Transcript Bok i Värmland 2011

2011
Aktuellt om litteratur från berättarnas landskap
Bok i Värmland 2011
1
välkommen till nya Bok i värmland
Det brukar sägas att vi värmlänningar tycker om goda berättelser. Och nu vet vi det med säkerhet: mer än hälften av
oss läser minst en bok per månad, visar en ny undersökning* .
Men vi är inte bara läsare. Många tycker också om att
berätta själva. Den som besöker Värmländsk Bokmässa i Karlstad eller Värmlandsmontern på Bok & Bibliotek i Göteborg
kan snabbt konstatera att det kommer en strid ström av nya
böcker med Värmlandsanknytning varje år.
Det kan vara öppenhjärtigt humoristiska skildringar av
vardagslivet, självutlämnande serieromaner, personligt präglade diktsamlingar, skildringar av originella konstnärer eller
en bok om idrott i Nordvärmland – för att bara nämna några
Tomas Riste, regionråd (S)
exempel på böcker som fått Region Värmlands litteraturstipendium de senaste åren. Med det priset sätter vi fokus på
författarna och Värmland som litterärt landskap.
Författarskap ska uppmuntras, läsning likaså. Där har
folkbiblioteken och Länsbiblioteket i Värmland viktiga roller
att spela. Genom kommunernas arbete med kultur i skolan
kan barn och unga dessutom få en möjlighet att möta författarna bakom verken. Förhoppningsvis kan det inspirera fler
till att fatta pennan och formulera nya spännande berättelser.
Bok i Värmland är vår årliga publikation om författare, aktuella böcker och andra nyheter från litteraturens värld, allt ur
värmländskt perspektiv. Vi önskar dig god läsning!
Catarina Segersten Larsson, regionråd (M)
* Värmlands SOM-undersökning 2010, SOM-rapport nr. 2011:11 SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. SOM är en förkortning för samhälle, opinion och medier.
Tomas Riste tipsar
om tre böcker:
Kunzelmann &
Kunzelmann
(ljudbok), av Carl
Johan Vallgren
– En makalös
historia från
förkrigstidens Berlin där
konstförfalskaren Victor Kunzelmann verkar –
till nutid där sonen Joakim lever livets glada
dagar. Vallgrens berättarkonst och språk är en
ren njutning.
100-åringen som klev ut genom fönstret och
försvann (pocket), av Jonas Jonasson
– När Allan Karlsson på sin 100-års dag
bestämmer sig för att rymma från
äldreboendet sätter han igång en
2
Bok i Värmland 2011
händelsekedja som är helt sanslös. Karlsson
har dessutom under hela 1900-talet haft ett
stort inflytande över världspolitiken, trot om
du vill.
Vredens tid, Nirvanaprojektet och Den felande
länken (ljudböcker), av Stefan Tegenfalk
– Efter Stieg Larssons succétrilogi är det läge
att lyfta fram Tegenfalks böcker. Jag tycker de
två första är väl i klass med Larssons böcker,
väntar med spänning på att bok tre Den
felande länken ska komma ut.
Catarina
Segersten
Larsson tipsar
om tre böcker:
– Jag gillar
engelska deckare
och mest av allt
Dorothy Sayers
och serien om Lord
Peter Wimsey.
– Babusjka, en sannsaga om en ryska och
hennes make som föddes i Tsarryssland och
dog i min födelsetrakt, skriven av hennes
dotterdotter Nadja Niordsson.
– Ladies, av Cecilia Hagen en bok om mer
eller mindre exentriska engelska kvinnor som
levde på 1900-talet.
FAKTA
Redaktionsråd
Anita Andersson, Värmländska
FörfattarSällskapet, Hedvig Bergenheim, Lars
Falkman, Debora Karlsson och Birgitta Nilsson
från Region Värmland samt Olof Andersson
från Kristinehamns bibliotek.
INNEHÅLL
2
Inledande text och boktips från regionråden
Tomas Riste och Catarina Segersten Larsson
4
Sven Smedberg fyller livet med läsning och
konstnärskap
Grafisk form
Lars Falkman, Region Värmland.
8
Närgånget mellan två brevvänner
11
Fyra berättare om den värmländska
Foto
Øyvind Lund m.fl.
berättartraditionen
Skribenter
Anita Andersson, Ismael Ataria/Anders Brokvist,
Katarina Averås, Hedvig Bergenheim, Tobias
Berger, Ingemar Eliasson, Pia Gustavsson,
Birgitta Nilsson, Sven Smedberg, Helena
Söderqvist och Bengt Åkerblom.
14
Upprättelse till Selmas bror
16
Blädderbok om en filmfestival
Lars Lerin. Foto: Øyvind Lund.
17
Bokslukaren Holm
Bok i Värmland produceras av
Region Värmland.
18
Utgivet i urval 2010–2011
22
Småstadshjärtan – unga röster om livet på
Bild omslag
www.regionvarmland.se
landsbygden
Bok i Värmland – aktuellt om litteratur från
berättarnas landskap – produceras av Region
Värmland i samarbete med Värmländska
FörfattarSällskapet.
Region Värmland är värmlänningarnas
organisation för tillväxtfrågor, regional
utveckling, kultur och folkbildning. Huvudman
är landstinget och de 16 kommunerna.
Värmländska FörfattarSällskapet ansvarar,
på uppdrag av Region Värmland, för
Värmlandsmontern på Bok & Bibliotek i
Göteborg samt Värmländsk Bokmässa i
Karlstad.
Värmländska FörfattarSällskapet, som bildades
1974, är en ideell förening med cirka 200
medlemmar. Föreningens syfte är att skapa
kontakter och mötesplatser, stimulera och ge
inspiration, så att tankar kommer på pränt och
framförs, och att ge råd och hjälp i skrivande
och publicering.
För mer information om bokmässorna
eller föreningen kontakta Anita Andersson,
ordförande i Värmländska FörfattarSällskapet
på telefon 070-573 49 09 eller e-post anita@
labatron.se.
24
Debuten blev en vändpunkt
26
Årets Värmlandsförfattare/
Region Värmlands litteraturstipendium
27
Ät dig mätt och frisk
28
Ännu ett fantastiskt bokår
30
Drömmen om Rottneros park
31
Biblioteken följer oss in i framtiden
32
Pingviner spelar vid sjön Racken
33
Hyllningar till Filipstad och Arvika
34
Bokhandlaren i Säffle
35
Talong utvärdering
Bok i Värmland 2011
3
Foto: Øyvind Lund
4
Bok i Värmland 2011
SVEN SMEDBERG FYLLER
LIVET MED LÄSNING OCH
KONSTNÄRSKAP
En svår diktare. Så står det om författaren Sven Smedberg i recensioner genom
flera årtionden. Det talas om ett existentiellt mörker.
Att välkomnas in i hans och hustrun Gunillas hem i Arvika erbjuder därför
en rejäl kontrast till det redan inlästa. Här är det högt i tak. Vitt som skickar
sommarsolen in i varje hörn. Öppna ytor, rum utan dörrar. Väggar fyllda av konst
skapad i vänskap.
– Svår, nej inte egentligen. Läsare väntar sig väl alltid en viss logik, men hos
mig får de inte den. Det är snarare mina ämnen än själva dikten som är svåra.
Det finns ett litterärt fack för författare
som liksom Sven Smedberg i det egna skapandet förhåller sig till andras uttryck och
texter. Att använda sig av allusioner kräver
naturligtvis en hög grad av egen beläsenhet,
en förmåga att analysera och tolka – för att
sedan ge eko av det tidigare sagda på sitt
alldeles egna sätt.
”… diktare i den stora modernistiska
lärda traditionen”. Så lyder etiketten och
placerar honom i samma sällskap som bland
andra 1948 års nobelpristagare i litteratur,
T S Eliot. 1922 skrev T S Eliot dikten The
Waste Land (på svenska Det öde landet), en
sorts domedagsskildring där författaren
genomgående relaterar till myter ur världshistorien.
Sven gör en avvärjande rörelse med handen inför frågan om man verkligen måste
vara litterärt insatt för att förstå hans dikter.
– Om du känner igen dig, om du har en
referensram, visst kan du få en kick av det.
Men det är inte nödvändigt. Det finns en
avläsbar yta.
Sven är Arvikapojk , uppvuxen i Haga med
en studentexamen från läroverket 1960.
Därefter bar det av till Uppsala.
– Jag hade tänkt studera en massa saker.
Inte för att jag ville bli något, men för att jag
var så nyfiken.
En som tidigt kanske ändå anade att
Sven var ämnad att gå åt det litterära hållet
var adjunkt Gertrud Eriksson, hans lärarinna i svenska.
”Här fick jag min egen
uppenbarelse. Jag vandrade miltals i naturen...”
– Redan på läroverket tycks jag ha haft
en litterär medvetenhet. Oavsett ämne
ansträngde jag mig för att skriva mina uppsatser på ett konstfullt sätt med inslag av
”modern” poesi med korta rader, stycken med
bara gemener, ofullständiga meningar.
Dessa rebelliska tilltag – minns att
det var 1950-tal – lämnades dock därhän
av den annars så nitiska språkvårdaren till
lärarinna.
– Istället för röda bockar i kanten fick jag
konstruktiva omdömen. Fröken Eriksson
hade rätt i att en och annan metafor inte var
så lyckad.
I det nya hemmet i Paradisgården i Arvika
är det inrett för att underlätta både konstnärskap och läsande. I ett av rummen dignar
hyllorna av poesi, i nästa av prosa. Nu reser
han sig plötsligt, drar med fingret mellan
bokryggarna och kommer tillbaka med två
slitlästa tunna verk.
– Mitt i de där uppsatserna föddes poeten i mig. Men det finns faktiskt ytterligare
en anledning till att jag drogs åt det poetiska.
Han ler stort.
– Jag hade träffat en tjej och var så kär.
Ute i köket maler nu Gunilla kaffebönorna och skramlar fram koppar och fat.
– Hon läste poesi och hade några böcker
med dikter – med dedikation! – som vi läste
i tillsammans.
Det är dags för en ny tur till poesins
bokhyllor. Han återvänder med ytterligare
två tummade band. Skrivna, illustrerade och
även bundna för hand.
– Det här är det första vi gjorde tillsammans.
Bok i Värmland 2011
5
Jag skrev med brunt bläck, Gunilla ritade
med svart. Så innerst inne, jo om det var
något jag skulle göra i Uppsala så var det att
skriva.
komsten. Drift (Heidruns Förlag, 1992), Irr
(Natur och Kultur, 1996) och Vidal! (Bo
Ejeby förlag, 1998).
Grekland. I berättelsen om Sven som per-
Det blev sex år i universitetsstaden för Sven,
studiepoäng som motsvarade tre år och
därmed en fil kand. Han förklarar krasst
varför det tog sin tid.
– Det finns ett annat universitet än det
där man samlar akademiska poäng. Jag
hade ett stort umgänge, bodde tillsammans
med många intressanta personer, sjöng och
fick min estetiska skolning i Uppsala Akademiska Kammarkör.
Som gift återvände han till Värmland
tillsammans med sin Gunilla som under
samma tidsperiod utbildat sig till lärare vid
seminariet i Falun. Ganska snart kom han
till Ingesunds folkhögskola.
– Jag fick bland annat ta hand om skolans teatergrupp. Det var på den tiden ett
tillvalsämne. Vi jobbade mest på kvällstid.
Som tur var bodde vi då i ett litet hus nära
Ingesund, så det var inte långt hem efter alla
nattliga repetitioner.
– 1975 startade jag så formellt en teaterlinje vid skolan och var dess ledare i tio år.
Med ett yrke och ett jobb blev det egna
diktandet en fritidssyssla. Ändå debuterade
han 1966 med diktsamlingen Digitalis –
Förhör om Sonja, utgiven på Wahlström &
Widstrand. Redan här slår kritikerkåren
fast att det handlar om en svårtillgänglig
diktare. Därefter har det blivit ytterligare
ett halvdussin diktsamlingar.
– Visst, det är mörkt. Min poesi kan
vara rolig på så sätt att den är vitsig, men
den handlar om svåra saker. Identitet, Guds
frånvaro, den självsvåldiga texten och annat.
Ett helt yrkesliv förflöt på Ingesunds
folkhögskola, på Ingesunds Musikhögskola
och i gränslandet däremellan. De fem sista
åren som rektor och med mer administrativa sysslor och projekt vid folkhögskolan.
Han skrev en hel del dramatik, en följd av
att det nästan bara var kvinnliga studenter
på teaterlinjen, och det behövdes därmed
pjäser med kvinnoroller.
