
elektricitet). Konsten förde henne ut i världen. Hon levde
i skandinaviska konstnärskretsar i Paris i 15 år i början av
1900-talet. 1913 gifter hon sig med den svenske skulptören
Anders Jönsson och i början av 20-talet flyttar familjen
till Sverige. Hon är över 40 år när hon bokdebuterar.
Hon har då skilt sig. Parallellerna mellan Cora Sandel
och hennes romanfigur Alberte är många och tydliga,
även om romanerna inte är några självbiografier. Just
det faktum att hon lyckas skapa en iakttagande distans
till händelserna i sitt eget liv och forma dem till romanfigurernas erfarenheter gör henne till en stor författare.
Trilogin om Alberte räknas till Cora Sandels huvudverk,
men under sitt författarskap skrev hon också ett 60-tal
parnass 2/3·2012
noveller. Hennes stil är förtrolig, kvinnlig, på samma
gång direkt och antydande. Det knyts ett förbund mellan
läsaren och personerna i hennes texter; kvinnlig förståelse och överenskommelse, som vänskapen mellan två
väninnor. Nya läsare hittar ständigt till detta kvinnliga
”vi” som förenar och förklarar och stärker.
Människornas hjärtan förändras aldrig
När Sigrid Undset (1882–1949) var elva år dog hennes
far, och om hon hade konstnärsdrömmar redan då, om
författarskap, fick hon minsann lägga dessa på översta
hyllan längst in i garderoben. Som sextonåring började
hon sin yrkesverksamma bana som kontorist för att
hjälpa till att försörja familjen. Och hade hon varit en
vanlig, modern kvinna vid förra sekelskiftet, hade hon
förmodligen blivit kvar på kontoret. Men Sigrid Undset
var allt annat än vanlig. Hon var exceptionell. ”Det är
konstnär jag vill bli. Konstnär, och inte pennförande
dam.” Så genom uppesittarnätter, kaffe, hårt arbete och
cigarretter blev debutromanen till.
”Jag har varit min man otrogen.” lyder den första meningen i Undsets debutroman Fru Martha Oulie. Dagboksromanen blev en framgång, och med inkomsterna från
den vågade Sigrid Undset plocka fram författardrömmarna ur garderobsmörkret.
Motstånd mot det nya, fria kvinnoidealet
Trots inledningsmeningen från debutromanen, som visar på en modern kvinna med egen vilja och egna erotiska
begär, visar sig ett starkt motstånd i Undsets verk mot
det nya, fria kvinnoidealet. Själv är hon orsaken till två
skilsmässor, men i hennes böcker predikas kvinnans
underdånighet inför mannen och det heliga äktenskapet.
Hon är yrkesverksam och ekonomiskt självförsörjande,
men i hennes böcker ska kvinnan lita till mannens inkomster och helt ägna sig åt make, barn och hushåll. En
kvinna blir inte hel förrän hon blir mor. Ett äktenskap
blir inte lyckligt om det inte finns barn. ”Jag tycker inte
fruntimmer har något berättigande, utom att vara snälla
och skapa glädje omkring sig.” Hemmet är platsen för
kvinnan, inte offentligheten. Ändå är Undset en av de
mest aktiva och viktiga personerna i den offentliga
kampen mot den framväxande nazismen, så aktiv att hon
tvingas fly ur landet när tyskarna ockuperar Norge. Ändå
blir Undset ordförande i norska författarföreningen 1935
och en efterfrågad föredragshållare.
Nej, det är en stark spänning mellan Undsets liv och
verk och det är tydligt att det inte alltid är så lätt att leva
som man lär.
Sigrid Undsets far var arkeolog och han introducerade
parnass 2/3·2012
henne i forna tiders gåtor och äventyr. De stod varandra
mycket nära, och förlusten var stor när han gick bort.
Hennes intresse för historien har på ett sällan skådat vis
triumferat i hennes böcker. De stora medeltidsromanerna
om först Kristin Lavransdatter och sedan Olav Audunssøn, gav henne Nobelpriset 1928 och stor internationell
berömmelse. Undset mottog priset som den tredje kvinnan i ordningen (efter Selma Lagerlöf och italienskan
Gracia Deledda), och fick arvprins Gustaf Adolf till bordet
på nobelmiddagen på Grand Hotel. Akademien framhöll i sin motivering Undsets ”mäktiga skildringar ur
Nordens medeltida liv”. Att vi kan beröras av, identifiera
oss med och känna närhet så starkt till personer i så avlägsen tid förklarar Undset själv:
”Ti, sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider,
og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes
om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.”
Inför Bok&Bibliotek
kommer Parnass ut
som nättidning!
På Bok&Bibliotek i Göteborg den 27–30 september har
Parnass och DELS en egen monter. Den har blivit en
trevlig träffpunkt för alla som älskar våra klassiker. Här
kan du också köpa gamla temanummer av Parnass och
bokstöd med dina favoritförfattare.
På De litterära sällskapens scen avlöser föreläsarna
varandra, bl.a. kommer flera av detta nummers
författare att medverka.
För att ge aktuell information om allt som händer
på Bokmässan och som kan intressera dig, kommer vi
att ge ut Parnass som nättidning på vår nya hemsida
www.parnass.nu, som lanseras i början av september.
Har du inte tillgång till Internet så skriv till red@dels.
nu eller hör av dig till redaktionen på 0706-97 94 32, så
ordnar vi en papperskopia!
Catharina Söderbergh
33
Te ma Kvinnliga författare i Norden
På mitt
nordiska
nattduksbord
Br i tta N y g å rd
Gomorron, ni ligger där fortfarande som om ni inte hade
någon brådska alls och varför skulle ni ha det förresten.
Ni är mina vänner, mina böcker, som kommit till mig på
olika vis och som jag umgås med under olika perioder
och i olika sammanhang, mer eller mindre tid får ni var
och en av mig. Någon bok får alltid följa med mig på
bussen och tunnelbanan. Några får ge sig till tåls och
vänta. Kanske glömmer jag någon.
Kvinnorna kliver fram
Böcker i travar på mitt nattduksbord, på golvet och i
hyllorna… Starkast stiger kvinnorna fram ur böckerna
i min närhet. Även manliga författares kvinnogestalter
framträder tydligt och stannar kvar: Salka Valka av
Halldór Laxness, modern i Ivar Lo Johanssons böcker,
Vilhelm Mobergs Kristina och Dollar-Hanna i Lars Sunds
böcker. Alla starka kvinnokaraktärer som ömsint skildras
av manliga författare.
Men närmast mitt hjärta kommer de kvinnliga författarnas alster, om vad de än må handla. Kanske blir det
så för att de öppnar stängda dörrar i mitt inre, även rum
som inte enligt vedertagna mått ska framträda så starkt
hos oss kvinnor. Deras mod att våga sätta ord på fattigdom
och kamp som Moa Martinson gör och spegla dolda liv
som Elsie Johansson vågar, det är stort.
Modigt är också det som förre folkhögskolerektorn
Nils Zandhers gjort genom att ge ut boken Morgonsol,
berättelsen om ett barnhemsliv där han sent i livet avslöjar
hemligheten om sin hemlöshet i barndomen. Nils blottar
samhällets svagheter och sin egen kamp med att vända
erfarenheterna till konstruktiva gärningar genom ett helt
liv i folkbildningens tecken. Nils var en månad när hans
mamma dog och han placerades på barnhem. Jag tolkar
boken som en hälsning till alla mammor som inte får
dela liv och drömmar med sina barn men också som en
ögonöppnare för alla vuxna med ansvar att se barnens
behov.
34
Birgitta Nygård läser mycket, i synnerhet nordisk litteratur.
Kompassen visar mot öster
Som finlandssvensk boende i Sverige är min orientering
lite starkare mot finländska och svenska böcker men även
andra nordiska författare intresserar mig mycket.
Inga-Britt Wik (1930–2008), österbottnisk författare,
följer mig med orden:
”Morgon: att få / smaka mörkret i brödet / munnens
förtröstan / Som när en resa har börjat / då bland orden,
onda och goda, / mitt i deras flyktighet, / du känner ljusets
rörelse / i kroppen.”
Inga-Britt som började skriva på heltid i 60-årsåldern och
som sade när vi njöt av kaffetåren i hennes härbre i Vörå:
”Jag ångrar att jag inte lämnade yrkeslivet för författandet
tidigare!” Men mycket hann hon skriva, både prosa och
poesi och även fakta och dokumentation! Exempelvis
i boken Strövtåg i ordskogen fångar hon författaren och
människan Lars Huldén på ett fängslande och poetiskt
sätt. Inga-Britts närhet i stunden och hennes lyhördhet
som intervjuare gör boken till mer än en biografi.
parnass 2/3·2012
När kriget kommer nära
Efter modernisterna, givetvis är Edith Södergran en av
dem, blev Wava Stürmer en av mina ständiga följeslagare.
Wava, som skrev kvinnosången Vi är många, vi är hälften…
som fanns med i pjäsen Jösses flickor på Stockholms
stadsteater på 1970-talet och som även blev de isländska
kvinnornas kampsång när de tog plats i politiken! Wava
skriver både prosa och poesi och hennes ungdomsbok om
Anita Andersson drabbade mig starkt som mogen kvinna.
Hon beskriver i boken krigets fasa ur ett barnperspektiv
och får den sköra hinnan att brista för mig och alla oss
efterkrigsbarn som söker svar på frågor som aldrig gått
att ställa.
Finlands krigssmärta är också skildrad i boken I sorgens
och saknadens tid av den österbottniska författaren Elsa
Westerholm. Det är några av Finlands 30 000 krigsänkor som i boken får komma till tals och berätta om
sina liv och bland annat om hur Sverige hjälpte även
dessa krigsänkors familjer genom något som hette Krigsfadderhjälpen. Familjer i Sverige tog sig an familjer i
Finland som de försörjde med kläder och förnödenheter.
Barnen fick stanna kvar i sina hem i motsats till de barn
som blev tvungna att flytta till Sverige och som benämns
finska krigsbarn.
utspelar sig i och kring en källarvåning i Reykjavik. Àudur
är för övrigt barnbarn till Halldór Laxness.
En god bok
Andlig och lekamlig spis hör ihop och även kokböcker
har ju numera tillträde till litteraturhyllorna. För mig
är kokboken med stor bokstav Marthas kokbok, den som
finlandssvenska Runa Melander lade grunden för redan
1929 och som ständigt utkommer med nya upplagor.
Boken är avskalad och saknar bilder och yttre glans men
i den finns grunden för all lekamlig överlevnad. Min mors
folkhögskoleexemplar var så använt och utlånat i byn att
det till sist sönderföll i sina beståndsdelar. Jag har i min
ägo ett exemplar ur den 25:e upplagan!
Det är kvinnornas berättelser som fångar mig mest
men ändå kan jag inte låta bli att lyfta fram männen allt
emellanåt. Några ord till min egen mor från en manlig
författare som sökte en skrivplats bakom en spetsgardin:
”Till Elsa Nygård från Björn-Erik Höijer, en berättelse om
en annan tapper kvinna….” Så skriver han som dedikation
i sin bok Lavinen. Björn-Eriks farfar härstammar från min
österbottniska hemkommun och Björn-Erik sökte sina
rötter där.
Bokbilens lov
Stora berättelser
Ofta är det de stora berättelserna om de små tingen som
stannar i minnet som exempelvis norska Herbjörg Wassmos trilogi om Tora, Anne K. Ragdes Berlinerpopplarna och
Elsie Johanssons berättelse om Nancy och beskrivningen av
en tid som är nära men ändå så fjärran för många. Också
Elsies raka gestaltning av den åldrande kvinnan i boken
Sin ensamma kropp drabbar mig starkt.
Karin Boyes poesi pulserar och stämmer mitt hjärtas
takt – och Eeva Kilpi är med, icke att förglömma hennes
poesi men även hennes berättelse om den egna barndomen i boken Gränslöshetens tid. Österbottniske Gösta
Ågrens lyrik är där också, Gösta som fascinerade mig med
sitt samhällsengagemang redan på 1960-talet. Isländske
Einar Már Gudmundssons författarskap står mig också
nära och den första kontakten med honom var genom
ungdomsboken Riddarna av runda trappan. Den handlar
om livet i Reykjavik men jag kunde identifiera mig med
mycket i hans berättelse.
Fascinerande är också allt som utspelar sig i de isländska
källarvåningarna! Kabusa förlag har genom åren satsat på
nordiska författare och där finns bl a Kristin Steinsdóttirs
Sin egen väg, som handlar om en tyst och osynlig kvinna
som bor i en källarvåning men söker ett annat liv. I Folket
i källaren av Àudur Jónsdóttir, får man också följa liv som
parnass 2/3·2012
Och varför läser jag? Jo, i begynnelsen var bokbilen! Den
kom till min avsides belägna by med böcker i lådor som
föraren bar in i vårt kök och byborna strömmade till för
att låna. Skollärarinnan fungerade som bibliotekarie och
hade på förhand lagt böcker i en särskild hög för mig; det
var sjuksköterskeböcker, herrgårdsromaner, Kitty-böcker,
Fem-böcker och annat. Senare smygläste jag vuxnas
låneböcker med ficklampa under täcket, Lars Görlings
skandalstämplade 491 var en av dem, men jag hittade
också Vilhelm Moberg och Väinö Linna genom pappas
låneböcker! Den första dikten kom till mig på 1950-talet
när farmor läste aftonbönen och lade till Brevet av Bo
Bergman, en sorglig dikt i ett slitet tidningsurklipp. I
mitt barndomshem fanns inga böcker mer än bibeln,
psalmboken och böneboken men vi hittade ändå vägarna
till läsandet tack vare bokbilen och någon enstaka dikt i
Vasabladet. Idag har jag många böcker i min ägo, men jag
tänker med glädje på biblioteket i kommunens centrum
som blev vår värmekälla ute i byarna!
Britta Nygård
Förbundssekreterare för Föreningen Norden i Sverige.
35
Skrivandets portar
– Litterära samtal
med tio kvinnliga
författare
Anne-Marie Berglund.
Agenta Pleijel.
Susanne Brøgger.
Journalisten Thomas Nydahl tyckte redan som ung att
det som kvinnliga författare skrev var allra intressantast.
En intervju med författaren Anne-Marie Berglund, som
bl.a. skrivit dikter, prosa och radiodramatik, fick honom
fortsätta intervjua flera kvinnliga författare.
Sammanlagt blev det långa samtal med tio kvinnliga
författare om deras skrivande och liv. Genom intervjuerna
tyckte han att en port öppnades som förde honom in i
dessa kvinnliga författares ”litterära universum”.
I Skrivandets portar (Artea förlag) berättar han om samtalen och vad han kommit fram till:
När jag läste Anne-Marie Berglund, Agneta Pleijel och
Suzanne Brøgger tyckte mig komma något på spåret: en
kvinnlig erfarenhet som formulerades litterärt. Denna
erfarenhet, denna litteratur, ville jag tränga djupare in i,
analysera, se och förstå. Under nästan fem år arbetade jag
med dessa texter, i ett ständigt flöde av frågor och svar.
Gabriela Melinescu kan tala för dem alla, och skrivandets portar när hon säger:
”Varje dag liknar en expedition, en forskningsresa efter
sanningen. Sanningen som är själva livet, med många
världar i. Dessa världar är fulla av mening.”
De övriga kvinnliga författarna som han intervjuade
var: Pia Tafdrup, Ida Jessen, Nina Malinovski, Birgitta
Boucht, Agneta Klingspor och Janne Teller.
Catharina Söderbergh
Gabriella Melinescu.
36
parnass 2/3·2012
Öppna dörrar
till författarhem och författarmiljöer
Kulturturism har blivit allt populärare och i sommar
vill DELS och Parnass slå ett slag för denna trevliga
form av utflykter och resor. Många författarhem och
författarmiljöer är verkligen värda en ”omväg”.
Här presenterar vi några av dem. På www.dels.nu kan
du också hitta information om dem.
Bland dem som har besökt minst fyra av författarhemmen lottar vi ut tre prenumerationer på Parnass för 2013.