– När jag till sist fick mer fritid sa Gunilla: ”Nu ska du göra det du egentligen velat
göra hela tiden”.
Det blev i förstone tre diktsamlingar,
en trilogi med utgångspunkt i Odysseus
irrfärder från mötet med Nausikaa till hem-
6
Bok i Värmland 2011
son och författare måste till slut resan gå till
Grekland. Dit kom han första gången 1990
till Patmos, en av de Dodekanesiska öarna i
Egeiska havet. Han gav sig själv två uppgifter under den tio dagar långa vistelsen – att
läsa Uppenbarelseboken i Nya Testamentet,
även känd under namnet Johannes uppenbarelse och nedtecknad just på Patmos,
samt att läsa Tomas Tranströmers dikter.
– Här fick jag min egen uppenbarelse.
Jag vandrade miltals i naturen med äpple,
bröd, öl, kamera och anteckningsbok i en
Kånken på ryggen. Jag blev helt såld på
Grekland.
Sedan 2000 har han och Gunilla ett
eget krypin i Grekland där de lever några
månader varje vinter, vår och höst i olivodlarbyn Hrisokellariá på halvön Peloponnesos. Från verandan 375 meter över havet har
de fri sikt ner genom dalen till Messianska
viken i Joniska havet.
Där är de hemma. Precis som de i 25 års
tid var hemma på Baståsen i Mangskog och
numera i centrala Arvika. Gunilla har en
vävstol. Sven en dator. Många av de viktiga
böckerna finns här.
– Det är inte vårt fritidshus. Vi har tagit
dit grejer från vårt liv och fyllt hemmet med
vår personlighet. Vi är lika verksamma där
som här.
För en diktare betyder ett liv på så olika
platser naturligtvis att intryck från två
världar också präglar uttrycken. Grekland
finns med:
åsnor är ledsna
det är vad åsnor är till för
kom med guld
och de vänder till sopor
stilla står de slagna av blixten
eller bara filosoferande på sin höjd
trippar ledsna hemåt om kvällen
och då kan man höra den dans
där visan vaknar
(Ur Strandbarnet, Heidruns Förlag, 2010)
Liksom Mangskog:
går i hagen
följer tofsen som skuttar
i skyn av hundkex
talar vitt och brett
om det tomrum som skälver
– jo tack det har aldrig varit bättre
sorterar på pladderblocket
gallskriket det storstilta hanegället
grymtningar gnäll
men den visa ingen varsnar
krypteras i kungsfågelpartituret
i dess svala barrskugga
där majestätet röjer sin närvaro
trestavigt gungande mot skyn
den vaneblå
den löftesrika undflyende
(Ur Strandbarnet, Heidruns Förlag, 2010)
Under 2010 föll många bitar på plats. Flera
projekt blev klara. På uppdrag av Heidruns
Förlag ägnade han tolv månader åt att
teckna ned Klässbols Linneväveris 90-åriga
historia. Resultatet är en vacker och intressant 224-sidig bok i storformat med undertiteln Att väva sin historia. Samtidigt gav
han på eget förlag ut boken Zetterquist – en
krönika om den värmländska musiker- och
konstnärssläkten. Han är själv personlig vän
med flera av släktens medlemmar.
Diktsamlingen Strandbarnet är den
tredje utgivningen 2010 med namnet Sven
Smedberg på omslaget. På den invikta
fliken får vi veta att huvudpersonerna i
boken är barnbarnet Saga och hennes morfar. Men den är inte en barnabok. Den är ett
morfarshäfte.
katarina averås

Efter ett intensivt yrkesliv som
lärare och skolledare fick Sven
Smedberg mer fritid och följde
makan Gunillas råd att göra det
han verkligen vill – att skriva. Det
blev i förstone tre diktsamlingar,
en trilogi med utgångspunkt i
Odysseus irrfärder från mötet
med Nausikaa till hemkomsten.
FA K TA
Sven Smedberg
•
Född 1941 i Arvika.
•
Just nyinflyttad från Baståsen i
Mangskog till Paradisgården i
centrala Arvika.
•
Bor halva året i eget hus på den
grekiska halvön Peloponnesos
i byn Hrisokellariá cirka 30 mil
sydväst om Aten.
•
Gift med Gunilla Brander-Smedberg, textilkonstnär.
•
Son, dotter och tre barnbarn.
•
Debuterade 1966 med diktsamlingen Digitalis – Förhör om Sonja
•
Senast utgivna böcker är Klässbols
linneväveri – att väva sin historia,
Heidruns Förlag (2010), Zetterquist
– en krönika om den värmländska musiker- och konstnärssläkten, Salungen
Förlag (2010), samt diktsamlingen
Strandbarnet, Heidruns Förlag (2010)
•
Föreningen Värmlandslitteratur
utsåg boken om linneväveriet till
Vackraste Värmlandsboken år 2010
(formgivare Leif Haglund). Boken
om släkten Zetterquist fick ett
hedersomnämnande (formgivare
Lars Norrby)
•
Arbetsnamnet för ett av de pågående projekten är Pelops ö, kanske
en guidebok för att på egen hand
upptäcka och uppleva antikens
historier i nutid på Peloponnesos.
Foto: Øyvind Lund
Bok i Värmland 2011
7
Närgånget mellan
två brevvänner
Kerstin Högstrand och Lars Lerin. Konstnärer och författare båda två. Sent 1970-tal korsades deras vägar i samband med en utställning. En vänskap började gro.
­– I slutet av 1990-talet gick vi igenom var sin kris. Dittills hade vi skickat ett och annat
vykort, men nu blev det brev, säger Lars.
De högst personliga och utlämnande breven har gått i tusen- och åter tusental
mellan Kerstin i Högelian utanför Årjäng och Lars var helst han befunnit sig i världen.
8
Bok i Värmland 2011
Foto: Øyvind Lund
Breven har gått i tusental mellan vännerna Kerstin
Högstrand och Lars Lerin. Deras andra brevbok har
fått namnet Straffrundor och ärevarv. 300 sidor rikt
illustrerade av båda konstnärerna. Tankeväckande
och öppet.
”Vännerna bjuder varandra på nya perspektiv och ifrågasätter än det ena, än det andra...”
Nu bor Lars Lerin och Manoel Marques,
som han gifte sig med sommaren 2009 och
som mest får lystra till smeknamnet Junior,
vid Vänern på Hammarös västra klippstrand. Hela skärgården hittar in genom
de stora panoramafönstren. På altanen står
trädgårdsmöblerna halvt i skugga och han
slår sig ner så långt från solen som möjligt.
– I perioder skriver vi brev till varandra
varje dag. Ibland något enstaka i veckan.
Just nu skriver Kerstin inte alls. Vi pratar
mer i telefon istället. Men jag fortsätter
samtidigt att skriva till henne. Jag behöver
det för min egen skull. Jag behöver tänka på
Kerstin.
Brev är ett sätt att skriva dagbok. Att formulera sina tankar är dock enklare om det
finns en vän och läsare i andra änden, får
vi veta. Att vara nära och förtrogna brevvänner är dock en sak. Det behovet kan vi
säkert föreställa oss lite till mans och även
känna ett uns av avundsjuka inför. Det
ter sig dock som ett riktigt stort kliv att ta
nästa steg – att samla brevväxlingen i en
bok och bjuda in hela världen till ens allra
innersta.
– Vi är ju konstnärer och författare,
svarar Lars.
Det är naturligtvis fler som har frågat
och det är denna enkla förklaring han ständigt landar i.
Straffrundor och ärevarv är brevvännernas andra bok. Den är en fristående fortsättning på Tröstpriser och sidovinster som
kom för fem år sedan. Ytterligare två böcker
väntas följa i framtiden.
– Det är en drift att måla och skriva,
fortsätter han. Jag förstår inte varför vi inte
skulle visa upp det vi gör för omvärlden.
Eller säg så här: om det som skrivs känns
viktigt för mig, då tänker jag att det kan
vara angeläget för fler.
– Det var många som ville läsa den första
boken. Vi fick respons, via mail och vid
möten.
Att den första brevboken skulle bli välläst
var dock inte självklart eller ens viktigt för
författarna. Det anar vi nu när tidsperioden
för utgivningen finns dokumenterad i den
nya boken. Lars till Kerstin i september
2006:
”…våra Tröstpriser har äntligen anlänt
från tryckeriet! Jag bläddrar med skräckblandad förtjusning. Kära du. Pappa tror
det blir fiasko på alla plan. Men för mig är
boken redan en framgång, en seger, från
första stund. Den är mig kär, för den har
tillkommit i nöd och lust. Vad gör det om
upplagan sedan får ligga osåld på Laxholmen?”
Idag skriver vi 2011. Straffrundor och
ärevarv förflyttar oss fem–sex år bakåt i tiden. Lars make Junior var ännu inte funnen.
Längtan efter kärlek var stor och ständigt
närvarande. Relationsjakten pågick som
bäst. Kanske fanns det en livskamrat i utställningskön, på kalaset, på tåget. Kanske
fanns han i Teheran, i Berlin eller i Kerala.
Bok i Värmland 2011
9
Kerstin reser inte lika långt. Varken i fantasin eller i verkligheten. Hon reflekterar:
”Medan du har upplevt jordens underverk
har allt varit sig likt i Högelian. Skatan har
sin favoritplats i tallen, där hon kan sitta
länge och meditera. Hela tiden väntar jag
att hon ska lyfta – för att få se grenen darra.
Då tycker jag att det har hänt mig något
stort. En skata som flyger och en gren som
darrar.”
Istället följer hon brevledes med Lars ut
på äventyr: ”Jag får resa kors och tvärs över
jorden med dig och träffa människor jag annars gått miste om. Du är min utsiktsplats i
världen”, konstaterar hon.
Hon beskriver inre krafter som inte alltid
går i takt med varandra, som sliter åt olika
håll. Hon skriver om möten som skrämt
henne under dagen, delar med sig av rädslor
och farhågor. Berättar om de saker hon klarat av trots oro för misslyckande och panik.
”Det är ett konstigt mellanrum jag lever i.
Det finns inga drömmar om framtid, kärlek
eller framgång i det rummet. Det är ett
tomt rum. Vet inte om det är bra eller dåligt.
10
Det går absolut inte någon nöd på mig. Jag
går ut och går. Försöker få till deklarationen.
Sorterar en knappburk. Lägger upp ett par
urgamla böxer. Läser.”
Breven stöttar och uppmuntrar i båda
riktningar. Vännerna bjuder varandra på
nya perspektiv och ifrågasätter än det ena,
än det andra i den andres resonemang. Kerstin provocerar och vill få Lars att dra ner
på tempot i sin jakt på kärlek: ”…jag fattar
inte att du med pock ska ha en man på stört,
när du är så bra på att leva själv?”
Nästan varje dags verklighet finns alltså
dokumenterad i brevväxlingen. Breven som
finns med i boken är redigerade. All text är
alltså inte med, endast ungefär 20 procent,
gissar Lars. Men att det inte är tal om någon
regelrätt censur förstår man: ”När jag ska
skriva om Indien fastnar jag hela tiden i indiern… Att älska honom är en överraskning,
jag slickar honom som en katt. Pälsen. (Han
är luden som en fågelspindel.) Och fast jag
är så dum och trög, otymplig, nackstyv,
synes han nöja sig. Hoppas han inte gör det
av medlidande?”
Titeln. Straffrundor handlar om att man
ofta gör det så svårt för sig själv.
– Som jag och kärleken, säger Lars. Jag
har haft dejter över hela världen och Junior
kommer ju från Brasilien.
Ärevarven får symbolisera motsatsen.
De där dagarna då allt det bra och goda bara
händer.
– Jag tänker till exempel på helt galna
vernissager. Då det har kommit så mycket
folk. Framgångarna som konstnär är en
stor kontrast till de tillkortakommanden vi
upplever på det privata planet. Här är Kerstin och jag syskonsjälar. Vi förstår varandra
väldigt väl.
Den nästan 300 sidor tjocka boken är
fylld av foton och bilder av båda konstnärerna. Här finns också kuvert avbildade, rikt
och kreativt utsmyckade. Det måste vara en
fröjd att vara lantbrevbärare med distrikt
norr om Årjäng och på småvägarna ut till
V:a Skagene.
katarina averås

Bok i Värmland 2011
Foto: Øyvind Lund
fyra berättare
om den värmländska berättartraditionen
Vår värmländska berättartradition – är den en myt vi gärna odlar eller är
den en sanning? Vi ställde den och några givna följdfrågor till fyra
personer som är just värmländska berättare. En av dem skrev själv.