Skicka in dina entrébiljetter till Parnass, Lädersättravägen 15, 176 70 Järfälla före 15 oktober och märk kuvertet
med ”Öppna dörrar”.
5
2
7
6
3
1
4
8
1. Sven Delblancs
Hedebyland,
Vagnhärad och Trosa
1
Utflykt i Hedebyland
5. Albert Vikstens
Ängratörn, Färila
2. Karlfeldtsgården
i Leksand Sångs
i Sjugare
6. Gunnar Ekelöfrummet på
Sigtunastiftelsen
i Sigtuna
3. Wendela Hebbes hus
i Södertälje
7. Dan Andersson
museum i Ludvika
4. Moa Martinsons torp
i Ösmo
8. August Bondesons
barndomshem i
Vessigebro
Välkommen till Vagnhärad och Trosa, det Hedeby
som så många lärt känna genom Sven Delblancs
böcker och TV-serien Hedebyborna. Vi inbjuder till
en utflykt i Delblancs barndomslandskap i Vagnhärad, med bl.a. en vandring längs Trosaån.
Kombinera gärna med ett besök i Trosa, den lilla
charmiga staden med mysig miljö, smala gränder
och små butiker, många restauranger och en
intressant historia. Guidning kan beställas.
Information och bokning: Delblancsällskapets
lokala arbetsgrupp, c/o Maj-Britt Imnander, tel
0156-268 49, e-post [email protected].
Vi kan också förmedla kontakt med lokalt bussbolag
eller föreslå andra alternativ för gruppresan.
www.delblancsallskapet.se
parnass 2/3·2012
37
3
2
Wendela Hebbes hus
Karlfeldtsgården
i Leksand Sångs i Sjugare
Öppet 14/6–9/8
Tisdag, torsdag, lördag visningar kl 13, 14.
Dessa dagar visas trädgård och bildspel kl 13–16.
Önskemål om besök annan tid tillmötesgås i mån av tid.
Grupper välkomna efter bokning maj–sept.
Entré: 70 kr, enbart vandring och bildspel 50 kr.
Program
Ons 4/7 kl 14.00 Musik vid Siljan. En hyllning till Tomas
Tranströmer framförs av Gustaf Sjökvist och hans
kammarkör. Solister: AnnKristin Jones, sopran och
Thomas Hansy, gitarr. Claes-Bertil Ytterberg hyllar i ord
Karlfeldt såväl som Tranströmer.
Lör 7/7 kl 15.00 Sånger på väg med opera- och vissångaren Olle Holmgren. Tonsättningar till texter av
bl.a. Dan Andersson och EA Karlfeldt framförs. Henrik
Berg ackompanjerar på piano.
Mer information om 4/7 och 7/7:
www.musikvidsiljan.se
Torsdagar i juli kl 17.00 Poesivandring i Karlfeldts
trädgård med guide.
Karlfeldtsgården Sångs i Sjugare ligger mellan Rättvik
och Leksand vid riksväg 70 och är anvisad med skylt
som varande ”riksobjekt”.
Information och bokning tel. 0247/600 28
[email protected] www.sangs.se
vid kanalen och slussen
i centrala Södertälje
Museum och restaurang med
uteservering
”Det täcka lantstället Snäckviken”
var i 25 år på 1800-talet sommarbostad för Wendela
Hebbe, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist i
Hiertas Aftonblad på 1840-talet och hennes dotter
Signe, en känd operasångerska och teaterpedagog.
Efter antikvarisk nedmontering och återuppbyggnad på
central plats i stan har huset blivit en välbesökt pärla.
Aktionsgruppen har blivit en litterär förening,
Wendelas Vänner, som på ideell basis driver museet
och hyr ut restaurangen. I museet speglar vi Wendela
Hebbes och Signe Hebbes pionjärinsatser i det svenska
kulturlivet på 1800-talet och den svenska pressens
utveckling från 1831 till 1851 då Aftonbladet bildade
epok och Wendela Hebbe hamnade i hetluften.
Guidad visning av huset med museet varje lördag
kl 14 (ca 1 timme). Inträde 50 kr. Föreningsmedlem
finns oftast på plats på vardagar mellan 12 och 14.
På andra tider kan individuella besök i museet ordnas
via restaurangen. Ett rikligt informationsmaterial finns
tillgängligt. Inträde vid dessa tillfällen 40 kr. Grupper
är välkomna. Bokning sker via restaurangen.
Restaurangen har i sommar öppet varje dag från
kl 11 till sena kvällen. Lunch med salladsbuffé och
kaffe och måltidsdryck 85 kr på vardagar. Lördagar
och söndagar 99 kr. På kvällen á la cartemenyer.
Fullständiga rättigheter.
Information och bokning genom restaurangen
08-55086675. [email protected]
Välkommen!
Öppet varje dag och kväll i sommar
Vettersgatan 4, 151 71 Södertälje
08-55086675
www.wendelashus.se
38
parnass 2/3·2012
4
Foto: Lena Hellström
6
Moa Martinsons torp
Johannesdal
ligger mellan Ösmo och Sorunda cirka två mil från
Nynäshamn. För besök av torpet kontakta Harriet
Thurgren tel: 08-530 405 41.
Bussresa till torpet med Anna König
Tisdagen den 4 och onsdagen den 12 september
kl 13.00 från Vasagatan 16 i Stockholm (mittemot
Centralen).
Pris 240 kr
Anmälan: [email protected], 076-350 16 89.
www.moamartinson.se
5
Gunnar Ekelöf-rummet
på Sigtunastiftelsen
i Sigtuna
Gunnar Ekelöf bodde sina sista år i Sigtuna.
Det ekelöfska hemmet, St Malmgatan 23, är
oförändrat till exteriören och kan ses från
strandpromenaden invid Malmbryggan. Platsen
är utmärkt med en minnesskylt.
Utsikten från Albert Vikstens författartorp
över sjön Ängratörn.
Mitt Paradis
Albert Vikstens författartorp
ligger i nordvästra Hälsingland
vid Väg 84 cirka 3 mil från Färila.
Guidning varje dag hela juli kl 12–16.
Info: www.farila.se
under ”SE & GÖRA”
eller 073-183 66 17
www.albertviksten.se
parnass 2/3·2012
Minnesrummet på Sigtunastiftelsen innehåller Gunnar
Ekelöfs centrala boksamling, placerad i vitrinskåp
utförda efter hans egna ritningar. Här finns dessutom
hans grekiska ikoner, några kopparstick, orientaliska
mattor och en replik av Sergels Bellmanmedaljong.
I rummet förvaras dessutom det för all Ekelöf-forskning intressanta Hemarkivet som hustrun Ingrid
iordningställde och i vilket man kan följa tillkomsten
av skaldens verk.
Ekelöf-rummet är under hela året öppet för visning
första söndagen i varje månad kl. 13–15.
Intresserade som önskar besöka rummet på andra
tider hänvisas till:
Sigtunastiftelsens reception
tel: 08-592 589 00
eller
Bo Alström, Gunnar Ekelöf-sällskapet
tel: 08-592 542 41
www.gunnarekelöf.se
39
Följ med till
7
32 litterära
städer!
Öppna dörrar till
Dan Andersson Museum
i Ludvika
Dan Andersson är en av våra mest folkkära poeter.
Sedan 1991 har Dan Andersson Sällskapet ett museum
i Ludvika till poetens ära.
I muséet finns omfattande information, dokument,
foton och rekvisita som till exempel Dans svarta fiol.
Här finns också, vad som antas vara, Dans skrivarlya
under 1913, då debutboken Kolarhistorier skrevs
(utkom 1914).
I anslutning till muséet finns också ett forskarrum
med en omfångsrik skriftväxling och andra dokument.
I nedre plan finns en butik där man kan köpa
böcker, cd-skivor och vykort med anknytning till Dan
Andersson. Besöket går också att kombinera med
ytterligare muntlig information och sångprogram.
Under sommartid är muséet öppet alla dagar,
utom söndagar och måndagar. Annan tid kan
överenskommas.
Upplägg, omfattning, ev sångprogram etc bestäms
genom dialog med vår museiföreståndare. Ring tel
enligt nedan.
Ta med Lars-Åke Skagegårds utmärkta guidebok Litterära
städer när du åker runt i Sverige och besöker olika författarhem och miljöer i sommar.
Lars-Åke Skagegård startar i Stockholm, fortsätter
söderut längs Ostkusten ner till Skåne för att sedan vända
norrut igen längs Västkusten. Vidare genom landet, ända
upp till Boden där Eyvind Johnson växte upp. Vi får
uppleva Lund när Esaias Tegnér, August Strindberg och
Hjalmar Gullberg var där. Ett antal mindre kända litterära
orter finns också med. Att t.ex. Fritjof Nilsson Piraten var
advokat i Tranås i hela tio år och att Carl Jonas Love
Almqvist låter Sara Videbeck och hennes Albert besöka
Strängnäs i Det går an visste jag inte. Trettiotvå litterära
städer och över hundra av våra mest välkända författare
hinner Skagegård med att beskriva.
Lars-Åke Skagegård bor i Uppsala och har tidigare skrivit
om författarnas Uppsala och vandringar i Gluntarnes
spår. Han har även författat böcker om så vitt skilda
ämnen som Alfred Nobel och nynazism, Nacka och Dag
Hammarskjöld.
Litterära städer kan beställas genom www.podium.nu.
Catharina
Söderbergh
DAN ANDERSSON MUSEUM
Engelbrektsgatan 8, 711 30 Ludvika
tel. 0240-100 16
www.danandersson.org
40
parnass 2/3·2012
KAREN
KAREN
BLIXEN
BLIXEN
MUSEET
MUSEET





De islandske
sagaers univers
Sommarkurs
Skuespiller
v. Erik
Skyum-Nielsen
Beate
20–22
juniBille
2012

BLIXEN
BLIXEN

Døgn
læser Forskningens
"Heloïse"
Vinter-eventyr.
”Karen
Blixen fra
och
Norden”
Fredag 20.Søndag
aprilKAREN
2012
kl.
den
22. nov.11.00
kl. 16 Gratis.
KAREN
Föredragshållare:
Billetter 90 kr. BilletNet.dk
Åbningstider
Åbningstider
Grethe
Rostbøll, Tone Selboe
ons-fre:
13-16
ons-fre:
13-16
MUSEET
lør-søn:
11-16
lør-søn:
11-16
Ivo
Holmqvist
& Marianne Juhl
MUSEET
man-tirs:
lukket
man-tirs:
lukket
De islandske sagaers univers
v. Erik Beate
Skyum-Nielsen
Bille
Rungsted
Strandvej
111
Rungsted
Strandvej
111
Kursavgift:
1250
kr. på www.billetto.dk
Skuespiller
T: 4557
1057
T: 4557
1057
www.karen-blixen.dk
www.karen-blixen.dk
Med stöd från
Døgn
læser Forskningens
"Heloïse" fra Vinter-eventyr.
Fredag 20.Søndag
april den
2012
22.kl.
nov.11.00
kl. 16 Gratis.
Billetter 90 kr. BilletNet.dk
Åbningstider
Åbningstider
ons-fre:
13-16
ons-fre:
13-16
lør-søn:
11-16
lør-søn:
11-16
man-tirs:
lukket
man-tirs:
lukket 111
Rungsted
Strandvej
Rungsted
Strandvej
111
Rungsted
Strandvej
111
T: 4557
1057
T: 4557
1057
T:
4557
1057
www.blixen.dk
www.karen-blixen.dk
www.karen-blixen.dk
8















Följ med på litterär bussrundtur
på Södertörn
Följ med på vår litterära bussrundtur på
Södertörn onsdagen den 5 september!
Vi besöker Fredrika Bremers hem på Årsta slott i Haninge,
Moa Martinsons torp i Sorunda och avslutar med lunch hos
Wendela Hebbe i Södertälje.
Guider från varje sällskap kommer under resan berätta om
sina författare.
Bussen går från Klarabergsviadukten kl 09.00 och vi beräknar
att vara tillbaka senast kl 16.00.
Fredrika Bremer
Moa Martinson
Pris: 450 kr, som betalas in på pg-konto 44 99 85-1.
Märk talongen med namn.
Närmare information och anmälan:
[email protected] eller 0706-97 94 32
Arrangörer:
Årstasällskapet för Fredrika Bremer studier,
Moas Vänner, Wendelas vänner,
Parnass och ABF
parnass 2/3·2012
Wendela Hebbe
41
FOTO: SCANPIX
Skansenchefen Hans Alfredson tyckte att idén med litterära matinéer var bra.
Sällskapslivet jubilerar på Skansen
200 litterära matinéer under 20 år
O lo f Hol m
1992 fick dåvarande Skansenchefen Hans Alfredson besök
av Curt Törnsäter, som föreslog att de litterära sällskapen
skulle släppas fram att göra program på Skansen. Alfredson tyckte det var en bra idé så Curt Törnsäter, som
själv var medlem i Karin Boye-sällskapet, gick till Lars
Almgren, ordförande i DELS, De Litterära Sällskapens
samarbetsnämnd, och berättade att det var fritt fram! I
februari 1993 öppnade det första programmet i serien
Sällskapsliv Litterära matinéer på Skansen.
I oktober 2012 kommer det 200:e programmet att äga
42
rum. Då har 90 sällskap med hjälp av 700 uppträdande
presenterat 120 författare för 19 000 människor.
Chefen hälsade välkommen
Så länge Hans Alfredson var kvar på Skansen öppnade
han varje program med några korta men uppskattade
ord om programmets författare, vädret eller något annat
som kunde samla åhörarna. Hans invigningsord till det
första programmet med Nils Ferlin-sällskapet avslutades
parnass 2/3·2012
till publikens jubel i anslutning till Kennedy i Berlin: ”Ich
bin ein Ferliner!” Alfredson var även medverkande i fyra
program, om Piraten, Falstaff fakir och Deckarvännerna.
Hans efterträdare Anna-Greta Leijon hälsade publiken
välkommen under sin första tid som Skansenchef.
Från Nyloft till Ordenshus
Vi började försiktigtvis på Nyloftet, men fick flytta till
Högloftet på grund av publika anstormningen. Till en
början släpptes alla in, men omsorg om brandsäkerheten
satte gränser, så när Frödingsällskapet 1994 bjöd på program med Sven Lindberg, Germund Michanek och
Monica Zetterlund med Jakob Bagge och Sture Åkerberg,
såg vi cirka hundra köande personer besviket vandra bort
från den dörr som stängts om ett proppfyllt Högloftet.
Efter att ha prövat olika lokaler är vi numera i vackra
Ordenshuset, Skansens senaste förvärv, från 1895, just den
typ av lokaler där man ordnade litterära och folkbildande
föredrag och där ”alla” svenska skådespelare, sångare och
komiker debuterade mellan 1880 och 1945.
Ordenshuset är alltjämt en nykterhetsloge på samma
sätt som Seglora är en kyrka. Kaffet serveras i gamla koppar
från IOGT. Lokalen är vacker och stämningsfull och har
bra akustik, och publiken har lärt sig att hitta dit. Efter
en svacka runt millennieskiftet ökar nu åter publikens
storlek år från år.
Sällskapen ordnar fantastiska program
Det är sällskapen som ordnar programmen, DELS står
bara för samordningen och den yttre ramen. Våra sällskap har en beundransvärd förmåga att göra bra program. Berömda affischnamn uppträder, ibland t.o.m.
världsartister, och jag tror att dessa sätter ned sina arvoden
till låga nivåer eller noll, för hur är det annars möjligt att
ordna program som de här:
Hjalmar Bergman Samfundet anordnade 1995 ett program med litteraturforskarna Kerstin Dahlbäck och
Karin Petherick, författaren Ulla Isaksson, skådespelarna
Mona Malm och Max von Sydow i en scen ur Swedenhielms som de just gjort på Dramaten samt operasångaren
Margareta Hallin, som uppförde en bit ur sin egen
opera om Clownen Jac. År 2003 skapade regissör Bengt
Lagerkvist ett program om sin far med genomtänkt regi
och ett uppbåd av artister: Börje Ahlstedt läste, Iréne
Lindh sjöng till celloackompanjemang av Petja Svensson
och som final läste Torsten Wahlund, Börje Ahlstedt,
Hedvig Lagerkvist, Iréne Lindh och Sten Johan Hedman
ur Midsommardröm i fattighuset.
parnass 2/3·2012
En mångfald av upplägg
De flesta program har haft färre uppträdande, men är väl
så slagkraftiga och ett mycket vanligt upplägg är en kännare (ofta litteraturhistoriker) som berättar om författaren,en recitatör (ofta en skådespelare) som läser författarens texter och en sångare (ofta en trubadur) som framför musik till texter av författaren, eller musik som låg
författaren om hjärtat eller på något sätt är kopplad till
författaren. Men det måste inte vara musik. Typiska prosaister som Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg kan presenteras utan en ton, annat än i språket. En del program
brukar spränga ramarna och börjar med gudstjänst i
Seglora (Johan Olof Wallin, Swedenborg) eller med en
promenad på Skansen (Strindberg). Eller så avslutar man
med en extra konsert i Skansens Folkets hus (Tora DahlKnut Jaensson Sällskapet) eller samling vid Statarstugan
(Ivar Lo). Martin Koch sällskapet tar nog priset: startade
sällskapet sitt program redan i Hedemora på morgonen,
invigde en minnesplatta på Hornsgatan i Stockholm och
fortsatte efter Skansen ändå hem med tåget till Hedemora.
Stjärnskådisar på scenen
Affischnamnen har varit många. Eliten av Sveriges skådespelare har funnits där, en del av dem flera gånger, t.ex.
Stina Ekblad (Ekelöf, Södergran), Krister Henriksson
(Södergran), Helena Kallenbäck (Bremer, Boye), Palle
Granditsky (3 ggr för Harry Martinson), Olof Thunberg
(Svenska Vitterhetssamfundet), Helena Brodin (Lagerlöf,
Stig Sjödin, Harry Martinson), Johan Rabaeus, Jan-Olof
Strandberg (Birger Sjöberg), Jarl Kulle (Piraten), Carl
Billquist (Piraten), Inga Landgré (Sara Lidman) och
många fler. Birgitta Ulfsson (Södergran) får ensam men
stark representera utlandet.
En trio återkommer under alla år: Kristina Adolphson
(6 ggr för Ruben Nilson, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist
och Strindbergssällskapet), Iréne Lindh (6 ggr för Almqvist, Lagerkvist, Bremer, Hebbe, Moa Martinson, FlygareCarlén) och Lars Göran Carlsson (6 ggr för Taube och
Strindberg).
Författare om sina kollegor
Litteraturhistorikerna brukar ge kortare anföranden eller
längre föredrag: Örjan Lindberg (Eyvind Johnson), Vivi
Edström (Lagerlöf), Roland Lysell (Stagnelius), Ebba
Witt-Brattström (Södergran, Moa Martinson), Magnus
von Platen och den trognaste gästen är Birgitta Holm
(5 ggr för Flygare-Carlén, Bremer, Sara Lidman, Lagerlöf)
och många andra.
43
Författare talar om sina kollegor: Folke Isaksson, Jan
Mårtensson, Björn Runeborg, Björn Julén, Ann Smith
m.fl. För Mårtensson finns det redan ett personlitterärt
sällskap, uppkallat efter hans deckare, Homansällskapet.
Det är högst troligt att de andra får sällskap också.
Svenska folket tycks aldrig kunna skapa nog sällskap
för sina favoritförfattare.
Säg det i toner
Sonja Åkesson, Harry Martinson, Fröding) samt den
värste av dem alla sångaren och kompositören Ove Engström som deltagit 10 gånger i program om Ferlin, Albert
Engström och Carl-Emil Englund.
Alla uppträdande, alla medverkande vid sällskapens
bokbord, alla i publiken är välkomna tillbaka – alla nya
är välkomna till den programserie som ser ut att kunna
leva vidare för nästa 200 gånger till: Sällskapsliv, Litterära
matinéer på Skansen!
FOTO: CATHARINA SÖDERBERGH
Praktiskt taget hela den svenska vissångareliten deltar:
Margareta Kjellberg (4 ggr för Wilhelm von Braun,
Ruben Nilson och Ferlin), Ivan Dittmer (4 ggr för Ruben
Nilson), Ewert Ljusberg (2 ggr), Ulf Johan Tempelman
(Emil Hagström), Ulf Bagge (Lucidor, Wivallius), Torsten
Arnbro, Torgny Björk, Tomas Edström, Puch Magnus
Olsson (6 ggr), Pierre Ström, Peder Svahn (6 ggr för 7
olika författare), Martin Bagge (Olof von Dalin), Maria
Lindström (4 ggr för Bellman, Taube och Birger Sjöberg),
Leif Bergman, John Ulf Anderson, Jerker Engblom m.fl.
Även andra artister har uppträtt, bl.a. Lill Lindfors
(Södergran), Cilla Ingvar (Karl Gerhard), Monica och CarlAxel Dominique (Harry Martinson-sällskapet), Mikael
och Lotta Ramel som under gruppnamnet Povels Naturbarn sjungit pappas låtar och klassiska sångare som
Thomas Lander och Solveig Faringer.
Ur privat vinkel…
Släktingar och nära medarbetare har givit oss porträtt i
närbild: Ulf Boye har berättat om sin barnkammarelaka
storasyster, René Dagerman har gripande talat om sin far,
Ann Smith har berättat om Ivar-Lo, K.W. Gullers och Ulla
Trenter har talat om Stieg Trenter. Bengt Lagerkvist har
givit oss tre program om sin far.
Olof Holm utanför ordenshuset på Skansen.
…och offentligt
Några kända politiker som är ordföranden eller styrelseledamöter i litterära sällskap uppträder till förmån för
sina författare: Torbjörn Fälldin (Olof Högberg), Karin
Söder (Lagerlöf) och Lars Engqvist (Pälle Näver), Arne
Gadd (Martin Koch), och Ingemar Eliasson (Geijer och
Fröding).
Trogna återkommare
Som synes är många återkommare och rekordet innehas
bland dem av: Tor Englund som sju gånger berättat om
sin far författaren Carl Emil Englund och om Ferlin,
Gunnar Edander, som tonsatt nästan hela den svenska
litteraturen och också deltagit sju gånger (Strindberg,
44
Sällskapsliv till sjöss
Sedan 2007 finns också Sällskapsliv till sjöss,
som anordnas varje år på en kryssning med Silja.
Då får du uppleva sju sällskap som presenterar
sina författare.
Mer information om Sällskapsliv till sjöss och till
Sällskapsliv, Litterära matinéer på Skansen får du
här i Parnass, på DELS hemsida www.dels.nu eller
per telefon till Olof Holm, 0708-78 99 71.
parnass 2/3·2012
L ITTER Ä R S A L O NG
Något hemland – Om Folke Dahlberg
J ona s Mod i g
”Det står väl rätt klart nu att Folke Dahlberg, poet,
landskapsdiktare, kulturhistoriker och djupt originell
konstnär hör till det som blev kvar av förra århundradet”.
Orden är Lars Gustafssons och i omdömet ligger underförstått att Folke Dahlberg befinner sig i ett mycket litet
sällskap. Det mesta är dömt att glömmas bort; det som
återstår och som är värt att ta med sig över sekelgränserna
har alltså mycket att leva upp till.
Hemlig fan club
Lars Gustafsson uttrycker knappast någon allmän och
vedertagen mening, snarare är han representativ för den
fan club som länge funnits, ganska hemlig och oregelbundet spridd bland författare, konstnärer, seglare, naturmänniskor, folk kring norra Vättern och intresserade
läsare med smak för det lite speciella, sådant som inte rör
sig på allfarvägarna eller är allmänt omtalat.
En av anledningarna till att Folke Dahlberg inte står i
första ledet i vår kulturkanon är det som framgår av det
inledande citatet: han är svår att genrebestämma. Han
ville bli författare, men etablerade sig först som konstnär,
gick på Tekniska skolan och även Konstakademien, fast
han hoppade av efter tre terminer. Han prövade olika
tekniker men kom ganska snart att koncentrera sig på
tuschtecknandet. Hans illustrationer syntes i litterära tidskrifter, i antologier och på bokomslag. 1945 kom genombrottet på en utställning, med en samling stora punktteckningar.
Sen debut efter hopp och förtvivlan
Folke Dahlberg gjorde många tuschteckningar med motiv från
norra Vätterns stränder – hur många är det ingen som vet. De finns
rikt representerade som illustationer i hans landskapsböcker och
tillsammans med artiklar han skrev, men åtskilliga blev aldrig
publicerade utan såldes direkt till privatpersoner eller användes
för att lösa skulder, stora eller små. Brunnet båthus är representativ
för genren – båtarna är oftare vrak än användbara, båthusen
förvandlade till ruiner eller nedbrunna, strandträden döda eller
nedfallna. Men horisontlinjen brukar anas som ett titthål mot
friheten.
parnass 2/3·2012
Folke Dahlberg satsade lika mycket på skrivandet, men
det dröjde länge innan han lyckades bokdebutera. Enstaka
dikter dök upp i olika litterära tidskrifter och en långvarig
korrespondens med Georg Svensson på Bonniers vittnar
om år av pendling mellan hopp och förtvivlan. Man
ska inte underskatta värdet av förläggarens omsorg och
försiktighet – det går inte att komma ifrån att mycket
av Folke Dahlbergs tidiga litterära mödor hade brister.
Men det hela gick för långt; processen gick på något sätt
i baklås. Folke Dahlberg tappade modet och den skadade
självkänslan blev aldrig riktigt reparerad.
En annan förläggare intog scenen, Carl Björkman på
Wahlström & Widstrand. Några dikter av Folke Dahlberg
hade publicerats i förlagets tidskrift Poesi. Björkman
frågade om det fanns mer som man kunde göra en bok
av. Det var som att ta bort en fördämning i en bäck, och
det ledde till debuten Cartesiansk dykare 1948, en stor och
brokig samlingsvolym med dikter och prosa som valdes
ur det stora förrådet, illustrerad med tuschteckningar av
författaren. Den fick fin uppmärksamhet av kritikerna,
inte minst av Gunnar Ekelöf, som berömde den i BLM.
45
Två stora öar i norra Vättern blev hans hemvist, först
Lilla Röknen där han hyrde in sig hos två fiskarbröder,
sedan Stora Röknen, där han fick disponera kammaren
i skogvaktarens hus. Några år senare byggde han tillsammans med en kamrat – Bengt Lindroos, sedermera
känd arkitekt – en ateljéstuga längst ut på en udde på ön,
med fri utsikt mot söder.
Här började han skriva krönikor om detta landskap
och fick dem publicerade i Askersunds Tidning, vars
chefredaktör Joel Haugard, själv en entusiastisk skildrare
av sin hembygd, blev en viktig mentor. Han började
utveckla den genre, som blev hans kanske mest kända
profil – personliga reflexioner med närheten till ett landskap som utgångspunkt – dess natur, historia, hemligheter, dess storslagenhet och begränsningar, dess inneboende sorg och förgänglighet liksom dess befriande skönhet
och förmåga att inge livsmod.
Vättern, Tiveden och Göta kanal
Han blev sedan detta landsskap trogen hela livet. Stora
Röknen skulle bli militärt skyddsområde och Folke
Dahlberg kördes bort från ön 1946. Han flyttade till
Karlshamn, där hans fru fått en tjänst. Här föddes barnen
Johan och Ulrika. Men han återvände till norra Vättern
1951 där han fick hyra skogvaktarstugan på Kyrkogårdsön. Den blev familjens sommarställe alla kommande år
utom det allra sista, då ett hus på fastlandet i Granvik norr
om Karlsborg blev sista anhalten.
Carl Björkman på Wahlström & Widstrand fick korn
på Folke Dahlbergs landskapsskrivande och uppmuntrade honom att sammanställa och nyskriva till en bok.
Det resulterade i Vättern som kom 1949 och blev framgångsrik även försäljningsmässigt. Den kom att följas av
flera böcker i samma genre: Tiveden 1952, Göta Kanal
1954 och Leva vid Vättern 1958. Ingen av de tre nådde
upp till Vätterns försäljningssiffror, men de bekräftade
och fördjupade Folke Dahlbergs unika position som
landskapsskildrare, och det finns många som anser att det
är här hans mästerskap främst visar sig.
Inte bara sorg i poesin
Hela tiden fortsatte han att skriva poesi, och kanske var
det den som stod hans hjärta närmast. Hans diktsamlingar
kom ut varvade med landskapsskildringarna. Den berusade båten, som egentligen var en bilderbok med de stora
punktteckningarna från utställningen 1945 återgivna
tillsammans med texter som han ville kalla ”ackompanjerande”, kom ut 1950. Lustvandrare utan trädgård kom
46
Foto: Folke Dahlbergsällskapet
Trogen sin hembygd i motiven
Folke Dahlberg föddes i Askersund 1912, son till en sträng folkskollärare och en mild och beskyddande mor. Han vantrivdes intensivt i
den lilla staden där han kände sig som en främmande fågel. Han var
16 år när han flyttade till Stockholm för att börja på Tekniska skolan,
nuvarande Konstfack. Kanske hade han tänkt sig ett kosmopolitiskt
liv, fritt från geografisk bindning, öppet för gränslöst skapande. Efter
uppbrottet från Konstakademien följde ett stormigt år på Mallorca
och när han kom hem till Sverige igen flyttade han runt på olika
ställen för att få ordning på sitt liv och arbete. Så småningom kom
han underfund med att det var landskapet kring norra Vättern han
behövde för sin hemkänsla och inspiration. ”Jag märker att det bara
finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern,
Tiveden” skrev han i ett brev 1936.
1953, Roende 1956, Segel 1959 och Sjöförklaring 1962. Den
28 augusti 1966 drunknade han i Karlsborgsviken under
en båtfärd med en god vän. Dagen efter kom diktsamlingen Havet slutet ut.
Som poet är Folke Dahlberg också svårplacerad lika
mycket på grund av sin egenart som att hans debut blev
så försenad och att han därför hamnade utanför den sedvanliga decennietillhörigheten.
Hans tidiga diktning bär mycket spår av den surrealistiskt färgade 1930-talsmodernismen och hör stämningsmässigt nära samman med de stora punktteckningarna
med sina exotiska och invecklade motiv. Men han har
också sin plats i fyrtiotalslyrikens desillusionerade stämningar. I Ingemar Algulins studie om den svenska fyrtioparnass 2/3·2012
talslyriken, Den orfiska reträtten, får Folke
Dahlberg ett eget kapitel.
Det är förlust och saknad som gestaltas
i Folke Dahlbergs poesi, en desillusionerad melankolikers stämma. Kanske kan
det tyckas paradoxalt att så mycket kraft
och skönhet kan utvinnas av en sådan livshållning, men här ryms också konsten att
överleva, en övertygelse om att klarsynthet är ett livsvillkor. ”Sorg är förvirring,
glädje klarhet”, lyder första raden i en av
hans dikter, och hans överlevnadscredo
kan låta så här:
Jag behöver inga fribord och ingen köl,
däremot segel – ovillkorligen
behöver jag segel, en sida luft
och högrest tomrum hakat fast
vid mina segel. När inte längre
ådrorna betyder något (däremot repen
med kardeler och gömda hjärtan)
drar vi ett andetag i vindförväntan,
lyssnar mot ärriga vattenslätter
i låg belysning. Segelklar!
I Alla krigares väg – återtåg (1949) låter Folke Dahlberg en brokig skara människor
– kvaddade men ståtliga – gestalta den ”orfiska” reträtt som kan sägas vara dynamiken
i hela hans konstnärliga gärning.
Båtmotgångar
Att ett liv så nära sjön krävde en bra båt är inte svårt att
begripa. Till tragiken i Folke Dahlbergs liv hör att hans
fina koster, inköpt 1946, togs i mät 1953 för en skatteskuld.