Foto: Øyvind Lund
ingemar eliasson är före detta landshövding i värmland och tidigare riksmarskalk
Finns det något sådant som en värmländsk
berättartradition? Det lär ingen kunna bevisa men om en värmlänning säger att den
finns, då gör den det. Det är inte mer med
den saken.
Vad frågan närmast gäller är om den mår
väl. Det är jag inte lika säker på. En berättartradition kan inte överleva utan publik.
Om publiken sviker falnar berättandet. Risken är överhängande att publiken idag är så
jäktad att den inte hinner lyssna. Då tystnar
efterhand berättarna och traditionen dör.
För så är det, det muntliga berättandet
kräver en publik. Skrivna berättelser kan
tecknas ned, ges ut och finna sina läsare. För
den muntliga berättarkonsten gäller andra
villkor. Om ingen lyssnar finns den inte. Det
som berättas måste föras vidare och ge upphov till nya berättelser, i annat fall kan man
inte tala om en tradition. Det är i det dagliga
myllret av människors möten som berättelsen frodas.
Det spontana berättandet startar långsamt. Någon säger något som startar associationer hos en annan och lösgör minnen
hos en tredje. Så plötsligt börjar en berättelse
vävas. Den föds i stunden, utan beräkning eller avsikter, bara av lusten att delge och återge
något avlyssnat eller upplevt.
Alla människor bär på sådana berättelser,
men alla har inte förmågan att förmedla dem.
De som har den talangen måste få ta plats
och bli lyssnade till om den värmländska
berättartraditionen ska kunna leva vidare.
Det får aldrig bli så bråttom att det muntliga
berättandet upphör.
Men räcker det då inte med de skrivna
berättelserna?
Nej, helt enkelt därför att de i så hög grad
bygger på stoff ur det muntligen återgivna.
Vad hade blivit av den stora värmländska litteraturen utan muntligen vidareförda sagor,
skrönor och historier? Platt intet. F A Dahlgren, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Nils
Ferlin, Tage Aurell, Göran Tunström, alla
bygger sina alster i hög grad på vad som berättats för dem. De fångade upp vad de hört
och iakttagit och gjorde det till stor litteratur.
Konsten att muntligen berätta – den vi vill
tro är flitigt förekommande i Värmland –
har betytt mycket för den värmländska poesioch romankonsten. Nog lever den konsten
alltjämt, men den lever farligt i en värld där
kufar och udda existenser sitter trångt och de
spontana mötena försvinner i jäkt och buller.
Hur gärna ville jag inte ha fel i denna
dystra profetia.
ingemar eliasson
Bok i Värmland 2011

11
fyra berättare om den värmländska berättartraditionen | text: katarina averås, foto: øyvind lund
marcus grahn är författare och frilansskribent
”en värdefull myt som
ger oss bra självförtroende”
Carina Ekman är filmkonsulent
hos Film i Värmland
”Berättande
skapar
delaktighet”
– Jag har alltid rört mig i en värld där det finns många
historieberättare, konstaterar Carina Ekman, Film i
Värmland. Pappa och hans vänner jobbade skift på bruket.
Det var hårt slit men de lyckades ändå prata om saker de
kunde skratta åt. De hade humor.
– Under många år var jag involverad i uppsättningen
av Värmlänningarna. Vid ett tillfälle var det två personer
bakom scenen som, ovetandes om varandra, berättade
samma fantastiska historia som om den var självupplevd.
Vem som talade sanning fick hon aldrig veta – om det
ens var någon av dem.
Som filmkonsulent möter hon idag många berättare,
flera av dem har en egen ton – kanske är den värmländsk.
Hon nämner Dubbeljonas, det vill säga Jonas Bergergård
och Jonas Holmström, som ligger bakom flera uppmärksammade kortfilmer och även en långfilm.
– Och så har vi ju Stina Bergman som i långfilmen Du
sköna, inspelad i Ransäter, skapar en Twin Peaks-liknande
stämning och väver ihop en rad mystiska omständigheter.
– Nu börjar också värmländskan höras i filmerna. I
Ulf Malmros långfilmer har den alltid varit med. Han
flyttade härifrån som 18-åring, men hans berättelser är
färgade av uppväxten i Värmland.
Carina Ekman tycker att berättande är viktigt, och
menar då det muntliga berättandet.
– Det ger en delaktighet, både för den som vill dela
något och för den som får lyssna. Man hamnar ofta i ett
levande samtal.
12
Bok i Värmland 2011
Den värmländska berättartraditionen. Den kanske är en turistbyråmyt,
baserad på att flera stora skalder har råkat verka just här, menar författaren och skribenten Marcus Grahn. Men den är inte mindre värdefull
för det.
– Kan vi odla myten även inåt så är det uppmuntrande för oss som är
värmlänningar. Om vi hela tiden får höra att vi lever i berättarnas landskap
ökar chanserna att fler intresserar sig för just berättande.
Han tar en liknelse.
– ”Vi vann”, säger vi om det gick bra för fotbollslandslaget. Vi blir stolta
och söker samhörighet med de duktiga.
Alltså:
– En stark värmländsk berättartradition ger självförtroende. ”Jag är
åtminstone från Värmland”, kan vi tänka och så medverkar vi till att hålla
traditionen vid liv. Jag är själv gärna med och odlar myten.
Men varför just här i Värmland?
– Det ligger nära till hands att tro att berättartraditionen har med
demografi och geografi att göra. I glesbygden bor färre människor och det
finns inte så stort utbud av nöjen. När man inte hela tiden blir serverad intryck tror jag att det föds en lust att uttrycka sig. Komma med egna påhitt.
Roa varandra, berätta historier.
Han tycker att det är jätteviktigt att samhället tar ansvar för att fånga
upp ungas lust att både läsa och berätta.
– Jag blir så arg varje gång jag hör talas om ännu en bokbuss som slutar
komma eller bibliotek som begränsar sina öppettider. Att ge fantasin full
frihet är en del av livet, det är ofantligt viktigt under hela vår livstid.
fyra berättare om den värmländska berättartraditionen | text: katarina averås, foto: øyvind lund
leif stinnerbom är konstnärlig ledare
och regissör hos västanå teater
”berättarens frihet
att själv tolka”
Västanå Teater har denna sommar, för
tredje gången, berättat Gösta Berlings saga
från scenen i Berättarladan i Sunne. En
berättelse som i sig bygger på sägner, myter
och skrönor författaren Selma Lagerlöf hört
berättats. Så visst finns det en värmländsk
berättartradition. Därom råder inget tvivel
när frågan går till teaterns konstnärliga ledare Leif Stinnerbom.
– I Värmland finns massor av goda berättare, de har alltid funnits. Här finns också en
frihet i förhållande till vad som är sant och
osant. Men det är berättarens självklara rätt
att både dikta och dikta om.
Leif Stinnerbom menar att det bland annat är detta som kännetecknar folkkulturen
och gör den så spännande.
– Sägner, sagor, musikstycken. De finns
i många versioner och ingen är mer riktig än
någon annan. Det är den som vid varje tillfälle berättar som har tolkningsföreträdet.
Han tycker att Selma Lagerlöf själv uttryckte detta på ett så bra sätt att han till och
med anslagit citatet på Berättarladan. ”Jag
har inget nytt att berätta, endast det som är
gammalt och nästan glömt”.
– Tänk om det finns en kvalitet att hämta från förr som vi missar eftersom vi är så
fokuserade på det nya, säger han och lämnar
frågan hängande i luften.
Kvalitet är ett nyckelord.
– Behovet av att uttrycka sig är stort och
det ges hela tiden ut massor av nya böcker.
Men det sätt som berättandet frodas på i vår
tid kan oroa mig. Det är ett så stort flöde och
allt ska gå så snabbt.
Resonemanget tar honom tillbaka till
Selma Lagerlöf.
– Hon gick länge och finulade på sina
historier. Putsade på varje detalj. Det finns
inte en formulering som inte är noga utvald.
Hon var konstnärlig, nöjde sig aldrig med det
vardagliga.
– När vi nu är så effektiva och snabba
finns en risk att vi tappar det konstfulla i
berättandet. Jag tycker att det estetiska är
viktigt, konstnären måste få lägga till något
av sig själv. Jag vill att vår publik ska uppleva
och känna våra föreställningar i hela kroppen – i magen och i hjärtat.
Bok i Värmland 2011
13
Upprättelse
till selmas bror
14
Bok i Värmland 2011
Foto: Pia Gustavsson
Vid sidan av litteraturen har musiken
spelat stor roll för Torbjörn Sjöqvist.
På sjuttiotalet satte han upp
miniatyrföreställningar av kända operor.
Figurerna har han fortfarande kvar.
”...ur breven växer en
annan bild fram...”
FA K TA
Torbjörn Sjöqvist
Född: 1929 i Deje
Bor: Torsby
Familj: Hustru Marja, två döttrar, två söner, sex
barnbarn
Studier: Karlstadstudent 1948, elev vid Otte Skölds
målarskola 1949–1950, folkskollärarexamen 1955, fil.
kand i litteratur- och konstvetenskap 1999.
Yrkesliv: Lärare i Torsby 1955–1994,
svenskundervisning ett specialintresse, arrangerade
kulturdagar och skrivartävlingar.
Musik: Har satt upp tio operor, som spelats för
vuxenpublik på modellteaterscenen ”Operakällaren
i Torsby”.
Skrivit tidigare: Talpjäser, musikaler och operan
Octavian, Octavian!
Aktuell som författare: Kära Syster! Jag tyckes hafva
otur i allt. Om Johan Lagerlöf och hans syster Selma
Lagerlöf, Mårbacka förlag 2010 och uppsatsen
Johan Lagerlöf i Selma Lagerlöfs författarskap, som
ingår i essäsamlingen Spår och speglingar, Gidlunds
förlag 2011.
Den pensionerade läraren Torbjörn Sjöqvist debuterade som 81-åring med
boken Kära syster! Jag tyckes hafva otur i allt, om Selma Lagerlöfs bror Johan.
Torbjörn Sjöqvist, som efter pensionen läst kurser i litteraturvetenskap,
ville veta mer om Johans betydelse för Selmas texter och hennes relation till
männen. Efter lite efterforskning fann Torbjörn Sjöqvist att det finns över 300
brev från brodern och hans fru till Selma som ingen studerat tidigare.
– Arbetet med Johan Lagerlöf har varit absorberande. Det liknar inte
något annat. Det har varit en märklig upplevelse, konstaterar han i sitt hem vid
sjön Frykens norra ände i Torsby.
I hemmet syns överallt spår av hans stora intressen konst, musik och litteratur.
På en hylla står hela operaensembler av små papier maché-figurer som han
tillverkat för att sätta upp miniatyrföreställningar. Torbjörn Sjöqvist har
skrivit teaterpjäser och en opera. På väggarna hänger målningar han gjort
som ung, några med motiv ur Selma Lagerlöfs böcker. Tavlorna trängs om
väggutrymmet med hyllmetrar av böcker.
han bläddrar i ett exemplar av sin egen bok och berättar att den gängse bilden
av Johan Lagerlöf har varit en lat, ointellektuell man som drev familjens gård
Mårbacka i konkurs.
– Johan Lagerlöf var i själva verket en ansvarstagande person, men en man
som misslyckades trots goda avsikter. Han försökte rädda gården genom att
skicka hem pengar han tjänade som disponent och företagare.
En efter en avlivar Torbjörn Sjöqvist myterna om Johan Lagerlöf. Ur
breven växer en annan bild fram. En bror som delvis bekostar sin systers
utbildning och som anstränger sig för att rädda Mårbacka. När Selma senare
hade blivit en känd författare och köpt tillbaka Mårbacka återgäldade hon
genom att ge Johan och hans familj pengar så länge de levde.
När Mårbackastiftelsen fick se Torbjörn Sjöqvists forskning ville de ge
ut den i bokform. Han är märkbart nöjd med att ha ändrat bilden av Johan
Lagerlöf. Men drivkraften i arbetet har främst varit att visa hur relationen
mellan Johan och Selma återspeglas i hennes böcker som ett tema, där kvinnor
hjälper svaga män att få upprättelse. Om detta skriver Torbjörn Sjöqvist istället
i samlingen Spår och speglingar, som innehåller Lagerlöfstudier av sjutton
författare och ges ut under 2011.
pia gustavsson
Bok i Värmland 2011

15
blädderbok
om en filmfestival
Varje år tillfrågas en svensk författare om att göra en bok
om Göteborg International Film Festival. I år gick frågan
till Amanda Ooms – skådespelare/författare/konstnär.