Hur detta gick till finns beskrivet i sista kapitlet i Göta
kanal, ett lika hjärtslitande som lysande stycke text om de
två förrättningsmännen som en mulen höstdag kommer
roende, ryckigt och ovant, mot ön och sätter en röd lapp
på det enda av värde de kan finna. Nästa båthistoria blev
inte mindre tragisk: han köpte in en gammal motorseglare, ett riktigt renoveringsobjekt, som han satsade många
tunga arbetstimmar på. Det blev till slut övermäktigt, och
skutan blev liggande vid ön som vrak. Alla mödorna med
Agda, som båten hette, finns beskrivna i Leva vid Vättern.
Till slut sinade miljön som inspirationskälla. Denna
smärtsamma insikt har han formulerat i inledningsdikten i den sista samlingen Havet slutet. Det är som om han
tar det sista steget i den orfiska reträtten, och det är därför
stilenligt att dikten är en höjdpunkt i hans författarskap.
”Öarna som bar mig länge/låg till slut av vatten sjuka”
börjar han, och de sista raderna lyder:
Orörligheten slog sig ner för gott
först på min arm som burit den så många gånger
så överförde den sin vanmakt på ett uttrycksmedel.
Och allting skedde som om inte skett
som om det enklaste och vanligaste hände mig.
parnass 2/3·2012
Sista sviten från Andalusien
Men om detta verkligen skulle ha blivit slutpunkten i
hans författarskap är en fråga man kan ställa sig. Havet
slutet avslutas med en svit dikter från Andalusien, där han
de sista åren vistades en del, ibland ensam, ibland med
familjen. Om ungdomsåret på Mallorca låg i bakhuvudet
är väl osäkert, men ett försök att hitta ny inspiration var
det säkert. Kanske hade det lyckats. Den andalusiska sviten är hur som helst vacker och balanserad. Och den slutar
i en poetisk bekännelse värdig ett stort författarskap:
Det vin jag dricker och den sång jag hör
hör inte till de bättre.
I många år var värdigheten kall och hög,
nu rostar detta pansar, och i blindhet
trevar sig en skyddslös slutprodukt
ut i obarmhärtigt solljus. Att länge
föreställa någon och bemåla
sitt ansikte som indianer – visa upp
eldens återsken men ingen eld
är inte längre en försvarsåtgärd.
Kylan måste oftare bekämpas.
Och om min klarsyn nu kan reparera
årens misstag, attitydens brist
återvänder jag till något hemland.
47
Folke Dahlberg
Sällskapet
Den odaterade tuschteckningen I trädgården är ett exempel på den blandteknik där både punkter och streck
ingår som Folke Dahlberg arbetade med ganska snart
efter de märkliga fyrtioen punktteckningarna som visades på Louis Hahnes konstsalong 1945. Ännu har motiven
inte sökt sig till de nedtonade iakttagelserna vid Vätterns
stränder, utan blandar exotiska inslag med litterära och
historiska associationer och utmanar fantasin med sina
gåtfulla detaljer. Bilden är såvitt känt aldrig utställd
eller reproducerad innan Folke Dahlberg Sällskapet fick
kännedom om den och förvärvade den av en privatperson. Nu hänger den i Sällskapets permanenta utställningslokal i Karlsborg.
Jakten på originalverk av Folke Dahlberg som kan
lånas ut till utställningar pågår. Tips tas tacksamt emot av
Leif Spetz 073-0944281, e-post: [email protected]
Jonas Modig
Författare och tidigare förlagschef och bokförläggare. Han
är nu ordförande för Folke Dahlberg Sällskapet och för KB:s
vänförening Biblis.
48
Folke Dahlberg Sällskapet bildades 2002 och firar
alltså i år 10-årsjubileum. Kansliet finns i Karlsborg,
i den s k Brovaktarstugan vid Göta Kanal, där också
en permanent utställningslokal ryms, öppen för
allmänheten på somrarna. Sällskapet förfogar
också över Folke Dahlbergs ateljéstuga på ön Stora
Röknen, som medlemmar kan besöka och även
korttidshyra. Sällskapet arrangerar årligen, i samband med årsmötet, heldagsprogram med bl a
båtutflykt.
Sällskapet har i egen regi givit ut åtta böcker,
Jag vill vara en kommentar, en bok om Folke Dahlberg och hans livsdokument av Anders Weidar
(2004), återutgivning av Göta Kanal (2005), Vättern
(2006), Tiveden (2007) och Leva vid Vättern (2010),
alla med nya efterord av Anders Weidar, Mot något
land – en ingång till Folke Dahlbergs bildvärld av
Johan Dahlberg och Jan Hemmel (2008), Öarna som
bar mig länge, ett dikturval med inledning av Jonas
Modig (2009) samt romanen Sluten kust, tidigare
publicerad som det mest omfattande inslaget i
debutboken Cartesiansk dykare, här frilagd och
försedd med efterord av Anders Weidar (2011).
Sällskapet har också givit ut åtta av Folke
Dahlbergs bilder, tryckta i begränsade upplagor på
exklusivt papper.
Två gånger årligen utkommer medlemsbladet
Vattenår.
2012 är det 100 år sedan Folke Dahlberg föddes,
vilket uppmärksammas på flera sätt. I Folke Dahlbergs födelsestad Askersund öppnas den 27 juni en
sommarutställning i regi av Norra Vätternbygdens
konst- och kulturförening i samarbete med Folke
Dahlberg Sällskapet. Den 10 november invigs Folke
Dahlberg Sällskapets stora minnesutställning på
Konstakademien i Stockholm.
Folke Dahlberg Sällskapet har för närvarande
cirka 450 medlemmar. Årsavgift 150 kr.
Plusgirokonto 386322-2.
Styrelsen består av Jonas Modig, ordförande,
Anders Weidar, vice ordförande, Kristina Liljeberg,
skattmästare, Marianne Karlsson, sekreterare, Leif
Spetz, platsansvarig i Karlsborg, Janne Andersson,
ansvarig för hemsidan och ateljéstugan, samt Johan
Dahlberg. Suppleanter Göran Midman och Ulrika
Dahlberg.
Hemsida: www.folkedahlberg.org
parnass 2/3·2012
L ITTER Ä R S A L O NG
Resa bort och blicka inåt
– Hjalmar Gullberg utmanar
diagnostiska och medicinska normer
J ona s T h ornell
Många lyrikvänner associerar Malmöfödde skalden
Hjalmar Gullberg med kärleksdiktning. ”Lägg din hand
i min om du har lust” från andra diktsamlingen Sonat
och ”Kyssande vind” från Kärlek i tjugonde seklet är flitigt
återgivna i en rad sammanhang. Dessutom är de språkliga
mästerverk.
Inte bara kärlek
I sin omfattande diktargärning berörde Hjalmar Gullberg, förutom kärlek, flera andra klassiska teman, som
andlighet, död, religiositet och utanförskap. Samlingen
Kärlek i tjugonde seklet (1933) nådde dock allra störst säljframgångar. I den inledande diktsviten ”Kärleksroman”
skriver han:
själv ofta prövade: resa bort från vardagen och istället
blicka inåt.
Kan det vara så, att en människa blivit mentalt tilltufsad på grund av maktlöshet och stress, istället för biokemiska förändringar i hjärnan? Är det så att hon, likt
Harry Haller i Hermann Hesses Stäppvargen, upplever
alienation och andlig hemlöshet i tillvaron och ett samhälle med meningslösa processer och strukturer?
Kan en skald som Hjalmar Gullberg hjälpa läkaren och
patienten, att utmana den moderna medicinen? Ja, hans
diktning och egna medicinska erfarenheter kan ge etiska
riktlinjer inom ett flertal områden i samhällsplanering
och sjukvård.
Av vetenskapen, ej av kärleksdikter
får man besked som håller sig till saken.
Yngling med hämningar och själskonflikter
blev botad, när han såg en kvinna naken.
Vid utvidgade och fördjupade studier av Gullbergs
mycket omfattande utgivning – bland annat tio diktsamlingar mellan åren 1927 och 1959, finner man att han
belyser flera mänskliga fenomen som kan relateras till
medicin och psykologi. Andlig hemlöshet, stress, utanförskap och ångest – mänskliga tillstånd som ofta uppmärksammas inom psykiatri, psykoterapi och socialmedicin. Diktsamlingarna Andliga övningar och Att övervinna världen från 1937 känns angelägna att nämna i detta
sammanhang.
Stanna upp, tänk efter!
Dagens läkarvetenskap präglas av biokemiska lösningar
på själsliga problem och förskrivning av antidepressiva
mediciner blir ofta första åtgärden när en patient berättar
om sin ångest. Gullberg anvisar en annan väg, som han
parnass 2/3·2012
49
”Byta ett ord eller två”
Mänskliga möten har i alla tider haft den naturliga effekten att kunna skingra ångest. Dikten
”Människors möte” från Att övervinna världen
berör fenomenet:
Om i ödslig skog ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.
Helande tystnad
I Att övervinna världen bejakar Hjalmar Gullberg tystnaden och försjunker kontemplativt i
egna tankar – ett tillstånd där larm och brus
stängs av, en sömnliknande mental bortvändhet, som påminner om klinisk hypnos. Denna
avskildhet som Hjalmar Gullberg praktiserade
ger inte enbart tid till kontemplation och
stresshantering: ”Das Heilige Schweigen” – den
heliga tystnaden – kan också ge upphov till
skapande i många former, i Gullbergs fall
diktning.
Enligt Gullberg själv – liksom hans franska
inspiratörer Bernhard av Clairvaux och Marcel
Proust – kan det komma väldigt mycket ut av
en tillvaro i tystnad: en läkt trasig själ, men också ett mycket omfattande arbetsresultat. Den
senare krävde för övrigt att det skulle vara
knäpptyst när han arbetade; han lät ljudisolera
det rum i Parisvåningen där han författade och
sov.
I första kapitlet, ”Konsten att tiga”, lovsjunger Gullberg just Den Helige Bernhard
av Clairvaux i dikten ”Sjön”:
Den helige herr Bernhard av Clairvaux
bjöd mig, sin väpnare till stallet gå.
Hans konst att tiga är beundransvärd;
han nämnde inte målet för vår färd.
Inget utrymme för enslingen
Hjalmar Gullberg.
50
FOTO: BONNIERS ARKIV
Gullberg själv var verkligen inte den som ville
formstöpa och likrikta människor. ”Lägg din
hand i min om du har lust” … Anpassa dig
till andra individer och samhället, bara om du
själv vill.
parnass 2/3·2012
I ”Enslingen från Salamis” från Andliga övningar
anknyter han till Euripides. Här är en av slutstroferna:
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det
hela för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv.
Det samhällspolitiska klimatet de senaste decennierna
har inte precis uppmuntrat tillbakadragenhet, djup själslig begrundan och bortvändhet från samhället. Gullberg
skulle inte ha funnit någon plats för sin ensling i en
tidsanda präglat av ”arbetslinjen”, betygshets i skolan och
konformism.
Det slutgiltiga utanförskapet
Hjalmar Gullbergs dog en vacker sommardag i juli 1961
ute i Holmeja vid sjön Yddingen. Hans närmaste vittnar
samstämmigt om att skalden avslutade sitt liv av egen fri
vilja. Till hjälp hade han en dödlig dos medicin, sannolikt
ett barbiturat- eller morfinpreparat, som tillhandahållits
av en dansk läkare. Hjalmar Gullberg älskade livet in i
det sista och allt tyder på att han inget hellre ville än att
fortsätta leva med sin trolovade, grevinnan Greta Thott,
ute i ”vita huset” vid Yddingen.
bejakelse som manifesterade sig i fullbordandet av den
sista diktsamlingen Ögon, läppar. Då var han så märkt av
sjukdom att han inte ens kunde skriva ner kompositionerna för egen hand.
Hans slutliga vädjan om att med värdighet få avsluta
sitt lidande – och att den danske läkaren bejakade
den – ställer ånyo frågan om dödshjälp och etik i sjukvården: vem bestämmer huvudsakligen över våra liv
vetenskapsorienterad sjukvårdsexpertis, individen själv,
eller Gud?
Döden kanske är det slutliga utanförskapet från påträngande stressfenomen i ett samhälle där ”alla är upptagna jämt”?
Jonas Thornell är ordförande i Hjalmar Gullbergsällskapet.
Hjalmar Gullbergsällskapet
Hjalmar Gullberg-sällskapet bildades sommaren
1998 – hundra år efter Hjalmar Gullbergs födelse.
Sällskapet ser som sin uppgift att främja intresset för
Hjalmar Gullbergs diktning och verkar främst genom
att arrangera program kring skalden (se Kalendariet).
Sällskapet ger också ut en skriftserie med texter av
och om Hjalmar Gullberg.
Hjalmar Gullberg-sällskapet har cirka 200 medlemmar.
Årsavgiften är 150 kr för enskilda och 200 kr för gifta
par eller sammanboende. Plusgirokonto 188 98 68-4.
Hemsida: www.hjalmargullberg.se
Epost: [email protected]
< a n n o n s>
Det var de praktiska levnadsvillkoren som sjukdomen
dikterade – bland annat långvarig vård på sjukhus med
respirator samt oförmågan att kunna tala – som han inte
kunde acceptera och aldrig mer ville genomlida.
Hjalmar Gullbergs vuxna liv präglades långa tider av
sjukdom och medicinering. Slutet var kantat av både
stark kärlek till hans trolovade och in i det sista en livsparnass 2/3·2012
51
L ITTER Ä R S A L O NG
Snöängel
– vår tids
Tintomara
O lo f Hol m
Carl Jonas Love Almqvists dramatiska liv, hans moderna
idéer, hans fascinerande gestalter och hans rika berättelser och pjäser, ja även hans närmaste vänner – alla har de
fått senare generationers författare att vilja fortsätta att
kommentera Almqvists texter och hans eget liv.
Först ut var de rasande och ibland roliga följdskrifterna till Det går an; de flesta följer Sara och Albert och
deras barn och vill visa på de katastrofala moraliska och
sociala följderna av det-går-an-äktenskapet, som de såg
det.
Drottningens Juvelsmycke har inspirerat många
De flesta lyrikerna på listan har intagit en annan position
och skildrar Almqvists person, med medkänsla för hans
livsöde – resenären, konstnären, samhällskritikern, den
äkta maken, landsflyktingen, bigamisten. Dramatikerna å
sin sida har mest skildrat hans krets, människor som mött
honom och som aldrig glömde det.
I romanerna finns båda dessa perspektiv, men där
möter vi även de mesta påhitten runt Almqvists liv och
person. Stig Dagerman lämnade efter sig ett fragment,
Tusen år hos Gud (1954), som slutar ungefär där Almqvist
skulle dyka upp som eremit i Söderhavet! Bengt Anderbergs roman Amorina (1999) har inget med Almqvists text
52
med samma namn att göra, men i en episod förekommer
Almqvist som bedragare under namnet Almgren och
lurar den troskyldiga Anders på hans under många år
hopsamlade pengar, så att Anders blir kvar i Bremen istället för att utvandra till Nordamerika. Då erinrar vi
oss förstås att just täcknamnet Almgren figurerade i en
namnteckning som det sades att Almqvist skrivit; Anderberg har haft roligt när han skapade sin skröna.
Tidskriften Aurora presenterade i nr 4 2011 ett kapitel ur
en kommande roman av Michael Economou, Erik Johan
Stagnelius minnen, i vilket Almqvist ger handledning åt
Stagnelius i dennes umgänge med änglar, vilket som
bekant är en andligen och själsligen riskfylld aktivitet,
nämligen om fel änglar hör av sig. Kapitlet slutar med
att Stagnelius drömmer mardrömmar om de änglar han
mött och som fått honom att känna sig förskjuten av
Gud.
År 2011 utkom två romaner som återgår till det första
perspektivet, att skriva om personer som Almqvist har
skapat. 1840 var det fråga om att spinna vidare på Det
går an. 2011 års romaner utgår från en text som även den
och i synnerlig grad är central i Almqvists produktion,
Drottningens Juvelsmycke. I dess vimmel av människor,
kärleks- och beroenderelationer, intriger och sidospår
framträder Tintomara, ett mellanting mellan man och
parnass 2/3·2012
kvinna, människa och djur, barn och vuxen, som offer
och katalysator för ödesdigra skeenden i människors
hjärtan, i politiska sammansvärjningar och i överhetens
missbruk av makt och erotik.