Amanda Ooms berättar att hon faktiskt
inte hade lagt märke till att det gjordes en
bok om festivalen varje år, så hon blev förvånad över frågan, men sedan såg hon listan
över tidigare författare och blev lite smickrad. Tidigare stafettförfattare har bland
andra varit Klas Östergren och John Ajvide
Lindqvist.
– Jag tänkte i 40 sekunder och sedan sa
jag ja. Jag har tecknat dagbok i 15 år, gjort
små teckningar om saker som händer mig i
livet. Så jag tänkte att jag skulle kunna göra
en tecknad rapport från festivalen. Och så
blev det.
Boken består av snabba tuschteckningar
på vitt papper tillsammans med en fristående poetisk text om årets tema på Göteborg
International Film Festival – närvaro.
– Det blir en vacker bok. En rolig och
sexig bok som det ska vara härligt att bläddra i. Alla som varit på festivalen någon gång
kommer att känna igen sig. Jag tillbringade
en vecka på festivalen och tecknade människor som köper biljetter, världsstjärnor
som blir intervjuade, folk som dricker
drinkar och minglar. Jag gjorde en teckning
från varje film jag såg på festivalen, bra som
dåliga. Jag tecknade hedersgästen Charlie
Kaufman, konstfilmaren Gunvor Nelson
och jag tecknade några av de som väljer ut
filmer till festivalen.
Amanda Ooms har besökt festivalen
många gånger genom åren, med egna rollprestationer i filmer, som föreläsare, som
dj. Hon berättar att festivalveckan påverkas
mycket av hur bra det går för filmen man
deltar med. Ofta är det på Göteborg Inter16
national Film Festival som filmen möter en
publik för första gången och det kan vara
rätt nervöst inför premiären.
– Jag har fått väldigt varierande mottagande av mina insatser i filmer, och när
jag bodde i USA en längre tid kände jag mig
som en utböling när jag kom till filmfestivalen. Men nu är jag lite mer insyltad i svenska
filmbranschen igen och känner mig mer
hemma i den firmafest som man ju också
kan säga att festivalen är. Och att teckna
hela dagarna var ett annorlunda och trevligt
sätt att tillbringa festivalen på.
Amanda Ooms bor i Östra Ämtervik i
norra Värmland. Förutom skådespelare
och konstnär är hon lärare på
manusutbildningen på Broby Grafiska
i Sunne. Boken blir ett nummer i
tidskriften Filmkonst som ges ut av
Göteborg International Film Festival.
Tobias Berger 
Bok i Värmland 2011
Foto: Per Kristiansen
bokslukaren
holm
Stefan Holm är känd för både höjdhopp och TVprogrammet På spåret. De som känner honom lite
närmare vet också att han är en bokslukare av stora
mått. Ett intresse som lett fram till att han både har
suttit i Augustprisjuryn och drömmer om att skriva
en skönlitterär bok.
Som barn läste han mest serietidningar
och fotbollsböcker. Det var först under
gymnasietiden och tiden i lumpen som
intresset för skönlitteratur väcktes.
− Min lumpartid var inte precis en
intellektuell utmaning och jag kände att
jag behövde någon form av stimulans, så
det var väl där som läsandet tog riktig fart,
berättar han.
Det var också i anslutning till lumpen
som han började tävla mer och mer internationellt i höjdhopp. Långa resor på både
tåg och flyg och ensamma kvällar på hotell
gjorde att det fanns gott om tid för böcker.
− Läsandet blev ett sätt att koppla av
och samla energi, ett sätt att avskärma sig
från tävlingsmiljön som kan vara påfrestande och intensiv.
Vad läser du helst?
− Allt möjligt, men under tävlingsåren
blev det mycket deckare och thrillers. Det
är ju inte alltid de håller hög kvalitet, men
det är lätt att låta sig uppslukas av dem. Nu
blandar jag mycket. Jag har en väldigt bra
person på Akademibokhandeln i Karlstad
som tipsar mig om böcker. Just nu läser jag
Skära för sten av Abraham Verghese. En
fantastisk bok!
Sedan några år har Stefan Holm lagt
höjdhopparkarriären på hyllan. Idag lever
han ett mer svenssonliknande liv med fru,
barn och jobb som informatör vid Karlstads universitet. Det har påverkat läsvanorna konstaterar han.
− Jag har mycket mindre tid att läsa nu.
Det blir några lugna stunder här och där,
men det där sträckläsandet som jag ägnade
mig åt under tävlingsåren får jag inte till
och betydligt färre böcker blir lästa.
Ett undantag var dock under 2010 då
Stefan Holm satt med i juryn för Augustpriset (kategorin årets svenska skönlitterära bok).
− Under det året läste jag runt 45 böcker av svenska författare. Det var jätteroligt
och en stor utmaning!
Hur hamnade du i juryn?
− Jag delade ut pris på Augustgalan
2009 och började prata med en person i
Svenska förläggarföreningen som visste att
jag läste mycket. Lite senare fick jag frågan
om jag ville sitta med i juryn.
Hur var det?
− Först förstod jag nog inte hur stort
det var, men när jag gjorde det kände jag
mig väldigt hedrad. Det var ett jättespännande år, även om jag inledningsvis kände
”vad gör jag här bland alla litteraturvetare”.
Men det var väldigt trevliga människor
som respekterade mig fullt ut, jag var ju
trots allt med för att representera den
”vanliga läsaren”.
Tillsammans med sin mentala coach,
Christian Augustsson, har Stefan Holm
gett ut två böcker om sig själv och sin höjdhoppskarriär. En tredje bok som handlar
om ledarskap och den mentala biten av
träning är påbörjad. Det finns också en
Fo
to
y
:R
no
Qu
tz
an
dröm om att någon gång skriva en skönlitterär bok.
Blir det en deckare då?
− Det är inte omöjligt, men det gäller
att komma på den där riktigt bra storyn
och det har jag inte gjort ännu. Men den
kanske kommer!
hedvig bergenheim

Tre böcker som berört
Stefan Holm:
J.D. Salinger – Räddaren i nöden
Min svensklärare på högstadiet satte
den i händerna på mig och det var
första steget för mig att läsa mer ”riktiga”
böcker.
Dennis Lehane – Patient 67
Förmodligen den bästa och
smartaste thriller jag läst, till och med
filmatiseringen (Shutter Island) blev riktigt
lyckad.
Per Olov Enquist – Ett annat liv
Augustprisbelönad självbiografi som är
bland det bästa som skrivits på svenska.
Bok i Värmland 2011
17
Mr Chance – FN:s förfall under Ban
Ki-moon
Inga-Britt Ahlenius
Faktabok om FN och Ban Ki-moon.
Brombergs förlag
Dit där citrusträden blommar
Laila Carlsson
Debutroman.
Blåkråka förlag
Prinsessans rockband
Per Gustavsson
Barnbok + cd.
Natur & Kultur
Imbecill
Siv Jägerung
Sann bok om ett “tyskebarn”, Kari Rosvall.
Floraleden förlag
Längs älven
Gunilla Cedmar
Roman.
Cedmar förlag
Öga för öga
Kjell Herbertsson
Deckardebut.
Norlén & Slottner
O.K.
Oskar Kardemark
Foto.
Motsols förlag
Rut – kvinna, lärarinna och älskarinna
Eva Niss Dybeck
Roman.
Poem förlag
I love you Viktoria Andersson
Maja Hjertzell
Barnbok.
Rabén & Sjögren
Mitt namn är Kocki
Torgny Karnstedt
Om en legedarisk korvgubbe i Arvika.
Karnstedts förlag
100 Arvikarim
Urban Andersson
Dikter om Arvika 100 år.
Kylskåpspoesi AB
Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig
mat
Andreas Eenfeldt
LCHF-metoden. Mat och hälsa.
Bonnier Fakta
Tvetydigheter 1 o 2
Stefan Holm & Mikael Solebris
En samling “oneliners”.
Scholm förlag
Moralisten och drakarna
Karl-Erik Lagerlöf
Minnen.
Carlssons förlag
Packad och glad
Anita Axelsson
Recept. Lättlagat på resa, i husvagn.
Anita Axelsson förlag
Nio hektar skog
Björn Ehrenroth
Arter, lämningar i skog att vårda och bevara.
Ehrenroth bild
Ögonblick i Filipstad
Kerstin Hugosson
Akvareller.
Ateljé Trivselmåla
Det växer ett träd i Mostamägg
Britt-Karin Larsen
Roman, översatt till sv. av Joar Tiberg.
Heidruns förlag
Moderspassion
Maj-Gull Axelsson
Roman förlagd till Arvika.
Brombergs förlag
Christian Eriksson – bildhuggare
Ann Eriksson
Om Christian Eriksson.
Sigma förlag
Havets Mor
Elisabet Härenstam
En grönländsk berättelse illustr. av barn.
Heidruns förlag
Krokiteckning
Anna Larsson & Bertil Wivhammar
Material, metoder, teckningar och övningar.
Wivhammar förlag
Ett år i Värmland
Per Berggrén
Bilder från ett år i Värmland.
Per Berggrén
Arvika innerstads arkitektur och historia
Emma Eriksson Carlström
Fakta med foto.
Libra Artic förlag
En fältflygare från Mjölby
Alf Ingesson Thoor
Om ett flygarliv.
Norlén & Slottner
Straffrundor och ärevarv
Lars Lerin & Kerstin Högstrand
Personliga brev mellan författarna. Del 2.
Natur & Kultur
Det kommer alltid en vår
Rune Blidh
Dikter.
Norlén & Slottner
Tage Erlanders dagböcker 1961 och 1962
Sven Erlander
Fakta.
Gidlunds förlag
Vinterblomster
Elisabeth Jacks Svantesson
Nålbundna vantar från Dalby i Värmland.
Algusta förlag
Speglingar
Ingela Lind & Hasse Persson
Konstbok om Karin Broos.
Bokförlaget Arena
Nödlandningen
Sven E. Blomqvist
Ett tyskt krigsplan landar i Grums 1940.
Norlén & Slottner
Det finns ingen död
Ingrid Fredriksson
Tvärvetenskap.
Siljans Måsar förlag
Stinsliv – ett öde på villospår
Mats Jansson Hägg
Kåserande om “stinsliv” och järnväg.
Paper Talk
Flyget i Göteborg 100 år
Per Lindqvist & Åke Hall
Flygets historia i Göteborg.
Norlén & Slottner
Djur i fotbollens värld
Sven E. Blomqvist
Kåserier.
Norlén & Slottner
Vi tecknar om kläder!
Anette Grundahl
Teckenspråk för små barn.
SignifiSense förlag
Drömmen om Rottneros Park
Annelie Johansson & Lars Jacob Jakobsson
Historia och bilder.
Jacob teater media & design förlag
Himlens fäste
Lars Löfgren
Dikter. Målningar av Gao Xingjian.
Akleja förlag
Arvikas Jubileumskamp
Göran Bryntesson
Spel. Kortlek med rimmade frågor.
Versmakeriet i Mangskog
Drillar och Draköron
Ane Gustavsson & Lennart Hellsing
Barnbok + cd om instrument.
Natur & Kultur
Karina Johansson
Bara en pärla
Deckardebut.
Libra Artic Förlag
KOR – en kärlekshistoria
Roine Magnusson, Åsa & Mats Ottosson
Om förhållandet människa – kor.
Votum förlag
Fröding och kvinnorna
Rolf Alsing
Gustaf Frödingsällskapets årsbok.
Hjalmarson & Högberg
Godmorgon 2012
Staffan Ander
Krönikor.
NWT förlag
18
Bok i Värmland 2011
Halgå bruk, det mest vanlottade
Ulf Malmström
Om ett bruk i Ekshärad.
Sekel bokförlag/Isell & Jinert
Kapten Nemos sekond
Jan R. Ohlson
Roman.
Norlén & Slottner
Dagboksanteckningar 1908–1913 av
Ludvig Mattsson
Anders Mattsson
Om arkitekten Ludvig Mattsson.
Anders Mattsson förlag
Ljus över Värmland. En bildningshistoria.
Peter Olausson
Om bibliotek, studiecirklar och skrivande.
Värmlandsarkiv
Guldkalvens baksida
Åke Mokvist
Debatt. Nytt samhälle, nya sjukdomar.
Votum förlag
Återkomst
Arvid Møller
Om Per Pedersen och hans konst.
Per Pedersen förlag
Arvikapärlor – människor och platser i vår
närhistoria
Ylermi Mörnesten
Fakta. Om Arvika.
Poem förlag
Livsöden i glesbygd
Lars Nilsson
Roman.
Norlén & Slottner
Rackstad-dansen
Agneta Nordmark
Om Rackstadskonstnärerna. Sv och eng.