I Parnass nr 4 2011 recenserade Cecilia Sidenbladh
Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa (2011), som berättar
om en Ros/Rose/Mr Ross som är Almqvists förebild till
Tintomara ”i verkligheten”. Vi får följa Ros’ liv och hur
Almqvist föröder det.
Snöängel – en roman om vår tid
I den andra romanen, som jag berättar om här, Snöängel
(2011) av Anna-Karin Palm, släpper författaren Almqvist
helt och skildrar istället vintern 1985/86, då Olof Palme
mördades och en nation förlorade sin oskuld. Androgynen Hedvig rör sig fritt, självständigt och överraskande
bland de myllrande människor som söker kärlek, makt,
sexuell lek, sadistisk njutning, lugn och ro, konstnärlig
kreativitet, lösning på barnpassning, statsministerns död
eller bara en fika med vännerna. Under konspirationerna,
intrigerna, maskeradminglet och de vanliga vardagshändelserna mognar en generation. Snöängel är både
en roman om vår tid, 1980-talet närmare bestämt, och
en självständig nydiktning eller kommentar till Drottningens Juvelsmycke.
En Almqvistkännare kan leta och hitta parallella scener
mellan Snöängel och Drottningens Juvelsmycke omstuvade
i modern miljö. Men de är inte sökta eller påträngande.
Tvärtom är de så omärkliga att först inställer sig bara en
aning: ”Det här känner jag igen!” Så dröjer sig en känsla
kvar – och efter en stund känner man kanske igen scenen:
Hedvig, androgynen, är oskuldsfullt intuitiv på vandring genom staden och tiden. Människor dras till henne.
Hon själv är hela tiden i rörelse, till en början omöjlig att
skada. På maskeradbalen är hon den som många följer
men inte fångar. Hon har ett äldre syskon som får hjälpa
henne ibland. Det finns även den parallellen att hon har
en annan far än den kända, men i motats till Almqvists
roman sägs det inte vem det är. Även Reuterholms och
hertig Karls erotiska planer med androgynen i Drottningens Juvelsmycke har sina otäcka paralleller. På sängkanten bjuder Hedvig en gammal kvinna på stöldgods
(drottningens juvelsmycke hos Almqvist, jordgubbar på
vintern hos Palm), här finns ett slut som är lika vackert
och mystiskt som hos Almqvist.
Men Almqvist tittar bara fram om man vet att han finns
där. Palm skriver med en egen melodi. Så man kan släppa
det litterära detektivarbetet om man vill. Ty Snöängel är
en skickligt komponerad och stilistiskt säker roman om
livet bland höjdare, horor, högerextremister, vanliga
parnass 2/3·2012
människor och en oförglömlig Hedvig. Och i nästa generation står en ny gestalt och väntar på sin tur…
Kärleksfull skildring
Hedvig beskyddas av romanens andra oförglömliga individ, schäfertiken Billy, som går sin egen väg, som ser
allt, och som nog kunde ha stoppat statsministermordet
om hon hade varit polis. En kär människas död hinner
hon dock inte stoppa. Men det finns en tredje person som
också lever kvar långt efter läsningen – Stockholm. 1980talets stad skildras hos Palm känsligt, precist och med
kärlek.
Drottningens Juvelsmycke ansågs förr omöjlig att spela
på en scen. Efter att vi numera har sett flera starka uppsättningar på scen och i teve, har vi tvingats ändra uppfattning. På samma sätt skulle Snöängel ge oss en oförglömlig teveserie. Men innan det blir gjort, läs boken.
Det är den värd.
Olof Holm
Fil.mag., lärare i historia och svenska på Huddingegymnasiet. Ledamot av styrelserna för Almqvist- och
Bellmanssällskapen. Inom DELS samordnare för
serien Sällskapsliv. Litterära matinéer på Skansen
samt Sällskapsliv till sjöss.
Några författare som
tidigare fascinerats av
Almqvist
C.J.L. Almqvist och hans verk och hans krets har
skildrats av många sentida kollegor här är ett urval:
Dramatik
Sven Delblanc, Gettysburg (1973)
Sivar Arnér, En familj på landet (1977)
Herbert Grevenius, En eftermiddag på Mrs Nugents
pensionat (1984)
Solveig Faringer, Bigamisten (1993)
Cecilia Sidenbladh, Skyldig/icke skyldig (2008)
Prosa
J. V. Snellman, Det går an. En tafla ur lifvet.
Fortsättning (1840)
Malla Silfverstolpe, Månne det går an? (1840)
(På www.dels.nu finnns många fler uppräknade).
53
L ITTER Ä R S A L O NG
Nytt intresse för
Anna Maria Lenngren
B i rg i tta Fern s trö m
I presentationstexten på baksidan av Anna Maria Lenngren,
Granris och blåklint (Carlssons)
av Torkel Stålmarck noterar
jag en önskan om att boken
”framför allt skall locka till läsning av Anna Marias poetiska
klenoder”.
Anna Maria Lenngren var
inte en författare som ville synas
i sin samtid. Istället spelade hon
gärna rollen av ordentlig husmor med blanka möbler och värdinna för charmanta
gäster. Hennes dikter trycktes utan hennes författarnamn. Men forskningen har givit henne en plats i den
svenska litteraturhistorien. Stålmarck uppmärksammar
hennes humor, hennes skarpa blick och hennes ironiska
ådra.
Mitt eget intresse för Anna Maria Lenngren väcktes
på allvar under ett flerårigt samarbete med lutsångaren
och viskännaren Peder Svan. Sedan dess står hon på min
repertoar och finns med i mina program. Jag instämmer i
förhoppningen att flera skall upptäcka eller återupptäcka
Anna Maria Lenngren. Med sin iakttagande, skarpa blick
och sin vassa penna har hon skapat tydliga, tidsmässiga
tavlor, som Torsten Stålmarck nu tagit fram i ljuset och
inbjuder oss alla att njuta av.
De gammalmodiga uttrycken som Anna Maria Lenngren ibland använder kan utgöra ett hinder för att läsa
hennes dikter. Men Torkel Stålmarck använder ett modernare språk när han återger dikterna, därmed undanröjs det problemet. Samtidigt fascineras jag av de ålderdomliga uttryck, som hänger samman med den tid hon
levde i. Ta bara ”hirschfängare” och ”byxsäcksur”; vem
använder dessa ting idag!
54
Torsten Stålmarck vrider och vänder på fru Lenngrens
situation både som kvinna och författare och låter oss
även möta henne i ljuset av andra litteraturvetares uppfattningar. Vi inser än en gång hur beroende dåtidens
diktare och skriftställare var av överhetens ynnest. Själv
kan jag inte annat än beundra författarinnans sätt att ta
sig fram på poesins snirklande stig – i stark konkurrens
med de manliga skalderna, något som väl knappast skulle
ha lyckats utan hovets välvilja och kontakten med dåtidens tongivande media, Stockholms-Posten.
Eftervärlden har gjort stor affär av fru Lenngrens anonymitet, och glömmer ibland att detta var vanligt – eller
som författaren skriver ”i själva verket snarare var regel
än undantag i tidens press”. Det förklarar hennes inställning och gör det lättare för en nutidsmänniska att
förstå hennes förhållningssätt. Skaldeförsök gavs ut först
efter hennes död, men redan tidigt publicerades hon i
Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? och de flesta
visste snart att ”det unga, vittra fruntimret” var en mademoiselle Malmstedt från Uppsala.
Bokens källförteckning är värdefull för den som vill gå
djupare i studierna av Anna Maria Lenngren. De många
återgivningarna av träsnitt efter Fritz von Dardels original
förhöjer läsupplevelsen ytterligare.
Anna Maria Lenngren, Granris och blåklint ger en bra
ingång till vidare studier av ett kvinnligt författarskap i
slutet av sjuttonhundratalet, utan att ha den dammiga
stämpel över sig, som så lätt blir fallet, när det handlar
om äldre litteratur.
Kanske är det dags att återuppväcka det avsomnade
Lenngren-sällskapet? Är du intresserad så hör av dig till
[email protected]
Birgitta Fernström är skådespelerska, regissör och
sångerska.
parnass 2/3·2012
L ITTER Ä R S A L O NG
Musiken i Strindbergs dramatik
Ste fan Bo h m an
Musik har använts på olika sätt i både pjäser och litteratur
som utfyllnad, som allmän stämningsskapare, men också
som något betydelsebärande i verket. Musiken blir då en
aktiv del av texten. Även i detta hänseende är Strindberg
väsentlig som författare. Strindberg avskydde Wagner
(men mer som kompositör än som författare, faktiskt).
Men han använde sig av en ledmotivsteknik liknande
Wagners, vilket denna artikel främst handlar om. Ofta är
det då pianostycken som används av författaren.
I Strindbergs liv spelar pianot en central roll. I ett
brev till en vän 1885 skrev han:”Jag är fortfarande som
ett ostämt piano som skräller och jemrar och som höstfukten
gjort ännu ostämdare.” Strindberg kunde likna sig vid ett
piano. Han var också gift med kvinnor som alla var goda
pianospelare. Själv spelade han nog hellre än bra. Pianon
var väsentliga beståndsdelar i hans hem, det spelar t ex
en central roll i hans äktenskapstvist med Harriet Bosse.
När hon flydde hemmet vid ett tillfälle lät han byta ut
hennes älskade piano mot ett pianino. Något han senare
fick dåligt samvete över.
Pianot återkommer i flera av hans verk, och då inte
bara som bakgrundsmusik utan som en integrerad,
symbolbärande del i hans verk. Pianot blir nästan som
ett mänskligt levande väsen. Ett oerhört fint litterärt
exempel på detta är novellen Stora grusharpan, där ett
piano av misstag råkat hamna på sjöbotten, många till
glädje:
Pianot blev ett abborrgrund för badgästerna; lotsarne
satte nät omkring det, och en vaktmästare försökte en dag
att torska i det. När han fått ned torsklinan med gamla
klocklodet och skulle dra opp, hörde han en löpning
i X-moll, och så satt kroken fast. Han lirka och röck,
och sluligen fick han upp fem fingerknotor med ylle på
ändarne, och det knäckte i benen som på ett benrangel.
Då blev han rädd och slängde bytet i sjön, fast han visste
vad det var.
(Stora grusharpan, ur Sagor.)
Jag går nu närmare in på hur Strindberg använde
pianomusik som betydelsebärande beståndsdelar i sina
verk.
parnass 2/3·2012
Chopins sorgmarsch ur pianosonat nr 2
I En dåres försvarstal låter Strindberg vaktparaden spela
Chopins sorgmarsch när den passerar Slottet och Kungliga
biblioteket där Strindberg arbetar.
Jag sprang till fönstret. I teten såg jag baronen
(=Wrangel) som befälhavare. Han nickade till mig och
underströk sin hälsning med ett skälmaktigt småleende.
Det var han som haft idén att låta musikkåren spela
friherrinnans (=Siri) älsklingsstycke; och de exekverande
kunde inte misstänka att de spelade för oss två till Hennes
ära inför den ännu ovetande massan.
Här använder Strindberg stycket som ett musikaliskt
ledmotiv för att understryka handlingen. Det är en
ren litterär konstruktion. Att musikkåren skulle spela
Chopins sorgmarsch i verkligheten är inte troligt. Men
för Strindbergs litterära ambitioner är det perfekt.
Sorgmarschen symboliserar samförståndet mellan
Strindberg och Wrangel om att Strindberg får överta hustrun, på det att Wrangel får älska med Siris kusin. Sorgmarschen är i boken tänkt som Siris favoritstycke, men
som vi ska se är det även ett av Strindbergs favoritstycken.
Med sorgmarsch-episoden visar han att de två männen i
tysthet kommit överens om Siris öde. Så kan musiken hos
Strindberg stå i det litterära formbyggets tjänst. Och själva
styckets karaktär spelar in. Både om det något vemodiga
i situationen och kanske som en förelöpare till den tragiska utveckling boken En dåres försvarstal handlar om.
Strindberg hade en påtaglig privat relation till Chopins sorgmarsch. Strindberg och den polske poeten Przybyszewski, som han umgicks med i Berlin, gjorde nämligen en egen text till stycket, en sorts adaption av Ryska
mässan. Den kallades ”Den döde ryssen”, vilken Strindberg sjöng ofta. En bekant beskrev samvaron i Berlin:
Här grep allas vår centralstjärna Strindberg då och då
gitarren och sjöng sin enda ballad: ”Ty ryssen är död! Slå
honom död! Om korpral eller general, så måste han dö.
Enligt Carl Larsson, som besökte honom i Berlin, sjöng
Strindberg denna sång VÄL ofta.
55
I umgänget på den krog i Berlin som kallades ”Zum
schwarzen ferkel” spelade bl a Przybyszewski gärna piano,
kanske inte så bra, men tydligen ofta och vildsint. Ett av
hans favoritstycken var Aufschwung av Schumann efter en
förlaga av den romantiske föregångaren E.T.A.Hoffmann.
Polacken har beskrivits som genial, bisarr, suggestiv och
alkoholiserad. Han beundrade ”Mästaren” Strindberg.
En annan huvudperson i sällskapet var norskan Dagny
Juel. Hon beskrivs som att:
Foto: Nordiska museet
Aufschwung av Schumann, ur Fantasistücke op 12
… hennes skratt gjorde männen utom sig. Hon drack
litervis med absint utan att bli berusad” Hon var
fascinerande, hämningslös och eggande” en ”virtuos på
piano och mannasjälar”.
OBS: åter pianots centrala roll! Hon hade ett förhållande
med bl a Munch och Strindberg, för att slutligen gifta sig
med Przybyszewski.
Detta bildar bakgrunden till Strindbergs krisroman
Inferno. Polacken arresteras som misstänkt mördare. Nyheten når Strindberg i Paris, där han lever i ett nästan
psykotiskt tillstånd, deprimerad efter skilsmässa, alkohol,
ensamhet och ett ständigt handskande med kemikalier
och gaser som bl a bidragit till förstörda händer. Men
Przybyszewski släpps fri. Då skenar Strindbergs fantasi.
Polacken är i hans ögon fortfarande en mördare, som nu
söker nya offer. Och Strindberg har ju haft ett förhållande
med hans fru!! Nu tar romanen vid …
I denna sinnesstämning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från
ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster. Jag
spetsar örat såsom stridshästen vid trumpetens skall; jag
rätar på mig, känner själen omstämd och andas djupt.
Det är Schumanns Aufschwung. Och vad mera är,
det är helt viss han som spelar! Min vän ryssen, min
lärjunge, som kallade mig fader, därför att han lärt allt av
mig, min famulus, som gav mig mästarenamnet och kysste
mina händer har anlänt från Berlin till Paris för att döda
mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl... Jo,
därför att ödet hade velat så att hans nuvuarande maka
var min älskarinna, innan han blev bekant med henne...
Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela,
bättre än någon! Osynlig bakom den grönskande muren,
och de tjusande harmonierna höja sig över de blommande
klängen, så att jag tycker mig se dem fladdra likt fjärilar
i solskenet. Varför spelar han? För att underrätta mig om
sin ankomst med syfte att förskräcka mig och jaga mig på
flykten?
Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga
trädkronorna och den spelande är fortfarande osynlig,
56
August Strindberg spelade gärna själv piano eller luta tillsammans
med sina vänner.
lämnande mig i ovisshet om var han bor. Musiken
fortsättes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5
eftermiddagen.
Vi kan spekulera över pianostyckets karaktär och det
symbolinnehåll Strindberg gav det. Är det en slump att
det var just detta dramatiska stycke polacken spelade som
skrämde Strindberg? Eller har styckets karaktär varit en
grund till denna del av Strindbergs fantasier, eller med
andra ord: är det musikens klingande toner som inspirerat till det litterära uttrycket? I vilket fall – Schumanns
Aufschwung blir en integrerad och betydelsebärande del
i Strindbergs författande.
Beethovens opus 31 nr 2
Beethoven var en stor idol för Strindberg. När han träffade sina vänner var det framför allt Beethoven som
parnass 2/3·2012
henriette: Vet ni ej att en man i framgångens och ryktbarhetens ögonblick är oemotståndlig?
maurice: Det vej jag ej, ty jag har inte prövat det.
henriette: Ni är en underlig människa; i denna stund den
mest avundade i Paris, sitter ni här och grubblar, kanske har
ont samvete över att ni försummat inbjudningen på cicoriakaffe
hos gumman på mjölkmagasinet…
maurice: Ja, samvetet plågar mig i den punkten och jag känner
ända hit deras ovilja, deras kränkta känslor, deras berättigade
harm. Mina olyckskamrater hade rätt att fordra min person
denna afton; den goda fru Chathérine hade förmånsrätt i min
framgång, som skulle kasta ett sken av hopp över de arme, som
icke lyckats än... Och jag har bedragit dem på deras goda tro
om mig. Jag hör dem svära: ”Maurice kommer, ty han är en
god själ; han föraktar oss icke: och han sviker icke sitt ord.” Nu
har de svurit bort sig.
(Under denna replik har man i rummet intill börjat spela
Beethovens d-moll sonat (op 31 n:o 2). Finalen, Allegrettot
först piano sedan alltmer forte, passionerat, upprört,
slutligen vilt.)
Beethoven var August Strindbergs favoritkompositör. spelades. Kreutzersonaten, Månskenssonaten (framförallt sista satsen), Långsamma satsen ur 9:e symf i pianoarr
m fl. Beethovens pianomusik förekommer också i flera
av hans dramer. I t ex pjäsen Brott och brott ska sista satsen
ur Beethovens sonat op 31:2 spelas, ”Stormsonaten” –
men av Strindberg kallad ”Spöksonaten”. Strindberg ger
1899 i ett brev scenanvisningar för just detta stycke i Brott
och brott: var snäll angif i parentesen om Beethovens d-moll
sonat, Finalen att särskilt takterna 96–107 skola gnos på med.
Dessa toner verka alltid som en centrumborr i samvetet på mig.
Det skall låta som om musikspelaren öfvade in dessa takter,
alltså tas om, tas om, med pauser emellan. Och så om igen,
om igen! Märker du att min pjes är byggd på denna sonat;
fugerad
Att fungera som en ”centrumborr i samvetet” är inget
dåligt symbolinnehåll, det är ett handlingsmättat syfte
för pianostycket av Beethoven. Och som sådan fungerar
musiken också i pjäsen, på ett oerhört medvetet sätt.
Huvudpersonen Maurice, med enkelt ursprung, har
en likaledes enkel fästmö och ett gemensamt barn. De
väntar honom tillsammans med hans vanliga vänner
efter premiären på en teaterföreställning där han skrivit
pjäsen. Den blir succé, men istället för att gå till caféet,
där fru och vänner väntar, stannar han kvar på teatern
efter föreställningen med en attraktiv kvinna. Strindberg
anger i scenanvisningarna tydligt var och hur musiken
ska spelas:
parnass 2/3·2012
Vem är det som spelar i natten?
henriette: Det är väl nattfåglar som vi…
Efter ytterligare en stund, då de tro att Henriettes manlige
vän kommer till teatern:
maurice: … tyst, det är någon därute! Det är han!
henriette: Nej: du ska veta att spöktimmarna äro inne; och
då hör man så mycket, och ser ibland. Att vaka om natten då
man skulle sova har samma charm för mig som brottet; man
har ställt sig över och utom naturlagen…
maurice: Men straffet är ohyggligt, jag fryser eller ryser,
vilketdera det är.
henriette: (Tar sin teaterpelisse och lägger över honom) Tag på dig den: den värmer.
maurice: Det var skönt.; det är som om jag vore i din hud,
som om min av vakan upplösta kropp götes i din form; jag
känner hur jag stöpes om; men jag får även en ny själ, nya
tankar, och här, där ditt bröst har gjort en böjning, börjar det
häva sig.
(Pianisten i rummet invid har under hela denna scen
pianissimo ibland, utsinnigt fortissimo ibland övat sig på
d-moll sonaten; stundom har det varit tyst; stundom har
man hört takterna 96–107 ur Finalen ensamma.)
Vilket vidunder som sitter i natten och övar sig på pianot! Jag
blir sjuk av detta! Vet du vad: vi åka ut i Boulognesko-gen och
frukostera i paviljongen för att se solen gå upp över sjöarne.
57
henriette: Bra!
Beethovenstycket blir en omistligt integrerad del av
handlingen. Maurice talar om hur han ”stöpes om” av
sensualismen av att bära Henriettes plagg, samtidigt som
musiken talar hans undermedvetna språk – ”det dåliga
samvetets centrumborr”. Och själva musikens karaktär
av envetna rytmiska rörelser i pianot understryker detta
symbolinnehåll. Styckets musikaliska uttryck och Strindbergs symbolinnehåll hänger väl ihop. Stycket fungerar
som ett ledmotiv liknande det i en wagneropera – texten
säger en sak medan stycket delvis säger en annan, både
till personerna i pjäsen och till den uppmärksamma publiken – det dåliga samvete Maurice i början mest känner
undermedvetet.
Mendelssohns ”Sorgmarsch”,
Lieder ohne Worthe op 62:3
Strindberg tyckte också om Mendelssohn. I pjäsen Till
Damaskus låter Strindberg Mendelssohns s k sorgmarsch
ur Lieder ohne Worte ta Aufschwungs plats som ett betydelsebärande moment. I följande scen besöker mannen,
”Den okände”, med sin nya kvinna, ”Damen”, hennes
förre man, som ”Den okände” misstänker är samma person som han tidigare i livet gjort en stor orätt.
små händelser syns förfölja mig… Hör inte ni också att det
spelas?
läkaren och damen: Jo! Det spelas...
damen: Och det är Mendelssohn...
läkaren: Men den är ju också på modet...
den okände: Ja, det vet jag, men att den spelar just på rätta
stället och i rätta ögonblicket...
läkaren: För att lugna er skall jag fråga min syster ...
(går).
den okände: (till Damen) Jag kvävs här! Och kommer inte
att sova en natt under detta tak...
läkaren (in): Jo, det är postfrökan som spelar piano...
den okände: Gott! Då är det som det skall vara...
Senare i pjäsen befinner sig Den okände och Damen i ett
hotellrum de båda bebott i andra situationer tidigare:
damen: ... Vi hade beslutat att icke tala om det förflutna
och vi släpa det med oss. Se på tapeterna här: ser du porträttet
som bildas av blommorna?
den okände: … förlåt en fråga utan propos: Ha vi icke sett
varann förut, i ungdomen?
den okände: Ja det är han! Överallt, överallt! Hur många
hundra gånger... men jag ser någon annan i bordsdukens
mönster… Har detta gått naturligt till! Nej det är bländverk!
Jag väntar bara när som helst få höra min sorgmarsch spelas
upp, så vore det fullständigt! (Lyssnar) Där är den!
läkaren: Aldrig.
damen: Jag hör ingenting!
den okände: Säkert?
den okände: Då är jag – på vägen!
läkaren: Alldeles säkert! Jag har följt er litterära bana från
början, och som jag vet min hustru sagt er, med största intresse,
så att om vi känt varann förr, skulle jag ha erinrat det, namnet
åtminstone. Emellertid, här ser ni, hur en läkare på landet har
det.
Mendelssohns sorgmarsch har här flera betydelser, såsom
jag tolkar det. Det är ”Den okändes” dåliga samvete som
gör sig hört genom musiken. Till Damaskus skrevs efter
Infernokrisen då Strindbergs filosofi bl a innehöll att man
i efterhand straffades för oförrätter man begått tidigare i
livet. Mendelssohns sorgmarsch är en påminnelse om sådana. Musiken kommer första gången då Läkaren talar
om människors bojor. Det är det egna samvetets bojor
stycket påminner ”Den okände” om. Liksom i Brott och
brott säger musiken något till publiken utöver det som
sägs på scenen.
En annan viktig betydelse är resonemangen i pjäsen
huruvida stycket verkligen spelas eller inte. När ”Den
okände” får höra att det är postfrökan som spelar blir han
lugnare. Men när ”Damen” i hotellrummet inte kan höra
stycket blir det ett hårt slag för ”Den okände” – ”Då är
jag på vägen!”. Är stycket bara hans inre röster, vilket kan
innebära att han redan är eller är på väg att bli vansinnig.
I hela Inferno resonerar Strindberg om de tecken huvudpersonen ser och hör är vansinnesföreställningar. Är
den okände: Om ni kunde ana, hur en så kallad befriare
hade det, vore ni ej hans avundsman.
läkaren: Jag kan nog ana det, då jag sett huru människorna
älska sina bojor. Det kanske ska vara så, efter det är så!
den okände: (Lyssnar utåt) Det är egendomligt: vem är det
som spelar i granngården?
läkaren: Jag vet inte vem det kan vara? Vet du Ingeborg?
damen: Nej!
den okände: Det är Mendelssohns sorgmarsch, som förföljer mig, och jag vet inte, om jag har den i örat, eller...
läkaren: Brukar ni ha hörselvillor?
den okände: Nej inte villor, men verkliga återkommande
58
parnass 2/3·2012
livet och tillvaron full av tecken som går att tolka, och
till för honom personligen? Eller är det en sjuk hjärna
som spelar honom ett spratt. Eller med andra ord: är i
Till Damaskus Mendelssohns sorgmarsch en objektiv
företeelse eller en subjektiv villa – vilken väg bär egentligen Till Damaskus? Musiken blir en viktig del i denna
så centrala frågeställning för Strindberg.
Sindings Frühlingsrauchen
Den norske kompositören Christian Sindings pianostycke Frühlingsrauchen är nära förknippat med Strindbergs sista tid i Blå tornet. Han hade flyttat dit som
familjen Falkners hyresgäst, ditlockad av bl a den älvlika
unga Fanny Falkner, då statist vid Strindbergs egen Intima
teater. Falkners bodde i lägenheten snett ovanför hans.
Plötsligt en kväll, när han står på balkongen, hör han
pianomusik som sipprar ned till den ensamme författaren. Dagen efter skickar han en lapp till Fanny med orden:
”Vad heter det vackraste pianostycket, som spelades i går
afton ¾ 9 däruppe?”. Fanny Falkner förklarar att det var
Christian Sindings Frühlingsrauchen. Fanny skriver själv
långt senare:
Vi kunde formligen med musiken locka ut honom ur hans
bur. När den började, kunde man höra honom komma
tassande och se honom stå därnere med händerna i
fickorna.
Strindberg förklarade för Fanny att det bådade gott att
han fick höra just detta stycke, ty det hade han hört förr
under goda förhållanden. (Man undrar hur han reagerat
om de spelat Aufschwung?) Och nu kommer det i detta
sammanhang så intressanta – som så ofta omformades
sådana här privata erfarenheter till litteratur och drama. I
pjäsen Svarta handsken, som han skrev under sina sista år i
Blå tornet, förekommer följaktligen Frühlingsrauchen.
Dramats yttre handling är att en tomte rövar bort
ett barn för att lära en mor ödmjukhet. Hon har helt
orättmätigt anklagat en husa för att ha stulit hennes
ring (som visar sig fastnat i en svart handske, därav pjästiteln). Musikstycket förekommer enligt Strindberg pjäsanvisningar första gången när ett magiskt skrin till
moderns döende far öppnas av tomten:
fadern: Ah. Vilka dofter! Blommar klövern?
I rosig maj, när äppelträden spruckit ut,
Syrenerna för västan vagga sina spiror
Och nygrävt trädgårdsland, som nyss låg vitt
Av snön nu sträcker sina svarta kläden
På myllat frö begravet för att uppstå
Jag ser ett litet landshus
Vitt med gröna luckor...
Stycket symboliserar här just vår och vårlig idyll. När
sedan i sista scenen tomten återbördar barnet till vaggan,
som den ångerköpta modern snart ska upptäcka, står i
pjäsanvisningarna åter att Frühlingsrauchen ska spelas.
Tidigare musikexempel har mest varit uttryck för samvete och smärta. Men här fungerar musiken som en
glädjesignal. Stycket förknippas med vår och försoning.
Musiken blir som ett ledmotiv för Fanny Falkner. Den står
för den åldrande författarens fascination av den 19-åriga
och jungfruliga Fanny. Hon representerar den livets vår
Strindberg sedan länge passerat, uttryckt i Sindings musik.
Musikverket blir åter ett sätt för Strindberg att omskapa
personliga erfarenheter och känslor till litteratur.
Som slutkläm kan konstateras just hur väsentlig musik
är i många av Strindbergs verk, och hur viktigt det därför
är att man har respekt för Strindbergs scenanvisningar,
inte minst vad gäller musiken! Det verkar ibland som om
man i olika teateruppsättningar faktiskt inte förstår den
roll som spelas av musik i Strindbergs dramatik.
Stefan Bohman är chef för
Strindbergsmuseet
i Stockholm.
Strindberg
i Konserthuset
Den 16 augusti presenterar
Stefan Bohman
och Kungliga Filharmonikerna
Henrik Strindberg, Neptuni Åkrar
Jean Sibelius, ur skådespelsmusiken
till Svanevit
Ture Rangström, Symfoni nr 1
(August Strindberg in memoriam)
i Stockholms konserthus, Stora salen
Dirigent Petter Sundkvist
www.strindberg2012.se
(Sindings Frühlingsrauchen spelas)
parnass 2/3·2012
59
Notiser
LITTERÄRA
Umeåregionen läser Folke och Frida
Idén om ”en bok – en plats” sprider sig som en löpeld och
går ut på att alla invånare på samma plats läser samma
bok samtidigt. Inspirationen kommer i första hand från
Stockholm som i år läser En dåres försvarstal och Gävle
som läser Agnes samt Santa Barbara i Kalifonien som valt
Moby Duck.
2012 års bok i Umeå är Folke och Frida (utgiven 1925–28)
av Frida Åslund. Det är en allåldersbok och en historisk
barndomsskildring av författarens egen uppväxt i Umeå
1885–1888. Här ges en bild av Umeå stad före och under
den stora stadsbranden 1888. På den tiden lade de stora
ångbåtarna till vid kajen och skolsalarna värmdes upp
med hjälp av kakelugnar.
Med boken som utgångspunkt skall umebor i alla
åldrar få lära känna sin lokala historia och sin närmaste
omgivning och få möjlighet att jämföra sin egen uppväxt
med Folkes och Fridas.
Birger Sjöberg-sällskapet jubilerar
I år är det 50 år sedan man gav ut sin första årsskrift ”Studier och fragment”. Detta uppmärksammas med boksläpp av årets årsskrift ”Birger Sjöberg och några andra”
och musikframträdande av Finn Zetterholm och Maria
Lindström den 21 oktober på Vänersborgs museum.
60
Ett retrobibliotek i Huddinge
Att utlåningssiffrorna sjunker behöver inte betyda att
böckerna bör gallras bort,påpekar Nina Frid, bibliotekarie
i Huddinge. Det kan lika gärna vara ett tecken på att de
inte exponeras på ett attraktivt sätt. Intresset för döda
författare tycks inte vara så stort, men intresset för den tid
de verkade i är desto större! Med inspiration från starka
retrotrender i samhället vad gäller mode, inredning och
mat har huvudbiblioteket i Huddinge kommun beslutat
att bryta upp den traditionella alfabetiska uppställningen
efter författarnamn och istället skapa tidstypiska rum
med välfyllda bokhyllor och föremål från 40-tal, 50-tal,
60-tal. Under hösten 2012 kommer vi att omorganisera
vårt öppna magasin på huvudbiblioteket och där lyfta
fram den äldre litteraturen på ett nytt sätt. Vurmen för
en tidsepok kan även ge lust att ta del av de idéer, strömningar, litterära trender och författarskap som rörde sig i
tiden. Och ett bokomslag från 50-talet kan ju rentav vara
vackrare än en vas!
– Vi planerar även att ha större och mindre arrangemang, kring de nya ”rummen” i magasinet. Litterära sällskap är välkomna att höra av sig med idéer om programkvällar och utställningar, säger Nina Frid .