Fjæstad Förlag & Föremål
I Arvika
Tomas Nilsson & Jan Sandström
Strövtåg, möten och infall i en jubilerande stad.
Arvika kommun
bortom bakom
Lisa Nyberg
Illustrerade dikter.
Lisa Nyberg förlag
Barnet som inte kunde ljuga
Gunnar Odhner
Roman.
Norlén & Slottner
Arvika de första hundra åren 1811–1911
Gösta Olofsson
Historia.
Gösta Olofsson förlag
Betydande herrgårdar i Eds socken
Hasse Olsson
Historia.
Norlén & Slottner
Inspiratörerna
Stefan Olsson & Marcus Frödin
Hur du leder dig själv och andra till framgång.
Universe Imagine
Stafettbok Göteborg International Film
Festival
Amanda Ooms
Göteborg International Film Festival. Illustr.
Filmkonst förlag
Möte med Finnskogar
Florence Oppenheim & Daniel Svensson
Skriftserie.
Torsby Finnkulturcentrum
Virituoser med blick för talens magi
Mats Parner
Matematikhistoria.
Books on Demand
“Ni har klockorna – vi har tiden.”
Lennart Pehrson
Tio år sen 11 september. Världen har förändrats.
Albert Bonnier förlag
Abbe 8 år och 43 dagar
Kicki Polleryd
Aspergers syndrom ur ett barns perspektiv.
Sivart förlag
Just nu
Kjell Rundgren
Dikter.
Alma förlag
Bok i Värmland 2011
19
Nära stranden
Gertrud Samén
Dikter och akvarell.
Bild, Text & Form
Lilla spöket Laban – mammas färger
Inger & Lasse Sandberg
Barnbok baserad på tidigare film.
Rabén & Sjögren
Kärlek – en handbok
Eva Sanner
Om relationer.
Bonnier Fakta
Från pojk- och gubbåren
Gustaf Schröder
Gustaf Schrödersällskapets 19:e skrift.
Utkom första gången 1894.
Poem förlag
Att vara med henne ...
Alex Schulman
Dagbok/krönikor.
Piratförlaget
Skönt förvirrad kvinna
Anna Maria Schyman
Roman.
Aage förlag
40 skäl att älska Dalby
Torleif Styffe
Häfte om det som var och det som är Dalby.
Dalby Hembygdsförening
Sailor´s book – Sjömansbok
Gunnar Svensson
En jordenruntresa med Gunnar. Sv o eng.
Heidruns förlag
20
Bok i Värmland 2011
Krönika i ord och bild från Manglidsälven, Vitsand
Allan Thörnevik
Dikt och bild från Vitsand.
Allan Thörnevik förlag
Hej Rädd
Joar Tiberg
Barnbok.
Rabén & Sjögren
Barnmark
Göran Tunström
Text av Göran Tunström till Mikael
Anderssons fotografier.
Max Ström förlag
Mammatankar
Maria Wells
Kåserier.
Forma books
Kinematografen
Bertil Wivhammar
Självbiogr. om foto, teknik och historia.
Wivhammar förlag
Minnenas ateljé
Bertil Wivhammar & Nils-Erik Wikebäck
Minnen om foto, utställningar, målningar.
Wivhammar förlag
Uppgörelsen
Lisbeth B. Åkerman
Roman.
Norlén & Slottner
Spår och speglingar
Flera författare. Louise Vinge red.
Selma Lagerlöfsällskapets årsbok 2011.
Gidlunds förlag
10 år efter Arvikaöversvämningen
Flera författare
Fakta om översvämningen i Arvika 2000.
Karlstad University Press
Ett enastående rum bland småstäder –
Filipstad 400 år
Flera författare
Jubileumsbok, Filipstad 400 år.
Vivenda förlag
Torp och gårdar i Skruvstad, Torpstöd, Portila
Flera författare. Margareta Reinedahl, red.
Hembygdsbok.
Torp och Gårdar
100 sorters kakor
Carina Adrian, red.
Recept.
Svenska Kyrkan
Gustavsström med omgivningar
Flera författare. Bo Eriksson red.
Hembygdsbok om Gåsborn.
Gåsborns Hembygdsförening
Sockenbok om Karlanda
Flera författare. Carl-Johan Ivarsson red.
Sockenbok.
Sunnes eldsjälar
Flera författare. Marielle Westlund red.
Först i en serie om eldsjälar i Sverige.
me university förlag
Kreativa processer
Flera författare. Sara Broos red.
Intervjuer, samtal, tankar om kreativitet.
Broby Grafiska
Småstadshjärtan
Ismael Ataria, red.
Om att leva i en småstad som ung.
Heidruns förlag
Gränslöst liv? En studie av två gränskommuner i Värmland
Flera författare. H-O Gottfridsson red.
Forskning.
Karlstad University Press
Sahlströmsgårdens vänner. Nr 4. (2011)
Flera författare. Bengt Johansson red.
Årsbok.
Sahlströmsgårdens vänner
Klarälven
Flera författare. Hilde Ibsen red.
Forskning.
Karlstad University Press
Bok i Värmland 2011
21
Småstadshjärtan
– unga röster om livet på landsbygden
Mitt namn är Ismael Ataria. Jag är poet
och projektledare för Småstadshjärtan, ett
ungdomsprojekt i Värmlands allra djupaste
skogar. Om ni tar er upp genom landskapet
blir vägarna mindre och träden högre. Där
skogen tycks höja sig på sidorna som mörka
gestalter och överfalla de få bilar som obetydligt kryssar fram mellan döda grävlingar
och vägverkets allt för djupa bortprioriteringar. Där strålkastarna från förbipasserande bilar blir allt glesare. Där enstaka
hus glittrar med sina tända munnar fjärran
från 7 Eleven och nattrafik och älgarna som
i generationer stått vid vägkanten och sett
alla bilar vissla förbi – då har ni kommit
till Hagfors kommun, arenan för projektet
Småstadsjärtan.
22
Bok i Värmland 2011
Hagfors är en liten ort där allt kan hända
men inget händer, där småstadslunk och
landsbygdslugn ligger som en tung filt över
vardagen. I Hagfors finns en handfull affärer, ett badhus, ett bibliotek, ett järnverk, en
nedlagd slalombacke och – såklart – det för
små orter signifikativa överflödet av pizzerior. Det är nio mil till närmaste stora stad och
på vintrarna är det så mörkt då gatlyktorna
släcks att man inte kan urskilja om man
möter är en människa eller om det bara är en
buske. Hagfors är kanske arketypen för den
typiskt svenska bruksorten. När man frågar
unga i Hagfors vad de tycker och tänker om
sin hemstad så får man samma svar varje
gång: ”Allt är skit! Jag tänker flytta härifrån!”
Visst kan man tycka att det blir lite gnälligt, men hur klagande kommentarer det än
handlar om så måste de tas på största allvar.
Blott kommentarernas existens tyder på att
det finns ett fel någonstans i samhället, sår
som måste sys igen. Samtidigt som en stor
maktlöshet existerar så kan man i samma
ungdomar också finna en oerhörd kraft och
styrka. En brinnande kreativ vilja att skapa
och berätta. I Hagfors sjuder det också av
kreativ vilja, och det är den projektet Småstadshjärtan velat ta tillvara.
Projektets huvudsakliga uppgift var att
under tre år aktivt arbeta med Hagforsungdomars egna upplevelser av att bo på lansbygden, deras omgivning och sitt liv. Målet var
att skapa en bok och en skiva där unga poeter, författare, band och artister från trakten
skriver eller sjunger in texter på temat att bo
i en småstad. Plattformen där detta gjordes
möjligt blev Svenska kyrkan och Hagfors
Gustav-Adolfs församling. Småstadshjärtan
ville först och främst mana till diskussion
i frågor så som ensamhet, utanförskap och
framtidstro. Syftet var att sätta ljus på och
närma sig svåra existentiella frågor ur ett lekfullt perspektiv, på ungdomars egna villkor,
låta dem mötas genom sina egna ord, utifrån
vars och ens egen livsåskådning. Projektet
är en spegel i vilken människor ska kunna
blicka in i och möta sig själva och kanske bli
stärkta i vetskapen att de aldrig är ensamma
om sina funderingar. Projektet vill visa att
det går att göra något kreativt även om man
råkar bo i världens minsta ”håla”.
kanske en risk att jag lurar mig själv med en
framtid härute på landsbygden. Jag kanske
bara ljuger för mig själv av rädsla för att ta
steget och förändra mitt liv. Hur som helst är
det skönt att sitta här omgiven av storskogen
och lugnet, hamra ner mina drömmar på
datorn, uppkopplad till världen.
”...alla som bor eller
någon gång bott på en
sådan här liten ort
kommer känna igen sig...”
Jag har själv bott i Hagfors och Värmland
större delen av mitt hittills levda liv och
visst har jag många gånger under de här åren
funderat på att flytta för gott, men det har
liksom aldrig blivit av. Att bo i en småstad
som Hagfors innebär en inre tvist, det innebär för mig att jag är kluven i två delar. På
ett sätt gillar jag att bo på en liten ort, det är
skönt att kunna rymmas och verka i det lilla
perspektivet. Jag tror att livet – med dess
innehåll och inspiration – kommer även om
jag råkar bo i en småstad. Men visst finns det
Att stillsamt vila i tanken att jag faktiskt når
ut lika bra här som om jag skulle sitta femtio
mil bort, någon annanstans. Men det händer
att jag lyfter blicken ut över de där blånande
bergen och drömmer mig bort. Ibland slås
jag av den där känslan att det finns så mycket
fantastiskt som mina ögon, min själ, mitt liv
kanske aldrig kommer att få se. Så många
möjligheter som likt gnistrande diamanter
ligger utspillda över hela vår planet, men
kanske aldrig blir plockade av just min hand.
Det är just precis denna frustration jag valt
att arbeta med i Småstadshjärtan. Det har
varit en lång och spännande resa att göra det
möjligt för andra att ta del av dikterna och
låtarna. Och även om boken till största del
handlar om vår lilla bruksort, så kan namnet
Hagfors lätt bytas ut mot en annan liten ort
i Sverige.
Jag tror att alla som bor eller någon gång
bott på en sådan här liten ort kommer känna
igen sig i texterna. Det här är en antologi
som i ord och ton handlar om hur det är att
vara ett bultande hjärta, var man än råkar befinna sig och komma ifrån. En antologi som
kort och gott handlar om hur det är att vara
en ung människa full av liv. Genom ungdomarnas dikter och låtar får vi följa med på en
omtumlande resa, en stig som leder in i känslornas svindlande land, in i alla bultande,
vackert dunkande småstadshjärtan.
text: ismael ataria
Foto: Erik Järnberg
illustration: Tova Fransson
Boken är utgiven av Heidruns Förlag 
Bok i Värmland 2011
23
debuten blev en
vändpunkt
Prisad debutant. Jakten på mördaren driver handlingen framåt men
det är karaktärerna som främst
fascinerar och som gett upphov till
de många lovorden.
Plötsligt hände allt väldigt snabbt för Ninni Schulman. Hon fick kontrakt
på tre böcker. Den första boken har redan sålts till sex länder, den andra
kommer i september. I år tilldelades hon Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris.
”Du är inte reporter, Ninni. Du är filosof.”
Redaktionschefen från Norrland fällde
avgörandet om den unga sommarvikarien,
för så där en femton år sedan. Nog hade han
rätt.
– Jag ville redan som liten skriva böcker,
men det är sånt man inte säger.
Inte i ett brukssamhälle. Journalist gick
lättare, mindre pretentiöst. Och så fick det
bli, för Ninni Olofsdotter, den lilla flickan
i Lesjöfors som gillade att läsa, skriva och
tänka.
Reporterlivet tog sin början på Värmlands
Folkblad, först i Arvika och sedan i Hagfors.
Men hon ville vidare. Flyttade till Stockholm, gifte sig, fick barn, jobbade länge på
Expressen, uppmärksammades som bloggare.
Livet var bra. Men under alla år fanns ändå
24
Bok i Värmland 2011
en anonym önskan om att nå det egentliga
målet, att bli författare.
Ninni vrider lite på sig. Hon är inte där än.
– Författare, nej, det är jag inte. Minst
två böcker får man allt ha gett ut. Men jag
skriver på heltid.
Den lite blekt blommönstrade stolsdynan
på föräldraverandan i Lesjöfors klistrar
bakom ryggen. Det är högsommarhet junidag, årets första riktiga. Barnen Signe och
Sven har följt med mormor och morfar till
bruksmuseet.
Ninni häller upp kaffe ur ståltermos och
bjuder på vaniljmazariner.