Frans G Bengtsson bibliograferar
Nu finns en grundlig förteckning över Frans G. Bengtssons författarskap. Frans G. Bengtsson – en bibliografi är ett
verk på 400 sidor, illustrerat och med person- och titelregister samt en del annat i avseende på föremålet intressant och värdefullt. I kronologisk följd fram till i dag anges texter, som en gång publicerats av Frans G. Bengtsson.
Vidare finns hänvisningar till de stora mängderna recensionsuppgifter som visar en författare på sin tid vida omskriven och högt uppskattad. Till detta kommer dessutom
en omfattande avdelning med material om och omkring
författaren och människan Frans G. Bengtsson.
Bibliografin är utarbetad av Rolf Arvidsson, en gång
chef för Handskriftsavdelningen vid Universitetsbibliotek i Lund, och Jan-Eric Malmquist nuvarande ordförande i Frans G. Bengtsson-sällskapet.
Boken ges ut i Frans G. Bengtsson-sällskapets skriftserie.
DELS-medlemmar och Parnass-läsare erbjuds att köpa
Frans G. Bengtsson – en bibliografi till det starkt rabatterade
förmånspriset 250 kr inkl. frakt/porto genom att kontakta
[email protected]
Guus Kuijer fick årets ALMA
Världens största barn- och ungdomslitteraturpris –
Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Alma – med
en prissumma på 5 miljoner gick i år till den holländske
barnboksförfattaren Guus Kuijer.
parnass 2/3·2012
Ur ALMA-juryns motivering:
”Med fördomsfri blick och intellektuell skärpa gestaltar Guus Kuijer både det moderna samhällets problematik och de stora livsfrågorna. I hans böcker är respekten för
barnet lika självklar som avståndstagandet från intolerans
och förtryck. Kuijer förenar djupt allvar och knivskarp
realism med värme, underfundig humor och visionära
fantasier. Hans enkla, klara och exakta stil inrymmer
såväl filosofiskt djupsinne som fjäderlätt poesi.”
Bokförlaget Opal har gett ut sex av Kuijers barnböcker,
en serie på 5 böcker om flickan Polleke (2004–2010) samt
Boken om Allting (2009).
Sommarutställning på Lilla Björka
Årets sommarutställning på Lilla Björka har tema Natur
– Miljö – Odling med Julitakonstnären Sonja Strömkvist
Blycker i huvudbyggnaden. I Skrivarstugan visar Ida
Andersen och Åsa Nyhlén bilder från sin bok Stenminnen.
Kyrkstallet upplåts till textilkonstnärerna Bodil Hörlén,
Jennie Jaksic och Jenny Ekerot under Bergveckan 30
juni – 8 juli. Därefter visar Eva Valente nya och gamla
trasmattor. Vernissage för utställningarna blir den 30
juni kl 12.
”Fridas visor och folkets visor”
Birger Sjöbergs diktning var många gånger egentligen
en elegant och kärleksfull parodi på några av 1800-talets
kända skillingtryck och stora lyrik liksom även Bellmansvisor. Ett talande exempel är en av Sjöbergs mest älskade
och spridda visa ”Den första gång jag såg dig”. För den
samtida publiken i såväl hemstaden Vänersborg som övriga landet var det då uppenbart att visan tydligt knöt an
till tidens genre av folkliga skillingtryck. Sjöberg hämtade inte endast inspiration till några av Fridavisornas texter ur skillingtrycken utan även till musiken.
Detta visade Birger Sjöberg-sällskapets ordförande professor Eva Haettner Aurelius och sällskapets vice ordförande visartisten Maria Lindström med en fantastisk
föreställning i Vänersborg i mitten av april.
Cordelia Edvardson årets Jolopristagare
Cordelia Edvardson, journalist och författare, har tilldelats 2012 års Jolopris.
Ur juryns motivering:
”Cordelia Edvardson är, vad vi brukar kalla, en mycket
engagerad skribent – oavsett om hon skriver i veckopress,
Svenska Dagbladet eller reportageböcker. Men eftersom
hon själv är så noga med ordens valörer, ska vi inte använda ett så slitet uttryck. Hon är helt enkelt med i det
hon skriver om. Hon deltar, är deltagande, även när det
är omöjligt och poänglöst att välja sida. Det gör Cor-
parnass 2/3·2012
Cordelia Edvardson i mitten fick ta emot Jolo-priset av Anders
Sandström och Kerstin Matz.
delia Edvardson på alla sätt till ett journalistiskt föredöme
i Jolos efterföljd.”
Jolopriset delas ut sedan 2002. 2012 år Jolopris sponsras av bokförlaget Forum. Tanken med priset på 10 000
kronor är att utmärka journalister/författare som med
framgång verkar i Jan Olof Olssons, Jolos, anda, det vill
säga förmedlar kunskap, nyfikenhet och förmåga att gripa
ögonblicket i svansen. Pristagaren utses av en jury som
tillsätts av Jolosällskapets styrelse. I juryn: Kerstin Matz
(ordförande), Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kajsa
Olsson och Johan Erséus.
Studiecirkel om Harry Martinson
Harry Martinson-sällskapets Stockholmssektion anordnar i samarbete med ABF en studiecirkel kring Martinsons författarskap under tre onsdagar i oktober månad
2012. Studiecirkeln leds av Kjell Andersson. Medverkande är bl.a. Ebba Witt Brattström, för tillfället litteraturprofessor i Helsingfors, och Niklas Schiöler. Vidare uppgifter om cirkeln lämnas i ABFs höstkatalog.
61
Kalendarium
Kalendarieredaktör Margareta Midgard
e-post: [email protected]
För ytterligare information se www.dels.nu/kalendarium.html
Juni
16 ”Dä ä som dä ä..”, bygdespelet om författaren Pälle
Näver har nypremiär i Stenberga Hembygdsgård. Manus
av Ulrica Segehem och Pär-Olof Högstedt. Spelas 16, 17,
18, 20, 23 och 24 juni. Bilj. och info: stenberga.nu
16 Ingrid Vang Nyman – Pippi och lite till. Vårens utställning
från Millesgården visas under sommaren på Astrid
Lindgrens Näs, Vimmerby.
Info: astridlindgrensallskapet.se
16 Vandring med Hjalmar Söderbergsällskapet på Norra
begravningsplatsens yngre delar. Guide: Nils O
Sjöstrand. Kl 10 vid Grind 2. Förhandsanmälan. Info:
soderbergsallskapet.se
17 Söders visdag kl 14–17 på Stockholms Stadsmuseums
gård. Info: taubesallskapet.se
17 Vandring med Hjalmar Söderbergsällskapet på Lindhagens kulle och Solna kyrkogård. Guide: Nils O
Sjöstrand. Kl 10 vid Grind 1. Förhandsanmälan. Info:
soderbergsallskapet.se
7
Vilhelm Moberg och religionen. Heldag i Algutsboda
sockenstuga med start kl 10.
9
Alf Henrikson-dagen firas traditionsenligt i Huskvarna.
Arr: Alf Henrikson-sällskapet
9
Afton på Ängratörn, Albert Vikstens författartorp.
Törnbacks-Anners med vänner underhåller. Högtidstalar
gör Jenny Wrangborg. Kl 19. Arr: Albert Viksten
Sällskapet
10 Mobergsafton i Västra Hällasjö kl 18. Uppläsning på
dialekt ur Vilhelm Mobergs författarskap. Vägvisning
från Rv 28 vid Broakulla.
Info: algutsbodahembygdsforening.se
10 Föredrag med Calle Brobäck och underhållning av
musikgruppen Kummin vid Fornstugan i Norrlanda
kl 19. Medtag gärna kaffekorg! Arr: Gustaf Larsson
Sällskapet
12 Pälle Näver-dagen firas i Stenberga Hembygdsgård från
kl 13. Utdelning av årets Pälle Näver-stipendium. Arr:
Pälle Näver Sällskapet
24 juni–1 juli Nässelfrossa i Olofströms kommun. Årets
tema är ”Över stock och sten” och flera program har
anknytning till Harry Martinsons liv och diktning. Info:
nasselfrossa.se
12 Kulturafton på Ellen Keys Strand kl 19. Lina Samuelsson
talar om Böckerna på Strand. Begränsat antal platser.
Anmälan till Susanna Orrenius 0144-33003, eller Kerstin
Bergman 013-136651, mobil 0709-343099.
25 ”Över stock och sten i översättandets snårskog”.
Heldagsseminarium om Martinson-översättarens
vedermödor arrangeras i Nebbeboda skola som ett
inslag i årets Nässelfrossa. Mer info: Åke Widfeldt, tel
0325-707 32.
19 De öländska litterära sällskapens dag kl 13–17 i Gärdslösa prästgård, Gärdslösa, Öland. Tema: ”Att höra
till”. Korta föreläsningar, kaffeservering. Arr: Margit
Fribergsällskapet, Anna Rydstedtsällskapet och
Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner.
30 Sommarutställningen på Lilla Björka invigs kl 12. Årets
tema är Natur – Miljö – Odling med Sonja Strömkvist
Blycker i huvudbyggnaden. Info: elinwagner.se
19 Kulturafton på Strand kl 19. Ellen Key och August
Strindberg. Monika Sternö Brandborg och Ann-Mari
Tormalm om relationen mellan Key och Strindberg,
som först var vänskap men som senare vändes i häftig
ovänskap. Begränsat antal platser. Föranmälan (se 12
juli). Mer info: ellenkeysallskapet.se
Juli
1, 8, 15, 22, 29 Till dans med Taube på Galejan kl 15. Tomas
Edström och Mysingen spelar upp till Evert Taubes bästa
danslåtar från vals till portugis. Skansens entré gäller.
Arr: Taubesällskapet
3
6
62
Mobergsafton i Åsgöl kl 18. Uppläsning på dialekt ur
Vilhelm Mobergs författarskap. Vägvisning från Rv 25 vid
Algutsboda. Info: algutsbodahembygdsforening.se
Efter Heidenstamsällskapets årsmöte på Medevi Brunn
berättar Yvonne Teiffel om Verner von Heidenstams
son Nils Belfrage. En skådespelare läser Gullebarns
vaggsånger, som tillägnades sonen. I Övralid utdelas
sedan årets Övralidspris till Per I. Gedin.
28 juli–5 augustiDan Andersson-veckan i Grangärdebygden,
Ludvika. Mer info: dananderssonveckan.se
Augusti
1, 8 och 29 Guidade vandringar i Per Anders Fogelströms
fotspår och i ”Mina drömmars stad”. Kl 18 hörnet
Folkungagatan/Erstagatan. Ciceron: Kent Josefsson.
Arr: Söderprofiler och ABF Stockholm.
8
Cederborg Sällskapet besöker Hässleholms museum
med guidad visning av Arne Tyrberg.
Mer info: K G Jonsson, tel 0479-12403.
parnass 2/3·2012
Tomas Edström med ”Mysingen” (fr. v. Janne ”Bumba”, Rune Österdahl, Bertil Lindblom,
Rolf Bergström) vid statyn av Evert Taube på Järntorget i Gamla Stan.
14–19 Stockholms Kulturfestival. Årets tema är Strindberg.
Mer info: kulturfestivalen.stockholm.se
16 Kulturafton på Strand kl 19. Lena Johannesson talar om
Sveriges mest karikerade kvinna. Bilder av och till Ellen
Key. Begränsat antal platser. Föranmälan (se 12 juli).
Mer info: ellenkeysallskapet.se
18 Vid Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöte i Långasjö
installeras Jan Troell som hedersmedlem. Stipendium
utdelas till Carin Mannheimer.
19 Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm.
19 Taubedagen på Skansen. Heldag i Taubes anda med
festkonsert kl 15 på Sollidenscenen. Arr: Taubesällskapet
26 Per Anders Fogelströms födelsedag firas med tre stadsvandringar:
”Fogelström och sjuttonhundratalet” med Mats Hayen.
Kl 11 från Barnängsbryggan.
”Söderprofiler i Sofia” med Kent Josefsson. Kl 13 från
hörnet Folkungagat/Erstagat.
”Kungsholmen och storstadslitteraturens födelse”
med Alexandra Borg. Kl 15 vid Kungl Mynttorget. Arr:
Sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner och ABF
Stockholm.
parnass 2/3·2012
30 Utställning med verk av Enrique M Celaya öppnar
på Galleri Andersson/Sandström, Hälsingegatan 43,
Stockholm. Celaya är i sitt konstnärskap starkt influerad
av Harry Martinsons texter.
September
3
Med Astrid Lindgren i skärgården. Heldagskryssning till
Norröra (Saltkråkan) med Jens Wahlstedt som guide.
Bokas hos Strömma Kanalbolag.
5
Bussrundtur på Södertörn till Fredrika Bremers Årsta
slott, Moa Martinssons torp och Wendela Hebbe i
Södertälje. Se annons på s. 41.
4 och 19 Bussresor till Moa Martinsons torp Johannesdal med
Anita König. Buss kl 13 från Vasagat. 16, Stockholm. Pris:
240 kr. Arr: Sällskapet Moas Vänner och ABF Stockholm.
9
Årets Wendelapris delas ut kl 15 i Wendela Hebbes Hus,
Södertälje. Info: wendelasvanner.se
15–16 Elin Wägnersällskapets seminarium ”Försoning efter
fred” på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Föreläsare
Margot Wallström, Marika Griehsel, Johanna Fogelström
och Peter Forsgren. ”Årets väckarklocka” utdelas till
Margot Wallström för hennes arbete i FN med frågor
som rör sexuellt våld i konflikt. Mer info: elinwagner.se
63
16 Cederborg Sällskapets höstutfärd till Hembygdsparken
i Broby. Där kan man se bl.a. Cederborgs pipa och det
handskrivna originalmanuskriptet till en av hans titlar.
Mer info: K G Jonsson, tel 0479-12403.
Oktober
1
Ruben Nilson Sällskapet 30 år. Sällskapet bildades 1982
på initiativ av bland andra Fred Åkerström. Detta firas
den 1 oktober på Bio Victor, Filmhuset, Borgvägen
1–5, Stockholm. Karsten Wedels film om Ruben Nilson
visas och därefter blir det viskonsert med CajsaStina
Åkerström, Nils-Petter Ankarblom, piano och Backa-Hans
Eriksson, kontrabas.Mer info på sällskapets hemsida
www.ruben-nilson.se
Ruben Nilson på äldre dagar.
Notiser
Nya böcker om Erik Johan Stagnelius
Förskjuten? Texter om Erik Johan Stagnelius och hans författarskap är en bok som samlat de tio senaste årsskrifterna
samt några nya bidrag. I denna bok medverkar bland
andra Louise Vinge, Sten Hidal, Carl-Göran Ekerwald.
Barnläkaren Carl Lindgren bidrar med ett nytt avsnitt
om sin tes att en sjukdom tydligt påverkade skaldens liv.
Den andra boken som Sällskapet Erik Johan Stagnelii
Vänner gav ut under hösten 2011 var diktantologin
Fängslad i kedjor av vallmo – ett urval dikter av Erik Johan
Stagnelius. Boken innehåller 51 dikter tillsammans med
ett förord av Leif Stille och ett par sidor med ordförklaringar och kommentarer. Tillsammans med boken
”Femton röster om Stagnelius” som kom ut 2010 finns
nu både aktuellt och innehållsrikt utbud av böcker om en
av romantikens största skalder.
Mer under hösten 2012 …
¡ Under hösten arrangerar Heidenstamsällskapet en
bussutflykt till olika ställen med Heidenstamanknytning
i Östergötland. Tid ännu inte fastställd, mer info:
vernervonheidenstam.se
¡ Gunnar Ekelöf-sällskapet (Sigtuna) och Erik Johan
Stagnelii Vänner (Kalmar) inbjuder till ett samarrangemang på Sigtunastiftelsen den 14 oktober, Erik Johans
födelsedag, kl 13.