– Jag kände mig ofta felplacerad som
reporter. Drevs aldrig av nyheter och löpsedlar. Människorna och relationerna var alltid
det roligaste.
Hon ville iaktta och bygga egna historier. Författardrömmen gjorde sig årligen
påmind i form av ett handfast nyårslöfte.
När andra bestämde sig för att banta lovade
Ninni att börja skriva på en roman, vid sidan
om heltidsjobbet som journalist.
Men inget hände, nya år kom och gamla
gick. Hon skyllde på att tiden inte räckte.
– Det blev en destruktiv grej.
Besvikelsen växte, liksom självföraktet
och prestationskraven. Så la Ninni om strategin. Nyåret 2007 struntade hon för första
gången i det traditionella löftet.
– Istället skulle jag vara nöjd, ägna mig åt
barnen och tagga ner.
Det var ett befriade beslut. Ur det föddes Magdalena Hansson, journalisten från
Hagfors, den nyseparerade mamman som tar
med sin sexåring, lämnar livet i Stockholm
och återvänder hem till Värmland. Ninni
kallar henne låtsaskompis. De två har lekt
ihop rätt länge.
– Jag bestämde mig för att skriva en bok
som jag och mina vänner skulle vilja läsa
på semestern. En bladvändare. Kraven försvann. Istället för att hitta de där perfekta
formuleringarna kunde jag koncentrera mig
på att bygga upp en spännande handling.
Målet var tydligt. Ninni började skriva.
2 000 tecken per kväll. Efter jobbet när
barnen somnat.
– De föll sig rätt naturligt att jag använde
bekanta miljöer, ett brukssamhälle och en
lokalredaktion.
Ninni är bra på de mänskliga detaljerna.
Hon ser, delar med sig och låter den som vill
upptäcka och värdera.
– Jag ville beskriva den här världen. Bygden och mentaliteten.
Men det finns också ett generellt landsortsperspektiv som Ninni tror att många
inflyttade storstadsmänniskor känner igen
sig i. Hon refererar till vardagen hemma i
Bromma. Hur småungar springer omkring
och pratar utpräglad stockholmska medan
föräldrarna bryter på norrländska, skånska,
dalmål, värmländska eller annan utsockniska.
– Jag är ganska säker på att de någon
gång tänkt tanken att återvända hem, den
kommer när man får barn.
Inte nu längre, men när Signe föddes,
övervägde Ninni och dåvarande maken
Niklas Schulman att flytta tillbaka.
– Jag sökte och fick fast jobb på redaktionen i Hagfors. Men ångrade mig och
tackade nej. Hade ju gjort det där redan.
Det blev Bromma istället. Och på sikt
en kriminalroman om Magdalena, kvinnan
som väljer Hagfors fullt ut.
Flickan med snö i håret ligger där framför på bordet. Både inbunden och i pocket.
Ninni beskriver känslan när hon skickade
in det första utkastet. Historien hade börjat
ta form men hon visste inte om någon ville
publicera. Så ringde förläggaren: ”Jag har
läst det här med förtjusning.” Hon glömmer
aldrig formuleringen.
– Det var det häftigaste jag upplevt. Blev
så otroligt glad.
– Man får sin roll ganska tidigt, konstaterar Ninni.
Att debutera och faktiskt förverkliga den
där livslånga lite hemliga drömmen beskriver hon som en ”otrolig vändpunkt”, men
tillägger snabbt ”det är inget lyckopilller”.
Det finns ett sen, ett efter Magdalena.
Ninni vill än en gång vidare, mot en roman
utan kriminella inslag. Trots att nyårslöftenas tid är förbi formuleras ändå nya mål.
Hon är den sorten.
Signe och Sven invaderar plötsligt verandan. Halvnakna och hungriga. Eftermiddagen har visst varit svettig. Men museet var
kul.
Ninni tar hand om det praktiska. Hon
har några lediga dagar med barnen hemma
hos mamma och pappa. Sen väntar upploppet inför höstens manuslämning. Andra
boken är snart klar. Pappa har läst och gillar.
Han nickar belåtet.
”Författare, nej, det
är jag inte.”
Just det ögonblicket var så mycket större
än allt annat runt den efterlängtade debuten.
– Jag hade aldrig trott att jag skulle få
kontrakt på en oskriven bok.
Kan inte låta bli att fråga om Nils, Magdalenas sexåring som åker buss ensam mellan
mamma i Hagfors och pappa i Stockholm.
Hur går det för honom? Finner han sig tillrätta i nya miljön? Och Magda då, har hon
verkligen fattat rätt beslut?
Ninni ger lugnade besked utan att avslöja några detaljer. Hon ler lite lurigt och ser
rätt belåten ut.
– De är ju mina låtsaskompisar. Fast nu
är de andras låtsaskompisar också. Det är
allt lite läskigt.
I dag sitter hon med kontrakt på ytterligare
två. Förlaget vill egentligen ha fyra, men tre
räcker, längre vill inte Ninni sträcka sig.
Det snurrar snabbt för årets debutantpristagare. Flickan med snö i håret har
redan sålts till sex länder. Och i september
ska nästa manus lämnas. Om första boken
handlade om flickors utsatthet är perspektivet nu det omvända. Killarna i bruksmiljön,
hur har de det? Utbudet på mindre orter är
begränsat, på gott och på ont.
text och foto: Helena söderqvist
Årets debutant
Ninni Schulman
•
•
•
•
•
•
•
Ninni Schulmans debutroman Flickan med
snö i håret gavs ut i juni 2010.
På Världsbokens dag 13 april 2011 tilldelades
Ninni Schulman Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris på 10 000 kronor.
Den hyllade kriminalromanen har sålts till
sex länder och översätts till tyska, franska,
italienska, holländska, danska och norska.
Det blir minst två böcker till om journalisten Magdalena Hansson från Hagfors.
Kontrakt har skrivits med Bonnierförlaget
Forum.
I början av nästa år kommer den första
fristående fortsättningen. Pojken som
slutade gråta är en kriminalroman om de
som inte riktigt passar in och om sorg som
aldrig går över.
•

Ninni Schulman är född 1972 och uppvuxen i bruksorten Lesjöfors i östra Värmland.
Hon har arbetat som journalist sedan 1995,
bland annat på Värmlands Folkblad, Se &
Hör och Expressen.
Hon bor i Stockholm.
Bok i Värmland 2011
25
Region Värmlands
litteraturstipendium
Region Värmlands litteraturstipendium
Region Värmlands litteraturstipendium på 50 000 kronor instiftades
2008. Det delas ut årligen och skall ges till minst två och som mest
fem enskilda verk ur det senaste årets utgivning av litteratur med
Värmlandsanknytning. Stipendiet kan ges till både skön- och
facklitteratur.
Juryn består av representanter för Länsbiblioteket i Värmland,
Karlstads stadsbibliotek, Värmländska FörfattarSällskapet och
Föreningen Värmlandslitteratur, den sistnämnda organiserar också
juryarbetet på uppdrag av Region Värmland.
2008 belönades fem verk:
Amish – en roman av Erik Bengtson
Idrott i Nordvärmland – en fackbok av John Eriksson
Picasso valde också Kristinehamn – en roman av Marcus Grahn
Stefan Johansson: Bara tiden och livet förslog – en konstnärsbiografi
av Stefan Hammenbeck
Åh, vad ni ska sakna mig – en barnbok av Anita Forsnäsgård (text) och
Anders Palmgren (teckningar)
2009 delades stipendiet av två författare: Anders Brokvist (mer
känd under pseudonymen Ismael Ataria), som fick stipendiet för
diktsamlingen Allt jag vill för dig, ingen annan och David Liljemark,
som belönades för serieboken Boltzius.
2010 delades stipendiet av Mia Skäringer, som fick stipendiet för
sin debutbok Dyngkåt och hur helig som helst, och Malin Biller som
belönades för serieromanen Om någon vrålar i skogen.
Årets
Värmlandsförfattare
2011 års vinnare tillkännages i Värmlandsmontern på Bok & Bibliotek i
Göteborg torsdagen den 22 september klockan 10.30. Stipendiaterna
presenteras kort därefter på regionvarmland.se och varmland.
se. Prisutdelning blir det på Värmländsk Bokmässa på Värmlands
Museum i Karlstad den 18–20 november.
26
Bok i Värmland 2011
Årets Värmlandsförfattare
Utmärkelsen Årets Värmlandsförfattare instiftades 2003. Det året
tilldelades Inger och Lasse Sandberg utmärkelsen. Sedan dess har
den gått till:
2004 – Bengt Berg
2005 – Maj Bylock
2006 – Kerstin Högstrand och Lars Lerin
2007 – Lars Andersson
2008 – Erik Bengtson
2009 – Helene Tursten
2010 – Torleif Styffe
Syftet med utmärkelsen är att lyfta fram välförtjänta värmländska
författare. I juryn ingår Länsbiblioteket i Värmland, Värmlands
Museum och Föreningen Värmlandslitteratur.
2011 års Värmlandsförfattare tillkännages i Värmlandsmontern på Bok
& Bibliotek torsdagen den 22 september klockan 10.30 och får ta emot
sin utmärkelse på Värmländsk Bokmässa den 18–20 november. Läs
mer om utmärkelsen på www.regionvarmland.se.
Ät dig
mätt och frisk
Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat har gjort
succé och sålt i över 25 000 exemplar.
Foto: Caroline Andersson
Andreas Eenfeldt är läkare på en vårdcentral i Karlstad. Han driver också
bloggen kostdoktorn.se som är Sveriges största hälsoblogg.
Läkaren Andreas Eenfeldt började tycka att det var något
konstigt med kostråden som säger att man ska undvika fett för att
inte bli tjock. Samtidigt som människor började äta mindre fett
och lightprodukter slog igenom i affärerna blev folk fetare och
fetare. Han började undersöka vad som låg bakom kostråden och
kom fram till en helt annan slutsats. Det blev boken Matrevolutionen – ät dig frisk med riktig mat.
I boken skriver Andreas Eenfeldt att fett inte är farligt för
kroppen, utan att det är för mycket socker och kolhydrater som
gör att man kan må dåligt. Alla kolhydrater som vi får i oss genom bröd, potatis och pasta bryts till slut ner till socker i kroppen
och för att ta hand om det producerar kroppen insulin. Eftersom
insulin är kroppens fettlagrande hormon så innebär det att vi blir
feta av att äta mat med mycket kolhydrater.
– Att akta sig för fett har varit fel från början. Man blir inte fet
av fett, man blir mätt. Man blir lika lite fet av fett som man blir
grön av grönsaker, säger Andreas Eenfeldt.
– Jag vänder mig också mot den allmänna uppfattningen
att det enda sättet att gå ner i vikt är att äta mindre och springa
mer. Det låter bra i teorin, men i praktiken fungerar det inte
eftersom vi har en hunger. Äter man för lite, blir man trött och
inte alls sugen på att ge sig ut och springa. Vi har ett visst mått
av självkontroll som gör att vi kan hålla oss från att äta så mycket
som vi skulle vilja, men efter ett tag påverkar det humöret att vara
hungrig och trött. Det är bättre att äta mat man blir ordentligt
mätt av. Mina patienter går ner i vikt genom att äta valfri mängd
lågkolhydratkost.
Andreas Eenfeldt är en av de mest kända förespråkarna för
LCHF-kost. LCHF står för Low Carb High Fat, vilket innebär
att man äter väldigt lite bröd, potatis och ris och mycket kött, fisk,
ägg, ovanjordsgrönsaker och smör. Enligt honom är LCHF en
bra kost om man har problem med övervikt, diabetes och högt
blodtryck.
– Jag säger inte att alla människor är exakt lika och behöver
exakt samma kost. Vissa är mer känsliga för socker än andra. Men
ingen behöver akta sig för fet mat och alla mår bra av att minska
på socker och vitt mjöl. Dagens mat med lightprodukter, snabbmat och konstiga industriprodukter är den sämsta mat mänskligheten någonsin har ätit. All förändring från den är till det bättre.
tobias berger
Bok i Värmland 2011

27
Ännu ett fantastiskt bokår!
Några godingar från bokåret 2010–2011
Den värmländska bokfloden visar inga
tendenser att sina – tvärtom! Man kan bara
förundras över hur mäktig och innehållsrik
den är och fortsätter att vara.
Vad är Värmland? Ja, lättast får den nyfikne frågan besvarad genom att ta del av Per
Berggréns Ett år i Värmland. Bilder från
ett älskat landskap (Förlag Per Berggrén), en
över 100 sidor tjock bok med härliga foton
av både kända och okända delar av bygderna vi älskar. Det är en bok för både turister och ”infödingar”. Och några av många
”värmlänningar” i boken är fyra ”nykläckta”
vargungar.
Om vargen som ”hemsöker” – så tycker
många i alla fall – Värmland, har det nyligen utkommit en lysande bra bok. Titeln
är Vargen – den jagade jägaren (Norstedts).
Boken kan rätteligen kallas en vargencyklopedi. ”Allt om vargen” kunde den ha haft
som undertitel. Om det kontroversiella
djuret men också rätt mycket om vår del
av världen, vargens landskap framför andra, skriver Hans Ekman, känd från TV:s
28
Bok i Värmland 2011
vetenskapsprogram. Han slutar boken med
orden: ”Det måste finnas plats för det vilda.”
lekarna med kamraterna! Inte precis en
barndomsskildring av dussinkaraktär!
En ny stjärna på det värmländska litteraturfirmamentet är Anna Maria Schyman,
som egentligen heter Aagesund. Hon gör en
imponerande debut med: Skönt förvirrad
kvinna (Aage förlag) –må vara att det var
Ninni Schulman, som erhöll Föreningen
Värmlandslitteraturs debutantpris för 2010!
Anna Marias verk är en över 350 sidor tjock
roman om en kvinna, mor, konstnär, utställningskonsult med mera, som hamnar i
djup depression och inte alltid beter sig så
korrekt. Det är en kvinnoroman men rymmer också frågor av mer allmän karaktär om
hur vi, kvinnor som män, ska leva våra liv.
Med utgångspunkt från den legendariske
korvhandlaren Kockis egna anteckningar
om sitt liv har Torgny Karnstedt skrivit en
mycket fängslande berättelse om en man,
som ”frös och svalt men segrade ändå”.
Detta är i sanning en mycket osminkad
skildring från samhällets botten – i Arvika
i början av förra seklet. Gripande, uppbyggligt men också roligt! Boken heter Mitt
namn är Kocki (Karnstedts förlag) och
Kocki hette egentligen Oskar Larsson och
var född 1903. Boken kan också sägas vara
en hyllning till en lika skicklig som osjälvisk
läkare, Erik Kjellgren. Kan vår tid uppvisa
hans like? På Facebook hittar du för övrigt
mer om Kocki, som hade det godaste moset
i Arvika!
En roman av påtagligt självbiografisk
karaktär är Gunnar Odhners Barnet som
inte kunde ljuga (Norlén & Slottner), en
barn- och ungdomsskildring från 1940- och
50-talen. Den är en synnerligen välskriven,
detaljrik tidsskildring, som känns övertygande sann i skildringen av föräldrarna,
varav pappan är ”periodare”, och av de vilda
Debutant är Andreas Jansson: Drömhuset
och andra noveller (Publit). Alla berättelserna är rena skräckhistorier och de är riktigt bra. Författaren har en rak och effektiv
berättarstil.
Inget år utan någon nytt om Selma Lagerlöf. En ovanligt omfångs- och innehållsrik
medlemsbok från Selma Lagerlöf-sällskapet
är den i år utkomna Spår och speglingar.
(Gidlunds förlag). Aderton lärda personer
skriver om henne och hennes författarskap,
hennes berömmelse, om spåren efter henne
hos andra författare och – sist men inte
minst – om det digitala arkiv om och av
Selma Lagerlöf, som är under uppbyggnad.
Om det skriver Jenny Bergenmar, som
fastslår att arkivet ska bli en blandning av
en textkritisk utgåva och kulturhistoriskt
arkiv. Någon tryckt utgåva av Selma Lagerlöfs samlade skrifter blir det däremot inte.
Bland artikelförfattarna må nämnas Torbjörn Sjöqvist, Lena Carlsson, Henrik Wivel (som har fritidshus i närheten av Mölle!),
Sofia Wijkmark, Torsten Rönnerstrand
med flera. Intressant och underhållande
litteraturvetenskap.
Årets litterära överraskning är för-
stås Barnmark. Foto: Mikael Andersson
(Bokförlaget Max Ström). För texten svarar
nämligen ingen mindre än Göran Tun-
ström. Hur kan det ligga till med det? Jo,
på 1980-talet arbetade fotografen Mikael
Andersson på en barnkoloni i Dalarna. Han
fotograferade flitigt under tiden och skickade bilderna till Göran Tunström och bad
honom skriva texter till dem. Det gjorde
han, vilket resulterade i 18 korta dikter och
ett förord, men någon bok blev det inte
då. Det kom att dröja drygt två decennier,
innan det blev av – besynnerligt nog! De
svartvita fotografierna är rena vitaminpillret och Göran Tunströms eftertänksamt
drömmande text innebär en fördjupning av
bildmaterialet. Det är svårt att förklara men
svartvitt har ofta en kvalitet som färgfotot
inte kan nå upp till.
Bengtson, lärare på skolan i 39 år. Många
gamla elever och några lärare svarar för det
brokiga innehållet. Man häpnar över vilken
kreativitet eleverna utvecklat under åren,
främst på musikens och bildkonstens område. Dessutom var skolan riksidrottsgymnasium. 208 av eleverna har fått representera
Sverige i tävlingar på olika nivåer! För den
grafiska formen av denna rikt illustrerade
skrift svarar redaktören själv, bibliotekarie i
det civila, med den äran.
bengt åkerblom

Att Sundstagymnasiet fyllde så mycket
som ett halvt sekel ifjol kan kanske komma
som en överraskning för många, särskilt oss
pensionärer som såg denna anläggning, så
olik gamla läroverket, bli till. Vårt Sundsta,
vårt Sundsta. Texter och bilder från Sundstagymnasiets första femtio år heter skriften,
som framför allt är ett verk av redaktören,
Lennart Wettmark med bistånd av Erik
Bok i Värmland 2011
29
drömmen om
rottneros park
Drömmen om Rottneros har fått nytt liv. Annelie
Johansson, parkens trädgårdsmästare, och Lars Jacob
Jakobsson, fotograf och formgivare, förmedlar både
historiska och framtida visioner.
– Vår önskan är så klart att människor ska återupptäcka parken.
I Drömmen om Rottneros park, som gavs ut i början av året, finns
både det ursprungliga och det nyskapande. I ord och i bild. Boken
bjuder en visuell vandring genom de gröna rummen.
– Det här är en unik skulpturpark, men för att det ska bli riktigt
intressant behövs möten med dagens formspråk, anser Annelie
Johansson och Lars Jacob Jakobsson.
Parken skapades kring drömmar, sprungna ur Gösta Berlings
saga. Grundaren Svante Påhlson ville genom trädgården, skulpturerna och Fryksdalens vackra vyer förstärka ”det romantiska skimret
över sagans Ekeby”. Han såg en helhet.
– Vår ledstjärna genom boken är att försöka förstå hans drömmar, men inte låta det stanna vid det utan vidareutveckla dem för
vår tid, förklarar författarna.
Annelie Johansson, som är projektledare i parken, visar hur tankarna kan te sig i praktiken. Hon väljer Millesfontänen, den öppna
platsen med den mäktiga Orefeusgruppen i mitten.
– Det är ett av mina favoritställen, där vi också har påbörjat en
utveckling i den riktning jag vill se.
Vattenmassorna brusar och stänket når den närgångne. Här vill
Annelie Johansson förtäta och skapa mystik. Upptäckten och överraskningarna ska ske då besökaren stiger in i trädgårdsrummet.
– Det måste hända något, man ska bli berörd på djupet.
Hon förklarar vägen dit.
– Jag gillar att öka kontrasterna mellan mörker och ljus. Och
rörelsen är viktig.
Nyplanterade perenner i olika höjder och i färgerna gult, vitt och
silver kommer på sikt att skapa ett böljande musikaliskt landskap
runt Millesfontänen.
– Orfeus spelade ju så vackert att änglarna grät. Det kommer att
synas bättre nästa år, lovar hon.
Några direkta förebilder i trädgårdsvärlden har hon inte. Inspirationskällorna är snarare sceniska. Inte minst grannen Västanå teater,
där på andra sidan häcken, har betytt mycket. Dit kom Lars Jacob
Jakobsson för att bygga Berättarladan och de två lärde känna varandra. Deras passion för parken resulterade i den gemensamma boken.
Att förändra en trädgård tar tid. Grönt växer långsamt. Visionen
som finns beskriven i boken sträcker sig fram till år 2020. Då ska
mycket se annorlunda ut. Utveckling i ursprunglig anda. Det är
författarnas dröm.
text och foto: Helena söderqvist
30
Bok i Värmland 2011

Millesfontänen är en av Annelie Johansson favoritplatser
i parken. Här har förvandlingen mot framtiden påbörjats.
Förtätning, kontraster och spänning ska möta besökaren.
biblioteken följer
med oss in i framtiden
Biblioteken är älskade av många. Hit kommer vi för att låna böcker,
tidskrifter och musik. Vi läser tidningar, studerar eller fördriver en stund
överbliven tid. Biblioteken följer med oss in i framtiden. Det ska bland
andra Åsa Hansen, ny bibliotekschef i Karlstads kommun, se till.
Åsa Hansen är ny bibliotekschef, det stäm-
mer. Men ny på biblioteket är hon definitivt
inte. Sådär i förbigående ställer hon sig
faktiskt själv frågan vilken arbetsuppgift på
biblioteket hon ännu inte har haft.
– Bokbusschaufför, kommer hon fram till.
15 år gammal fick hon drömjobbet för
oss som älskar böcker och att läsa. Den sommaren, liksom nästa och nästa, helger, kvällar
och lov genom hela gymnasietiden, jobbade
hon extra på stadsbiblioteket i Arvika. Hon
registrerade lån, tog emot beställningar,
plockade och sorterade tillbaka böcker ut i
hyllorna. Och så vidare.
I bokslukaråldern plöjde hon först igenom de böcker som fanns i hemmet. När de
intressanta började ta slut började hon låna –
på skolbiblioteket och på bibblan i stan.
– Jag är fortfarande bokslukare, säger Åsa
Hansen. Jag kan verkligen försvinna in i en
bok, glömma tid och rum. Helt plötsligt är
det mitt i natten.
– Innan jag kom till Bibliotekshögskolan
kände jag ibland att detta beteende syntes en
aning suspekt. Där var dock ”Vad har du läst
i natt?” en vanlig fråga att få. Det var befriande på något sätt. Jag är inte konstig.
Med den korta introduktionen förstår vi
alla att biblioteken i Karlstad har fått en
verksamhetschef som gillar sitt uppdrag.
Förutom biblioteken ansvarar hon för fyra
medborgarkontor. Båda verksamheterna är
inslag i ett samhälle där demokrati och yttrandefrihet är viktiga grundpelare.
ma ljudböcker till våra datorer, läsplattor
eller mobiler. Ladda ner text, ljud och musik.
Boka en bibliotekarie för att få hjälp att söka
information, ställa frågor i realtid och få svar
direkt eller senare.
Att måla upp en vision för bibliotekens roll
Biblioteken siktar hela tiden framåt i takt
med att efterfrågan och behoven förändras.
Åsa Hansen och hennes kollegor tycker att
det är roligt varje gång de får en bekräftelse
på att verksamheten är tidsanpassad och
modern.
– SOM-institutets mätningar* visar att
75 procent av medborgarna tycker att de
svenska biblioteken är i takt med tiden. 93
procent tror att biblioteken har betydelse för
språkutvecklingen, avslutar hon.
i framtiden överlåter hon åt dem som styr
politiskt. Istället uttrycker hon en vilja och
ambition i det nya uppdraget.
– Jag vill att biblioteken ska göra skillnad,
både för samhället och för individen.
– Biblioteken är verkligen en fantastisk
tillgång. Här får vem som helst söka och
finna information. Du får ta till dig kunskapen, bära den med dig ut genom dörren.
Folkbibliotekens ideologiska bas är densamma idag som när de började dyka upp i
Sverige i början av 1900-talet.
katarina averås

Biblioteken förknippas naturligtvis
främst med böcker. Förutom det demokratiska uppdraget ska verksamheten främja intresset för läsning. Det är kommunerna som
har fått ansvaret. Idag är dock biblioteken så
mycket mer än bara böcker. E-tjänsterna ökar
och tar biblioteket in i våra hem.
– Det finns mycket vi kan göra på biblioteket utan att gå dit rent fysiskt, säger Åsa
Hansen. Vi kan leta efter information, reservera böcker och tidskrifter, låna om, ström-
boktips från åsa:
Åke och hans värld av Bertil
Malmberg, utgiven 1924.