¡ I år är det 50 år sedan Birger Sjöberg-sällskapet gav
ut sin första årsskrift ”Studier och fragment”. Detta
uppmärksammas med boksläpp av årets årsskrift ”Birger
Sjöberg och några andra” och musikframträdande av
Finn Zetterholm och Maria Lindström den 21 oktober på
Vänersborgs museum. Mer info: birgersjoberg.se
64
parnass 2/3·2012
Förteckning över
DELS sällskap 2012
Lars Ahlin-sällskapet
c/o Åke Svensson
Snickargatan 33A, 852 39 Sundsvall
Hugo Alfvénsällskapet
c/o Jan Olof Rudén
Västeråsgatan 8, 113 43 Sthlm
Almqvistsällskapet
c/o Olof Holm
Terapivägen 16E 1tr, 141 56 Huddinge
Dan Andersson Sällskapet
Dan Anderssons museum
Engelbrektsg. 8, 771 30 Ludvika
Werner Aspenströmsällskapet
c/o Monica Borg
Bagaregatan 4, 777 30 Smedjebacken
Tage Aurell Sällskapet
c/o Göran Bryntesson
Skolgatan 27, 671 31 Arvika
Erik Beckman-sällskapet
Sven Hansell
Holländargatan 9A, 111 36 Stockholm
Bellmans Minne
c/o Björn Barlach
N. Mälarstrand 20, 115 53 Stockholm
Bellmanssällskapet
c/o Sten Petri
Värtav. 23, 115 53 Stockholm
Frans G. Bengtsson-sällskapet
c/o Jan-Eric Malmquist
Spolegatan 12 A, 222 20 Lund
Hjalmar Bergman Samfundet
c/o Peter A. Sjögren
Beckasinvägen 11, 152 54 Södertälje
Elisabeth Bergstrand Poulsen Sällskapet
c/o Melsene Laux
Kyrkvägen 51, 361 95 Långasjö
Bondesonsällskapet
c/o Bengt Svensson
Tjäderstigen 4, 311 96 Heberg
Karin Boye Sällskapet
c/o Huddinge bibliotek, 141 27 Huddinge
Wilhelm von Braunsällskapet
c/o Peder Claesson
Råbergag. 27 B, 582 54 Linköping
Cederborg Sällskapet
c/o K-G Jonsson
Solhemsgatan 31, 283 32 Osby
Stig Dagerman Sällskapet
c/o Bengt Söderhäll
Färjevägen 39, 814 41 Skutskär
Folke Dahlberg Sällskapet
c/o Jonas Modig
Ljustergränd 5A, 116 68 Stockholm
parnass 2/3·2012
Olof von Dalinsällskapet
Postvägen 17, 311 34 Falkenberg
Sällskapet Deckarvännerna
c/o Leif-Rune Strandell
Hornsgatan 57, 118 49 Stockholm
Delblancsällskapet
c/o Lars Ahlbom
Gullmarsvägen 65, 120 39 Årsta
Gunnar Ekelöf-sällskapet
c/o Rönnells Antikvariat
Birger Jarlsgatan 32, 114 29 Stockholm
Sällskapet Eva och
Carl-Emil Englunds vänner
c/o Rune Englund
Blendavägen 18, 187 77 Täby
Albert Engström Sällskapet
Borgen 103, 760 45 Grisslehamn
Evandersällskapet
c/o Margareta Sandebo Eriksson
Häradstorp Getå, 616 90 Åby
Fakirensällskapet
c/o Carlhåkan Larsén
Sunnanväg 18B
222 26 Lund
Nils Ferlin-Sällskapet
c/o Annika Luttropp
Surbrunnsg. 55, 113 27 Stockholm
Laura Fitinghoffsällskapet
c/o Hervor Sjödin
Bruket 111 A, 881 41 Sollefteå
Sällskapet Per Anders
Fogelströms Vänner
c/o Kent Josefsson
Ploggatan2, 116 34 Stockholm
harald forss gille
c/o Kurt Hedberg
Drottningg. 29, 13 tr, 702 22 Örebro
Margit Friberg Sällskapet
c/o Sigrid Fredrikssonm
Lerbovägen 7, 386 31 Färjestaden
Gustaf Fröding-sällskapet
Värmlands museum
Box 335, 651 08 Karlstad
Geijersamfundet
c/o Henrik Flemberg
S. Moränv. 29, 668 32 Ed
Karl Gerhard Sällskapet
c/o Åke Pettersson
Utlandag. 8C, 412 61 Göteborg
Elsa Grave-Sällskapet
c/o Brita Rönnbäck
Kung Kristoffers gata 27
252 34 Helsingborg
Hjalmar Gullberg-Sällskapet
c/o Birgitta Smiding
Västergatan 32, 211 21 Malmö
Emil Hagström-sällskapet
c/o Ulf Johan Tempelman
Almsättrav. 11, 184 61 Åkersberga
Wendelas Vänner
c/o Per Eric Mattsson
Badhusgatan 8, 151 73 Södertälje
Hedenvind-sällskapet
c/o Jonny Persson
Nagasjöhöjden 31, 830 80 Hoting
Heidenstamsällskapet
c/o Anna-Lena Höglund
Sandgatan 12A, 602 21 Norrköping
Frank Hellersällskapet
c/o Göran Wessberg
Fyrverkarbacken 42, 112 60 Stockholm
Gustaf Hellström-sällskapet
c/o Lennart Leopold
Floravägen 74, 291 43 Kristianstad
Alf Henrikson-sällskapet
Box 279, 561 23 Huskvarna
Helga Henschens Vänner
c/o Laila Nygren
Pålsundsgatan 3B, 117 31 Stockholm
Svenska Horatio Hornblower-Sällskapet
c/o Pontus Järborg
Brantingsgatan 41, 115 35 Stockholm
Olof Högberg Sällskapet
c/o Tjärnlund
Axvägen 3A, 853 50 Sundsvall
Ibsensällskapet i Sverige
c/o Berit Gullberg
Colombine teaterförlag
Gaffelgränd 1A, 111 30 Stockholm
Johan-Olov Sällskapet
c/o Göte Norstedt
Lumsvägen 6, 774 68 Horndal
Eyvind Johnson-sällskapet
c/o Per-Olof Mattson
Selmedalsvägen 24, 129 36 Hägersten
Jolosällskapet
c/o Mats Edholm
Sturegatan 19B, 2tr, 752 23 Uppsala
Karlfeldtföreningen i Folkare
c/o Barbro Wahlberg
Gullbågsvägen 23, 774 00 Avesta
Karlfeldtsamfundet
c/o Hans Barenthein
Södra vägen 9G, 223 58 Lund
Ellen Key-institutet
Åby Södergård 2, 599 22 Ödeshög
65
Ellen Key-sällskapet
c/o Kerstin Bergman
Gripgatan 17, 582 43 Linköping
Birger Normansällskapet
c/o Jan Fällström
Strömnäs 106, 872 93 Lunde
Ellen Keys vänner i Norden
c/o Siv Hackzell
Kvarnhagsg. 92, 1 tr, 165 54 Hässelby
Pälle Näver-sällskapet
c/o Lars Engqvist
Kullebokvarn 3, 360 70 Åseda
Martin Koch-sällskapet
c/o Annbritt Grünewald
Vedgårdsvägen 1C, 783 31 Säter
Albert Olsson-sällskapet
c/o Bengt Hultzén
Zellsvägen 9, 305 60 Harplinge
Agnes von Krusenstjerna-sällskapet
c/o Ingrid Carlsson
Källsätersv. 17 H, 806 41 Gävle
Arto Paasilinna Sällskapet
c/o Annele Lindgrén
Kaptensgatan 17, 281 49 Hässleholm
Pär Lagerkvist-Samfundet
c/o Margareta Petersson
Växjö universitet, 351 95 Växjö
Wilhelm Peterson-Berger Sällskapet
c/o Bengt Enflo
Skiljevägen 27, 182 56 Danderyd
Selma Lagerlöf-sällskapet
c/o Ewa Persson
Lund, 683 95 Sunnermo
Marcel Proust-sällskapet
c/o Peter Stenson
Heleneborgsgatan 30A, 117 32 Stockholm
Gustaf Larsson Sällskapet
c/o Kerstin Gottberg
Linde Odvalds 403, 623 57 Hemse
Povel Ramelsällskapet
c/o Anders Lundquist
Fleminggatan 91, 112 45 Sthlm
Hans Lidmansällskapet
c/o Christer Stenberg
Bäckängsvägen 17, 828 30 Edsbyn
Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren
c/o Marianne Ringnér
Sergels väg 13 C, 217 57 Malmö
Sara Lidmansällskapet
Bokcafé Pilgatan
Pilgatan 14, 903 31 Umeå
Viktor Rydberg-sällskapet
c/o Pontén-Lindqvist
Museig. 3, 553 22 Jönköping
Astrid Lindgren-sällskapet
c/o Vimmerby bibliotek
Stadshuset, 598 81 Vimmerby
Anna Rydstedt-sällskapet
c/o Lena Jönsson
Lärkstigen 4, 131 47 Nacka
Sällskapet Ebba Lindqvists vänner
c/o Karl-Axel Wikström
Enestigen 2, 457 73 Havstenssund
Saljesällskapet
c/o Ingrid Friman
Violinvägen 5572, 294 91 Sölvesborg
Aksel Lindströmsällskapet
c/o Ingvar Lindström
Slumnäsvägen 34B, 135 61 Tyresö
Vänföreningen till Stiftelsen Torgny
Segerstedts Minne
c/o Maj-Britt Anckar
Nonnensgatan 1C, 412 72 Göteborg
Svenska Linnésällskapet
Box 15093, 750 15 Uppsala
Ivar Lo-sällskapet
Bastug. 21, 118 25 Stockholm
Harriet Löwenhjelm-sällskapet
c/o Mattias Käck
Lillkyrka Mösa 2, 745 97 Enköping
Alice Tegnér Sällskapet
c/o Gudrun Tegnér
Friisgatan 14A, 21146 Malmö
Thomas Thorild Sällskapet
Svarteborg 57, 455 97 Dingle
Sällskapet Ragnar Thoursies vänner
c/o Gösta Palmfjord
Drottninggatan 10 C, 641 30 Katrineholm
Gunnar Turesson sällskapet
c/o Christer Ruteskog
Hyttvägen 3, 711 78 Guldsmedshyttan
Wallinsamfundet
c/o Björn Nordlund
Vattugatan 9, 784 33 Borlänge
Anna Westberg-sällskapet
c/o Eeva-Maria Coudurier
Strandvägen 19, 147 63 Uttran
Albert Viksten Sällskapet
c/o Lennart Thunvall
Vikstensvägen 4C, 820 41 Färila
Wodehousesällskapet
c/o Sven Sahlin
Katarinavägen 22, 184 51 Österskär
Elin Wägner-sällskapet
c/o Christina Ekström
Dungevägen 2, 352 49 Växjö
Sonja Åkesson Sällskapet
c/o Gun Qvarzell
Hasseluddsv. 115, 132 39 Saltsjö-Boo
Birger Sjöberg-sällskapet
Box 115, 462 22 Vänersborg
Karl Östman-sällskapet
c/o Olle Burlin
Murbergsvägen 17, 871 50 Härnösand
Sällskapet Moas vänner
c/o Christina Duvander
Levertinsgatan 5, 112 52 Stockholm
Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner
c/o Torsten Mårtensson
Odengatan 4, 392 33 Kalmar
Vilhelm Moberg-Sällskapet
Utvandrarnas hus
Box 201, 351 04 Växjö
Sigge Starks litterära sällskap
c/o Beth Haglund
Kyrkebol 7, 680 51 Stöllet
Pelle Molinsällskapet
c/o Cecilia Jakobsson
Skedom 250, 881 92 Sollefteå
Strindbergssällskapet
Strindbergsmuseet
Drottningg. 85, 111 60 Stockholm
Ruben Nilson Sällskapet
c/o Lars-Åke Andersson
Pipvägen 7, 136 48 Handen
Skandinaviska Swedenborgssällskapet
Tegnérlunden 7, 1 tr, 111 61 Stockholm
66
Tegnérsamfundet
c/o Sten Hidal
Karl XI-gatan 11B, 222 20 LUND
Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier
c/o Gunnel Stenqvist
Vikingagatan 16, 113 42 Stockholm
Stig Sjödin-sällskapet
Sandvikens Folkbibliotek
Box 503, 811 25 Sandviken
Ludvig Nordström-sällskapet
c/o Isabella Josefsson
Granhemsvägen 6, 515 92 Kinnarumma
Jacob Tegengren-Sällskapet
c/o Erik Liljeström
Skidstuguvägen 5, FI-66600 Vörå-Maxmo
Shakespearesällskapet
c/o Roland Heiel
Mossen 616, 473 97 Henån
Harry Martinson-Sällskapet
Kulltorpsvägen 2, 293 72 Jämshög
Bernhard Nordh-sällskapet
Tallåsvägen 34
912 31 Vilhelmina
Taubesällskapet
Box 6189, 102 33 Stockholm
Söderbergsällskapet
c/o Nils Sjöstrand
Tre Liljor 5B, 113 44 Stockholm
Edith Södergran-sällskapet
c/o Anna Berg
Mörtgatan 7, 133 43 Saltsjöbaden
Personhistoriska samfundet
c/o Gunnel Furuland
Tomtebogatan 53, 113 38 Sthlm
Romantiska Förbundet
c/o Andreas Björsten
S:t Eriksgatan 4, 112 39 Sthlm
Svenska Fornskriftssällskapet
c/o Per-Axel Viktorsson
Luthagsespl. 28B, 752 24 Uppsala
Svenska Vitterhetssamfundet
Mariatorget 1C, 118 48 Stockholm
Hjälp oss att hålla förteckningen över de
litterära sällskapen à jour! Skicka eventuella ändringar till Parnass redaktion.
Parnass
c/o Catharina Söderbergh
Lädersättravägen 15
176 70 Järfälla
E-post: [email protected]
parnass 2/3·2012
NY BOK!
Fredrika Bremer och Årsta slott
Gunnel Stenqvist & Gunnel Furuland
Här framträder ett fantasieggande persongalleri med korsfarare, amiraler, kulturpersonligheter, köpmän och ”vanligt
folk”. Inte minst lyfter boken
fram Fredrika Bremer, berömd
författarinna och kulturpersonlighet som levde och verkade på
Årsta slott. I slottet förvaras Fredrikaminnen i den s.k.
Fredrika Bremervåningen. Visningar alla söndagar i juli
kl 13.30. Övriga tider ring 0706/741245 eller 08/777 29 22.
För öppettider i restaurangen 08/500 32242. Färdväg:
Pendeltåg från Stockholm C till Västerhaninge station
byte till buss 846 mot Årsta slott. Bilväg: Nynäsvägen
(Väg 73) till avfart Dalarö, följ Dalarövägen till avfart
Västerhaninge/Årsta havsbad, sedan omedelbart t. v.
mot Årsta havsbad.
indbergs
Bo centralt i Str
hemkvarter
Hotell August Strindberg i Stockholm
Lugnt, familjärt, litterärt.
tel. 08-32 50 06
www.hotellstrindberg.se
Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier
Selmas Mårbackapaket 2012
Besök vår berömda författarinnas hem
och låt dig inspireras av en kraftfull
personlighet och en vacker miljö.
Kombinerat med boende & mat på Quality
Hotel Selma Lagerlöf så blir vistelsen total.
Hjärtligt välkommen till Sagolika Sunne!
Pris per person i dubbelrum: från 895:i svit: från 1395:-. Enkelrumstillägg 300:-
I priset ingår:
• en övernattning
• en Selmas stora frukostbuffé
• en trerätters kavaljerssupé
• en välkomstpresent
• entré och visning på Mårbacka
• Inomhuspool samt bastu
• fri tillgång till Internet på hotellet
parnass 2/3·2012
Quality Hotel Selma Lagerlöf
Ekebyvägen 1, 686 35 Sunne
Tel 0565-688815
070-2596044
www.selmahotel.se
67
NORDISK RÅDS
LITTERATURPRIS 2012
«Et lite mesterverk.»
SILJE M. STAVRUM NOREVIK, DAGBLADET
MERETHE LINDSTRØM
Dager i stillhetens historie
68
parnass 2/3·2012