– Jag har läst den flera gånger. Det
är en fascinerande liten bok på 110
sidor som jag verkligen vill rekommendera alla att läsa, särskilt om du
är förälder själv.
*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. SOM är en förkortning för samhälle, opinion och medier.
Foto: Øyvind Lund
Bok i Värmland 2011
31
pingviner
spelar vid sjön racken
Ane Gustavssons och Lennart Hellsings bok Drillar och
draköron – boken om instrumenten beskriver med underfundiga bilder och dikter en orkesters instrument, trakterade
av små – frackklädda! – pingviner.
På illustrationen av klarinetten
i Alfvéns Midsommarvaka spelar
pingvin-konstnären Jörgen Zetterquist tuba i enlighet med 40-årig
Racken-tradition (utsnitt).
Gården Lugnet vid sjön Racken gör skäl
för namnet. Här bor Ane och Johannes,
Jens och Herman Gustavsson. Junikvällen sänker sig över den mytomspunna sjön,
småttingarna sover i våningssängen, pappa
Johannes stökar i köket. Det är dagarna efter
midsommar, Racken ligger blank, rosiga
moln seglar över åsarna på andra sidan. Man
förstår väl varför målarna slog sig ner här för
hundra år sedan.
Ane rullar i datorn fram bilderna till sin
nya bok.
– Den är en utvidgning av ett litet häfte
jag gjorde för dåvarande barn- och ungdomsproducenten hos symfonikerna i Göteborg.
I den nya boken är pingvinerna många fler
och uppträder i miljöer som förknippas
med det musikstycke där instrumentet är
framträdande. Det kan vara klarinetten i
Alfvéns Midsommarvaka eller slagverket i
Bergakungens dotters dans ur Griegs Peer
Gynt, med skidåkare Grieg själv trillande
32
Bok i Värmland 2011
på triangeln. Allt framställt med myllrande
finurlig detaljrikedom.
För barnen kommer bilderna förhoppningsvis att vara fantasieggande, ibland
spännande, alltid hemlighetsfulla. Till
exempel draken som vaktar guldet i Wagners opera Siegfried. Den vuxne som har
kännedom om tonsättarna och musiken
kan glädja sig åt lån och allusioner och en
viss humoristisk respektlöshet. Som när lille
Mozartpingvinen dricker kylskåpskall läsk i
värmen på badstranden.
– Jag skrev till Lennart Hellsing och frågade om han ville bidra med texter till mina
bilder. Musiken fick han på en CD. Efter
fyra veckor kom ett kuvert med en fyrrading
till varje bild.
Detta är deras andra samarbete; Ane har
illustrerat Hellsings bok Lillebror och natten.
Ane Gustavsson använder sin dubbla
kompetens som bildkonstnär och musiker.
Hon är utbildad vid Norges Musikk-
høgskole, är altviolinist i Det Norske Kammerorkester och undervisar på Ingesunds
musikhögskola. Men hon kunde lika gärna
ha gått konsthögskolan och har under sin
musikerkarriär fortsatt teckna och måla.
På Musikkhøgskolen mötte hon Johannes
Gustavsson från Arvika. Båda studerade de
altfiol, men Johannes är idag frilansdirigent
och knuten till Österbottens kammarorkester, Västerås Sinfonietta och Nordiska kammarorkestern. Han har dirigerat Göteborgs
Symfoniker vid inspelningen av den CDskiva med musik som medföljer Drillar och
draköron – boken om instrumenten.
– När inte min egen repertoarkännedom
räcker till har jag expertis här på Lugnet!
konstaterar Ane. Nog håller jag mig med
goda medarbetare!
sven smedberg

Filipstad förpackat i bokform bjuder på mycket bilder. I
jubileumsboken Ett enastående rum bland småstäder ger tio
fotografer och ännu fler skribenter sin personliga bild av Filipstad.
Bokens fokus är de senaste femtio åren av småstadens historia.
Mer att se av Filipstad finns i konstnären Kerstin Hugossons bok
Ögonblick i Filipstad som med 199 akvareller avbildat sin hembygd.
hyllningar
till filipstad och arvika
Under 2011 har två stora jubileer firats i Värmland.
Arvika har funnits i 100 år och Filipstad har firat sin
400-åriga existens. Detta har satt sitt avtryck i
böckernas värld.
I Arvika har författandet verkligen stimulerats av jubileet
för här har böckerna kommit i en strid ström. Den officiella
jubileumsboken I Arvika – strövtåg, möten och infall i en
jubilerande stad av Tomas Nilsson och Jan Sandström, är i
kåserande form och berättar om människor och miljöer med fokus
på stadens senaste 25 år.
De böcker om Arvika som har kommit ut under året handlar om
både människorna och miljöerna som gör staden till vad den är.
Bland dem kan nämnas Emma Eriksson Carlströms bok Arvika
innerstads arkitektur och historia. Ett skolarbete i gymnasiet som
med hjälp av kommunen blev en bok med hennes egna bilder och
texter som berättar historien bakom byggnader och kvarter.
I Mitt namn är Kocki har författaren Torgny Karnstedt
bearbetat Oskar Larssons nedtecknade minnen. Kocki levde
mellan 1903–1982 och för Arvikaborna var han mest känd som
kioskinnehavare. I boken skildras människorna och staden Arvika
genom Kockis ögon.
Ett par kända Arvikabor har fått sina liv skildrade i bokform av
efterkommande släktingar, bland andra den kände skulptören
Christian Eriksson och arkitekten Ludvig Mattsson. Christian
Erikssons barnbarn Ann Eriksson har skrivit en bok med ett
stort bildmaterial, från skisser till färdiga verk. Arkitekten Ludvig
Mattsson har satt sin prägel på Arvikas stadsbild. Sonen Anders
Mattsson har under året gett ut sin fars dagboksanteckningar. Ett
annat barnbarn som fattat pennan är Agneta Nordmark som
skriver om Gustaf Fjaestad och Rackstadgruppen.
pia gustavsson

Filipstad 400 år
•
•
Ett enastående rum bland småstäder – Filipstad 400 år, Agneta
Svensson, Rolf Carlsson
Ögonblick i Filipstad, Kerstin Hugosson
Arvika 100 år
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
I Arvika – strövtåg, möten och infall i en jubilerande stad, Tomas
Nilsson och Jan Sandström
100 Arvikarim, Urban Andersson
Arvikapärlor, Ylermi Mörnesten
Arvika innerstads arkitektur och historia, Emma Eriksson-Carlström
Ludvig Mattsson, dagboksanteckningar 1908–1913, Anders Mattsson
Christian Eriksson – bildhuggare, Ann Eriksson
De första hundra åren, Arvika 1811–1911, Gösta Olofsson
Arvika Jubileumskamp. 100 kända arvikafigurer i versform, Göran
Bryntesson
Ögonblick i Arvika. Foton och texter om Arvika på 60-talet, Dag
Skride och Hans Bergström
Mitt namn är Kocki, Torgny Karnstedt
A Minor Place. Konstfotobok, Niklas Engvall
Rackstad-dansen, Agneta Nordmark
Trefaldighetskyrkan 100 år, Arne R Sandberg med flera
100 sorters kakor, Carina Adrian med flera
Bok i Värmland 2011
33
bokhandlaren
i säffle
Att kliva in i Johan Östermans bokhandel är lite som att göra en resa.
Den skulle kunna ligga London eller New York. Men det är i Säffle den
ligger. Tiden står stilla och det är lätt att dröja sig kvar över en kopp kaffe
eller för ett längre samtal.
förverkliga sina drömmar. Det
är väl något som alla skulle vilja göra någon gång. Åtminstone förverkliga en dröm.
Den där drömmen om ett litet café med
fantastiska bakverk, eller den där om att
odla grönsaker och bo på landet, eller den
om att leva några år i New York och skriva
den där boken, eller att öppna en bokhandel med en touch av Paris och London.
Låta världen komma in i bokhandelns väggar, inreda med en känsla av att Hemingway precis varit där, med en doft av piprök
Tänk att få
i fotöljens stoppning… Just den drömmen
har Johan Österman förverkligat i Säffle.
– Drömmen om en egen bokhandel har
alltid funnits där, allt sedan jag blev intresserad av böcker. Tänk att få vara omgiven
av böcker hela dagarna!
Att det skulle ske så tidigt var inget Johan
Österman hade planerat. Han hade snarare tänkt sig att möjligheten att driva ett
antikvariat eventuellt kunde dyka upp när
han blev äldre. Johan, som är uppvuxen i
Säffle, bodde under en tid i Göteborg. Där
försörjde han sig på diverse ströjobb. Det
började kännas som att han behövde ta
tag i sitt liv och göra något mer långsiktigt.
Han kände ett behov av att satsa på något.
Då började den där drömmen åter spira i
bakhuvudet, drömmen om en bokhandel.
Men hur skulle det fungera i Göteborg?
Med konkurrensen från de stora bokkedjorna och från befintliga antikvariat.
Tanken utvecklades vidare och landade
i Säffle. Bokhandeln i Säffle var nedlagd.
”...drömmen om en egen bokhandel har alltid funnits där...”
34
Bok i Värmland 2011
Där fanns alltså ett tomrum, det vill säga
en marknad. Det fanns fler fördelar med
Säffle; en relativt liten stad, vilket kunde
bidra till att lättare vara synlig och bli
känd, och uppväxten på orten hade ju
medfört ett kontaktnät som skulle komma
väl till pass.
Det krävdes såklart ett startkapital för
att köpa in böcker och ett starta egetbidrag var också välkomnat de första sex
månaderna. Det viktigaste, enligt Johan,
var ändå tron på den egna idén och att våga
satsa, att bara köra på.
– Det är mitt genuina intresse för
böcker som är drivkraften. Det är nog bra
om man är lite av en romantiker också för
att lyckas med detta, det går inte att ha ett
strikt affärsmässigt perspektiv.
För den som är intresserad av böcker finns
en blandad litteraturkompott i bokhandeln, allt ifrån klassiker till deckare i pocketformat. Det ska finnas något för alla.
Naturligtvis finns det mycket värmländsk
litteratur. Johan Österman menar att det
är viktigt att bidra till spridningen av våra
författare.
Den obligatoriska delen med pappersoch kontorsvaror finns givetvis med i
konceptet. Och möjligheten för den som
önskar att få sig en kopp kaffe. Miljön är
lite gammaldags. Det känns som att man
befinner sig i en bokhandel i Paris eller
London.
är god. Det
är en blandad kundkrets som besöker
bokhandlaren i Säffle. Ett snitt av ortsbefolkningen, men en liten tonvikt på äldre
damer. Det finns även långväga kunder
som fått nys om bokhandeln, bland annat
Tillströmningen av kunder
Johan östermans boktips: Två, som han själv beskriver dem, trevliga böcker att läsa i häng-
mattan. Ernest Hemingways självbiografi En fest för livet, och Hjalmar Söderbergs Förvillelser.
via reportage som SVT gjort. De riktigt
bokintresserade tar det som en utflykt.
Man skulle ju kunna tänka sig att det
är ett riktigt riskprojekt att starta en bokhandel med tanke på konkurrensen från
nätbokhandlar. Det som svensken handlar
mest på nätet är just böcker. Men det oroar
inte Johan Österman. Han upplever att
den som köper böcker gärna vill känna
doften av en bok eller stryka med handen
över sidorna. En bok är så mycket mer än
litteratur. De som kommer in i bokhandeln vill även gärna ”tjôta” lite, vilket Johan uppskattar.
Framtiden ser ljus ut. Redan nu, efter ett
år, är ekonomin god och det finns planer
på att utöka lokalen. Det börjar bli trångt i
hyllorna. Han har även en egen idé att lansera en webbplats för försäljning, framförallt
av lokala författare. Än så länge har han inte
haft tid för att utveckla den idén vidare.
– Det bästa med mitt jobb är att jag
tycker så mycket om det, att få möjligheten
att tjäna mitt levebröd på böcker, att delta
i spännande konversationer i min egen
bokhandel. Jag ser mig själv i den här bokhandeln många år framöver.
birgitta nilsson

Vinn fina priser!
– Delta i vår utvärdering av Bok i Värmland
Klicka dig in på länken regionvarmland.se/bokivarmland och delta i utvärderingen av Bok i Värmland.
Du kan vinna biljetter till Bok & Bibliotek 2012 eller flera av böckerna som du har läst om här i Bok i Värmland.
Bok i Värmland 2011
35
Bok i Värmland –
aktuellt om litteratur från
berättarnas landskap.
Region Värmland, Box 1022, 61 15 Karlstad
www.regionvarmland.se | www.varmland.se
36
Bok i Värmland 2011